Marknaden går upp och ner, duda, duda./ Jag skall investera mer, hej dudan dej/ Min disciplin: Placera brännevin,/ undan monetära skalv i magens trygga valv! (Snapsvisa, melodi: Camptown races)

I samhällen som befinner sig i förfall uppmuntrar ofta överheten undersåtarna att ge järnet och festa loss. Det blir lugnare då. Döva ångest, oro och hunger med de droger som står till buds, en slags ständig afterski, man är ju ändå längst ner i backen som man nyss åkt utför.

Annorlunda är det i nationer på uppgång, i stater som rör sig framåt. Där uppmanas medborgarna till nykterhet och sedligt leverne. Uppmaningen kommer då inte bara uppifrån, från dem som styr, utan även från dem som är ledare i de breda folklagren. Alla inser att det gäller att hålla huvudet kallt för att utnyttja de möjligheter som finns och för att kunna hantera de faror som uppenbarar sig på vägen framåt.

Den våg av liberaliseringar vi ser i västvärlden när det gäller olika former av narkotika är en följd av det rör sig om nationer på väg utför, och vi ser hur en mer tillåtande syn på droger och sprit också börjat göra sig gällande i Sverige.

Här i landet har länge det som en gång var Timbros juniorlag bekämpat statens restriktioner – vare sig det gäller droger eller alkohol. 

Mattias Svensson är kanske den nyliberal som mest medvetet och grundligt fört den kampen och hans senaste bok är ett exempel på detta: ”Så roligt ska vi inte ha det : En historia om svensk alkoholpolitik”.

Den som tidigare läst Mattias bok om miljö- och klimatfrågor blir lite förvirrad.

I boken ”Miljöpolitik för moderater: och för alla andra som missat att myllrande storstäder, växande ekonomi, ny teknik, global handel, skatteväxling och en riktigt god köttbit är vägen till en grönare framtid”, pläderar Mattias för att marknadskrafterna i sinom tid fixar det där med klimatet. Men det innebär inte att han är mot statliga regleringar och förbud när det gäller miljöpolitik. Ibland är det helt acceptabelt att staten griper in och talar om vad vi får och inte får göra. 

Lite märkligt blir det att i ena ögonblicket hävda att det är en principiellt orättmätig inskränkning av individens frihet om staten lägger sig var i vi inhandlar vårt vin och vår whisky eller hur och när vi konsumerar den, för att sedan i andra ögonblicket hävda att det faktiskt kan vara rimligt att staten ibland ingriper och reglerar hur vi sorterar våra sopor.

Hur principiell är egentligen den inställningen till staten?

I båda fallen påstår sig ju staten agera med vårt bästa för ögonen.

Möjligen är Mattias ställningstagande principiellt grundat och den bärande principen är att när staten reglerar på ett sätt som Mattias tycker är bra så är det just bra, men vill staten förbjuda något Mattias gillar så är det dåligt och gränsande till stalinism.

Egentligen vill jag inte raljera över den svenska nyliberalismens utveckling, det är trist att det gått som gått, men egentligen var väl inget annat att vänta – även om jag hade hoppats att just Mattias inte skulle välja att ta tjänst som statare i medströmsmedia.

De svenska nyliberalerna har utvecklats till Miljöpartiets marknadsvänliga flank; det goda samhället är det där vi röker, krökar och tar elbilen till det veckovisa påbjudna besöket till återvinningen. Mångkulturen är en gemensam grund eftersom det är så härligt med gränslös rörlighet – om inte annat så för att marknaden kräver det.

Det som saknas i Mattias historik om svenskarna och spriten är den frivillighet som fanns bland folket när det gällde att avstå från alkohol, och den beredvillighet som fanns för att bekämpa bruket av rusdrycker. Det var en fullt begriplig folklig inställning eftersom alkoholen ödelade hem, skapade förkrympta själar och kroppar.

I ”Så roligt ska vi inte ha det” framställs däremot alkoholrestriktioner som i första hand ett sätt för stat och överhet att disciplinera folket.

Visst, på det sättet var det. 

Men inte enbart. Där fanns också den folkliga, frivilliga nykterheten.

Själv är jag motståndare till den form av kontroll och övervakning Mattias beskriver. Man ska aldrig ge staten minsta möjlighet att kontrollera ens beteende.

Men om individer av egen fri vilja väljer att sluta sig samman med andra och propagera mot sprit och droger och försöker förklara för andra varför det är fel – då är det något annat.

Det fanns en gång ett annat möjligt val förutom alternativen statlig kontroll och okontrollerat drickande. Det var den frivilliga nykterheten (för all del, måttlighet var förstås också ett alternativ, men de som var beskaffade på det sättet lär inte i praktiken upplevt vare sig motbok eller mattvång som något större ingrepp i tillvaron). Problemet med den svenska nykterhetsrörelsen som växte fram och som stod stark i arbetarrörelse och frikyrka var att den i sinom tid kom att luta sig mot staten och förvänta sig att den skulle hantera problemet genom regleringar och förbud.

Rörelsen sögs upp och passiviserades och blev en del av staten – och blev dess förlängda arm.

Den svenska nyliberalismen befinner sig kvar i pojkrummet på 1980-talet. Där satt de och surade över att det var så få kanaler på TV. De lyssnar de på Cyndi Lauper: ”Girls just want to have fun” och de tänkte; men vi pojkar då? Vi vill också ha roligt. Man kan inte köpa sprit eftersom man är för ung, och när man väl har åldern inne kommer man inte att kunna köpa sprit på söndagsmorgonen i kiosken på hörnet. Jävla sossesamhälle! 

Och ur denna tämligen oartikulerade känsla av allt är statens fel och att den förtrycker individens möjligheter att utvecklas fritt uppstår ett sökande efter en politisk teori som kan fungera som en plattform; det blir Ayn Rand, Hayek och Nozick och några till.

Samma sorts ungdomsuppror som man kunde se på 1960- och 1980-talet, men då hanterades pubertetskriserna med hjälp av Marx och Mao.

Vänstervågen ebbade ut och många av dess medlemmar sögs upp av staten och kapitalet därför att deras idéer kunde användas för att utvidga statens – och storföretagens och bankernas makt.

Vi befinner oss nu i en tid då det är i överhetens intresse att staten fortfarande växer kvantitativt och behåller sin kontroll över ditt och mitt dagliga liv i den meningen att vi ska vara beroende av staten. Men staten och de styrande skikten tänker inte längre garantera att barnen lär sig läsa och skriva, att de slipper bli rånade eller våldtagna, eller att åldringar får de pensioner eller den vård de trodde att de arbetat ihop till under ett långt liv. Samtidigt som de styrande skikten låter en ineffektiv stat svälla upplöser de nationen, vi uppgår genom osmos i en mångkulturell, globaliserad värld – och våra egna styrande skikt är redan integrerade med de andra styrande skikten i denna värld.

Men den här processen innebär att vi andra måste formas mentalt. Vi ska fortsatt disciplineras: det sker bland annat genom propagerandet av mångkultur och hävdandet av att europeisk och svensk kultur behöver möta och befruktas av till exempel den muslimska kulturkretsen. Det gäller också att skapa ett krismedvetande, en vilja att underkasta sig restriktioner i det egna beteendet: och här tillgriper man hotet om den kommande klimatkatastrofen – eller pandemier.

Och nu blir plötsligt nyliberalismen användbar för överheten (precis som vänstern en gång blev). Öppna gränser, total och fri rörlighet, inga inskränkningar för marknaden. Det finns inga traditioner och ingen historia värda att bevara och försvara. Den som reser invändningar mot utvecklingen är efterbliven och trög – se där nyliberalismens budskap och ser man på … sammanfaller det inte med överhetens behov.

Givetvis skapar den samhällsutveckling jag beskriver ångest hos många. Och här kan nyliberalismen verkligen komma till nytta. Vad dövar bättre än en redig sup och att man röker på? Och om man fortfarande är orolig kan man läsa valfri ledar- eller kultursida eller slå på statstelevisionen och tämligen ofta mötas av någon nyliberal som glatt förkunnar att allt kan bara bli bättre, hys förtröstan, hej tomtegubbar och slå i glasen och låt oss lustiga vara. Jag ser i dag att Mattias verkligen i sin statartillvaron dragit vidare från DN-gården till SVD-godset. Men det är samma saker han ska så åkrarna på det att överheten må skörda.

Nyliberalismens utveckling är lika sorglig som den svenska vänsterns utveckling. I ett Sverige där staten inte kan garantera ordning, utbildning och vård eller ens el till rimliga priser i landets södra delar … i detta Sverige blir frågan om alkoholmonopolet en viktig fråga för nyliberalerna. Eller rätten att dansa när man vill på lokal.

I mitt dagliga nyhetsbrev kommer jag i kväll att resonera vidare om det här med nyliberalism, Systembolag och spritkultur. Möjligen är det så att vi dricker mindre, men är vi verkligen mindre beroende av alkohol för det? Under åren som chefredaktör för Vin&Bar fick jag ju en del insikter i frågan – insikter som kom att komplettera de egna erfarenheterna av vådan att försöka dricka mer än Raymond Chandler.

Du prenumererar på nyhetsbrevet här.

Det är inte lätt att förespråka frihet och marknadsekonomi när ägarna har sin alldeles egna tolkning av vad det innebär.

Maskerad och personalfest på DN:s ledarredaktion? Skulle kunna vara, men det är ett gäng bohemer och intellektuella på ett kafé i Paris 1872. Målning av Henri Fantin-Latour.

Mattias Svensson uttrycker i dag på DN:s ledarsidor sin oro över utvecklingen när det gäller pressfriheten i Ungern.

Det visar att han inte fått någon introduktion i Bonniers och DN:s historia när han tillträdde sin tjänst. Hade han fått det hade han kanske valt något annat ämne att skriva om än pressfrihet i Ungern.

För att råda bot på luckan i Mattias kunskaper kan jag stå till tjänst med en snabbintroduktion till Bonniers och DN, så kan Mattias fundera på var han hamnat. 

Jag gissar att en sådan kondenserad presentation skulle låta ungefär så här:

”Hej Mattias och välkommen till Dagens Nyheter. Kul att ha dig här. Alltid trevligt med nya ansikten. Omväxling är bra. Förnyelse. Jag har fått i uppdrag att förklara hur vi jobbar här och vad vi står för. Eller står på kanske man ska säga. Du vet … värdegrund och allt det där.

Man kan säga att den enda tradition vi håller fast vid här på DN är att vara mot traditioner.

Traditioner är tradiga brukar vi säga. Tacka vet vi ”trade” och du är ju en sådan där frihandelskille så det kommer nog att gå bra.

Vi bejakar också oräddhet. Man ska inte vara rädd för det okända. Svenskar är ofta det, till exempel är de rädda för främmande kulturer. Där har vi varit framstående när det gäller att öka kunskapen om asiatisk kultur redan på 1970-talet med hjälp av Olof Lagerkranz uppskattande rapporter från Maos Kina. Vi har Sven Lindqvists reportage från Afrika, Asien och Latinamerika. Han var ju väldigt tidigt ute med att svart var det nya svarta och att vi vita har en skuld, han påpekade det sisådär en femtio år före alla andra i Sverige, och då hade vi ju knappt ens några svarta här. Framsynt eller hur? Han var förresten tidigt ute med islams fördelar också och förklarade till och med för läsaren att det hade varit fint om muslimerna erövrat hela Europa på 1000-talet. 

När det gäller yttrandefrihet är vi alltid för den såvida den inte innebär att man till exempel tycker att Sven Lindqvists tanke på ett muslimskt Sverige är motbjudande, då gäller inte yttrandefriheten. Andras frihet trumfar alltid vår, skulden vi bär på du vet. Skulden!

När det gäller frihet så där i största allmänhet är vi för den här på ledarsidorna, såvida det som sagt inte innebär ett minskat inflöde av bärare av främmande kulturer som är överlägsna den svenska, de vill säga alla andra kulturer. Frihet får ju inte innebära att vi inte är öppna för att förändra oss och ta emot det som är bättre. Eller hur? Är du osäker på vilka kulturer vi stöder mest för dagen kan du alltid gå till kultursidorna och kolla in.

Det kan vara bra att du också har ett grepp om våra ägares och därmed vår syn på mediabranschen. Bonniers är för mångfald och konkurrens i mediabranschen. 

Men den mångfalden är hotad och därför har Bonniers gått in och köpt allt som går att köpa när det gäller svenska dagstidningar för att hålla dem kvar på banan. Fint eller hur? Sedan räddar vi dem lite extra genom att rationalisera, slå ihop redaktioner. Klart de får haft svårt att klara sig när de envisas med att hålla sig med lokalredaktioner på gamla bruksorter. Har du hört något så dumt? Det är i storstan det händer! Södermalm och Rinkeby i Stockholm, hipsters och mångkultur! Samma sak med Haga och Hisingen i Göteborg! Möllevången i Malmö!

Vem fan vill läsa om traumatiserade flyktingbarn som rånar svenska ungar i Filipstad? Ingen.

Så vi räddar lokalpressen genom att centralisera och se till att de tidningarna fylls med material om platser de där ute på vischan egentligen vill till. Fint eller hur. Snacka om att vi gör en insats för demokratin.

Allt det här gör att vi fullföljer vårt liberala arv, bort med det gamla. Utveckling! In med det nya – i alla former. Här tycker vi som liberaler att det är fint att staten vill hjälpa oss. Ja, vi är för marknadsekonomi men om nu staten vill ställa upp och hjälpa oss på Bonniers och DN tackar vi inte nej – för då är det ju uppenbart att de har samma inställning som vi. Och vi är för fria marknader. Vi satt lite illa till mellan 2015 och 2020 ekonomiskt sett, men så såg staten till att Telia köpte TV4 av oss och så vi fick ett EU-lån på en miljard för digitalisera och rädda lokalpressen.

Vad sa du Mattias? Vet du hur det funkar? Jaha, du skriver för Schibstedkoncernen också. Ja, de vet ju hur man överlever med hjälp av statliga bidrag.

Men nu tror jag du har fattat. Vad ska du skiva om i dag. Hur Orban förstör pressfriheten i Ungern genom att låta oligarker köpa upp tidningar? Utmärkt ämne! Skriv om det så kanske alla förstår att vi är för pressfrihet och så slipper vi folk som ifrågasätter vad vi håller på med på hemmaplan. Är vi pressfrihetens försvara i Ungern måste väl det väl innebära att vi alltid är för pressfrihet. Briljant!

* Rubrikens citat utgår från den ungerske filosofen György Lukacs tankegång om att ”Filosofi är alltid transcendental rotlöshet, driften att vilja känna sig hemma överallt.”

Han menade att det i och med modernitetens genombrott kom att bli en mentalitet som kännetecknade många intellektuella. Eftersom de befann sig utanför alla organiska sammanhang valde de att anpassa sig efter omständigheterna.

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Mattis Svensson framför en sympatisk tankegång på DN:s ledarsida i dag.

”Ju mer jag tänker på det, desto mer verkar det som att nyfikenheten fattas i samhället i stort. Det anses barnsligt att vara nyfiken på hur världen fungerar, och direkt provocerande att inte direkt och entydigt ta avstånd från uppfattningar och beteenden som väcker ogillande. Undra på att världen samtidigt börjat kännas tråkig, snäv och hotfull.”

Problemet är kanske bara att den tankegången framförs i största allmänhet. Vem eller vilka krafter riktar den sig mot?

Jag känner mig delvis apostroferad eftersom jag är förmäten nog att räkna mig till upplysningens vänner, och dem är Mattias speciellt bekymrad för:

”Till och med upplysningens vänner – jag frestas att säga: särskilt upplysningens vänner – tycks ha glömt hur viktig nyfikenheten har varit.

Min nyfikenhet och vetgirighet har dock ändå fört mig till samma slutsats som Mattias: ”världen börjar känna snäv och hotfull”.

I mitt fall har det konkreta orsaker.

Islam kontrollerar i dag en obegripligt stor del av världens stater vilket innebär att vi har samhällen där nyfikenhet är förbjuden. Allt finns utlagt och förutsagt i den heliga boken och mentalt mörker råder i dessa riken. Där riskerar du att dödas om du är nyfiken, eller beter dig på otillåtet sätt. Denna efterblivna religion ser det som självklart att expandera och erövra nya områden. Det må vara förorter i europeiska förorter eller oljerika enklaver i Mozambique. 

Överallt skaffar man sig brohuvuden.

För att utvidga sitt inflytande och sin makt.

Problemet är också att bärare av denna religion och kultur – denna mentalitet – blir alltfler i Sverige, därför blir tillvaron också här insnävad och hotfull för dem som är nyfikna. Man behöver inte ens vara speciellt nyfiket lagd för att känna sig hotad.

Nyfikenhet och vetgirighet innebär att man utforskar det man inte riktigt begriper, bara för att man vill veta. För att det är en drift.

Men vi behöver inte utforska islam. Vi i västerlandet har i 1500 kunnat samla kunskap om vad som händer där islam breder ut sig. 

Där utsläcks nyfikenheten. Om så är nödvändigt genom att liv släcks.

Om man verkar i upplysningens anda handlar man när man vet tillräckligt mycket för se vad som är uppenbara hot mot den egna friheten.

Och eftersom Mattias Svensson är en klok karl antar jag att det är precis det han vill ha sagt med sin lite kryptiska ledare.

Läge att jubla således. Äntligen får jag och Mattias Svensson åter stå på barrikaderna tillsammans. Till försvar för frihet och nyfikenhet.

Denna gång i kamp mot islam. 

Efter det får vi ta oss an Kina.

"Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning."

I slaget vid Lepanto förlorade de kristna styrkorna 10.000 man och de osmanska 25.000 man. Målning från 1887 av den filippinske konstnären Juan Luna.

I en ledare i DN går Mattias Svensson till angrepp på hur den svenska konservatismen utvecklats. Den har blivit för ”banal” och det beror på att den numera präglas av:

”… missnöje med social trygghet och brottslighet, samt med senare års flyktingmottagande. Det är detta snäva fokus som blivit populärt: Ett markant invandringsmotstånd och ett antal tillhörande föreställningar som fientlighet mot islam och muslimer.”

Han konstaterar vidare att:

”Konservatismen är bara populär när den ger uttryck för sådana uppfattningar.”

Jag kan väl inte annat än finna beskrivningen lite knepig.

Det är ju inte så att jag känner ett behov av att försvara svensk konservatism eller konservatism i någon form. Den är för mig en rätt svårbegriplig rörelse. Kan bero på det där med att jag är en enkle balkanbonde.

Om den innebär att vi ska konservera det som är här och nu går konservatismen dessutom från att vara svårbegriplig till att bli obegriplig. 

Så därför måste den konservative förstås deklarera att det som ska försvaras är det som en gång fanns. Det var bättre förr. 

Fast det är alltid lite oklart om när denna goda tid inföll. 1973? 1952? 1945? 1918. Eller ska vi tillbaka till 1800-talet?

Själv vill jag ju också vrida klockan tillbaka, eller snarare vända på timglaset och sätta 1519 som riktmärke – och eftersom jag är helt allvarlig på denna punkt går jag väl så långt att jag inte kan kvala in bland de ”konservativa” … något som jag lätt uthärdar emedan jag alltid funnit punsch vara en konstig dryck.

Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning.

Och? Är inte det bra?

Mattias Svensson drömmer sig tillbaka till forna tiders konservativa. Var finns vår G.K Chesterton suckar han:

”Som när Gilbert Keith Chesterton (1874–1936) på 1920-talet utifrån övertygelsen om människans inneboende värdighet, frihetens långa tradition och sin egen magkänsla motsatte sig rasbiologi och tvångssteriliseringar."

Men det bästa G K Chesterton skrev var antagligen den stora dikten ”Lepanto”, en hyllning till de kristna styrkornas seger över den osmanska flottan i det stora sjöslaget 1571. Turkarna förlorade där en gång för alla kontrollen över Medelhavet.

Dikten uttrycker en längtan hos Chesterton, han vill se korstågsandan åter prägla Europa.

Så visst, vill Mattias Svensson se mer av Chestertons hållning i den svenska politiken, och kulturen, så ska jag inte spjärna emot.

(Jag gör en mycket längre genomgång av Mattias Svenssons ledare senare i dag, men den som vill läsa den texten får börja abonnera på mitt dagliga nyhetsbrev. Det gör man genom att gå in på klicka på ”Boris Bulletin” och prenumerera.

Syftet med den texten kommer inte att vara att försvara svensk konservatism (inte mitt bord som sagt) utan mer att rädda Mattias Svensson över till den goda sidan. Risken att banaliseras är nog större om man lyssnar på vad som sägs i DN:s korridorer än om man lyssnar på vad som sägs ute bland folk. 

Eller som Chesterton uttryckte det i en annan dikt:

“Smile at us, pay us, pass us; but do not quite forget / 

For we are the people of England, that never have spoken yet”

Det raderna gäller nog för Sverige också.)

Oroa dig inte för det som är främmande, säger Mattias Svensson – vare sig det är djur, växter eller människor. På tusen års sikt blir allting bra.

Gräshoppor – inget Mattias Svensson tycker man ska bekymra sig för. Det ordnar sig alltid.

Snart kommer överhetens regleringar av alkohol och droger att försvinna. Blir vi verkligen friare av just detta?

Oliver Sacks I unga år då han var en av den amerikanska västkustens bästa styrkelyftare.