Essäer

parnassen är granne med paradise hotel

Boris Benulic

"Numera räcker det med att man skriver om något som anses privat så ger det plats på kultursidor och TV-soffor, och det blir en industri..."

Michel de Montaigne visade att det går att skriva om världen med utgångspunkt från sig själv och de egna erfarenheterna … om avsikten är att förstå världen. Nutida författare skriver däremot alltför ofta med utgångspunkt från sig själva enbart för att världen ska få kännedom om deras existens. Om hur världen är beskaffad bryr de sig föga om.

Ibland fungerar jag på om kampen mot övervakningssamhälle och kränkningar av personlig integritet är ett hopplöst projekt.

Tänk om det är så att människor vill bli övervakade?

Kanske är det så att de till och med uppfattar det där med integritet som något onödigt? Och vem kan väl kränka något som inte behövs?

Daniel Sjölin petar lite i frågan när han diskuterar Linda Boström Knausgårds svar på hur Karl Ove Knausgård skildrat henne och hennes vandring in och ut ur sinnessjukdom.

Men problemet för exfrun och Sjölin verkar vara Karl Ove Knausgård skildrade den dåligt, att han inte i verklig mening ”såg” sin dåvarande fru. 

Det ligger något för mig mycket märkligt i att det sedan länge anses självklart att man kan skildra sin partners, sina barn, sina föräldrar på ett utlämnande sätt.

För mig är inte problemet om man gör det bra eller dåligt som författare, för mig är det ett problem att man överhuvudtaget gör det.

Frågan som måste ställas är: med vilken rätt? 

Det händer ibland att denna typ av författare får mothugg i det offentliga samtalet. Andra skribenter, eller personer som haft insyn i det som skildras hävdar: ”Men riktigt så var det ju inte.”

Då svarar författaren bara: ”Meeeen, det är ju litteratur. Litteratur! Jag har skrivit en roman!”

På så sätt smiter de undan och den som kritiserat blir stående kvar förkroppsligande en kulturens gnetiga revisorstyp som inte fattar att de ställts inför något stort de inte begriper … ”litteratur”:

Men så länge den här sortens författare inte får mothugg så hävdar de alltid: ”Men det var precis så här det gick till. Allt är sanning”.

Dock - återigen – problemet är inte hur författare skriver i dessa ämnen.

Problemet är att de skriver.

Problemet är att det går att göra karriär på att lämna ut människor man haft i sin innersta sfär. Daniel Sjölin störs av att inte Karl Ove Knausgård varit tillräckligt precis i sitt skrivande om exfrun, inte sett hennes problem tillräckligt. Inte förstått. 

Och om han hade förstått (möjligheten ter sig förvisso mindre trolig eftersom han är monumentalt självupptagen) … hade det då varit rätt att skria om henne. För mig är inte svaret givet. Fast kanske frågan inte kan ställas – för om Karl Ove Knausgård hade haft förmågan att gå utanför sig själv och skildra exfruns sjukdomstillstånd – då hade han kanske också haft anständigheten att inte skriva.

I ett samhälle där det totala utlämnandet av andra accepteras, och till och med anses som berömligt och föredömligt blir den egna integriteten intet värd. Om uppburna kulturmänniskor gör det är det väl bra om jag också gör det?

Då blir det ett tecken på att även jag är kultiverad därför att jag med allt och alla och vemsomhelst diskuterar mina innerst känslor och mitt privatliv.

Spelar roll om staten eller Huawei eller Google eller Facebook vet allt om dig, du har ju redan berättat vad som går att veta vid bardisken eller under fikarasterna på jobbet.

Storebror behövs inte eftersom du förvandlat dig själv till en Lillebror som vill bli sedd och hörd av alla, typ: Tyck synd om mig nu!

Karl Ove Knausgård har dessutom bidragit till en utveckling som innebär att precis allt anses som intressant att förmedla till omvärlden. Hans svit har tacksamt tagits emot därför att den inte bara innebär en sänkning av nivån för det offentliga samtalet utan också för det privata samtalet. Knausgård och många andra nutida författare trivialiserar inte bara det som borde vara privat och personligt – det upphöjer samtidigt de mest triviala ämnen till något som det är värt att tala om. 

Är jag gammaldags i min litteratursyn?

Ja, det är jag. Och?

Visst kan man skriva om det privata, i den meningen att det ingår i det material skribenten och författaren bearbetar för sin berättelse.

Visst kan man ställa ”jaget” i centrum, men det är skillnad på självbetraktelse och självömkan; och det är det senare som ofta präglat högt som lågt inom svensk litteratur de senaste åren: Horace Engdahl mot Ebba Witt-Brattström, Jan Myrdals minnen, Noréns och Lundells dagböcker, Linderborg, Alakoski, Sveland … och så vidare.

Denna brist på värdighet.

Numera räcker det med att man skriver om något som anses privat så ger det plats på kultursidor och TV-soffor, och det blir en industri – för det kan komma motböcker, det kan ges ut verk som berättar hur det egentligen var, och de inblandades barn kan sedan skriva verk om hur det var att växa upp med föredrar inblandade i offentliga trätor, vi får satellitlitteratur av försmådda älskare och älskarinnor. 

Och eftersom kulturmänniskorna ägnar sig åt sådant – så kan väl i också göra det.

TV-program som Paradise Hotel och Big Brother har inte växt fram i motsats till vad som brukar betecknas som finkultur, det har växt fram därför att de finkulturellas sätt att leva spritt sig ut i samhället.

Kommentarer

det heliga talet

Boris Benulic

"Eller är det helt enkelt ett listigt sätt att få KD att alltid framöver rösta på regeringens förslag? Ebba Busch förväntas bli subliminalt påverkad."

Treenigheten enas kring ett magiskt tal.

Människor har alltid trott att vissa tal har magiska egenskaper.

I fornnordisk religion antog man till exempel att viktiga ting timade efter nio dagar – så länge skulle en avgörande resa vara, eller så länge skulle man vänta innan ens trolovade infann sig.

I många kulturer är sju ett lyckotal.

Talet sex är kopplat till insikter och sökande efter visdom

Men vad är det i den socialdemokratiska trosuppfattningen som får dess ledare att tro att talet 10.000 har magiska egenskaper?

Förra året lovade oss Mikael Damberg 10.000 nya poliser.

I dag lovar oss Lena Hallengren 10.000 nya anställda i äldreomsorgen.

Alltid dessa 10.000.

Eller är det bara Stefan Löfven som sagt till sina ministrar att de ska hugga till med ett tal som är avrundat och låter bra, som ger intryck av krafttag men ändå verkar realistiskt. 

1000 är för lite. 100.000 för mycket – så det fick bli 10.000.

Men det kommer att visa sig varit ett mindre begåvat drag eftersom 10.000 är lätt att komma ihåg.

När det inte blir något av det hela, vem skulle väl minnas svikna löften om Damberg lovat oss 7.340 poliser och Hallengren 8.312 nyanställda i äldreomsorgen?

Eller är det helt enkelt ett listigt sätt att få KD att alltid framöver rösta på regeringens förslag? Ebba Busch förväntas bli subliminalt påverkad.

10.000 människor är alltid ett avgörande tal i Bibeln; antalet ämbetsmän och besuttna som förs bort till den babyloniska fångenskapen är 10.000, Saul uppbådar 10.000 man från Juda då amalekiterna ska krossas, Jonatan mönstrar 10.000 man i Jerusalem för att rycka ut och möta Apollonios.

Ja, så där håller det på genom hela Gamla och Nya Testamentet. 

Alltid 10.000.

Artiklar

det brinner i amazonas – men det har det redan gjort i huvudet på överheten

Boris Benulic

"Medströmsmedia som – liksom jorden håller på att gå under – talar varje dag om för oss hur mycket vi behöver dem för att vår världsbild ska kunna vara korrekt. Utan DN och AB och de andra kommer vi att trampa runt förvirrade av falska nyheter. Sägs det."

Skogsbränderna i Sibirien är i år hittills 10 gånger mer omfattande än de var förra året.

Det är något märkligt med skogsbränder. Är det någon inneboende egenskap hos elden som gör att människor som betraktar den blir som hypnotiserade och slutar tänka?

Fenomenet kan ju i mindre skala betraktas runt en majbrasa. I större skala visar det sig i medias bevakning av skogsbränder.

Den senast veckan har jag kunnat räkna till 19 artiklar i svensk dagspress om hur Amazonas åter brinner.

Detta oräknat smått omskrivna återgivningar av ett pressmeddelande från Greenpeace som förklarar att ursprungsbefolkningens territorium i Amazonas är mer hotat i år än förra året; årets fyra första månader har 13 kvadratkilometer av det området skövlats. Den siffran föranleder pressmeddelanden som återges i media.

Men under samma period har jag inte sett en enda artikel i svenska dagstidningar om att 4770 kvadratkilometer skog står i lågor i ett Sibirien som ser ut att kunna drabbas värre i år än 2019 då 26000 hektar förhärjades.

13 kvadratkilometer mot 4770.

Och i dagens Aftonbladet handlar ledaren om hur Amazonas måste räddas annars går jorden under. Givetvis är allt Bolsonaros fel enligt samma ledare.

Medströmsmedia som – liksom jorden håller på att gå under – talar varje dag om för oss hur mycket vi behöver dem för att vår världsbild ska kunna vara korrekt. Utan DN och AB och de andra kommer vi att trampa runt förvirrade av falska nyheter. Sägs det.

Men om vi enbart skulle förlita oss på medströmsmedia skulle vi uppenbarligen inte ha en aning om att gigantiska bränder har drabbat Sibirien.

Vi skulle bara bekymra oss för Amazonas.

Medias koncentration på Amazonas är ju följden av att där har man i åratal byggt upp en berättelse om den skogen som jordens lungor. Den berättelsen är användbar på många sätt för att sätta skräck i folk – och det är det som är avsikten.

Målet är inte att ge oss en allsidig bild av verkligheten och göra att vi förstår den bättre.

Avsikten är att få oss att göra som miljöorganisationer och makthavare vill. 

Miljöorganisationerna behöver enkla, slagkraftiga budskap för att få in pengar till verksamheten. Om pengar och medlemmar rullar in varje gång man säger att ”jordens lungor” heller på att brinna upp – varför börja prata om annat? Storyn funkar.

Media behöver katastrofer man kan hota med för att väcka intresse.

Och politiker och byråkrater behöver bevis på att jordens undergång är nära för att de ska kunna reglera vår tillvaro och utöka sin makt.

Amazonas fyller det behovet mer än väl.

Det är liksom inarbetat.

Men betänk följande.

Amazonas i Brasilien täcker 3,3 miljoner kvadratkilometer.

Den ryska tajgan täcker 12 miljoner kvadratkilometer.

Det i sig borde vara skäl att rikta blickarna mot det som händer i Sibirien.

Eller?

Vi tar det igen.

Inte en artikel om skogsbränder i Sibirien den senaste veckan.

19 artiklar om skogsbränder i Amazonas den senaste veckan.

Och vi sägs behöva medströmsmedia för att förstå världen?

Även sett ur klimataktivisternas perspektiv borde Sibirien vara viktigt. De brukar när så behövs luta sig mot NASA, men verkar inte bry sig om att just det organet slagit fast om Sibiriens tajga:

”… are as important as tropical rainforest ecosystems in terms of global climate dynamics.”

Verkar inte som om det budskapet gått hem hos klimataktivister, miljöorganisationer och politiker.

Om den som inte tror på en klimatkatastrof väljer att bortse från NASA:s fakta då kallas man klimatförnekare av miljöorganisationerna.

När de själva gör det är det tydligen i sin ordning.

Slutsatser av detta?

Jag tror inte på den kommande undergången för jorden på grund av smältande polarisar.

Men det är uppenbart att vi står inför stora miljöproblem.

Men förnuftiga diskussioner om dessa måste föras utan klimataktivister, miljöorganisationer och politiker. Som mitt lilla enkla exempel visar bryr de sig inte i verklig mening om naturen.

De väljer de miljöfrågor som gör det enklast för dem att genomdriva sin agenda för stärkande av den egna ställningen och samtidigt driva på globaliseringen.

Och jag har gott hopp om att många av dem som i dag ser sig som klimataktivister och tror på miljöorganisationernas budskap snart inser att om de vill värna naturen – då måste de söka sig någon annanstans.

Podd

radio bubbla: pandemi & perversion

Boris Benulic

"Galna-ko-sjukan skulle kunna leda till 150.000 döda britter enligt honom, nu blev det det verkliga antalet 177. Men 4,4 miljoner kor slaktades som en följd av Fergusons rapporter."

En del tror att Neil Ferguson lämnat sin post som alla spåmäns spåman när det gäller epidemier för att undvika mer skandal Ja, ni vet att det där smått pinsamma med att mannen som ville sätta alla på de brittiska öarna i totalkarantän själv tog emot sin gifta älskarinna två gånger.

Men det är ju självklart inte förklaringen. 

Som om det skulle räknas till det skandalösa i en brittisk elit där det mesta förekommit – från försök till beställningsmord på homosexuell älskare till underlig användning av varje tänkbar frukt och grönsak (fast det senare är kanske bara att ses som ett utslag av att man driver vegetarianismen till sin yttersta spets.)

Som Martin påpekade i sin grundliga genomgång av Fergusons karriär har han de senaste tjugo åren målat upp skräckscenarier oavsett vilket sjukdomsutbrott det gällt. När Ferguson har levererat en rapport har det alltid handlat om massdöd. Vare sig det är SARS eller galna-ko-sjukan. Galna-ko-sjukan skulle kunna leda till 150.000 döda britter enligt honom, nu blev det det verkliga antalet 177. Men 4,4 miljoner kor slaktades som en följd av Fergusons rapporter.

Så där har det hållit på. Han har aldrig, aldrig haft rätt. Men hans profetior har fått stora negativa konsekvenser.

Och nu har Ferguson dragit sig tillbaka – och det beror förstås på att han bidragit till att stänga ner nästan hela planeten med ett nytt skräckscenario. Vad mer kan han sträva efter? 

Målet uppnått.

Killen drar sig tillbaka som obesegrad mästare i konsten att injaga besinningslös fruktan i människor och i att ge makthavare verktyg för inskränkningar i frihet.

I söndagens program gjorde Martin en mycket grundlig genomgång av Fergusons charlatanartade karriär och diskuterade också bristerna i den av Ferguson hopknåpade kod som ligger till grund för förutsägelserna. Det är nästan så att man önskar att killen hade använt sig av fiskinälvor och kaffesump i stället. Det hade varit mer tillförlitligt.

I övrigt talade vi om Robert Aschberg, Tobias Hübinette och Kristina Lugn …

Artiklar

ett evigt kinesiskt hot 1

Boris Benulic

Den andra faran som följer i spåren på dessa återkommande sjukdomsutbrott i Kina är att västerlandet ansluter sig till uppbygget av en kinesiskt inspirerad kontrollapparat.

Murmeldjuret ses som en delikatess i Mongoliet och Manchuriet. Senast förra året dog två personer av pest i Mongoliet efter att ha festat på murmeldjur.

När det nya året närmade sig blev det uppenbart för myndigheterna i Kina att de stod inför en dödlig lungpest. För att få stopp på resandet till hemstäder inför den stundande högtiden stängdes alla vägar till och från källan för utbrottet.

Trupper sändes ut och akutsjukhus upprättades i tvångsrekvirerade byggnader; kyrkor, badhus och tempel.

De som hade makten brydde sig föga om traditionella begravningsseder – de döda kremerades omgående.

En helt ny kontrollorganisation skapade i hela landet för att man skulle förhindra spridningen – vilket man också lyckads med. Till slut. 60.000 dog.

Byråkraterna i huvudstaden kunde styra utvecklingen med hjälp av alla de data som samlats in under de folkräkningar som genomfördes var tredje år. Då skaffade man sig kunskaper om allt man ansåg sig behöva veta: hushålls storlek, individers inkomster, civila status, sociala ställning, antal barn, var man bodde och med vem och vilka.

Nu är det inte händelserna i Wuhan för några månader sedan vi talar om utan det stora utbrottet av lungpest i nordöstra Kina 1911.

Det orsakades inte av kinesers förtäring av fladdermöss utan av deras aptit på murmeldjur som jagades i stor omfattning för att köttet ansågs så välsmakande. Lungpesten kan spridas från murmeldjuret genom att det hostar, genom att man blir biten av flugor som för smittan vidare från djuret eller genom att man äter murmeldjurskött.

En vanlig tillagningsmetod är att man benar ur djuret, tar ut inälvorna men låter magsäcken vara kvar för att den ska fyllas med upphettade stenar. Sedan knyter man igen djuret och låter det stekas inifrån.

Vad vi ser i och med den pågående pandemin är inte ett relativt nytt fenomen – förebådat av andra utbrott de senaste 20 åren. Det är något som pågått i århundraden … och alltid varit ett hot mot västerlandet.

Den andra faran som följer i spåren på dessa återkommande sjukdomsutbrott i Kina är att västerlandet ansluter sig till uppbygget av en kinesiskt inspirerad kontrollapparat. Vi ser det inte bara i dag – man såg redan under bekämpningen av det senaste ebolautbrottet i Afrika hur forskarna studerade de kinesiska myndigheternas reaktioner och åtgärder under 1911 års utbrott av lungpest.

Vilket inte är så konstigt. Den första internationella läkar- och forskarkonferensen för gemensamt bekämpande av epidemier hölls i Mukden 1911.

Historiska lärdomar? 

För det första ska man notera att den starka, centraliserade kinesiska staten inte är något nytt fenomen som skapades 1948. Mao Zedong övertog vid revolutionen strukturer, stärkte dem och använde dem för massmord på det egna folket.   

För det andra ska man kanske med bekymmer notera den tradition som finns av att västerländsk överhet med viss förtjusning gärna lär av Kina när det gäller kontroll av det egna folket – med hänvisning till att man månar om dess hälsa.

Kommentarer

i sverige dör författare minst två gånger

Boris Benulic

Människor som efter sin död beskrivs som storslagna föregångsmän eller pionjärkvinnor med osedvanliga förmågor på sitt område och dessutom alltid av otadlig vandel – de personerna kommer att försvinna ur våra minnen.

"En spelemans jordafärd", Sven X-et Erixsons tolkning av Dan Anderssons dikt.

Jag tar nästan alltid del av nekrologer över kända svenskar med en viss förundran. Såväl de som skriver och de som talar om den döde verkar ha känt den person som gått hädan mycket väl. Man förstummas inför denna kännedom om gärning och person, och förvånas över vilken helgjuten individ det alltid verkar vara som har gått hädan.

Dör aldrig de onda i det här landet? Avlider aldrig korrupta politiker, dåliga författare, usla skådespelare eller överskattade idrottsmän?

Verkar inte så.

Nu menar jag inte att det skulle vara en plikt eller rentav en dygd att påtala bortgångna individers tillkortakommanden, brister eller rentav brott.

Men jag ser inte poängen med minnesord som inte förklarar, som inte får oss att förstå komplexiteten hos en människa. För den ensidiga hyllningen, tävlingen i lovordande och staplande av standardfraser om vad en person betytt för utvecklingen på ett visst område – allt detta innebär inte att vi kommer att minnas personen bättre, att han eller hon går till historien.

Det blir tvärtom.

Ju riktigare man skriver historia, desto mer komplex och sammansatt blir den.

Människor som efter sin död beskrivs som storslagna föregångsmän eller pionjärkvinnor med osedvanliga förmågor på sitt område och dessutom alltid av otadlig vandel – de personerna kommer att försvinna ur våra minnen. De kommer att göra det för att det entydigt enkla – vare sig det är gott eller ont – inte finns på riktigt. Och det förenklade har därför ingen plats i minnet, eller historieskrivningen (såvida den inte är medvetet falsk).

Här finns en del av förklaringen till att vi ofta talar om svenskens dåliga känsla för och kunskap om nationens historia, och då gäller det inte bara forna tiders stormän eller senare tiders statsmän och tänkare. Det gäller även i kulturlivet.

Nyss var P O Enquist den som omskrevs som någon som borde fått Nobelpriset ett flertal gånger. I dag är det Kristina Lugn som hyllas.

Om tre månader kommer det inte längre att finnas någon som refererar till dem i kulturdebatten eller någon annan debatt heller för den delen.

När stora svenska författare försvinner ur livet, försvinner de också ur det allmänna medvetandet. Det gäller även de mindre stora författarskapen. Liksom de tämligen dåliga. Man kan inte säga annat än att här råder en viss jämlikhet.

Vem känner väl till och läser den vidsynte Sven Stolpe i dag?

Jo, jag vet att många numera tror sig känna till honom efter att ha läst den obildade dottersonens AlexSchulmans karaktärsmord.

Men den som läst Sven Stolpe vet att något definitivt inte stämmer i Schulmans lilla bok.

Och vem talar om Sven Delblanc eller Sven Fagerberg?

Till och med Lars Gustafssons ord verkar redan vara döda.

Heidenstam och Ola Hansson ska vi bara inte tala om (och det gör ju de flesta inte heller.)

Så det vackra minnesorden är mest till för att positionera de ännu levande, de ska markera den egna storheten därför att de någon gång tagit en kopp kaffe med den döde. Då måste man ju själv ha varit en del av parnassen.

Detta sagt apropå Kristina Lugns bortgång. Om några veckor försvinner hon också in i tystnaden.

Det är synd. För att hon under sin levnad blev uppskattad säger ganska mycket om den tiden, och viktiga frågor försvinner ur samtalet om hon glöms.

Inte för att jag var överens med den syn på liv och människor som fanns i hennes dikter och pjäser.

Men det innebär inte att jag inte tycker hon bör läsas och diskuteras.

Den som vill läsa om min syn på Kristina Lugns liv och skapande får bli prenumerant på mitt dagliga nyhetsbrev där jag skriver om hennes verk i dagens utgåva. Och förklarar det där "minst" i rubriken.

Prenumererar gör man genom att gå upp i menyn och klicka på ”Boris Bulletin”.

Kommentarer

vem vinner coronakampen?

Boris Benulic

"Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt."

Läkare i Venezuela protesterar mot bristerna i sjukvården.

Nu får regeringen skäll för att Sverige inte skickat medicinsk hjälp till andra länder som drabbats av covid-19.

Det sägs att vi alla bör böja vårt huvud i skam och skuld.

Men jag fattar inte riktigt …

Argumentet är att alla andra länder skickar hjälp till alla andra länder nu under pandemin.

Vi måste hjälpa varandra..

Och visst …

Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt.

7 april deklarerar Rumänien stolt att de sänder läkare och sjuksköterskor till Italien för att hjälpa landet i kampen mot covid 19.

17 april basunerade Turkiet att de skulle sända hjälp till Rumänien.

30 april skickar så Rumänien läkarteam till Moldavien.

Men den 8 april hade de första rapporterna kommit om att romerna i Rumänien hotades av massdöd i pandemins spår, och att de flyr landet.

Kanske hade varit bra om de där rumänska läkarteamen stannat i det egna landet.

Så länge man inte har full koll och kontroll på sitt eget land ska man kanske undvika att skicka iväg resurser.

Och det gäller väl också Sverige?

Det är förvisso vackert om nationer som fått kontroll över pandemin skickar hjälp till andra nationer.

Men begrunda det faktum att Italien och Storbritannien tagit emot vårdteam från Kina, Kuba och Venezuela.

Ja, ni läste rätt.

Venezuela!?!? Helveteshålet på jorden. Där ingenting fungerar inom vården. Men Maduro ser sin chans att skicka läkare och få lite goodwill.

Och samtidigt som Italien får hjälp av vårdteam från tre diktaturer skickar de själva läkarteam till New York.

Alltså; tt regeringar skickar vårdhjälp till varandra är inte ett utslag av internationell solidaritet. Visst är det fråga om vård … men i första hand av bilden av det egna landet i omvärlden.

Det bästa varje stat kan göra är att få covid 19 under kontroll i det egna landet. Det är första steget.

Vad jag kan se är det rätt många länder där misären var utbredd redan innan pandemin som försöker vinna medalj i propagandagrenen internationell solidaritet.

Visst kan väl Sverige ställa upp i den VM-tävlingen. Men först kanske vi ska bärga SM-segern i den tävlingsgren som heter: ”Säkrande från onödiga dödsfall i äldreomsorgen”.

Kommentarer

byråkratins bandarer

Boris Benulic

"Statens byråkrati hittar alltid en ursäkt för att skapa nya tjänster, myndigheter och verk."

Inte bara Fantomen är odödlig. Det verkar vara svårt att ta kål på bandarerna också.

Varje gång Morgan Johansson ställer sig på tå i talarstolen för att berätta om något nytt påfund tänker jag på Honoré de Balzacs ord: ”Byråkratin är en gigantisk mekanism styrd av pygméer”.

Nu tillsätter regeringen en ”antifuskgeneral” för att kolla att ingen orättmätigt tillskansar sig de stödpengar som ska betalas till dem som drabbats av utvecklingen i pandemins spår.
Det har gått så fort att det kan ha blivit fel ibland, förklarar Morgan Johansson inrättandet av den nya posten.
Den här ”antifuskgeneralen” är förre detta rikspolischefen Stefan Strömberg som efter det att han avsattes som rikspolischef genom ett extra regeringssammanträde flyttats runt på olika maktpositioner.
Han ska nu utreda hur det fungerat med de ekonomiska stödpaketen och regelverken kring dessa samt utbetalningar.

Ansvarig för de ekonomiska stödpaketen är Emma Lennartsson, numera statssekreterare hos Magdalena Andersson … ja, det är samma Emma Lennartsson som nyss fick gå efter skandalen på Transportstyrelsen.
Men så är det ju alltid.
Statens byråkrati hittar alltid en ursäkt för att skapa nya tjänster, myndigheter och verk.
Och orsaken är alltid att byråkratin inte klarat sin uppgift.
Hur länge ska vi tillåta att de får komma undan med att säga att ”det här ska vi titta på” och så tillsätts en utredning, ett verk eller en myndighet skapas … eller en ”antifuskgeneral” tillsätts.

Det behövs inga fler utredningar om varför statens verksamhet inte fungerar.
Det behövs utrensningar.

Podd

radio bubbla: död värnrätt

Boris Benulic

"Rätten finner att den dömde förvisso hade rätt att försvara sig men att han inte gjort något av allt det där han borde gjort … enligt rätten … ringt polisen, låst in sig."

I gårdagens program talade vi om ett märkligt rättsfall. 
Eller kanske är det inte så märkligt. Det är som det ska vara i Sverige i dag.
En man döms till ett och ett halvt års fängelse efter att han försvarat sig i sitt eget hem mot en våldsam drog- och alkoholpåverkad person. Inkräktaren hade nyligen misshandlat den dömde mannens inneboende.
Den dömde mannen hade hämtat sitt gevär när han insåg att inkräktaren var på gång igen. Under handgemänget som utbryter går vapnet av och inkräktaren dör.
Rätten finner att den dömde förvisso hade rätt att försvara sig men att han inte gjort något av allt det där han borde gjort … enligt rätten … ringt polisen, låst in sig.
Den dömde menar att ingen tid fanns till detta. Inkräktaren stod ju där och var uppenbart hotfull.
Det blir ett touch ett halvt år i fängelse.

Jämför detta med domen efter det att en polispatrull dödat en autistisk person med Downs syndrom i Stockholm. 25 skott avlossades. De frikändes därför att: 
”Tingsrätten menar också att det är orimligt att kräva att poliserna skulle utföra verkanskontroll på det sätt som åklagaren sagt.”
”Orimligt”!?!
Kom nu inte och säg att rättsläget är oklart.
Det är solklart.
Enskild medborgare äger aldrig – aldrig! – rätt att värna sitt hem … inte ens mot en våldsam, psykotisk person som är påverkad och bär kniv.
Poliser? De kan skjuta först och fråga sen när de ställs inför en autistisk person med Downs syndrom i Stockholms innerstad.
Just när jag skriver detta kommer nyheten att hovrätten friar de två som tidigare dömts för dubbelmordet i Sätra. Det räckte inte med övervakningsfilmer som visade dem på väg till och från mordplatsen. Det räckte inte med DNA på tomhylsorna.

I övrigt gjorde Martin som vanligt en grundlig genomgång av läget på covid 19-fronten. Om du känner dig förvirrad av alla motsägelsefulla, sensationssökande inslag i nyhetsflödet … då ska du lyssna på radio bubb.la. Sakligt, sansat och grundligt lotsar Martin dig (och mig) genom alla rapporter.

Kommentarer

dn, mattias svensson samt ett korståg eller två

Boris Benulic

"Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning."

I slaget vid Lepanto förlorade de kristna styrkorna 10.000 man och de osmanska 25.000 man. Målning från 1887 av den filippinske konstnären Juan Luna.

I en ledare i DN går Mattias Svensson till angrepp på hur den svenska konservatismen utvecklats. Den har blivit för ”banal” och det beror på att den numera präglas av:

”… missnöje med social trygghet och brottslighet, samt med senare års flyktingmottagande. Det är detta snäva fokus som blivit populärt: Ett markant invandringsmotstånd och ett antal tillhörande föreställningar som fientlighet mot islam och muslimer.”

Han konstaterar vidare att:

”Konservatismen är bara populär när den ger uttryck för sådana uppfattningar.”

Jag kan väl inte annat än finna beskrivningen lite knepig.

Det är ju inte så att jag känner ett behov av att försvara svensk konservatism eller konservatism i någon form. Den är för mig en rätt svårbegriplig rörelse. Kan bero på det där med att jag är en enkle balkanbonde.

Om den innebär att vi ska konservera det som är här och nu går konservatismen dessutom från att vara svårbegriplig till att bli obegriplig. 

Så därför måste den konservative förstås deklarera att det som ska försvaras är det som en gång fanns. Det var bättre förr. 

Fast det är alltid lite oklart om när denna goda tid inföll. 1973? 1952? 1945? 1918. Eller ska vi tillbaka till 1800-talet?

Själv vill jag ju också vrida klockan tillbaka, eller snarare vända på timglaset och sätta 1519 som riktmärke – och eftersom jag är helt allvarlig på denna punkt går jag väl så långt att jag inte kan kvala in bland de ”konservativa” … något som jag lätt uthärdar emedan jag alltid funnit punsch vara en konstig dryck.

Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning.

Och? Är inte det bra?

Mattias Svensson drömmer sig tillbaka till forna tiders konservativa. Var finns vår G.K Chesterton suckar han:

”Som när Gilbert Keith Chesterton (1874–1936) på 1920-talet utifrån övertygelsen om människans inneboende värdighet, frihetens långa tradition och sin egen magkänsla motsatte sig rasbiologi och tvångssteriliseringar."

Men det bästa G K Chesterton skrev var antagligen den stora dikten ”Lepanto”, en hyllning till de kristna styrkornas seger över den osmanska flottan i det stora sjöslaget 1571. Turkarna förlorade där en gång för alla kontrollen över Medelhavet.

Dikten uttrycker en längtan hos Chesterton, han vill se korstågsandan åter prägla Europa.

Så visst, vill Mattias Svensson se mer av Chestertons hållning i den svenska politiken, och kulturen, så ska jag inte spjärna emot.

(Jag gör en mycket längre genomgång av Mattias Svenssons ledare senare i dag, men den som vill läsa den texten får börja abonnera på mitt dagliga nyhetsbrev. Det gör man genom att gå in på klicka på ”Boris Bulletin” och prenumerera.

Syftet med den texten kommer inte att vara att försvara svensk konservatism (inte mitt bord som sagt) utan mer att rädda Mattias Svensson över till den goda sidan. Risken att banaliseras är nog större om man lyssnar på vad som sägs i DN:s korridorer än om man lyssnar på vad som sägs ute bland folk. 

Eller som Chesterton uttryckte det i en annan dikt:

“Smile at us, pay us, pass us; but do not quite forget / 

For we are the people of England, that never have spoken yet”

Det raderna gäller nog för Sverige också.)