barn som ankare eller accessoar

"I ett samhälle där vi ser ankarbarn som något naturligt är det bara en reflex av att vi lever i ett tillstånd där de egna barnen blivit accessoarer."

Kurdiska kvinnor som kämpade för att försvara sig och sina hem och barn mot IS var föredömen, men i västerlandet fick de som använde sina barn som "ankare" större uppmärksamhet och stöd.

Jag har alltid tyckt att exaktheten i uttrycket är viktig när det gäller ord – och poesi – och att man skildrar verkligheten – om det så är den egna inre verkligheten.

Problematiskt blir det dock om vi inte är överens om hur verkligheten ser ut.

Än mer problematiskt blir det om vi låter våra förhoppningar på hur det borde vara innebär att vi menar att verkligheten ser ut på det sättet som vi hoppas på – och därför angriper dem som använder andra ord och menar att de skapar en falsk bild genom sitt nyspråk.

Den nyutkomna antologin ”Nyliberal ordlista” är ett exempel på det senare problemet, och Ragnar Strömbergs recension i dagens AB gör för mig inte problemet mindre.

”Athena Farrokhzads dikt om ”Ankarbarn”, beteckningen på barn som listiga föräldrar använder som änterhakar för att klättra över relingen på folkhemsskeppet;–”

Låt oss bortse från det märkliga bildspråk Strömberg etablerar; barnet blir både ankare och änterhake – lite svårt liksom i verkligheten och en märklig språklig figur av någon som hävdar att vi måste vara noga med orden (möjligen ser Strömberg för sitt inre någon av de draggar som fiskare på de grekiska öarna använder – de bör rimligen också kunna användas som änterhake.)

I vilket fall, låt oss inte vara petiga, låt oss gå till den dikt av Farrokhzad som Strömberg (och uppenbarligen väldigt många andra tagit till sitt hjärta.) Några rader lyder så här:

”Ett barn är fött på denna dag
Ett barn ska förankra
Ett barn ska ge sin mor rätt till jord
Ett barn ska väg bereda

Vilket barn är inte ett ankarbarn
Vilken mor griper inte efter bottnar”

Det problematiska för mig är att jag inte är överens om tankegångens grundläggande förutsättning: ”Vilket barn är inte ett ankarbarn”.

Det rimliga, naturliga och självklara är att modern – och fadern – är barnets ankare. De bär ansvaret för barnets väl och ve – oavsett förhållanden – krig, nöd och misär.
I krig som fred är familjen ett värn, en hamn i en hjärtlös värld.

Och jag vill drista mig till att mena att så är det i tämligen många kulturer, men för poeten är tydligen det givna och självklara att modern betraktar sin barnaskara, pekar på någon och sedan sänder denne ut i världen som ett ”ankare” eller en ”änterhake” – eller vad det nu var.

Att en sådan dikt vinner anklang i Sverige tror jag visar hur perverterad synen på familj och föräldraskap blivit i det här landet; i ett tämligen rikt samhälle som vårt där många verkar skaffa sig barn som en accessoar för att förankra sig i tid och rum och i sin omgivning – blir det naturligt för dem att tänka sig att människor som lever under väldigt mycket fattigare förhållanden gör precis på samma sätt – använder barnen som ankare.

Och ja, jag ser nöden och eländet i världen, jag anser inte att världen blir bättre för varje dag – tvärtom – just därför finner jag denna dikt obehaglig – den utgår från något som är fel och lanserar det som en allomfattande sanning och som något självklart och bra.

För det är ju uppenbarligen så att de flesta människor i tredje världen som oförskyllt drabbas av död, svält och sjukdomar inte använder sina barn som ”ankare” eller ser dem som en förbrukningsvara eller en lottsedel –

Varför diskuterar vi inte hellre hur Sverige som stat och nation ska hjälpa alla de föräldrar som är ankare för sina barn och som kämpar för hem, härd och överlevnad i Syrien, Irak, Jemen? Kongo? Tibet?

Men då behövs det en klar analys av vilka krafter som skapar krig och kaos och vilka som står dessa krafter emot ute i världen.
Därefter kan vi rikta våra resurser dit – gärna i form av vapen så de kan försvara sig – och låt det kosta (det är inte där skon klämmer för min del.)
Sveriges politiker frotterar sig gärna med de utländska potentater som skapar krig, misär och flyktingströmmar.

Låt oss inte låtsas om världen som den är.
Studera fakta – jobbigt, jobbigt.
Låt oss istället känna efter.

I ett samhälle där vi ser ankarbarn som något naturligt är det bara en reflex av att vi lever i ett tillstånd där de egna barnen blivit accessoarer.
Och det ger väl ägaren till accessoaren någon slags förankring.
Därmed är väl allt som det ska vara.

Kommentera