Calle & Chokladfabriken är en rolig berättelse. Calle & Kartellen är mindre underhållande, det är historien om hur USA organiserar världens största opiumexport utan att västvärldens politiker låtsas om det.

"Har någon sett min tops? Den liksom bara försvann därinne."

Snart har alla som haft en utrikespolitisk funktion i den svenska politikerkåren uttalat sig om talibanernas seger i Afghanistan och vad den innebär.

Till och med Carl Bildt fick fram träda i går och förklara att USA:s närvaro hade inneburit:

”Ett mycket bättre land och en säkrare region”.

Att låta någon med Carl Bildts meriter uttala sig om modern historia och geopolitik är som att tvinga en fotbollspelare som brutit vristen i slutminuterna av förlängningen att delta i straffsparksläggningen bara för att man fått för sig att han är bra på just straffsparkar.

Om Aktuellt börjar få slut på lämpliga kända personer som kan kommentera utrikespolitik kan de väl be någon av programledarna i TV-sporten hoppa in och säga något om Afghanistan, jag tror jag hellre skulle lyssna på André Pops än på Bildt när det gäller vad som händer i det landet. 

Men vi ska inte hacka på Aktuellt. Det kan ha varit så att Bildt var ute på sin vanliga kvällspromenad; runt, runt rondellen vid Karlaplan och så tog han av fel, och vandrade förvirrat i fel riktning och när han passerade TV-huset observerades han av en Aktuellt-redaktör som stod utanför och rökte Blå Blend och denne tänkte: 

”OK, varför inte, folk tror ju han begriper något, och nu behöver vi inte ens betala för taxi”.

Det problem som uppstår när man som Bildt säger att USA:s närvaro i Afghanistan trots allt var till nytta är att man inte döljer det faktum att USA skapade de onda mörkermän som nu intagit Kabul och efter USA:s ockupation fördes en politik som inte kunde leda till annat än att talibanerna växte i styrka och omfattning.

Följ med mig på en liten historietur i Afghanistans senare historia. Turen kan vara nyttig även för den som inte riktigt tror på att det finns något i USA som kan kallas ”den djupa staten”.

I dag producerar Afghanistan 90 procent av allt opium i världen. Här har vi alltså urkällan till heroin, morfin och en del andra varianter på narkotiska preparat.

Fram till 1979 var odling av vallmo en ganska begränsad företeelse i landet. Det producerades väl en del för rekreationellt bruk för afghanska män som behövde ta igen sig efter att ha slagit frun. Eller inte förresten, då tror jag produktionen skulle varit högre.

Men 1979 börjar CIA se till att de afghanska bönderna satsar på att odla vallmo för att de ska kunna få in pengar genom att leverera opium. CIA samarbetar i projektet med den pakistanska säkerhetstjänsten ISI. 

Men vänta nu.

Officiell amerikansk politik var väl även vid den tiden att produktion av narkotika skulle bekämpas – varhelst den skedde.

Jomenvisst, men nu var det ju faktiskt så att det gällde att få igång de afghanska bönderna att kämpa mot den sovjetiska invasionen. Det måste förses med vapen – och helst skulle de kunna betala för dem. Det gällde också att ordna så att de hade råd att ligga ute i månader i sträck och ägna sig åt gerillakrigföring. Produktion av opium var den perfekta lösningen. Den karga, näringsfattiga afghanska jorden lämpar sig dessutom särdeles väl för vallmoodling och inte så mycket annat – i alla fall definitivt inget lika lönsamt.

Genom CIA:s organiserande av opiumhandeln fick de olika afghanska gerillagrupperna fick in 20 miljarder kronor de närmaste åren. CIA sålde amerikanske vapen till mujaheddin och fick betalt i opium som kunde användas i andra operationer. Asiens svar på Pablo Escobar och ”El Chapo” framställdes som frihetshjältar.

Allt för att se till att Sovjet hölls så upptaget i Afghanistan att det inte orkade med några nya expansiva äventyr. Persiska Gulfen låg ju inte alltför långt bort.

När Sovjet besegrat drog sig tillbaka hade den årliga opiumskörden i Afghanistan ökat från 100 ton till 2000 ton. Vi kan utgå från att en del av pengarna användes för att finansiera attacken mot WTC 11 september 2001 – Usama bin Laden var nämligen en av dem som fick vara med och dela på pengarna som kom från CIA:s opiumhandel.

Ett årtionde senare var produktionen upp i nästan 5000 ton.

Visst bidrog CIA till att mujaheddin kunde besegra Sovjet. Men de skapade ett land helt beroende av opiumhandel och de hade skapat en industri som gjorde att de sinsemellan stridande gerillagrupperna kunde vara väl beväpnade och ha råd att ägna sig åt inbördeskrig.

Ur detta inferno där stenåldersmänniskor dödar varandra med moderna vapen går talibanerna segrande när gerillagrupperna gör upp om vem som ska styra landet.

Och se, nu händer något intressant.

När talibanerna får makten vill upprätta goda relationer med västvärlden. Västvärlden gillar inte knark säger deras ledare. I USA har antalet heroinister fördubblats under åren då kriget mot de sovjetiska ockupanterna pågått och opiumskördarna bara ökat från år till år.

Då tänkte Mullah Omar att om vi slår ner på vallmoodlandet så kommer västvärlden att gilla oss. Inga sanktioner, mycket bistånd.

Så han drämmer till med ett totalförbud år 2000. Nästa år sjunker den beräknade produktionen av opium från 5000 ton till 200 ton.

Begripligt. Säger talibanerna ”Odla ingen vallmo” så odlar man ingen vallmo såvida man inte har en märklig trängtan efter att bli levande begravd.

Men föga hjälpte dessa drastiska åtgärder.

Västerlandet svarade med att anförda av USA anfalla och ockupera Afghanistan.

(Den vidare historien berättar jag i kvällens och morgondagens nyhetsbrev. Prenumererar gör du här. I nyhetsbrevet behandlar jag det mesta; svensk kulturdebatt, geopolitik, 30-talskonst, medeltiden, olika nationers folksjäl, matlagning … och mycket, mycket mer. I det avslutande avsnittet finns också en källförteckning och litteraturlista.)

Fru Justitia är väl antagligen blind. Det är därför hon inte förmår fördela sina resurser på rätt sätt.

Ni har väl liksom jag förundrats över att de aldrig ställs inför rätta.

Vilka?

Jo, men ni vet; terrorist-turisterna som avreser från Sverige för en all-inclusive-vistelse i Syrien. Eftersom all-inclusive i deras fall inte kan inkludera gratis sprit – så får de istället mörda, våldta och skända så mycket de orkar.

När de återvänder till Sverige med blod på händerna säger myndigheterna att de inget kan göra. Bevisläget är för svårt. Inget kan bevisas. Så terrorist-turisterna får istället bostad och hitte-på-jobb. Eller bidrag.

Ni blir väl – liksom jag – därför ännu mer förundrade när en iranier häktades vid sin ankomst till Arlanda november 2019 för brott som begicks 1988. 

Alltså, om du dödar och stympar människor 2018 i Syrien, då får du bli fritidsledare i Vivalla när du återvänder till Sverige. Avrätta människor i Iran 1988, och du fängslas när du kommer hit.

Lite svårbegripligt att svenska åklagare är så frenetiskt energiska i det här fallet när de inte ens orkar inleda förundersökningar mot turist-terroristerna när de återvänder.

Det är svårt att utreda, säger åklagarna. Finns inga verktyg.

Men låt oss då tänka på Jonas Oredsson. Han hölls isolerad – häktad med fulla restriktioner – i 3,5 år medan misstanken om kokainsmuggling utreddes. Man ville inte riskera att han saboterade förundersökningen.

Givetvis kan man förfara så med varenda terrorist-turist som nu finns i landet.

Men man vill inte.

Lägga ner stor energi på många två år gamla brutala omfattande terroristbrott går inte, förövarna får gå fria, ofta med underhåll betalda av oss andra.

Lägga ner stor energi på en utländsk persons brott går däremot utmärkt även om det är 32 år sedan dåden och han inte ens bor i Sverige (som turist-terroristerna).

Missförstå mig inte. Tanken på att någon av vakterna tar upp den här iraniern på taket till häktet på Kungsholmen och låter honom liksom råka snubbla och ramla ner från taket fyller mig med med viss tillfredställelse. Men man ska väl inte hoppas på för mycket.

Så det är inte det att jag tror att iraniern är en fridsam hedersknyffel. Han har varit en av Khomeinis slaktardrängar. Låt honom brinna i helvetet.

Men vad vi måste försöka förstå och utreda är varför alla dessa terrorist-turister inte häktas och utreds på riktigt.

Jag tror vi måste studera historien för att förstå de här händelserna. 

Iraniern åtalas nu för grovt folkrättsbrott samt mord, eftersom han anses ha varit en av organisatörerna av de massavrättningar som den iranska regimen genomförde av medlemmar i Folkets Mujahedin – men även av andra oppositionella. 

Folkets Mujahedin bildades som en vänsterinriktad muslimsk militant organisation i Iran 1965 och organiserade attentat mot shahens regim och amerikansk militär i landet och deltog i ockupationen av USA:s ambassad. De motsatte sig frigivandet av gisslan och ville istället se dem avrättade. Under de inledande åren bygger de ett starkt stöd bland intellektuella och i medelklassen. 

Efter shahens fall kom organisationen alltmer i konflikt med Khomeini och förbjöds till slut helt. Folkets Mujahedin svarade med väpnad kamp mot vad de ansåg vara en islamistisk statskupp – vilket nog kan sägas vara en fullt rimlig beskrivning av situationen. Khomeini svarade med massarresteringar och avrättningar.

Hårt trängda i hemlandet allierar sig organisationen med Saddam Hussein i Irak. Denne ger dem en bas för den fortsatta kampen mot Khomeini. Under kriget mellan Iran och Irak strider Folkets Mujahedin på Iraks sida.

Det är i samband med detta som Khomeini beordrar massavrättningar av de medlemmar i Folkets Mujahedin som sitter fängslade – de hängs därför att de betraktas som landsförrädare. Rättegångarna är synnerligen summariska i de fall de förekommer. Många av dem som hängs har inte gjort mer än delat ut flygblad eller gått i studiecirklar.

Organisationen fortsätter verka från sina baser i Irak efter det att kriget mellan Irak och Iran är över. När USA senare invaderar Irak angrips också organisationens baser och Folkets Mujahedin kapitulerar men kommer snart att få USA:s beskydd och samarbeta med de amerikanska styrkorna som har Iran som nästa mål.

Donald Rumsfeld gav organisationen USA:s formella beskydd 2004, Hillary Clinton lyfte senare bort terroriststämpeln, och när organisationens kontakter med Iraks regering blev ansträngda på grund av Irans ökade inflytande i Bagdad … ja, då såg USA till att Folkets Mujahedin kunde omlokaliseras till baser i Albanien.

Folkets Mujahedin har sedan dess samarbetat med både amerikansk och israelisk underrättelsetjänst i operationer riktade mot Iran.

Vi har alltså att göra med en organisation som spelar en relativt stor roll i USA:s försök att få till en ny regim i Iran.

2017 förklarade Trumps nationella säkerhetsrådgivare John Bolton i ett tal till ledare för Folkets Mujahedin att de skulle fira nyår tillsammans i Teheran innan 2019.

Kan det vara detta som gör att svenska åklagare agerar med sådan fermitet? Folkets Mujahedin är för tillfället en partner till USA – en partner som är viktig eftersom Trumpadministrationen förklarade att det inte var uteslutet att nästa regering i Iran skulle rekryteras ur organisationens led.

Låt oss pröva tanken att svenska åklagare inlett den här processen mot iraniern därför att det är i USA:s intresse. Att åtala och fängsla en irakisk politruk för folkmord är ett slag mot regimen i Iran – ett slag som redan fått stor internationell uppmärksamhet.

Konspirationsteori? Förklara då gärna för en enkel balkanbonde vad som pågår.

Betänk min fråga om åklagarnas märkliga agerande.

Likgiltighet för folkmord 2018. 

Upprörd energi över folkmord 1988.

Varför?

Det verkar som om de åklagare som arbetar med internationella frågor har en förkärlek för att genomföra åtal som gynnar USA:s allierade eller som drabbar deras fiender … som Julian Assange.

Oavsett vad som är fallet ser jag inga som helst skäl till att Sverige ska leka världsdomstol som tar hand om dem världspolisen i Washington anser är skurkar … speciellt inte så länge vi inte tar hand om de terrorister vi har i landet.

Tro inte att det är regnbågsflaggan ni ser. Det är ett övermålat stjärnbaner.

I det antika Grekland var få militära enheter lika fruktade som ”Thebes heliga skara”. Plutarchos berättar att truppen bestod av 150 homosexuella par, som avlönades av staten och ständigt tränade och övade med vapen. De var avgörande för segern vid Tegyra 376 f.Kr. och Leuktra 371 f.Kr. Försvarsmaktens senaste propagandakampanj har nog dock helt andra mål än att upprätta en sådan elitenhet. (Teckningarna från en serie som skildrar den heliga skarans äventyr i försvaret av sin stad.)

Många har kritiska kommenterat att den så kallade Försvarsmakten köpt SvD:s framsida för att deklarera sin trohet till Pride-flaggan. Men de ser ändå inte det riktigt problematiska.

Betänk följande … USA har inlett sitt uttag från Afghanistan. Häromnatten smet de ut från – och övergav – Bagramflygplatsen utan att ens berätta det för den afghanska regeringen. Märkligt utveckling. 

USA signalerade sin ankomst till landet genom att släppa några bunkerknäckarbomber för att ingen skulle kunna undgå vad som var på gång; ”Here we come.”

Och nu drar de i all tysthet som en bakfull turist som tappat kreditkortet och som tar sig ut från hotellrummet via balkongen.

Vad lämnar de efter sig?

Låt oss först begrunda vad de sa att de skulle göra.

USA skulle slå ut al-Qaida och hämnas elfte september.

I dag är al-Qaida starkare än då, har fler personer under vapen i fler världsdelar genom sina affilierade terroristsekter.

USA skulle återställa demokrati, lag och ordning.

I dag är Afghanistan ett av världens mest korrumperade länder och talibanerna behärskar sisådär 85 procent av landet. Den lag och ordning som råder är sharia.

En del hävdade att en positiv följd av invasionen och den amerikanska närvaron skulle  bli att all den där vallmon som skördades i landet inte längre skulle göra det till en av världens största narkotikaexportörer.

I dag har Afghanistan stärkt sin ställning på området och står till exempel för cirka 90 procent av det heroin som kommer till Europa.

Nästan en halv miljon människor i landet är beroende av sitt arbete i opiumproduktionen.

Och ja, just det … höll på att glömma bort det … landet är också en världsledande producent av hasch.

EN kvarts miljon människor har dödats i kriget. En halv miljon är hemlösa.

För att verkligen skapa en känsla av att en amerikansk invasion är en humanitär nödvändighet propagerades det för att syftet till stor del var feministiskt. Afghanistans kvinnor och flickor skulle befrias från islams och talibanernas misogyna förtryck.

Gick väl inte alls. 

Hedersmord, tvångsäktenskap, våld mot kvinnor, och sexuella övergrepp är en del av vardagen – det spelar ingen roll om området kontrolleras av regeringen eller talibanerna något som Amnesty rapporterade om 2018 och Human Rights Watch 2020. 

Summera allt detta och fundera på hur det kan vara så att det fortfarande oreras om hur hemskt det blir om talibanerna återtar makten, och vilken befrielse det blev när USA kom.

Afghanistans kvinnor och flickor tjänade helt enkelt som en förevändning, en ursäkt för USA:s invasion.

Men vad har detta med att göra med den svenska försvarsmakten och dess uppslutning bakom Pride-flaggan?

Jo, USA var inte ensamt om att invadera Afghanistan, flera europeiska länder, däribland Sverige deltog med trupp.

Märkligt nog diskuterar vi här i landet nästan aldrig Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Det borde vara en självklarhet att vi debatterar vad det svenska deltagandet innebar och vilket spel det ingick i – och vilken sorts bricka Sverige var. (För tydlighetens skull – jag vill definitivt inte uttala mig förklenande om de deltagande svenska soldaternas mod eller vilja att göra gott. Med utgångspunkt från vad som sades vara missionens mål har de visat provat på tapperhet och självuppoffring. Desto större skäl att diskutera vad det hela ledde till så att nationen inte än en gång skickar sina främsta kämpar för att de ska tjänstgöra åt det amerikanska imperiet.)

USA:s propagandister är inte oskickliga. De inser att de inte kan framställa sig själva som feminister nästa gång de vill invadera ett land. Det gick inte så bra i Afghanistan eller Irak, eller Syrien … eller Libyen där du numera kan köpa dig en sexslav på marknaden.)

USA måste hitta en annan grupp som de påstår sig vilja värna och rädda.

Och vilka vore väl lämpligare än de som som är bögar, lesbiska, queer eller trans?

Är det inte märkligt hur USA:s överhet i olika sammanhang numera lyfter fram hbtq-frågan och kritiserar stater och regimer för deras behandling av dem som inte är heterosexuella.

Så har det alltid varit i imperiets historia – man pekade på en grupp som måste befrias – och så spred man död och förödelse över världen.

De grupper man sade sig vilja värna fick det mycket sällan bättre.

Vad vi ser är därför hur USA nu bygger upp en ny plattform för angreppskrig. I dag är det värnandet av de icke-heterosexuella som sägs vara målet.

Och redan böjar regeringar och institutioner i västra Europa ställa in sig i ledet, och förbereda opinionen på att landets söner och döttrar snart ska skickas ut till något främmande land.

Världen är fylld av vidriga regimer som förtrycker homosexuella – vem skulle väl inte vilja arkebusera de ansvariga för hängandet av bögar i Iran? Listan på frivilliga deltagare i exekutionsplutonerna skulle bli lång.

Och de straffen kommer en dag att verkställas.

Dock inte genom att USA invaderar med svenska soldater som hjälptrupp.

Det är detta vi ska diskutera när vi försöker förstå varför krigsmakten nu paraderar under Prideflaggan.

"Det ädlaste nöjet är den glädje man känner när man förstår något", hävdade Leonardo da Vinci. Men så roligt ska svenska skolbarn inte få ha det.

I de lokaler i Sverige där man ägnar sig åt förvaring av barn och ungdomar – platser också kända under beteckningar som ”grundskola” och ”gymnasium” samt ”högskolor” ägnar man sig alltmer åt att inte ägna sig åt något alls. Man fokuserar på att finnas till och inriktar sig på bibringa eleverna de nödvändiga basala färdigheterna; som att andas (annars dör de ju), att omväxlande sätta ena benet framför det andra (kallas också för att ”gå”, en konst som bör läras in för att man ska kunna förflytta sig till och från skolan och inom den).

Att ställa krav utöver detta anses kunna innebära att barnet skadas.

Om jag överdriver?

Jo, men det är klart jag gör.

Men vi rör oss i denna riktning … för inställningen till barn och till livet visar sig i Nisse-böckernas popularitet; ni har inte kunnat undgå dem: ”Nisse går till posten”, ”Nisses nya mössa”, ”Nisse hos frisören” och ”Nisse på stranden”.

Att böckerna vänder sig till gruppen 3-6 år säger det mesta.

Att sätta en sådan bok i händerna på en sexåring innebär att lanserar tanken på att det är ett stort äventyr att gå till posten eller att klippa sig.

Det är sådana barn som i bästa fall får deltagande i ”Idol” som framtidsdröm.

Snart blir ”Nisse-böckerna” säkert obligatorisk läsning på universiteten … oavsett ämne.

I Kina däremot satsar man hårt på att förmedla det europeiska kulturarvet till eleverna. I en tid då man i Europa lägger mindre vikt vid antikens Rom och Grekland sätter man Thukydides i händerna på eleverna i Kina.

Det är sådant som gör att vi riskerar att bli en kinesisk lydstat.

Om bland annat detta resonerade vi i gårdagens Radio Bubbla.

En olycka kommer sällan ensam. I värsta fall har den Bill Clinton i släptåg.

I gårdagens sändning talade vi om Haiti, och mordet på landets president.

Den allmänna nyhetsrapporteringen har varit inriktad på de många obesvarade frågorna kring vem som egentligen var beställare av mordet … men det mest märkliga är väl ändå att de som nu har makten i Haiti (det vill säga den figur som erkänts av USA) har begärt hjälp av USA och FN för att återställa ordningen.

Haiti skulle inte ha reducerats till ett latringropsland om inte USA aktivt arbetat för slå sönder landets ekonomi och jordbruk. Och det är inget man ägnat sig åt de senaste åren utan här har de styrande i USA alltid visat en märklig samstämmighet och idoghet i sina undergrävande strävanden.

Minns 1990-talet. Först stödde USA de krafter som störtade den valde presidenten Aristide. Sedan blev det för stökigt i landet så USA bestämde sig för att säga åt militären att kliva åt sidan och låta Aristide komma tillbaka; men först fick denne lova amerikanerna att alla tullhinder mot varor från USA skulle tas bort. Resultatet blev att stora delar av bondebefolkningen i Haiti inte längre kunde försörja sig på att bruka jorden – ris och andra livsmedel från USA (som var billiga därför att produktionen var subventionerad av den amerikanska staten) slog ut den haitiska produktionen.

Jordbrukarna lämna sina fält, åkrar och odlingar, och flyttade in till städerna. 

USAID – den amerikanska federala myndigheten för bistånd – deklarerade i en rapport att detta var utmärkt. Då skulle Haiti kunna ta ett språng i sin utveckling eftersom mängder av industrier skulle söka sig till landet eftersom det skulle bli en attraktiv plats för industrier. De vill ha billig arbetskraft.

Och städerna fylldes med bönder som lämnat sin jord, men de där utländska industrierna kom inte.

Och 2008 utbryter hungerupplopp i huvudstaden, samma år drar tre stora tropiska stormar över landet och 2010 kommer den stora jordbävningen som dödar 300 000 människor och gör 1,6 miljoner människor hemlösa.

Bill Clinton lovar att hjälpa landet med miljarder från sin stiftelse, och först av allt ska han se till att Haiti blir det första helt trådlösa landet i världen.

Haiti trådlöst!?

Nej, det är inte som ni tror – att haitierna skulle bli det första folket utan en tråd på kroppen; något som väl i och för sig skulle ha tilltalat Bill Clinton. Han syftade på trådlös uppkoppling.

Hur detta skulle ha gjort tillvaron lättare för 1,6 miljoner hemlösa eller för bönder som tvingats lämna sin jord och bodde i kåkstäder är väl lite oklart.

Och i Clintons fotspår kom FN och alla världens hjälp- och biståndsorganisationer.

Militär från FN skulle hålla ordning.

Lite tveksamt hur det gått. Landet kontrolleras av kriminella gäng – framförallt gängalliansen G9 som leds av en före detta polischef.  Nio stora kriminella gäng ingår i G9 som den nyss mördade presidenten i begynnelsen använde för att mörda oppositionella. FN:s och USA insatser för att bidra till lag och ordning verkar inte ha minskat laglösheten … utan har i praktiken ökat den. Det finns ett antal fall där FN-soldater och personal åtalats för brott i Haiti, bland annat gängvåldtäkter.

Ett år efter jordbävningen drabbas Haiti också av en stor koleraepidemi.

10 000 dör, en miljon haitier blir sjuka.

Orsaken?

Utsläpp från en stor FN-förläggning … utsläppen går orenade ut i landets största vattendrag. 

Och under de tio år som gått har ett antal ”hjälparbetare” dömts för sexuella övergrepp och människohandel med minderåriga.

Låt oss sammanfatta; USA har målmedvetet knäckt Haitis ekonomi – något man hållit på med sedan första världskriget.

Sedan 2010 har USA och FN haft en mycket stor närvaro i landet … och samtidigt har de kriminella gängen tagit över, och handeln med barn och kvinnor är att betrakta som en etablerad näringsgren.

Och nu ber landets nya ledare USA och FN om hjälp.

Man får förstå den representant för katolska kyrkan som nyligen deklarerade att Haiti har börjat nedstigningen till helvetet.

Svensk utrikespolitik är svår att begripa. Undfallenhet mot muslimska terrorstater men krav på snabba, brutala åtgärder mot länder som Vitryssland.

Sällan ser man svenska politiker så eniga som i frågan om Vitryssland. Men vilket underlag har svenska politiker och ledarskribenter när de fördömer regeringen Lukasjenko och vill se ett regimskifte? Reaktionerna efter händelserna 23 maj gör att frågan åter kan ställas. Då nödlandar ett av Ryanairs flygplan i Minsk.

Förklaringarna till att Flight 4978 går ner i den vitryska huvudstaden skiljer sig åt.

EU, och ett stort antal regeringar fördömer det som skett och anklagar regeringen Lukasjenko för att ha genomfört ett piratdåd i luften. En flygkapning för att komma åt och kunna arrestera Roman Pratasevitj, en medlem av oppositionen som befann sig bland passagerarna.

Som svar på anklagelserna släppte Vitrysslands luftfartsmyndighet tämligen omgående en rapport som bland annat innehöll kommunikationen mellan flygledningen och piloterna i Flight 4978. Den vitryska förklaringen till händelseförloppet är att man mottagit ett hot från Hamas om att det fanns en bomb på planet och att man bara följde de internationella protokoll som gäller i sådana sammanhang.

Hur svenska politiker – liksom landets ledarskribenter – ställer sig i frågan har från första dagen varit uppenbart.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skriver en krönika 25:e maj om Pratasevitj och den förmodade flygkapningen. Han understryker att Vitrysslands president Lukasjenko är en despot som sysslar med tortyr och förtryck av oppositionella i landet. Att Pratasevitj erkänt på film ger Wolodarski samma bevisvärde som om Lukasjenko själv skrivit det på ett toalettpapper. Wolodarski ser sanktioner mot landet som en bra början men efterlyser också en framtid utan Putin i Ryssland och Lukasjenko i Vitryssland. Wolodarski vill också att Joe Biden ska öka trycket på Putin under toppmötet i juni.

Sofia Nerbrand, ledarskribent på Kristianstadsbladet, vill se hårda ekonomiska sanktioner mot Ryssland och Vitryssland efter flygplanskapningen. Det ska svida, menar hon, och personer kopplade till länderna ska inte kunna resa in till EU eller göra affärer. Hon förespråkar att Sverige och EU inför så kallade Magnitskijlagar som finns i USA, Kanada och Storbritannien, som specifikt inriktar sig på att svartlista nyckelpersoner. Hon vill också att Lukasjenko ställs inför rätta i Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Hon menar också att Nato, med hårda tag om så krävs, måste garantera EU-flaggade flygplan säkerhet i Europas luftrum.

Fredrik Malm, och ett antal andra riksdagsledamöter för Liberalerna samt Martin Ängeby, kritiserar utrikesminister Ann Lindes hantering av flygkapningen i en debattartikel i Expressen. Linde kallar till exempel Lukasjenko för president vilket liberalerna anser är att vika ned sig, istället bör man se styret i Vitryssland som en illegitim regim. Man efterlyser stränga sanktioner mot Vitryssland, något man tror kan ge oppositionen i landet en möjlighet till framgång. 

Statsminister Stefan Löfven kallar Vitrysslands agerande ”oacceptabelt” i en skriftlig kommentar till TT. Han är nöjd med att Europeiska rådet kunnat ge ett samlat bemötande som är i linje med Sveriges hållning, och menar att man måste agera kraftfullt och omedelbart mot Vitryssland som utsatt både besättning och passagerare för livsfara.

Centerpartiers partiledare Annie Lööf skriver i en kommentar på Facebook att Lukasjenko bör avgå. Hon välkomnar sanktionerna men villa att man ska ta ytterligare steg för att strypa penningflöden och straffa aktörer knutna till Vitryssland. 

Carl Bildt, verksam för European Council on Foreign Relations, vill se en trappa av obehagliga åtgärder som Lukasjenko måste rätta sig efter. 

Protester mot flygblockad

IATA, den internationella samarbetsorganisationen för flygbolag har krävt att EASA, EU:s organ för flygsäkerhet skiljer på politik och frågor som rör flygsäkerhet.

Direkt efter händelserna i Minsk rekommenderade EASA flygbolag att undvika vitryskt luftrum, det var dock inget förbud.

IATA stödde detta som ett rimligt och proportionellt svar på det som skett.

Men den 2 juni – efter det att EASA haft samråd med med sina medlemsstater kom ett totalt förbud mot flygningar till och över Vitryssland.

IATA förklarade då att man inte stöder åtgärden och betraktar den som en politisering av flygsäkerheten.

Willie Walsh, IATA:s generaldirektör förklarade i ett uttalande att:

”Flygsäkerhet får aldrig användas för politiska syften. IATA fördömer den vitryska regeringens handlingar, och vill se en oberoende undersökning. (…) Politik får aldrig blandas ihop med flygsäkerhet och politiker borde aldrig använda flygsäkerhet som en täckmantel för att uppnå politiska eller diplomatiska mål”.

För att börja försöka reda ut vad som egentligen hänt och vad som kan sägas med säkerhet vände jag mig till en person som i mer än 30 år varit verksam som expert och konsult i flygbranschen – i Sverige och internationellt – och ställde frågor kring vad vi i nuläget egentligen kan veta. Han har valt att vara anonym.

INTERVJU med expert från flygbranschen: ”Alla data inte presenterade men Vitrysslands narrativ rimligt än så länge”

BB: Är den vitryska versionen av vad som hände vid landningen möjlig? Alltså att beslutet att landa i Minsk togs av Ryanair-piloterna efter ett bombhot? 

Svar: Den vitryska versionen av vad som hände vid landningen är fullt möjlig.

Rutten norrut kan ses på Flightradar24.com och har publicerats vitt och brett i media. Där ser man hur FR4978 kort före gränsen mot Litauen gör en relativt tvär sväng österut och söderut och flyger mot Minsk. Inte helt raka vägen, men den vitryska trafikledningen leder FR4978 förbi annan trafik och in på lämplig landningsbana i Minsk. Inget märkvärdigt med det. Flightradar24.com visar dock också andra data, som att piloterna på FR4978 slår över sin transponder till Squawk 7700 –  ett automatiskt meddelande till omgivningen att planet befinner sig i ett nödläge och flygplan i närheten ombedes hålla undan – först flera minuter efter den tvära svängen. 

En i media också förbisedd detalj i Flightradar24.com-data är att piloterna överhuvudtaget inte påbörjar en nedstigning till Vilnius. Flightradar24.com har jämfört historiska inflygningsprofiler till Vilnius för just denna flygning från Aten till Vilnius och visar tydligt att denna flygning ligger kvar på sin marschhöjd långt efter att andra flygningar har börjat sin nedstigning mot Vilnius. Slutsatsen är att piloterna ungefär halvvägs över Vitryssland började undersöka sina alternativ. Detta stämmer också med av Vitryssland publicerad transkribering av radiokommunikationen mellan piloter och trafikledning (länk här, översättning längst ner i dokumentet). Piloterna gjorde alltså helt klart avsteg från de inflygningsprocedurer som bolaget Ryanair själva, vitrysk och litauisk trafikledning håller sig med. Dessa är förstås avstämda, publicerade och finns tillgängliga för alla berörda.

BB: Finns det annat som talar för Vitrysslands version? Hur är det med påståendena om att det funnits ryska eller vitryska säkerhetsagenter ombord?

Svar:  Som jag beskriver ovan stämmer data i Flightradar24.com helt med Vitrysslands version.

Det finns inga spår av någon MiG-29 i de vitryska utskrifterna av besättningens kommunikationer med den ansvariga trafikledningen. En sådan närvaro skulle utan tvivel ha kommenterats. Lägg också märke till att de sparsamma intervjuerna med passagerarna ombord inte nämner något jaktflyg. Var är alla dessa dramatiska intervjuer, förresten? Några korta kommentarer direkt efter landningen i Minsk, men efter det? Ungefär 130 passagerare flyger vidare efter några timmar i Minsk och knappt någon har en story att berätta?

Att eventuellt ombordvarande vitryska KGB eller ryska FSB-officerare skulle ha tvingat piloterna att ändra rutten är helt uteslutet. Inga spår av intrångsförsök i den förstärkta cockpitdörren, inga referat om detta från någon ombord överhuvudtaget.

BB: Vad talar mot den vitryska versionen?

Svar: Svårt att säga. Vitryssland har hållit sig till ett rimligt narrativ, detaljerat detta allteftersom, och har enligt vad jag kan se inte kunnat beslås med några orimligheter. Det i sig skulle förstås kunna väcka misstanken att narrativet är väl förberett och kontrollerat …

BB: Vad är fortfarande oklart?

På den här punkten är jag bara intresserad av det rent tekniska – vems skildringar av händelseförloppet är rimligast sett ur teknisk och formell synvinkel?

Det här är ett fall där man ser hur många skribenter hela tiden blandar in cui bono-resonemang och funderar över vem som kan dra nytta på det ena eller andra sättet av den här affären.. Jag vill bara ha torra, torra fakta.

Det utlösande e-postmeddelandet från ”Hamas” är förstås mycket suspekt. Var kom det ifrån?

Trots allt är det för närvarande den vitryska skildringen av händelseförloppet som är rimligast ur tekniskt och flygoperativt perspektiv. 

Än har jag inte kunnat se att någon annan part släppt kommunikation eller andra data som motsäger den vitryska rapporten. Radiokommunikationen finns säkert inspelad av många parter, civila, militära och Ryanairs egen företagskanal. Likaså radardata, civil och militär, och flygplanets egen datainsamling. Ingenting har dock släppts, förutom den vitryska transkriberingen av trafikledningens kommunikationer med piloterna. Det är fullständigt omöjligt att fejka radar- och radiodata utan att en annan part kan avslöja bluffen. Inte ens värt att försöka. En intressant detalj: I en tweet från vitryska oppositionen som sägs vara en transkribering av piloternas kommunikation med trafikledningen har en extra mening smugit in sig, där piloten säger ungefär ”… vi har inget explosivt material ombord …”. Jag har själv svårt att tro att piloterna ens skulle ha yttrat detta och Vitryssland klippt bort det ur transkriberingen. Exempelvis har inte piloterna den detaljerade kunskapen om vad deras last innehåller. De förlitar sig vanligtvis på flygningens last- och passagerarmanifest, samt att personalen på marken har gjort de föreskrivna kontrollerna av last och passagerare.

USA framtvingar uppslutning bakom idé om global minimiskatt för bolag för att europeiska länder ska dra tillbaka skatter som redan införts.

Biden återupptar och fullföljer Obamas utrikespolitik.

Efter årtionden av diskussioner enades i fredags de ekonomiska stormakterna i G7 –  USA, Kanada, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Japan – om att ställa sig bakom idéen om en global bolagsskatt på 15 procent.

Men än så länge rör det sig bara om ett principiellt ställningstagande, och en bindande lagstiftning ligger fortfarande åratal bort.

Dessutom skulle en sådan lagstiftning i nuläget endast beröra G7-länderna och inte stora tillväxtekonomier som Kina och Indien. 

Om G7-länderna vill minska möjligheten för enskilda stater att med hjälp av låg skatt konkurrera om företagsetableringar måste de få genomslag för idéen i G20-gruppen, och också i OECD. Om och när detta sker kommer det inte att minska den tid det tar att få nationella lagar som säkerställer den globala minimiskatten för bolag.

Sveriges finansminister Magdalena Andersson har sagt sig vara positivt inställd till en global minimiskatt medan Svenskt Näringsliv uttryckt sin skepsis.

”Stora länder med stora marknader har en naturlig dragningskraft. Mindre länder måste kunna konkurrera på andra sätt. Kan man göra det med skattesatsen så anser vi att man ska kunna få göra det.”, menar Claes Hammarstedt, skatteexpert på Svenskt Näringsliv.

Det är USA under Joe Bidens administration som drivit på för att få acceptans för den globala minimiskatten i G7 och USA förväntar sig nu att medlemsländerna genast drar tillbaka till de olika former av digitala skatter som införts i länder som bland annat Frankrike och Storbritannien för att dra in pengar från de internetjättar som opererar i det egna landet, men där betalar minimalt med skatt.

Resultatet för amerikanska multinationella företag som Amazon, Microsoft och Facebook lär alltså bli att de digitala skatter som tidigare drabbat dem i en del länder nu avskaffas eftersom G7 är överens om en global minimiskatt, men samtidigt är det långt kvar tills en sådan skatt blir verklighet. Om den alls blir det. Det finns många exempel på internationella överenskommelser som aldrig leder till nationell lagstiftning.

Förspelet till G7-beslutet var att USA hotat med att införa strafftullar om inte andra staters digitala skatter på landets multinationella jättar avskaffas.

Joe Biden själv väntas ansluta sig till G7 mötet som nu fortsätter i Cornwall med diskussioner om covid-19 och klimatfrågor. Den amerikanske presidentens besök i Europa är tänkt att avslutas med ett toppmöte i Genève mellan Biden och Putin.

Från rysk sida har man inför sammankomsten gjort utspel som visar att man förbereder sig för att kunna motstå ekonomiska sanktioner som USA och EU tar initiativet till. 

Efter erövringen av Krim 2015 krävde medlemmar av senaten i USA att Ryssland skulle kopplas bort från SWIFT, systemet för internationella överföringar mellan banker. 

Ryssland utvecklade då SPFS, ett eget system för att hantera sådana transaktioner. I dag har också Iran utvecklat ett eget system inom samma område – SEPAM – efter det att president Trump blockerade landets deltagande i SWIFT. Kina är den tredje stormakten som har skapat ett eget SWIFT-liknande system: CIPS.

Efter vad som från USA:s antogs vara ryska cyberattacker mot amerikanska köttindustri förklarade Vita Husets talesmän 2 juni att sanktioner diskuterades och ”att alla alternativ var möjliga”. Detta följde efter att Europaparlamentet 29 april antog en resolution riktad mot Ryssland där man kräver att landet stängs av från SWIFT-systemet om Ukraina invaderas.

Rysslands har svarat med att låta centralbankschefen Elvira Nabiullina i en intervju påminna omvärlden om att landet har förberett sig för att klara sanktioner som stänger ute landet från SWIFT, och att man nu också utvecklar en digital centralbanksvaluta.

Detta följer på ett tidigare förslag 2019 från Ryssland där man ville utveckla en gemensam multinationell valuta digital valuta tillsammans med Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika.

Allt detta är åtgärder som stärker den ryska förmågan att stå emot sanktioner och som också kan försvaga den amerikanska dollarn – en valuta som försvagas av att Ryssland nu meddelat att landet ska avyttra alla tillgångar i USD i landets statliga investeringsfonder inom loppet av en månad. Det innebär att 35 procent av fonderna ersätts med ökade innehav av euro som ska utgöra 40 procent, yuan 30 procent och guld 20 procent, yen och brittiska pund står för fem procent vardera. Sedan 2018 har Ryssland även minskat sitt innehav av amerikanska statsskuldpapper från 96 miljarder till fyra miljarder USD.

Inför toppmötet har Bidens talesmän kommit med flera uttalanden om att presidenten kommer att ställa Putin till svars för cyberattacker på toppmötet, liksom  att han kommer att ta upp Rysslands agerande i Ukraina och ge tydliga varningar om att Ryssland inte ska lägga sig i vad som sker i Vitryssland. Rysslands svar har varit att redovisa hur man förberett sig för att klara varje form av ekonomisk sanktion.

Det är dock inte givet att det blir ett toppmöte. Det schweiziska utrikesdepartementets presstalesman Pierre-Alain Eltschinger har låtit meddela att enbart journalister som är vaccinerade med i landet godkända vaccin får ackreditering. Det ryska Sputnik är inte godkänt. Detta innebär troligen att inga ryska journalister kan ackrediteras, dock har de möjlighet till testning på plats. Det är i nuläget inte känt hur de schweiziska myndigheterna ser på president Putin och hans medföljande stab – som också lär vara vaccinerade med Sputnik.

Det har grävts en del skyttegravar i miljödebatten. Snart kanske det grävs riktiga sådana.

"Det är bra att du bekänner och ber om förlåtelse för att ni hade sugrör av plast på din dotters födelsedagskalas."

Allting ska i framtiden gå med elektricitet och den ska vara grön som beläggningen på ett mycket gammalt kyrktak av koppar. Eller, när jag tänker efter, kanske ska det gröna mer påminna om färgen på tungbeläggningarna hos en delegation från Vänsterpartiet som haft planeringsvecka på ett all-inclusive hotell i Varadero på Kuba.

Alla de som ska föreställa ledare för västvärldens länder tävlar numera om vem som kan utlova den tidigaste gröna omställningen av olika områden i det egna landet. Vid den och den tidpunkten ska alla bilar vara eldrivna. Vid den och den tidpunkten ska all användning av fossila bränslen för produktion av värme eller kraft upphöra. Från och med den och den tidpunkten ska det inte längre användas material som ens avlägset påminner om plast. Från och med det och det datumet ska alla dagar utom julafton vara köttfria (24:e december ska vi nämligen som tröst för alla umbäranden ändå få äta en skiva julskinka. En skiva som dock måste vara så tunn att den knappt syns, annars riskerar vi att haram-polisen kommer och tar oss … för det är klart att inrättandet av en sådan polis kommer att vara en del i den gröna omställningen eftersom grönt ju är islams färg. Skulle se illa ut annars).

Och så vidare … det finns alltid ett nytt miljölöfte, eller en ny hållbarhetsdeklaration, att avge.

I gårdagens Radio Bubbla talade vi om det som så lätt glöms bort när man beskriver den där övergången till ett grönt och klimatneutralt samhälle, det samhälle vi för enkelhetens skull kan kalla Sparvarnas Rike (jodå, den oro du känner när du hör benämningen är befogad … förbered dig på att naken få genomlida en skamvandring om ditt ekologiska fotavtryck är för stort, alltmedan Greta står vid vandringens mål och ropar ut sitt fördömande över dina illdåd mot Moder Natur).

Men en sak glöms bort i allas deliriumliknande förtjusning över att vi ska snart inte ska behöva bryta kol eller pumpa olja och naturgas ur jordens inre. Övergången till ett grönt samhälle kräver faktiskt att vi fortsätter plundra jorden på dess ändliga resurser.

Alla dessa batterier till elbilar, alla dessa vindkraftverk och solcellsanläggningar kräver råvaror för att fungera; kobolt, koppar, litium och nickel och till det kommer alla de sällsynta jordartsmetallerna. Det är metaller som till exempel cerium, praseodym, neodym, gadolinium, ytterbium och lutetium.

Och om kampen om kontroll över olja orsakat krig … vad tror ni inte kampen om de här metallerna kommer att leda till när en oherrans massa länder ska tävla om vem som blir grönast först?

Tillverkningen av en elbil kräver sex gånger mer av de här metallerna än vad än konventionell bränsledriven bil gör.

Många gruvhål blir det, ofta i länder där ordet ”miljöhänsyn” inte återfinns i ordboken (eller någon annanstans heller). I Demokratiska republiken Kongo bryts 60 procent av världens kobolt, och här finns också stora tillgångar av i sammanhanget viktiga ämnen som germanium, coltan, volfram. Vad det redan plågade Kongo behöver är förstås än fler krig genom ombud om de rikedomar som finns i landet.

I dag importerar EU 99 procent av de sällsynta jordartsmetallerna från Kina som är totalt dominerande på världsmarknaden. Vad kommer det att innebära för relationen mellan USA och Kina? Och hur kommer det att påverka resten av världen?

Men som vanligt såg vi själva bara stora möjligheter för Sveriges del. Vi har bra tillgångar på sällsynta jordartsmetaller i Bergslagen, och Småland och de kan också utvinnas ur det som i dag betraktas som avfall vid LKAB:s gruvor.

Det är dags att sätta spaden i backen och börja återindustrialisera det här landet. Vi avrundade programmet med att ta upp några självklara moment i detta nödvändiga projekt.

Det finns några oskadade byggnader kvar i Syrien – men DN ger sig inte förrän de också raserats.

Kan det vara skribenter på väg in för att skriva dagens ledare i DN?

Det är alltid jobbigare att vara diktator om man ser vek ut. En flyende haka eller en mun med sladdriga och tunna läppar eller en klen kropp gör att diktatorn får det svårare att verka skräckinjagande. Det frestar också undersåtarna att göra uppror eftersom de tänker att den där sparrisen ska vi väl kunna avsätta.

Så Syriens Bashar al-Assad har inte bara en del av befolkningen mot sig, han har även det egna utseendet mot sig – något som också gällde hans far Hafez al-Assad. Om Hafez på sin tid förde tankarna till någon som förlösts med tång av en berusad obstetriker, så får Bashars fysionomi och uppsyn dig att misstänka att han förlöstes av två berusade personer, förutom obstetrikern med tång så fanns där också en barnmorska med sugklocka.

Om man som diktator begåvats med ett så vekt och veligt utseende finns bara en bot – visa obegriplig brutalitet mot dem som försöker ta makten – och det har Bashar gjort.

Men innebär det att DN:s ledarrredaktion har rätt i sin bedömning av vad som skett och sker i Syrien? Deras ledare i ämnet har i dag rubriken: 

”Tio års blodbad är massmördaren al-Assads gåva till Syrien”

DN:s ledarredaktion är lite märklig, de manliga medlemmarna ser alltid ut som om de rekryterats ur grupper som förr – när Sverige hade en värnpliktsarmé och en krigsmakt – hade blivit malajer … ett intryck som de försöker motverka genom att vara bombliberaler och alltid uppmuntra tanken på amerikanska interventioner i tredje världen – och dessa interventioner ska givetvis genomföras med andra västmakters stöd.

Normala, tänkande människor betraktar de senaste 20 årens utveckling och säger: ”Nej, nej, nej, inte en jävla intervention till – de leder ju bara till massdöd, svält och miljoner flyktingar.

DN:s ledarredaktion däremot … de hävdar istället i dagens ledare att:

”Hur det hade sett ut efter ett militärt ingripande mot al-Assad går inte att veta. Däremot kan varken Afghanistan, Irak eller Syrien tas som bevis för att sådana insatser alltid är fel. Det kommer att uppstå lägen i framtiden där våld är enda sättet att oskadliggöra en omänsklig regim.”

Vi ser här hur man redan börjar förbereda oss på en Biden/Harris-beordrad fullskalig attack mot Syrien; en invasion.

Argumenteringen är något förryckt:

”Däremot kan varken Afghanistan, Irak eller Syrien tas som bevis för att sådana insatser alltid är fel.”

Varför skulle de inte kunna tas som bevis för det? Lägg därtill haveriet i Libyen. Det finns inga bevis för att det förekommit bra USA-ledda interventioner och ingripanden – de leder alltid till värre elände än det de sägs vara till för att utplåna.

Varför skulle vi inte lita på fakta och erfarenhet?

Där skulle man kunna stanna i resonemanget – men det kan vara värt att gå vidare och granska DN:s påstående om att det är Assad som är ansvarig för att den syriska jorden är täckt av en blandning av aska och blod.

DN:s hävdar att allt börjar på den så kallade ”Vredens Dag” 15 mars 2011 med en demonstration mot Assad:

”Allt började när några ungdomar i staden Daraa greps och torterades för att ha klottrat slagord mot Bashar al-Assad. Protester utbröt på ”vredens dag” den 15 mars 2011, och spred sig snart över Syrien.

Diktatorn svarade med besinningslöst våld mot de fredliga demonstranterna. Så småningom tog en del av dem till vapen, desertörer anslöt sig, liksom islamister.”

Men ska man förstå inbördeskriget måste man gå tillbaka till åtminstone 2007. Då börjar USA oroa sig för Irans allt starkare positioner i regionen – med ett växande inflytande i Irak och Libanon, och en stark allierad i Syrien. 

Iran och shia-islam blev i USA:s ögon ett större hot än sunnimuslimsk terrorism och den nya strategin tog sig bland annat uttryck i att man knöt kontakter med, och beväpnade och tränade Assad-fientliga grupper de kommande åren.

Även Storbrittanien gjorde detta – Frankrikes tidigare utrikesminister Roland Dumas förklarade i en fransk TV-intervju att han under 2009 besökt Storbrittanien och mött högt uppsatta personer som förklarat att man understödde och tränade grupper som ville störta Assad. 

Och redan 2007 hade Seymour Hersh i New Yorker kunnat avslöja och beskriva hur skiftet i USA:s politik i regionen redan börjat genomföras. Hersh källor i regeringen och i underrättelsetjänsten hade berättat för honom att:

”USA har deltagit i hemliga operationer riktade mot Iran och dess allierade Syrien” … och att en följd av detta var ”understödjandet av extremistiska sunni-grupper” som var ”sympatiskt inställda till al-Qaida”. Saudierna skulle stå för en stor del av finansieringen och logistiken när det gällde understödet till dessa Assad-fientliga grupper.

Vi vet alla att den ”Arabiska våren” knappt ens ledde till kosmetiska förändringar, de system som skulle störtas förblev till största delen intakta … i ett enda land ledde demonstrationerna till inbördeskrig … Syrien – och det är just det land där USA, Storbritannien och Saudiarabien strävat efter ett regimbyte – åratal innan demonstrationerna.

Men trots all dokumentation kring USA:s strategi och målsättning i Syrien och i regionen beskriver ändå DN:s –som vi sett förloppet – som en spontan folkresning.

Det är väl en fråga om okunnighet i kombination med en vilja att alltid vara förespråkare för USA:s utrikespolitiska intressen (om det inte är en president som Trump som sitter i Vita Huset).

Assads Syrien är en brutal diktatur – men det som skulle upprättats om islamisterna med stöd av USA och saudierna segrat hade på helvetesskalan placerat sig någonstans mellan Raqqa under IS och Kabul under talibanerna.

Och den svåra och lite obehagliga frågan är förstås – om man vill garantera ett någorlunda sekulärt styre i ett land som Syrien – där det finns flera religioner och minoriteter – och dessutom islamister som vill skapa en muslimsk stat med sharialagstiftning … kan man i en sådan röra tänka sig något annat styre än en hårdför diktator som i görligaste mån ser till att alla håller sig någorlunda lugna och inte i religiös extas börjas mörda sin granne?

Skulle inte tro det.

Och i dag förklarar Storbritanniens utrikesminister Raab att landet inför sanktioner mot Assad och några av hans närmaste män och allierade.

Skulle kanske inte behövts om Storbrittanien för 13 år sedan låtit blir att träna och stödja fundamentalistgrupper i syfte att de skulle störta Assad.

PS. Med tanke på att jag nämner Roland Dumas så kan man också se det här som en del i min pågående serie om Frankrike, gaullismen och Europa … en serie som fortsätter de närmaste dagarna.

Varför har statstelevisionen så svårt att beskriva vad som händer i Frankrike? Kan man inte? Vill man inte?

Då och då får jag e-post där läsare och lyssnare invänder mot att jag använder uttrycket ”statstelevisionen” och ”medströmsmedia”. De som hör av sig menar oftast att i sak har jag nog mestadels rätt i min kritik av det som sägs i det jag kallar ”medströmsmedia” och ”statstelevision” – men att jag genom att ge tidningar, TV och radio nedsättande beteckningar försvagar styrkan i min kritik.

Varför så skulle vara fallet förstår jag inte, men så är jag ju också en enkel själ – så jag går inte vidare i den diskussionen – utan istället vill jag beröra ett missförstånd som jag i det här sammanhanget märker finns hos många av dem som hör av sig.

Alltså … mitt problem med dem som arbetar i medströmsmedia och statstelevision är inte att de försöker forma vårt medvetande så att det passar överheten.

Det i sig har jag inga problem med. Så ser världen ut. En del säljer sin penna, och sin själ (i de fall de har någon).

Tyvärr.

Det som stör mig är att de är obildade, okunniga och lata. Det försvårar den kulturella kampen för ett bättre samhälle eftersom det tvingar oss att utgå från en nivå som är så låg att det sanna och riktiga knappt kan skymtas därifrån. Det blir som att försöka diskutera interstellär rymdfart med någon som tror att jorden är platt.

Problemet med medströmsmedia och statstelevision är alltså inte att de kunnigt och kompetent förfalskar verkligheten, det är att de i sin okunnighet försumpar och försvårar möjligheten till rationell idékamp.

Konkreta exempel?

1 mars satte statstelevisionen in ett extra nyhetsinslag på eftermiddagen. Det varade hela 15 minuter. Man avhandlade ett enda ämne – den fällande domen samma dag mot Nicolas Sarkozy.

Det är en märklig nyhetsvärdering att just denna händelse skulle anses vara så viktig att den kräver en extra nyhetssändning på 15 minuter. Programledaren inledde lite stolt med att berätta att hon med sig i studion hade Christian Catomeris, ”utrikesreporter” som ”länge bevakat Frankrike”.

Inslaget kan du se här (ligger kvar tre dagar till).

Catomeris analys av det som hänt kan sammanfattas så här:

  • Det som hänt är ovanligt och unikt, det är första gången någon som varit fransk president döms.
  • Det är en sträng dom
  • Sarkozy var en ”färgstark” president som ville spela en roll internationellt
  • Sarkozy hade anhängare i högern som ville att han skulle försöka kandidera igen i presidentvalet, men nu är det kört
  • Sarkozy ser domen som en följd av att vänsterelement i domarkåren förföljer honom
  • Domen mot Sarkozy kan leda till att även Donald Trump ställs inför rätta

Det långa inslaget är plågsamt tomt på fakta och analys.

Catomeris försöker alltså framställa domen mot Sarkozy som unik, därför att det är en före detta president som fälls – men Jaques Chirac dömdes 2011 till två år villkorligt för korruptionsbrott.

Eftersom det är Frankrike som diskuteras bör man kanske också notera att flera premiärministrar, inrikesministrar och utrikesministrar de senaste 30 åren varit föremål för utredning, åtal, rättegång och att flera fällts. Och i vissa fall talar vi om domar som är avsevärt strängare än den som Sarkozy fick – och ofta har de drabbat medlemmar av just Sarkozys eget parti. Och de som har dömts har varit mycket mäktiga politiker – kanske har de inte haft titeln "president" – men flera av dem har haft en ställning som inneburit att de varit med och bestämt vem som ska bli president.

Förra året blev Francois Fillon dömd till fem års fängelse för missbruk av offentliga medel (bland annat ska han ha sett till att parlamentet avlönade hans fru för arbete som hon inte utförde). Fem år ... det är en sträng dom.

Fillon är nu inte vem som helst, han var Republikanernas kandidat i presidentvalet 2017 (det år då avslöjandet kom), och han hade tidigare innehaft ett antal olika ministerposter mellan 1993 och 2005 och hans karriär kröns med att han blir premiärminister 2007 till 2012.

Intressant i just det här sammanhanget är också hårdingen* Charles Pasqua, inrikesminister först under Chirac (1986–198) och därefter Balladur (1993–1995). 2005 döms han för sin inblandning i den så kallade ”Angolagate”-affären. Han hade tillsammans med andra franska politiker ordnat vapenleveranser till regeringen i Angola (vapnen kom framförallt från Slovakien). Pasquas mål var att ge Frankrike en bra position när det gällde oljeutvinningen i Angola och samtidigt ordna finansiellt stöd till sitt eget parti inför valen till Europaparlamentet.

Pasqua fick tre års fängelse varav två villkorligt – han frikändes senare i högre instans.

Premiärminister Balladurs stabschef Nicolas Bazire dömdes i juni förra året till fem års fängelse, varav två villkorligt. Åtalet gällde organiserandet av vapenaffärer med Saudiarabien och Pakistan – affärer som ledde till hemliga inbetalningar till Balladurs kampanjkassa.

Bazire är sedan början av 1990-talet nära vän och rådgivare till Sarkozy. Och efter sin tid i politiken har Bezire varit ett av de tunga namnen i franskt näringsliv.

I den franska högern kan vi alltså se två grupper framträda i det republikanska partiet – en grupp som formerades kring Chirac och en grupp kring Balladur och Sarkozy.

Båda grupperna har varit insyltade i korruptionsskandaler – och rätt många av de ledande medlemmarna i de två grupperna har blivit dömda.

Och dessa två grupper har kämpat om makten i det republikanska partiet genom att använda sig av rättsapparaten och ange motståndaren för dennes skumraskaffärer.

Att Charles Pasqua till slut hamnade inför rätta berodde på att han valde att stödja Balladur istället för Chirac som partiets presidentkandidat. Chiracs anhängare valde då att i tysthet lämna information till skattemyndigheterna om vapenaffärerna som Pasqua var inblandad i.

Anhängarna till Balladur och Sarkozy har inte varit sämre. De har ju haft ingående kunskap om Chirac-sidans givande och tagande av mutor och alla deras svarta affärer.

När Sarkozy blir president är ett av hans mål att krossa Chirac-sidan genom att använda dessa kunskaper. Uppmärksammat är hans uttalande om Chirac-fraktionen 2007 – innan han ännu hunnit installerat sig i presidentpalatser – under ett möte med ledningen för den gigantiska mediakoncernen Lagardère:

”Det kommer att flyta blod. När jag får makten ska vi hänga dem alla från slaktarkrokar.”

Där har vi orsaken till att utredningarna mot Chirac till slut ledde till att han ställdes inför rätta.

Men på vad grundar sig dessa motsättningar mellan Chirac-gruppen och Sarkozy-gruppen?

I första hand har de olika syn på Frankrikes roll i världen och den utrikespolitiska linjen.

De Gaulle drev en linje som markerade Frankrikes självständighet gentemot USA, och Frankrike drog sig i mitten på 1960-talet ur det militära samarbetet inom NATO. De kommande årtiondena markerade man ofta att man ansåg USA:s försök att dominera världen vara av ondo för maktbalans och fred.

Chirac var en stark och tydlig företrädare för de Gaulles politik. Exempel på detta var när Chirac och utrikesministern Dominque de Villepin mobiliserade andra stater (som Ryssland och Tyskland) för att markera motstånd mot Bush invasion av Irak 2003.

Chirac motsatte sig också alltid alla försök att få Frankrike att återinträda i NATO:s militära kommandostruktur.

Sarkozy ser däremot Frankrike om ett land som bara kan hävda sig internationellt om man allierar sig med USA, och är beredd att spela en underordnad roll. Med Sarkozy som president återinträder Frankrike fullt ut i NATO, och Sarkozy upprättar varma relationer med Bush, och än varmare med Barack Obama och Sarkozy visar sin tjänstvillighet i Libyen; där vill Obama se Khadaffi krossas – men han vill inte riktigt gå in med full kraft med tanke på de andra krig USA då är inblandat i. Då ställde Sarkozy upp.

(I morgon fortsätter vi med att gå igenom andra korruptionsskandaler i Frankrike de senaste decennierna – men nu med tonvikt på socialistpartiets roll i dessa. 

Jag kommer också att diskutera Frankrike i mitt nyhetsbrev de kommande dagarna. I kväll kommer jag att resonera kring varför Catomeris mal på i en kvart utan att kunna prestera en verklig analys av skeendet. Vad vill han egentligen uppnå?

Mitt nyhetsbrev prenumererar du på här. Det utkommer dagligen, några minuter innan midnatt.)

*Beteckning "hårding" när det gäller Pasqua kommer att få sin förklaring i ett av de kommande nyhetsbreven. Då ska vi diskutera den privata milis som Charles de Gaulle upprättade för att kunna slå till mot motståndare på sätt som kanske inte alltid var helt lagliga.