Bourdain och Poutine

Det gäller att hålla ett fast grep om spiskanten så man inte förlorar fotfästet.

I söndagens sändning diskuterade vi självmord.
Muntert eller hur?

Men ämnet börjar bli oundvikligt.
Dels har vi de kända människornas självmord – nu senast Anthony Bourdain – och så den självmordsvåg som faktiskt går över världen – i USA, London – och Indien (en student i timmen tar livet av sig där).

Jag fasade lite inför ämnet – men det blev ett bra samtal, även om jag när det gäller Bourdain fegade lite och enbart rörde mig på ett plan som jag fann möjligt att hantera, Martin däremot förde över samtalet mer på vad frågan egentligen gäller.

Min förklaring till Bourdains självmord var hans övergång från att vara kock och författare till att bli ”TV–personlighet”.

Jag menade att vissa personlighetstyper måste rent kroppsligt kriga med den materiella verkligheten; göra saker rent fysiskt, bli trötta –. annars tar demonerna över; Bourdain var sådan – jag dristar mig att tro att han var som mest lycklig när han med en cigg i mungipan fick stå och riva inälvorna ur kroppen på djur och sedan ner i grytorna med det hela – och att en stilla frid spred sig i hans själ i slutet på ett sextontimmars arbetspass när han kände dofterna från fonden som kokat i åtta timmar.
Och så skriva om det.
Pur lycka.

Men så kommer TV–serierna – nu ska han plötsligt flacka runt i världen, tycka allting är gott – åh, kanderad kackerlacka nedsköljd med jäst kamelmjölk – delicious.

Storheten hos Bourdain var att han en gång i tiden fick oss att återupptäcka det ursprungliga europeiska köket, han lärde oss att bruka hela djuret, att inte fuska – han var en de absoluta värdenas köksmästare.

Men TV-serierna är raka motsatsen – där måste han plädera för en kokkonstens totala relativism – allt är alltid lika gott – och det följer ur den totala relativism som var själva förutsättningen för TV–programmen, det var modernistisk propaganda–TV vars syfte är att få oss att gå med på att alla kulturer är lika bra.

Det var den övergången som knäckte honom – jag minns att jag efter att ha sett avsnittet om Sicilien tänkte – han kommer snart att ta livet av sig – det var total förnedrings–TV och man får dessutom följa hur Bourdain i sin desperation över allt fuskande super sig redlös.

Och – det där med redlösheten – i minnesorden över Bourdain har jag inte sett att någon riktigt diskuterar hans bruk av droger – som förvisso minskade med åren – men ”självmedicineringen” med alkohol upphörde aldrig. Vi talade en del om detta som förutsättning för självmord innan Martin förde över frågan på vad det egentligen handlar om – att människor kapar sina band till sina ursprungliga sociala sammanhang.

Kvinnan som var Bourdains ungdomskärlek och hans ankare i tillvaron i några årtionden försvinner ut ur hans liv ganska snart efter att han blir TV–stjärna och han glider in i en tillvaro där det inte finns några fasta punkter – han flygs mellan olika platser i världen – stoppar mat i munnen, säger ”delicious” och man ser att det enda han vill göra är att gå upp på hotellrummet och råkröka.
Bort bara.

Då och då ser man honom med en ny fotomodellflickvän – och så inleds ett lite längre förhållande med en italiensk filmstjärna – något som kan ha bidragit till självmordet.

Men det är just detta – att människor rör sig bort från familj, kärlek, vänskap för att finna något annat – oklart vad –som gör att en del människor tar livet av sig.

Samtidigt innebär det moderna samhället att alla de där sambanden i sig av vad som kallas ”utveckling” riskerar att krossas – och människor tar därför livet av sig av det skälet. Det är inte så att de valt bort ett socialt sammanhang – samhället har valt att låta de sociala sammanhangen försvinna.

I vilket fall – jag kommer att sakna Anthony Bourdain – och efter sändningen nu på söndag ska jag laga hans och min favoriträtt; Poutine. Comfort–food för den som vantrivs i det moderna samhället.

Riktig pommes frites som du häller en väldigt mustig brunsås över (gjord på två tredjedelar buljong som kokats på oxsvans och en tredjedel buljong som gjorts på höna som kokats, och kokats och kokats) – och så på med med ost och in i ugnen. (Vilken sorts ost som ska användas är förstås föremål för omfattande diskussioner – jag tycker man ska satsa på Jarlsberg – en del satsar på cheddar – men du får inte fatt på den sorts cheddar de använder till Poutine i Nordamerika – så lita på mig – kör på Jarlsberg.

Have your say