Plötsligt vill stat och medier att vi ska vara omtänksamma, och bry oss om andra. Varför?

Room in New York. Edward Hopper, 1932.

I några årtionden har idéhistoriker förfäktat teorin om att det finns en svensk ”statsindividualism”. Det är en uppfattning som utgår från tanken på att svensken är en så ursinnigt individualistisk person att han bara vill ta hand om sig själv – för att kunna förverkliga sig själv och utvecklas. Familj och vänner blir därför en onödig belastning för individen.

Ser jag mig omkring blir jag fundersam på vad som menas med den där individuella utvecklingen; innebär det möjligheten att äta ett kilo köttfärs alldeles själv när det vankas fredagstacos istället för att dela med de andra i en familj? Eller?

De som tror att statsindividualism är ett existerande fenomen hävdar att svensken egentligen inte vill ta hand om sina barn eller äldre anförvanter. Därför bejakar han eller hon statens tillväxt så att barnomsorg och skola ordnar det där med barnen, och sjukvård och äldreomsorg det där med de gamla. Och individen blir fri och kan utbrista i lovsång över den goda, och stora staten. Individen blir oberoende av familjen men beroende av staten.

Den svenska statsapparatens expansion efter andra världskriget har byggt just på löftet om att staten ska ta hand om allt som individen finner besvärligt, han eller hon ska bara kunna tänka på sig själv. Teorin om statsindividualism är bara byråkratins försök att förklara och försvara expansionen genom att hävda att du och jag vill att staten tar över mer och mer ansvar för hur vi lever.

Men efter att hundratusentals flyktingar sökt sig till Sverige det senaste decenniet har budskapet från staten blivit ett annat.

Politiker, byråkrater och välbetalda idkare av ”välgörenhet” spänner ögonen i oss och säger:

”Du har ett ansvar för att de som kommit till vårt land integreras. Det räcker inte med att du öppnat ditt hjärta, du ska också bjuda hem dem på middag och lära känna dem, utveckla vänskapsband, lära känna dem och få veta mer om deras bakgrund och kultur. På så sätt utvecklas du som människa”.

Media hakar på. Regelmässigt dyker det upp ett reportage om hur en svensk familj bjudit in en utländsk familj och skapat djupa vänskapsband och alla är lyckliga och har blivit bättre människor.

Men står vi inte inför något mycket märkligt här?

I decennier får vi veta att vi inte ska fundera så mycket på det här med våra barns fostran och utveckling. Det ordnar staten, som också åtar sig omsorgen om de gamla, liksom att envetet reglera våra liv så att vi äter mer kålrötter istället för kött, slutar åka bil samt ägnar en kvart varje dag åt att ha ångest över vårt ansvar för slaveriet.

Och så plötsligt en dag händer det – och utan att vi ens får en kopp Gevalia –  vi kommenderas att överta ansvaret för integreringen av främmande människor. Så svensken som inte är betrodd att fostra sina barn eller styra sitt eget liv blir nu anförtrodd uppgiften att inlemma personer från kulturer som inte det minsta påminner om den svenska.

Svensken som är tillsagd att söka sig bort från de naturliga sammanhangen och etablerade traditionella sociala gemenskaper och som fri individ finna sig själv – får nu veta att det gör han bäst genom att bli en del av flyktingmottagningen, en ö i en arkipelag av frivilliga integrationsarbetare.

Men frågan är vem som integreras i vad när den svenske individen i ständig jakt på sig själv och förnyelse möter personer som styrs av klan, familj, kultur och religion.

De statligt orkestrerade kampanjerna om detta kom först i och med den senaste stora flyktingvågen – innan dess fanns det till exempel inga kampanjer för att man skulle lära känna sina grannar. Då gällde paradigmet att man som individ skulle lösgöra sig från alla sociala sammanhang för att vara fri att finna sig själv.

Ett försök att få paradigmskiftet att bli mindre uppenbart är att hävda att vi alla har något att lära av andra kulturer; märk väl –  inte av de kulturer som finns i Frankrike, Tyskland eller Italien – utan av dem som finns i tredje världen. På så sätt kan man försvara det påbjudna inbjudande av andra familjer och främlingar till det egna middagsbordet – det lanseras som ett sätt för individen att finna sig själv.

Det är märkligt att uppleva hur den gemensamma måltiden i hemmet plötsligt blir viktig genom den här propagandan. Den har inte tidigare setts som viktig för att hålla ihop familjen … men ja, just det – den skulle ju inte hållas ihop utan atomiseras.

Och som om den pågående atomiseringen inte vore tillräcklig, instiftas nu en ny metod för att göra den fullständig.

Nu ska vi ner på elektronnivå.

Vad kan fotboll säga oss om livet? Ingenting. Precis som konst har den ett värde i sig, inte som ursäkt för en politisk åsikt.

De senaste dagarna har Zlatan Ibrahimovics beteende under tiden i landslaget diskuterats efter det att Olof Lund ingående beskrivit hans uppförande i en nyutkommen bok.

Möjligen kan de fasonerna förklaras med att någon i landslagsledningen använde Idi Amin-metoden på Zlatan.

Under sin tid som underofficer i de brittiska kolonialstyrkorna i Uganda spelade Idi Amin rygby i ett arnélag. För att locka fram den extra aggresivitet som tränaren anade fanns därinne i den stora svarta kroppen dängde han innan matcherna ett strykjärn i huvudet på Idi. 

Det funkade.

Möjligen förklarar det också en del av Idi Amins beteende när han senare blev diktator i landet.

Om det bara är en skröna?

Kanske.

Men en sak som defintivt kan räknas som skrönor är alla de exempel från fotbollens värld som används för att förklara att mångkultur är bra.

I dag på Nätmagasinet har jag publicerat texter där jag diskuterar några av de mest märkliga exemplen på detta.

Björn Wiman som förklarar att Zlatan Ibrahimovic närvaro skyddar mot följderna av terroristattacker.

Jonas Gardell som påstår att det finns ett samband mellan ett fotbollslandslags styrka och ett lands välstånd.

Stefan Löfven som hävdar att fotboll gör kvinnor friare och mer jämställda.

Andrej Cervenka som menar att varje mål av Zlatan Ibrahimovic är ett argument för att vi ska ha öppna gränser.

Och när jag åter läste motståndarnas texter kom jag förstås att tänka på Eric Cantonas ord:

”Fiskmåsarna följer trålarna till havs därför att de tror att sardiner kommer att kastas i havet”.

Aftonbladets ledande ideolog vandrar längs med minnenas allé, känner barndomens dofter och förstår plötsligt varför Lyckliga gatan inte finns mer.

Anders Lindberg ser sig om efter någon att skylla på – och se vad skådar inte hans norra öga om inte en "liberal".

Anders Lindberg ska nu på AB:s ledarsida förklara för oss vem som är skyldig till barn- och förnedringsrån.

Det är ”liberalerna”. Eller om jag tolkar honom rätt så är det närmare bestämt Anders Borg.

Hur han kommer till den slutsatsen?

Lindberg inleder med att tänka sig tillbaka i tiden, till sin egen barndom:

”Minnet är en lurig sak. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från Dalaskolan, stämningar, ögonblick och några människor. Doften av sågspån från träslöjden som dröjt sig kvar. Det är allt. I sex år gick jag där.”

Det vore mig fjärran att hävda något så nedrigt som att ”doften av sågspån” dröjt sig kvar hos Lindberg därför att han är en träskalle. Vi får väl anta att han har någorlunda normala förståndsgåvor. Orsaken till att han ständigt bär den doften med sig beror istället på att han envisas med att alltid använda Old Space Timber som deodorant. I stressade stunder, som när en deadline närmar sig, svettas Lindberg ymnigt. Deodoranten aktiveras och doften av nyhyvlade spån söker sig in i hans näsborrar medan han sitar och plitar på AB:s redaktion. Och då upplever han en av sina Proust-stunder, lutar sig tillbaka och minns hur det var. Men så förs han tillbaka till verkligheten, för det är uppenbart att något hänt i Sverige menar Lindberg. Nyss rånades en pojke på hans barndoms skola av tre personer som hotade att slå honom sönder och samman om de inte fick hans AirPods.

Lindberg förstår vad som är orsaken och i hans historieskrivning var allt finfint i Sverige fram till någon gång på 1980-talet, då slog ”liberalerna” till och:

”Resultatet är helt förutsägbart. Vi har underfinansierade pensioner, utanförskapsområden som förfaller och en äldreomsorg med timanställda som inte har råd att vara hemma vid sjukdom. Svensk sjukvård är i ständig kris, skolan börjar i praktiken sortera barn redan i förskolan och vår a-kassa tillhör numera de sämre i Europa.”

Men vi har inte ”underfinansierade” pensioner. Vi har pengar som borde gått till pensionärerna men som borgerliga och socialdemokratiska regeringar istället valt att lägga på att bekosta invandring av människor som inte vill arbeta, på att låta statsapparaten svälla ut, på att hålla statsmedia igång och ständigt kasta ut livbojar till privat medströmsmedia. Och på oräkneliga andra idiotiska verksamheter och projekt. Det är ju inte så att mitt hjärta klappar för de borgerliga partiernas pellejönsar, men vad har Lindbergs gäng gett oss – dessa äppelkindade goddagspiltar och godhetsgummor har gått från att hålla ordning på studentkårens papper och SSU-klubbens inköp av cider till att försöka förvalta och leda ett samhälle. Det är därför vi har fattigpensionärer och förnedringsrånade barn.

Och skjutningar.

”Utanförskapsområdena” Lindberg talar om "förfaller" därför att alltför många av dem  som bor där inte kan hålla ordning omkring sig. Måste ett bostadsområde se ut som en ostädad basar i gryningen bara därför att värden inte bytt skåpluckor i lägenheterna på 20 år?

Lindberg skjuter in sig på Anders Borg. Bra. Men varför skjuter han inte också på sina egna hussar i sossepartiet?

Det är inget som skiljer Borg–Reinfeldts politik från Löfven–Anderssons; öppna gränser, utbyggnad av statsapparaten under förevändning av att det måste till fler socialarbetare, poliser och anställda i vård om omsorg för att klara ”integrationen”, det vill säga ge oss mer av era pengar i skatt så vi kan lösa de problem vår politik skapat.

Det är marginella skillnader mellan vänster och höger, illa anbringad makeup för att vi ska tro att vi står inför olika alternativ.

Icke integrerade barn kommer att råna andra barn är Lindbergs budskap.

Men vi har ju gett dessa barn och deras föräldrar bostad, möjlighet att gå i skola, gymkort och redigt med bidrag.

Ge oss en lista Lindberg på vad som mer måste till. En cabbad Audi per hushåll?

Det lömska är också att Lindberg i sin text utgår från exemplet med en pojke som rånas på sina AirPods. Vi ska då tänka att: stackars lilla flyktingbarn som inte har AirPods – det måste givetvis utlösa en sådan känsla av underlägsenhet och saknad att han måste råna ett annat barn.

Så låt gå. Vi ger alla barn i invandrade familjer nya Airpods och vi lovar att de omgående byts ut varje gång Apple lanserar en ny modell.

Men … Lindberg måste förklara vad vi ska ge de barn som mördar andra barn. Vi har ju sådana fall i skolmiljö. Vi har dessutom knivskärningar och brutala misshandelsfall. Flickor som blir stampade på huvudet. Vi har de rån där förnedringen uppenbarligen är det viktigaste och inte vad man stjäl från offret.

Vad är det dessa barn saknar? Vad ska vi ge dem? Vad säger du Anders Lindberg?

Lindberg avrundar med att samhällets situation nu är följden av att ”liberalerna” lyckades:

”Er politik var att skapa ett två tredjedelssamhälle och grattis – ni lyckades. Att utslagning och ökad kriminalitet alltid följer i spåren av ökade klyftor kan inte ha kommit som någon överraskning. Ni visste ju detta.”

Men återigen – vi har ett tvåtredjedelssamhälle därför att de flesta av riksdagens partier varit överens om att tillåta massinvandring från den muslimska kulturkretsen. Därmed har nationen fått ett inflöde av många individer som inte vill bli en del av det svenska samhället.

Och eftersom de inte vill bli det så finns det ingen åtgärd för integrering som är möjlig.

Men målet är inte integrering.

Vad borgerligheten och de rödgröna vill se är att det Sverige som en gång fanns slutgiltigt försvinner. Borgerligheten, liberalerna och vänstern vill inte ha tillbaka det samhälle som trots allt fanns till långt in på femtiotalet.

Förvisso var det ett samhälle med många brister och motsättningar. Men det var ett samhälle som rörde sig framåt genom att människor arbetade. Var och en med det han var bäst lämpad för. Och det var ett samhälle där de flesta ville rå sig själva och bestämma över vad som var bäst för dem själva. vare sig de såg sig som vänster eller höger.

Låt oss börja med att gå tillbaka dit.

När vi är där kan vi alltid ta ett rådslag om vad som bör göras.

Centerns och moderaterna representanter klipper sina sista band till verkligheten.

Nu står det nya utomhusbadet i Järva färdigt. Jo, jag vet vad ni tänker. Är verkligen frånvaron av ett utomhusbad dessa områdens stora problem?

Men det finns vissa praktiska fördelar. 

När bilbränder ska släckas behöver inte brandkåren rycka ut och riskera att bli utsatt för stenkastning utan stadsdelsnämndernas politiker kan organisera langningskedjor från badets pooler till de parkeringsplatser där bilar brinner.

På tal om langning ger det nya badet en praktisk fördel för en del av dem som bor i området. De behöver inte längre ta bilen in till stan för att ge någon ståplats i Nybroviken efter en gänguppgörelse. 

Det här badet är ett exempel på hur politikerna och byråkraterna gått från välmenande anpassning inför muslimska invandrare till en total underkastelse inför islam.

En del av er tycker nu kanske att jag överdriver.

Men betänk då följande.

Utomhusbadets 50-metersbassäng som är delad i två avdelningar har fått ett unikt och speciellt vattenreningssystem.

Och vad utmärker detta vattenreningssystem?

Jo, på i ett av premiärreportagen i lokalpressen får man veta att:

”… reningssystemet är anpassat för bad med kläder på.”

Så alla dessa kvinnor som vandrar runt som enmanstält ska kunna plumsa direkt ner i poolerna.

Fint va?

Eller tämligen snuskigt.

I årtionden har det i svenska badhus varit en självklarhet att man tvagar sig utan badkläder innan man hoppar ner i det badvatten som man delar med andra. Liknande förhållningsregler har gällt i badhusen.

Självklart, enkelt, förnuftigt, hygieniskt.

Men numera står sig renlighetskrav slätt mot efterblivna religionsutövares krav på frihet.

Politikerna som var med på invigningen verkar på fullt allvar tro att de gjort något bra:

”Eftersom Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta har varit de enda stadsdelarna som saknar tillgång till ett utomhusbad nära sig, är Järvabadet mycket välkommet. Barnen kommer att få fler möjligheter att lära sig att simma och därför fyller badet en oerhört viktig funktion. ”, sa Centerns Karin Ernlund vid invigningen.

”Järva har fram tills idag varit ett område utan utomhusbad. Sedan 70-talet har diskussionen pågått och nu har vi äntligen nått fram. Jag hoppas att badet kommer att bli en somrig samlingsplats för hela Järva, och bidra till att fler lär sig simma, myste moderaternas Dennis Wedin vid samma invigning.

Bristen på utomhusbad har alltså varit ett av de stora problemen för Rinkeby och Tensta enligt politikerna?

Nu ska gängbildningar, arbetslöshet, bidragsberoende och usla skolresultat sköljas bort i utomhusbadets vågor.

Härligt.

Eller komplett idiotiskt.

En gång i tiden var svenska politiker ense om att landet måste röra sig framåt. Lubbe Nordström reste runt i slutet på 1930-talet och rapporterade om ”Lort-Sverige”, om misär baserad på okunnighet.

Då fanns en grundläggande enighet över partigränserna om kamp mot bristande hygien.

Numera verkar den enigheten gälla nödvändigheten av att återinföra Lort-Sverige.

Och när den här satsningen för ungefär en kvarts miljard visar sig bara skapa fler problem kommer politikerna säga något i stil med: ”Det kunde man ju inte förutse.”

Men även en enkel balkanbonde kunde för rätt många år sedan förklara varför idéerna om behovet av ett utomhusbad i Järva mest förde tankarna till väl använt diskvatten i den här texten om historiska erfarenheter och den här om den totala oförmågan att ta itu med de verkliga problemen, antagligen beroende på en kombination av feghet och dumhet.

"Till slut inser hon att det hela mer är en fråga om känslor. Det gäller att hitta rätt ord, besvärjelsen som får alla att falla på knä. I alla fall om de är svenskar."

Nyamko Sabuni –beredd att göra plats i bagageutrymmet för ännu en "skuld".

Det här med syskonrivalitet är inte lätt.

Man får förstå att Nyamko Sabuni är sur.

Och desperat.

Här har hon äntligen lyckats bli partiledare. Hennes tid i rampljuset väntar. Presskonferenser. Kanske en ministerpost i någon form av regering? Alla möjligheter står öppna.

Men så börjar opinionssiffrorna rasa. Varje gång hon numera ska läsa en sådan undersökning fasar hon för tanken att det inte ska finnas en egen stapel märkt ”L” utan att hennes parti försvunnit in under ”Övriga”.

Samtidigt syns hennes bror Kitimbwa Sabuni mer och mer i media som ordförande för Afrosvenskarnas Riksorganisation. Medan däremot inte ens Agenda ringer henne.

”Det finns ingen rättvisa”, tänker Nyamko Sabuni. ”Brorsan leder ju en organisation som om möjligt har ännu färre medlemmar än vad vi har i Liberalerna. Och han är inte svartare än jag”.

Hon grubblar. Vad har han kommit på som inte hon har fattat?

Hon nagelfar broderns uttalanden, studerar de märkliga påståendena och försöker finna en koppling till verkligheten samt logik, vilket visar sig tämligen svårt. Men Nyamko Sabuni ger inte upp, hon är tränad för uppgiften efter harvandet med det egna partiets program och kongressmotioner och kan därför läsa texter utan logik och koppling till verkligheten.

Till slut inser hon att det hela mer är en fråga om känslor. Det gäller att hitta rätt ord, besvärjelsen som får alla att falla på knä. I alla fall om de är svenskar.

Och ordet är ”skuld”. 

Men hon inser att hon inte rakt av kan ta över broderns idéer, det gäller att framföra dem som om det som ska lanseras hade växt fram ur Liberalernas eget program.

”Vi i Liberalerna talar ju alltid om integration”, tänker Sabuni. ”Och så kopplar man ihop det med skuld. Då får man integrationsskuld. Sverige har en integrationsskuld till invandrare. Bingo-superjackpot-royal-imperial-straight-flush! Integrationsskuld! Nu ska vi upp i tio procent”.

Dags för en artikel på DN Debatt.

Den som orkar ta sig igenom Sabunis artikel i dagens DN kommer att mötas av påståenden som:

”En sådan (plan för att minska integrationsskulden. Min anm.) bör bland annat innehålla åtgärder för kunskaper i svenska språket, morötter för kvinnors deltagande i arbetslivet, åtgärder för att till exempel bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck, förenklade villkor för små­företag och samverkan för upprustade förorter.”

Men vad har hon för ”plan” för dem som inte är intresserade av att lära sig svenska språket eller ta ett arbete? Det är ju det grundläggande problemet. ”Morötter”?

De som behöver morötter för att lära sig svenska eller ta ett jobb kan förslagsvis söka efter dem i grönsaksland mer söderöver.

”Integrationskulden innebär ett enormt svek mot varje människa som kommit till vårt land utan att ges chansen att lyckas här och mot varje enskilt barn som växer upp i utsatta områden utan förhoppningar att lyckas i skolan eller att få ett bra jobb.”

Har man fått komma till Sverige har man fått chansen att lyckas. Sverige sviker inte ”varje enskilt barn som växer upp i utsatta områden”. Dessa barns föräldrar sviker sina barn om de håller dem kvar i efterblivna kulturella och religiösa mönster.

”Vi ska inte vara ett delat land med ett utanförskap som föder förakt, frustration och konflikter.”

Stora grupper invandrare väljer att ställa sig utanför samhället – det skapar delningen. Det är bland de invandrare som kommit de senaste 20 åren det finns en motvilja till att anpassa sig till det svenska samhället – det skapar det ”delade landet”.

Dessutom, om vi ska laborera med Nyamko Sabunis tanke på att man ska börja redovisa ”Sveriges” olika skulder till dem som befinner sig innanför Sveriges gränser, vad sägs om att ta tag i följande skulder:

”Pensionärsskulden”. Vad gör vi åt det faktum att människor som arbetat ett långt liv och betalat skatt i tron att de ska få en pension de kan leva på nu upptäcker att den pensionen är skamligt låg?

”Våldtäktsofferskulden”. Alla de kvinnor som blir våldtagna men får se sina förundersökningar nedlagda eller inte ens inledda?

”Rånofferskulden”.

”Äldreomsorgsskulden”?

”Vårdskulden”?

Nyamko Sabuni har fräckheten att uttala sig om ”Sveriges” skuld, samma fräckhet som Löfven eller för den delen Kristersson eller Lööf visar när de talar om vad ”Sverige” är skyldigt att göra gentemot olika grupper: invandrare i Akalla eller isbjörnar i Arktis. 

Alla de skulder de vill att vi ska betala är skulder de uppfunnit för att vi ska fortsätta betala skatt till överheten så att de kan fortsätta bygga ut staten, denna eländets dysfunktionella stat som bara skapar nya problem och därmed nya ”skulder”.

De enda som har en skuld i det här landet till medborgarna är politikerna, byråkraterna och deras ”kulturarbetande” hovnarrar.

Dags att skicka räkningen.

Viljan att föra folk närmare varandra leder ofta till att avståndet ökar.

"Gamla bron" i Mostar. Byggd under 1500-talet. Raserad under kriget 1993.

"Och när ni handlade med européer tog ni fett betalt, ibland i form av vita, kastrerade pojkslavar, Europa pröjsade för pepparkakskryddimporten med att exportera eunucker."

Mer kul i jul om vi följer Koranens budskap?

Väldigt många lever i den Hollywoodfabricerade myten om den italienska maffian som ett brottssyndikat med monumentala resurser som styr allt från rättsväsende till politiker – och till och med Vatikanen (det är alltså inte bra att så många hämtar sin verklighetsuppfattning från Gudfadern-trilogin).

En vanlig fredagskväll i Tensta. och även polisens förklaring till bränderna var den vanliga: "Tristess."