Artiklar

dryghet som dygd

Boris Benulic

Vi försöker förstå om en kortväxt man är så stor som skribent som han själv alltid framhäver.

Jan Guillou är den svenska journalistikens motsvarighet till politikens Carl Bildt. Guillou talar liksom Bildt långsamt och med ett mjukt eftertryck, ett slags debattens lågaffektiva bemötande. Lite överlägset och långsamt.

Det får människor och tro att de båda tänker efter samtidigt som de talar. och att de tänkt efter innan de talar.

Vi tror ju gärna det bästa om andra.

Liksom vi tror dem när de säger att de är bäst på det de gör och vet vad de talar om.

Och båda skrockar de skorrande som forna tiders torgmadamer på Östermalmstorg gjorde om man försökte pruta – på så sätt skapar de intryck av att motståndaren troligen är lätt sinnesförvirrad eller i bästa fall bara extremt okunnig.

Och dessa tekniker har fungerat.

På måndag inleds en serie om Jan Guillou i mitt dagliga nyhetsbrev. (Det blir Carl Bildts tur senare).

Nyhetsbrevet kommer ut dagligen och du prenumererar här.

Varje brev innehåller texter jag inte publicerar någon annanstans och de handlar om allt från svensk inrikespolitik till mellankrigstiden i Centraleuropa eller Hollywood på femtiotalet.

Några matskedar franska filosofer då och då. Dagboksanteckningar.

Brevet kommer också framöver att innehålla intervjuer och reportage.

Ibland infamt. Alltid rabulistiskt.

Artiklar

På Fårö får de alla plats

Boris Benulic

Ett vitt pappersark är tomt på innehåll. Det gäller det som kallas vitt privlegium också.

Olof Palme håller tal på på Fårö, den svenska nomenklaturans motsvarighet till Jalta. Det kan bli trångt bland raukarna för den nomenklaturan i framtiden.

Den svenska överheten har de senaste årtiondena predikat för oss att vi måste vara förändringsbenägna.

Det innebär att vi utan knot, gnäll och gny ska acceptera:

– att arbeten rationaliseras bort på grund av teknisk utveckling

– att arbeten försvinner till andra länder

– tanken på att arbeta längre upp i åren

Eftersom arbetslösheten bland svenskar är tämligen låg trots de snabba omställningarna i samhället visar detta på en nästan obegriplig förändringsberedskap. Man omskolar sig, man byter bransch, man tar jobb där de finns. Man byter ort. Bryter upp.

Man skjuter sina tvivel åt sidan, tränger undan tankarna på om det verkligen är bra att gamla svenska industrier övergår i utländsk ägo och förtvinar här men växer i andra delar av världen. Man undviker att fundera över om allt det som kallas teknisk utveckling och digitalisering verkligen är av godo. Man har inte tid att grubbla över vad det gör med människor, liksom man undviker att bekymra sig över döda stadskärnor och döende landsbygd.

Man har annat att göra, man måste hänga med i utveckingen och se till att man kan försörja sig.

Och stannar man upp så hör man mässandet från politikerna (oavsett partifärg): ”Förändringsberedskap, flexibilitet, utveckling!”.

Och människor hör och lyder. De bryter upp går, går vidare, lämnar det som är vant bakom sig. Låter själ och självförtroende gröpas ur lite till. Börjar om.

Arbetslösheten bland svenskar och inrikes födda är ungefär fyra procent.

Budskapet om förändringsberedskap, flexibilitet och utveckling riktas däremot aldrig till de hundratusentals människor som kommit till Sverige efter år 2000.

De ställs aldrig inför stenhårda krav på att överge alla vanor, sedvänjor och kulturella mönster som kan lägga hinder i vägen för att de arbetar.

Deras vanor, sedvänjor och kulturella mönster ses i stället som en tillgång i ett Sverige där de infödda väntas vara beredda på ständiga omställningar.

Arbetslösheten bland utrikes födda i Sverige är 26,7 procent om de kommer från Afrika.

Arbetslösheten bland utrikes födda i Sverige är 22 procent om de kommer från Asien.

Det Sverige där de infödda förväntas följsamt underkasta sig varje förändring som följer av det som sker i politiken och på börsen är också ett land där de utrikes födda anses undantagna från dessa krav.

Och överhetens krav på att vi ständigt ska vara beredda på att ställa om våra liv är förstås följden av att de måste vara beredda att försörja dem som inte vill ställa om sina liv.

Dessutom tillåts de att ställa till ”stök” (som politikerna kallar det) på skolor, i förorter och snart sagt i hela samhället.

Det var därför vi i gårdagens sändning uttryckte vår uppskattning för den brittiska ministern Priti Patels förslag om att placera landets flyktingar på en ö. Det möjliggör en förnuftig kontroll av vilka det är möjligt att släppa in i samhället och det omöjliggör för dem som inte kan släppas in att vålla samhället sår som det tar lång tid att läka.

Det gäller bara att bestämma sig för vilken ö Sverige ska välja.

Artiklar

Virtanen tillbaka från utvisningsbåset

Boris Benulic

I går ett paradis. I dag ett helvete. AB har svårt att bestämma sig för hur det ser ut i förorterna.

Fredrik Virtanen har alltid (oavsett ålder) sett ut som en vandrande tonårsfinne.

Han är uppenbarligen lika svår att bli av med.

I dag har AB ordentligt slagit upp sin kartläggning av gängen som "sätter skräck i Stockholm".

I presentationerna av gängen tar man ofta upp hur länge de ägnat sig åt mord, rån. misshandel och knarkförsäljning. En del har en historia som sträcker sig mer än ett årtionde tillbaka i tiden. En del ännu längre.

Så här skrev tidningens dåvarande ledarskribent Fredrik Virtanen 30 juni 2017:

”Media är medskyldigt till vanryktet som drabbat många orter. Den medelklassfixerade journalistiken besöker bara arbetarklassen när knutarna brinner.

Jag rekommenderar alla rädda att ta en promenad i Husby eller i Charlottenborg. Klassklyftornas problem syns, mycket behöver fixas med skattepengar, men rädd lär ingen bli. Risken att drabbas av brottslighet är högre en kväll på Stureplan.

Orterna bör rentav framstå som paradis för den som låtit sig luras av ”no go-zone”-propagandan.”

AB i dag: De kriminella gängen har mycket länge ostört fått växa.

AB för tre år sedan: De kriminella gängen finns inte i förorten. Det är farligare på Stureplan.

Virtanen var ju inte ensam på AB om att avfärda dem som hävdade att förorterna var förlorat territorium för det svenska samhället. Allt är lugnt, för att inte säga som ett "paradis", var det budskap som skulle framföras från ledar- och kultursidor i medströmsmedia.

En och annan fritidsgård till, en utomhuspool och återkommande turneringar i fotboll och basket så skulle allt bli perfekt.

Och nu skildrar AB en verklighet där livsfarliga gäng fått breda ut sig ostört.

Och gängen har kunnat göra det genom det propagandakrig som AB fört mot dem som berättat hur det är i Rinkeby och Botkyrka.

Inte ett ord av ursäkt från tidningens ledning och ägare i samband med dagens publiceringar. Inget deklaration om att man svikit i det journalistiska uppdraget, inget löfte om att rensa upp på redaktionerna.

Istället är Fredrik Virtanen tillbaka.

Han fick ju ta en time-out, eller blev snarare utvisad, efter avlöjandena om ett allmänt grisigt beteende mot kvinnor.

Men nu, efter att ha suttit att ha suttit av utvisningstiden på en kaféstol vid Nytorget publiceras han åter i AB.

En del skribenter blir odödliga genom sina kunskaper, sin integritet och sin formuleringsförmåga.

Andra verkar vara odödliga genom sin totala avsaknad av dessa egenskaper.

Artiklar

Folkbokförare och folkförförare

Boris Benulic

Morgan Johansson driver på för att det ska statueras exempel.

Fastighetsmiljardären Erik Selin åtalas nu för folkbokföringsbrott.

Vi har 119 000 personer som finns i landet utan att vara riktigt folkbokförda.

De flesta av dem är utlandsfödda.

Givetvis väljer då åklagaren att åtala en svensk fastighetsmiljardär.

Denne anklagas dock inte för att på något sätt ha skott genom att skriva sig på sitt kontor – han har ju gjort det för att skydda sin familj.

Verkar åtalet ologiskt?

Vore det inte rimligare att jaga fatt på alla dem som tillsammans med 47 andra är skrivna på adresser i Botkyrka eller Hallonbergen?

Nej, nej.

Nu tänker ni för inskränkt.

Den som gett de här direktiven är förstås Morgan Johansson. En man med visioner som är större än våra. Ja, de är rentav större än han själv. Å andra sidan är det mesta större än Morgan Johansson.

I vilket fall. Jag råkade överhöra samtalet mellan Morgan och åklagaren som nu åtalat Erik Selin.

MJ: Hej, det är Morgan. Du, vi måste ta tag i det här med folkbokföringen. Alla gnölar om att vi inte vet hur många som bor landet, och att vi inte ens vet var många av dem bor.

Åklagaren: Folkbokföring är väl kanske inte vårt bord riktigt. Har du inte ringt fel.

MJ: Klart det är ditt bord. Har man inte skrivit sig på rätt adress så är det ett brott mot lagen.

Åklagaren: Men …

MJ: Inga men, ge mig istället några män som bor någon annanstans än där de påstår att de bor.

Åklagaren: Tja, jag kan väl be polisen skicka en piket till Möllan och ta in de tio första de stöter på där.

MJ: Men det fungerar inte. Ingen bryr sig om du ifall åtalar en Ali eller Muhammed. Det måste vara någon som visar att vi tar det här på största allvar. Att ingen går säker i vår jakt på folkbokföringsfuskare.

Åklagaren: Så du vill ha en väletablerad svensk medborgare åtalad för brott mot folkbokföringslagen?

MJ: Jajamen, nu har du fattat galoppen! Skött dina kort rätt och nita några Koranbrännare också så ska vi se om du inte kan få komma till Stockholm  och bli befordad både uppåt landet och i karriären.

Åklagaren: Men det finns faktiskt ingen rättslig grund för att åtala någon för att de eldar upp Koranen.

MJ: Brott mot eldningsförbudet?

Åklagaren: Men vi är ju snart i oktober. Eldningsförbud?

MJ: Kräv att det förlängs i preventivt syfte. Den globala uppvärmningen du vet. När som helst kan ni ha en värmebölja därnere och om någon eldar riskerar hela Skåne att stå i lågor. På det sättet visar du också miljömedvetenhet. Alltid bra för karriären. Vete fan om du inte rentav skulle kunna åtala Koranbrännarna för miljöbrott.

Åklagaren: Jaja, jag ska se vad jag kan göra.

PS. Man ska aldrig underskatta Morgan Johansson list. Något som jag tog upp här i Nätmagasinet.

Artiklar

Pösmunkar och pösbyxor

Boris Benulic

Vad gör man inte för att hålla en del personer borta från skolan.

Det har blivit en hel del liv om att Jensens grundskola i Göteborg nu har förbjudit bärande av mjukisbyxor på skolans område.

Men ledningen vågar inte riktigt berätta varför.

Orsaken är att Göran Greider deklarerat att han trivs bäst i mjukisbyxor och flanellskjorta. 

Rektorn vill gardera sig mot någon lärare ska få för sig att bjuda in Greider för att denne ska berätta för eleverna om någon av alla de böcker han påstår sig ha läst, eller människor han anser sig ha mött.

Rektorn kan ju inte gärna gå ut och förbjuda Göran Greiders närvaro på grund av dennes skadliga åsikter – då skulle hela kultur-Sverige protestera och börja prata om Ungern och Polen.

(Ett annat sätt att hantera Greider är att läsa senaste numret av det digitala magasinet QLN där jag har en lång genomgång av Greiders tänkande och försöker förklara vilka behov han egentligen fyller. Inhandlar numret enkelt gör du här.)

Jag finner det ganska tilltalande att frågor om mode och stil börjar ta plats i politiken. En del kanske vill hävda att det har de alltid gjort – och hänvisar till T-shirts med tryck. 

Ni vet … alla de där tröjorna med Che Guevara, men även den andra sidan har ägnat sig åt sådana markeringar av vilken stam man tillhör. Ett utmärkt exempel på detta är det brittiska klädmärket ”Lonsdale”.

För några årtionden sedan började deras försäljningsavdelning undra varför deras T-shirts plötsligt börjat sälja så väldigt bra i Väst-Tyskland. Det visade sig att de var populära bland nynazister. Deras parti NSDA var ju förbjudet och man fick inte propagera för det. Men om man köpte en Lonsdaletröja med loggan på bröstet och gick med bomberjackan uppknäppt så syntes bara bokstäverna ”NSDA”.

Men som sagt, T-shirts eller kepsar med politiska budskap är egentligen bara ett bevis på att man inte har tänkt igenom var man står – och vem man är. 

Den tänkande människan har inget behov av att se ut som alla andra, den tänkande människan har en uppfattning om vem han eller hon är – och vad som därmed skiljer honom eller henne från alla andra – och låter detta ta sig uttryck i klädseln... utan att det bokstaveras på bröstet eller framhävs med en tryckt bild.

Att inte bry sig om sin klädsel, utan att göra en Göran-Greider och i alla sammanhang lufsa runt i mjukisbyxor och flanellskjorta visar att man inte tar ansvar för sig själv.  Och att man därför kanske ska undvika att ha åsikter om hur man ska ta hand hand om miljö, trafik, försvar, skola … eller vad det nu vara månde.

Artiklar

Mona Sahlins spaning efter ett nytt folk

Boris Benulic

"Förr skulle nationen bli välmående genom export av sådant vi producerade."

I Mona Sahlins spökskrivna memoarer ”Makt-lös” finns en mening som faktiskt förklar det mesta i den sentida svenska utvecklingen.

Sahlin sitter 2014 och funderar på partiets framtid:

””Vi sa att vi stod på de svagas sida, ändå ville de svaga inte veta av oss.”

Socialdemokratin har från 1960-talet och framåt sett som sin uppgift att ta hand om och hjälpa ett arbetande folk som de hävdat bestått av individer som är oförmägna att ta hand om sig själva – människor som vill bli omhändertagna.

Men detta arbetande folk hade ju röstat på socialdemokraterna för att de skulle få säte och stämma genom sina ledare när rikets angelägenheter avhandlades. Socialdemokratin förs inte till makten av människor som vill bli omhändertagna. Den förs till makten av människor som vill rå sig själva. Deras drömmar tar sig formen av möjligheten att arbeta så man kan försörja en familj på ett bra sätt, skaffa sig en bra bostad eller rentav bygga ett egnahem. Bil. 

Men efterkrigstidens socialdemokrati kommer alltmer att bete sig som om de som röstat dem till makten inte vet sitt eget bästa. Staten ska ta hand om allt mer av deras de arbetande människornas inkomster och sedan fördela dem och använda dem på ett sätt som beslutsfattare och verkställare finner lämpligt.

När det visar sig att detta arbetande folk värjer sig mot detta finns ingen annan råd än att importera nya individer som mer än gärna blir omhändertagna. Därav Sahlins och andra politikers förtjusning i öppna gränser och mångkultur. De anammade Brechts spydiga kommentar om att ”om regeringen var missnöjd med folket kunde de väl välja sig ett nytt”. Brecht kunde nog inte föreställa sig att detta skule börja genomföras i verkligheten i ett land knappt hundra mil norröver.

Nu visade det sig att importen de senaste 20 åren väl mer sällan bestod av sådana som ville arbeta. Men de gav ju ändå arbete åt den stora omhändertagandeapparaten. Och om att den ska värnas och växa råder det numera en bred politisk enighet, från höger till vänster. 

Förr skulle nationen bli välmående genom export av sådant vi producerade.

I dag ska polititruker och byråkrater bli välmående genom att vi importerar personer som inte producerar.

Det finns två felaktiga utgångspunkter i den politiska debatten i dag när Sveriges problem diskuteras.

Det första är att man accepterat tanken på att människor är hjälplösa. Att de måste läras upp till beteenden som i generationer varit självklara.

Ett exempel på detta är Susanna Birgerssons ledare i Expressen. Hon kritiserar med rätta ”inspirationsdagar” för lärare där man håller varandra i hand och sjunger ”banansånger”.

Men hon menar att de pengarna istället skulle läggas på dagar då man inspirerar och lär föräldrar vad det innebär att vara förälder.

Lite sent kanske. Som att ge någon ett körkort och en bil och sedan dyka upp 14 år senare och säga: ”Du vi måste snacka trafikregler. Rött ljus betyder att du måste stanna.”

Birgersson verkar inte reflektera över att något är fundamentalt sjukt och fel i ett samhälle där man måste kalla in föräldrar vid terminsstarten för att förklara för dem att de ska bry sig om sina barns uppfostran och utbildning.

Och detta gäller alla föräldrar – vare sig de är svenska eller utländska.

Samtidigt levererar DN:s ledarredaktion en text som tar sin utgångspunkt i det de kallar ”skolsegregering”, att utländska barn har sämre skolresultat.

DN:s ledarredaktion listar ett antal åtgärder som ska komma tillrätta med detta; typ: ”ta bort kötid som urvalsgrund”, ”en modell för hur nyanlända ska fördelas jämnare mellan skolor”, ”inte ge friskolor hela skolpengen, utan exempelvis 85 procent”, och så vidare, och så vidare. 

Vi har att göra med stora grupper elever från utomeuropeiska kulturkretsar, grupper som är resultatet av en kulturell betingning och en genetisk kodning som pågått i århundraden under förhållanden som i alla avseenden skiljer sig från de svenska och europeiska.

Dessa grupper ska alltså bara friktionsfritt glida in i skolan och det svenska samhället genom att man till exempel får till en ”konkret idé om hur de mest erfarna lärarna ska lockas till de mest krävande skolorna, exempelvis genom högre löner eller mindre arbetsbörda, för att höja resultaten”.

Bara mycket världsfrånvända personer som inte vet hur det ser ut i samhället och skolan tror att de recept som skrivs ut på ledarredaktioner eller av riksdagsmotionärer kan göra något åt den verkligeten.

De som skriver ut dem utgår från att lösningen på något sätt finns i den statsapparat de byggt upp och vars existens de är beroende av för sin egen försörjning.

Ingen utformning av den svenska skolan skulle kunna göra att tiotusentals utomeuropeiska elever assimileras och får en bra start i livet. Skillnaderna är för stora. (Det innebär inte att inte enskilda indivder kommer att lyckas med detta, men då beror det på deras och ders föräldrars medvetna beslut att assimilera sig och arbeta sig in i samhället och vänta en, eller två, generationer på att nå det målet.)

Alltså: Överheten försöker lösa den svenska skolans problem utan att ifrågasätta de två faktorer som orsakat den:

  1. Förmyndarstaten som förvandlat stora delar av svenska folket till personer som inte ser sig som självständiga individer som vet sitt eget bäste.
  2. Den utomeuropeiska massinvandringen.

Båda problemen går att åtgärda.

Men inte genom de små justeringar som föreslås av ledarskribenter, politiker och byråkrater.

Artiklar

Björn af Kleenex putsar upp Biden

Boris Benulic

Underdåniga skribenter kan i dagens mediavärld bli upphöjda.

Joe Biden torkar svetten ur pannan ... det är slitigt att komma ihåg vem man är, var man är och vad man ska tycka.

Jag har ingen aning om hur ätten af Kleen fått sitt namn. Kanske är det ett sentida adlande som skett? Bonniers har bland sina anställda på Dagens Nyheter upptäckt en skribent som förenar klent förstånd med total underdånighet. Han har därför ansetts gjorts sig förtjänt av att bli medlem av det nya mediafrälset, de som inte slipper skatter men som slipper hålla sig till sanningen. Och medlemmarna av det mediefrälset utses av Bonniers. Jag visst dock inte att de också börjat använda sig av "af" som tecken på upphöjelsen. En rimlig titel vore annars en uppdatering av hertig–titeln. Den är brukbar som en markering av att bäraren är bra på att hålla tyst om sådant man inte bör uppmärksamma läsarna om. Låter inte till exempel Herr Tig Per Svensson eller Herr Tig Orrenius som passande namn?

Björn af Kleen har under sin tid som DN:s korrespondent i USA snabbt visat sig värdig sin upphöjelse. Bristen på kunskaper och integritet kompenserar han med servilitet till den påbjudna linje som utstakats av Wolodarski. Han lägger i dag ut texten om vad New York Times skrivit om Trumps deklarationer och avrundar med:

”Under den förstapresidentdebatten på tisdag kväll amerikansk tid lär Joe Biden försöka klä av Trump med hjälp av New York Times nya uppgifter.

Biden är rätt person att göra det. Han har 50 år av politiska kompromisser bakom sig. Men just därför har Biden aktat sig för att investera i aktier eller sätta sig i ekonomisk beroendeställning. Han är betydligt mer fri än Trump i det avseendet.”

Detta skrivs efter förra veckans rapport som tydligt belägger hur Joe Biden skyddat sin knarkande, supande och horande son Hunter som låtit sig köpas av ryska och ukrainska oligarker samt bulvaner för det kinesiska kommunistpartiet – något som jag avhandlat här.

Joe Biden har inte 50 år av kompromisser bakom sig. Han har alltid varit kompromisslös i sin strävan efter personlig makt och vinning – för sig och sin klan. Och kompromisslös måste man vara om man leder en klan som är klent begåvad. Det är inte först nu som Joe Bidens tal är tomt på mening och osammanhängande. 

Kanske är det därför DN:s nuvarande USA-korrespondent skriver så vänligt om Biden, han misstänker att Bidenarna är en gren av det egna släktträdet. 

Biden har alltid varit bankernas man (varje gång det har behövts några hundra miljarder dollar för att lösa ut krisande finansinstitut har Onkel Joe kraftfullt pläderat för detta).

Biden har alltid röstat ja till varje amerikansk invasion, för honom har det inte spelat någon roll vilken president som velat starta krig eller varför.

Biden röstade för George Bushs invasion av Irak, precis som han tidigare röstat för attacken på Afghanistan (något han senare ljög om under primärvalskamanjen). Därefter har han stött och aktivt arbetat för att USA på olika sätt ingripit i Serbien, Syrien och Libyen.

Den som röstar på Biden kommer att rösta för ett USA som ständigt befinner sig i krig, men som inte gör det för att skapa fred.

Är då detta en överdrift?

Så här sa Biden i en debatt under primärvalet (7 februari 2020):

”Och när det gäller Afghanistan så är det enda vi bör göra är att ta hand om terrorismen i den regionen. Jag har varit i varenda del av Afghanistan. Det jag såg var att det inte finns en möjlighet att ena det landet, ingen mäjlighet att göra det till en helhet som land. Men det är möjligt att se till att de inte från den regionen kommer att kunna inleda fler attacker mot USA.”

Alltså, Biden anser att USA ska vara i Afghanistan – inte för att skapa fred där – utan för att hålla landet i ett evigt tillstånd av krig så USA får vara ifred.

Och vi här i Europa förväntas ta hand om följderna av dessa krig. Welcome refugees!

Det är för mig lite oklart vem Biden kompromissat med när det gäller hans ståndpunkt i denna fråga. Han vill ha ständiga krig. Precis som Obama. Precis som Hillary Clinton.

Det största problemet är väl dock kanske att han nog numera är uppenbart oförmögen att minnas detta, liksom det mesta i sin karriär.

Vad som orsakat Björn af Kleens minnes– och kunskapsluckor är väl lite mer oklart.

Artiklar

Bollen som är rund, kan den vara värdegrund?

Boris Benulic

Vad kan fotboll säga oss om livet? Ingenting. Precis som konst har den ett värde i sig, inte som ursäkt för en politisk åsikt.

De senaste dagarna har Zlatan Ibrahimovics beteende under tiden i landslaget diskuterats efter det att Olof Lund ingående beskrivit hans uppförande i en nyutkommen bok.

Möjligen kan de fasonerna förklaras med att någon i landslagsledningen använde Idi Amin-metoden på Zlatan.

Under sin tid som underofficer i de brittiska kolonialstyrkorna i Uganda spelade Idi Amin rygby i ett arnélag. För att locka fram den extra aggresivitet som tränaren anade fanns därinne i den stora svarta kroppen dängde han innan matcherna ett strykjärn i huvudet på Idi. 

Det funkade.

Möjligen förklarar det också en del av Idi Amins beteende när han senare blev diktator i landet.

Om det bara är en skröna?

Kanske.

Men en sak som defintivt kan räknas som skrönor är alla de exempel från fotbollens värld som används för att förklara att mångkultur är bra.

I dag på Nätmagasinet har jag publicerat texter där jag diskuterar några av de mest märkliga exemplen på detta.

Björn Wiman som förklarar att Zlatan Ibrahimovic närvaro skyddar mot följderna av terroristattacker.

Jonas Gardell som påstår att det finns ett samband mellan ett fotbollslandslags styrka och ett lands välstånd.

Stefan Löfven som hävdar att fotboll gör kvinnor friare och mer jämställda.

Andrej Cervenka som menar att varje mål av Zlatan Ibrahimovic är ett argument för att vi ska ha öppna gränser.

Och när jag åter läste motståndarnas texter kom jag förstås att tänka på Eric Cantonas ord:

”Fiskmåsarna följer trålarna till havs därför att de tror att sardiner kommer att kastas i havet”.

Artiklar

Sex, drugs & rock’n’roll med hunter Biden

Boris Benulic

Hunter Biden har kanske inte världens bästa CV. Men det verkar inte spela någon roll när det gäller vissa stora affärer.

Blues Brothers on a mission from God knows who.

I en ny rapport från medlemmar av USA:s senat avslöjar hur pengarna rullade in till Joe Bidens son från ryska oligarker, kinesiska partipampar och hur det svarta fårets svarta pengar spenderades på kvinnor med kopplingar till trafficking

I rapporten från de republikanska senatorerna Ron Johnson (ordförande i utskottet för inrikes säkerhet) och Chuck Grassley (ordförande i finansutskottet) levereras nya uppgifter om Hunter Bidens affärsverksamhet och vilken påverkan den kan ha haft på USA:s politik under den tid Hunter Bidens far, Joe Biden var vicepresident.

Rapporten behandlar tidigare kända förhållanden som att Hunter Biden fick en styrelsepost i det ukrainska energibolaget Burisma Holdings. Men rapporten ger mer inblick i vad som hände.

Hunter Biden arvoderades med 50 000 USD i i månaden trots att han saknade erfarenhet av branschen. Men han hade viktiga kontakter eftersom hans far Joe Biden vid den tiden var USA:s vicepresident. 

Hunter Bidens tid i styrelsen för Burisma sammanföll med att höga tjänstemän i utrikesdepartementet och vid den amerikanska ambassaden i Ukraina drev på för att den ukrainska regeringen kraftfullare skulle bekämpa korruptionen i landet.

Rapporten beskriver hur två av de höga amerikanska tjänstemän som var involverade i arbetet uttryckte farhågor till Joe Bidens stab, men även till Joe Biden direkt – eftersom denne var den högste ansvarige för USA:s förhållande till Ukraina. De fick inget gensvar.

Och Joe Biden höll också tyst när det gällde Burismas ägare Mykola Zlochevsky – trots att det var känt att denne betalat sju miljoner USD för att slippa åtal.

Men rapporten visar också att 2014 betalade Jelena Baturina 3,5 miljoner USD till Rosemont Seneca Thornton. Baturina har i mer än ett årtionde toppat listan över Rysslands rikaste kvinnor. Hon steg till rikedom och makt tillsammans med sin make Yuri Luzhkov (som avled 2019). Luzhkov var borgmästare i Moskva från 1992 till 2010 då han avsattes av president Medvedev anklagad för korruption.

Baturina beskrevs på följande sätt av USA:s dåvarande ambassadör i Moskva (i ett dokument läckt av WikiLeaks):

”… Jelena Baturina har definitiv länkar till den kriminella världen och speciellt till Solntsevo-gruppen (som av den ryska polisen betraktas som en av de mäktigaste kriminella grupperingar i landet).

Rosemont Seneca Thornton är en investeringsfond som grundades av Hunter Biden 2009. Han startade företaget tillsammans med Christopher Heinz, styvson till USA:s dåvarande utrikesminister John Kerry samt Devon Archer, finansman och tidigare fotomodell.

Hunder Biden är också ledare för BHR Partners som är en fond som främst riktar sig till kinesiska investerare. 

I maj 2017 har Hunter Biden möten med Ye Jianming, då en av Kinas rikaste affärsmän som spelade en viktig roll i landets satsning på att bygga ut sitt inflytande i världen genom stora satsningar på infrastruktur.

Ye Jianming ville ha ett partnerskap med Hunter Bidens företag för att kunna investera i energi och infrastruktur i USA.

Ye Jianmings företag CFEC var då ett av Kinas tio största. Hunter Biden har tidigare vägrat kommentera sina affärer med Ye Jianming och vilka summor som kan förts till Bidens företag.

Rapporten från senatorerna talar om miljontals dollar som kommit från Ye Jianming och andra kinesiska intressenter.

I november 2017 arresterar FBI Ye Jianmings högra hand Patrick Ho. Han anklagas för att ha försökt muta Tchads president för att landet ska agera som mellanhand och möjliggöra att CFEC bryter mot USA handelsblockad mot Iran.

I samband med att han arresteras ringer Patrick Ho ett samtal för att berätta om situationen och få hjälp. Den som svarar är James Biden, Joe Bidens bror.

James Biden förklarade för New York Times i december 2018 att han var förvånad över att han fick samtalet, eftersom det måste varit ämnat för Hunter Biden – vilket gjorde att han vidarebefordrade dennes kontaktinformation till Ho.

Ye Jianming sitter sedan två år i förvar i Kina, anklagad för att ha försökt muta kinesiska ämbetsmän.

Senatorernas rapport gör det mycket tydligt hur Hunter Biden och hans affärsverksamhet blivit intressant för ryska och kinesiska intressen eftersom dessa utgått från att Hunter Biden hade en direkt kanal till en av USA:s mäktigaste män.

Rapporten diskuterar inte Hunter Bidens personliga förhållanden. Studerar man dessa blir det än mer orimligt att stora investerare skulle välja att utveckla affärskontakter med honom. Hunter Bidens privatliv hör till de mer stökiga. 

Han har sedan 2003 genomgått ett antal behandlingar för sitt missbruk av alkohol och droger. De verkar inte ha hjälpt. 2014 förlorade han sin ställning i USA:s flottas reserv eftersom han testat positivt för kokain.

Efter separationen 2015 från hustrun Kathleen med vilken han har tre barn kunde hon vittna om ett långvarigt missbruk och om otrohetsaffärer. I Kathleens inlaga till skilsmässoförhandlingarna 2017 står det att Hunter Biden:

”… skapade ekonomiska svårigheter för familjen genom sitt extravaganta spenderande på sin egna intressen (däribland droger, alkohol, prostituerade, strippklubbar och gåvor till kvinnor som han hade sexuella relationer med).

Efter parets separation inleder Hunter Biden ett förhållande med änkan efter sin döde bror Beau. Den relationen tar slut i mars 2019 och två månader senare gifter Hunter Biden om sig med sydafrikanska Melissa Cohen. Paret gifte sig efter att ha känt varandra i en vecka. De väntar nu Hunter Bidens femte barn. Femte?

Ja, för i mars i år gick slutligen Hunter Biden med på att betala underhåll till en strip-tease-dansös i Arkansas som hävdar att han är far till hennes barn.

Sex, droger och slutligen lite rock'n'roll. 2018 är Hunter Biden en av dem som grundar ett skivbolag som ska satsa på nya artister. Lite mer än ett år senare går det i konkurs.

Med den bakgrunden är det inte förvånande att man i senatorernas rapport hittar följande konstaterande:

”Hunter Biden gjorde betalningar till utländska kvinnor som var medborgare I Ryssland eller andra östeuropeiska länder och som verkade vara knutna till en östereuropeisk prostitutions- eller traffickingring”.

Kanske inte den bästa CV:n att visa upp för den man vill ska investera i de egna företagen – såvida det inte rör sig om ryska och kinesiska miljardärer som mest är intresserade av vad ens pappa gör.

Artiklar

Frisk lever, skrumpet förstånd

Boris Benulic

De försöker inte ens längre förvränga verkligheten. De hittar istället på en helt ny sådan.

Om man är svensk utrikesreporter i USA och just nu befinner sig i Minneapolis, USA – vad gör man då? Givetvis bör man få till  ett inslag om att stadsfullmäktige kräver ett besked av polischefen vad han ska göra åt brottsvågen.

Man vinklar förstås inslaget på att det bara gått några månader sedan samma stadsfullmäktige skar ner på polisens budget i det uttalade syftet att i nästa steg avveckla polismyndigheten i dess nuvarande form och skapa något nytt. Oklart vad.

Nedskärningarna gav fritt fram åt tjuvar, rånare, mördare, våldtäktsmän, plundrare.

När TV4:s Stefan Borg i går gör ett inslag om Minneapolis – vad handlar det om? Jo, om hur lugnt, fint och fridfullt det är i den ”fri-zon” som skapats i kvarteren kring den plats där George Floyd dog. Han intervjuar några tårögda turister som förklarar att de är där för att det är så ”viktigt” att komma till platsen där det hände. Kameran stannar till på en väggmålning föreställande Floyd. Under bilden på honom ord om att han ”förändrade världen”.

Inte till det bättre i alla fall.

Jag har egentligen inga problem med att medströmsmedia levererar förvanskade skildringar av skeendet i världen. Jag väntar mig inget annat. Det som stör mig är att det numera sker så slött och håglöst. Jag vill ha värdiga motståndare. De levererar samma påståenden om och om igen och verkar utgå från att vi andra inte har någon koll på verkligheten och befinner oss några sjömil bakom flötet.

Men tänk om det är så att medströmsmedias reportrar faktiskt inte förstår bättre? De vandrar runt i tillvaron helt i avsaknad av de grundläggande egenskaperna för en journalist:

– nyfikenhet. ”Hur är det egentligen? Är det som det påstås?”

– integritet. ”Jag skriver som det är. Kosta vad det kosta vill.”

– kunskaper. ”Fan vad trött jag är. Jag har suttit uppe hela natten och läst den här utredningen. Det är ju inte alls som de säger i sitt pressmeddelande.”

Dagens journalister nöjer sig med att bekräfta den bild som de som bestämmer vill ha bekräftad.

Förr, för inte alltför länge sedan, tenderade en del av de hungriga och intelligenta reportrarna att kröka ner sig – det var ett sätt för dem att hantera att de inte kunde berätta allt de ville berätta därför att det inte gick att få tryckt.

Så de satsade på att behålla löningen och spendera den på sprit.

Dagens reportrar ser alltid så äppelkindat sunda ut, som om de levde på Roibos-te och var på väg till en annonsfotografering för ett wellnes-företag.

Ett rimligt antagande är att det beror på att de aldrig upplevt den där inre striden: ska jag våga säga som det är. 

För det fattar inte ”hur det är”.

Bra för deras levrar.

Sämre för läsarnas och tittarnas hjärnor.