daniel suhonen, jourhavande välgörenhetstant II

"Därför blir deras budskap att staten och den offentliga sektorn måste byggas ut ännu mer, mycket mer så att andra också kan räddas..."

I den text av Daniel Suhonen i AB som jag började diskutera i går konstaterar han:

”Arbetarklassens nedersta skikt består i dag till stor del av invandrare. De samlas i förorter där man trots låg lön kan skaffa en bostad. Deras barn växer upp i trångboddhet och de större barnen får ofta sköta sig själva när föräldrarna passar småsyskon och springer mellan påhugg, deltider och delade turer. Knegarliv helt enkelt.”

Suhonen vill tillbaka till det förlovade 1960-talet då staten lade in en växel väl ingen kunde föreställa sig fanns förut i det maskineriet och körde rätt in i de flesta människors liv – eller snarare körde de över dem – och nu vänder sig Suhonen om från sin plats i baksätet (och som fick åka med) att det man lämnat bakom sig ju inte ser så bra ut några årtionden senare – alltså vad ska man då göra tänker Suhonen och får en snilleblixt och skriker åt den som kör:

”Lägg i backen, vi kör över dem en gång till”.
Som om det skulle hjälpa.

Men under det 1960-talet fanns inte de problem samhället står inför i dag.
Att staten och den offentliga sektorn blivit större har också gett oss större samhälleliga problem.

En gång hävdade alltså arbetarrörelsens skribenter och författare det för hela rörelsen självklara budskapet:
”Du kan själv”.
Och det du inte kan hjälps vi åt med.
Vi gör det – inte välgörenhetstanterna eller fattigvården.”

Alltså, du kan, och om så behövs gör vi det tillsammans – tankegången är själva förutsättningen för den kultur och parallella värld arbetarrörelsen börjar bygga upp vid den tiden.

Men i dag har vi fått vad som ska föreställa radikala kulturarbetare som kolporterar ett helt annat budskap:

”Du kan inte själv” och ”Utan staten är du ingenting”.

Ett utmärkt exempel är trion Daniel Suhonen, Susanna Alakoski, och Åsa Linderborg – de refererar mer än gärna i böcker och debattartiklar till en egen uppväxt präglad av sociala problem – men, si – de räddades – på olika sätt av stat och kulturliv och de har en stark och synlig ställning i kulturdebatten därför det finns ett nästan organiskt behov i Sverige av människor från besvärliga förhållanden som berättar att de själva blott kunde räddats undan den totala misären tack vare utbyggnaden av den offentliga sektorn.

Därför blir deras budskap att staten och den offentliga sektorn måste byggas ut ännu mer, mycket mer så att andra också kan räddas – och det är ju själva förutsättningen för deras egen existens; den dagen Suhonen, Alakoski och Linderborg säger:

”Men allt har ju gått fel, vi måste riva upp, riva ner, börja om” – den dagen är de inte längre användbara för överheten – för den behöver personer som predikar det arbetande folkets hjälplöshet.

Fortfarande sjunger arbetarrörelsen på 1:a maj Internationalen och raderna om:

”I höjden räddarn vi ej hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi, nej, själva vilja vi oss frälsa, och samfälld skall vår räddning bli.”

Men för nyssnämnda trio och andra ”radikala” kulturarbetare gäller det inte längre, och jag antar att någonstans sitter en grupp av dem och arbetar på en nytolkning om hur räddningen står att finna på fritidsgården, socialkontoret, bostadsförmedlingen och kulturnämnden – det är de som ska ”frälsa” dig.

Det är alltid lite farligt att göra samhällspolitik av den personliga erfarenheten – som Suhonen och de andra gör – men visst, om det kan leda till en tryggad försörjning som propagandist för en stark stat får man förstå att en del väljer den vägen – även om det innebär att vi går mot ett tillstånd där allt större grupper i samhället betraktar sig som hjälplösa och förlorade om staten inte tar hand om dem.

För materiellt sett har de som Suhonen betecknar som arbetarklass aldrig haft det bättre – även de han benämner som ”de nedersta skikten” som består av invandrare.

Men det som Suhonen skildrar som problematiskt i dag – ”påhugg, deltider och delade turer” – har alltid förekommit – under 1960-talet och 1970–talet var det dessutom själva förutsättningen för integration; det gav flyktingar och invandrare en möjlighet att arbeta sig in i samhället.

Och visst var livet och vardagen en kamp för dem.
Och?
Det gick ju bra för de allra, allra flesta.

Och hur går det i dag när faktiskt Suhonens ideologi segrat – när inget ska vara en kamp för den enskilde, när inget får vara en ansträngning, när inget eget ansvar förväntas – inte ens i förhållande till de egna barnen.
Inte så bra kanske.

Mest fascinerande är dock att Suhonen inte låtsas om de mycket stora grupper som inte ens kan definieras som ”de nedersta skikten” av arbetarklassen – alla de som lever i en tillvaro präglad av bidrag – och som så länge Suhonens tankar har ideologisk hegemoni i samhället – kommer att fortsätta leva i bidragsberoende.

Alternativet skulle vara just en återgång till den ursprungliga arbetarrörelsens hållning, typ:

”Vi kommer att ta ansvar för dig om du tar ansvar för dig själv och din familj. Och på tal om familj – om du håller dig med religiösa uppfattningar eller andra idéer som innebär förtryck av din fru eller dina barn då kommer vi att bekämpa de idéerna, och vi kommer att bekämpa din möjlighet att sprida dem – och om så behövs kommer vi att bekämpa din möjlighet att vara kvar i landet.”

Det är inget som skiljer Suhonens syn på på arbetande eller arbetslösa människor från den som överklassens välgörenhetstanter i det viktorianska England gav prov på när de vandrade runt i Londons fattigkvarter; de ansåg att det man kunde göra vara att dela ut mat, filtar och tvål – lindra nöden – för det här var inte människor som kunde hjälpa sig själva.

Som Oscar Wilde konstaterade, den som blir en välfärdstant förlorar sin mänsklighet – hur många fritidsgårdar han än vill bygga.

Kommentera