När jag ser Sveriges damlandslag i fotboll spela tror jag mig alltid förpassad till en operascen utomhus, och att jag ser ett verk av Wagner framföras; ser hur valkyriorna stormar fram. Nåja, stormar och stormar – man får väl föreställa sig att det finns lunkande valkyrior också.
Att tanken går till valkyrior och sköldmör beror förstås på att det svenska landslaget nästan verkar framklonad i sin blonda blåögdhet.
Intressant nog hör man ingen kritik av samma slag som den som riktades mot det svenska herrlandslaget för att det skulle vara för etniskt homogent. Vilket är något märkligt, jämför man herrlaget med damlaget framstår den manliga elvan ibland som om den delvis var rekryterad från basarkvarter söder om Medelhavet.
Den politiska korrektheten skapar alltid de mest märkliga hierarkier där det gäller att hamna i topp på omhändertagandepyramiden, det byggnadsverk som uppförs med olika så kallade förtryckta grupper som byggstenar.
De som säger sig företräda kvinnor som grupp tävlar med dem som säger sig företräda invandrare om uppmärksamhet och stöd, och om att hamna högst upp på pyramiden. Ibland håller de sams för att inte förstöra för varandra. Det är då de dubbla måttstockarna kommer till användning i media. Man kan inte som kommentator peka på den blonda blåögdheten hos det svenska damlandslaget för då blir det ett angrepp på kvinnosaken. Herrlandslaget kan man däremot ge sig på eftersom män alltid är lovligt byte.
Och så finns det en mer filosofisk aspekt av det hela; den idiotiska tanken på att idrottsutövande säger något om karaktären hos den som utför prestationen, eller än värre, om egenskapen hos den etniska grupp idrottsmannen eller idrottskvinnan tillhör. Det är då idiotargument skapas av typen: “Invandring är bra för Sverige eftersom Zlatan Ibrahimović växte upp i Rosengård. Alltså är den rosengårdska misären ett pris värt att betala för några bicycletas i den blågula dressen.”
När Stefan Löfven i dag uttalar sig om att FIFA måste ge damfotbollen mer resurser är det högst oklart vilka resurser som ska omfördelas. Det vet han nog inte själv, det viktiga är att stöd för damfotbollen uttalas och att damfotbollen tilldelas magiska krafter; ju fler tjejer som lirar boll – desto mer jämställdhet. Men jämställdhet är något annat, och jag kan inte se hur damfotboll ska bidra till det.
Blir kvinnor klokare och mentalt starkare på ett sätt som gynnar dem i samhället om de spelar fotboll? Om så är fallet borde det väl också gälla män – men jag har ännu inte stött på eller läst om en fotbollsspelare som blivit klokare av sitt utövande av fotboll. Tränar man fotboll två gånger om dagen blir man en bättre fotbollsspelare, man blir inte bättre på något annat.
Så vill tjejer spela fotboll ska de väl göra det, men låt oss sluta låtsas som om det betyder något annat än att tjejer vill spela fotboll. Om man gör det till en fråga med politiska och kulturella dimensioner när det gäller kvinnors ställning – ja, då öppnar man rimligen för frågan hur kvinnor ska bedömas om landslaget spelar uselt – till exempel om de hade förlorat mot Thailand eller om de inte tar sig till VM nästa gång.