Till komposten med människan

Visst, av jord är jag kommen och allt det där. Men jag ser nog ändå inte maskar som mina jämlikar.

Korven har två ändar, fulheten hos den samtida konsten verkar dock ändlös.

Visst har du väl funderat ibland på det här med jämlikhet? Jo, men det är klart du har.

Jag kan nu berätta för dig att du varit för inskränkt i ditt funderande. Du kanske tänkt i termer av klasser och sociala skikt. Etnicitet? Kön?

Hur ska man få till den där jämlikheten?

Men ska du finna svaret måste du vidga ditt perspektiv – det inser jag när jag i dag läser Expressens kultursida. Där ställs den grundläggande och avgörande frågan i en konstrecension:

”Mask eller människa – är vi jämbördiga trots allt?”

Du inser förstås som jag att vi står inför ett gigantiskt omvandlingsarbete av samhället och tillvaron om den frågan besvaras med ett ”ja”.

Det är kritikern Sara Berg som funderar på oss och maskarna efter att hon varit i Köpenhamn och sett den: 

”… brittiske konstnären David Shrigleys pågående utställning. ”Do not touch the worms” är en hög med tjugo gigantiska, rosa daggmaskar i duschdraperimaterial. Med jämna mellanrum blåses de upp till tjocka korvar – några reser sig rakt upp i luften, likt fuck you-fingrar eller erigerade penisar. Kritikerna är förtjusta.”

Det kan ju vara så att kritikerna egentligen blir glada för att de när de ser de stora ljusröda korvarna påminns om att de faktiskt kan lämna utställningslokalen, gå ut i solen, och trycka i sig en dansk röd nitritsprängd korv, halsa en öl och återvända till verkligheten.

Eller så kan de slå följe med Sara Berg och vandra vidare i staden:

”På Refshaleøen i Köpenhamn kan man se maskarna som ett uppror mot tillvarons kvävande konformitet eller som en hyllning till alla de organismer som är långt viktigare än människan på den här planeten. Bara några hundra meter bort ligger till exempel restaurang Amass, där den klimatmedvetna kretsloppsideologin i köket även innefattar en egen kompost.”

Mycket av den samtida konsten strävar medvetet efter att förfula världen och försvaga människan, ständigt ska konsten försöka få oss att förstå vår begränsning. Att hävda att vi är underlägsna en massa andra organismer är dock nog svårslaget.

Vem kunde väl därför glädja sig när Amanda Lind i veckan meddelade att det blir 1,5 miljarder i extra stöd till kultursektorn under 2020 och att staten ska ”skjuta till mer pengar för inköp av konst för att stötta svenska konstnärer”.

Våra offentliga byggnader och miljöer ska alltså bli ännu fulare.

Om jag är motståndare till offentlig utsmyckning?

Inte alls.

Jag är motståndare till fulhet.

Och jag kan inte riktigt förstå hur jag hamnat i en tid då föraktet för människan och dyrkandet av det fula och svaga blivit en självklar del av konsten.

Vem längtar inte efter att vår tid får konstnärer som liksom Grant Wood strävar efter att skildra det starka och vackra hos människor, och skönheten i arbete och vardag.

Kommentera