Imamen och Arne weise

"Och när ni handlade med européer tog ni fett betalt, ibland i form av vita, kastrerade pojkslavar, Europa pröjsade för pepparkakskryddimporten med att exportera eunucker."

Mer kul i jul om vi följer Koranens budskap?

”Lussekatt?”, säger imamen med ett nästan kuttrande tonfall när han slår sig ner vid mitt stamtisch i fängelsekaféet. Han sätter sig tillrätta och placerar ett litet fat med två solrosgula lussekatter mellan oss.

Jag nickar nådigt, och vet vad som väntar. Kommer imamen med bakverk vankas det också diskussioner; han kanske inte tror att jag klarar det utan snabba kolhydrater.

”Tack”, säger jag för att följa upp den nådiga nicken – vi är som vanligt båda förbindligt artiga; att lyssna på våra samtal måste vara ungefär som att lyssna på Ture Sventon och herr Omar när de äter temla.

JAG: ”Men får du äta lussekatter? Det är ju saffran. Är inte saffran liksom en shiagrej, superextraplusharam för er som är sunni?”

IMAMEN: ”Möjligen skulle du ha rätt om detta bakverk innehöll äkta saffran, då skulle det med all sannolikhet komma från Iran, detta shianäste, och kanske, kanske skulle det – vad ska vi säga – verka begränsande på mitt intag av denna lussekatt. Det skulle minska min lust i alla fall. Men sannolikheten för att den saffran som använts här i fängelsebageriet skulle vara äkta är ganska begränsad.
Om du vore lite mer beläst kunde du dock ifrågasätta min möjlighet att äta ett bakverk som avbildar en katt.”

(Han ler och biter lusskatten mitt itu och börjar muntert mumsa på den halva som försvunnit in i skägget, samtidigt som han skjuter över dagens DN uppslagen på ledarsidorna.)

IMAMEN: ”Förklara vad som menas!”

(Han pekar på en text av Erik Helmerson som avhandlar den pågående debatten om Edward Said på tidningens kultursidor; det gäller alltså frågan om vilken kulturkrets som är mest fördomsfull i sin syn på den andra – den muslimska eller den västerländska. Helmerson besvarar frågan på följande sätt:
”Öst är ungefär som väst, varken bättre eller sämre. Samma fördomar här som där.”)

JAG (muttrar, suckar): ”Jaaa, vad ska jag säga. Kanske kommer jag på något om du hämtar mer lussekatter. Saffran sägs ju befrämja klarhet i tanken.”

IMAMEN: ”Nog är det så. Men mest är väl klartänkthet en möjlig bieffekt – ibland. Saffranets funktion är ju annars huvudsakligen att fungera som afrodisiakum, och vare sig plats eller ämne gör väl att vi därför behöver mer av just saffran. Kanske har dock Helmerson ätit en hel saffranskrans … ”
(Han rynkar bekymrat de buskiga ögonbrynen som antagligen, under huden, är sammanväxta med skäggets rotsystem, eftersom ryckningarna verkar fortsätta dit, eller så är det bara så att han fortfarande mumsar på sin lussekatt, därinne i det fördolda.)

JAG: ”Du menar att han skrivit texten i ett tillstånd av upphetsning? Kanske. Det skulle förklara meningar som: ’– den urbana, beskedliga modernitet som präglar stora delar av Europa och Nordamerika.’ Fast egentligen tyder det väl på att den inte är skriven i extas, utan i någon slags postcoital förnöjdhet. Helmerson kan i detta tillstånd betrakta omvärlden med mild och försonlig blick, och det filtrerar bort allt som är tungt att se. Han upptäcker därför i Europa bara Luxemburg och i Nordamerika Kanada, och kan därför beskriva sin del av världen som ’modern’, ’beskedlig’ och ’urban’.”

IMAMEN: ”Jag kan försäkra dig om att vi i vår del av världen har vi väldigt svårt att förknippa er modernitet med något ’beskedligt’. Skulle kanske vara lättare om ni drog ner lite på invasioner och så vapenförsäljningarna till Saudiarabien.
Förresten, vill du ha en pepparkaka också?”

JAG: ”’Bring it on’, som en av de stora invasionsledarna sa.”

IMAMEN : ”Va? Vill du att jag ska släppa pepparkakan i huvudet på dig?”
(Imamen lämnar bordet och återvänder med stora kristyrgarnerade pepparkakor och en termoskanna, så att vi kan fylla på våra kaffekoppar.)

JAG: ”Pepparkaksgrisar!? Grisar!? Får du äta fläsk ens om det är i form av pepparkakor? Satsar du på att bli mysmuslim så här i juletider?”

IMAMEN: ”Erkänn att det skulle bidra till trevnaden i det här landet om jag satsade ordentligt på det, och ni lät mig bli julvärd i TV. Lite som Arne Weise, fast med mycket mer multikulti-touch. Jag skulle kunna läsa några koranverser mellan programmen.”

JAG: ”Om de hinner kasta in dig i programtablån, så får SD ensam majoritet i det där nyvalet som närmar sig …”

IMAMEN: ”Nejnejnej, min vän – jag tror alla skulle bli tilltalade, för att inte säga förtrollade, av mitt milda väsen. Det skulle vara ett stort steg när det gäller integrering.
Seså, ta en pepparkaksgris till!”

JAG: ”Med tanke på hur diskussionen började får jag sådan lust att diskutera kryddorna i pepparkakor; och hur islam kuvade andra kulturer, krossade stater och skaffade sig kontroll över allt, inklusive kryddorna och den mycket lönsamma handeln med dem. Och när ni handlade med européer tog ni fett betalt, ibland i form av vita, kastrerade pojkslavar, Europa pröjsade för pepparkakskryddimporten med att exportera eunucker.
Varför har ni inte skapat en kampanj kring den historien? Ni har ju varit väldigt skickliga med att slå i oss att om det inte varit för er, så skulle vi aldrig ätit kåldolmar eftersom ni lärde Karl XII att göra dem, förresten – en underlig sak slår mig. De åt väldigt mycket kåldolmar i Sverige förr i tiden – och då bodde det inga muslimer här. Nu bor det väldigt många muslimer här – men svenskarna äter inte kåldolmar längre – skulle väl vara på något pensionärsboende i Nävelsjö möjligen. Kan du förklara det? Nu när ni är så många här borde det ju stå utländska kåldolmeförsäljare i vartenda gathörn.”

IMAMEN: ”Men nu verkar du lite upprörd. Är det för att vi tog betalt i kastrerade europeiska slavar? Men det var väl fint gjort av oss. Ni är ju mycket för det här med transgrejer och könsbyten. Vi var bara tidigt ute med HBTQ-certifierad handel.”

JAG: ”Du verkar missa att jag bjudit dig på ett kampanjupplägg. Du skulle kunna sitta där som julvärd i TV, handduken på huvudet och Koranen framför dig, och så håller du en pepparkaka i ena handen och en lussekatt i den andra och utropar: ’Dessa bakverk skulle ni aldrig fått uppleva om det inte vore för islams segrar. Från alla oss, till alla er!’ Och så tuggar du i dig bakverken, men se till att du inte får smulor i skägget – det gör sig inte bra i TV.”

IMAMEN: ”Nu förstår jag! Snälla, kan du inte konvertera? Du skulle bli en perfekt spinndoktor för vår sak.”

JAG: ”Konvertera? Har du alldeles tappat huvudet? Fast det gör man ju lätt om man kommer i alltför nära kontakt med en del av era rörelser.”

IMAMEN: ”Varför får jag hela tiden en känsla av att du vill tala om annat än Helmersons text?”

JAG: ”Men det är väl tydligt att jag förstår vad du har svårt för, att se västerlandet som ’beskedligt’ ur ert perspektiv. Men ’moderniteten’ och det ’urbana’ är inte beskedligt ens ur ett folkligt västerländskt perspektiv, ur mitt perspektiv. Lite lustigt att Helmerson skriver artikeln i dessa dagar då landsbygden slår tillbaka mot städerna i Europa och Nordamerika, periferin mot centralmakten. Gula västarna i Frankrike, ett Storbritannien som slits sönder av Brexit, ett Italien som spjärnar emot EU:s diktat, i dag fyllde katalanerna åter gatorna i protester mot Madrid, USA är ett utmärkt exempel på ett land fyllt av människor som inte ser det urbana och moderniteten som beskedlig – och vi ska bara inte tala om Polen och Ungern.
Det västerland som Helmerson talar om finns inte annat som en eliternas fromma förhoppning.
Är pepparkakorna slut förresten – eller är den där min?”

(Imamen skjuter pepparkaksfatet i min riktning.)

IMAMEN: ”Men då är vi överens!”

JAG: ”Inte ett dugg. Att Helmerson har fel betyder inte att du har rätt. Västerlandets alla problem och de där invasionerna under ’modernitetens’ flagg har ju gjort att genuina terrorstyren skaffat sig grepp om alla de stora staterna i den muslimska kulturkretsen. Det vore kanske bra om du bekymrade dig om varför det kunnat bli så, istället för att grubbla över västerlandets problem.”

(Jag nappar snabbt åt mig den sista pepparkakan precis ögonblicket innan imamen sträcker sig fram för att dra tillbaka fatet – jag vet ju att han kan vara lite lynnig.
Det finns också en lussebulle kvar, och för att inte riskera den fortsätter jag.)

JAG: ”Och Helmerson har fel på en punkt till.”

(Imamen lyser upp och håller fram den lilla tallriken med den sista lussebullen.)

JAG: ”Helmerson skriver: ’Den gamla stereotypen av väst som dekadent och gudlöst har varit perfekt för att avhumanisera fienden.’
Han menar att den bilden kännetecknar islamistisk propaganda. Men här är faktiskt Helmerson obegriplig. Självklart är västerlandet – tråkigt nog – ’gudlöst’. Det är inget islamistiskt påfund. Du lär finna mycket få verkligt troende i Europa och Nordamerika. Nu skulle man kunna invända att med ’gudlös’ avses att man inte tror på Allah – men islamisterna skulle ha avsevärda problem med att värva proselyter i väst om en judisk-kristen kultur utgjorde fundamentet för samhället – då skulle de få väldigt mycket svårare att säga att västerlandet är ’dekadent’.
Där blir hans resonemang extra obegripligt. Vi lever i en tid då det i västerlandet anses vara insiktsfullt och berömvärt att vara dekadent, eller att åtminstone visa förståelse för dekadens.
Fan, vad jag pratar mycket. Jag är nog sockerchockad. I går bjöd förresten fängelseprästen mig på två bitar kladdkaka och vispgrädde.
Jag gillar när ni kulturkrigar och värvar själar med hjälp av söta bakverk. Kan ni inte alltid göra det? Allt vore ju fulländat om det också fanns en fängelserabbin – eller inte förresten – det judiska köket är inte så där särdeles bra på söta bakverk. Undrar varför? Men, men – han kanske kan komma med brisketmackor med ättiksgurka och senap – ”

IMAMEN: ”Nästa gång ska jag se till att de bakat baklava. Vad ska du göra nu?”

JAG: ”Gå och bada i karpdammen på baksidan.”

IMAMEN: ”Men det är ju svinkallt ute, och det ligger en massa skräp och flyter i karpdammen.”

JAG: ”Låter perfekt!”

IMAMEN: ”Va?”

JAG: ”Helmerson skriver nämligen också: ’Mot demokrati och frihet, sekularism och jämställdhet ställs manlighet, handlingskraft, öde, Gud. Hatet har under åren kommit från en mängd olika håll –’
Olika källor, samma dyngvatten.”

IMAMEN: ”Och?”

JAG: ”Blev sugen på ett dopp i dyngvatten om det innebär att man får dyka ner i manlighet, handlingskraft, öde, Gud. Det är väl precis vad som behövs i dessa tider? Häng på vetja, du kan konvertera medan vi badar – jag kan döpa dig.”

Have your say