Svensk films framtid?

I dag fick jag åhöra hur Anna Serners senaste idé förlöste två filmskapares kreativitet.

Jag gillar tanken på mångfald i filmer. Några av min barndoms favoritfilmer präglades just av detta. Som ”Tolv fördömda män”. I det fördöma dussinet ingick en italienare, en litauer, två greker, en svart och en mexikan. Men det är kanske inte sådana rullar Svenska Filminstitutets VD Anna Serner vill se?

Stannade till på morgonen och tog en kopp kaffe på vägen till Vasalundshallen. Vid bordet bredvid satt två unga män inbegripna i en hetsig diskussion som verkade ha utlösts av gårdagens utspel från Svenska Filminstitutets VD Anna Serner; det ska bli hårdare mångfaldskrav för svensk film.

Vi kan kalla de unga männen Axel och Bengt:

Axel: Vi måste skriva om det här manuset.

Bengt: En gång till?

Axel:  Ja, titta inte på mig. Inte mitt fel. Mångfald. Mycket mer mångfald, kräver Anna.

Bengt:  Men vi har rena regnbågsfilmen. En etiopier, en burmes och du fick ju till och med tag på en inkaindian.

Axel:  Ja, han säger att han är det i alla fall. 

Bengt:  Är han inte det då? Han brukar ju sitta och blåsa i den där panflöjten när vi går igenom manuset.

Axel:  Tutandet i panflöjten kan innebära att han är en före detta rumänsk fåraherde.

Bengt:  Aj då. Men det funkar väl med en sådan?

Axel:  Tror inte det. En rumänsk rom vore nog guld värt. Men en rumänsk rumän … jag vet inte. Tror inte det är så gångbart längre. Har nog aldrig varit.

Bengt:  Men varför ska vi skriva om manuset? Vi har allt … till och med en gäng juggar i handlingen.

Axel:  Ja, fast just det känns bara så 2005.

Bengt:  Men det är en thriller vi gör. Vem ska annars utföra brotten om vi inte har någon som heter Dragan som går omkring och driver in pengar och med ett vemodigt leende misshandlar folk?

Axel:  Jag vet. Men det blir bara så verklighetsfrånvänt. Speglar inte samhället i dag.

Bengt:  Spegla verkligheten? Tänk om! Annars får vi spegla oss i den blanka ytan i botten på vår tomma kassakista. Vi måste ha kriminella med om det är en thriller. Vi kan ju inte ha några från mellanöstern eller Afrika som spelar de rollerna. Det skulle anses som rasistiskt. Men juggar funkar alltid. 

Axel: OK. The jugge stays in the picture.

Bengt:  Men vad är det som fattas i manuset?

Axel: Vi måste bryta sönder fler normativa narrativ i vår story. No normbrytning, no money.

Bengt:  Och det betyder? Tala svenska.

Axel:  In med fler bögar, flator och handikappade.

Bengt:  Räcker det? Var finns Sammy Davis Jr när man behöver honom, han skulle vara rena Kinderäget för oss.

Axel:  Va?

Bengt:  Svart, jude, enögd. Han hade allt.

Axel:  Och en svensk fru! Mångfald!

Bengt: Kan vi inte peta ut ett öga på somaliern och ge honom en kalott och säga att det är Sammy Davis?

Axel: Sammy Davis är död.

Bengt: OK. Jag är förresten inte så säker på att somaliern skulle gått med på det.

Axel: Vi hade kunnat strunta i att fråga, typ … ”oooops, sorry, var det ditt öga?” … men nu slipper vi ju det.

Bengt:  Men vi har kvar det där med de sexuella minoriteterna.

Axel:  Hur menar du att vi ska få in dem i den här storyn? Den handlar ju om ett fotbollslag som bestämmer sig för att råna en värdetransport för att kunna köpa kunna marken där deras arena ligger så att den inte blir riven  för att Amazon ska bygga lager där.

Bengt:  Jag vet. Vi har kanske fått till en alldeles för mucho-macho-hetero story. Förvisso kryddad med folk från hela världen. Men inga sexuella minoriteter eller funktionshindrade.

Axel:  Och så har vi problemet att när det nya manuset är klart så har det dykt upp en ny minoritet som vi inte har med i handlingen.

Bengt:  Jag har det! Vi låter alla ha en flytande könsidentitet och etnicitetet.

Axel:  Typ pappa var korean, mamma afrikan och hon hade en kiowa-indian som mamma och en sunnimuslimsk berber som pappa och ena sekunden känner personen sig som tjej och andra som kille och tredje som en spjutbräken i en kruka? Allt flyter, etnicitet såväl som vem man vill ligga med.

Bengt:  Perfekt! Om alla i filmen är på det sättet täcker vi in allt. Vi har en film där alla som är med tillhör den yttersta minoriteten – de som inte vet vilka de är.

Axel:  Men funktionshindren då?

Bengt:  Borde väl funka om alla har någon form av diagnos? Och inkaindianen är ju krumbent, låghalt, hostar mycket och fattar långsamt.

Axel:  Men det beror på att han inte kan svenska.

Bengt:  Men det vet inte biopubliken.

Axel:  Fast du … tänk efter. Vi späckar filmen med personer som inte riktigt vet vilka de är i något avseende, en del av dem klarar inte ens av att ställa sig den frågan.

Bengt:  Exakt, vi har klarat det!

Axel:  Inte alls. Det låter inte som en film om minoriteter – det låter som en beskrivning av majoriteten i landet.

Bengt:  Du har rätt. Jag orkar inte. Vi skiter i det här.

Axel:  Sökte inte SL busschaufförer?

Bengt:  Jag har en bättre idé. Vi söker bidrag från de där 1,5 miljarderna som Amanda Lind pyttsar ut till kulturarbetare som drabbats av coronans följder.

Axel: Men vi har ju inte gjort någon film än. Och det är inte corona som hindrar oss från att göra det.

Bengt:  Men det vet inte Amanda Lind. I vår ansökan skriver vi att vi skulle börja spela in en film där alla i produktionen, till och med sminkösen, tillhörde en minoritet. Och alla vet att minoriteter är de som drabbas hårdast av corona. Det har stått i DN. Så nu står du och jag där samtidigt som hela vårt team och alla skådespelare ligger sjuka. Snacka om att vi är berättigade till bidrag.

Axel:  Du är ett geni. Hit med blanketterna!

Kommentera