Kommentarer

Yahya Hassans blindhet

Boris Benulic

På varje Yahya Hassan går det kanske tusen andra, som växt upp i lika brutala och efterblivna miljöer i förorten men som väljer att genom hårt arbete eller studier bli en del av det samhälle de kommit till.

Hans första diktsamling sålde mer än 100.000 exemplar. Nu diskuteras vem eller vad som bär ansvaret för hans död.

Jag läser alla dessa debattartiklar förklädda till nekrologer om Yahya Hassan och inser att jag alltså helt uppenbarligen totalt missförstått en del författarskap. Eller egentligen är det väl orsaken till en del författares hädanfärd som jag missförstått.

Till exempel så dog inte Dylan Thomas som en följd av omåttligt drickande. 18 rediga glas whisky dagen innan han dog, följt av ett försvarligt antal öl dagen efter och så … vandrade han väsande (lungorna pallade inte) in i den stora, inte så goda natten.

Det var inte brutalt supande och därav följande oförmåga att leva ett någorlunda välordnat liv som ledde till hans död på ett hotellrum i New York. Orsakerna måste stå att finna i den tidens sociala motsättningar, politiska strider samt förstås … i engelsmännens kulturella och ekonomiska förtryck av Wales.

Men … spriten tog Dylan Thomas, vad som än stod i dödsattesten.

Men … drogerna tog Yahya Hassan, vad som nu än står i minnestexterna.

Nekrologerna utgår från att det bara finns två möjliga utfall om man föds som blatte i förort. Stanna i det muslimska kulturmönstret (lite stillsamt efterbliven bidragstagare eller militant livsfarlig islamist) eller så blir man kriminell och försöker skjuta sig in i samhället.

Yahya Hassan skulle väl då vara en variant på alternativ två, men utrustad med en större poetisk ådra än andra.

Kultursidesvänstern måste skapa ett sätt att hantera Yahya Hassans kritik av den egna uppväxtmiljön och hans samtidiga kritik av av kulturvänstern, och man omvandlar honom därför till ett offer för de sociala omständigheterna. Om Danmark skulle varit mera välkomnande, accepterande, mer inställsamt i sin integration av islam då skulle inte Yahya Hassan haft en så svår uppväxt.

Inte hamnat utanför.

Inte dött.

Men i Danmark, liksom i Sverige, finns det tämligen många som växer upp i muslimska hem som mer stillsamt väljer att vandra ut ur den kulturkretsen, i all tysthet ta avstånd från den och assimileras. De lämnar de hem de växt upp i och stänger dörren bakom sig.

På varje Yahya Hassan går det kanske tusen andra, som växt upp i lika brutala och efterblivna miljöer i förorten men som väljer att genom hårt arbete eller studier bli en del av det samhälle de kommit till. De hinner inte skriva poesi, langa knark eller skjuta folk i benen därför att de har fullt upp med att assimileras. Gudarna ska veta att det är ett jobb i sig.

Ingen skriver diktsamlingar eller romaner om dem. Folk som arbetar eller studerar intresserar inte riktigt kultursidesvänstern, vare sig de strävsamma är svenskar eller härstammar från Atlasbergen.

Fixeringen vid Yahya Hassan och striden om rätten att uttolka hans poesi och liv gör att vi diskuterar hur ett problem ska lösas som egentligen inte finns. Det är ett problem kultursidesvänstern formulerat därför att överheten har nytta av det.

Alternativen är enkla. Åk hem eller assimilera dig, acceptera seder och bruk här och försörj dig själv. Av med slöjor, kräv inte att samhället ska anpassa sig efter vad din religion och kultur stadgar.

Har vi den inställningen kommer samhället at ha mycket få problem.

Har vi massinvandring i ett kravlöst samhället skapas med automatik en mängd verkliga problem.

Kultursidesvänstern försöker få oss att tro att problem uppstår genom att samhället inte är välkomnande nog.

Men problemen uppstår därför att samhället viljelöst låter sig våldgästas.

Kanske är det problematiskt att de som angriper kultursidesvänsterns försök att nu lägga beslag på Yahya Hassan gör det genom att göra honom till en sanningssägare.

För en begåvad person som Yahya Hassan hade det nyssnämnda senare alternativet varit fullt möjligt, att i tysthet vända hemmiljö och kulturlivet ryggen.

Men han valde själv utanförskapet. Förvisso en annan sorts utanförskap än det som han släkt valt.

Men ändå ett utanförskap.

Och så valde han drogerna.

De människor som borde intressera oss alla är de som valt bort efterblivenheten. Både den som finns i förorten och den som härskar på kultursidorna.

Det förklaras för mig att Yahya Hassan var en stor poet och skildrare av samtiden och dess problem.

Men … ändå såg han aldrig de andra från sina uppväxtmiljöer … de som tog också tog avstånd från allt det han föraktade … men som gjorde det genom att välja arbete och assimilering.

Artiklar

mardröm i marseille 2: sjukdom stärker staten

Boris Benulic

"Pesten i Provence ger centralmakten ett utmärkt tillfälle att bygga ut sin administration och hävda sin auktoritet även på områden som tidigare varit helt förbehållna de lokala myndigheterna och styresmännen."

Samtida målning av pestens härjningar, målad av Michel Serre. Han var annars huvudsakligen efterfrågad som målare av religiösa motiv. Dessutom blev han av Ludvig XIV utnämnd till kronans officiella galärkonstnär, han skulle alltså avbilda de skepp som roddes av straffångar. Det var 500 galärfångar som skickades in för att rensa gator, gränder och hus från döda kroppar.

(Del 1 lades upp tidigare i dag.)

De första dödsfallen som en följd av pesten kommer i slutet på juni 1720 i Marseille. Stadens styresmän vägrar dock att använda ordet ”pest” förrän i september. De väljer istället att tala om ”smittan” eller ”plågsamma febern” eftersom de fruktar våldsamma upplopp om det visar sig att deras beslut inneburit att böld- och lungpest tagit sig in i staden. De hävdar att dödsfallen beror på att stadens fattiga ätit otjänlig föda. En ståndpunkt som blir svår att hävda när dödstalen i augusti når 1000 personer per dag och den tidigare effektiva infrastrukturen för vård kollapsat. Liken ligger i högar och ruttnar på gatorna. Nicolas Pichatty de Croissainte, talman i stadens styrande församling, berättar i sina senare utgivna minnen från pestens tid att han en gång tyckte sig se hur liken i en hög plötsligt började vakna till liv – men det visade det sig att det berodde på att likmaskarna var så ofantligt många att de  fick liken att röra på sig. 

När pesten alltmer uppenbart även börjar få närliggande delar av Provence i sitt grepp ingriper centralmakten. Kung Ludvig XV inför i september undantagstillstånd i Marseille med närliggande regioner. I varje stad utnämns en militärbefälhavare med absolut och enväldig makt för att upprätthålla ordningen och bekämpa pesten. I Marseille blir det marskalk Charles Claude Andrault de Langeron. Marskalken lyckas skapa en viss ordning. Mat distribueras till de behövande, alla stadens hundar och katter avlivas, tavernor och värdshus stängs, offentliga sammankomster regleras strängt. Härjade bostäder desinficeras med rökning, vinäger och örter (nåja, de försökte i alla fall så gott de hade kunskap och förstånd till – dit kan man också hänföra marskalkens order om att kanoner skulle avfyras i tid och otid för att skingra ”miasman”, den dåliga luft som ansågs sprida sjukdomen.)

Redan i juli hade dock parlamentet i Provence beslutat att provinsen skulle isolera sig från Marseille, trots att den stadens styresmän vägrade erkänna att det rörde sig om ett pestutbrott. Det av kungen införda undantagstillståndet skärper isoleringen än mer; handel med staden liksom kontakt med dess invånare kunde straffas med döden. En gränslinje med 90 militärposteringar upprättades och det byggdes också en fyra mil lång och två meter hög ”pestmur” i sten på vissa avsnitt av gränssträckan. Det hjälpte dock föga, närmare 50.000 hann dö även i de omkringliggande områdena innan den pest som börjat i Marseille hade stillat sig.

Detta inträffar just under den period I Frankrikes historia då monarkin stärker sitt grepp om riket. Statens byråkrati professionaliseras och lägger sig allt mer i och kontrollerar det som tidigare varit de lokala eliternas domäner - både på landsbygden och i städerna. Pesten i Provence ger centralmakten ett utmärkt tillfälle att bygga ut sin administration och hävda sin auktoritet även på områden som tidigare varit helt förbehållna de lokala myndigheterna och styresmännen. 

Lärdomar av detta? Inga entydiga tror jag, möjligen saker att fundera på.

Som att det är farligt när de som är satta att möta epidemier och smittsamma sjukdomar visar sig inte ha tagit hoten på allvar och beredskapen därför på de flesta områden är usel.

Som i Sverige.

Men framförallt … kanske att vi ständigt ska påminna oss själva om att stater och överstatliga organ gärna utvidgar sin makt och kontroll över medborgarna. Epidemier är utmärkta tillfällen till detta. Man kanske botar själva sjukdomen men skadar samhället och vår frihet.

Ludvig XV:s införande av undantagstillstånd och militära kommendanter i Provence var nog mer dikterat av omsorg om den egna makten och en utvidgning av den än av omsorg om hälsan hos invånarna i Marseille.

Bör vi därför inte fråga oss vad som är den grundläggande orsaken till det budskap vi allt oftare får höra där uppifrån, predikningar om att vi måste vänja oss vid att i många år, kanske för all framtid, leva med karantäner, kontroller och inskränkningar i friheten? För att det är nödvändigt. För vårt eget bästa.

Men jag är väl inte alldeles säker på att det i första hand beror på omsorg om din och min hälsa.

Artiklar

mardröm i marseille 1: prisgivna åt pesten

Boris Benulic

"Tills den olycksaliga dag 1720 då ett skepp kommer lastat med silke och bomull. Det har på sin färd anlöpt hamnar på Cypern och i Libyen. Man kan med fog anta att risk för att skeppet därför också har sjukdomar med sig i lasten."

Samtida målning av den i Katalonien födde konstnären Michel Serre, den främste av de dåtida skildrarna av digerdödens återkomst.

Det sägs oss ofta att vi måste studera historien för att dra nödvändiga lärdomar som förhindrar att vi upprepar tidigare generationers misstag.

Men vad vet väl jag.

Ibland när jag fördjupat mig i någon enskild händelse som timat för länge sedan är den enda slutsats jag kunnat dra att man ska undvika att bete sig som en idiot.

På något sätt borde man väl begripa det ändå – utan att man studerar historia.

.

Som det här med Marseile 1720.

Stadens styrande hörde till dem i Europa som hade dragit de korrekta slutsatserna av alla de pestutbrott som härjat i Europa i århundraden.

Strikt karantän för allt och alla som kom utifrån.

Staden i sig var välmående, och hade byggt upp en stark ställning som centrum för handeln runt Medelhavet.

Men från de andra handelstäderna runt havet kom ju inte bara viktiga varor, utan även sjukdomar.

Alltså byggde man i Marseille upp ett karantänsystem i tre linjer där inkommande skepp kontrollerades innan de efter en viss föreskriven tid fick flyttas in ett steg, och sedan efter ytterligare en tid ett steg till … för att slutligen efter ännu en period fritt få lossa och lasta varor och bedriva handel. Hela proceduren kunde ta upp till tre månader. Ibland mer.

Men handeln blomstrade eftersom Marseille hade monopol på handel med Levanten och staden var fri från epidemier.

Tills den olycksaliga dag 1720 då ett skepp kommer lastat med silke och bomull. Det har på sin färd anlöpt hamnar på Cypern och i Libyen. Man kan med fog anta att risk för att skeppet därför också har sjukdomar med sig i lasten. Framförallt Cypern är härjat av återkommande pestutbrott.

Men Marseilles handelsmän är måna om att kunna göra goda affärer på den stora marknaden i Beaucaire som närmar sig, och då behöver de skeppets last. Snabbt.

De sänder representanter som övertalar stadens styresmän om att bara för den här gången kan de väl se genom fingrarna och låta det väntande skeppet slippa karantänen.

De som har makten ger med sig.

Ett år senare har 50.000 av stadens 100.000 invånare dött av böldpest.

Två år senare har pesten spritt sig utanför staden till de närmast omkringliggande bygderna och städerna … totalt dör 100.000 människor i regionen.

Ska vi ändå försöka dra några slutsatser, förutom att man inte ska bete sig som en idiot?

OK, då.Var inte sniken. Låt inte möjligheten till kortsiktiga vinster leda till att du struntar i regler som tidigare gjort att ditt samhälle fungerar och är friskt.

Var alltid misstänksam mot det som kommer utifrån. Låt det ta den tid det tar för att förvissa dig om att det som kommer inte är farligt innan du öppnar din dörr.

Den som liksom jag tror att den sortens lärdomar är riktiga och nödvändiga kommer förstås att komma på kant med den nu officiellt rådande sanningen – att globalisering och öppna gränser är bra.

Förespråkarna för den ståndpunkten kommer att peka på Marseille och säga: Jajaja, Men ni glömmer bort att Marseille bara några år senare åter var en blomstrande stad eftersom handeln då utvidgats till Västindien och Sydamerika. Allt blir alltid bara bättre!

Kanske kan ett sådant budskap glädja dem som i dag kampanjar för öppna gränser.

Själv tänker jag på en stad där halva befolkningen dog.

I onödan.

Jag tvivlar på att de som då dog hade funnit någon tröst i budskapet om framtida rikedomar på grund av utvidgad handel.

Sådant kan man orera om när man själv befinner sig i säkerhet.

Och … det finns ett problem till med det som hände i Marseille 1720 … men det tar vi i nästa avsnitt.

Podd

radio bubbla: operation rengöring för Joe bidén

Boris Benulic

"Och Biden behöver dessutom någon som kan gå i god för att han är en kvinnornas riddare nu när en del av de övergrepp det viskats om i årtionden nu diskuteras öppet."

I gårdagens program diskuterade vi vem Joe Biden kommer att välja till sin vicepresidentkandidat, vi kom fram till att allt pekar mot att det blir Michelle Obama.

När han själv nu måste försvara sig mot anklagelser om sexuella övergrepp kan han ju inte gärna ha Hillary Clinton vid sin sida – han behöver någon som inte är får alla att tänka på nästa krig som USA ska starta … för till och med Pentagons generaler tycker att Hillary är alldeles för förtjust i doften av napalm om morgonen.

Och Biden behöver dessutom någon som kan gå i god för att han är en kvinnornas riddare nu när en del av de övergrepp det viskats om i årtionden nu diskuteras öppet. Hillary som tillsammans med Bill umgåtts på väldigt vänskaplig fot med Jeffrey Epstein väger ju inte så där väldigt tungt som karaktärsvittne.

Men Michelle Obama däremot - relativt ung och svart, snart glorifierad i en serie på Netflix, och samtidigt hårt marknadsförd av Oprah Winfrey och Ellen DeGeneres. Det mest perversa är att dessa kampanjer innebär att hon framställs som en person som kan föra arvet från Barack Obamas presidentperiod vidare.

Vilket arv?

Han fortsatte Bushs politik med interventioner och skapande av krig tänkta att vara för evigt, ekonomin gick bakåt under hans tid, vanligt folk fick det sämre men när finanskraschen kom räddade han banker och kreditinstitut och storföretag.

Michelle Obama kommer dessutom att ha hela den demokratiska apparaten i Chicago och Cooks County i ryggen, en organisation som i snart hundra år visat sin överlägsna förmåga att skapa beroende och bygga klientsystem hur än demografin förändras.

Michelle Obama är en perfekt partner till Biden, en man som alltid röstat för krig och bidrag till finansvärlden och som älskar frihandelsavtal som tömmer USA på arbetstillfällen.

Men i svenska medströmsmedia är det Donald Trump som framställs som den stora faran.

I övrigt talade vi om nikotin & covid 19, geopolitik samt statyer av sovjetiska militärer.