Artiklar

Stefan Löfvens utmattningsstrategi

Boris Benulic

Ser du mattan i det blå? Allt du önskar ska du få!

En gammal, inte speciellt effektiv metod att få det att se välstädat ut hemma är att sopa saker under mattan; damm, smuts och kanske en och annan lego-bit och kaksmula.

Vår politiska elit har dock kunnat utveckla denna metod eftersom de är så välavlönade.

De köper en ny matta och lägger över sådant de inte vill ska synas.

Nyligen var det parmiddag hemma hos Löfvens och Morgan Johansson och Annika Strandhäll var mäkta imponerade över inredningen.

Annika: ”Men Stefan, så ombonat ni har det. Mattor överallt. Lager på lager”.

Stefan: Höhöhö, ja visst är det mysigt. Vi hinner ju aldrig städa här hemma. Och RUT-avdrag törs man ju inte använda, det skulle se illa ut. Men matthandlaren nere på gatan har alltid rea, så blir det inte så dyrt. Ännu billigare blir det ju om jag inte vill ha kvitto.

Morgan: Men Stefan …

Stefan: Ja vadå? Klimatet!

Morgan: Klimatet, vad har det med det hela att göra? Inget kvitto!?

Stefan: Matthandlaren frågar alltid om jag vill ha kvitto eller om jag bryr mig om regnskogarna.  Tänk om alla tackade nej till kvitto så många träd som skulle sparas! Nej, nu sätter vi oss till bords. Det blir korv med bröd.

Annika: Det ska bli gott. Och jag måste säga det igen. Det blir så ombonat med alla dessa lager av mattor. Visst, det blir lite lågt i tak, men det gör det bara mysigare. Och du har väl inga problem med att takhöjden är så låg Morgan (klappar sin moatjé på huvudet).

Under middagen utspinner sig ett samtal som leder till att de närvarande får en briljant idé. Löfvens idé om att man istället för att städa och rengöra bara köper en ny matta och lägger ut skulle ju kunna överföras till hela samhället.

I morse kunde jag i statsradion att man redan börjat rulla ut den lösningen över landet.

I nyheterna bekymrade man sig över skolsegregationen.

Inslagets utgångspunkt var att skolsegregation är fel och att den beror på bostadssegregation.

Utifrån denna ståndpunkt granskar sedan ett antal av landets kommuner. Alltså är det bra att stänga skolor som är "segregerade" och flytta eleverna eller öppna en ny skola.

Om den gamla mattan inte döljer problemen, köp en ny.

Om nu reportrarna vore objektiva och intresserade av att söka fakta kunde de ju undersökt frågor som:

– vad händer om man placerar elever med en helt annan bakgrund tillsammans med elever som är uppväxta i ett svenskt kulturellt sammanhang?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i kultur?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i språkkunskaper?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i kunskapsnivå?

– hur är det med bråk, stök och våld på "icke-segrerade" skolor?

Ingenstans i reportaget ställs frågan dessa frågor – istället är den självklara utgångspunkten att det är bra om elever med en icke-svensk bakgrund får gå på samma skola som elever som talar svenska. Det löser allt.

En flicka på en skola i Malmö får säga att: "Det är fint att man får lära känna andra från hela Malmö".

Därmed är allt sagt som behöver sägas. Ett barn får konfirmera att det som sker är barock rätt.

På så sätt etableras det som en sanning att så blandade skolor som möjligt är det bästa för alla elever. 

En ny matta har lagts ut.

Artiklar

Bör förbjudas av anatomiska skäl

Boris Benulic

En del förstår inte sitt eget bästa. Då får tålmodigt försöka förklara det för dem.

Vi behöver inte diskutera om damlandslagets knäböjande innan match är fånigt eller inte. För det är det.

Men givetvis bör det förbjudas på grund av skaderisken. Damspelarna förstår inte att de ägnar sig åt en aktivitet som kan innebära att deras karriär på planen snart är över.

En undersökning visar att spelare i damallsvenskan löper 2,4 gånger större risk att drabbas av allvarliga korsbandsskador än spelare i herrallsvenskan.

Idrottsläkaren Markus Walldén vid institutionen för medicin och hälsa har under flera år studerat denna form av skador i Sverige och Europa konstaterade redan för tio år sedan att:

”… det skulle kunna bero på att kvinnor oftare stretchar … innan de börjar spela … stretching före matchen kan möjligen öka risken.”

Att stretching av fram- och baksida lår innan match skulle vara speciellt problematiskt för kvinnor kan bero på grundläggande skillnader mellan män och kvinnor. På årsmötet för Svensk Idrottsmedicinsk förening 2010 diskuterade experter ingående faktorer som skillnader i anatomi och hormonella faktorer.

Har man skadat främre korsbandet är risken fem gånger så stor att man kommer att drabbas av en ny skada. Dessutom kan artros utvecklas redan innan 30-årsåldern och drabba den som skadat främre korsbandet.

Alltså: totalförbjud fotbollsdamer att stretcha låren före match.

För deras eget bästa.

Om jag är allvarlig?

Tja, jag har ju inte hittat på de möjliga orsakerna till högre skadefrekvens hos damer.

Men … varför skulle jag vara allvarlig med tanke på damlandslagets beteende?

PS. Vi ska förvisso inte skämta bort rasismens djupa rötter i svensk fotboll. Förr var ju hejaramsan "sassa brassa mandelmassa" vanlig under matcherna, och det kan inte ses som något annat än ett positivt användande av benämningen "massa", som svarta slavar använde när de tilltalade sin herre och ägare. En intersektionell analys visar också hur ordet "massa" får ytterligare positiv förstärkning genom kombinationen med "mandel" som i den svenska kulturen är kopplad till behagliga upplevelser; som i seden att lägga en skalad mandel i julgröten.

Artiklar

Partiets parasiter

Boris Benulic

Öppna gränser, frihandel och globalisering för också med sig en del ovälkomna gäster.

Kastanjerna skördas i Fairmount Park, Philadelphia 1878.

Ibland tänker jag att jag kanske ser med alltför stor oro på Kinas expansion ut i världen och deras försök att skaffa sig kontroll över allt från australisk åkermark till europeiska hamnar.

Och allt däremellan.

Deras planer är alltid storskaliga.

Men deras planer brukar ju också sluta med kollaps och kaos.

Problemet är väl att de alltid lyckas med en sak.

Vältra över de problem de skapat på oss.

Som det här med lövträden.

I mitten på 1990-talet upptäcktes för första gången den asiatiska långhorningen i Nordamerika.

Och några år senare har den etablerat sig i Europa.

Den asiatiska långhorningen tar kål på lövträd; björk, al, lönn, alm, asp …

Den har svårt att flyga någon längre sträcka, men får den fäste i trädplanteringar finns det bara ett sätt att ta kål på den. Såga ner allt.

I USA ledde den asiatiska långhorningens uppdykande till att man omgående avverkade 50 000 lövträd i New York, Chicago och Washington.

Men faran är inte över, den biter sig fast i Nordamerikas lövträd och i en forskningsrapport från 2015 konstateras att den i värsta fall kan orsaka skador för 700 miljarder kronor och ta kål på en tredjedel av alla lövträd i USA.

Här i Europa finns den nu i tio länder (även i våra grannländer Finland och Danmark) och EU kom förra året med ett direktiv om hur den farliga insekten ska bekämpas.

Men hur dök den då upp i Nordamerika och Europa?

Det börjar för 42 år sedan i Kina. Kommunistpartiet beslutar att det ska planteras träd. Det ska planteras väldigt, väldigt många träd. Man ska i landets norra delar plantera träd som motsvarar en yta lika stor som Tysklands. Det hela skulle vara klart 2050.

Projektets syfte är att bygga en kinesisk trädmur för att skapa en barriär mot sandstormarna från Gobiöknen.

Kommunistpartiets bossar på lokal nivå ville förstås visa resultat och att de kunde plantera träd snabbare än vad planen föreskrev. Man vill ju kliva uppåt i hierarkin.

Alltså blev det poppel man satsade på. Den växte snabbt och var härdig nog att klara de hårda vintrarna i området.

Alltså får man gigantiska trädplantager av ett träd som den asiatiska långhorningen älskar och de serverades på ett sätt som passade skalbaggen perfekt. Tätt mellan träden. De behöver inte flyga. En buffé där man får käka hur mycket man vill.

Träden dog, och de dog i enorma mängder, så det var bara för kineserna att sätta igång och hugga ner miljon efter miljon av träd i början på 1990-talet.

Av virket gjorde man trälårar i vilka man förpackade varor som skulle gå på export till USA och Europa.

Så kom den asiatiska långhorningen hit.

Har kineserna dragit några lärdomar av detta?

Inga som helst. Det megalomana planterandet av träd fortsätter. Och kineserna har ett effektivt propagandamaskineri. Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar i västvärldens media som prisar det kinesiska skapandet av skogar och gröna områden i de snabbt växande storstäderna.

Vilken härlig miljöinsats är budskapet. Tack Kina! Man fortsätter att lita på att kineserna vet vad de gör.

Men i en artikel i tidskriften Nature förra året pekar forskare på flera problem med hur planteringarna sker; man satsar fortfarande på monokultur inte levande skogar med flera trädtyper och man planterar på ett sådant sätt och i områden med vattenbrist att man kan komma att förorsaka torka. Just det man ville förhindra.

Dessutom ska man inte lita på kinesernas statistik menar forskare – Kina redovisar träd som planterats, inte som överlevt. Och man inkluderar buskar och planerade ännu ej planterade träd i de skogsarealer som redovisas. Kritiken i den den här rapporten från Royal Society är inte nådig.

Så det kan väl dyka upp fler parasiter här framöver som skövlar skogarna.

1904 upptäcks Cryphonectria parasitica på några träd i Bronx Zoo i New York. Svampparasiten har tidigare inte funnits i USA och har kommit från Japan genom import av kastanjeträdsplantor.

1940 är det amerikanska kastanjeträdet utdött. Fyra miljarder träd har dukat under för svamppesten.

Det var magnifika stora träd, som täckte enorma arealer på östkusten och i Appalcherna. Kastanjemjöl var också ett självklart och dominerande inslag vid bakningen av bröd. Det var en del av kulturen, livsstilen och samhället.

Nu är allt det borta. Ingen minns det längre.

Den som ser på foton av amerikansk landsbygd från den tiden ser bilder av en försvunnen värld.

Artiklar

Propaganda 1: “vita” lögner om vita rockar

Boris Benulic

De svenska vårdköerna är långa. De lär inte kortas med hjälp av fantasier.

I dag dök det upp en bild i mitt FB-flöde som jag tyckte var ganska sensationell.

Här är vi många som de senaste åren diskuterat problemen med invandring av personer som inte vill studera, arbeta och assimileras.

Men vad skådar jag om inte en grupp nyutexaminerade somaliska läkare.

Oj!

Den som ursprungligen lägger upp bilden kommenterar med orden:

”Apropå konsekvensen av invandring till Sverige. Här är några utexaminerade läkare med somalisk bakgrund!”

1200 personer har gillat det hela. 928 har delat bilden och budskapet. Det var så den dök upp i mitt flöde.

Och det hela är ju lite glädjande.

Nästan 20 nyutexaminerade somaliska läkare som ”konsekvens av invandring till Sverige”.

Jag kan ju rimligen inte tolka bild och text på annat sätt än att det jag ser är somaliska invandrare i Sverige som utbildats till läkare.

Den som lagt upp bilden får i tråden frågan var de utbildats.

Svaret blir:

”Jag tror att det är Rumänien. Många åker från Sverige och utbildar sig utomlands. Både Polan, Rumänien, Litauen är populära ställe.”

Synnerligen vagt och förvirrande. ”Tror att det är Rumänen.” ”Många åker från Sverige och utbildar sig utomlands.”

Plötsligt är det osäkert vad bilden föreställer, men det är tämligen säkert att den inte har något att säga oss om somaliska invandrare i Sverige.

Lite senare i diskussionen utvecklar den som lagt upp bilden sitt resonemang.

”Inlägget och bilden är en kritik till högerns bild av invandring. Jag tycker det är självklart att många utbildar sig.”

Plötsligt rör sig det hela bara om en mer symbolisk framställning av att han inte gillar ”högerns bild av invandring”.

Det har inget att göra med något som verkligen inträffat. 

928 människor har glatt delat detta.

Och sedan har andra i sin tur delat och spritt budskapet: Nästan 20 somalier som invandrat till Sverige har blivit läkare.

Jag har studerat kommentarerna hos dem som delat uppdateringen.

Några axplock:

”Tänk att Sverige får vara med om detta. Vilken investering för framtiden i vår värld.”

”Det är enkelt att förstå att många av de som tar sig hit är dom smartaste, driftigaste och hungrigaste. Vi behöver invandring!”

”Tack gode Gud för dessa som gör skillnad i Sverige.”

”Dessa människor kommer jobba varje dag för att rädda svenskars liv.”

”Som svar på tal att alla som påstår att alla invandrare lever på bidrag. Inte afghanska pojkar men de är ju inte gamla nog än…”

”Bravo och tack för att ni pluggade och pluggade och pluggade och....

Annars var vårdkön ännu längre.”

Plötsligt har en ”sanning” etablerats som sprids av tusentals människor. Den kommer att återanvändas i nya inlägg, i debatter och diskussioner i vardagen, typ: ”Du ska vara tacksam för alla somalier som kommer hit. De räddar svenska liv.”

Av detta kan man dra slutsatsen att många som är positiva till invandring helt saknar förmåga till kritiskt tänkande … eller så är de medvetna om att det är ett lögnaktigt inlägg de sprider vidare men gör det ändå därför att det tjänar ett i deras ögon ”gott” ändamål.

Man bör notera att den ursprungliga uppdateringen gillats av den politiske redaktören på en större liberal tidning.

Men ingen, inte ens den som lagt upp det första inlägget vet om några av dem på bilden har en koppling till Sverige. Antagligen inte – för då hade det klart utsagts.

Men vem är då Mubarik Abdirahman som skrev det första inlägget för att få oss att tro att somaliska läkare växer som svampar ur marken i Sverige?

En förvirrad godtrogen människa som vill väl?

Nåja.

Han är socialdemokrat och sitter i Malmös kommunstyrelse.  

PS 1. Påståendet flyter också runt med avsändare i andra länder.

Den här hävdar att det rör sig om somalier som invandrat i Finland.

Den här för vidare lögnen om att det har något att göra med Sverige.

PS 2. Under den tid det tog för mig att lägga upp det här inlägget ökade antalet gillande delningar av Abdirahmans inlägg med 16. Hör ni hovarna? Det är ljudet av galopperande galenskap.

Artiklar

Svensk films framtid?

Boris Benulic

I dag fick jag åhöra hur Anna Serners senaste idé förlöste två filmskapares kreativitet.

Jag gillar tanken på mångfald i filmer. Några av min barndoms favoritfilmer präglades just av detta. Som ”Tolv fördömda män”. I det fördöma dussinet ingick en italienare, en litauer, två greker, en svart och en mexikan. Men det är kanske inte sådana rullar Svenska Filminstitutets VD Anna Serner vill se?

Stannade till på morgonen och tog en kopp kaffe på vägen till Vasalundshallen. Vid bordet bredvid satt två unga män inbegripna i en hetsig diskussion som verkade ha utlösts av gårdagens utspel från Svenska Filminstitutets VD Anna Serner; det ska bli hårdare mångfaldskrav för svensk film.

Vi kan kalla de unga männen Axel och Bengt:

Axel: Vi måste skriva om det här manuset.

Bengt: En gång till?

Axel:  Ja, titta inte på mig. Inte mitt fel. Mångfald. Mycket mer mångfald, kräver Anna.

Bengt:  Men vi har rena regnbågsfilmen. En etiopier, en burmes och du fick ju till och med tag på en inkaindian.

Axel:  Ja, han säger att han är det i alla fall. 

Bengt:  Är han inte det då? Han brukar ju sitta och blåsa i den där panflöjten när vi går igenom manuset.

Axel:  Tutandet i panflöjten kan innebära att han är en före detta rumänsk fåraherde.

Bengt:  Aj då. Men det funkar väl med en sådan?

Axel:  Tror inte det. En rumänsk rom vore nog guld värt. Men en rumänsk rumän … jag vet inte. Tror inte det är så gångbart längre. Har nog aldrig varit.

Bengt:  Men varför ska vi skriva om manuset? Vi har allt … till och med en gäng juggar i handlingen.

Axel:  Ja, fast just det känns bara så 2005.

Bengt:  Men det är en thriller vi gör. Vem ska annars utföra brotten om vi inte har någon som heter Dragan som går omkring och driver in pengar och med ett vemodigt leende misshandlar folk?

Axel:  Jag vet. Men det blir bara så verklighetsfrånvänt. Speglar inte samhället i dag.

Bengt:  Spegla verkligheten? Tänk om! Annars får vi spegla oss i den blanka ytan i botten på vår tomma kassakista. Vi måste ha kriminella med om det är en thriller. Vi kan ju inte ha några från mellanöstern eller Afrika som spelar de rollerna. Det skulle anses som rasistiskt. Men juggar funkar alltid. 

Axel: OK. The jugge stays in the picture.

Bengt:  Men vad är det som fattas i manuset?

Axel: Vi måste bryta sönder fler normativa narrativ i vår story. No normbrytning, no money.

Bengt:  Och det betyder? Tala svenska.

Axel:  In med fler bögar, flator och handikappade.

Bengt:  Räcker det? Var finns Sammy Davis Jr när man behöver honom, han skulle vara rena Kinderäget för oss.

Axel:  Va?

Bengt:  Svart, jude, enögd. Han hade allt.

Axel:  Och en svensk fru! Mångfald!

Bengt: Kan vi inte peta ut ett öga på somaliern och ge honom en kalott och säga att det är Sammy Davis?

Axel: Sammy Davis är död.

Bengt: OK. Jag är förresten inte så säker på att somaliern skulle gått med på det.

Axel: Vi hade kunnat strunta i att fråga, typ … ”oooops, sorry, var det ditt öga?” … men nu slipper vi ju det.

Bengt:  Men vi har kvar det där med de sexuella minoriteterna.

Axel:  Hur menar du att vi ska få in dem i den här storyn? Den handlar ju om ett fotbollslag som bestämmer sig för att råna en värdetransport för att kunna köpa kunna marken där deras arena ligger så att den inte blir riven  för att Amazon ska bygga lager där.

Bengt:  Jag vet. Vi har kanske fått till en alldeles för mucho-macho-hetero story. Förvisso kryddad med folk från hela världen. Men inga sexuella minoriteter eller funktionshindrade.

Axel:  Och så har vi problemet att när det nya manuset är klart så har det dykt upp en ny minoritet som vi inte har med i handlingen.

Bengt:  Jag har det! Vi låter alla ha en flytande könsidentitet och etnicitetet.

Axel:  Typ pappa var korean, mamma afrikan och hon hade en kiowa-indian som mamma och en sunnimuslimsk berber som pappa och ena sekunden känner personen sig som tjej och andra som kille och tredje som en spjutbräken i en kruka? Allt flyter, etnicitet såväl som vem man vill ligga med.

Bengt:  Perfekt! Om alla i filmen är på det sättet täcker vi in allt. Vi har en film där alla som är med tillhör den yttersta minoriteten – de som inte vet vilka de är.

Axel:  Men funktionshindren då?

Bengt:  Borde väl funka om alla har någon form av diagnos? Och inkaindianen är ju krumbent, låghalt, hostar mycket och fattar långsamt.

Axel:  Men det beror på att han inte kan svenska.

Bengt:  Men det vet inte biopubliken.

Axel:  Fast du … tänk efter. Vi späckar filmen med personer som inte riktigt vet vilka de är i något avseende, en del av dem klarar inte ens av att ställa sig den frågan.

Bengt:  Exakt, vi har klarat det!

Axel:  Inte alls. Det låter inte som en film om minoriteter – det låter som en beskrivning av majoriteten i landet.

Bengt:  Du har rätt. Jag orkar inte. Vi skiter i det här.

Axel:  Sökte inte SL busschaufförer?

Bengt:  Jag har en bättre idé. Vi söker bidrag från de där 1,5 miljarderna som Amanda Lind pyttsar ut till kulturarbetare som drabbats av coronans följder.

Axel: Men vi har ju inte gjort någon film än. Och det är inte corona som hindrar oss från att göra det.

Bengt:  Men det vet inte Amanda Lind. I vår ansökan skriver vi att vi skulle börja spela in en film där alla i produktionen, till och med sminkösen, tillhörde en minoritet. Och alla vet att minoriteter är de som drabbas hårdast av corona. Det har stått i DN. Så nu står du och jag där samtidigt som hela vårt team och alla skådespelare ligger sjuka. Snacka om att vi är berättigade till bidrag.

Axel:  Du är ett geni. Hit med blanketterna!

Artiklar

Till komposten med människan

Boris Benulic

Visst, av jord är jag kommen och allt det där. Men jag ser nog ändå inte maskar som mina jämlikar.

Korven har två ändar, fulheten hos den samtida konsten verkar dock ändlös.

Visst har du väl funderat ibland på det här med jämlikhet? Jo, men det är klart du har.

Jag kan nu berätta för dig att du varit för inskränkt i ditt funderande. Du kanske tänkt i termer av klasser och sociala skikt. Etnicitet? Kön?

Hur ska man få till den där jämlikheten?

Men ska du finna svaret måste du vidga ditt perspektiv – det inser jag när jag i dag läser Expressens kultursida. Där ställs den grundläggande och avgörande frågan i en konstrecension:

”Mask eller människa – är vi jämbördiga trots allt?”

Du inser förstås som jag att vi står inför ett gigantiskt omvandlingsarbete av samhället och tillvaron om den frågan besvaras med ett ”ja”.

Det är kritikern Sara Berg som funderar på oss och maskarna efter att hon varit i Köpenhamn och sett den: 

”… brittiske konstnären David Shrigleys pågående utställning. ”Do not touch the worms” är en hög med tjugo gigantiska, rosa daggmaskar i duschdraperimaterial. Med jämna mellanrum blåses de upp till tjocka korvar – några reser sig rakt upp i luften, likt fuck you-fingrar eller erigerade penisar. Kritikerna är förtjusta.”

Det kan ju vara så att kritikerna egentligen blir glada för att de när de ser de stora ljusröda korvarna påminns om att de faktiskt kan lämna utställningslokalen, gå ut i solen, och trycka i sig en dansk röd nitritsprängd korv, halsa en öl och återvända till verkligheten.

Eller så kan de slå följe med Sara Berg och vandra vidare i staden:

”På Refshaleøen i Köpenhamn kan man se maskarna som ett uppror mot tillvarons kvävande konformitet eller som en hyllning till alla de organismer som är långt viktigare än människan på den här planeten. Bara några hundra meter bort ligger till exempel restaurang Amass, där den klimatmedvetna kretsloppsideologin i köket även innefattar en egen kompost.”

Mycket av den samtida konsten strävar medvetet efter att förfula världen och försvaga människan, ständigt ska konsten försöka få oss att förstå vår begränsning. Att hävda att vi är underlägsna en massa andra organismer är dock nog svårslaget.

Vem kunde väl därför glädja sig när Amanda Lind i veckan meddelade att det blir 1,5 miljarder i extra stöd till kultursektorn under 2020 och att staten ska ”skjuta till mer pengar för inköp av konst för att stötta svenska konstnärer”.

Våra offentliga byggnader och miljöer ska alltså bli ännu fulare.

Om jag är motståndare till offentlig utsmyckning?

Inte alls.

Jag är motståndare till fulhet.

Och jag kan inte riktigt förstå hur jag hamnat i en tid då föraktet för människan och dyrkandet av det fula och svaga blivit en självklar del av konsten.

Vem längtar inte efter att vår tid får konstnärer som liksom Grant Wood strävar efter att skildra det starka och vackra hos människor, och skönheten i arbete och vardag.

Artiklar

“Världen är eld; blif eld och du har hem i världen”*

Boris Benulic

Vi som vill se ett samhälle där fria människor tänker fritt förstår vikten av att sätta eld på en och annan Koran.

Som förberedelse för ett super-Ramadan-grillparty med massor av kebab och halakorv eldar muslimer här upp exemplar av Salman Rushdies Satansverserna.

Till de näpnaste inslagen i den samtida svenska journalistiken hör de inslag där man intervjuar en muslimsk kvinna eller flicka som bär slöja.

Är det TV ges hon alltid några extra sekunder av blickande in i kameran innan hon säger: 

”Jag har valt att bära slöja frivilligt. Jag gör det för att jag är stolt över min kultur.”

Det blir aldrig några följdfrågor från reportern som exempelvis: 

”Kan du berätta för oss exakt vad det är du är stolt över. Vad har skapats och åstadkommits i den muslimska kulturkretsen?”

Svaret på en sådan följdfråga skulle inte förlänga inslaget med många sekunder, om ens några.

I dag, efter det att Koranen fått brinna i Rinkeby, förklarar på Expressen Debatt Stockholms socialborgarråd Jan Jönsson att:

”Ty otaliga är de bokbål som genom historien förebådat diktatoriska regimers våld och massmord på oliktänkande och minoriteter i det egna landet.”

Just därför deklarerar Jönsson att Stram Kurs inte är välkomna till Stockholm för att sätta fyr på Koranen:

”Brinnande böcker är dock en stark varningssignal till det liberala, öppna och toleranta samhället.”

Men jag som anser att det är en rimlig och måttfull handling att bränna Koranen gör det just därför att jag ser ett öppet och tolerant samhälle som något viktigt.

Brännandet av Koranen är en signal om att utövande av islam inte ska tolereras i Sverige eftersom det är ett hot mot civiliserade meningsutbyten, forskning och tankefrihet, ja mot varje nödvändig mänsklig frihet.

Jan Jönsson och de där naiva beslöjade flickebarnen vill värna och vårda det muslimska kulturarvet – därför att de saknar kunskaper om det.

Islams historia kännetecknas av brutalt våld och förtryck – det är en myt att vi i västerlandet skulle ha islam att tacka för att antikens kulturarv bevarats. De var de främsta förstörarna av det.

Det mest kända exemplet är förstås förstörelsen av biblioteket i Alexandria 642.

När muslimerna erövrar Egypten ger befälhavaren emir Amr ibn al-’As ordern:

”Om dessa böcker är i överensstämmelse med Koranen har vi inget behov av dem, om de står i motsättning till Koranen – förstör dem.”

(Nu var inte emiren ensam om att ha förhärjat detta bibliotek – tidigare hade också Julius Ceasar, Aurelianus och den koptiska påven Teofilus gett sig på samlingarna. Historien är fylld av barbarer – men poängen här är att det visar att muslimska härskare inte var förvaltare av arvet från antiken – och den sista nedbränningen förstörde också mängder av kunskap och kultur från det tidiga Egypten och koptiska verk.)

Men vi ska inte glömma al-Hajib al-Mansus förstörelse av biblioteket i Cordoba 976 med det uttalade målet att förstöra all tidigare vetenskaplig litteratur.

När de Ghaznavidiska sultanerna etablerar sitt imperium i vad som i dag är Afghanistan, norra Indien, Iran och delar av Centralasien antar kulturförstörelsen rätt monumentala proportioner.

Märkligt nog får imperiets grundare Mahmid numera ofta beröm för att han i sin huvudstad byggde upp ett stort bibliotek och i staden samlade intellektuella och lärde.

Mindre ofta noteras att han 1029 lät bränna biblioteket i Rayy i Persien med alla dess böcker. Nåja, inte alla förresten – bara de böcker som ansågs hädiska – vilket i och för sig verkar ha varit de flesta. På samma sätt förstör hans arméer bibliotek i Indien.

Alltså – det är inte bara så att muslimska härskare lät förstöra viktiga verk från antiken, de förstörde också viktiga fornegyptiska, koptiska, hinduistiska och buddistiska verk (biblioteket i Nalanda!) – och verk från alla dessa kulturområden som var kopplade till kultur och vetenskap.

Vi ska vara glada att de inte nådde upp till nordligare breddgrader – då hade det inte varit mycket kvar av Eddan och de isländska och forngermanska sagorna.

I den muslimska kulturkretsen har man genom historien med lustfylld iver ägnat sig åt destruerandet av böcker, och förtrycket av människor som vill ta del av förbjudna tankar fortsätter i dag i Saudiarabien, Turkiet, Afghanistan, Iran, Irak … och så vidare.

Att bränna Koranen är ett försök att lysa upp det andliga mörker som sänker sig över varje land där Profetens budskap får spridning och fäste.

Ett försök att fördriva detta mörker.

PS. Och brännandet av Koranen för att visa att man anser att islam är en farlig religion som inte har en plats i Europa kan inte jämställas med att man sätter sig före att elda upp och och förbjuda hela det muslimska kulturarvet. Det skulle vara att bete sig som muslimer gjort mot andra kulturer och religioner genom historien.

*Ur Vilhelm Ekelunds "Båge och lyra" (1912)

Artiklar

Dags för riksdagens högtidliga tömmande?

Boris Benulic

Om det går som en anka, ser ut som en anka, låter som en anka... då är det en svensk politiker.

Kanske kan Karl XI:s drabanter få ett mer ärofullt uppdrag i framtiden.

Vad hade ni väntat er? 

Avböner och avgångar? Ministrar och ledarskribenter som hoppar från fönstren i skam över att de avslöjats som förledare av folket?

Nej, klart ni inte hade.

Det är ju Sverige.

Men erkänn att ni ändå föreställde er att mängder av politiker, byråkrater, och personer verksamma inom media i all tysthet skulle lämna sina tjänster för att slippa försvara sina ord, texter och handlingar de senaste åren.

Kanske har ni det senaste dygnet stått vid Hornstull och väntat på att få se hur en lång kolonn av forna makthavare under tystnad vandrar ut ur staden för att någonstans därute i den svenska verkligheten hitta en barmhärtig själ som vill anställa dem trots den skada de åsamkat samhället. Att ni när ni stod där kunnat peka och säga: ”Men se, där går Löfven, Lööf och Lövin och titta, Wolodarski, redaktionerna för Aktuellt och Rapport och där … är det inte Anders Lindberg”.

Men inte ens det.

De sitter kvar.

De låter fortfarande.

De kvackar inte ens till och försöker förklara och urskulda sig och säga: 

”Ja, men jag har ju bostadsrätten att tänka på, och sommarstället, och jag vill inte bli osams med de andra på jobbet. Jag vet, jag är en lat, okunnig, inställsam ynkrygg. Förlåt mig!”

De undviker nu nogsamt att ägna sig åt att diskutera att landets statsminister medgett att de andra hade rätt, de som förklarade att stor, oreglerad utomeuropeisk invandring med automatik skapar kriminalitet som till slut kommer att hota hela samhället.

Överheten låtsas som ingenting.

Överheten fortsätter som förut.

Och de som hållit med dem under dessa år, och varit ordentliga med att inte tänka själva ser sig lite försiktigt om och undrar vem de ska behöva ty sig till härnäst.

Det är därför dags att börja fundera på vad det är för fel på ett samhälle där detta är möjligt.

Och diskutera det lika fördomsfritt som här …

Artiklar

Trollkarlen, hans lärling och klanerna

Boris Benulic

Något känns fel när landets näst högste polischef säger att "Vi i Sverige är ganska naiva".

Dan Eliasson och Mats Löfving på den tid då det begav sig. Mats Löfving är kvar, och gör allt för att förbli det.

Biträdande rikspolischefen Mats Löfving är på allas läppar eftersom han tagit bladet från den egna munnen.

I Ekots lördagsintervju i Sveriges Radio 5 september angrep han makthavare i politiken och på myndigheter:

”Det är många som måste göra mycket mer. Det behöver vara samordnat hela tiden och man kan inte åka jojo i sitt engagemang och lite anpassa sig efter hur högt mediatrycket är.”

”Det är långt ifrån alla människor som vill bli en del av det svenska samhället. Just nu har vi minst 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige, så kallade klaner. De har kommit till Sverige, påstår jag, enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldskapacitet och de vill tjäna pengar.”

”Hela familjen, hela släkten, hela klanen uppfostrar sina barn så att de ska kunna ta över klanen. De här barnen har ingen ambition av att bli en del av samhället utan de har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet. Där är vi i Sverige ganska naiva.”

I intervjun talar Löfving om en utveckling som pågått länge.

Han har dock aldrig själv tidigare under sin tid som en av de högsta polischeferna i landet beskrivit situationen på detta sätt.

2015 blir Löfving ställföreträdande rikspolischef samt chef för Polismyndighetens Nationella Operativa Avdelning (NOA). 

Han borde rimligen för länge sedan för allmänheten beskrivit den situation han talar om nu.

2017 skriver han och dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson på DN Debatt:

"Det kommer inte att räcka med tidsbegränsade insatser utan det krävs långsiktig förstärkning av basverksamheter som skolor, socialtjänst, hälso- och sjukvård, arbetsmarknadsinsatser och annan grundläggande samhällsservice. Vi behöver också ett lyft i stadsmiljön där otrygga platser byggs bort."

I dag säger Löfving istället att:

”De här barnen har ingen ambition av att bli en del av samhället utan de har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet. Där är vi i Sverige ganska naiva.”

Frågan är dock om det är naivitet i Löfvings fall?

Kunskapen kan inte varit något som kom till Löfving dagarna innan han intervjuades av Ekot. Som chef för den Nationella Operativa avdelningen bör han rimligen vara en av de två bäst informerade personerna i riket när det gäller kriminell verksamhet.

Naiv kan han inte heller antas vara. Löfving anses vara en mycket skicklig maktspelare och beskrivs av många inom polisen som en person som bestämde vad hans chef Dan Eliasson skulle göra och tycka. Och när Eliasson avgick klarade sig Mats Löfving kvar, oskadad av all kritik mot Eliasson.

Alltså, Löfving har kunskaperna, och han kan inte antas vara naiv.

Varför har han då hållit tyst i så många år?

Svaret får man om man läser SvD:s rapportering från ett studiebesök Mats Löfving gör i Tyskland tillsammans med Håkan Wall, chef för beredningsenheten. De är i Essen oktober 2019 för att studera hur polisen där bekämpar kriminella. Stadens polischef Frank Richter beskriver en stad där klaner regerar i olika områden efter sina egna lagar, de tvekar inte att attackera poliser. I områdena säljs narkotika, tvättas pengar. Människosmuggling och bidragsfusk är vardagliga aktiviteter. Här härskar hederskultur och patriarkat, här förbinder blod och släktskap de kriminella.

Frank Richter konstaterar att:

”Faderns ord är lag och unga män lyder blint” 

Beskrivningen kommenteras av Håkan Wall med orden:

”I Sverige har vi samma sorts brottslighet. Men vi talar sällan om klaner och pratar inte om brottslighet i termer av etnicitet.”

Den högsta polisledningen har alltså i åratal ägnat sig åt att beskriva verkligheten på det sätt som de finner politiskt lämpligt, inte på ett sätt som beskriver verkligheten. I Tyskland organiserar man polisen i enheter som ska bekämpa "etniska kriminella sub-kulturer". I Sverige har mördare som är icke-européer ingen etnicitet, ingen familj. De liksom bara finns därför att i förorterna råder brister på aktiviteter och lite allmänt utanförskap.

20 juni 2017 skriver Mats Löfving och Dan Eliasson på DN Debatt om våld och kriminella gäng:

”För komplexa samhällsproblem som detta finns inga givna svar. Det som är förvånande är påståenden om att vi i polisledningen skulle vilja dölja utvecklingen.”

Det måste ha varit en spelad förvåning, för dölja utvecklingen är uppenbart vad polisledningen gjort.

Mats Löfving drabbades nog inte i lördags av ånger och ångest över att ha mörkat situationen och dess orsaker så länge. Det som driver honom nu är driften att säkra jobbet. Han känner väl att det kan vara nya krafter som står för utnämningarna på Polismyndigheten efter nästa val.

Vi kommer att få se många kursändringar av det här slaget bland byråkrater och mediafolk framöver.

Artiklar

Muslimer är väl ungefär som pingstvänner, eller?

Boris Benulic

Numera är den svenska överheten mer mån om importen av muslimer än exporten av svenska varor och tjänster.

På DN:s ledarsida förklarar nu Timbros Andreas Johansson Heinö att vi inte ska problematisera det här med invandrare från den muslimska kulturkretsen och den svenska demokratin.

I vår demokrati ryms alla åsikter.

Han är förvisso lite bekymrad över en del saker som uppenbarat sig i en färsk undersökning:

”… att endast en tredjedel av de icke västerländska invandrarna känner till att våldtäkt är förbjudet även inom äktenskapet är förstås mycket oroväckande.”

Men frågan är väl om hur många i den tredjedelen som bryr sig om förbudet?

Och frågan är väl också hur de andra två tredjedelarna beter sig?

Och ytterligare en fråga är hur alla tre tredjedelarna ser på västerländska kvinnor.

Men det där är inget som Andreas Johansson Heinö funderar över. Demokrati löser alla problem konstaterar han:

”Desto viktigare då att vi förmår hålla isär begreppen. Kunskap och värderingar är olika saker. Det är faktiskt inte, som Puranen påstår, ett uttryck för bristande integration att man inte delar majoritetens uppfattningar i sakfrågor. Socialisten som vill förstatliga alla företag är inte mindre svensk än libertarianen som anser att all skatt är stöld. Oenigheten är ideologisk, inte nationell. Båda ståndpunkterna ryms i vår demokrati.”

Förvisso vore det väl lite svettigt att leva i ett Sverige där alla företag är statliga, men att jämställa det med att leva i ett Sverige med sharialagstiftning, teokrati, dödstraff, ett liv där man inte bara är omskuren utan också i verklig mening har tillvaron kringskuren av Koranen – det vittnar om en rätt begränsad förståelse för hur livet ter sig i den muslimska kulturkretsen.

Och nej, den som är präglad av den kulturkretsen kan inte fungera i det svenska samhället.

Sedan slår Andreas Johansson Heino svenskt rekord i relativisering (antagligen kommer det att stå sig mycket länge):

”Detsamma gäller även de ”kulturella” frågor där invandrares attityder nu allt oftare framställs som ett samhällsproblem. Den kristna tidningen Dagens ledarredaktion, som i veckan återigen slog fast att homosexuella bör leva i avhållsamhet, är precis lika svensk som denna tidnings något mer progressiva ledarsida.”

Att hävda att homosexuella ska leva i avhållsamhet är kanske inte riktigt att jämställa med att kräva (eller acceptera) att de kastas från hustak eller hängs från lyftkranar.

Andreas Johansson Heinös längtan efter att införliva islam i den svenska kulturen och det svenska samhället kan verka något svårbegriplig, men drar man linjerna bakåt i tiden ser man hur det alltid funnits ett förakt hos överheten mot svenska seder och traditioner. En irration över att tvingas handskas med ett folk vars själ formats av den urgamla bondefriheten.

Dags att importera folk som formats av att de levt i en kultur där man inte varit fri på 1500 år.

Vi som levt tätt inpå muslimer har en lite annan bild av möjligheten av att de som grupp assimileras i ett västerländskt samhälle. Det är en fråga som jag diskuterar med min trätobroder fängelsimamen i den här texten, där avhandlar vi bland annat saffran och eunucker.