Allt börjar med att man plöjer

"... en värld där du måste använda känsla och intuition för att så och skörda eller forma något av gjutjärn, silver eller trä."

Jag går numera mest på utställningar för att få utgjuta mig över samtidens dumhet – vilket förstås inte gör mig till världens trevligaste sällskap i sådana sammanhang.

Men visst finns det mycket att klaga över – tomheten i idé och utförande om det det gäller nutida konst – slappheten i genomförande och presentation när det gäller forna tiders konst.

Så vi gick på Whitneys stora Grant Wood-utställning i New York mest för att få se ”American Gothic” i original – ja, ni vet tavlan som föreställer en amerikansk farmare med grepen i ett stadigt grepp, stående bredvid sin ogifta dotter. Jag har annars egentligen inget större behov av att nödvändigtvis se målningar i original – men jag tänker att den här gången kan det kanske avslöja hemligheten med den här målningen för mig; ”American Gothic” är ju en målning som för betraktaren bekräftar den egna bilden av USA – vilken den än är.

En del – kanske rentav de allra flesta – verkar betrakta den som en gestaltning av en inskränkt, religiöst fanatisk bonde som lika gärna kan använda hötjugan i lantbruksarbetet som vid bortjagandet av syndare ur samfälligheten.
Andra – som jag – ser en vacker bild av två människor som totalt struntar i vår blick – de bryr sig inte om vad okända människor anser om dem – de väger och mäter sig själva och det gör de mot vad deras arbete åstadkommer – i vilket skick befinner sig deras ägor? Det är vad som är viktigt. Vad bryr de sig väl om vad du eller jag tycker?

Jag tror dock att en del av dem som inte tycker om paret i tavlan ser samma sak som jag – och det är vad som får dem att se fadern och dottern som en symbol för allt de ser som ont – de bryr sig inte om vad andra tycker – de följer en högre lag och ser arbete som grunden för allt. De är fast rotade i den egna myllan, de står stadigt på den egna jorden – inte på någon värdegrund.

Utställningen visar sig vara en av de bästa jag någonsin sett – vem kan inte bli totalt betagen av en konstnär som pryder en av sina stora muralmålningar med mottot:
”Först kommer plöjningen, sedan följer de andra konstarterna efter.”

För Grant Wood var konst något som bara existerade i ett sammanhang och den konst han värderade och ville vara en del av var den som växte fram ur ett samhälle där produktivt arbete var grunden – och det innebar att konstnären även bidrog till att formge och skapa vackra bruksföremål.
Lika förtrollade som vi blir av Woods målningar blir vi av de ting han skapade; kannor, kärl och askar i silver, tygmönster och en ottoman och han ritar inredningar med platsbyggda skåp, skapar altarfönster (ja, det är svårt att inte tänka på William Morris och givetvis var Woods påverkad av Arts&Crafts–rörelsen).

Det enda smått irriterande i den mycket gedigna utställningen är att man gör Woods till en person som skapar på grund av inre psykologiska konflikter (– undertryckt homosexualitet samt en ständig längtan tillbaka till barndomen) – det som så uppenbart driver honom i hans gärning är att han ser hur moderniseringen hotar den värld han sett arbetande människor i Iowa bygga upp under de första årtiondena under 1900-talet. En värld där du bara överlever om du är exakt, precis och noggrann i ditt eget arbete – men också en värld där du måste använda känsla och intuition för att så och skörda eller forma något av gjutjärn, silver eller trä.

Det är därför Woods i sina porträtt och gestaltningar av människor alltid omger dem med attribut – med ting och föremål – som visar vad de skapat; det är det som definierar människan.

Hans fruktan för och vämjelse inför det moderna märks kanske tydligast i målningen ”Adoration of Home” – i mitten av målningen en kvinna som håller i en modell av ett idealiserat hem i Iowa, hon är omgiven av jordbrukare och hantverkare som i sin tur är omgivna av symboler för sin verksamhet – och de betraktar det ombonade huset och hemmet kvinnan håller i sin hand – det är uppenbart att det är målet för deras slit och strävan.
Till höger på målningen står guden Merkurius, köpenskapens gud. I ena handen har han en påse med guld, den andra handen håller en liten stav – som är höjd – som om Merkurius uttalade en förbannelse över det vi ser.

PS: Efter att i några timmar vandrat runt försjunkna i Woods värld och verk går vi en våning upp i muséet – dumt nog.
Där visas nämligen en utställning om de senaste årtiondenas amerikanska protestkonst – efter Woods djupt kända protest mot samhällsutvecklingen framstår de här ”protesterna” som tomma, ytliga, platta, smågnälliga (hur högt än tonfallet är) – här finns protester mot bristen på vård för aids–drabbade, mot segregering, mot fattigdom, mot Vietnamkriget; men det är protester i ett samhälleligt tomrum och de handlar egentligen inte om hur samhället ska se ut – och det är heller inga verkliga protester – det är vädjanden till staten – och det är ju något helt annat.

Kommentera