Essäer

“Jag ska hänga upp dem på slaktarkrokar”

Boris Benulic

Varför har statstelevisionen så svårt att beskriva vad som händer i Frankrike? Kan man inte? Vill man inte?

Då och då får jag e-post där läsare och lyssnare invänder mot att jag använder uttrycket ”statstelevisionen” och ”medströmsmedia”. De som hör av sig menar oftast att i sak har jag nog mestadels rätt i min kritik av det som sägs i det jag kallar ”medströmsmedia” och ”statstelevision” – men att jag genom att ge tidningar, TV och radio nedsättande beteckningar försvagar styrkan i min kritik.

Varför så skulle vara fallet förstår jag inte, men så är jag ju också en enkel själ – så jag går inte vidare i den diskussionen – utan istället vill jag beröra ett missförstånd som jag i det här sammanhanget märker finns hos många av dem som hör av sig.

Alltså … mitt problem med dem som arbetar i medströmsmedia och statstelevision är inte att de försöker forma vårt medvetande så att det passar överheten.

Det i sig har jag inga problem med. Så ser världen ut. En del säljer sin penna, och sin själ (i de fall de har någon).

Tyvärr.

Det som stör mig är att de är obildade, okunniga och lata. Det försvårar den kulturella kampen för ett bättre samhälle eftersom det tvingar oss att utgå från en nivå som är så låg att det sanna och riktiga knappt kan skymtas därifrån. Det blir som att försöka diskutera interstellär rymdfart med någon som tror att jorden är platt.

Problemet med medströmsmedia och statstelevision är alltså inte att de kunnigt och kompetent förfalskar verkligheten, det är att de i sin okunnighet försumpar och försvårar möjligheten till rationell idékamp.

Konkreta exempel?

1 mars satte statstelevisionen in ett extra nyhetsinslag på eftermiddagen. Det varade hela 15 minuter. Man avhandlade ett enda ämne – den fällande domen samma dag mot Nicolas Sarkozy.

Det är en märklig nyhetsvärdering att just denna händelse skulle anses vara så viktig att den kräver en extra nyhetssändning på 15 minuter. Programledaren inledde lite stolt med att berätta att hon med sig i studion hade Christian Catomeris, ”utrikesreporter” som ”länge bevakat Frankrike”.

Inslaget kan du se här (ligger kvar tre dagar till).

Catomeris analys av det som hänt kan sammanfattas så här:

  • Det som hänt är ovanligt och unikt, det är första gången någon som varit fransk president döms.
  • Det är en sträng dom
  • Sarkozy var en ”färgstark” president som ville spela en roll internationellt
  • Sarkozy hade anhängare i högern som ville att han skulle försöka kandidera igen i presidentvalet, men nu är det kört
  • Sarkozy ser domen som en följd av att vänsterelement i domarkåren förföljer honom
  • Domen mot Sarkozy kan leda till att även Donald Trump ställs inför rätta

Det långa inslaget är plågsamt tomt på fakta och analys.

Catomeris försöker alltså framställa domen mot Sarkozy som unik, därför att det är en före detta president som fälls – men Jaques Chirac dömdes 2011 till två år villkorligt för korruptionsbrott.

Eftersom det är Frankrike som diskuteras bör man kanske också notera att flera premiärministrar, inrikesministrar och utrikesministrar de senaste 30 åren varit föremål för utredning, åtal, rättegång och att flera fällts. Och i vissa fall talar vi om domar som är avsevärt strängare än den som Sarkozy fick – och ofta har de drabbat medlemmar av just Sarkozys eget parti. Och de som har dömts har varit mycket mäktiga politiker – kanske har de inte haft titeln "president" – men flera av dem har haft en ställning som inneburit att de varit med och bestämt vem som ska bli president.

Förra året blev Francois Fillon dömd till fem års fängelse för missbruk av offentliga medel (bland annat ska han ha sett till att parlamentet avlönade hans fru för arbete som hon inte utförde). Fem år ... det är en sträng dom.

Fillon är nu inte vem som helst, han var Republikanernas kandidat i presidentvalet 2017 (det år då avslöjandet kom), och han hade tidigare innehaft ett antal olika ministerposter mellan 1993 och 2005 och hans karriär kröns med att han blir premiärminister 2007 till 2012.

Intressant i just det här sammanhanget är också hårdingen* Charles Pasqua, inrikesminister först under Chirac (1986–198) och därefter Balladur (1993–1995). 2005 döms han för sin inblandning i den så kallade ”Angolagate”-affären. Han hade tillsammans med andra franska politiker ordnat vapenleveranser till regeringen i Angola (vapnen kom framförallt från Slovakien). Pasquas mål var att ge Frankrike en bra position när det gällde oljeutvinningen i Angola och samtidigt ordna finansiellt stöd till sitt eget parti inför valen till Europaparlamentet.

Pasqua fick tre års fängelse varav två villkorligt – han frikändes senare i högre instans.

Premiärminister Balladurs stabschef Nicolas Bazire dömdes i juni förra året till fem års fängelse, varav två villkorligt. Åtalet gällde organiserandet av vapenaffärer med Saudiarabien och Pakistan – affärer som ledde till hemliga inbetalningar till Balladurs kampanjkassa.

Bazire är sedan början av 1990-talet nära vän och rådgivare till Sarkozy. Och efter sin tid i politiken har Bezire varit ett av de tunga namnen i franskt näringsliv.

I den franska högern kan vi alltså se två grupper framträda i det republikanska partiet – en grupp som formerades kring Chirac och en grupp kring Balladur och Sarkozy.

Båda grupperna har varit insyltade i korruptionsskandaler – och rätt många av de ledande medlemmarna i de två grupperna har blivit dömda.

Och dessa två grupper har kämpat om makten i det republikanska partiet genom att använda sig av rättsapparaten och ange motståndaren för dennes skumraskaffärer.

Att Charles Pasqua till slut hamnade inför rätta berodde på att han valde att stödja Balladur istället för Chirac som partiets presidentkandidat. Chiracs anhängare valde då att i tysthet lämna information till skattemyndigheterna om vapenaffärerna som Pasqua var inblandad i.

Anhängarna till Balladur och Sarkozy har inte varit sämre. De har ju haft ingående kunskap om Chirac-sidans givande och tagande av mutor och alla deras svarta affärer.

När Sarkozy blir president är ett av hans mål att krossa Chirac-sidan genom att använda dessa kunskaper. Uppmärksammat är hans uttalande om Chirac-fraktionen 2007 – innan han ännu hunnit installerat sig i presidentpalatser – under ett möte med ledningen för den gigantiska mediakoncernen Lagardère:

”Det kommer att flyta blod. När jag får makten ska vi hänga dem alla från slaktarkrokar.”

Där har vi orsaken till att utredningarna mot Chirac till slut ledde till att han ställdes inför rätta.

Men på vad grundar sig dessa motsättningar mellan Chirac-gruppen och Sarkozy-gruppen?

I första hand har de olika syn på Frankrikes roll i världen och den utrikespolitiska linjen.

De Gaulle drev en linje som markerade Frankrikes självständighet gentemot USA, och Frankrike drog sig i mitten på 1960-talet ur det militära samarbetet inom NATO. De kommande årtiondena markerade man ofta att man ansåg USA:s försök att dominera världen vara av ondo för maktbalans och fred.

Chirac var en stark och tydlig företrädare för de Gaulles politik. Exempel på detta var när Chirac och utrikesministern Dominque de Villepin mobiliserade andra stater (som Ryssland och Tyskland) för att markera motstånd mot Bush invasion av Irak 2003.

Chirac motsatte sig också alltid alla försök att få Frankrike att återinträda i NATO:s militära kommandostruktur.

Sarkozy ser däremot Frankrike om ett land som bara kan hävda sig internationellt om man allierar sig med USA, och är beredd att spela en underordnad roll. Med Sarkozy som president återinträder Frankrike fullt ut i NATO, och Sarkozy upprättar varma relationer med Bush, och än varmare med Barack Obama och Sarkozy visar sin tjänstvillighet i Libyen; där vill Obama se Khadaffi krossas – men han vill inte riktigt gå in med full kraft med tanke på de andra krig USA då är inblandat i. Då ställde Sarkozy upp.

(I morgon fortsätter vi med att gå igenom andra korruptionsskandaler i Frankrike de senaste decennierna – men nu med tonvikt på socialistpartiets roll i dessa. 

Jag kommer också att diskutera Frankrike i mitt nyhetsbrev de kommande dagarna. I kväll kommer jag att resonera kring varför Catomeris mal på i en kvart utan att kunna prestera en verklig analys av skeendet. Vad vill han egentligen uppnå?

Mitt nyhetsbrev prenumererar du på här. Det utkommer dagligen, några minuter innan midnatt.)

*Beteckning "hårding" när det gäller Pasqua kommer att få sin förklaring i ett av de kommande nyhetsbreven. Då ska vi diskutera den privata milis som Charles de Gaulle upprättade för att kunna slå till mot motståndare på sätt som kanske inte alltid var helt lagliga.

Essäer

Amerikanska sjukan – Tankar om Jordan B Peterson V

Boris Benulic

Man ska inte gå över ån efter vatten. Inte heller över Atlanten för att få politik och kultur.

Jag brukar försöka komma ihåg att ska jag undvika att ge mig in i diskussioner om abort, veganism och Ulf Lundell. De som är förespråkare för dessa tre företeelser är så fanatiska att rationella diskussioner oftast blir omöjliga. Nej, inte så att jag får hotfull e-post eller sms av typen, ”Vi vet var du bor, din jävel.”

Det vore snarast uppiggande.

Det är mer frågan om ett evigt malande i uppskruvat känsloläge, som jag föreställer mig ett death-metal-bands musik och texter om medlemmarna vore troende Jehovas Vittnen.

Nyssnämnda lista på frågor som ska undvikas har de senaste två veckorna fått utökas med en företeelse till: Jordan B Peterson.

Sedan jag började min lilla serie invändningar mot Petersons idéer är det nästan märkligt många som förklarat för mig att jag inte ska hålla på och peta i den kanadensiske professorns idévärld. Grundargumentet har varit att: ”Jaja, det ligger kanske en del i vad du säger – men Peterson står ändå på rätt sida”.

Tanken är alltså att eftersom Peterson ger sig in i debatten och tar striden med dem som vill begränsa yttrandefriheten, och med rörelser som hävdar de mest märkliga saker om ras, moral och sex så bör man ligga lågt med kritik av Peterson för att inte försvaga hans position. Och så uppmanas jag att ha i minne att han får unga män att städa sina rum, sträcka på sig och kliva ut i världen.

Problemet för mig är dock att jag anser att Petersons positioner i sig inte är hållbara. Visst har han vunnit en och annan TV-debatt mot sina motståndare – men det har han gjort genom att tala högre, snabbare och mer artikulerat än sina kontrahenter. Det är förvisso en prestation att tala högre och snabbare än någon som försatt sig själv i ett hysteriskt tillstånd, stort plus till Peterson där. Att artikulera invändningar mot brister i fakta och logik i motpartens resonemang är dock däremot inte så svårt – och sammantaget har Peterson därför haft en ovanlig förmåga att få genomslag.

Det är när Peterson själv ska få till förklaringar om allt från Big Bang till i dag som det blir obegripligt. Och jag kan inte föreställa mig en kulturell motståndsrörelse där Petersons utläggningar är byggstenar.

Men … när jag då får dessa märkligt många e-brev om Peterson börjar jag förstås fundera. Har jag missat något? Förstår jag inte hans utläggningar därför att jag är för dum för att begripa?

Eller vill jag inte förstå därför att jag tycker så illa om hans framtoning och uppträdande?

Va? 

Skulle sådant spela roll?

Det gör det alltid och det förvånar mig att de som deltar i diskussioner inte låtsas om det – och att de uppenbarligen inte granskar den egna motviljan mot meningsmotståndares utseende, sätt att tala, uppträda eller klä sig.

Menar man allvar med sin strävan efter att försöka förstå världen och olika förklaringar av den bör man lägga en  del tid på introspektion och granska sina egna reaktioner och grunderna för dessa … när man ställs inför personer och tankar man upplever sig tycka instinktivt illa om.

Alltså – under alla mina historiska resonemang om vagheter och svagheter i Petersons förklaringsmodeller finns faktiskt hos mig en reflexartad motvilja; innan han ens öppnar munnen ryser jag som om jag vore ställd inför en försäljare av många gånger begagnat hårvattnen.

Så de senaste två veckorna har jag gått tillbaka och sett om en del föreläsningar med Peterson och upptäckt en del nya och verkligen försökt se om jag missar eller missförstår saker han säger.

Svaret är nej.

Jag anser fortfarande att han svamlar när han lägger ut texten om politik, litteratur, samhälle och kultur. Han vet inte vad han pratar om – och överdriver uppenbarligen ofta om sin beläsenhet. Eller … så har han en total och fundamental oförmåga att förmedla denna beläsenhet med hjälp av fakta, exempel och underbyggda, logiskt sammanhållna teorier.

Dock upptäckte jag den grundläggande orsaken till min motvilja mot Peterson.

Det är att han är så amerikansk.

Han må vara en kanadensisk psykologiprofessor, men han rör sig helt och hållet inom den debattkultur som uppstått i hela Nordamerika, och sedan spritt sig till Europa och resten av västerlandet.

Här fick jag stanna upp och börja reflektera över varför jag numera finner den amerikanska debattstilen så motbjudande. Jag har ju länge sett USA som frihetens stamort på jorden. Det var alltid en befrielse när man deltog i debatter i svensk vänster att veta att därborta på andra sidan Atlanten fanns det en vänster som var mer frihetlig och individualistisk i sitt sinnelag.

Och jag kände mig ofta mer hemma rent kulturellt i USA.

Men var det inte därför att de platser jag kom att uppskatta egentligen var som Europa var förr? På New Yorks Lower East side fanns de sydslaviska och ukrainska kvarteren där kulturen bevarades, i Brooklyn fanns ryssarna i Brighton Beach och polackerna i Greenpoint, ett äldre ursprungligt Italien hittade man i de undangömda området kring Arthur Avenue i Bronx, portugiserna fanns i Queens och därutanför New York fanns alla de små samhällena och städerna i mellanvästern och sydstaterna präglade av tyskar, fransmän, slaver och skotsk-irländare.

Egentligen var det väl inte ”den stora smältdegeln” jag uppskattade utan att det istället var tvärtom – att där fanns så mycket bevarat av det som var europeisk kultur samtidigt som Europa i sig alltmer amerikaniserades … och därmed fördummades.

Samhällsutveckliingen i USA har dock sedan 1960-talet rört sig med accelererande hastighet mot en utplåning av de europeiska enklaverna i USA. Den arbetar- och medelklass som har haft europeiska rötter – och som byggde upp USA – är också den som drabbats hårdast av finanskriser, krig och exporten av arbeten – liksom av att demokraterna driver en klientpolitik för att säkra röster bland de stora, senare invandrade, icke-europeiska folkgrupperna och bland ättlingarna till svarta slavar.

Det kulturkrig som det talas om i USA är inte en akademisk fråga – det är en fråga om ett kulturkrig mellan å ena sidan europeiska värden och kultur burna av invandrad arbetar- och medelklass mot kultur som uppstått i getton och tredje världen.

Överklassen på östkusten har alltid fört krig mot den europeiska arbetar- och medelklassen i USA, och nu har den fått stödtrupper – som genom sina röster gör att demokraterna (som representerar östkustetablissemanget – och numera de nya demokratiska eliterna i Kalifornien) kan säkra de viktigaste funktionerna i politik, stat och förvaltning.

Därför presenteras de som kommer från icke-europeiska länder i USA i dag som offer, som personer som USA har en skuld till, och de betraktas som personer som bär på vishet och kunskap som vi européer saknar just därför att de är offer.

Och debatten har därför kommit att präglas av just det som präglar den politiska debatten i tredje världen; gap, skrik, tårar. Offermentalitet och brutalitet i farlig förening. Glorifiering av gettot.

Allt, precis allt, det här har spillt över till Sverige. 

Och problemet med Jordan B Peterson är att han rör sig i den debatten, han utgår från de förutsättningar motståndaren sätter upp, han ger sig in i skrikmatcher med obildade, narcissistiska och överspända personer – och han bemöter dem på samma sätt. Det kan bero på att han hade de personlighetsdragen själv från början eller att han formats av sin kamp.

Vad vi står inför är att bryta oss loss ur dagens offentliga samtal och dess diskussioner och debatter. De är en del i gettoifieringen av kulturen.

Tyvärr ser inte Jordan B Peterson detta, han är den försumpade, farliga kulturens fånge – även om han försöker bekämpa den.

Och det blir aldrig rätt när någon som är fånge i denna kultur ska bygga teorier med hjälp av europeiska tänkare och författare som han sällan läst, och när han gjort det har han inte förstått så mycket. Peterson griper sig an Dostojevskij, Nietzsche och  Solzjenitsyn med en mentalitet formad av den nutida amerikanska kulturen.

Och då kan det bara bli fel.

Vi måste bryta oss loss ur den amerikanska kulturens och politikens grepp om våra samhällen och upphöra med denna morbida fascination över vem som har makten i det imperiet. 

Den svenska överheten är som den amerikanska – och har därför nytta av att vi diskuterar som om vi var i USA och var amerikaner och inte européer.

(I nästa avsnitt – som läggs upp i eftermiddag ska jag mer konkret diskutera Petersons syn på Solzjenitsyn.

I kvällens nyhetsbrev (som kommer kring midnatt) ska jag resonera vidare om Solzjenitsyn och intellektuellas roll och ansvar och förklara varför de i Sverige mest av allt påminner om medlemmarna i Sovjetunionens författarförbund.

Nyhetsbrevet kan du prenumerera på här.)

Artiklar

Still Crazy (Horse) after all these years

Boris Benulic

Nu har de ersatt balaklavan och hipsterkepsen med en halmhatt.

Ockupanter av inrikesdepartementet i väntan på blekansiktenas anlopp. Kommer de med Custer i spetsen?

Det brukar pratas mycket om vad som händer med dem som var vänster i sin ungdom när de åldras.

Uppfattningarna i frågan har väl genom åren skiftat.

Men nu bör vi väl alla kunna enas om att de blir folkpartister?*

Inför bilderna av stormningen av Kapitolium har de gamla vänstermänniskorna börjat ropa på ordningsmakten; varför agerade inte polisen? Var var Nationalgardet? 

Jag väntar bara på att de ska uttrycka sin önskan om att Marinkåren och Gröna Baskrarna hade satts in. Var är Navy Seals när man behöver dem?

”Man får inte ockupera offentliga byggnader”, tjoar de.

Jag finner det personligen högst roande.

Här har jag långeliga tider av en del fått skäll för att ha lämnat vänstern och svikit ungdomens ideal … och när det gäller … vad visar de sig själva vara?

Folkpartister.

Som att gå från att försöka vara ett lejon till att bli en hamster (utan att uppnå hamsterns näpenhet).

Själv kan jag inte se att mina grundläggande ståndpunkter förändrats mellan 1972 och 2021.

Varför just ta 1972 som utgångspunkt?

Då genomfördes i USA ”March of Broken Treaties”. En landsomfattande marsch som genomfördes av representanter för 200 indianstammar från 25 delstater. Karavaner från olika delar av landet sammanstrålade i Minneapolis där de antog ett gemensamt program och sedan fortsatte de till Washington dit de kom dagarna innan presidentvalet för att sätta maximal press på de två kandidaterna Nixon och McGovern. Ett av deras grundläggande krav var att de ville ha självstyre, de accepterade inte att deras angelägenheter skulle hanteras av byråkrater i Washington – deras historiska erfarenhet av fördelarna med att sluta avtal med sådana var tämligen nedslående (för att utrycka det milt).

Nixon hade ingen lust att sitta ner och tala med indianerna några dagar innan presidentvalet så de gick in i Crazy Horse-läge och ockuperade inrikesdepartementets byggnad – den del där ”Byrån för Indianfrågor” huserade.

De höll stånd där i en vecka och under tiden förstörde de metodiskt dokument; fördrag och avtal om allt från mark till vattenrättigheter. Efteråt hävdade de ansvariga tjänstemännen på ”Byrån för indianfrågor” att dokumentation för de föregående 100 åren utplånats.

Det var desperata handlingar, men indianerna ansåg att deras stammars situation var desperat – deras landområden krympte hela tiden då de inte kunde värja sig mot fördragsbrott, landspekulationer och korrumperade byråkrater på alla nivåer i statsapparaten.

Resultatet? När Nixon gick in i sin andra presidentperiod gav han på många sätt de protesterande indianerna rätt. Han ville också se en decentraliserad maktutövning och de senaste 20 årens utveckling avbröts. Den utvecklingen hade inneburit en upplösning av stammarnas rättigheter att vara juridiska enheter som självständigt kunde reglera det som rörde de egna stammedlemmarnas liv (till stor del) samt vara motpart till den federal staten. 

Nixon återställde rättigheterna.

En möjlig slutsats är förstås att det är rätt att göra uppror. I alla fall om året är 1972 och man är indian i USA. 

Så tyckte vänstern 1972.

Rimligen är det också rätt om man är vit, arbetslös, och de senaste 20 åren har sett jobben exporteras till låglöneländer. Om man har sett sina gamla välmående små städer förslummas, om man sett oxy-offren ligga medvetslösa i gathörnen, om man sett dessa små städers unga män fortsätta dö i något av de där meningslösa krigen i länder långt bort.

Om man då kommer från hela landet och protesterar mot det man fruktar ska komma; en ny administration vars president är en östkustplutokrat som alltid stått på motståndarsidan, och som vid sin sida har en korrumperad vicepresident som ljugit om sin bakgrund och tillsammans har de redan börjat utnämna ministrar som tidigare troget tjänat bankerna och det militärindustriella komplexet.

Om man inte ser grunderna för dessa människors vrede och fruktan, utan säger: 

”Men så får man inte göra”

… det är då man blivit folkpartist.

I kvällen nyhetsbrev tar jag upp en annan gammal attack på byggnader i Washington, samt diskuterar den senaste pedofilaffären i Frankrike.

Beställer nyhetsbrevet gör du här.

Vill du läsa mer om bakgrunden till ”Trail of Broken Treaties” rekommenderar jag Vine Delorias ”Behind the Trail of Broken Treaties: An Indian Declaration of Independence”.

*Rubriken syftar förstås på Paul Simons ”Still Crazy after all these years". Lite för stillsam kanske för att fungera som soundtrack för de tider vi står inför, men ändå vida lämpligare än ”We shall overcome” som folkpartister brukar ta till när de blir riktigt förvirrade.

Podd

Snart öppnas bombluckorna

Boris Benulic

Svenska media är nöjda med Bidens utnämningar. De gillar väl krig och flyktingströmmar.

Svensk opinion har ju ofta förfasat sig över Donald Trump. Eller så är det möjligen så att de flesta faktiskt inte brytt sig om vad som skrivs på ledar- och kultursidor eller sägs i statstelevisionen.

Men man har lätt fått intrycket att alla anser att Donald Trump är korrumperad, rubbad och farlig för omvärlden.

I gårdagens Radio Bubbla fortsatte vi genomgången av det som sker i USA; vem ska in i och vem ska ut ur Vita Huset?

Det är i det sammanhanget intressant att studera hur svenska media nu hanterar affärerna kring familjen Biden.

När New York Post släppte innehållet på de hårddiskar Hunter Biden lämnat in för reparation lade alla stora amerikanska nyhetskanaler locket på. NY Post censurerades på sociala media-plattformar. Allt sades vara lögn och rysk desinformation.

Nu efter valet låtsas inte medströmsmedia om sin mörkläggning utan man diskuterar det faktum att Justitiedepartementet sedan 2018 bedrivit en undersökning kring Hunters Bidens affärer i Ukraina och Kina. Man undersöker också misstänkta skattebrott och penningtvätt. Och eftersom NY Post kunde visa att Hunter Bidens affärer möjliggjordes genom att Joe Biden var vicepresident är det svårt att se att den kommande presidenten inte kommer att dras in i härvan.

Kommer Bonnierspress och Schibsted att ha samma kampanjer mot Joe Biden?

Skulle inte tro det.

Medströmsmedia utmålade också Donald Trump som ett hot mot världsfreden.

Men han startade faktiskt inga krig.

Joe Bidens utnämningar gör däremot att vi kan räkna med kommande amerikanska interventioner i världen. Men i media uttrycker man på ledar- och kultursidor sin glädje över att det nu ska bli en kompetent administration. ”Normal” verkar vara favoritordet.

Och visst är Bidens utnämningar ”normala” i ett historiskt perspektiv. Det är därför vi ska räkna med krig.

Hittills har fyra personer på tunga poster har hämtats från WestExec. En firma som har som affärsidé att knyta ihop högteknologi-företag från Silicon Valley (och andra platser) med Pentagon. De hjälper teknikföretagen med att sälja in idéer i Pentagon om hur framtida krig ska föras samtidigt som de förmedlar önskemål och behov från Pentagon till företagen, typ: ”Hörni, kan ni inte få fram en sådan där Terminator, de verkar väldigt effektiva.”

Hittills har Biden rekryterat fyra toppnamn från WestExec. 

Avril Haines blir chef för alla underrättelseorgan, och hon arbetade med Obamas drönarprogram.

Anthony Blinken blir utrikesminister och han stödde invasionen i Irak 2003, utformade Bidens stöd till invasionen och senare Bidens förslag att stycka Irak

Under Obama utformade han politiken för Afghanistan, Pakistan, och kärnvapenavtalet med Iran.

Jen Psaki blir kommunikationschef, hon har lång erfarenhet som bland annat Obamas mediadomptör.

Michèle Flournoy blev inte försvarsminister men kommer säkerligen att få en viktig post i Bidens stab. Hennes erfarenhet är omistlig; hon var en av arkitekterna bakom interventionen i Libyen och bakom försöken att störta byta regim i Syrien.

Men fler från WestExec är säkert på ingång i Bidens gäng. Kanske blir David Cohen CIA-chef. Och så finns där namn som Killingsworth, Ratner och några till. Men WestExecs kontor ligger baran några få kvarter från Vita Huset så de kan alla fortsätta att hänga på samma lunch- och frukosthak.

Alltså: Biden plockar ihop ett kabinett med personer som har en politisk karriär som innebär att de propagerat för bombningar, invasioner och störtandet av i deras ögon misshagliga regimer. De har i dag starka kopplingar till försvarsindustri och Pentagon.

Michèle Flournoy uttryckte det så här i en artikel för några månader sedan, en artikel som Joe Biden hyllade:

”Försvarsdepartementets ledning måste finna vägar för att fördjupa sin dialog med nuvarande och potentiella partners i industrin, både med företag som är en del av den traditionella försvarsindustrin och icke-traditonella partners, till exempel teknologiföretag på platser som Silicon Valley, Austin och Boston”.

Vi befinner oss mycket långt från Donald Trumps vision om att sätta uppbygget av USA:s infrastruktur i första hand; ”Make America Great Again”.

Bidens vision, och WestExecs, verkar snarare vara att inrikta sig på att krossa andra länders infrastruktur.

Ur den aspekten är det en ”erfaren” och ”kompetent” administration Biden plockat ihop.

Och i dag hyllas den i svenska media.

Och i morgon, när de krig Biden startar leder till stora flyktingströmmar kommer samma media att förklara för oss att vi ska öppna våra gränser och våra hjärtan.

Vi är tillbaka till det där ”normala”.

Artiklar

Holmgång på Helgeandsholmen?

Boris Benulic

”Jag motsätter mig helt dueller. Jag anser dem vara oförnuftiga och jag vet att de är farliga. Och en synd. Om någon skulle utmana mig skulle jag vänligt och förlåtande ta hans hand, och leda honom till en tyst och undanskymd plats och där döda honom”. (Mark Twain)

Någon mil nordost om Washington ligger det lilla samhället Colmar. Vandrar man genom den stora parken där, längs den lilla å som har sitt utflöde i Anacostiafloden, kommer man till en avskild plats. Vill man företa denna promenad kring midnatt och är rädd för spöken bör man kanske undvika att nynna på USA:s nationalsång ”The Star Spangled banner”. 

Risken är då att man lockar fram Daniel Key, en av de många gengångare som – enligt lokalbefolkningen – vandrar där mellan träden. Att just rader som ”Oh, say can you see …” skulle frammana denna gast beror på att Daniel Key var son till Francis Scott Key som skrev stycket under 1812 års krig mot England. Unge Daniel kan ju få för sig att pappa är ute och letar efter honom.

Och på något sätt känns det som utmärkande för amerikansk historia. Francis Scott Key skrev inte bara landets nationalsång utan var också en framstående jurist – han var en av de advokater som försvarade Aaron Burr när denne anklagades för landsförräderi 1808, en rättegång som kom att definiera gränserna för presidentens makt liksom vad som ska betecknas som landsförräderi. (Gränser som förvisso blivit lite flytande sedan dess.)

Sommaren 1836 tillhörde Daniel Key besättningen på en båt på väg hem till USA. Under seglatsen grälade han och hans vän John Sherborne om hur snabb en ångbåt skulle kunna vara. Trätan övergick efterhand i öppen fiendskap och när de gick i land var de i alla fall ense om en sak, de förolämpningar de kommit att rikta mot varandra innebär att de båda hade rätt att begära upprättelse.

Alltså måste det bli en duell. 

De stämmer möte i den där dungen vid den lilla ån som redan då fått namnet Dueling Creek. Där dör Daniel Key, 22 år gammal.

USA är ett land där sönerna faller långt från äppelträder, och där republiken förfaller generation för generation.

Skogsområdet där detta utspelar sig kallas än i dag Badensburg Dueling Grounds.

Just den här duellen tillhör nog de mer fåniga som utkämpats på denna plats. Och som ni förstår av att jag använder ordet ”fånig” kan jag föreställa mig att det ändå finns dueller som på något sätt och i någon mening ter sig som tämligen rimliga.

På den plats där Daniel Key dog kom mer än 50 dueller att utkämpas, antagligen var det fler. Men eftersom denna sedvänja periodvis var förbjuden skedde en del av uppgörelserna i lönndom.

Den som tycker att dueller låter som ett ociviliserat sätt att hantera personliga och politiska motsättningar kan begrunda de strider vi nuförtiden ser utkämpas i USA.

En av stridsfrågorna i dag är den om valfusk, och 1819 ledde ömsesidiga anklagelser om sådant förfarande till en duell mellan två sysslingar; den före detta senatorn Armistead Thomson Mason och översten John Mason McCarty.

McCarty var högst motvillig inför tanken på en duell och föreslog andra former av tvekamp för att förlöjliga Masons utmaning; varför skulle man inte istället avgöra det hela genom att båda hoppade från Capitoliums kupol? Eller genom att båda satte sig på en varsin kruttunna och därefter antände stubinen? Och om de nu måste till en duell – varför nödvändigtvis med musköt eller pistol? Varför inte dolkar?

Till slut tvingas McCarthy gå med på en traditionell duell för att inte bli offentligt brännmärkt som pultron – och det blir han som överlever.

Rimligen borde demokraternas valfusk i dag kunna åtminstone begränsas i omfattning om  den förfördelade parten kunde utmana dem som organiserade fusket på en gammal hederlig duell.

Även nutida motsättningar i USA om handelspolitik (gentemot exempelvis Kina) skulle kunna avgöras genom duell.

Sådana oenigheter avgjordes nämligen också på ett mer gentlemannamässigt sätt förr. 1808 utkämpas en duell mellan kongressmannen Barent Gardenier, federalist, anhängare av en stark centralmakt och motståndare till president Thomas Jefferson på ena sidan och på den andra har vi kongressdelegaten George W. Campbell. Debatterna mellan de två har blivit allt hetsigare efter det att Gardenier angripit regeringens handelsembargo mot England och Frankrike. Efter hand har också personliga förolämpningar utväxlats.

Det måste bli en duell – och båda överlever. Campbell dock kanske hellre hade stupat för Gardeniers kula för att på så sätt slippa den plåga han utsattes för under sin mycket korta tid som finansminister då han 1814 försökte rädda landets kreditvärdighet trots att Washington var ockuperat av britterna.

Och hur många gräl förs inte i USA sedan årtionden om hur landets vapengrenar ska utkämpa alla sina krig – och var de ska utkämpas?

Finns det inte en logik i att sådana meningsskiljaktigheter avgörs genom en duell mellan dem som har motsatta åsikter?

Det skedde 1820 i den mest kända duell som utkämpats i Bladensburg Dueling Grounds, den där Stephen Decatur förlorade livet. Han befann sig då på höjden av sin bana. Som sjöofficer hade han genom sin ledarförmåga etablerat USA som en sjömakt och besegrat både fransmän och britter till sjöss.

Och nedkämpat nordafrikanska pirater.

Men nu hade James Barron återvänt från den exil han befunnit sig i efter att en  militärdomstol 1808 suspenderat honom från hans tjänst som befälhavare över USA:s flottenheter i Medelhavet. Barron ansågs ha varit försumlig vilket lett till att han förlorade sitt skepp till britterna.

Trots att åren gått sedan denna händelse fortsatte Decatur att lufta sin kritik mot Barron i Washingtons salonger och Barron utmanade Decatur på duell.

Barron visade sig vara den som var stadigast på handen.

Verkar mitt förespråkande av dueller som ett sätt att avgöra politiska frågor ociviliserat? Jag kan svårligen se att dueller skulle vara mer ociviliserade än det vi ser utspelas i USA just nu.

Vi skulle få mer allvar i politiken med dueller.

Förvisso är det inte givet att bäste man i politiskt avseende skulle vinna duellen.

Men det är det inte nu heller.

Och över tid tror jag ändå det skulle ha en renande effekt på frågan om vem som styr och ställer; krukor och krakar skulle undvika att försöka bli valda.

Den mest kända duellen mellan politiker i USA skedde dock inte i Bladensburg, utan 1804 i Weehawken, New Jersey. Det är förstås den mellan Aaron Burr och Alexander Hamilton. Enda problemet med den var att den inte skedde långt tidigare.

Och jag är inte duell-fundamentalist, jag kan givetvis tänka mig obeväpnade former av envig.

Rövkrok kanske skulle fungera i Sverige.

Podd

I högsta grad dumt om usa:s högsta domstol

Boris Benulic

Det sägs att vi lever i en sekulär tid. Varför betraktas då USA:s konstitution som en helig skrift?

Benjamin Franklin, var inte riktigt den jovialiska Uppfinnar-Jocke han utmålas som.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi bland annat Ruth Bader Ginsburgs bortgång och vad som ska hända med USA:s Högsta domstol.

Det märkliga är att  så många (förutom vi själva förstås) i sådana diskussioner beter sig som djupt troende katoliker inför ett påveval. Precis som påven är Guds ombud och licensierad uttolkare av Bibeln är medlemmarna av Högsta domstolen legitimerade uttolkare av den amerikanska konstitutionen – ett dokument som av någon obegriplig anledning anses vara fyllt av visdom, insikt och förnuft.

Jag för min del delar Benjamin Franklins ståndpunkt.

Men vänta nu … brukar det inte i historieböckerna hävdas att det var hans tal till delegaterna som skulle anta eller förkasta förslaget till konstitution som fällde avgörandet?
Talet där han hävdade att förslaget borde antas därför att landet behövde en federal regering och behövde den mycket, mycket snabbt?

Jo, det är förvisso sant. Och han sade också att om det var så att statens administration sköttes på ett kompetent sätt skulle det för en tid vara så att styret var en ”välsignelse” för folket.

Dock, märk väl: ”för en tid”.

Och … sedan kommer Franklins slutkläm:

”… det kan bara sluta i despotism som alla andra tidigare styrelseformer har gjort när folket blivit så korrumperat att det behöver ett despotiskt styre och inte är förmöget till något annat.”

Om man antar att Franklin var vid sunda vätskor när han fick sitt tal uppläst kan man inte nöja sig med att citera en del av det – han såg uppenbarligen konstitutionen som en nödlösning.

I dag betraktas dock konstitutionen som en helig, uppenbarad sanning. Som något som måste uttolkas. Den är ett rättesnöre för USA:s Högsta domstol.

Och man låtsas inte om alla de försyndelser som begåtts mot konstitutionen, och hur snabbt den faktiskt övergick i despoti.

Nordstaternas anfallskrig mot sydstaterna för att förhindra att de lämnade unionen var ett brott mot konstitutionen, ändå förväntas vi betrakta Lincolns seger och hans exekutiva order och presidentförklaring nr 95 som en seger för denna konstitution.

Och i dag låtsas domare på olika nivåer i USA, liksom politiker och debattörer där (och märkligt nog även här i Sverige) anse det vara viktigt att utröna vad de amerikanska grundlagsfäderna egentligen menade med olika formuleringar.

Men tre av de viktigaste av dem tyckte att det var ett eländigt kompromissdokument; förutom Benjamin Franklin var det förstås John Adams och Thomas Jefferson.

Jefferson ansåg att konstitutionen borde skrivas om vart 20:e år – vilket visar vilken betydelse han tillmätte den.

George Washington däremot var obetingat för konstitutionen eftersom han behövde pengar och potatisskörden slagit fel på Mount Vernon (kan ha berott på att han planterade på mindre lämpade klöverängar). Svågerkapitalismen gör tidigt sitt intåg i amerikansk politik.

Franklins dystra syn på demokrati som något som måste urarta berodde på att han var den av grundlagsfäderna som verkligen var en man av folket, han kände det, var en del av det – men var ändå genom sin unika intelligens och karaktär skild från det. Hade kunskapen och kunde se klart.

Jefferson och Adams representerade det befolkningsskikt som ägde plantager och större jordbruk, och de misstrodde klokt nog centralmakten på grund av detta – de såg framför sig hur de skulle få göda en byråkrati som kringskar deras frihet. Även om de båda röstade för konstitutionen ser man i deras brev till varandra och andra genom åren hur de från olika utgångspunkter ser konstitutionen som ett bräckligt, för att inte säga oanvändbart bygge – vilket också gjorde att de båda som presidenter, när det passade dem, gjorde som de ville.

Så ska vi diskutera amerikansk politik i dag kan det inte göras på grundval av det finns ett slags paradisiskt urtillstånd som kan och bör återupprättas. Många tror dessutom det funnits senare perioder då USA verkligen återinträtt i Edens lustgård; som under Roosevelts New Deal – men då talar vi om en president som gav FBI:s J Edgar Hoover fullmakt att göra som han ville bara han höll koll på Roosevelts motståndare, en president som försökte utvidga antalet ledamöter av Högsta Domstolen för att säkra sin makt, en president som utfärdade 3522 exekutiva presidentordrar för att runda kongressen och som fintade väljarna när det gällde sina avsikter att gå i krig.

Diskussionen kan inte heller föras med utgångspunkt från att USA varit Europas räddare.

Den amerikanska överheten har varit mycket skicklig när det gäller att romantisera och mytologisera sin historia – och i skapandet av en bild av landet som frihetens garant för oss i Europa.

Sådan omskrivning av historien kräver att man suddar i texter, klipper i bilder och tystar personer.

Gore Vidal påminner oss i ”Inventing a nation” om hur det gick för Benjamin Franklin. Under den tid då kongressen för antagande av konstitutionen pågick och en tid därefter försågs Franklin med följeslagare som skulle beledsaga honom till tillställningar och middagar för att se till att han inte kunde ge uttryck åt sina åsikter; han ansågs var för ”indiskret” och ”pratsam”.

Och vi lär för alltid sväva i ovisshet om allt Franklin sade under de där avgörande veckorna.

I dag har vi alla förärats sådana följeslagare tack vare Facebook, Twitter, YouTube och Google.

Artiklar

Partiets parasiter

Boris Benulic

Öppna gränser, frihandel och globalisering för också med sig en del ovälkomna gäster.

Kastanjerna skördas i Fairmount Park, Philadelphia 1878.

Ibland tänker jag att jag kanske ser med alltför stor oro på Kinas expansion ut i världen och deras försök att skaffa sig kontroll över allt från australisk åkermark till europeiska hamnar.

Och allt däremellan.

Deras planer är alltid storskaliga.

Men deras planer brukar ju också sluta med kollaps och kaos.

Problemet är väl att de alltid lyckas med en sak.

Vältra över de problem de skapat på oss.

Som det här med lövträden.

I mitten på 1990-talet upptäcktes för första gången den asiatiska långhorningen i Nordamerika.

Och några år senare har den etablerat sig i Europa.

Den asiatiska långhorningen tar kål på lövträd; björk, al, lönn, alm, asp …

Den har svårt att flyga någon längre sträcka, men får den fäste i trädplanteringar finns det bara ett sätt att ta kål på den. Såga ner allt.

I USA ledde den asiatiska långhorningens uppdykande till att man omgående avverkade 50 000 lövträd i New York, Chicago och Washington.

Men faran är inte över, den biter sig fast i Nordamerikas lövträd och i en forskningsrapport från 2015 konstateras att den i värsta fall kan orsaka skador för 700 miljarder kronor och ta kål på en tredjedel av alla lövträd i USA.

Här i Europa finns den nu i tio länder (även i våra grannländer Finland och Danmark) och EU kom förra året med ett direktiv om hur den farliga insekten ska bekämpas.

Men hur dök den då upp i Nordamerika och Europa?

Det börjar för 42 år sedan i Kina. Kommunistpartiet beslutar att det ska planteras träd. Det ska planteras väldigt, väldigt många träd. Man ska i landets norra delar plantera träd som motsvarar en yta lika stor som Tysklands. Det hela skulle vara klart 2050.

Projektets syfte är att bygga en kinesisk trädmur för att skapa en barriär mot sandstormarna från Gobiöknen.

Kommunistpartiets bossar på lokal nivå ville förstås visa resultat och att de kunde plantera träd snabbare än vad planen föreskrev. Man vill ju kliva uppåt i hierarkin.

Alltså blev det poppel man satsade på. Den växte snabbt och var härdig nog att klara de hårda vintrarna i området.

Alltså får man gigantiska trädplantager av ett träd som den asiatiska långhorningen älskar och de serverades på ett sätt som passade skalbaggen perfekt. Tätt mellan träden. De behöver inte flyga. En buffé där man får käka hur mycket man vill.

Träden dog, och de dog i enorma mängder, så det var bara för kineserna att sätta igång och hugga ner miljon efter miljon av träd i början på 1990-talet.

Av virket gjorde man trälårar i vilka man förpackade varor som skulle gå på export till USA och Europa.

Så kom den asiatiska långhorningen hit.

Har kineserna dragit några lärdomar av detta?

Inga som helst. Det megalomana planterandet av träd fortsätter. Och kineserna har ett effektivt propagandamaskineri. Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar i västvärldens media som prisar det kinesiska skapandet av skogar och gröna områden i de snabbt växande storstäderna.

Vilken härlig miljöinsats är budskapet. Tack Kina! Man fortsätter att lita på att kineserna vet vad de gör.

Men i en artikel i tidskriften Nature förra året pekar forskare på flera problem med hur planteringarna sker; man satsar fortfarande på monokultur inte levande skogar med flera trädtyper och man planterar på ett sådant sätt och i områden med vattenbrist att man kan komma att förorsaka torka. Just det man ville förhindra.

Dessutom ska man inte lita på kinesernas statistik menar forskare – Kina redovisar träd som planterats, inte som överlevt. Och man inkluderar buskar och planerade ännu ej planterade träd i de skogsarealer som redovisas. Kritiken i den den här rapporten från Royal Society är inte nådig.

Så det kan väl dyka upp fler parasiter här framöver som skövlar skogarna.

1904 upptäcks Cryphonectria parasitica på några träd i Bronx Zoo i New York. Svampparasiten har tidigare inte funnits i USA och har kommit från Japan genom import av kastanjeträdsplantor.

1940 är det amerikanska kastanjeträdet utdött. Fyra miljarder träd har dukat under för svamppesten.

Det var magnifika stora träd, som täckte enorma arealer på östkusten och i Appalcherna. Kastanjemjöl var också ett självklart och dominerande inslag vid bakningen av bröd. Det var en del av kulturen, livsstilen och samhället.

Nu är allt det borta. Ingen minns det längre.

Den som ser på foton av amerikansk landsbygd från den tiden ser bilder av en försvunnen värld.

Artiklar

Det demokratiska brottssyndikatet

Boris Benulic

Demokraterna, ett parti där bossarna ägnar sig åt tagande av mutor, utpressning, penningtvätt och ... vapenhandel med islamister.

En capo dei tutti i capi diskuterar med sin företrädare om olika former av "Pay-to-play".

Varje gång Donald Trump skickar iväg en tweet om hur korrumperade Demokraterna är tas det i svenska medströmsmedia som bevis på hur okunnig och förvirrad presidenten är. I statsradions USA-podd tyckte de häromdagen att ett uttalande från Trump om att Demokraterna ägnade sig åt korruption och valfusk var så befängt att de skrattade åt det.

I USA-podden medverkar det statsradion kan uppbåda av egna experter, ibland någon inbjuden.

Vi talar alltså om personer som är betalda att på heltid följa politik i USA och de skrattar åt påståenden om att Demokraterna är ett korrumperat och brottsligt parti? Demokraterna är ju ett blodsugande brottssyndikat som får maffian att framstå som en lite, lite mer påträngande variant av Rotary.

Det vet vi som följer utvecklingen på vår fritid, och utan att göra det på heltid med betalning av staten. Märkligt, eller hur?

Nedan några få exempel på brott och korruption i en del av Demokraternas starkaste fästen i USA. Ett mycket litet urval. Jag skulle kunna skriva en bok i frågan.

Och varför får du aldrig läsa om detta i medströmsmedia? Eller om Obamas, Clintons, Bidens och Pelosis kopplingar till dessa korrupta, penningtvättande politruker?

Alltså, nedan ett axplock gjort på tre timmar och med brott begångna av Demokrater som avslöjats av federala åklagare tillsatta av Donald Trump.

San Francisco

I San Francisco har den federale åklagaren åtalat Mohammed Nuru för tagande av mutor och bestickning. Nuru var chef för stadens enhet för offentliga arbeten och ansvarade därför bland annat för drift, och underhåll av offentliga byggnader samt ibland uppförandet av dessa. Han hade rykte om sig som en man som fick saker gjorda. Möjligen hade inte alla som ansåg det riktigt en aning om hur mycket han fick gjort, och hur han gjorde det.

Han satt i en position där han kunde dela ut lukrativa kontrakt på utförande av tjänster för stadens räkning, och han delade ut dessa kontrakt till dem som betalade bäst.

I samma svep har man klippt till mot Walter Ting Lok Wong, en privat entreprenör som i årtionden arbetat med att ordna byggnadstillstånd. Ville man ha något fixat gick man till Wong slantade upp och så kom han tillbaka med rätt papper, kontrakt och licenser.

När Wong arresterades anande många att det var början på att en större härva skulle nystas upp – eftersom han i decennier arbetat med att påverka stadens styresmän på olika områden. Wong har också lovat bistå den federale åklagaren med dokument och bevis mot andra inblandade.

Och snart kom nästa gripande. Sandra Zuniga greps för sin inblandning i affärerna och dessutom för penningtvätt. Zuniga är inte vem som helst, utan är borgmästarens ”fix-it director” som hon beskrivs i pressen – alltså både borgmästarens högra och vänstra hand. I sig en prestation att hon också hann med att ta mutor och tvätta pengar.

San Francisco har haft en Demokratisk borgmästare i snart 70 år och det är inte första gången Demokraterna skakas av avslöjanden om korrupta och brottsliga högt uppsatta politiker. Det är bara fem år sedan en av Demokraternas delstatssenatorer dömdes för affärer med kinesisk maffia samt vapenaffärer med islamister.

Den senaste affären kommer att pågå ett tag och leda till flera gripanden, nu när man har en person i toppen på maktpyramiden man kan sätta press på. Och det finns flera ”sealed indictments i ärendet” med namnen hemligstämplade. Det är en metod åklagare använder när de vill sätta press på misstänkta och sådana som ännu inte delgivits misstanke.

Michigan

I Michigan har den federale åklagaren väckt åtal mot Demokraten Antonio Morrocco för att i mer än 20 år i sin position som ansvarig för ett countyts offentliga arbeten tagit mutor. Han har dessutom genom en av sina medarbetare två gånger varje år tvingat byggentreprenörer och andra som han ordnat kontrakt till att köpa biljetter till de middagar han anordnade för att få in kampanjpengar. Varje år fick han in några miljoner på detta sätt.

Utredningen har pågått i två år. Mer än 20 politiker och företagare har hittills dömts i jakten på Antonio Morrocco som hela tiden varit det öppet uttalade målet.

Massachusetts

Här har den federal åklagaren åtalat Demokraten David Nangle för att ha nallat stora belopp av offentliga medel för att kunna bekosta ett liv i lyx samt betala de egna spelskulderna. Pikant nog satt Nangle i en kommitté för etiska frågor.

Samme federale åklagare satte också nyligen fast den Demokratiske borgmästaren i staden Fall River för att denne tagit betalt privat för att dela ut licenser till försäljare av marijuana för medicinskt bruk samt begärt procent på omsättningen.

Eftersom den federale åklagaren Lelling verkar ha en outtömlig energi har han på den senaste tiden också hunnit få två topp-Demokrater i Boston fällda. Stadens turistchef samt den som ansvarade för Bostons samordning med federala myndigheter visade sig ha pressat företag på pengar.

Och nu verkar Lellings sikte inställt på borgmästaren … som förstås är Demokrat.

Maryland

I februari i år dömde Baltimores borgmästare Catherine Pugh (Demokrat) till tre års fängelse för tagande av mutor och skattebrott. Ett av hennes upplägg var att hon krävde av dem so ville ha kontrakt med staden att de skulle köpa stora volymer av en bok hon skrivit.

Skandalerna i stadens Demokratiska parti kommer att bli fler. Nyligen erkände sig Cheryl Glenn, en av ledarna för delstatens svarta Demokrater, skyldig till att ha tagit mutor för att dela ut licenser för marijuana- och alkoholförsäljning. Och hon har lovat att samarbeta med den federale åklagaren och avslöja fler exempel på korruption.

Och så här skulle jag kunna fortsätta. Topp-Demokraten i Los Angeles som nu ska åtalas för tagande av mutor, de demokratiska bidragsskojarna i Florida, den pågående stora utredningen mot demokraterna i Illinois och Chicago.

Och inte minst de federala åklagarnas attack mot fackföreningen UAW, som alltid varit en del av det demokratiska partimaskineriet. Där fick ordföranden avgår när det visade sig att han fifflat till sig tio miljoner kronor. Minst. Men någon gång får man sätta stopp i en utredning.

Artiklar

Mytoman med mustasch

Boris Benulic

Som H P Lovecraft konstaterade är det enda sak som räddar mänskligheten från att förlora förståndet i dag, och det är att den är så förbannat dum att den inte funderar på vad som hände i går.

John Bolton, mannen med de detaljerade lögnerna.

Namnet Bolton ger mig alltid obehag, en känsla av något farligt, okänt som försöker omsluta mig. Kanske till och med förgöra mig?

Känslan är inte svår att förstå. Den lilla staden Bolton dyker upp ett antal gånger i H P Lovecrafts skräcknoveller. I ”The rast in te the walls” är det staden Bolton i USA huvudpersonen lämnar från för att bosätta sig på sitt familjegods i England. Det visar sig vara en mindre lyckad förflyttning, såvida man inte har smak för människokött.

Och visst, namnet Bolton fyller mig också med visst obehag när Michael Bolton råkar spelas på radion.

Men självklart är det John Bolton som intar tätplatsen i tävlingen om obehagliga företeelser som bär detta namn.

Nu har han utkommit med ”The room where it happened”, en bok om Donald Trump och sin egen tid i Vita Huset. 

Det är så att man börjar tro på någon slags mystiska förbindelser mellan allt som är förknippat med namnet Bolton. Den här boken kunde fått samma titel som nyssnämnda Lovecraftnovell: The rats in te the wall.

Om jag läst boken? Jag ska givetvis göra det, men har inte hunnit. Men jag kan min John Bolton så jag tänkte passa på och recensera recensenterna i svenska medströmsmedia. För nu passar de på och torgför åter all mytologi om Donald Trump. De visar också upp sin för mig närmast obegripliga okunnighet om amerikansk politik och historia.

Vi börjar med Expressens ledare som avhandlar boken, och där upprepas alla klichéer om Trump och antagligen anser sig skribenten ta till storsläggan när texten avrundas med att Trump ”säger sig lita mer på Rysslands president än USA:s underrättelsetjänst.”

Den grundläggande frågan är förstås varför någon överhuvudtaget skulle betrakta CIA som ett sanningsvittne om tillståndet någonstans i världen.

Det är inte bara frågan om en organisation som agerar i sitt eget intresse, som varje del av byråkratin i den djupa staten. Det är också en organisation som ett flertal gånger visat sin oförmåga och inkompetens när det gäller att objektivt bedöma läget i ett land. Iran under hela 1950-, 1960- och 1970-talet till exempel.

Eller Afghanistan.

Trump är inte ensam om att som amerikansk president misstro amerikansk underrättelsetjänst. Eisenhower ville montera ner eländet och talade om att allt CIA lämnade efter sig var ”a legacy of ashes”.

Och låt oss se på läget under Ronald Reagans tid vid makten. Antag att han när han sitter där vid sitt skrivbord och läser den senaste CIA-rapporten om Sovjetunionens militära styrka och det ökande gapet som innebär att USA hamnar på efterkälken … anta då att han lyfter på luren och slår en pling till Andropov eller Gorbatjov och frågar hur rustade de är.

Vilka uppgifter tror ni hade varit mest korrekta?

Historien har ju visat att CIA medvetet ljög i årtionden om Sovjets styrka på alla plan. Organisationen gjorde det för att få mer resurser. Så fungerar tyvärr parasitära statsapparater.

Ja, det sovjetiska imperiet var en plats präglad av förtryck, dumhet och korruption.

Men ingen amerikansk president har kunnat lita på att underrättelsetjänsten ska ge honom en korrekt bild av tillståndet i ondskans imperium. Amerikanska presidenter har dock inte haft något större problem med det eftersom de varit intresserade av att hålla sig väl med det sig ständigt utbredande träsk som den amerikanska statsapparaten utgör, framförallt det militärindustriella komplexet.

Men så kommer Donald Trump upp på banan med spaden i hand för att dränera träsket, och förklarar att USA ska prioritera att ta hand om sina egna affärer, inte leka Tusse Batong i varje hörn av världen.

Det är grunden till medströmsmedias hat. I Sverige såväl som i USA.

John Bolton har förespråkat ”förebyggande” attacker mot Nordkorea och Iran. Krävt regimbyte i Kuba, Libyen, Nordkorea, Syrien, Venezuela, Jemen och Iran.

När George W Bush lanserade ”en axel av ondska” mellan Nordkorea, Iran och Irak hävdade Bolton snabbt att man inte fick glömma den lika onda axeln mellan Kuba, Libyen och Syrien.

Vem vill inte se nya regimer i de länderna? Men vem vill se det ske genom amerikanska interventioner? Vi vet ju nu hur det blir.

Mannen är spritt språngande galen. Lösningen på allt är att USA ska intervenera och bomba.

Och ledarsidorna berömmer honom.

I Washington Post beskrivs han nu som en ”principfast man” och en orädd kämpe för ”USA:s oberoende och självständighet”.

Men det enda Bolton kämpat för är USA:s rätt att lägga världen i grus och aska genom att starta krig.

Han behöver inte beröm, han behöver rejäla doser fenobarbital och en tvångströja så han inte kommer åt avfyrningsknapparna.

I Dagens Nyheters recension visar Niklas Ekdal en vällovlig motvilja mot Boltons krigsiver, men konstaterar att man måste tro på Boltons beskrivning av Trump därför att ”precis som i hans bok om FN finns en detaljrikedom som ger trovärdighet åt vittnesmålet.”

Varför skulle ”detaljrikedom” innebära ”trovärdighet”. 

Ekdal är obegripligt okunnig om hur Bolton betett sig genom åren. Bolton har aldrig tvekat att fabricera fakta.

När Bolton arbetade i utrikesdepartementet och FN kom han med egna rapporter som sade sig visa att Kuba och Syrien hade massförstörelsevapen. Ingen annan del av den amerikanska underrättelsetjänsten hade några liknande uppgifter, vilket inte bekymrade Bolton. Han ”visste”.

Om CIA och Pentagon är hökorganisationer som vill ha ständiga krig och spänning för att få resurser så är Bolton en superhök.

Han vill släppa loss det totala kriget. Nu.

När Bolton var en av Bushs chefer för att hantera nedrustningsfrågor vittnade han inför en kongresskommitté 2002 om Iraks innehav av massförstörelsevapen. Han vittnade med utgångspunkt från en rapport som hans ”egen underrättelseorganisation” tagit fram. Ingen vet än i dag vilka som ingick i den organisationen. Antagligen bara Bolton själv. Och massförstörelsevapnen som rapporten talade om har ännu ingen hittat.

Carl Ford som under George W Bush ansvarade för underrättelsefrågor på utrikesdepartementet konstaterade om Bolton att han var en ”serial abuser” när det gällde underrättelserapporter och menade att han aldrig stått på någon som liksom Bolton missbrukade sin makt och auktoritet. Och då talar vi om USA:s statsförvaltning.

Vi har alltså att göra med en konstant ljugande och krigshetsande dåre. Och nu ska vi ta John Boltons ord om Trump som den uppenbarade sanningen? 

Bolton har ljugit om och om igen för att få igång krig. Varför skulle han tala sanning den här gången?

Podd

Radio Bubbla: En mulltoa made in usa

Boris Benulic

Kina gav oss viruset. USA har gett oss en en mental och social sjuka som uppenbarligen är mycket smittsam.

Gårdagens program behandlade förstås en del av det pågående kriget mot allt som européer påstås gjort genom historien.

När man lyssnar på meningsutbyten om USA, rasism och polisvåld i samhället i dag och när man hör olika förslag på lösningar känns det som att kliva in på närmsta apotek och få ta del av följande samtal:

Kund: Jo, jag skulle behöva lite hjälp.

Apotekare: Jamenvisst, vad kan jag stå till tjänst med?

Kund: Var är hyllan med antihistaminer?

Apotekare: Aha, pollenallergi?

Kund: Nej, nej, jag har tjocktarmscancer. Den har tyvärr spritt sig rätt mycket så jag måste få i mig mer antihistaminer.

Apotekare: Det var tråkigt att höra, men jag tror inte mer antihistaminer hjälper i ert fall. Du behöver en bra hostmedicin med slemlösande effekter.

Kund: Säger du det? Intressant. Men jag tror att jag håller mig till anti-histaminerna.

Apotekare: Jag förstår. Men vi säger så här då. Jag skickar med ett gratisprov på hostmedicin så kan du ju prova.

Kund: Man tackar!

Betänk situationen i USA i dag. Ett land med lågt räknat fem miljoner missbrukare av heroin, kokain, smärtstillande opioder, benzo. 15 miljoner alkoholister. Post-traumatiskt stressade veteraner från onödiga krig. 75 procent av de svarta familjerna är inte familjer utan modern är ensam vårdnadshavare. 

Sedan har vi de etniskt baserade kriminella gängen: de svarta, de från Karibien, östasiaterna, östeuropeerna, latinos, de klassiska maffiorna (italienarna, irländarna, judarna), hawaiianerna, araberna, kineserna, vietnameserna och några till.

Vi har motorcykelgängen. Kartellerna. 

Det finns ungefär 2 miljoner gängmedlemmar i USA. Beväpnade till tänderna. Det enda de saknar är väl attackflyg.

Alla dessa slåss om inflytande och kontroll. Deras verksamhet och det de tillhandahåller skapar dessutom så förödda sociala miljöer och en så depraverad och uppgiven kultur att det berör tiotals miljoner människor.

I denna situation, i detta samhälle, ska polisen försöka upprätthålla någon slags ordning. Det är ett farligt arbete. I genomsnitt har en amerikansk polis dött i tjänsten var 54:e timme i USA.

Så ser verkligheten ut.

Att då diskutera om rasism i poliskåren är problemet är som att fråga efter anti-histaminer när man har tjocktarmscancer. 

Det amerikanska samhället är ingen smältdegel. Har aldrig varit. Det amerikanska samhället är en sumpgasproducerande mulltoa. Explosionen närmar sig. Jättesmart idé att då dra in anslagen till polisen. Vi förklarade att vi i sig inte är särdeles tilltalade av det som det moderna samhället erbjuder som ordningsmakt, men att inför den konkreta verkligheten tro att polisen är det avgörande problemet är att vända sig från denna verklighet, blunda, och svälja sina antihistaminer.

Det var ett av de ämnen vi avhandlade i gårdagens program, och så diskuterade vi slaveri genom historien. Vi påpekade att de som tagit över det offentliga samtalet i Sverige helst talar om tre miljoner svarta slavar i Sydstaterna på 1800-talet, men aldrig om de tre miljonerna kristna slavar som finns i Pakistan i dag. Eller de fyrtio miljoner slavar som just i detta nu trälar i världen – framförallt i Afrika, Asien och Latinamerika.