Kommentarer

Poeter & pärlplattor

Boris Benulic

Har de slutat med pärlplattor på psykavdelningarna? Låter de istället förvirrade personer med skev verklighetsuppfattning skriva recensioner av nyutkomna diktsamlingar?

Låt gå för det, vad vet väl jag vad som fungerar i sådana fall.

Men att sedan låta dessa texter gå i tryck på olika kultursidor är nog kontraproduktivt, denna form av bekräftelse riskerar att ytterligare förvrida patientens verklighetsbild (förutom att kultursidorna blir om möjligt än mer ointressanta).

Lite stillsamt vill jag därför vädja om att man inom psykvården återinför pärlplattorna.

Om det anses terapeutiskt att ge patientens knåpande en publik uppmärksamhet kan man kanske ordna en utställningslokal för plattorna?

När Lizette Romero Niknami nu recenserar Daniel Boyacioglus nya diktsamling Daniels bok blir det mycket känslor:

”Jag blir därtill djupt berörd och lite förälskad i den antirasistiska kompromisslöshet som finns i Daniels bok, av diktjagets motvilja mot att kallas för svensk, liksom den lekfulla reproduktionen av ett vi och ett dem, men där den vita svensken i stället sätts under lupp, med all sina självförhärligande töntighet. Förklaringen till att rasismen växer är här att ”det gått för bra för svartskallarna”.

Som läsare blir man lite förvirrad. Boyacioglu lanseras som kompromisslöst ”antirasistisk” … och det för att han ”granskar” den ”vita svenskens” ”självförhärligande töntighet”.

Förutom problemet med att det inte känns som särdeles ”antirasistiskt” finner jag det svårt att se ”vita svenskar” som självförhärligande töntar. Om det är något som kännetecknar den vita svensken i dag är det väl en nästan hårdkodad förmåga att inte uppvisa stolthet över det egna landets historia och dess framstående män och kvinnor – och det som länge kännetecknade ett unikt samhällsbygge i världen. Den vita svenskens präglas snarare av en skamsen ovilja att framhäva sig själv, eller någon svensk företeelse eller framstående person. 

Men visst finns det en alltmer utbredd motvilja mot massinvandringens konsekvenser, men tror verkligen Niknami/Boyacioglu att det beror på att ”det gått för bra för svartskallarna”. ”För bra”?

I vilken dataspelsvärld då? Och nej, att en arab vinner tävlingen om bästa kebabrullen i Malmö räcker liksom inte till.

Det Niknami/Boyacioglu betecknar som ”rasism” beror snarare på att det inte ”gått så bra” för dem, och att hundratusentals fortfarande är beroende av bidrag.

Men kanske tror Niknami/Boyacioglu, att den vrede som kan riktas mot 15-åringar från orten som köper en jacka för 100 000 på NK och betalar kontant beror på avundsjuka för att det gått bra för dessa?

Det vore i så fall en villfarelse om vad som rör sig i huvudet på vanliga människor, men inte värre än att tro att ”rasism” skulle bero på att så väldigt, väldigt många ”svartskallar” skulle etablerat sig som framgångsrika läkare, lärare, advokater eller företagsledare och att hela raketbasen i Esrange rattas av personer som rekryterats från Tjärna ängar i Borlänge eller Vivalla.

Vi står här inför en poet och en litteraturkritiker som dristar sig att ha åsikter om det svenska samhället i dag, men som uppenbarligen lever i en helt egen värld som definitivt inte har så mycket av göra med den där vi andra tillbringar vår tid.

Jag vet inte om pillande med pärlplattor kan återföra paret till verkligheten, men det lär i alla fall hålla dem sysselsatta så vi slipper reta oss på deras texter.

Och så blir man förstås förundrad över att ingen på Expressens kultursida verkar läsa texterna innan de går i tryck.

Men det kanske är tidningens nya kulturpolitiska linje som här framträder, och vi kan väntas oss fler texter där ”där den vita svensken i stället sätts under lupp, med all sina självförhärligande töntighet”.

Eller så är det så att någon i kulturredaktionen råkat snubbla över en volym av gamle Georg Christoph Lichtenbergs aforismer, slagit upp den på måfå och läst:

”Det som skrivs på dårhusens väggar av de intagna kan det vara värt att låta publicera”.

Men under Lichtenbergs 1700-tal var dårkistan en plats man kunde hamna på om man vågade ifrågasätta verkligheten, eller fann den outhärdlig. Det kan leda till intressanta idéer.

Det Niknami/Boyacioglu gör är något helt annat. De skapar en egen verklighet … som de sedan angriper. De har därmed inget att säga oss som lever i det som är den verkliga världen.

Artiklar

Från Bullerbyn till Bonnierpressen

Boris Benulic

Jag oroar mig för att Karin Olsson inte kommer att vara utsövd inför sin nästa tjänst. Hon ligger vaken på nätterna och undrar vad medarbetarna egentligen tasslar om i fikarummet. Hörde hon rätt häromdagen; att hon var "för vit"?

Lilla Anna i filmatiseringen av Astrid Lindgrens "Alla vi barn i Bullerbyn" var på sin tid en trevlig bekantskap. Föga anade man vad hon skulle ställa till med när hon växt upp.

Expressens kulturchef Karin Olsson störs över att Rudy Giuliani färgar håret. Hon anser att det säger oss något om Donald Trump.

Kanske det.

Då kanske vi ska fundera över vad det säger om svensk politik att vi har manliga partiledare som färgar håret och att det väl ser ut som om talmannen har toupé à la amerikansk bilhandlare. Vilket väl i och för sig är rimligt när man ska försöka sälja bättre begagnade politiker till folket. Om så behövs genom att erbjuda fem till priset av en, (spelar roll när de alla har en lika begränsad utväxling som en EPA-traktor). Dock måste jag kanske tillägga att om det är en toupé finner jag det tilltalande att talmannen använder en sådan, det visar att han förstår vad det är han försöker sälja. 

Karin Olssons text är i linje med detta ett försök att dölja den egna kultursidans flint, hon försöker kamma hypotek trots att där inte finns några strån som kan användas till detta.

Hon börjar med det amerikanska valet:

”Efterspelet till presidentvalet blir bara värre. När Trumps juridiska team ägnade över en och en halv timme åt att förmedla rena dårskaper, som att Clinton Foundation, George Soros och utländska kommunistpengar stulit valet, var det som slutscenen i en fars om demokratins undergång i ett postmodernt samhälle.”

Clinton-klanens och George Soros inflytande i amerikansk politik är väl egentligen inget man borde behöva diskutera*. Heller inte frågan om att demokraternas partiapparat har en mer än hundraårig historia av att köpa röster.** Hillary Clinton ägnade mycket av sin tid mellan 2016 och 2020 åt att jämra sig över hur valsegern stulits från henne – med hjälp av bland annat rysk påverkan. Det har varit en trosbekännelse bland demokrater i USA att så var fallet. Och hur var det med Al Gores krånglande? Men framförallt – efter 2004-års val hävdade ledande demokrater att de förlorat på grund av att republikanerna fuskat i Ohio med hjälp av att manipulera rösträkningsmaskiner av märket Diebold.

När demokrater ropar om valfusk är det i sin ordning och visar på att systemet fungerar. När republikaner gör det är det ”statskupp” som Peter Wolodarski i DN hävdar.

Om detta är egentligen inte så mycket att säga. Karin Olsson säger det hon förväntas säga på sin post. Hon kollar in vad New York Times påstår, skriver om och så är det bra med det – hon kan återgå till att hibernera i sitt chefsrum. Men … inte den här gången. Hon gör nämligen en märklig sak till i sin text, något som först kan verka svårbegripligt. Efter att ha fördömt dem som röstade på Trump som (i bästa fall) efterblivna offer för sin egen dumhet ger hon sig på identitetsvänstern:

”De illiberala tendenserna i USA växer, även från den andra sidan. En möjligen skräckslagen vänster vill också isolera sig i sin egen verklighet. I det uppskruvade tonläget under Trump-åren har intoleransen brett ut sig, som om anständighet vore att aldrig släppa fram någon annan åsikt än sin egen förträffliga.”

Detta kommer från chefen för den kultursida som faktiskt gått i spetsen i svenska medströmsmedia för att lansera identitetsvänsterns försök att strypa debatt med hjälp av att tala om vitt privilegium, om behovet för européer att sona skulder för slaveri, kolonialism och miljöförstörelse.

Biträdande kulturchefen Jens Liljestrand var tidigt ute med idéen om att välta svenska statyer. Till och med innan Black Lives Matter börjat försöka göra det i Sverige. En sann föregångsman. 

På Expressens kultursida har ett antal av identitetsvänsterns skribenter fått bra med svängrum – och ingen av dem har levererat texter som utgör en plattform för rationella samtal. Det har varit historiskt okunniga krav på underkastelse från framförallt vita, manliga heterosexuella.

Valerie Kyeyune Backström som till och med klagade på att den mot den tredje världen alltid inställsamme Stefan Jonsson inte visade tillräcklig vilja att själv ”kräkas upp kolonialismens vita gift” – antagligen nöjer hon sig inte med annat än en seppukku.

På sidorna har Bilan Osman fått utrymme för sina lamentationer. Och så alla dessa välkammade vita intellektuella som ska visa att de minsann förstår hur alla de svarta, gula, röda och bruna lider – liksom alla som inte är heterosexuella; skribenter som Hanna Johansson, Per Wirtén, Jonas Holmberg, Philip Warkander, Anna Hellgren, Jonas Gardell.

Alla levererar de texter utan substans och fakta, de förmedlar känslosamheter som bara är möjliga för den som saknar minne om vad som hände i går eller för tio år sedan och som inte bemödat sig om att skaffa sig kunskaper om vad som hände för 100 eller 500 år sedan.

Skribenter som dessa har skapat det debattklimat som ligger till grund för ”cancel culture” och inställningen att vissa människor inte har rätt att yttra sig därför att de är vita, män och heterosexuella. Det är skribenter som dessa som ställer in debatter med dem som inte har rätt hudfärg eller kön. Eller tro.

Så varför vänder sig Karin Olsson nu mot det hon själv skapat?

Givetvis för att hon står näst i tur att angripas, och hon hör hur det talas i korridorerna och bland frilansare om att Expressen Kultur är ändå lite väl vit. Var är representativiteten? Kan verkligen sidan ledas av en vit äppelkindad kvinna som ser ut som Anna från Bullerbyn i vuxen ålder?

Det måste kännas bittert för Karin Olsson. Först gör hon som man ska göra om man vill säkra sin position som vänsterliberal kulturchef – kvoterar in ett par svarta, en och annan bög och så ser man till att alla alltid skriver om klimatkollaps, rasism, kolonialism och numera corona.

Och vad händer? De otacksamma inkvoterade vill bli fler. De vill till och med åt hennes jobb.

Men Karin Olsson kan trösta sig med att världen blivit skonsammare mot sådana som hon. Förr åt revolutionen sina egna barn genom att ta dem av daga. Bödelskärrornas knarrande var bland det sista hennes föregångare hörde under den franska revolutionen medan de transporterades genom Paris för giljotinering på Place du Carrousel.

Numera blir det inte avrättning utan bara avsättning och deportering till en soffa i morgon-TV. Hoppas du inte är morgontrött av dig Karin.

* Ett urval av de texter jag skrivit tidigare om George Soros inflytande i amerikansk politik. Här är de inriktade på skapandet av Kamala Harris.

valfusk iii: skenhelgon som blev bankernas skyddshelgon

harris hemligstämplade härjningarna

kamala harris – handplockad av kommunister, finansierad av kapitalister

** Ett antal av de texter jag skrivit om hur valfusk är en integrerad del av kulturen och strukturen i det demokratiska partiet i USA.

det demokratiska brottssyndikatet

att rösta i ett ruttet system

usa år noll

valfusk i: i väntan på tomten

valfusk ii: dynamit-harry

valfusk iv: trump och minimjölkshögern

mytoman med mustasch

Artiklar

Till komposten med människan

Boris Benulic

Visst, av jord är jag kommen och allt det där. Men jag ser nog ändå inte maskar som mina jämlikar.

Korven har två ändar, fulheten hos den samtida konsten verkar dock ändlös.

Visst har du väl funderat ibland på det här med jämlikhet? Jo, men det är klart du har.

Jag kan nu berätta för dig att du varit för inskränkt i ditt funderande. Du kanske tänkt i termer av klasser och sociala skikt. Etnicitet? Kön?

Hur ska man få till den där jämlikheten?

Men ska du finna svaret måste du vidga ditt perspektiv – det inser jag när jag i dag läser Expressens kultursida. Där ställs den grundläggande och avgörande frågan i en konstrecension:

”Mask eller människa – är vi jämbördiga trots allt?”

Du inser förstås som jag att vi står inför ett gigantiskt omvandlingsarbete av samhället och tillvaron om den frågan besvaras med ett ”ja”.

Det är kritikern Sara Berg som funderar på oss och maskarna efter att hon varit i Köpenhamn och sett den: 

”… brittiske konstnären David Shrigleys pågående utställning. ”Do not touch the worms” är en hög med tjugo gigantiska, rosa daggmaskar i duschdraperimaterial. Med jämna mellanrum blåses de upp till tjocka korvar – några reser sig rakt upp i luften, likt fuck you-fingrar eller erigerade penisar. Kritikerna är förtjusta.”

Det kan ju vara så att kritikerna egentligen blir glada för att de när de ser de stora ljusröda korvarna påminns om att de faktiskt kan lämna utställningslokalen, gå ut i solen, och trycka i sig en dansk röd nitritsprängd korv, halsa en öl och återvända till verkligheten.

Eller så kan de slå följe med Sara Berg och vandra vidare i staden:

”På Refshaleøen i Köpenhamn kan man se maskarna som ett uppror mot tillvarons kvävande konformitet eller som en hyllning till alla de organismer som är långt viktigare än människan på den här planeten. Bara några hundra meter bort ligger till exempel restaurang Amass, där den klimatmedvetna kretsloppsideologin i köket även innefattar en egen kompost.”

Mycket av den samtida konsten strävar medvetet efter att förfula världen och försvaga människan, ständigt ska konsten försöka få oss att förstå vår begränsning. Att hävda att vi är underlägsna en massa andra organismer är dock nog svårslaget.

Vem kunde väl därför glädja sig när Amanda Lind i veckan meddelade att det blir 1,5 miljarder i extra stöd till kultursektorn under 2020 och att staten ska ”skjuta till mer pengar för inköp av konst för att stötta svenska konstnärer”.

Våra offentliga byggnader och miljöer ska alltså bli ännu fulare.

Om jag är motståndare till offentlig utsmyckning?

Inte alls.

Jag är motståndare till fulhet.

Och jag kan inte riktigt förstå hur jag hamnat i en tid då föraktet för människan och dyrkandet av det fula och svaga blivit en självklar del av konsten.

Vem längtar inte efter att vår tid får konstnärer som liksom Grant Wood strävar efter att skildra det starka och vackra hos människor, och skönheten i arbete och vardag.

Artiklar

Oh, Oshun won’t you buy me a Mercedes Maybach?

Boris Benulic

Dags är dags att ställa frågan med vilket mål Expressens kultursida driver sin envetna kampanj för kulturell efterblivenhet.

Sugen på en ny bil? Fram med apelsinerna och kanelstängerna.

Svensk musik som hyllar Oden, Tor och Freja och vikingar betraktas med viss misstro på kultursidorna. Vad annat att vänta i ett land där det kommer statliga rapporter som betecknar runskrift som ett sätt för högerextrema personer att signalera (dock är det lite oklart i i den färska rapporten vad som signaleras).

På kulturredaktionerna tänker man väl något i stil med: ”Börjar folk ägna sig åt asatro vet man ju aldrig hur det slutar. De kanske börjar bygga långskepp och färdas längs med Volga, hamnar i Istanbul, plundrar och då får vi problem med Erdogan.”

Observera att denna försiktiga inställning bara gäller svenska förkristna uppfattningar.

Om en svensk artist skrev en låttext som beskrev Sveriges ”fantastiska kulturarv” men stannade vid det sista blotet 1084 i Uppsala, skulle han eller hon betraktas som lite vrickad.

Beyoncé talar i sin senaste låt också om rötter och ursprunglig kultur, men möts inte med misstänksamhet på kultursidorna. I Expressen är Juliet Atto djupt berörd av Beyoncés senaste text:

”Den trap-influerade låten lyfter svarthet bortom rasism och diskriminering. Istället för att sjunga om förtrycket av svarta väljer Beyoncé att belysa svarta personers rika kultur och historia.”

”Beyoncé är uppvuxen i den amerikanska södern där västafrikanska traditioner lever vidare bland stora delar av den svarta befolkningen. I låten nämner hon Oshun, en orisha, eller gudinna, från Yoruba-folkets religion i Nigeria. Med Oshun, som representerar kärlek, fertilitet och feminin energi, hedrar Beyoncé sin svarta kvinnlighet och samtidigt sina afrikanska rötter.”

Nå, nu har jag läst Beyoncés texten ett antal gånger, och jag har inte upptäckt något om ”svarta personers rika kultur och historia.”

I det kulturella arv som Beyoncé sjunger ger henne styrka räknas följande upp:

Gudinnan Oshun, dashikin (ett klädesplagg), en Ankhamulett samt Nag Champa-rökelse.

Redan där blir min förvirring total. Nag Champa-rökelsen kommer ju från Indien. Ankha-symbolen från det forna Egypten – förvisso fint att Beyoncé kan hämta styrka ur att bära en sådan eftersom inte ens egyptologer är riktigt säkra på vad symbolen antas föreställa, men i vilket fall är de tämligen överens om att den står för livgivande … på något sätt. 

Och allt det här är ju bara så sorgligt.

Det är väl bra om människor kan hämta styrka i sin historia. Men om det enda de kan gå tillbaka till är en mytologisk gudinna som vill ha mycket apelsiner som offer, batikkläder, en amulett samt från Indien importerad rökelse, då kan man nog inte räkna med att få tillräcklig styrka för att möta utmaningar här i livet.

Det som Beyoncé kallar för ”svart kultur” präglas av sin rundgång. Det ansågs i Nigeria vara lite efterblivet att vandra runt i en traditionell dashiki, men så började svarta i Harlem gå omkring i färggranna kaftaner på 1960-talet och den nigerianske musikern Fela Kuti berättar att:

“We were even ashamed to go around in national dress until we saw pictures of blacks wearing dashikis on 125th street.” 

Typ: oj, kolla vad de har på sig i New York. Vi måste bli lika hippa som de, tillbaka till våra rötter.

Beynoncé hyllar alltså efterblivenhet och vidskepelse som vägen framåt för svarta.

Jag tvivlar starkt på att dyrkandet av Oshun kan göra svarta friare och starka.

Oshun-kulten är ju en viktig del i den karibiska Santerian, och inte har de svarta på öarna fått det bättre av att de på nätterna smetar in varandra med hönsblod, dricker sig medvetslösa på usel rom samt har initiationsriter där man begravs levande under en natt.

Kan kanske vara kul, men skapar väl inte så mycket välstånd vad jag kan se.

Men kanske tycker Beyoncé faktiskt att Haiti är lyckoriket hon drömmer om.

Eller Brasilien där Oshun också åkallas inom Candomblé.

På dessa platser i världen lever allt det kvar bland svarta som Beyoncé menar ska ge dem styrka i USA och västvärlden.

Vill man som Juliet Atto beteckna detta som ”rik kultur”, så varsågod och lycka till.

Det går säkert jättebra. Om Oshun-kulten breder ut sig i Sverige kommer ju snart alla svarta vara välmående och förmögna. Allt man behöver göra är att att åkalla Oshun och genomföra den ritual som ger rikedom.

Det som behövs är fem apelsiner, ett gult ljus, en vit tallrik, kanelstänger, honung och en bild av gudomen.

Tänd ljuset, lägg apelsinerna på tallriken, droppa honung på dem, lägg dit kanelstänger och låt det hela stå framför bilden av Oshun i fem dagar.

Jag antar att du sedan kan lämna bostaden och upptäcka att därutanför står en Mercedes Maybach GLS 600. Kylskåp med plats för champagneflaskor är standard.

Men förlåt. 

Ett allvarligt menat ”förlåt”.

Jag vill egentligen inte håna folkliga föreställningar eller uråldrig tro.

Alla nationer kan hämta styrka ur mytologier som vävs kring sådana föreställningar.

Men det farliga är om man som svarta gör idag stannar där och talar om sin ”rika historia”.

Det är som om jag som enkel balkanbonde skulle skriva en hyllningsdikt till slavernas förkristna gudom Crnobog samt lyriskt besjöng vår böjelse för att göra sprit på plommon och aprikoser och sammanfattade detta som ”slavernas rika historia” ur vilken jag hämtade styrka.

Självklart skulle jag angripas som inskränkt och okunnig. 

Många skulle säga: Nikolaj Tesla då! Bara för att ta ett exempel.

Och där har vi hela problemet.

Den samlade svarta kulturen kan genom historien inte uppvisa någon motsvarighet till Tesla.

Det kanske den i sinom tid kommer att kunna göra den dag de svarta inser sin kulturs svaghet, och överger den för att lära av Europa.

Men Expressens kultursida verkar nu göra allt för att svarta ska förbli okunniga, förvirrade och känslostyrda.

Vad är syftet?

Artiklar

Aftonklänning eller uniform?

Boris Benulic

Det är dags att välja sida när västerlandet angrips. Det gäller även hbtq-rörelsen.

Representanter för "Madame Legion" marscherar in i Alger för att försvara Republiken.

Nu ska sommarvikarierna in på Stockholmstidningarna och det har mycket länge varit så på kulturredaktionerna att man är noga med representationen. Mångfald, ni vet.

Man rekryterar därför alltid en bög på sommaren.

Nu har jag inga som helst problem med homosexuella skribenter eller homosexuella i sig.

Min aversion gäller kultursidesbögarna.

Expressens exemplar för året heter Philip Warkander.

Han inleder sin säsong med en text som bär rubriken:

”Därför har vi män

börjat raka benen”

Man kan resa flera invändningar mot rubriken. Den första gäller förstås uppfattningen att ”vi män” börjat raka benen.

Skulle inte tro det Philip. 

En snabb okulär besiktning i mitt grannskap ger vid handen att så inte är fallet.

Men vi kanske rör oss i olika kvarter. Vad vet väl jag.

Om vi ska lita på resten av hans text kan vi dock åtminstone vara säkra på att Philip själv samt italienska fotbollsproffs rakar påkarna.

För både fotbollsshorts och moderiktiga shorts just nu kräver det. Philip berättar för oss att:

”Själv köpte jag två av Pradas minishorts förra året och har inte slutat raka benen sedan dess. När jag ser de mörka hårstråna börja spira tar jag numera reflexmässigt fram hyveln.”

Han är en listig liten gynnare, nu har han lagt en plattform för vad han ska skriva om hela sommaren. Texterna ligger antagligen klara. I nästa artikel får vi veta vilket raklödder han använder, därefter en essä om den bästa hyveln, och så en avrundande betraktelse om med vilken olja eller vilket balsam man ska smörja in de nu lena och fina skånkarna.

Jag drabbas onekligen av fasa inför tanken på den artikelserien och vill omgående starta en crowdfunding för att fixa en laserbehandling åt Warkander.

Han avslutar sin text med orden:

”Är det en feminisering av mansidealet som vi bevittnar? En bredare, mer liberal tolkning av vad som kan anses vara manligt? Det vore ju i så fall inte så dumt.”

Men att män är olika, och att en del föredrar andra män, har inte varit något problem bland vanligt folk på ett bra tag. Oavsett samhällsskikt. Människor bedömdes efter kunskaper och arbetsförmåga. Eller styrka i strid.

Alla har haft en plats. 

Det är först i det senmoderna västerländska samhället som vi fått gnällbögarna – i Sverige anförda av pionjären Jonas Gardell.

De utmålar sig ständigt som förföljda. Och de utmålar sig ständigt som bärare av högre kunskap.

Historiskt har det förvisso varit så att bögar, lesbiska och transpersoner varit ansedda som personer som vet mer och kan se mer – just därför att de överskrider andra människors gränser.

Gardell, Warkander och andra är blott en nutida blek återspegling av detta.

För vilken kunskap anser de sig vara bärare av i dag?

Låt oss se på Warkander, lektor i modehistoria som doktorerat med avhandlingen ”This is all fake, this is all plastic, this is me. A study of the interrelations between style, sexuality and gender in contemporary Stockholm”.

Den kan väl bäst beskrivas som en etnografisk studie där Warkander utforskar hur bögar i Stockholm byter klädstil från dag till dag. Eller hur de arrangerar fester, vikten av partyfixandet beskrivs i en intervju i DN:

”I början av avhandlingen beskriver han en situation när konstnären Makode Linde firade sin födelsedag på Berns genom att bjuda sina vänner under temat ”straight acting”, ett begrepp som används för att beskriva homosexuella som uppträder på ett stereotypt heterosexuellt manligt sätt.

Genast arrangerade Tommie X en alternativ fest för fjolliga bögar där han själv klädde sig i vit aftonklänning från 30-talet. För att skapa en motvikt till ”straight acting”-temat.

– På så vis skapas hela tiden alternativa plattformar som utmanar stereotypa föreställningar och vänder upp och ned på normer. Därför är det högst situationsbundet vilken stil som ger inflytande, säger Philip.”

Men att bögar klär sig i vit aftonklänning från 1930-talet förändrar inte verkligheten, det kan däremot ge dem som uttolkar detta som något storslaget och viktigt för mänskligheten inflytande i det offentliga rummet, och på kultursidor.

Den överhet som vill se en helt globaliserad och nivellerad värld, där alla västerländska värden förgås är givetvis intresserade av att det offentliga samtalet domineras av personer som hela tiden för fram tanken på att alla är lika, det finns inga gränser – allt ska vara flytande. Allt ska ner i samma ”pot au feu” och koka tills ingredienserna inte går att identifiera.

Det hbtq-rörelsen inte förstår är att detta i sin förlängning inte ger dem en plats i samhället, det innebär deras egen utplåning. I sinom tid kanske också fysiskt eftersom de om överhetens mångkulturella projekt blir segerrikt kommer att vara lovligt byte för queerhatare från den muslimska kulturkretsen.

I DN-intervjun menar Warkander att:

”Synen på kön har också förändrats. Uppdelningen mellan kvinnligt och manligt har börjat ifrågasättas. Särskilt tidigare föreställningar om det manliga som den självklara kärnan och det kvinnliga som yta och utseende.”

Och han avslutar sin text i dagens Expressen med:

”Är det en feminisering av mansidealet som vi bevittnar? En bredare, mer liberal tolkning av vad som kan anses vara manligt? Det vore ju i så fall inte så dumt.”

Dessa två citat avslöjar Warkanders bigotteri.

Gamla folkliga föreställningar om kvinnor inskränker sig inte till att det kvinnliga utmärks av ”yta och utseende”.

Det är fjollbögens uppfattning om vad det är att vara kvinna; smink, ständiga klädbyten och så roa sig.

Och nu ska denna inskränkta syn på vad en kvinna är spridas till heteromännen och forma deras beteende.

Vi ska alltså bli bättre människor genom att uppföra oss som fjollbögar tror att kvinnor är?

Själv vill jag gärna se fler bögar och lesbiska ta plats i det offentliga samtalet, men genom sina kunskaper och förmågor.

Och faktiskt också genom sin erfarenhet – perspektivskiftet det innebär att inte vara hetero ger givetvis vissa insikter som jag som hetero inte har eller kan få.

Men dessa kunskaper, förmågor och erfarenheter är givetvis vida större än det Warkander vill begränsa dem till:

”Deras vårkollektion för män 2019 var sensationell. En enig kritikerkår menade att detta var en av deras starkaste herrkollektioner på länge. Särskilt Pradas shorts – i olika färger, material och snitt – men ständigt i minimalt format, knappt täckande skrevet, blev förra årets stora modesnackis.”

Det är sådant Warkander vill att bögar och män ska ägna sig åt; få dåndimpen av Pradas kollektion av minimala shorts som knappt täcker skrevet.

Jag förväntar mig så mycket mer av bögar och lesbiska. De är bärare av viktiga västerländska traditioner. De är också vana att sluta sig samman och kämpa även när omgivningen är fientlig. Precis vad de västerländska samhällena behöver i dessa tider.

Det bör räcka med två kompanier för att hålla ordning i Stockholm, ett med muskulösa bögar och ett med butchflator.

Formera er.

PS. Det är inte så att jag förnekar förföljelse och förtryck genom historien av dem som inte är heterosexuella. Det har förekommit.

Enkelt uttryckt kan man säga att alla faktiskt förföljts genom historien, tillvaron är ju en kamp och någon förlorar alltid på grund av religion, nationell tillhörighet, klass eller sexuell preferens. Några hamnar alltid underst.

Men bögar och lesbiska har genom historien visat en sällsynt förmåga att hävd sig genom kampen för att – enkelt uttryckt – få ha sex med vem de vill.

Och det som fascinerar mig är den rent krigiska förmågan. Inte bara i Sparta, utan hos de japanska samurajerna, piraterna, Budjonnys röda ryttararmé, eller den franska främlingslegionen som av araberna kallades ”Madame legion” på grund av den utbredda homosexualiteten. Men likafullt sprang araberna åt andra hållet när Legionen kom.

Hbtq-rörelsen står inför ett vägval när västerlandet är hotat. Offerkofta eller uniform.

Hur vill man ta plats i samhället?

Och jag lovar, det finns snyggt skurna uniformer. 

Kommentarer

Att skriva nekrolog för att hylla sig själv

Boris Benulic

"Läser Karin Olsson sin egen tidning? En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik."

"Jul på bordellen" målade Edvard Munch under ett besök i Lübeck 1904. Målningen skildrar hur de prostituerade kopplar av på julafton med att läsa efter det att de klätt granen.

Expressens förste kulturkommissarie Karin Olsson använder SvD-fotografen Tomas Oneborgs bortgång i Covid-19 på ett tämligen osmakligt sätt. Han verkar varit en hårt arbetande fotograf och duktig yrkesman (alla tidningsfotografer numera måste vara hårt arbetande eftersom redaktionsledningarna avskedat merparten av deras fotograferande kollegor.)

Nu försöker Karin Olsson ge sig och sin yrkeskår lite hjältelyster genom Oneborgs bortgång:

”Under en allvarlig kris som denna är journalister en oundgänglig yrkeskår. Kanske inte i jämförelse med en enskild läkare som tar beslut om respiratorvård för en patient med andnöd. Men som kollektiv.”

”Oundgänglig yrkeskår”? ”…som kollektiv”?

Läser Karin Olsson sin egen tidning?

En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik.

Man kan ju inte påstå att detta förändrats i och med pandemin.

Som vi säger på Balkan … ett horhus blir inte ett bibliotek bara för att det står en bokhylla i väntrummet.

Tomas Oneborg dog sorgligt nog av covid-19.

Vilken sjukdom som dödade medströmsmedias journalistik för ganska många år sedan är väl oklart.

Död är den i vilket fall.