Daniel suhonen – jourhavande välgörenhetstant I

Han menar att integrationen nu kommer att misslyckas därför att då löste politikerna problemen med att bygga fler fritidsgårdar, nu diskuterar de vattenkanoner.

Anders Sjöstedt var alltid elegant klädd. Han ansågs med självklarhet vara den mest välekiperade i den svenska arbetarrörelsens ledning vid tiden för förra sekelskiftet – då slet han med att bygga upp Bageriarbetarbundet. En inte alldeles lätt uppgift.

1911 talar han på ett möte med en stor grupp bageriarbetare, och det var en rätt oregerlig församling han hade framför sig.
Som vanligt.

Han kliver in på mötet klädd i redingot och hög hatt – och mötesdeltagarna börjar genast häckla honom för hans klädsel.
Sjöstedt ställer sig i talarstolen och morrar:

”Hur många gånger ska jag behöva förklara för er att jag använder mina pengar till kläder – och ni till brännvin.”

Och det var sådana män som byggde svensk arbetarrörelse – de strök inte folk medhårs, de tuktade menigheten, de formade effektiva organisationer genom att få individerna att inse att de själva måste bli starka.

Se det som att en stor mängd Jordan B. Peterson–kloner åkte land och rike runt och omformade människors syn på på sig själva och vad som var möjligt. (Jo, jag vet dagens ”vänster” har lite svårt att föreställa sig det, och skulle de kunna det skulle de bli väldigt förskräckta inför tanken.)

Jag kommer att tänka på Anders Sjöstedt när jag läser dagens ledarsida i Aftonbladet – där berättar Daniel Suhonen om att ungdomen minsann var stökig förr.
Han mamma kom hem och hade fått däng av Tusse Batong under modskravallerna. Hon rökte på och fick åka på ””värstingresa” – gick inte så bra – dessutom har Suhonen en äldre kompis som har varit raggare – och de var minsann bråkiga.

Men förklarar Suhonen för oss – han själv och många andra räddades in i en medelklasstillvaro genom miljonprogram, kommunala musikskolor och stödlärare.

Han menar att integrationen nu kommer att misslyckas därför att då löste politikerna problemen med att bygga fler fritidsgårdar, nu diskuterar de vattenkanoner.

… och varför skulle de inte göra det?

Det vilar något helt obegripligt märkligt med att jämföra forna tiders modskravaller och raggarbråk med dagens våldsamheter i no–go–zonerna – mig veterligt var inte mods och raggare beväpnade med handgranater och automatkarbiner.

Nyligen hade vi ett brutalt mord som i sin våldsamhet gjorde att det kunde betecknas som ett styckmord – i Hallonbergen en kilometer från Råsunda – kan inte minnas att vare sig mods eller raggare ägnade sig åt sådant – eller att som också sker med jämna mellanrum – genomföra väpnade rån mot dem som driver butiker i områdets centrum.

Jag kan inte heller hur jag letar i mina hågkomster dra mig till minnes att svensk motorburen ungdom var rekryteringsbas för utländska terrorister – att de till exempel satte sig i sin Firebird eller Pontiac och enrollerade sig i FLN:s led i kriget i Algeriet, sprängde bomber och halshögg.

Ser verkligen Suhonen ingen kvalitativ skillnad mellan då och nu?

Och våra problemområden är ju överbelamrade med fritidsgårdar, ibland i form av tempelliknande byggnader som Fryshuset och dess filialer och liknande verksamheter, några monumentala nedskärningar har inte de kommunala musikskolorna heller drabbats av.

– men lösningen är – fler fritidsgårdar! Finns det ens rum för fler.
Det förvånar mig att han inte tar upp bygget av fler bibliotek också. De som finns i förorterna är ju ofta ockuperade av vandaler – men bygger man fler och fler bibliotek så kanske det till slut finns så många att vandalerna liksom tar slut – de kan inte vara överallt och förstöra för dem som vill uppleva böckernas värld – så till slut så kommer det att finnas ett bibliotek som är en frizon.
Listig plan i så fall Suhonen.

Suhonen ser 1960-talets socialdemokrati som ett föredöme – han låtsas inte om de traditioner och metoder som förvandlade förra sekelskiftets amorfa massa till en klass i sig – och då var det sådana som Anders Sjöstedt som gjorde jobbet – eller Charles Lindley som om det behövdes klådde upp de arbetare som störde hans möten under den tid han organiserade hamnarbetare.

Hade arbetarrörelsen fortfarande män av sådan kaliber skulle man förvisso inte behöva diskutera vattenkanoner, för de skulle ge sig in i no–go–zonerna och organisera dem som gick att organisera, och skydda dem som behövde skyddas mot våldsverkare eller religiösa muslimska dårar – och de skulle injaga både fruktan och självförtroende hos dem som både i dessa områden – och de skulle göra det med malmklang i stämman.

Men vad har vi i dag – sådana som Daniel Suhonen som piper fram – det behövs fler fritidsgårdar.

Kommentera