parnassen är granne med paradise hotel

"Numera räcker det med att man skriver om något som anses privat så ger det plats på kultursidor och TV-soffor, och det blir en industri..."

Michel de Montaigne visade att det går att skriva om världen med utgångspunkt från sig själv och de egna erfarenheterna … om avsikten är att förstå världen. Nutida författare skriver däremot alltför ofta med utgångspunkt från sig själva enbart för att världen ska få kännedom om deras existens. Om hur världen är beskaffad bryr de sig föga om.

Ibland fungerar jag på om kampen mot övervakningssamhälle och kränkningar av personlig integritet är ett hopplöst projekt.

Tänk om det är så att människor vill bli övervakade?

Kanske är det så att de till och med uppfattar det där med integritet som något onödigt? Och vem kan väl kränka något som inte behövs?

Daniel Sjölin petar lite i frågan när han diskuterar Linda Boström Knausgårds svar på hur Karl Ove Knausgård skildrat henne och hennes vandring in och ut ur sinnessjukdom.

Men problemet för exfrun och Sjölin verkar vara Karl Ove Knausgård skildrade den dåligt, att han inte i verklig mening ”såg” sin dåvarande fru. 

Det ligger något för mig mycket märkligt i att det sedan länge anses självklart att man kan skildra sin partners, sina barn, sina föräldrar på ett utlämnande sätt.

För mig är inte problemet om man gör det bra eller dåligt som författare, för mig är det ett problem att man överhuvudtaget gör det.

Frågan som måste ställas är: med vilken rätt? 

Det händer ibland att denna typ av författare får mothugg i det offentliga samtalet. Andra skribenter, eller personer som haft insyn i det som skildras hävdar: ”Men riktigt så var det ju inte.”

Då svarar författaren bara: ”Meeeen, det är ju litteratur. Litteratur! Jag har skrivit en roman!”

På så sätt smiter de undan och den som kritiserat blir stående kvar förkroppsligande en kulturens gnetiga revisorstyp som inte fattar att de ställts inför något stort de inte begriper … ”litteratur”:

Men så länge den här sortens författare inte får mothugg så hävdar de alltid: ”Men det var precis så här det gick till. Allt är sanning”.

Dock – återigen – problemet är inte hur författare skriver i dessa ämnen.

Problemet är att de skriver.

Problemet är att det går att göra karriär på att lämna ut människor man haft i sin innersta sfär. Daniel Sjölin störs av att inte Karl Ove Knausgård varit tillräckligt precis i sitt skrivande om exfrun, inte sett hennes problem tillräckligt. Inte förstått. 

Och om han hade förstått (möjligheten ter sig förvisso mindre trolig eftersom han är monumentalt självupptagen) … hade det då varit rätt att skria om henne. För mig är inte svaret givet. Fast kanske frågan inte kan ställas – för om Karl Ove Knausgård hade haft förmågan att gå utanför sig själv och skildra exfruns sjukdomstillstånd – då hade han kanske också haft anständigheten att inte skriva.

I ett samhälle där det totala utlämnandet av andra accepteras, och till och med anses som berömligt och föredömligt blir den egna integriteten intet värd. Om uppburna kulturmänniskor gör det är det väl bra om jag också gör det?

Då blir det ett tecken på att även jag är kultiverad därför att jag med allt och alla och vemsomhelst diskuterar mina innerst känslor och mitt privatliv.

Spelar roll om staten eller Huawei eller Google eller Facebook vet allt om dig, du har ju redan berättat vad som går att veta vid bardisken eller under fikarasterna på jobbet.

Storebror behövs inte eftersom du förvandlat dig själv till en Lillebror som vill bli sedd och hörd av alla, typ: Tyck synd om mig nu!

Karl Ove Knausgård har dessutom bidragit till en utveckling som innebär att precis allt anses som intressant att förmedla till omvärlden. Hans svit har tacksamt tagits emot därför att den inte bara innebär en sänkning av nivån för det offentliga samtalet utan också för det privata samtalet. Knausgård och många andra nutida författare trivialiserar inte bara det som borde vara privat och personligt – det upphöjer samtidigt de mest triviala ämnen till något som det är värt att tala om. 

Är jag gammaldags i min litteratursyn?

Ja, det är jag. Och?

Visst kan man skriva om det privata, i den meningen att det ingår i det material skribenten och författaren bearbetar för sin berättelse.

Visst kan man ställa ”jaget” i centrum, men det är skillnad på självbetraktelse och självömkan; och det är det senare som ofta präglat högt som lågt inom svensk litteratur de senaste åren: Horace Engdahl mot Ebba Witt-Brattström, Jan Myrdals minnen, Noréns och Lundells dagböcker, Linderborg, Alakoski, Sveland … och så vidare.

Denna brist på värdighet.

Numera räcker det med att man skriver om något som anses privat så ger det plats på kultursidor och TV-soffor, och det blir en industri – för det kan komma motböcker, det kan ges ut verk som berättar hur det egentligen var, och de inblandades barn kan sedan skriva verk om hur det var att växa upp med föredrar inblandade i offentliga trätor, vi får satellitlitteratur av försmådda älskare och älskarinnor. 

Och eftersom kulturmänniskorna ägnar sig åt sådant – så kan väl i också göra det.

TV-program som Paradise Hotel och Big Brother har inte växt fram i motsats till vad som brukar betecknas som finkultur, det har växt fram därför att de finkulturellas sätt att leva spritt sig ut i samhället.

Kommentera