En olycka kommer sällan ensam. I värsta fall har den Bill Clinton i släptåg.

I gårdagens sändning talade vi om Haiti, och mordet på landets president.

Den allmänna nyhetsrapporteringen har varit inriktad på de många obesvarade frågorna kring vem som egentligen var beställare av mordet … men det mest märkliga är väl ändå att de som nu har makten i Haiti (det vill säga den figur som erkänts av USA) har begärt hjälp av USA och FN för att återställa ordningen.

Haiti skulle inte ha reducerats till ett latringropsland om inte USA aktivt arbetat för slå sönder landets ekonomi och jordbruk. Och det är inget man ägnat sig åt de senaste åren utan här har de styrande i USA alltid visat en märklig samstämmighet och idoghet i sina undergrävande strävanden.

Minns 1990-talet. Först stödde USA de krafter som störtade den valde presidenten Aristide. Sedan blev det för stökigt i landet så USA bestämde sig för att säga åt militären att kliva åt sidan och låta Aristide komma tillbaka; men först fick denne lova amerikanerna att alla tullhinder mot varor från USA skulle tas bort. Resultatet blev att stora delar av bondebefolkningen i Haiti inte längre kunde försörja sig på att bruka jorden – ris och andra livsmedel från USA (som var billiga därför att produktionen var subventionerad av den amerikanska staten) slog ut den haitiska produktionen.

Jordbrukarna lämna sina fält, åkrar och odlingar, och flyttade in till städerna. 

USAID – den amerikanska federala myndigheten för bistånd – deklarerade i en rapport att detta var utmärkt. Då skulle Haiti kunna ta ett språng i sin utveckling eftersom mängder av industrier skulle söka sig till landet eftersom det skulle bli en attraktiv plats för industrier. De vill ha billig arbetskraft.

Och städerna fylldes med bönder som lämnat sin jord, men de där utländska industrierna kom inte.

Och 2008 utbryter hungerupplopp i huvudstaden, samma år drar tre stora tropiska stormar över landet och 2010 kommer den stora jordbävningen som dödar 300 000 människor och gör 1,6 miljoner människor hemlösa.

Bill Clinton lovar att hjälpa landet med miljarder från sin stiftelse, och först av allt ska han se till att Haiti blir det första helt trådlösa landet i världen.

Haiti trådlöst!?

Nej, det är inte som ni tror – att haitierna skulle bli det första folket utan en tråd på kroppen; något som väl i och för sig skulle ha tilltalat Bill Clinton. Han syftade på trådlös uppkoppling.

Hur detta skulle ha gjort tillvaron lättare för 1,6 miljoner hemlösa eller för bönder som tvingats lämna sin jord och bodde i kåkstäder är väl lite oklart.

Och i Clintons fotspår kom FN och alla världens hjälp- och biståndsorganisationer.

Militär från FN skulle hålla ordning.

Lite tveksamt hur det gått. Landet kontrolleras av kriminella gäng – framförallt gängalliansen G9 som leds av en före detta polischef.  Nio stora kriminella gäng ingår i G9 som den nyss mördade presidenten i begynnelsen använde för att mörda oppositionella. FN:s och USA insatser för att bidra till lag och ordning verkar inte ha minskat laglösheten … utan har i praktiken ökat den. Det finns ett antal fall där FN-soldater och personal åtalats för brott i Haiti, bland annat gängvåldtäkter.

Ett år efter jordbävningen drabbas Haiti också av en stor koleraepidemi.

10 000 dör, en miljon haitier blir sjuka.

Orsaken?

Utsläpp från en stor FN-förläggning … utsläppen går orenade ut i landets största vattendrag. 

Och under de tio år som gått har ett antal ”hjälparbetare” dömts för sexuella övergrepp och människohandel med minderåriga.

Låt oss sammanfatta; USA har målmedvetet knäckt Haitis ekonomi – något man hållit på med sedan första världskriget.

Sedan 2010 har USA och FN haft en mycket stor närvaro i landet … och samtidigt har de kriminella gängen tagit över, och handeln med barn och kvinnor är att betrakta som en etablerad näringsgren.

Och nu ber landets nya ledare USA och FN om hjälp.

Man får förstå den representant för katolska kyrkan som nyligen deklarerade att Haiti har börjat nedstigningen till helvetet.

Svensk utrikespolitik är svår att begripa. Undfallenhet mot muslimska terrorstater men krav på snabba, brutala åtgärder mot länder som Vitryssland.

Sällan ser man svenska politiker så eniga som i frågan om Vitryssland. Men vilket underlag har svenska politiker och ledarskribenter när de fördömer regeringen Lukasjenko och vill se ett regimskifte? Reaktionerna efter händelserna 23 maj gör att frågan åter kan ställas. Då nödlandar ett av Ryanairs flygplan i Minsk.

Förklaringarna till att Flight 4978 går ner i den vitryska huvudstaden skiljer sig åt.

EU, och ett stort antal regeringar fördömer det som skett och anklagar regeringen Lukasjenko för att ha genomfört ett piratdåd i luften. En flygkapning för att komma åt och kunna arrestera Roman Pratasevitj, en medlem av oppositionen som befann sig bland passagerarna.

Som svar på anklagelserna släppte Vitrysslands luftfartsmyndighet tämligen omgående en rapport som bland annat innehöll kommunikationen mellan flygledningen och piloterna i Flight 4978. Den vitryska förklaringen till händelseförloppet är att man mottagit ett hot från Hamas om att det fanns en bomb på planet och att man bara följde de internationella protokoll som gäller i sådana sammanhang.

Hur svenska politiker – liksom landets ledarskribenter – ställer sig i frågan har från första dagen varit uppenbart.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skriver en krönika 25:e maj om Pratasevitj och den förmodade flygkapningen. Han understryker att Vitrysslands president Lukasjenko är en despot som sysslar med tortyr och förtryck av oppositionella i landet. Att Pratasevitj erkänt på film ger Wolodarski samma bevisvärde som om Lukasjenko själv skrivit det på ett toalettpapper. Wolodarski ser sanktioner mot landet som en bra början men efterlyser också en framtid utan Putin i Ryssland och Lukasjenko i Vitryssland. Wolodarski vill också att Joe Biden ska öka trycket på Putin under toppmötet i juni.

Sofia Nerbrand, ledarskribent på Kristianstadsbladet, vill se hårda ekonomiska sanktioner mot Ryssland och Vitryssland efter flygplanskapningen. Det ska svida, menar hon, och personer kopplade till länderna ska inte kunna resa in till EU eller göra affärer. Hon förespråkar att Sverige och EU inför så kallade Magnitskijlagar som finns i USA, Kanada och Storbritannien, som specifikt inriktar sig på att svartlista nyckelpersoner. Hon vill också att Lukasjenko ställs inför rätta i Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Hon menar också att Nato, med hårda tag om så krävs, måste garantera EU-flaggade flygplan säkerhet i Europas luftrum.

Fredrik Malm, och ett antal andra riksdagsledamöter för Liberalerna samt Martin Ängeby, kritiserar utrikesminister Ann Lindes hantering av flygkapningen i en debattartikel i Expressen. Linde kallar till exempel Lukasjenko för president vilket liberalerna anser är att vika ned sig, istället bör man se styret i Vitryssland som en illegitim regim. Man efterlyser stränga sanktioner mot Vitryssland, något man tror kan ge oppositionen i landet en möjlighet till framgång. 

Statsminister Stefan Löfven kallar Vitrysslands agerande ”oacceptabelt” i en skriftlig kommentar till TT. Han är nöjd med att Europeiska rådet kunnat ge ett samlat bemötande som är i linje med Sveriges hållning, och menar att man måste agera kraftfullt och omedelbart mot Vitryssland som utsatt både besättning och passagerare för livsfara.

Centerpartiers partiledare Annie Lööf skriver i en kommentar på Facebook att Lukasjenko bör avgå. Hon välkomnar sanktionerna men villa att man ska ta ytterligare steg för att strypa penningflöden och straffa aktörer knutna till Vitryssland. 

Carl Bildt, verksam för European Council on Foreign Relations, vill se en trappa av obehagliga åtgärder som Lukasjenko måste rätta sig efter. 

Protester mot flygblockad

IATA, den internationella samarbetsorganisationen för flygbolag har krävt att EASA, EU:s organ för flygsäkerhet skiljer på politik och frågor som rör flygsäkerhet.

Direkt efter händelserna i Minsk rekommenderade EASA flygbolag att undvika vitryskt luftrum, det var dock inget förbud.

IATA stödde detta som ett rimligt och proportionellt svar på det som skett.

Men den 2 juni – efter det att EASA haft samråd med med sina medlemsstater kom ett totalt förbud mot flygningar till och över Vitryssland.

IATA förklarade då att man inte stöder åtgärden och betraktar den som en politisering av flygsäkerheten.

Willie Walsh, IATA:s generaldirektör förklarade i ett uttalande att:

”Flygsäkerhet får aldrig användas för politiska syften. IATA fördömer den vitryska regeringens handlingar, och vill se en oberoende undersökning. (…) Politik får aldrig blandas ihop med flygsäkerhet och politiker borde aldrig använda flygsäkerhet som en täckmantel för att uppnå politiska eller diplomatiska mål”.

För att börja försöka reda ut vad som egentligen hänt och vad som kan sägas med säkerhet vände jag mig till en person som i mer än 30 år varit verksam som expert och konsult i flygbranschen – i Sverige och internationellt – och ställde frågor kring vad vi i nuläget egentligen kan veta. Han har valt att vara anonym.

INTERVJU med expert från flygbranschen: ”Alla data inte presenterade men Vitrysslands narrativ rimligt än så länge”

BB: Är den vitryska versionen av vad som hände vid landningen möjlig? Alltså att beslutet att landa i Minsk togs av Ryanair-piloterna efter ett bombhot? 

Svar: Den vitryska versionen av vad som hände vid landningen är fullt möjlig.

Rutten norrut kan ses på Flightradar24.com och har publicerats vitt och brett i media. Där ser man hur FR4978 kort före gränsen mot Litauen gör en relativt tvär sväng österut och söderut och flyger mot Minsk. Inte helt raka vägen, men den vitryska trafikledningen leder FR4978 förbi annan trafik och in på lämplig landningsbana i Minsk. Inget märkvärdigt med det. Flightradar24.com visar dock också andra data, som att piloterna på FR4978 slår över sin transponder till Squawk 7700 –  ett automatiskt meddelande till omgivningen att planet befinner sig i ett nödläge och flygplan i närheten ombedes hålla undan – först flera minuter efter den tvära svängen. 

En i media också förbisedd detalj i Flightradar24.com-data är att piloterna överhuvudtaget inte påbörjar en nedstigning till Vilnius. Flightradar24.com har jämfört historiska inflygningsprofiler till Vilnius för just denna flygning från Aten till Vilnius och visar tydligt att denna flygning ligger kvar på sin marschhöjd långt efter att andra flygningar har börjat sin nedstigning mot Vilnius. Slutsatsen är att piloterna ungefär halvvägs över Vitryssland började undersöka sina alternativ. Detta stämmer också med av Vitryssland publicerad transkribering av radiokommunikationen mellan piloter och trafikledning (länk här, översättning längst ner i dokumentet). Piloterna gjorde alltså helt klart avsteg från de inflygningsprocedurer som bolaget Ryanair själva, vitrysk och litauisk trafikledning håller sig med. Dessa är förstås avstämda, publicerade och finns tillgängliga för alla berörda.

BB: Finns det annat som talar för Vitrysslands version? Hur är det med påståendena om att det funnits ryska eller vitryska säkerhetsagenter ombord?

Svar:  Som jag beskriver ovan stämmer data i Flightradar24.com helt med Vitrysslands version.

Det finns inga spår av någon MiG-29 i de vitryska utskrifterna av besättningens kommunikationer med den ansvariga trafikledningen. En sådan närvaro skulle utan tvivel ha kommenterats. Lägg också märke till att de sparsamma intervjuerna med passagerarna ombord inte nämner något jaktflyg. Var är alla dessa dramatiska intervjuer, förresten? Några korta kommentarer direkt efter landningen i Minsk, men efter det? Ungefär 130 passagerare flyger vidare efter några timmar i Minsk och knappt någon har en story att berätta?

Att eventuellt ombordvarande vitryska KGB eller ryska FSB-officerare skulle ha tvingat piloterna att ändra rutten är helt uteslutet. Inga spår av intrångsförsök i den förstärkta cockpitdörren, inga referat om detta från någon ombord överhuvudtaget.

BB: Vad talar mot den vitryska versionen?

Svar: Svårt att säga. Vitryssland har hållit sig till ett rimligt narrativ, detaljerat detta allteftersom, och har enligt vad jag kan se inte kunnat beslås med några orimligheter. Det i sig skulle förstås kunna väcka misstanken att narrativet är väl förberett och kontrollerat …

BB: Vad är fortfarande oklart?

På den här punkten är jag bara intresserad av det rent tekniska – vems skildringar av händelseförloppet är rimligast sett ur teknisk och formell synvinkel?

Det här är ett fall där man ser hur många skribenter hela tiden blandar in cui bono-resonemang och funderar över vem som kan dra nytta på det ena eller andra sättet av den här affären.. Jag vill bara ha torra, torra fakta.

Det utlösande e-postmeddelandet från ”Hamas” är förstås mycket suspekt. Var kom det ifrån?

Trots allt är det för närvarande den vitryska skildringen av händelseförloppet som är rimligast ur tekniskt och flygoperativt perspektiv. 

Än har jag inte kunnat se att någon annan part släppt kommunikation eller andra data som motsäger den vitryska rapporten. Radiokommunikationen finns säkert inspelad av många parter, civila, militära och Ryanairs egen företagskanal. Likaså radardata, civil och militär, och flygplanets egen datainsamling. Ingenting har dock släppts, förutom den vitryska transkriberingen av trafikledningens kommunikationer med piloterna. Det är fullständigt omöjligt att fejka radar- och radiodata utan att en annan part kan avslöja bluffen. Inte ens värt att försöka. En intressant detalj: I en tweet från vitryska oppositionen som sägs vara en transkribering av piloternas kommunikation med trafikledningen har en extra mening smugit in sig, där piloten säger ungefär ”… vi har inget explosivt material ombord …”. Jag har själv svårt att tro att piloterna ens skulle ha yttrat detta och Vitryssland klippt bort det ur transkriberingen. Exempelvis har inte piloterna den detaljerade kunskapen om vad deras last innehåller. De förlitar sig vanligtvis på flygningens last- och passagerarmanifest, samt att personalen på marken har gjort de föreskrivna kontrollerna av last och passagerare.

USA framtvingar uppslutning bakom idé om global minimiskatt för bolag för att europeiska länder ska dra tillbaka skatter som redan införts.

Biden återupptar och fullföljer Obamas utrikespolitik.

Efter årtionden av diskussioner enades i fredags de ekonomiska stormakterna i G7 –  USA, Kanada, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Japan – om att ställa sig bakom idéen om en global bolagsskatt på 15 procent.

Men än så länge rör det sig bara om ett principiellt ställningstagande, och en bindande lagstiftning ligger fortfarande åratal bort.

Dessutom skulle en sådan lagstiftning i nuläget endast beröra G7-länderna och inte stora tillväxtekonomier som Kina och Indien. 

Om G7-länderna vill minska möjligheten för enskilda stater att med hjälp av låg skatt konkurrera om företagsetableringar måste de få genomslag för idéen i G20-gruppen, och också i OECD. Om och när detta sker kommer det inte att minska den tid det tar att få nationella lagar som säkerställer den globala minimiskatten för bolag.

Sveriges finansminister Magdalena Andersson har sagt sig vara positivt inställd till en global minimiskatt medan Svenskt Näringsliv uttryckt sin skepsis.

”Stora länder med stora marknader har en naturlig dragningskraft. Mindre länder måste kunna konkurrera på andra sätt. Kan man göra det med skattesatsen så anser vi att man ska kunna få göra det.”, menar Claes Hammarstedt, skatteexpert på Svenskt Näringsliv.

Det är USA under Joe Bidens administration som drivit på för att få acceptans för den globala minimiskatten i G7 och USA förväntar sig nu att medlemsländerna genast drar tillbaka till de olika former av digitala skatter som införts i länder som bland annat Frankrike och Storbritannien för att dra in pengar från de internetjättar som opererar i det egna landet, men där betalar minimalt med skatt.

Resultatet för amerikanska multinationella företag som Amazon, Microsoft och Facebook lär alltså bli att de digitala skatter som tidigare drabbat dem i en del länder nu avskaffas eftersom G7 är överens om en global minimiskatt, men samtidigt är det långt kvar tills en sådan skatt blir verklighet. Om den alls blir det. Det finns många exempel på internationella överenskommelser som aldrig leder till nationell lagstiftning.

Förspelet till G7-beslutet var att USA hotat med att införa strafftullar om inte andra staters digitala skatter på landets multinationella jättar avskaffas.

Joe Biden själv väntas ansluta sig till G7 mötet som nu fortsätter i Cornwall med diskussioner om covid-19 och klimatfrågor. Den amerikanske presidentens besök i Europa är tänkt att avslutas med ett toppmöte i Genève mellan Biden och Putin.

Från rysk sida har man inför sammankomsten gjort utspel som visar att man förbereder sig för att kunna motstå ekonomiska sanktioner som USA och EU tar initiativet till. 

Efter erövringen av Krim 2015 krävde medlemmar av senaten i USA att Ryssland skulle kopplas bort från SWIFT, systemet för internationella överföringar mellan banker. 

Ryssland utvecklade då SPFS, ett eget system för att hantera sådana transaktioner. I dag har också Iran utvecklat ett eget system inom samma område – SEPAM – efter det att president Trump blockerade landets deltagande i SWIFT. Kina är den tredje stormakten som har skapat ett eget SWIFT-liknande system: CIPS.

Efter vad som från USA:s antogs vara ryska cyberattacker mot amerikanska köttindustri förklarade Vita Husets talesmän 2 juni att sanktioner diskuterades och ”att alla alternativ var möjliga”. Detta följde efter att Europaparlamentet 29 april antog en resolution riktad mot Ryssland där man kräver att landet stängs av från SWIFT-systemet om Ukraina invaderas.

Rysslands har svarat med att låta centralbankschefen Elvira Nabiullina i en intervju påminna omvärlden om att landet har förberett sig för att klara sanktioner som stänger ute landet från SWIFT, och att man nu också utvecklar en digital centralbanksvaluta.

Detta följer på ett tidigare förslag 2019 från Ryssland där man ville utveckla en gemensam multinationell valuta digital valuta tillsammans med Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika.

Allt detta är åtgärder som stärker den ryska förmågan att stå emot sanktioner och som också kan försvaga den amerikanska dollarn – en valuta som försvagas av att Ryssland nu meddelat att landet ska avyttra alla tillgångar i USD i landets statliga investeringsfonder inom loppet av en månad. Det innebär att 35 procent av fonderna ersätts med ökade innehav av euro som ska utgöra 40 procent, yuan 30 procent och guld 20 procent, yen och brittiska pund står för fem procent vardera. Sedan 2018 har Ryssland även minskat sitt innehav av amerikanska statsskuldpapper från 96 miljarder till fyra miljarder USD.

Inför toppmötet har Bidens talesmän kommit med flera uttalanden om att presidenten kommer att ställa Putin till svars för cyberattacker på toppmötet, liksom  att han kommer att ta upp Rysslands agerande i Ukraina och ge tydliga varningar om att Ryssland inte ska lägga sig i vad som sker i Vitryssland. Rysslands svar har varit att redovisa hur man förberett sig för att klara varje form av ekonomisk sanktion.

Det är dock inte givet att det blir ett toppmöte. Det schweiziska utrikesdepartementets presstalesman Pierre-Alain Eltschinger har låtit meddela att enbart journalister som är vaccinerade med i landet godkända vaccin får ackreditering. Det ryska Sputnik är inte godkänt. Detta innebär troligen att inga ryska journalister kan ackrediteras, dock har de möjlighet till testning på plats. Det är i nuläget inte känt hur de schweiziska myndigheterna ser på president Putin och hans medföljande stab – som också lär vara vaccinerade med Sputnik.

Det har grävts en del skyttegravar i miljödebatten. Snart kanske det grävs riktiga sådana.

"Det är bra att du bekänner och ber om förlåtelse för att ni hade sugrör av plast på din dotters födelsedagskalas."

Allting ska i framtiden gå med elektricitet och den ska vara grön som beläggningen på ett mycket gammalt kyrktak av koppar. Eller, när jag tänker efter, kanske ska det gröna mer påminna om färgen på tungbeläggningarna hos en delegation från Vänsterpartiet som haft planeringsvecka på ett all-inclusive hotell i Varadero på Kuba.

Alla de som ska föreställa ledare för västvärldens länder tävlar numera om vem som kan utlova den tidigaste gröna omställningen av olika områden i det egna landet. Vid den och den tidpunkten ska alla bilar vara eldrivna. Vid den och den tidpunkten ska all användning av fossila bränslen för produktion av värme eller kraft upphöra. Från och med den och den tidpunkten ska det inte längre användas material som ens avlägset påminner om plast. Från och med det och det datumet ska alla dagar utom julafton vara köttfria (24:e december ska vi nämligen som tröst för alla umbäranden ändå få äta en skiva julskinka. En skiva som dock måste vara så tunn att den knappt syns, annars riskerar vi att haram-polisen kommer och tar oss … för det är klart att inrättandet av en sådan polis kommer att vara en del i den gröna omställningen eftersom grönt ju är islams färg. Skulle se illa ut annars).

Och så vidare … det finns alltid ett nytt miljölöfte, eller en ny hållbarhetsdeklaration, att avge.

I gårdagens Radio Bubbla talade vi om det som så lätt glöms bort när man beskriver den där övergången till ett grönt och klimatneutralt samhälle, det samhälle vi för enkelhetens skull kan kalla Sparvarnas Rike (jodå, den oro du känner när du hör benämningen är befogad … förbered dig på att naken få genomlida en skamvandring om ditt ekologiska fotavtryck är för stort, alltmedan Greta står vid vandringens mål och ropar ut sitt fördömande över dina illdåd mot Moder Natur).

Men en sak glöms bort i allas deliriumliknande förtjusning över att vi ska snart inte ska behöva bryta kol eller pumpa olja och naturgas ur jordens inre. Övergången till ett grönt samhälle kräver faktiskt att vi fortsätter plundra jorden på dess ändliga resurser.

Alla dessa batterier till elbilar, alla dessa vindkraftverk och solcellsanläggningar kräver råvaror för att fungera; kobolt, koppar, litium och nickel och till det kommer alla de sällsynta jordartsmetallerna. Det är metaller som till exempel cerium, praseodym, neodym, gadolinium, ytterbium och lutetium.

Och om kampen om kontroll över olja orsakat krig … vad tror ni inte kampen om de här metallerna kommer att leda till när en oherrans massa länder ska tävla om vem som blir grönast först?

Tillverkningen av en elbil kräver sex gånger mer av de här metallerna än vad än konventionell bränsledriven bil gör.

Många gruvhål blir det, ofta i länder där ordet ”miljöhänsyn” inte återfinns i ordboken (eller någon annanstans heller). I Demokratiska republiken Kongo bryts 60 procent av världens kobolt, och här finns också stora tillgångar av i sammanhanget viktiga ämnen som germanium, coltan, volfram. Vad det redan plågade Kongo behöver är förstås än fler krig genom ombud om de rikedomar som finns i landet.

I dag importerar EU 99 procent av de sällsynta jordartsmetallerna från Kina som är totalt dominerande på världsmarknaden. Vad kommer det att innebära för relationen mellan USA och Kina? Och hur kommer det att påverka resten av världen?

Men som vanligt såg vi själva bara stora möjligheter för Sveriges del. Vi har bra tillgångar på sällsynta jordartsmetaller i Bergslagen, och Småland och de kan också utvinnas ur det som i dag betraktas som avfall vid LKAB:s gruvor.

Det är dags att sätta spaden i backen och börja återindustrialisera det här landet. Vi avrundade programmet med att ta upp några självklara moment i detta nödvändiga projekt.

Det finns några oskadade byggnader kvar i Syrien – men DN ger sig inte förrän de också raserats.

Kan det vara skribenter på väg in för att skriva dagens ledare i DN?

Det är alltid jobbigare att vara diktator om man ser vek ut. En flyende haka eller en mun med sladdriga och tunna läppar eller en klen kropp gör att diktatorn får det svårare att verka skräckinjagande. Det frestar också undersåtarna att göra uppror eftersom de tänker att den där sparrisen ska vi väl kunna avsätta.

Så Syriens Bashar al-Assad har inte bara en del av befolkningen mot sig, han har även det egna utseendet mot sig – något som också gällde hans far Hafez al-Assad. Om Hafez på sin tid förde tankarna till någon som förlösts med tång av en berusad obstetriker, så får Bashars fysionomi och uppsyn dig att misstänka att han förlöstes av två berusade personer, förutom obstetrikern med tång så fanns där också en barnmorska med sugklocka.

Om man som diktator begåvats med ett så vekt och veligt utseende finns bara en bot – visa obegriplig brutalitet mot dem som försöker ta makten – och det har Bashar gjort.

Men innebär det att DN:s ledarrredaktion har rätt i sin bedömning av vad som skett och sker i Syrien? Deras ledare i ämnet har i dag rubriken: 

”Tio års blodbad är massmördaren al-Assads gåva till Syrien”

DN:s ledarredaktion är lite märklig, de manliga medlemmarna ser alltid ut som om de rekryterats ur grupper som förr – när Sverige hade en värnpliktsarmé och en krigsmakt – hade blivit malajer … ett intryck som de försöker motverka genom att vara bombliberaler och alltid uppmuntra tanken på amerikanska interventioner i tredje världen – och dessa interventioner ska givetvis genomföras med andra västmakters stöd.

Normala, tänkande människor betraktar de senaste 20 årens utveckling och säger: ”Nej, nej, nej, inte en jävla intervention till – de leder ju bara till massdöd, svält och miljoner flyktingar.

DN:s ledarredaktion däremot … de hävdar istället i dagens ledare att:

”Hur det hade sett ut efter ett militärt ingripande mot al-Assad går inte att veta. Däremot kan varken Afghanistan, Irak eller Syrien tas som bevis för att sådana insatser alltid är fel. Det kommer att uppstå lägen i framtiden där våld är enda sättet att oskadliggöra en omänsklig regim.”

Vi ser här hur man redan börjar förbereda oss på en Biden/Harris-beordrad fullskalig attack mot Syrien; en invasion.

Argumenteringen är något förryckt:

”Däremot kan varken Afghanistan, Irak eller Syrien tas som bevis för att sådana insatser alltid är fel.”

Varför skulle de inte kunna tas som bevis för det? Lägg därtill haveriet i Libyen. Det finns inga bevis för att det förekommit bra USA-ledda interventioner och ingripanden – de leder alltid till värre elände än det de sägs vara till för att utplåna.

Varför skulle vi inte lita på fakta och erfarenhet?

Där skulle man kunna stanna i resonemanget – men det kan vara värt att gå vidare och granska DN:s påstående om att det är Assad som är ansvarig för att den syriska jorden är täckt av en blandning av aska och blod.

DN:s hävdar att allt börjar på den så kallade ”Vredens Dag” 15 mars 2011 med en demonstration mot Assad:

”Allt började när några ungdomar i staden Daraa greps och torterades för att ha klottrat slagord mot Bashar al-Assad. Protester utbröt på ”vredens dag” den 15 mars 2011, och spred sig snart över Syrien.

Diktatorn svarade med besinningslöst våld mot de fredliga demonstranterna. Så småningom tog en del av dem till vapen, desertörer anslöt sig, liksom islamister.”

Men ska man förstå inbördeskriget måste man gå tillbaka till åtminstone 2007. Då börjar USA oroa sig för Irans allt starkare positioner i regionen – med ett växande inflytande i Irak och Libanon, och en stark allierad i Syrien. 

Iran och shia-islam blev i USA:s ögon ett större hot än sunnimuslimsk terrorism och den nya strategin tog sig bland annat uttryck i att man knöt kontakter med, och beväpnade och tränade Assad-fientliga grupper de kommande åren.

Även Storbrittanien gjorde detta – Frankrikes tidigare utrikesminister Roland Dumas förklarade i en fransk TV-intervju att han under 2009 besökt Storbrittanien och mött högt uppsatta personer som förklarat att man understödde och tränade grupper som ville störta Assad. 

Och redan 2007 hade Seymour Hersh i New Yorker kunnat avslöja och beskriva hur skiftet i USA:s politik i regionen redan börjat genomföras. Hersh källor i regeringen och i underrättelsetjänsten hade berättat för honom att:

”USA har deltagit i hemliga operationer riktade mot Iran och dess allierade Syrien” … och att en följd av detta var ”understödjandet av extremistiska sunni-grupper” som var ”sympatiskt inställda till al-Qaida”. Saudierna skulle stå för en stor del av finansieringen och logistiken när det gällde understödet till dessa Assad-fientliga grupper.

Vi vet alla att den ”Arabiska våren” knappt ens ledde till kosmetiska förändringar, de system som skulle störtas förblev till största delen intakta … i ett enda land ledde demonstrationerna till inbördeskrig … Syrien – och det är just det land där USA, Storbritannien och Saudiarabien strävat efter ett regimbyte – åratal innan demonstrationerna.

Men trots all dokumentation kring USA:s strategi och målsättning i Syrien och i regionen beskriver ändå DN:s –som vi sett förloppet – som en spontan folkresning.

Det är väl en fråga om okunnighet i kombination med en vilja att alltid vara förespråkare för USA:s utrikespolitiska intressen (om det inte är en president som Trump som sitter i Vita Huset).

Assads Syrien är en brutal diktatur – men det som skulle upprättats om islamisterna med stöd av USA och saudierna segrat hade på helvetesskalan placerat sig någonstans mellan Raqqa under IS och Kabul under talibanerna.

Och den svåra och lite obehagliga frågan är förstås – om man vill garantera ett någorlunda sekulärt styre i ett land som Syrien – där det finns flera religioner och minoriteter – och dessutom islamister som vill skapa en muslimsk stat med sharialagstiftning … kan man i en sådan röra tänka sig något annat styre än en hårdför diktator som i görligaste mån ser till att alla håller sig någorlunda lugna och inte i religiös extas börjas mörda sin granne?

Skulle inte tro det.

Och i dag förklarar Storbritanniens utrikesminister Raab att landet inför sanktioner mot Assad och några av hans närmaste män och allierade.

Skulle kanske inte behövts om Storbrittanien för 13 år sedan låtit blir att träna och stödja fundamentalistgrupper i syfte att de skulle störta Assad.

PS. Med tanke på att jag nämner Roland Dumas så kan man också se det här som en del i min pågående serie om Frankrike, gaullismen och Europa … en serie som fortsätter de närmaste dagarna.

Varför har statstelevisionen så svårt att beskriva vad som händer i Frankrike? Kan man inte? Vill man inte?

Då och då får jag e-post där läsare och lyssnare invänder mot att jag använder uttrycket ”statstelevisionen” och ”medströmsmedia”. De som hör av sig menar oftast att i sak har jag nog mestadels rätt i min kritik av det som sägs i det jag kallar ”medströmsmedia” och ”statstelevision” – men att jag genom att ge tidningar, TV och radio nedsättande beteckningar försvagar styrkan i min kritik.

Varför så skulle vara fallet förstår jag inte, men så är jag ju också en enkel själ – så jag går inte vidare i den diskussionen – utan istället vill jag beröra ett missförstånd som jag i det här sammanhanget märker finns hos många av dem som hör av sig.

Alltså … mitt problem med dem som arbetar i medströmsmedia och statstelevision är inte att de försöker forma vårt medvetande så att det passar överheten.

Det i sig har jag inga problem med. Så ser världen ut. En del säljer sin penna, och sin själ (i de fall de har någon).

Tyvärr.

Det som stör mig är att de är obildade, okunniga och lata. Det försvårar den kulturella kampen för ett bättre samhälle eftersom det tvingar oss att utgå från en nivå som är så låg att det sanna och riktiga knappt kan skymtas därifrån. Det blir som att försöka diskutera interstellär rymdfart med någon som tror att jorden är platt.

Problemet med medströmsmedia och statstelevision är alltså inte att de kunnigt och kompetent förfalskar verkligheten, det är att de i sin okunnighet försumpar och försvårar möjligheten till rationell idékamp.

Konkreta exempel?

1 mars satte statstelevisionen in ett extra nyhetsinslag på eftermiddagen. Det varade hela 15 minuter. Man avhandlade ett enda ämne – den fällande domen samma dag mot Nicolas Sarkozy.

Det är en märklig nyhetsvärdering att just denna händelse skulle anses vara så viktig att den kräver en extra nyhetssändning på 15 minuter. Programledaren inledde lite stolt med att berätta att hon med sig i studion hade Christian Catomeris, ”utrikesreporter” som ”länge bevakat Frankrike”.

Inslaget kan du se här (ligger kvar tre dagar till).

Catomeris analys av det som hänt kan sammanfattas så här:

  • Det som hänt är ovanligt och unikt, det är första gången någon som varit fransk president döms.
  • Det är en sträng dom
  • Sarkozy var en ”färgstark” president som ville spela en roll internationellt
  • Sarkozy hade anhängare i högern som ville att han skulle försöka kandidera igen i presidentvalet, men nu är det kört
  • Sarkozy ser domen som en följd av att vänsterelement i domarkåren förföljer honom
  • Domen mot Sarkozy kan leda till att även Donald Trump ställs inför rätta

Det långa inslaget är plågsamt tomt på fakta och analys.

Catomeris försöker alltså framställa domen mot Sarkozy som unik, därför att det är en före detta president som fälls – men Jaques Chirac dömdes 2011 till två år villkorligt för korruptionsbrott.

Eftersom det är Frankrike som diskuteras bör man kanske också notera att flera premiärministrar, inrikesministrar och utrikesministrar de senaste 30 åren varit föremål för utredning, åtal, rättegång och att flera fällts. Och i vissa fall talar vi om domar som är avsevärt strängare än den som Sarkozy fick – och ofta har de drabbat medlemmar av just Sarkozys eget parti. Och de som har dömts har varit mycket mäktiga politiker – kanske har de inte haft titeln "president" – men flera av dem har haft en ställning som inneburit att de varit med och bestämt vem som ska bli president.

Förra året blev Francois Fillon dömd till fem års fängelse för missbruk av offentliga medel (bland annat ska han ha sett till att parlamentet avlönade hans fru för arbete som hon inte utförde). Fem år ... det är en sträng dom.

Fillon är nu inte vem som helst, han var Republikanernas kandidat i presidentvalet 2017 (det år då avslöjandet kom), och han hade tidigare innehaft ett antal olika ministerposter mellan 1993 och 2005 och hans karriär kröns med att han blir premiärminister 2007 till 2012.

Intressant i just det här sammanhanget är också hårdingen* Charles Pasqua, inrikesminister först under Chirac (1986–198) och därefter Balladur (1993–1995). 2005 döms han för sin inblandning i den så kallade ”Angolagate”-affären. Han hade tillsammans med andra franska politiker ordnat vapenleveranser till regeringen i Angola (vapnen kom framförallt från Slovakien). Pasquas mål var att ge Frankrike en bra position när det gällde oljeutvinningen i Angola och samtidigt ordna finansiellt stöd till sitt eget parti inför valen till Europaparlamentet.

Pasqua fick tre års fängelse varav två villkorligt – han frikändes senare i högre instans.

Premiärminister Balladurs stabschef Nicolas Bazire dömdes i juni förra året till fem års fängelse, varav två villkorligt. Åtalet gällde organiserandet av vapenaffärer med Saudiarabien och Pakistan – affärer som ledde till hemliga inbetalningar till Balladurs kampanjkassa.

Bazire är sedan början av 1990-talet nära vän och rådgivare till Sarkozy. Och efter sin tid i politiken har Bezire varit ett av de tunga namnen i franskt näringsliv.

I den franska högern kan vi alltså se två grupper framträda i det republikanska partiet – en grupp som formerades kring Chirac och en grupp kring Balladur och Sarkozy.

Båda grupperna har varit insyltade i korruptionsskandaler – och rätt många av de ledande medlemmarna i de två grupperna har blivit dömda.

Och dessa två grupper har kämpat om makten i det republikanska partiet genom att använda sig av rättsapparaten och ange motståndaren för dennes skumraskaffärer.

Att Charles Pasqua till slut hamnade inför rätta berodde på att han valde att stödja Balladur istället för Chirac som partiets presidentkandidat. Chiracs anhängare valde då att i tysthet lämna information till skattemyndigheterna om vapenaffärerna som Pasqua var inblandad i.

Anhängarna till Balladur och Sarkozy har inte varit sämre. De har ju haft ingående kunskap om Chirac-sidans givande och tagande av mutor och alla deras svarta affärer.

När Sarkozy blir president är ett av hans mål att krossa Chirac-sidan genom att använda dessa kunskaper. Uppmärksammat är hans uttalande om Chirac-fraktionen 2007 – innan han ännu hunnit installerat sig i presidentpalatser – under ett möte med ledningen för den gigantiska mediakoncernen Lagardère:

”Det kommer att flyta blod. När jag får makten ska vi hänga dem alla från slaktarkrokar.”

Där har vi orsaken till att utredningarna mot Chirac till slut ledde till att han ställdes inför rätta.

Men på vad grundar sig dessa motsättningar mellan Chirac-gruppen och Sarkozy-gruppen?

I första hand har de olika syn på Frankrikes roll i världen och den utrikespolitiska linjen.

De Gaulle drev en linje som markerade Frankrikes självständighet gentemot USA, och Frankrike drog sig i mitten på 1960-talet ur det militära samarbetet inom NATO. De kommande årtiondena markerade man ofta att man ansåg USA:s försök att dominera världen vara av ondo för maktbalans och fred.

Chirac var en stark och tydlig företrädare för de Gaulles politik. Exempel på detta var när Chirac och utrikesministern Dominque de Villepin mobiliserade andra stater (som Ryssland och Tyskland) för att markera motstånd mot Bush invasion av Irak 2003.

Chirac motsatte sig också alltid alla försök att få Frankrike att återinträda i NATO:s militära kommandostruktur.

Sarkozy ser däremot Frankrike om ett land som bara kan hävda sig internationellt om man allierar sig med USA, och är beredd att spela en underordnad roll. Med Sarkozy som president återinträder Frankrike fullt ut i NATO, och Sarkozy upprättar varma relationer med Bush, och än varmare med Barack Obama och Sarkozy visar sin tjänstvillighet i Libyen; där vill Obama se Khadaffi krossas – men han vill inte riktigt gå in med full kraft med tanke på de andra krig USA då är inblandat i. Då ställde Sarkozy upp.

(I morgon fortsätter vi med att gå igenom andra korruptionsskandaler i Frankrike de senaste decennierna – men nu med tonvikt på socialistpartiets roll i dessa. 

Jag kommer också att diskutera Frankrike i mitt nyhetsbrev de kommande dagarna. I kväll kommer jag att resonera kring varför Catomeris mal på i en kvart utan att kunna prestera en verklig analys av skeendet. Vad vill han egentligen uppnå?

Mitt nyhetsbrev prenumererar du på här. Det utkommer dagligen, några minuter innan midnatt.)

*Beteckning "hårding" när det gäller Pasqua kommer att få sin förklaring i ett av de kommande nyhetsbreven. Då ska vi diskutera den privata milis som Charles de Gaulle upprättade för att kunna slå till mot motståndare på sätt som kanske inte alltid var helt lagliga.

Man ska inte gå över ån efter vatten. Inte heller över Atlanten för att få politik och kultur.

Jag brukar försöka komma ihåg att ska jag undvika att ge mig in i diskussioner om abort, veganism och Ulf Lundell. De som är förespråkare för dessa tre företeelser är så fanatiska att rationella diskussioner oftast blir omöjliga. Nej, inte så att jag får hotfull e-post eller sms av typen, ”Vi vet var du bor, din jävel.”

Det vore snarast uppiggande.

Det är mer frågan om ett evigt malande i uppskruvat känsloläge, som jag föreställer mig ett death-metal-bands musik och texter om medlemmarna vore troende Jehovas Vittnen.

Nyssnämnda lista på frågor som ska undvikas har de senaste två veckorna fått utökas med en företeelse till: Jordan B Peterson.

Sedan jag började min lilla serie invändningar mot Petersons idéer är det nästan märkligt många som förklarat för mig att jag inte ska hålla på och peta i den kanadensiske professorns idévärld. Grundargumentet har varit att: ”Jaja, det ligger kanske en del i vad du säger – men Peterson står ändå på rätt sida”.

Tanken är alltså att eftersom Peterson ger sig in i debatten och tar striden med dem som vill begränsa yttrandefriheten, och med rörelser som hävdar de mest märkliga saker om ras, moral och sex så bör man ligga lågt med kritik av Peterson för att inte försvaga hans position. Och så uppmanas jag att ha i minne att han får unga män att städa sina rum, sträcka på sig och kliva ut i världen.

Problemet för mig är dock att jag anser att Petersons positioner i sig inte är hållbara. Visst har han vunnit en och annan TV-debatt mot sina motståndare – men det har han gjort genom att tala högre, snabbare och mer artikulerat än sina kontrahenter. Det är förvisso en prestation att tala högre och snabbare än någon som försatt sig själv i ett hysteriskt tillstånd, stort plus till Peterson där. Att artikulera invändningar mot brister i fakta och logik i motpartens resonemang är dock däremot inte så svårt – och sammantaget har Peterson därför haft en ovanlig förmåga att få genomslag.

Det är när Peterson själv ska få till förklaringar om allt från Big Bang till i dag som det blir obegripligt. Och jag kan inte föreställa mig en kulturell motståndsrörelse där Petersons utläggningar är byggstenar.

Men … när jag då får dessa märkligt många e-brev om Peterson börjar jag förstås fundera. Har jag missat något? Förstår jag inte hans utläggningar därför att jag är för dum för att begripa?

Eller vill jag inte förstå därför att jag tycker så illa om hans framtoning och uppträdande?

Va? 

Skulle sådant spela roll?

Det gör det alltid och det förvånar mig att de som deltar i diskussioner inte låtsas om det – och att de uppenbarligen inte granskar den egna motviljan mot meningsmotståndares utseende, sätt att tala, uppträda eller klä sig.

Menar man allvar med sin strävan efter att försöka förstå världen och olika förklaringar av den bör man lägga en  del tid på introspektion och granska sina egna reaktioner och grunderna för dessa … när man ställs inför personer och tankar man upplever sig tycka instinktivt illa om.

Alltså – under alla mina historiska resonemang om vagheter och svagheter i Petersons förklaringsmodeller finns faktiskt hos mig en reflexartad motvilja; innan han ens öppnar munnen ryser jag som om jag vore ställd inför en försäljare av många gånger begagnat hårvattnen.

Så de senaste två veckorna har jag gått tillbaka och sett om en del föreläsningar med Peterson och upptäckt en del nya och verkligen försökt se om jag missar eller missförstår saker han säger.

Svaret är nej.

Jag anser fortfarande att han svamlar när han lägger ut texten om politik, litteratur, samhälle och kultur. Han vet inte vad han pratar om – och överdriver uppenbarligen ofta om sin beläsenhet. Eller … så har han en total och fundamental oförmåga att förmedla denna beläsenhet med hjälp av fakta, exempel och underbyggda, logiskt sammanhållna teorier.

Dock upptäckte jag den grundläggande orsaken till min motvilja mot Peterson.

Det är att han är så amerikansk.

Han må vara en kanadensisk psykologiprofessor, men han rör sig helt och hållet inom den debattkultur som uppstått i hela Nordamerika, och sedan spritt sig till Europa och resten av västerlandet.

Här fick jag stanna upp och börja reflektera över varför jag numera finner den amerikanska debattstilen så motbjudande. Jag har ju länge sett USA som frihetens stamort på jorden. Det var alltid en befrielse när man deltog i debatter i svensk vänster att veta att därborta på andra sidan Atlanten fanns det en vänster som var mer frihetlig och individualistisk i sitt sinnelag.

Och jag kände mig ofta mer hemma rent kulturellt i USA.

Men var det inte därför att de platser jag kom att uppskatta egentligen var som Europa var förr? På New Yorks Lower East side fanns de sydslaviska och ukrainska kvarteren där kulturen bevarades, i Brooklyn fanns ryssarna i Brighton Beach och polackerna i Greenpoint, ett äldre ursprungligt Italien hittade man i de undangömda området kring Arthur Avenue i Bronx, portugiserna fanns i Queens och därutanför New York fanns alla de små samhällena och städerna i mellanvästern och sydstaterna präglade av tyskar, fransmän, slaver och skotsk-irländare.

Egentligen var det väl inte ”den stora smältdegeln” jag uppskattade utan att det istället var tvärtom – att där fanns så mycket bevarat av det som var europeisk kultur samtidigt som Europa i sig alltmer amerikaniserades … och därmed fördummades.

Samhällsutveckliingen i USA har dock sedan 1960-talet rört sig med accelererande hastighet mot en utplåning av de europeiska enklaverna i USA. Den arbetar- och medelklass som har haft europeiska rötter – och som byggde upp USA – är också den som drabbats hårdast av finanskriser, krig och exporten av arbeten – liksom av att demokraterna driver en klientpolitik för att säkra röster bland de stora, senare invandrade, icke-europeiska folkgrupperna och bland ättlingarna till svarta slavar.

Det kulturkrig som det talas om i USA är inte en akademisk fråga – det är en fråga om ett kulturkrig mellan å ena sidan europeiska värden och kultur burna av invandrad arbetar- och medelklass mot kultur som uppstått i getton och tredje världen.

Överklassen på östkusten har alltid fört krig mot den europeiska arbetar- och medelklassen i USA, och nu har den fått stödtrupper – som genom sina röster gör att demokraterna (som representerar östkustetablissemanget – och numera de nya demokratiska eliterna i Kalifornien) kan säkra de viktigaste funktionerna i politik, stat och förvaltning.

Därför presenteras de som kommer från icke-europeiska länder i USA i dag som offer, som personer som USA har en skuld till, och de betraktas som personer som bär på vishet och kunskap som vi européer saknar just därför att de är offer.

Och debatten har därför kommit att präglas av just det som präglar den politiska debatten i tredje världen; gap, skrik, tårar. Offermentalitet och brutalitet i farlig förening. Glorifiering av gettot.

Allt, precis allt, det här har spillt över till Sverige. 

Och problemet med Jordan B Peterson är att han rör sig i den debatten, han utgår från de förutsättningar motståndaren sätter upp, han ger sig in i skrikmatcher med obildade, narcissistiska och överspända personer – och han bemöter dem på samma sätt. Det kan bero på att han hade de personlighetsdragen själv från början eller att han formats av sin kamp.

Vad vi står inför är att bryta oss loss ur dagens offentliga samtal och dess diskussioner och debatter. De är en del i gettoifieringen av kulturen.

Tyvärr ser inte Jordan B Peterson detta, han är den försumpade, farliga kulturens fånge – även om han försöker bekämpa den.

Och det blir aldrig rätt när någon som är fånge i denna kultur ska bygga teorier med hjälp av europeiska tänkare och författare som han sällan läst, och när han gjort det har han inte förstått så mycket. Peterson griper sig an Dostojevskij, Nietzsche och  Solzjenitsyn med en mentalitet formad av den nutida amerikanska kulturen.

Och då kan det bara bli fel.

Vi måste bryta oss loss ur den amerikanska kulturens och politikens grepp om våra samhällen och upphöra med denna morbida fascination över vem som har makten i det imperiet. 

Den svenska överheten är som den amerikanska – och har därför nytta av att vi diskuterar som om vi var i USA och var amerikaner och inte européer.

(I nästa avsnitt – som läggs upp i eftermiddag ska jag mer konkret diskutera Petersons syn på Solzjenitsyn.

I kvällens nyhetsbrev (som kommer kring midnatt) ska jag resonera vidare om Solzjenitsyn och intellektuellas roll och ansvar och förklara varför de i Sverige mest av allt påminner om medlemmarna i Sovjetunionens författarförbund.

Nyhetsbrevet kan du prenumerera på här.)

Nu har de ersatt balaklavan och hipsterkepsen med en halmhatt.

Ockupanter av inrikesdepartementet i väntan på blekansiktenas anlopp. Kommer de med Custer i spetsen?

Det brukar pratas mycket om vad som händer med dem som var vänster i sin ungdom när de åldras.

Uppfattningarna i frågan har väl genom åren skiftat.

Men nu bör vi väl alla kunna enas om att de blir folkpartister?*

Inför bilderna av stormningen av Kapitolium har de gamla vänstermänniskorna börjat ropa på ordningsmakten; varför agerade inte polisen? Var var Nationalgardet? 

Jag väntar bara på att de ska uttrycka sin önskan om att Marinkåren och Gröna Baskrarna hade satts in. Var är Navy Seals när man behöver dem?

”Man får inte ockupera offentliga byggnader”, tjoar de.

Jag finner det personligen högst roande.

Här har jag långeliga tider av en del fått skäll för att ha lämnat vänstern och svikit ungdomens ideal … och när det gäller … vad visar de sig själva vara?

Folkpartister.

Som att gå från att försöka vara ett lejon till att bli en hamster (utan att uppnå hamsterns näpenhet).

Själv kan jag inte se att mina grundläggande ståndpunkter förändrats mellan 1972 och 2021.

Varför just ta 1972 som utgångspunkt?

Då genomfördes i USA ”March of Broken Treaties”. En landsomfattande marsch som genomfördes av representanter för 200 indianstammar från 25 delstater. Karavaner från olika delar av landet sammanstrålade i Minneapolis där de antog ett gemensamt program och sedan fortsatte de till Washington dit de kom dagarna innan presidentvalet för att sätta maximal press på de två kandidaterna Nixon och McGovern. Ett av deras grundläggande krav var att de ville ha självstyre, de accepterade inte att deras angelägenheter skulle hanteras av byråkrater i Washington – deras historiska erfarenhet av fördelarna med att sluta avtal med sådana var tämligen nedslående (för att utrycka det milt).

Nixon hade ingen lust att sitta ner och tala med indianerna några dagar innan presidentvalet så de gick in i Crazy Horse-läge och ockuperade inrikesdepartementets byggnad – den del där ”Byrån för Indianfrågor” huserade.

De höll stånd där i en vecka och under tiden förstörde de metodiskt dokument; fördrag och avtal om allt från mark till vattenrättigheter. Efteråt hävdade de ansvariga tjänstemännen på ”Byrån för indianfrågor” att dokumentation för de föregående 100 åren utplånats.

Det var desperata handlingar, men indianerna ansåg att deras stammars situation var desperat – deras landområden krympte hela tiden då de inte kunde värja sig mot fördragsbrott, landspekulationer och korrumperade byråkrater på alla nivåer i statsapparaten.

Resultatet? När Nixon gick in i sin andra presidentperiod gav han på många sätt de protesterande indianerna rätt. Han ville också se en decentraliserad maktutövning och de senaste 20 årens utveckling avbröts. Den utvecklingen hade inneburit en upplösning av stammarnas rättigheter att vara juridiska enheter som självständigt kunde reglera det som rörde de egna stammedlemmarnas liv (till stor del) samt vara motpart till den federal staten. 

Nixon återställde rättigheterna.

En möjlig slutsats är förstås att det är rätt att göra uppror. I alla fall om året är 1972 och man är indian i USA. 

Så tyckte vänstern 1972.

Rimligen är det också rätt om man är vit, arbetslös, och de senaste 20 åren har sett jobben exporteras till låglöneländer. Om man har sett sina gamla välmående små städer förslummas, om man sett oxy-offren ligga medvetslösa i gathörnen, om man sett dessa små städers unga män fortsätta dö i något av de där meningslösa krigen i länder långt bort.

Om man då kommer från hela landet och protesterar mot det man fruktar ska komma; en ny administration vars president är en östkustplutokrat som alltid stått på motståndarsidan, och som vid sin sida har en korrumperad vicepresident som ljugit om sin bakgrund och tillsammans har de redan börjat utnämna ministrar som tidigare troget tjänat bankerna och det militärindustriella komplexet.

Om man inte ser grunderna för dessa människors vrede och fruktan, utan säger: 

”Men så får man inte göra”

… det är då man blivit folkpartist.

I kvällen nyhetsbrev tar jag upp en annan gammal attack på byggnader i Washington, samt diskuterar den senaste pedofilaffären i Frankrike.

Beställer nyhetsbrevet gör du här.

Vill du läsa mer om bakgrunden till ”Trail of Broken Treaties” rekommenderar jag Vine Delorias ”Behind the Trail of Broken Treaties: An Indian Declaration of Independence”.

*Rubriken syftar förstås på Paul Simons ”Still Crazy after all these years". Lite för stillsam kanske för att fungera som soundtrack för de tider vi står inför, men ändå vida lämpligare än ”We shall overcome” som folkpartister brukar ta till när de blir riktigt förvirrade.

Svenska media är nöjda med Bidens utnämningar. De gillar väl krig och flyktingströmmar.

Svensk opinion har ju ofta förfasat sig över Donald Trump. Eller så är det möjligen så att de flesta faktiskt inte brytt sig om vad som skrivs på ledar- och kultursidor eller sägs i statstelevisionen.

Men man har lätt fått intrycket att alla anser att Donald Trump är korrumperad, rubbad och farlig för omvärlden.

I gårdagens Radio Bubbla fortsatte vi genomgången av det som sker i USA; vem ska in i och vem ska ut ur Vita Huset?

Det är i det sammanhanget intressant att studera hur svenska media nu hanterar affärerna kring familjen Biden.

När New York Post släppte innehållet på de hårddiskar Hunter Biden lämnat in för reparation lade alla stora amerikanska nyhetskanaler locket på. NY Post censurerades på sociala media-plattformar. Allt sades vara lögn och rysk desinformation.

Nu efter valet låtsas inte medströmsmedia om sin mörkläggning utan man diskuterar det faktum att Justitiedepartementet sedan 2018 bedrivit en undersökning kring Hunters Bidens affärer i Ukraina och Kina. Man undersöker också misstänkta skattebrott och penningtvätt. Och eftersom NY Post kunde visa att Hunter Bidens affärer möjliggjordes genom att Joe Biden var vicepresident är det svårt att se att den kommande presidenten inte kommer att dras in i härvan.

Kommer Bonnierspress och Schibsted att ha samma kampanjer mot Joe Biden?

Skulle inte tro det.

Medströmsmedia utmålade också Donald Trump som ett hot mot världsfreden.

Men han startade faktiskt inga krig.

Joe Bidens utnämningar gör däremot att vi kan räkna med kommande amerikanska interventioner i världen. Men i media uttrycker man på ledar- och kultursidor sin glädje över att det nu ska bli en kompetent administration. ”Normal” verkar vara favoritordet.

Och visst är Bidens utnämningar ”normala” i ett historiskt perspektiv. Det är därför vi ska räkna med krig.

Hittills har fyra personer på tunga poster har hämtats från WestExec. En firma som har som affärsidé att knyta ihop högteknologi-företag från Silicon Valley (och andra platser) med Pentagon. De hjälper teknikföretagen med att sälja in idéer i Pentagon om hur framtida krig ska föras samtidigt som de förmedlar önskemål och behov från Pentagon till företagen, typ: ”Hörni, kan ni inte få fram en sådan där Terminator, de verkar väldigt effektiva.”

Hittills har Biden rekryterat fyra toppnamn från WestExec. 

Avril Haines blir chef för alla underrättelseorgan, och hon arbetade med Obamas drönarprogram.

Anthony Blinken blir utrikesminister och han stödde invasionen i Irak 2003, utformade Bidens stöd till invasionen och senare Bidens förslag att stycka Irak

Under Obama utformade han politiken för Afghanistan, Pakistan, och kärnvapenavtalet med Iran.

Jen Psaki blir kommunikationschef, hon har lång erfarenhet som bland annat Obamas mediadomptör.

Michèle Flournoy blev inte försvarsminister men kommer säkerligen att få en viktig post i Bidens stab. Hennes erfarenhet är omistlig; hon var en av arkitekterna bakom interventionen i Libyen och bakom försöken att störta byta regim i Syrien.

Men fler från WestExec är säkert på ingång i Bidens gäng. Kanske blir David Cohen CIA-chef. Och så finns där namn som Killingsworth, Ratner och några till. Men WestExecs kontor ligger baran några få kvarter från Vita Huset så de kan alla fortsätta att hänga på samma lunch- och frukosthak.

Alltså: Biden plockar ihop ett kabinett med personer som har en politisk karriär som innebär att de propagerat för bombningar, invasioner och störtandet av i deras ögon misshagliga regimer. De har i dag starka kopplingar till försvarsindustri och Pentagon.

Michèle Flournoy uttryckte det så här i en artikel för några månader sedan, en artikel som Joe Biden hyllade:

”Försvarsdepartementets ledning måste finna vägar för att fördjupa sin dialog med nuvarande och potentiella partners i industrin, både med företag som är en del av den traditionella försvarsindustrin och icke-traditonella partners, till exempel teknologiföretag på platser som Silicon Valley, Austin och Boston”.

Vi befinner oss mycket långt från Donald Trumps vision om att sätta uppbygget av USA:s infrastruktur i första hand; ”Make America Great Again”.

Bidens vision, och WestExecs, verkar snarare vara att inrikta sig på att krossa andra länders infrastruktur.

Ur den aspekten är det en ”erfaren” och ”kompetent” administration Biden plockat ihop.

Och i dag hyllas den i svenska media.

Och i morgon, när de krig Biden startar leder till stora flyktingströmmar kommer samma media att förklara för oss att vi ska öppna våra gränser och våra hjärtan.

Vi är tillbaka till det där ”normala”.

”Jag motsätter mig helt dueller. Jag anser dem vara oförnuftiga och jag vet att de är farliga. Och en synd. Om någon skulle utmana mig skulle jag vänligt och förlåtande ta hans hand, och leda honom till en tyst och undanskymd plats och där döda honom”. (Mark Twain)

Någon mil nordost om Washington ligger det lilla samhället Colmar. Vandrar man genom den stora parken där, längs den lilla å som har sitt utflöde i Anacostiafloden, kommer man till en avskild plats. Vill man företa denna promenad kring midnatt och är rädd för spöken bör man kanske undvika att nynna på USA:s nationalsång ”The Star Spangled banner”. 

Risken är då att man lockar fram Daniel Key, en av de många gengångare som – enligt lokalbefolkningen – vandrar där mellan träden. Att just rader som ”Oh, say can you see …” skulle frammana denna gast beror på att Daniel Key var son till Francis Scott Key som skrev stycket under 1812 års krig mot England. Unge Daniel kan ju få för sig att pappa är ute och letar efter honom.

Och på något sätt känns det som utmärkande för amerikansk historia. Francis Scott Key skrev inte bara landets nationalsång utan var också en framstående jurist – han var en av de advokater som försvarade Aaron Burr när denne anklagades för landsförräderi 1808, en rättegång som kom att definiera gränserna för presidentens makt liksom vad som ska betecknas som landsförräderi. (Gränser som förvisso blivit lite flytande sedan dess.)

Sommaren 1836 tillhörde Daniel Key besättningen på en båt på väg hem till USA. Under seglatsen grälade han och hans vän John Sherborne om hur snabb en ångbåt skulle kunna vara. Trätan övergick efterhand i öppen fiendskap och när de gick i land var de i alla fall ense om en sak, de förolämpningar de kommit att rikta mot varandra innebär att de båda hade rätt att begära upprättelse.

Alltså måste det bli en duell. 

De stämmer möte i den där dungen vid den lilla ån som redan då fått namnet Dueling Creek. Där dör Daniel Key, 22 år gammal.

USA är ett land där sönerna faller långt från äppelträder, och där republiken förfaller generation för generation.

Skogsområdet där detta utspelar sig kallas än i dag Badensburg Dueling Grounds.

Just den här duellen tillhör nog de mer fåniga som utkämpats på denna plats. Och som ni förstår av att jag använder ordet ”fånig” kan jag föreställa mig att det ändå finns dueller som på något sätt och i någon mening ter sig som tämligen rimliga.

På den plats där Daniel Key dog kom mer än 50 dueller att utkämpas, antagligen var det fler. Men eftersom denna sedvänja periodvis var förbjuden skedde en del av uppgörelserna i lönndom.

Den som tycker att dueller låter som ett ociviliserat sätt att hantera personliga och politiska motsättningar kan begrunda de strider vi nuförtiden ser utkämpas i USA.

En av stridsfrågorna i dag är den om valfusk, och 1819 ledde ömsesidiga anklagelser om sådant förfarande till en duell mellan två sysslingar; den före detta senatorn Armistead Thomson Mason och översten John Mason McCarty.

McCarty var högst motvillig inför tanken på en duell och föreslog andra former av tvekamp för att förlöjliga Masons utmaning; varför skulle man inte istället avgöra det hela genom att båda hoppade från Capitoliums kupol? Eller genom att båda satte sig på en varsin kruttunna och därefter antände stubinen? Och om de nu måste till en duell – varför nödvändigtvis med musköt eller pistol? Varför inte dolkar?

Till slut tvingas McCarthy gå med på en traditionell duell för att inte bli offentligt brännmärkt som pultron – och det blir han som överlever.

Rimligen borde demokraternas valfusk i dag kunna åtminstone begränsas i omfattning om  den förfördelade parten kunde utmana dem som organiserade fusket på en gammal hederlig duell.

Även nutida motsättningar i USA om handelspolitik (gentemot exempelvis Kina) skulle kunna avgöras genom duell.

Sådana oenigheter avgjordes nämligen också på ett mer gentlemannamässigt sätt förr. 1808 utkämpas en duell mellan kongressmannen Barent Gardenier, federalist, anhängare av en stark centralmakt och motståndare till president Thomas Jefferson på ena sidan och på den andra har vi kongressdelegaten George W. Campbell. Debatterna mellan de två har blivit allt hetsigare efter det att Gardenier angripit regeringens handelsembargo mot England och Frankrike. Efter hand har också personliga förolämpningar utväxlats.

Det måste bli en duell – och båda överlever. Campbell dock kanske hellre hade stupat för Gardeniers kula för att på så sätt slippa den plåga han utsattes för under sin mycket korta tid som finansminister då han 1814 försökte rädda landets kreditvärdighet trots att Washington var ockuperat av britterna.

Och hur många gräl förs inte i USA sedan årtionden om hur landets vapengrenar ska utkämpa alla sina krig – och var de ska utkämpas?

Finns det inte en logik i att sådana meningsskiljaktigheter avgörs genom en duell mellan dem som har motsatta åsikter?

Det skedde 1820 i den mest kända duell som utkämpats i Bladensburg Dueling Grounds, den där Stephen Decatur förlorade livet. Han befann sig då på höjden av sin bana. Som sjöofficer hade han genom sin ledarförmåga etablerat USA som en sjömakt och besegrat både fransmän och britter till sjöss.

Och nedkämpat nordafrikanska pirater.

Men nu hade James Barron återvänt från den exil han befunnit sig i efter att en  militärdomstol 1808 suspenderat honom från hans tjänst som befälhavare över USA:s flottenheter i Medelhavet. Barron ansågs ha varit försumlig vilket lett till att han förlorade sitt skepp till britterna.

Trots att åren gått sedan denna händelse fortsatte Decatur att lufta sin kritik mot Barron i Washingtons salonger och Barron utmanade Decatur på duell.

Barron visade sig vara den som var stadigast på handen.

Verkar mitt förespråkande av dueller som ett sätt att avgöra politiska frågor ociviliserat? Jag kan svårligen se att dueller skulle vara mer ociviliserade än det vi ser utspelas i USA just nu.

Vi skulle få mer allvar i politiken med dueller.

Förvisso är det inte givet att bäste man i politiskt avseende skulle vinna duellen.

Men det är det inte nu heller.

Och över tid tror jag ändå det skulle ha en renande effekt på frågan om vem som styr och ställer; krukor och krakar skulle undvika att försöka bli valda.

Den mest kända duellen mellan politiker i USA skedde dock inte i Bladensburg, utan 1804 i Weehawken, New Jersey. Det är förstås den mellan Aaron Burr och Alexander Hamilton. Enda problemet med den var att den inte skedde långt tidigare.

Och jag är inte duell-fundamentalist, jag kan givetvis tänka mig obeväpnade former av envig.

Rövkrok kanske skulle fungera i Sverige.