Först bro, sedan bråk

Viljan att föra folk närmare varandra leder ofta till att avståndet ökar.

"Gamla bron" i Mostar. Byggd under 1500-talet. Raserad under kriget 1993.

Sitter i min favoritfåtölj i fängelsebiblioteket och studerar en mycket gammal bok om stora broar som aldrig byggts klart – och ibland inte ens påbörjats, utan förblivit kvar på ritbordet som en påminnelse om en halvgalen ingenjörs drömmar.

Jag upptäcker att den ställföreträdande imamen smugit upp bakom mig. Han harklar sig litet för att vara säker på att jag noterar hans existens.

Imamen: ”Ni västerlänningar gillar broar.”

Jag: ”Det gör väl alla. De förbättrar kommunikationerna. För människor närmare varandra. Mer handel. Ökad förståelse.” (Jag tystnar och inser att jag låter som en oläslig gammal pamflett från Folkpartiet inför ett EU-val.)

Imamen: ”Eller så är det tvärtom.”

Jag: ”Det är min tro som är känd för sina spetsfundigheter, inte din. Ni ska vara fyrkantiga, så krångla inte till allt.”

Imamen: ”Om du slår en bro mellan två områden som befolkas av människor med olika seder, kultur, vanor och mentaliteter kommer de förvisso närmare varandra. Men var står det skrivet att det ökar förståelsen mellan dem? De kanske bara ökar motsättningarna? Det är ju ni västerlänningar som är fyrkantiga och tror att det finns tekniska lösningar på allt, och att krig uppkommer för att olika folk saknar kunskap om varandra. Lär oss inte historien att rätt många krig uppkommer för att vi inte gillar det vi ser och upplever när vi lärt känna en annan kultur?”

Jag: ”Ska jag tolka det som att du tänker bli islams Moses, och föra ditt folk tillbaka över Öresundsbron?”

Imamen: ”Slå ihop den där konstiga boken och följ med ner i kaféet så får vi diskuterar det över en kopp kaffe. Jag tror att de har baklava i dag.”

Jag: ”Baklava! Nu snackar vi brobygge, jag kommer.”

Kommentera