Visst, av jord är jag kommen och allt det där. Men jag ser nog ändå inte maskar som mina jämlikar.

Korven har två ändar, fulheten hos den samtida konsten verkar dock ändlös.

Visst har du väl funderat ibland på det här med jämlikhet? Jo, men det är klart du har.

Jag kan nu berätta för dig att du varit för inskränkt i ditt funderande. Du kanske tänkt i termer av klasser och sociala skikt. Etnicitet? Kön?

Hur ska man få till den där jämlikheten?

Men ska du finna svaret måste du vidga ditt perspektiv – det inser jag när jag i dag läser Expressens kultursida. Där ställs den grundläggande och avgörande frågan i en konstrecension:

”Mask eller människa – är vi jämbördiga trots allt?”

Du inser förstås som jag att vi står inför ett gigantiskt omvandlingsarbete av samhället och tillvaron om den frågan besvaras med ett ”ja”.

Det är kritikern Sara Berg som funderar på oss och maskarna efter att hon varit i Köpenhamn och sett den: 

”… brittiske konstnären David Shrigleys pågående utställning. ”Do not touch the worms” är en hög med tjugo gigantiska, rosa daggmaskar i duschdraperimaterial. Med jämna mellanrum blåses de upp till tjocka korvar – några reser sig rakt upp i luften, likt fuck you-fingrar eller erigerade penisar. Kritikerna är förtjusta.”

Det kan ju vara så att kritikerna egentligen blir glada för att de när de ser de stora ljusröda korvarna påminns om att de faktiskt kan lämna utställningslokalen, gå ut i solen, och trycka i sig en dansk röd nitritsprängd korv, halsa en öl och återvända till verkligheten.

Eller så kan de slå följe med Sara Berg och vandra vidare i staden:

”På Refshaleøen i Köpenhamn kan man se maskarna som ett uppror mot tillvarons kvävande konformitet eller som en hyllning till alla de organismer som är långt viktigare än människan på den här planeten. Bara några hundra meter bort ligger till exempel restaurang Amass, där den klimatmedvetna kretsloppsideologin i köket även innefattar en egen kompost.”

Mycket av den samtida konsten strävar medvetet efter att förfula världen och försvaga människan, ständigt ska konsten försöka få oss att förstå vår begränsning. Att hävda att vi är underlägsna en massa andra organismer är dock nog svårslaget.

Vem kunde väl därför glädja sig när Amanda Lind i veckan meddelade att det blir 1,5 miljarder i extra stöd till kultursektorn under 2020 och att staten ska ”skjuta till mer pengar för inköp av konst för att stötta svenska konstnärer”.

Våra offentliga byggnader och miljöer ska alltså bli ännu fulare.

Om jag är motståndare till offentlig utsmyckning?

Inte alls.

Jag är motståndare till fulhet.

Och jag kan inte riktigt förstå hur jag hamnat i en tid då föraktet för människan och dyrkandet av det fula och svaga blivit en självklar del av konsten.

Vem längtar inte efter att vår tid får konstnärer som liksom Grant Wood strävar efter att skildra det starka och vackra hos människor, och skönheten i arbete och vardag.

Dags är dags att ställa frågan med vilket mål Expressens kultursida driver sin envetna kampanj för kulturell efterblivenhet.

Sugen på en ny bil? Fram med apelsinerna och kanelstängerna.

Svensk musik som hyllar Oden, Tor och Freja och vikingar betraktas med viss misstro på kultursidorna. Vad annat att vänta i ett land där det kommer statliga rapporter som betecknar runskrift som ett sätt för högerextrema personer att signalera (dock är det lite oklart i i den färska rapporten vad som signaleras).

På kulturredaktionerna tänker man väl något i stil med: ”Börjar folk ägna sig åt asatro vet man ju aldrig hur det slutar. De kanske börjar bygga långskepp och färdas längs med Volga, hamnar i Istanbul, plundrar och då får vi problem med Erdogan.”

Observera att denna försiktiga inställning bara gäller svenska förkristna uppfattningar.

Om en svensk artist skrev en låttext som beskrev Sveriges ”fantastiska kulturarv” men stannade vid det sista blotet 1084 i Uppsala, skulle han eller hon betraktas som lite vrickad.

Beyoncé talar i sin senaste låt också om rötter och ursprunglig kultur, men möts inte med misstänksamhet på kultursidorna. I Expressen är Juliet Atto djupt berörd av Beyoncés senaste text:

”Den trap-influerade låten lyfter svarthet bortom rasism och diskriminering. Istället för att sjunga om förtrycket av svarta väljer Beyoncé att belysa svarta personers rika kultur och historia.”

”Beyoncé är uppvuxen i den amerikanska södern där västafrikanska traditioner lever vidare bland stora delar av den svarta befolkningen. I låten nämner hon Oshun, en orisha, eller gudinna, från Yoruba-folkets religion i Nigeria. Med Oshun, som representerar kärlek, fertilitet och feminin energi, hedrar Beyoncé sin svarta kvinnlighet och samtidigt sina afrikanska rötter.”

Nå, nu har jag läst Beyoncés texten ett antal gånger, och jag har inte upptäckt något om ”svarta personers rika kultur och historia.”

I det kulturella arv som Beyoncé sjunger ger henne styrka räknas följande upp:

Gudinnan Oshun, dashikin (ett klädesplagg), en Ankhamulett samt Nag Champa-rökelse.

Redan där blir min förvirring total. Nag Champa-rökelsen kommer ju från Indien. Ankha-symbolen från det forna Egypten – förvisso fint att Beyoncé kan hämta styrka ur att bära en sådan eftersom inte ens egyptologer är riktigt säkra på vad symbolen antas föreställa, men i vilket fall är de tämligen överens om att den står för livgivande … på något sätt. 

Och allt det här är ju bara så sorgligt.

Det är väl bra om människor kan hämta styrka i sin historia. Men om det enda de kan gå tillbaka till är en mytologisk gudinna som vill ha mycket apelsiner som offer, batikkläder, en amulett samt från Indien importerad rökelse, då kan man nog inte räkna med att få tillräcklig styrka för att möta utmaningar här i livet.

Det som Beyoncé kallar för ”svart kultur” präglas av sin rundgång. Det ansågs i Nigeria vara lite efterblivet att vandra runt i en traditionell dashiki, men så började svarta i Harlem gå omkring i färggranna kaftaner på 1960-talet och den nigerianske musikern Fela Kuti berättar att:

“We were even ashamed to go around in national dress until we saw pictures of blacks wearing dashikis on 125th street.” 

Typ: oj, kolla vad de har på sig i New York. Vi måste bli lika hippa som de, tillbaka till våra rötter.

Beynoncé hyllar alltså efterblivenhet och vidskepelse som vägen framåt för svarta.

Jag tvivlar starkt på att dyrkandet av Oshun kan göra svarta friare och starka.

Oshun-kulten är ju en viktig del i den karibiska Santerian, och inte har de svarta på öarna fått det bättre av att de på nätterna smetar in varandra med hönsblod, dricker sig medvetslösa på usel rom samt har initiationsriter där man begravs levande under en natt.

Kan kanske vara kul, men skapar väl inte så mycket välstånd vad jag kan se.

Men kanske tycker Beyoncé faktiskt att Haiti är lyckoriket hon drömmer om.

Eller Brasilien där Oshun också åkallas inom Candomblé.

På dessa platser i världen lever allt det kvar bland svarta som Beyoncé menar ska ge dem styrka i USA och västvärlden.

Vill man som Juliet Atto beteckna detta som ”rik kultur”, så varsågod och lycka till.

Det går säkert jättebra. Om Oshun-kulten breder ut sig i Sverige kommer ju snart alla svarta vara välmående och förmögna. Allt man behöver göra är att att åkalla Oshun och genomföra den ritual som ger rikedom.

Det som behövs är fem apelsiner, ett gult ljus, en vit tallrik, kanelstänger, honung och en bild av gudomen.

Tänd ljuset, lägg apelsinerna på tallriken, droppa honung på dem, lägg dit kanelstänger och låt det hela stå framför bilden av Oshun i fem dagar.

Jag antar att du sedan kan lämna bostaden och upptäcka att därutanför står en Mercedes Maybach GLS 600. Kylskåp med plats för champagneflaskor är standard.

Men förlåt. 

Ett allvarligt menat ”förlåt”.

Jag vill egentligen inte håna folkliga föreställningar eller uråldrig tro.

Alla nationer kan hämta styrka ur mytologier som vävs kring sådana föreställningar.

Men det farliga är om man som svarta gör idag stannar där och talar om sin ”rika historia”.

Det är som om jag som enkel balkanbonde skulle skriva en hyllningsdikt till slavernas förkristna gudom Crnobog samt lyriskt besjöng vår böjelse för att göra sprit på plommon och aprikoser och sammanfattade detta som ”slavernas rika historia” ur vilken jag hämtade styrka.

Självklart skulle jag angripas som inskränkt och okunnig. 

Många skulle säga: Nikolaj Tesla då! Bara för att ta ett exempel.

Och där har vi hela problemet.

Den samlade svarta kulturen kan genom historien inte uppvisa någon motsvarighet till Tesla.

Det kanske den i sinom tid kommer att kunna göra den dag de svarta inser sin kulturs svaghet, och överger den för att lära av Europa.

Men Expressens kultursida verkar nu göra allt för att svarta ska förbli okunniga, förvirrade och känslostyrda.

Vad är syftet?

Det är dags att välja sida när västerlandet angrips. Det gäller även hbtq-rörelsen.

Representanter för "Madame Legion" marscherar in i Alger för att försvara Republiken.

Nu ska sommarvikarierna in på Stockholmstidningarna och det har mycket länge varit så på kulturredaktionerna att man är noga med representationen. Mångfald, ni vet.

Man rekryterar därför alltid en bög på sommaren.

Nu har jag inga som helst problem med homosexuella skribenter eller homosexuella i sig.

Min aversion gäller kultursidesbögarna.

Expressens exemplar för året heter Philip Warkander.

Han inleder sin säsong med en text som bär rubriken:

”Därför har vi män

börjat raka benen”

Man kan resa flera invändningar mot rubriken. Den första gäller förstås uppfattningen att ”vi män” börjat raka benen.

Skulle inte tro det Philip. 

En snabb okulär besiktning i mitt grannskap ger vid handen att så inte är fallet.

Men vi kanske rör oss i olika kvarter. Vad vet väl jag.

Om vi ska lita på resten av hans text kan vi dock åtminstone vara säkra på att Philip själv samt italienska fotbollsproffs rakar påkarna.

För både fotbollsshorts och moderiktiga shorts just nu kräver det. Philip berättar för oss att:

”Själv köpte jag två av Pradas minishorts förra året och har inte slutat raka benen sedan dess. När jag ser de mörka hårstråna börja spira tar jag numera reflexmässigt fram hyveln.”

Han är en listig liten gynnare, nu har han lagt en plattform för vad han ska skriva om hela sommaren. Texterna ligger antagligen klara. I nästa artikel får vi veta vilket raklödder han använder, därefter en essä om den bästa hyveln, och så en avrundande betraktelse om med vilken olja eller vilket balsam man ska smörja in de nu lena och fina skånkarna.

Jag drabbas onekligen av fasa inför tanken på den artikelserien och vill omgående starta en crowdfunding för att fixa en laserbehandling åt Warkander.

Han avslutar sin text med orden:

”Är det en feminisering av mansidealet som vi bevittnar? En bredare, mer liberal tolkning av vad som kan anses vara manligt? Det vore ju i så fall inte så dumt.”

Men att män är olika, och att en del föredrar andra män, har inte varit något problem bland vanligt folk på ett bra tag. Oavsett samhällsskikt. Människor bedömdes efter kunskaper och arbetsförmåga. Eller styrka i strid.

Alla har haft en plats. 

Det är först i det senmoderna västerländska samhället som vi fått gnällbögarna – i Sverige anförda av pionjären Jonas Gardell.

De utmålar sig ständigt som förföljda. Och de utmålar sig ständigt som bärare av högre kunskap.

Historiskt har det förvisso varit så att bögar, lesbiska och transpersoner varit ansedda som personer som vet mer och kan se mer – just därför att de överskrider andra människors gränser.

Gardell, Warkander och andra är blott en nutida blek återspegling av detta.

För vilken kunskap anser de sig vara bärare av i dag?

Låt oss se på Warkander, lektor i modehistoria som doktorerat med avhandlingen ”This is all fake, this is all plastic, this is me. A study of the interrelations between style, sexuality and gender in contemporary Stockholm”.

Den kan väl bäst beskrivas som en etnografisk studie där Warkander utforskar hur bögar i Stockholm byter klädstil från dag till dag. Eller hur de arrangerar fester, vikten av partyfixandet beskrivs i en intervju i DN:

”I början av avhandlingen beskriver han en situation när konstnären Makode Linde firade sin födelsedag på Berns genom att bjuda sina vänner under temat ”straight acting”, ett begrepp som används för att beskriva homosexuella som uppträder på ett stereotypt heterosexuellt manligt sätt.

Genast arrangerade Tommie X en alternativ fest för fjolliga bögar där han själv klädde sig i vit aftonklänning från 30-talet. För att skapa en motvikt till ”straight acting”-temat.

– På så vis skapas hela tiden alternativa plattformar som utmanar stereotypa föreställningar och vänder upp och ned på normer. Därför är det högst situationsbundet vilken stil som ger inflytande, säger Philip.”

Men att bögar klär sig i vit aftonklänning från 1930-talet förändrar inte verkligheten, det kan däremot ge dem som uttolkar detta som något storslaget och viktigt för mänskligheten inflytande i det offentliga rummet, och på kultursidor.

Den överhet som vill se en helt globaliserad och nivellerad värld, där alla västerländska värden förgås är givetvis intresserade av att det offentliga samtalet domineras av personer som hela tiden för fram tanken på att alla är lika, det finns inga gränser – allt ska vara flytande. Allt ska ner i samma ”pot au feu” och koka tills ingredienserna inte går att identifiera.

Det hbtq-rörelsen inte förstår är att detta i sin förlängning inte ger dem en plats i samhället, det innebär deras egen utplåning. I sinom tid kanske också fysiskt eftersom de om överhetens mångkulturella projekt blir segerrikt kommer att vara lovligt byte för queerhatare från den muslimska kulturkretsen.

I DN-intervjun menar Warkander att:

Synen på kön har också förändrats. Uppdelningen mellan kvinnligt och manligt har börjat ifrågasättas. Särskilt tidigare föreställningar om det manliga som den självklara kärnan och det kvinnliga som yta och utseende.”

Och han avslutar sin text i dagens Expressen med:

”Är det en feminisering av mansidealet som vi bevittnar? En bredare, mer liberal tolkning av vad som kan anses vara manligt? Det vore ju i så fall inte så dumt.”

Dessa två citat avslöjar Warkanders bigotteri.

Gamla folkliga föreställningar om kvinnor inskränker sig inte till att det kvinnliga utmärks av ”yta och utseende”.

Det är fjollbögens uppfattning om vad det är att vara kvinna; smink, ständiga klädbyten och så roa sig.

Och nu ska denna inskränkta syn på vad en kvinna är spridas till heteromännen och forma deras beteende.

Vi ska alltså bli bättre människor genom att uppföra oss som fjollbögar tror att kvinnor är?

Själv vill jag gärna se fler bögar och lesbiska ta plats i det offentliga samtalet, men genom sina kunskaper och förmågor.

Och faktiskt också genom sin erfarenhet – perspektivskiftet det innebär att inte vara hetero ger givetvis vissa insikter som jag som hetero inte har eller kan få.

Men dessa kunskaper, förmågor och erfarenheter är givetvis vida större än det Warkander vill begränsa dem till:

”Deras vårkollektion för män 2019 var sensationell. En enig kritikerkår menade att detta var en av deras starkaste herrkollektioner på länge. Särskilt Pradas shorts – i olika färger, material och snitt – men ständigt i minimalt format, knappt täckande skrevet, blev förra årets stora modesnackis.”

Det är sådant Warkander vill att bögar och män ska ägna sig åt; få dåndimpen av Pradas kollektion av minimala shorts som knappt täcker skrevet.

Jag förväntar mig så mycket mer av bögar och lesbiska. De är bärare av viktiga västerländska traditioner. De är också vana att sluta sig samman och kämpa även när omgivningen är fientlig. Precis vad de västerländska samhällena behöver i dessa tider.

Det bör räcka med två kompanier för att hålla ordning i Stockholm, ett med muskulösa bögar och ett med butchflator.

Formera er.

PS. Det är inte så att jag förnekar förföljelse och förtryck genom historien av dem som inte är heterosexuella. Det har förekommit.

Enkelt uttryckt kan man säga att alla faktiskt förföljts genom historien, tillvaron är ju en kamp och någon förlorar alltid på grund av religion, nationell tillhörighet, klass eller sexuell preferens. Några hamnar alltid underst.

Men bögar och lesbiska har genom historien visat en sällsynt förmåga att hävd sig genom kampen för att – enkelt uttryckt – få ha sex med vem de vill.

Och det som fascinerar mig är den rent krigiska förmågan. Inte bara i Sparta, utan hos de japanska samurajerna, piraterna, Budjonnys röda ryttararmé, eller den franska främlingslegionen som av araberna kallades ”Madame legion” på grund av den utbredda homosexualiteten. Men likafullt sprang araberna åt andra hållet när Legionen kom.

Hbtq-rörelsen står inför ett vägval när västerlandet är hotat. Offerkofta eller uniform.

Hur vill man ta plats i samhället?

Och jag lovar, det finns snyggt skurna uniformer. 

"Läser Karin Olsson sin egen tidning? En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik."

"Jul på bordellen" målade Edvard Munch under ett besök i Lübeck 1904. Målningen skildrar hur de prostituerade kopplar av på julafton med att läsa efter det att de klätt granen.

Expressens förste kulturkommissarie Karin Olsson använder SvD-fotografen Tomas Oneborgs bortgång i Covid-19 på ett tämligen osmakligt sätt. Han verkar varit en hårt arbetande fotograf och duktig yrkesman (alla tidningsfotografer numera måste vara hårt arbetande eftersom redaktionsledningarna avskedat merparten av deras fotograferande kollegor.)

Nu försöker Karin Olsson ge sig och sin yrkeskår lite hjältelyster genom Oneborgs bortgång:

”Under en allvarlig kris som denna är journalister en oundgänglig yrkeskår. Kanske inte i jämförelse med en enskild läkare som tar beslut om respiratorvård för en patient med andnöd. Men som kollektiv.”

”Oundgänglig yrkeskår”? ”…som kollektiv”?

Läser Karin Olsson sin egen tidning?

En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik.

Man kan ju inte påstå att detta förändrats i och med pandemin.

Som vi säger på Balkan … ett horhus blir inte ett bibliotek bara för att det står en bokhylla i väntrummet.

Tomas Oneborg dog sorgligt nog av covid-19.

Vilken sjukdom som dödade medströmsmedias journalistik för ganska många år sedan är väl oklart.

Död är den i vilket fall.