Anti-rasismens fruktlösa dribblingar

"Klaga aldrig på Rosengård – för där växte ju Zlatan upp."

Det är argumentationsmässigt väldigt dumt att använda fotboll – eller idrott överhuvudtaget – som utgångspunkt för att visa att invandring är bra för ett land.

I Sverige har ju sedan länge Zlatan Ibrahimovic använts som exempel, typ: Se vilka framgångar han gett Sverige på fotbollsplanen. Det visar att det är bra att ett land tar emot många invandrare.
Klaga aldrig på Rosengård – för där växte ju Zlatan upp.

Ekonomiskribenten Andrej Cervenka skrev så här för några år sedan i SvD:
“Samma sak kan förstås sägas om alla samhällssektorer. En kostnadspost från en tidigare migrationsvåg, invandrarsonen och miljardären Zlatan Ibrahimovic, sköt nyligen det svenska herrlandslaget till fotbolls-EM med en magisk frispark.”

Vad hade Cervenka sagt om Zlatan misslyckats tidigt i sin karriär och aldrig blivit en världsstjärna – om han inte fått till den magiska frisparken?
Hade Cervenka då hävdat – skicka tillbaka alla juggar till något av juggeländerna på Balkan?

Nej, det hade han inte gjort. Han var bara ute efter trixa lite med argumenten, få oss att bländas av det som sker på fotbollsplanen.
Men allvarliga frågor som de om invandring, integration, mångkultur och mångfald kräver allvar, fakta och logik – annars kan ditt argument från i går komma tillbaka och bita dig där det gör riktigt ont.

De som en gång förklarade förklara att Frankrike blev världsmästare i fotboll på grund av mångfalden i laget ställs inför problemet att förklara varför det franska herrlandslaget i handboll varit så oerhört mycket bättre resultatmässigt ån fotbollslandslaget de senaste 20 åren – det är nämligen ett mycket mera “vitt” lag.
Man vandrar in i ett träsk om man argumenterar med hjälp av idrott, så låt oss ta oss ur träsket.

De som använder idrottsstjärnor av utländsk börd som argument för invandring utgår från en given ståndpunkt – och sedan letar de upp fakta som som visar att ståndpunkten är riktig.

Exempel: x + y = Bra för Sverige

Nu löser många den enkla ekvationen med att ställa upp den så här:
Zlatan + (avgörande mål i viktig match, välj själv) = Bra för Sverige

Det ställer en inför problemet – hur definiera vad som är bra för Sverige? Hur övertygande är ekvationen för alla som till exempel inte är ett dugg intresserade av fotboll –?

Hur omvandlar du “bra för Sverige” till ett mått som är mer allmänt användbart?
Det vanligaste sättet att göra detta är att säga att “Zlatan fungerar som inspiration för alla andra invandrarbarn.”

Det finns ju ett givet riskmoment med den tankegången.
Är han bästa tänkbara inspiration verkligen? Vad kan han inspirera till: många och långa träningspass istället för läxläsning?
Och vad händer när alla som inspirerats av Zlatan inte blir en Zlatan?
10.000 timmar på träningsplanen istället för 10.000 timmar lutad över läxböckerna. Att hojta om Zlatan är snarare att försvåra verklig integration.

Dessutom öppnar man för en knepig diskussion med alla dem som försöker lösa den enkla ekvationen med hjälp av andra faktorer – typ stoppar in en mördare från säg Somalia i ekvationen. Var hamnar vi då? Vi får ställa upp en ny ekvation där vi ska räkna ut relationen mellan mördaren och fotbollsstjärnan och få den att visa att samhällsnyttan ändå är större med stor invandring – typ:
Zlatan minus mördare = Bra för Sverige.

Det finns inga som helst enkla påvisbara samband mellan antal idrottsstjärnor med invandrarbakgrund i ett land och måttet av integration – diskussionen måste föras på helt andra områden.

Att använda idrottsstjärnor som argument för invandring och mångfald är lika enfaldigt som att använda framgångsrika artister inom musiklivet som argument; det bäddar ju egentligen för en nedlåtande syn på dem som inte är etniskt svenska.

I USA dominerar svarta i stora delar av musiklivet, friidrotten samt i amerikansk fotboll.
Jag har lite svårt att se att det förbättrat den svarta befolkningsgruppens levnadsvillkor – trots att det varit så mycket, mycket länge.

Jämför med den judiska befolkningsgruppen i USA. Det fanns många judiska framstående idrottsmän under de första årtiondena av 1900-talet – i exempelvis boxning kunde den amerikansk–judiska befolkningsgruppen visa upp världsmästare i de flesta viktklasser.
Men det blev efterhand en självklarhet bland judiska familjer som ville bli en del av samhället att man skulle hålla barnen borta från löparbanor, fotbollsplaner och boxningsringar.
För den gruppen har det ju gått ganska bra. Det var ju inte så att judiska föräldrar på Lower East Manhattan sa till sina barn att: “Se på Max Baer (världsmästare i tungvikt) , du kan bli vad du vill.”

De sa istället: “Bli inte som Max Baer, då kan du inte bli vad du vill, marsch iväg till läxböckerna – och glöm inte att du ska jobba extra ikväll nere på affären på hörnet.”

Have your say