"Att Vilhelm Moberg föraktade Per Albin, Erlander och Olof Palme beror ju inte på att han avskydde Sverige – det berodde på att han ansåg att dessa tre statsministrar genom det samhälle de skapade förstörde det riktiga Sverige..."

Vilhelm Moberg iförd uniform betraktar löpsedlar 1941. För honom var Sverige som nation självklart värt att försvara.

Min alldeles verkliga och helt reella osvenskhet gör att jag har lite svårt att förstå Jens Liljestrand när han på Expressens kultursida menar att:

"Låt mig helt kort påminna om det absolut viktigaste privilegium jag har som svensk: Att inte vara lojal med Sverige. –.. Att inte kunna ett ord svenska. Att inte kunna nämna en enda svensk poet, en enda psalm, ett enda blodigt fältslag. Att hata semlor, isterband, kroppkakor och lutfisk. Att kunna försova mig till lektionerna, stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare, en taskig kompis, en opålitlig skattebetalare och klanta till det på en fotbollsmatch utan att kallas för "svenskländare" och definitivt utan att någon enda jävel ifrågasätter min rätt att kalla mig svensk."

Dock – jag dristar mig att tro att Jens Liljestrand faktiskt förstår väldigt lite av de här frågorna, trots att jag inte är svensk och han definitivt är det (även om han på vissa bylinebilder ser ut som en tysk porrfilmsskådis på 1980-talet bördig från de sorbiska områdena i Tyskland – tänk vad en mustasch kan göra –) –

Men – i vilket fall.

Betrakta varje annan europeisk nation – där är den stora och självklara kulturstriden i varje land frågan om vad som definierar nationen.
Det är den striden som ligger under varje politisk strid i länder som Polen, Frankrike, Spanien eller England.
Det frågan gäller är: vad är polskt, franskt, spanskt eller engelskt.
Vad är nationen?
Så har det varit i århundraden och alla finner det självklart.

Den frågan utgör ofta en skiljelinje mellan "höger" och "vänster" – även om rågångarna långtifrån alltid är tydliga.
Men en fransk kommunist skulle definitivt vara ense med en fransk reaktionär katolsk monarkist om att det finns en fransk nation.
Och de båda skulle definitivt vara ense om att denna nation är bärare av kultur, traditioner, storhet och ära – som man aldrig får vända ryggen. De ska försvaras.
Det de skulle käfta om var dock vilka av dessa traditioner och vilken kultur eller mentalitet som egentligen var fransk – och båda parter skulle vara beredda att som sagt försvara just det de ansåg vara franskt.

Så är det i varje civiliserat europeiskt land.
Sverige är nog fanimig det enda europeiska land där det anses vara fullt rimligt bland många intellektuella och politiker både till höger och vänster att hävda att det inte finns en svensk nation och kultur och att man förenas i detta sitt avståndstagande.

Lite tvärtom mot resten av Europa alltså – jag antar att förklaringen är att de andra – dem man stöter på när man åker Öresundsbron är lite efterblivna. Eller?

Och jag antar att jag ska få vara tacksam för att få leva i ett land där man inte ägnar sig åt sådant som kulturstrider om vad som definierar den egna nationen.

Dock – om man anlägger det perspektiv som är vanligt i andra europeiska länder på det Liljestrand skriver så blir det begripligt att han egentligen har fel, väldigt fel när han till exempel menar:

"Att vi från barnsben lär oss att älska och bejaka det osvenska är grunden i den svenska framgångssagan.
1900-talets svenska nationalförfattare, Vilhelm Moberg, levde i flera år som formellt utflyttad utlandssvensk. "Sista brevet till Sverige", avslutningen på utvandrarserien, skrevs i åtta olika länder. Han föraktade, i tur och ordning, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. Han avskydde folkhemmet. Han hånade Svenska Akademien."

Att Vilhelm Moberg föraktade Per Albin, Erlander och Olof Palme beror ju inte på att han avskydde Sverige – det berodde på att han ansåg att dessa tre statsministrar genom det samhälle de skapade förstörde det riktiga Sverige – det som stod på bondefrihetens grund. De stärkte överhetsstaten.

Den svenska arbetande folket och allmogen har alltid ansett att det finns ett Sverige och en svensk kultur som är deras och som är värda att försvara – mot både svensk överhet och utländska angrepp – vilken form än dessa angrepp tar sig.

Svenska intellektuella i medströmsmedia och kulturliv har genom historien alltför ofta i alltför stort antal anammat det som är överhetens ståndpunkt.
Nu är överhetens ståndpunkt att Sverige egentligen inte existerar som något som också definieras av en nationell kultur – alltså gäller det för Jens Liljestrand att skriva oss en ny kulturhistoria – en omtolkad sådan – där till exempel Vilhelm Moberg blir en bärare av förakt för det "svenska" och därmed kan vi alla förakta det.

Det är rätt många årtionden sedan svensk arbetarrörelses ledare var bildade och såg det som nödvändigt att diskutera vilket historiskt och kulturellt arv som var deras.
Där fanns de som gick tillbaka till bondefriheten och allmogens frihetsstrider under ett årtusende och de som lutade sig mot den starka och absoluta staten som modell och föredöme; till exempel Per Nyström med sina beundrande studier om Karl XI.

I den linjestriden och i de debatterna avtecknar sig två helt olika samhällen, båda kan geografiskt betecknas som Sverige.

Det ena kan man förvisso vända ryggen, det andra är mer än väl värt att försvara.

Jens Liljestrand försöker dra sig undan den striden med att förklara att det viktiga för honom är rätten att "stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare"

Jag blir inte ens förbannad.
Jag tycker mest det är sorgligt.

"Världen är som alltid bra, och som vanligt lovas vi i Johan Norbergs texter att den alltid ska bli bättre. Och så kan väl allt te sig om man betraktar den sittande på en kulle i Toscana."

Matteo Salvini, ett värn mot maffians försök att bygga en slavekonomi i Italien.

I den kolumn av Johan Norberg i tisdagens AB som jag började fundera kring i går berättar han hur han känner sig tillfreds med livet när han sittande i Toscana betraktar två invandrade framgångsrika kvinnor som med "entreprenöriell" iver fixar och donar.

Världen är som alltid bra, och som vanligt lovas vi i Johan Norbergs texter att den alltid ska bli bättre.
Och så kan väl allt te sig om man betraktar den sittande på en kulle i Toscana.

Det finns dock en sak som oroar honom (nej, det är inte de vildsvin han anar i den omgivande naturen – de är faktiskt ofarliga – skulle han dock stöta på vildsvin på Sardinien så uppmanar jag honom att klättra upp i närmsta träd, de är snabba som vinthundar men med fler och vassare tänder–) – utan det som gnager och oroar är den nye italienske inrikesministerns "främlingsfientlighet".

Men den "främlingsfientligheten" beror på att det finns en annan italiensk verklighet än den Johan Norberg förmår uppfatta.

När Matteo Salvini stänger de italienska hamnarna för flyktingfartyget Aquarius och Palermos borgmästare Leoluca Orlando däremot deklarerar att för hans del är fartyget välkommet att anlöpa eftersom: "Sicilien har alltid varit en fristad för alla" – då blir i medias raportering Salvini den onde, Orlando den gode – och den fule nämns inte alls.

Men Sicilien är ju ingen fristad för migranter – det är en trälmarknad för barn där de plockas upp direkt efter ankomsten och förs i väg för att bli barnarbetare i jordbruket, på byggen eller i värsta fall hamnar de på en barnbordell.
Det är här den fule opererar, han som gillar tanken på öppna gränser för den ger honom möjlighet att få livegna barnarbetare – för i princip ingen kostnad alls.
Och han tackar inte nej till vuxna livegna heller.

– och det gäller inte bara Sicilien – du kan se migrantbarn slita på byggen och marknader över hela södra Italien – och i Rom.

Det här skapar strukturer som växer ihop med den organiserade brottsligheten – (ofta är de redan en del av den) – och dessa strukturer har sedan i sin tur nära band med politiker.

Nu finns det de som argumenterar för att detta faktiskt också är utveckling och säger att den elvaårige pojken som bär tegel utanför Neapel har det bättre än han hade det i Egypten eller Somalia.

Möjligen, vad vet väl jag – jag har inte riktigt de förståndsgåvor eller den inlevelseförmåga som krävs för att jag ska kunna uttala mig om det, men jag är stillsamt fascinerad av att andra dristar sig att göra det.

Men – den som anser att den lille, lille byggnadsarbetaren har fått det bättre – tycker han detsamma om pojkens lite yngre bror som finns på en pojkbordell inne i stan?
Kan tyckas vara obehagligt att skriva om sådant och släpa in det i debatten – men så ser verkligheten ut.

Man räknar med att närmare en fjärdel av de migrantbarn som kommit till Italien är – "borta".
De resterande återfinns till exempel på förläggningarna på Sicilien där antalet behövande är sju gånger större än antalet tillgängliga sängplatser.
Där framlever de sina dagar hopträngda i väntan på vad – på att någon kommer och tar dem med sig för trälande 14 timmar om dagen?

Det är detta som Salvini vill sätta stopp för – för han menar att det förstärker överheten i italien – samtidigt som det skapar sociala processer som än mer hotar traditionella värden och samband i Italien.

Han ser massinvandringen som ett led i Roms och etablissemangets målmedvetna strävan efter att göra hela Italien till en enda kaotisk marknadsplats där barnarbete och livegenskap för att betala biljett till "räddningsfartyg" är en självklar beståndsdel.

Salvini och Legan ser alltså de öppna gränserna som ett sätt för den etablerade överheten att ytterligare stärka sin makt.

Hur då måste man förstås fråga sig?
Och för att förstå det så måste man gå tillbaka i historien och se de sammanhang ur vilka Legan växer fram.

I Italien i mitten på 1980-talet hör jag en man tala till tusentals människor i en överfull park i Florens. Han dundrar mot Rom, han säger att den makthavande eliten är tjuvar, att de vill förvandla hela landet till en bordell där allt, precis allt är till salu och han talar om hur de tradtionella värdena i regionen måste försvaras – allt det som håller det lokala samhället samman; kulturen, familjen, de små butikerna och företagen, arbetsplatserna, lugnet och ordningen – så länge allt detta finns och fungerar kan aldrig samhället bli den där platsen där precis allt är till salu – men då måste man försvara allt det man kämpat sig till genom århundraden, då måste man försvara sitt sätt att leva.

Den som talar är en man i ledningen för kommunistpartiet – PCI – i regionen. Hans hållning är typisk för partiet på det lokala planet vid den tiden. Sex år tidigare har partiet under Enrico Berlinguer lagt om kursen efter mordet på Aldo Moro.

Man tror inte längre att Italien kan förändras genom att man erövrar mer politisk makt i parlamentet i Rom – centralmakten och staten är för korrumperade. Slaget där förlorat.
Man ska istället erövra den lokala makten för att kunna bidra till att ge människor ett bra liv.
I lokalvalen 1985 segrar man och tar makten i de flesta stora städerna i norr: Turin, Venedig, Genua, Bologna, Florens, Perugia och i väldigt många mindre städer och samhällen. Man har förvisso länge haft en stark ställning där.
I södern dominerar däremot de korrumperade kristdemokraterna.

Berlinguer har dött året innan jag står där i parken, han var totalt utarbetad av sitt ständiga resande runt i landet.
Den nya ledningen väljer att återgå till att försöka erövra parlamentet i Rom och lyckas allteftersom genom sina olika manövrer på det nationella planet gör sig mindre och mindre betydelsefulla – de utvecklas närmast i samma riktning som Labour under Blair; nu försöker det parti som fått en stark ställning genom att försvara människors villkor här och nu bli större genom att prata om det som "måste" komma – det högteknologiska samhället, internet, globalisering, öppenhet – kultur och design blir viktigare än frågan om vägar, broar och bevatningsanläggningar.

Men andra partier är vida bättre på att vara "moderna" – som Craxis PSI – och PCI:s fortsatta manövrerande och försök att bygga allianser med andra partier och rörelser på det nationella planet som har samma inriktning gör det nu ombildade och namnbytta PCI till ett alltmer diffust alternativ och de kommer bara att bli mindre och mindre och mindre på det nationella planet – men de försvarar sin position lokalt.

Parallellt med detta växer de regionala och lokala partierna fram i norra Italien, i skapandet av en del av dem deltar gamla medlemmar av PCI, i andra fall bildades helt nya regionala PCI och i en del andra fall skapas kommunistiska fraktioner inom olika regionala och lokala partier – Matteo Salvini var en av dem som i begynnelsen av sin karriär ägnade sig åt det sistnämnda.

Även om gammal PCI –kader var viktig i det som skulle bli Lega Nord fanns där förstås mängder av andra människor med i uppbygget (som kom från andra partier eller som var opolitiska) – av det enkla skälet att de var norditalienare och såg centralmakten och det genomruttna Rom som en utsugande kraft – och som en fiende till allt de själva ansåg vara viktigt.

Det var därför man ville bryta sig loss och bli självständiga – vilket man fortfarande vill. Man villel inte bli självständiga för att man hatade "södern". Många av de ledande i Legan är andra generationens invandrare från just "södern" – de har varit med om att deras föräldrar fått bryta upp och söka sig till norr – vilket bidragit till att de hatar Rom – inte de regioner de stammar ifrån.

Och – återigen – det är detta perspektiv som är det viktiga – för Legan är Rom, centralmakten, den byråkratiska, ineffektiva tjuvaktiga statsapparaten fienden – man kan inte erövra den – men man kan dra sig undan den.
(Vilket man ju numera också uppmanar de södra delarna av landet att göra. Det mäktiga Neapel och det det kultiverade Palermo gick under och hamnade i bakvatten när Italien enas och Rom börjar växa. SJälvklart kan de resa sig igen.)

Och här ligger förklaringen till det Johan Norberg förklarar som "främlingsfientlighet" hos Salvini – det är en fråga om fientlighet mot Rom. De gamla tjuvaktiga eliterna – dem Enrico Berlinguer kallade "perversa i sin självgodhet" öppnade gränserna – något Salvini ser som en fientlig handling direkt riktad mot de norra delarna av landet, ett fortsatt försak att undergräva det man där kämpat sig till.

Att tro att de där gamla perversa eliterna gjorde det av människokärlek är lite vrickat – vi talar om individer som försnillat katastrofbidragen till det egna landets invånare när de drabbats av jordbävningar och översvämningar. Nu vill de plötsligt rädda en miljon afrikaner och araber på grund av att de har hjärtan av guld. Skulle inte tro det.

Alltså, öppna gränser för Italien leder förvisso till de där två framgångsrika kvinnliga entreprenörerna Johan Norberg ser.

Men det leder också till det jag ser – trälhaven som sliter på Siciliens åkrar och odlingar och bor i skjul – eller barnen som bär tegel på byggen.
Eller de barn som bara försvinner till platser du och jag inte vill föreställa oss.

Öppna gränser i Italien skapar kaos, mänsklig misär, stärker de korrumperade eliternas makt – och hotar de landvinningar som det arbetande folket kämpat sig till.

Om öppna gränser ska definieras som en led i utvecklingen så är det för mig – och uppenbarligen också för norditalienarna fel sorts utveckling.
Och om de korrumperade eliterna återfår makten och Salvini förlorar – då ska inte Johan Norberg vara så säker på att hans toscanska kulle ser likadan ut när han återvänder dit någon gång i framtiden.

"Den grundläggande tankegången hos Norberg är förstås denna: "Hör upp dumhuvud! Gillar du glass? Ja, tänkte väl det. Det var araberna som tog den till Europa via Sicilien. GB–glass skulle inte finnas utan araber – tänk på det och öppna ditt hjärta!"

Muslimer i protestbön framför Colosseum i Rom.

"Staden är själva sinnebilden för fransk buksvågerkapitalism där alla i stadens överhet inte bara bildligt talat går till sängs med varandra för att besegla olika uppgörelser."

En sallad som Bocuse hade velat se den.