Ingen skulle komma på tanken att Xi Jinping ska ta avstånd från företrädarnas brott. Eller sina egna. Den som gjorde det skulle få fingret.

Den stora ledaren pekar ut färdriktningen. En stor del av världen befinner sig i vägen.

Världspolitik numera består av ursäkter. Alla länder i Europa förväntas ursäkta sig för brott begångna mot resten av världen de senaste 600 åren.

Ursäkterna har två direkta syften. De fyller dels på kassakistan hos dem som anser sig företräda offren för vad som nu kan ha utspelat sig. Dels fungerar de som ursäkt för offrens ättlingars tillkortakommanden i dag; typ; ”Men det är klart att vi har högst mordstatistik i världen, och att folk svälter, är sjuka och arbetslösa och att många inte kan läsa. Européer var ju här och härjade för hundra eller femhundra år sedan. Vi lider av sviterna efter detta.”

Tyskland får alltid ligga lågt några gånger om året, Minnet av Förintelsen innebär många högtider och vi påminns alltid om att det bara gått 70 år. När som helst kan de bruna bataljonerna marschera längs med våra gator sjungande ”Horst Wessel-lied”.

Vad jag aldrig riktigt begriper är varför inte någon någonsin kräver att världens brutalaste diktatur ber om ursäkt och förlåtelse. Dess värst brott ligger ju inte 70 eller 150 år tillbaka i tiden.

I dag är det årsdagen av massakern på Himmelska Fridens Torg.

Ingen statschef kommer att kräva att Kinas Xi Jinping går ner på knä och visar ånger för sina föregångares handlingar.

Ingen kommer heller på tanken att Kinas ledning ska ta avstånd från ”Det stora språnget” på 1950-talet då 40 miljoner dog.

Eller den stora kulturrevolutionen. Sju miljoner döda.

Ingen törs därför att Kina är ett reellt hot. Landet har genom Sidenvägen-projektet skaffat sig kontroll över infrastrukturen i stora delar av Afrika och Asien. De kan stänga av Malackasundet och kontrollera Sydkinesiska sjön. Om de vill.

De har börjat göra sydeuropeiska stater beroende av sina investeringar.

Och den kinesiska marknaden är för viktig för att västvärlden ska våga knysta.

Vi står alltså inför ett land som inte tvekat att mörda tiotals miljoner av sina egna medborgare de senaste 60 åren. Ett land som håller miljoner inlåsta i omskolningsläger och som skördar dödsdömda fångars organ på beställning.

Ett land som nu tänker strypa friheten i Hongkong.

Ett land som håller på att sluta sin näve om världsekonomin.

Ett land som hänsynslöst mörklade coronautbrottet.

Men vi ska oroa oss för nazismens återkomst eller bekymra oss för de svartas situation i USA?

Europa har inte drabbats av masshysteri, det är snarast fråga om en allvarlig psykos, en total oförmåga att se världen som den är.

För den som vill bli påmind om den kinesiska ledningens konsekventa människoförakt finns nu min serie om Maos kulturrevolution tillgänglig. En obehaglig historia om rasism, förtryck och en påminnelse om att revolutionen äter sina egna. Ibland i verklig mening. Åtminstone jag vill inte stå på menyn nästa gång.

Kina 1: Hjältar jag minns, men som aldrig fanns

Kina 2: Kannibalkommunism

Kina 3: Biologi, blodsband och blodbad

Kina 4: Maos mordiska rasism mot minoriteter

Kina 5: Mord och minnesluckor

"Denna aggressiva makt - där pandemin också har sitt ursprung - hälsas trots detta som en hjälpare och frälsare av länder (även i väst) som vill ha investeringar och regeringar som vill ha teknik och kunskap om hur man övervakar medborgarna."

Kinesisk militär paraderar på 70-årsdagen av Folkrepublikens utropande. Antagligen sjunger de nationalsången ”De frivilligas marsch” med rader som: ”Alla måste uppge ett sista vrål:/ Stå upp! Stå upp! Stå upp! / En tiotusenhövdad massa med ett hjärta”

Om vi följer överhetens uppmaningar om hur vi ska bete oss blir vi som den besatta flickan i ”Exorcisten” när hennes huvud börjar snurra.

Ibland uppmanas vi att se bakåt. Dels för att vi ska lära oss av historien för att inte upprepa misstag … men också för att inse att allt var sämre förr.

Dels ska vi se framåt och betänka att allt alltid blir bättre.

Framåt, makt, framåt, bakåt …

Man vill ju bara geysirkräkas som den den nyssnämnda flickan också gjorde (hon kanske inte var besatt utan hade bara överkonsumerat ledarsidor?)

Hur vore det om vi istället lugnt betraktade vår direkta samtid och försökte se vad som egentligen händer hör och nu … något som är tämligen svårt att göra med ett roterande huvud.

Till de historiens lärdomar som anses nödvändiga hör att vi noggrant måste studera 1930-talet så att inte misslyckade försäljare av gödningsmedel åter ikläder sig svarta uniformer och metodiskt börjar mörda oss alla. Ni vet: ”Inga nazister på våra gator”. En svala gör ingen sommar, men någon som bär en T-shirt med Tyr-runan anses oundvikligen förebåda en ny Förintelse.

Vi anbefalles att ständigt komma ihåg vad som hände innan och under andra världskriget … annars kommer det att hända igen.

Man kan svårligen föreställa sig att Angela Merkel i något som helst sammanhang skulle kunna hävda att det som hände i Tyskland på 1930- och 1940-talet var en intern angelägenhet och inget som andra länder ska bry sig om … för övrigt hände det dessutom inget speciellt då skulle hon dessutom alltid avsluta med.

Det vore av en mängd skäl en omöjlig hållning, och göra landet till en paria i internationella sammanhang, och försäljningen av Audi, Mercedes, BMW och Volkswagen skulle gå mot noll … vem skulle väl vilja ratta en nassekärra?

Det finns liksom inget Merkel skulle kunna göra, annat än göra en baklängesvoltför att därefter gå ner i spagat (som en mer utvecklad form av puddling då …)

Samtidigt har vi Xi Jinping, diktator i världens folkrikaste land. Kan ni tänka er hans reaktion om omvärlden avkrävde honom ett avståndstagande från ”Det stora språnget” (55 miljoner döda), eller ”Den stora proletära kulturrevolutionen” (2 miljoner döda)?

Och ingen skulle vilja påpeka för Xi att det är lite osmakligt att porträtt av Mao Zedong fortfarande är upphängda överallt från Peking till Lhasa … det är som om Angela Merkel skulle anbefalla porträtt av Adolf Hitler på offentliga platser och att Berghof blev nationell vallfartsort.

Så när det gäller Kina spelar antalet mördade ingen roll för hur vi ser på landet eller vilka historiskt grundade ursäkter dess ledare avkrävs.

Det anses också att vi måste lära av, och aldrig upprepa, omvärldens flathet mot det dåtida Tyskland … och man letar upp exempel på hur Sverige under den tiden handlade med Tyskland och hade ett omfattande utbyte på idrottens och kulturens område … alltid kommer det någon ny essä, forskningsuppsats eller rentav doktorsavhandling på området.

Samtidigt har vi i dag i Kina en diktatur vars övervakning och kontroll av medborgarna är så effektiv att den får Gestapo att påminna om kommissarie Lestrade, ett Kina som håller miljoner i arbetsläger (och nyligen tvingat en del av dem till arbete i fabriker som stängts av pandemin). 

Det är ett Kina som är aggressivt mot omvärlden och som nu i skydd av global pandemipanik flyttar fram sina positioner i Sydkinesiska sjön samtidigt som man går till charmoffensiv mot länder som drabbats av Covid-19 (genom lån samt gåvor i form av skyddsutrustning … ofta av undermålig kvalitet).

Denna aggressiva diktatur - där pandemin också har sitt ursprung - hälsas trots detta som en hjälpare och frälsare av länder (även i väst) som vill ha investeringar och regeringar som vill ha teknik och kunskap om hur man övervakar medborgarna.

Så vad vi bör fråga oss är … varför denna stora oro i Sverige för att 1930-talet ska upprepas och varför denna jämförelsevis obrydda inställning till Kinas expansion … de köper upp viktiga delar av vårt näringsliv, industri- och forskningsspionerar, kidnappar svenska medborgare.

Vad gör Sverige? Kallar upp ambassadören på kaffe och kaka för utbyte av synpunkter … ungefär.

Det enda historien egentligen lär oss är att man kallt och nyktert måste analysera världen som den ser ut för tillfället och att vi alltid ska misstro överhetens beskrivningar av vad som varit och vad som komma skall.

*Citatet är från en tidningsartikel av Friedrich Engels 1857 där han beskriver vad som kännetecknar mentaliteten hos det kinesiska folket som då är inbegripet både i ett inbördeskrig och kamp mot utländska makter. Men han konstaterar också att föga nyttar det att moralisera över denna mentalitet eftersom en nations beteende inte kan bedömas efter någon abstrakt mall utan det är som det är … betingat av ”… det mått av civilisation nationen i fråga uppnått.”

Samma bedömning bör vi ha i dag av Kina … för en mångtusenårig civilisations medlemmar ändrar inte mentalitet på 150 år.