Ett vitt pappersark är tomt på innehåll. Det gäller det som kallas vitt privlegium också.

Olof Palme håller tal på på Fårö, den svenska nomenklaturans motsvarighet till Jalta. Det kan bli trångt bland raukarna för den nomenklaturan i framtiden.

Den svenska överheten har de senaste årtiondena predikat för oss att vi måste vara förändringsbenägna.

Det innebär att vi utan knot, gnäll och gny ska acceptera:

– att arbeten rationaliseras bort på grund av teknisk utveckling

– att arbeten försvinner till andra länder

– tanken på att arbeta längre upp i åren

Eftersom arbetslösheten bland svenskar är tämligen låg trots de snabba omställningarna i samhället visar detta på en nästan obegriplig förändringsberedskap. Man omskolar sig, man byter bransch, man tar jobb där de finns. Man byter ort. Bryter upp.

Man skjuter sina tvivel åt sidan, tränger undan tankarna på om det verkligen är bra att gamla svenska industrier övergår i utländsk ägo och förtvinar här men växer i andra delar av världen. Man undviker att fundera över om allt det som kallas teknisk utveckling och digitalisering verkligen är av godo. Man har inte tid att grubbla över vad det gör med människor, liksom man undviker att bekymra sig över döda stadskärnor och döende landsbygd.

Man har annat att göra, man måste hänga med i utveckingen och se till att man kan försörja sig.

Och stannar man upp så hör man mässandet från politikerna (oavsett partifärg): ”Förändringsberedskap, flexibilitet, utveckling!”.

Och människor hör och lyder. De bryter upp går, går vidare, lämnar det som är vant bakom sig. Låter själ och självförtroende gröpas ur lite till. Börjar om.

Arbetslösheten bland svenskar och inrikes födda är ungefär fyra procent.

Budskapet om förändringsberedskap, flexibilitet och utveckling riktas däremot aldrig till de hundratusentals människor som kommit till Sverige efter år 2000.

De ställs aldrig inför stenhårda krav på att överge alla vanor, sedvänjor och kulturella mönster som kan lägga hinder i vägen för att de arbetar.

Deras vanor, sedvänjor och kulturella mönster ses i stället som en tillgång i ett Sverige där de infödda väntas vara beredda på ständiga omställningar.

Arbetslösheten bland utrikes födda i Sverige är 26,7 procent om de kommer från Afrika.

Arbetslösheten bland utrikes födda i Sverige är 22 procent om de kommer från Asien.

Det Sverige där de infödda förväntas följsamt underkasta sig varje förändring som följer av det som sker i politiken och på börsen är också ett land där de utrikes födda anses undantagna från dessa krav.

Och överhetens krav på att vi ständigt ska vara beredda på att ställa om våra liv är förstås följden av att de måste vara beredda att försörja dem som inte vill ställa om sina liv.

Dessutom tillåts de att ställa till ”stök” (som politikerna kallar det) på skolor, i förorter och snart sagt i hela samhället.

Det var därför vi i gårdagens sändning uttryckte vår uppskattning för den brittiska ministern Priti Patels förslag om att placera landets flyktingar på en ö. Det möjliggör en förnuftig kontroll av vilka det är möjligt att släppa in i samhället och det omöjliggör för dem som inte kan släppas in att vålla samhället sår som det tar lång tid att läka.

Det gäller bara att bestämma sig för vilken ö Sverige ska välja.

"Man får förstå att han tyckte han befann sig i en miserabel situation – och en sådan är lättare att uthärda om man tänker på alla dem som har det värre."

Sedan 2016 har Sri Lanka årligen drabbats av allvarlig torka, framförallt i de norra och nordöstra provinserna.

Svenskar anses tillhöra de mest solidariska folken i världen.

Redan Bengt Lidner diktade om detta:

”var helst en usling finns, är han min vän min bror./

Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar

den skatt jag skyldig är…”

Denna gråtmilda omsorg tar sig i dag uttryck i att vi just bokstavligen betalar skatt. Till staten. 

Pengar som sedan ibland finner sin väg till platser liknande de Lidner nämner: ”Nova Semlas fjäll … Ceylons brända dalar”.

I morse ser jag en notis om att Sverige går in med 35 miljoner kronor i ett projekt i Kambodja. Det är bidrag till bland annat en förstudie om hur landet ska hantera klimatkrisen.

Det är nästan så man klämmer fram en tår, men då med tanke på att det går 35 miljoner till ett land som intar plats nummer 161 i rankingen på listan över världens 180 mest korrumperade länder. Men visst, några Toyota Landcruisers till ryms väl alltid på Phnom Penhs gator. (Ja, jag vet. ”Småpengar” i sammanhanget, vilket på något sätt gör det än värre.)

I den svenska litteraturhistorien tror jag man helt missförstått vad som orsakat Lidners sentimentalitet. Den utgår inte så mycket från att han lider med andra, han tycker mest synd om sig själv.

Alldeles lätt hade han ju det förvisso inte, kommer på kant med folk nära Gustav III, hamnar utanför den mer automatiska tilldelningen av pengar och favörer och tvingas bli mer av en brödskrivare.

Man får förstå att han tyckte han befann sig i en miserabel situation – och en sådan är lättare att uthärda om man tänker på alla dem som har det värre.

Det här är inte enbart en fråga om en slags överklassens och litteratörernas sentimentalitet riktad mot menigheten, dem som man tycker synd om därför att de fötts med träslev istället för en silversked i näven. Denna känsla har även en stark folklig förankring i Sverige historiskt – jag kan svårligen förstå den tidiga svenska missionsverksamheten i Afrika utan att utgå från att en drivkraft för dem som reste ut var att få hjälpa andra och känna att det egna armodet därhemma ändå inte var det värsta tänkbara.

Verklig fattigdom är mindre vanlig i Sverige i dag. Maktlösheten däremot utbredd, väldigt många människor upplever att de saknar kontroll över tillvaron - och därmed över sig själva, vilket kan ta sig varjehanda uttryck. En sådan känsla av maktlöshet och saknad av mening i livet kan också leda till att man vänder blicken ut och upp mot ”Nova Semlas fjäll” … se där en usling som har det än värre än jag.

Man förjagar känslan av att man inte finner verkligt värde i det egna livet genom att bekymra sig om de som riskerar att förlora livet.

I detta ligger faktiskt något vackert.

Men också något mycket farligt.

Är verkligen den som inte förmår finna fast grund under de egna fötterna lämplig att dra upp andra ur kvicksanden?

Kommer han inte också att riskera att dras ned?

Och är därför verkligen ett land där stoltheten över den egna kulturen, historien och nationen är frånvarande lämpat att hjälpa andra? Vare sig vi talar om att öppna gränserna eller ge utlandsbistånd?

Är inte omsorgen om flyktingar en flykt från den egna situationen?

"Världen är som alltid bra, och som vanligt lovas vi i Johan Norbergs texter att den alltid ska bli bättre. Och så kan väl allt te sig om man betraktar den sittande på en kulle i Toscana."

Matteo Salvini, ett värn mot maffians försök att bygga en slavekonomi i Italien.

I den kolumn av Johan Norberg i tisdagens AB som jag började fundera kring i går berättar han hur han känner sig tillfreds med livet när han sittande i Toscana betraktar två invandrade framgångsrika kvinnor som med "entreprenöriell" iver fixar och donar.

Världen är som alltid bra, och som vanligt lovas vi i Johan Norbergs texter att den alltid ska bli bättre.
Och så kan väl allt te sig om man betraktar den sittande på en kulle i Toscana.

Det finns dock en sak som oroar honom (nej, det är inte de vildsvin han anar i den omgivande naturen – de är faktiskt ofarliga – skulle han dock stöta på vildsvin på Sardinien så uppmanar jag honom att klättra upp i närmsta träd, de är snabba som vinthundar men med fler och vassare tänder–) – utan det som gnager och oroar är den nye italienske inrikesministerns "främlingsfientlighet".

Men den "främlingsfientligheten" beror på att det finns en annan italiensk verklighet än den Johan Norberg förmår uppfatta.

När Matteo Salvini stänger de italienska hamnarna för flyktingfartyget Aquarius och Palermos borgmästare Leoluca Orlando däremot deklarerar att för hans del är fartyget välkommet att anlöpa eftersom: "Sicilien har alltid varit en fristad för alla" – då blir i medias raportering Salvini den onde, Orlando den gode – och den fule nämns inte alls.

Men Sicilien är ju ingen fristad för migranter – det är en trälmarknad för barn där de plockas upp direkt efter ankomsten och förs i väg för att bli barnarbetare i jordbruket, på byggen eller i värsta fall hamnar de på en barnbordell.
Det är här den fule opererar, han som gillar tanken på öppna gränser för den ger honom möjlighet att få livegna barnarbetare – för i princip ingen kostnad alls.
Och han tackar inte nej till vuxna livegna heller.

– och det gäller inte bara Sicilien – du kan se migrantbarn slita på byggen och marknader över hela södra Italien – och i Rom.

Det här skapar strukturer som växer ihop med den organiserade brottsligheten – (ofta är de redan en del av den) – och dessa strukturer har sedan i sin tur nära band med politiker.

Nu finns det de som argumenterar för att detta faktiskt också är utveckling och säger att den elvaårige pojken som bär tegel utanför Neapel har det bättre än han hade det i Egypten eller Somalia.

Möjligen, vad vet väl jag – jag har inte riktigt de förståndsgåvor eller den inlevelseförmåga som krävs för att jag ska kunna uttala mig om det, men jag är stillsamt fascinerad av att andra dristar sig att göra det.

Men – den som anser att den lille, lille byggnadsarbetaren har fått det bättre – tycker han detsamma om pojkens lite yngre bror som finns på en pojkbordell inne i stan?
Kan tyckas vara obehagligt att skriva om sådant och släpa in det i debatten – men så ser verkligheten ut.

Man räknar med att närmare en fjärdel av de migrantbarn som kommit till Italien är – "borta".
De resterande återfinns till exempel på förläggningarna på Sicilien där antalet behövande är sju gånger större än antalet tillgängliga sängplatser.
Där framlever de sina dagar hopträngda i väntan på vad – på att någon kommer och tar dem med sig för trälande 14 timmar om dagen?

Det är detta som Salvini vill sätta stopp för – för han menar att det förstärker överheten i italien – samtidigt som det skapar sociala processer som än mer hotar traditionella värden och samband i Italien.

Han ser massinvandringen som ett led i Roms och etablissemangets målmedvetna strävan efter att göra hela Italien till en enda kaotisk marknadsplats där barnarbete och livegenskap för att betala biljett till "räddningsfartyg" är en självklar beståndsdel.

Salvini och Legan ser alltså de öppna gränserna som ett sätt för den etablerade överheten att ytterligare stärka sin makt.

Hur då måste man förstås fråga sig?
Och för att förstå det så måste man gå tillbaka i historien och se de sammanhang ur vilka Legan växer fram.

I Italien i mitten på 1980-talet hör jag en man tala till tusentals människor i en överfull park i Florens. Han dundrar mot Rom, han säger att den makthavande eliten är tjuvar, att de vill förvandla hela landet till en bordell där allt, precis allt är till salu och han talar om hur de tradtionella värdena i regionen måste försvaras – allt det som håller det lokala samhället samman; kulturen, familjen, de små butikerna och företagen, arbetsplatserna, lugnet och ordningen – så länge allt detta finns och fungerar kan aldrig samhället bli den där platsen där precis allt är till salu – men då måste man försvara allt det man kämpat sig till genom århundraden, då måste man försvara sitt sätt att leva.

Den som talar är en man i ledningen för kommunistpartiet – PCI – i regionen. Hans hållning är typisk för partiet på det lokala planet vid den tiden. Sex år tidigare har partiet under Enrico Berlinguer lagt om kursen efter mordet på Aldo Moro.

Man tror inte längre att Italien kan förändras genom att man erövrar mer politisk makt i parlamentet i Rom – centralmakten och staten är för korrumperade. Slaget där förlorat.
Man ska istället erövra den lokala makten för att kunna bidra till att ge människor ett bra liv.
I lokalvalen 1985 segrar man och tar makten i de flesta stora städerna i norr: Turin, Venedig, Genua, Bologna, Florens, Perugia och i väldigt många mindre städer och samhällen. Man har förvisso länge haft en stark ställning där.
I södern dominerar däremot de korrumperade kristdemokraterna.

Berlinguer har dött året innan jag står där i parken, han var totalt utarbetad av sitt ständiga resande runt i landet.
Den nya ledningen väljer att återgå till att försöka erövra parlamentet i Rom och lyckas allteftersom genom sina olika manövrer på det nationella planet gör sig mindre och mindre betydelsefulla – de utvecklas närmast i samma riktning som Labour under Blair; nu försöker det parti som fått en stark ställning genom att försvara människors villkor här och nu bli större genom att prata om det som "måste" komma – det högteknologiska samhället, internet, globalisering, öppenhet – kultur och design blir viktigare än frågan om vägar, broar och bevatningsanläggningar.

Men andra partier är vida bättre på att vara "moderna" – som Craxis PSI – och PCI:s fortsatta manövrerande och försök att bygga allianser med andra partier och rörelser på det nationella planet som har samma inriktning gör det nu ombildade och namnbytta PCI till ett alltmer diffust alternativ och de kommer bara att bli mindre och mindre och mindre på det nationella planet – men de försvarar sin position lokalt.

Parallellt med detta växer de regionala och lokala partierna fram i norra Italien, i skapandet av en del av dem deltar gamla medlemmar av PCI, i andra fall bildades helt nya regionala PCI och i en del andra fall skapas kommunistiska fraktioner inom olika regionala och lokala partier – Matteo Salvini var en av dem som i begynnelsen av sin karriär ägnade sig åt det sistnämnda.

Även om gammal PCI –kader var viktig i det som skulle bli Lega Nord fanns där förstås mängder av andra människor med i uppbygget (som kom från andra partier eller som var opolitiska) – av det enkla skälet att de var norditalienare och såg centralmakten och det genomruttna Rom som en utsugande kraft – och som en fiende till allt de själva ansåg vara viktigt.

Det var därför man ville bryta sig loss och bli självständiga – vilket man fortfarande vill. Man villel inte bli självständiga för att man hatade "södern". Många av de ledande i Legan är andra generationens invandrare från just "södern" – de har varit med om att deras föräldrar fått bryta upp och söka sig till norr – vilket bidragit till att de hatar Rom – inte de regioner de stammar ifrån.

Och – återigen – det är detta perspektiv som är det viktiga – för Legan är Rom, centralmakten, den byråkratiska, ineffektiva tjuvaktiga statsapparaten fienden – man kan inte erövra den – men man kan dra sig undan den.
(Vilket man ju numera också uppmanar de södra delarna av landet att göra. Det mäktiga Neapel och det det kultiverade Palermo gick under och hamnade i bakvatten när Italien enas och Rom börjar växa. SJälvklart kan de resa sig igen.)

Och här ligger förklaringen till det Johan Norberg förklarar som "främlingsfientlighet" hos Salvini – det är en fråga om fientlighet mot Rom. De gamla tjuvaktiga eliterna – dem Enrico Berlinguer kallade "perversa i sin självgodhet" öppnade gränserna – något Salvini ser som en fientlig handling direkt riktad mot de norra delarna av landet, ett fortsatt försak att undergräva det man där kämpat sig till.

Att tro att de där gamla perversa eliterna gjorde det av människokärlek är lite vrickat – vi talar om individer som försnillat katastrofbidragen till det egna landets invånare när de drabbats av jordbävningar och översvämningar. Nu vill de plötsligt rädda en miljon afrikaner och araber på grund av att de har hjärtan av guld. Skulle inte tro det.

Alltså, öppna gränser för Italien leder förvisso till de där två framgångsrika kvinnliga entreprenörerna Johan Norberg ser.

Men det leder också till det jag ser – trälhaven som sliter på Siciliens åkrar och odlingar och bor i skjul – eller barnen som bär tegel på byggen.
Eller de barn som bara försvinner till platser du och jag inte vill föreställa oss.

Öppna gränser i Italien skapar kaos, mänsklig misär, stärker de korrumperade eliternas makt – och hotar de landvinningar som det arbetande folket kämpat sig till.

Om öppna gränser ska definieras som en led i utvecklingen så är det för mig – och uppenbarligen också för norditalienarna fel sorts utveckling.
Och om de korrumperade eliterna återfår makten och Salvini förlorar – då ska inte Johan Norberg vara så säker på att hans toscanska kulle ser likadan ut när han återvänder dit någon gång i framtiden.

"Den grundläggande tankegången hos Norberg är förstås denna: "Hör upp dumhuvud! Gillar du glass? Ja, tänkte väl det. Det var araberna som tog den till Europa via Sicilien. GB–glass skulle inte finnas utan araber – tänk på det och öppna ditt hjärta!"

Muslimer i protestbön framför Colosseum i Rom.

"I ett samhälle där vi ser ankarbarn som något naturligt är det bara en reflex av att vi lever i ett tillstånd där de egna barnen blivit accessoarer."

Kurdiska kvinnor som kämpade för att försvara sig och sina hem och barn mot IS var föredömen, men i västerlandet fick de som använde sina barn som "ankare" större uppmärksamhet och stöd.