"Men det räcker inte med att unga människor ska sluta drömma om att de en dag i sitt laboratorium på Mars ska lösa cancerns gåta – män ska också upphöra av vara män får vi lära oss i ett reportage om något som kallas 'killmiddagar'."
Landets mest infernaliskt listige sosse slår till igen.
"Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar ... vinkar åt en karl"
Sergeant Paavo Nurmi instruerar sina mannar under finska vinterkriget.
Väldigt mycket gratulationer från svenskt håll till Finland på 100-årsdagen. Men i dessa tider då man ska be om ursäkt för precis allting vore det ju på sin plats kanske att varje svensk gratulation skulle föregås av ett lite förläget och försynt:
"Ähum, och så jo – det där med Sigfrid Edströms lömska lobbying för att Paavo Nurmi skulle bli avstängd som proffs – det är väl glömt och förlåtet? Eller hur? Ni vet väl vad som kännetecknar svensk kultur – ställs man inför begåvningar som har karaktären av en naturkraft så hittar man en korridor man kan vandra runt i mygla i tills dess att naturkraften är betvingad."
Paavo Nurmi tar fem guld i OS i Paris – och det gör han i mördande värme; 1500 meter, 5000 meter, individuell terränglöpning, terränglöpning för lag, 3000 meter för lag.
Han hade med största säkerhet tagit guld på 10000 meter också om han fått ställa upp.
Guldmedaljerna på 1500 meter och 5000 meter tog han trots att det bara var två timmar mellan loppen.
Men svenskt korridormyglande berövade honom möjligheten att ställa upp i OS 1932 då han hade tänkt kröna karriären med ett OS-guld i maraton också. (Lömskt nog blev han aldrig ens proffsförklarad – han fick bara inte ställa upp – byråkraters vanliga illasinnade skapande av ett limbo-läge ... )
Som om det bekom Nurmi – han förflyttade sin energi till affärslivet – öppnade klädbutik, startade byggföretag, investerade och blev till slut en av Finlands rikaste män.
Inte illa för en person som växte upp i en hantverkarfamilj med sex personer – på 40 kvadratmeter.
Och jo, han älskade klassisk musik också och spelade violin.
Nurmi förkroppsliga för mig det bästa med Finland, ett slags Sparta vid Östersjön (– och jo, självklart deltog han i försvarskrigen mot Sovjetunionen).
Att hans smeknamn var "Suuri vaikenija", "Den store tyste" – är förstås självklart när man betänker att han på sin 75-årsdag lugnt konstaterade:
"Världslig berömmelse och ryktbarhet är värt mindre än ett ruttet lingon".
En hel del av det finns kvar i den finska folksjälen så – det är bara att gratulera. Och att studera en gammal filmupptagning av ett av Nurmis lopp säger oss kanske mer om den där folksjälen än en bok av en finsk författare.
"I Hagalund var det som om människors drömmar materialiserades med hjälp av deras flit och hantverksskicklighet. Vem skulle väl komma på tanken i dag att pryda sin villa med dekorationspelare och voluter?"
Torget i Hagalund. 1930-talet.
En för alla, alla för en. Men det viktiga med Guillou är avföringen.
"Det var därför jag ville tala om Grace Mugabe. Har du tänkt på alla de fruar till mäktiga män eller diktatorer som efter hand själva tar makten eller åtminstone får utöva den delvis?"
Francesca Annis som Lady Macbeth i Roman Polanskis filmatisering från 1971. Filmen finansierades av Hugh Hefners Playboy Enterprises. Har ingen aning om vad just det spelar för roll i sammanhanget– men anar att det gör det.
En del julklappar smäller högre än andra.
Sitter och letar bilder till ett jul. Är på jakt efter bilder med retrokänsla – inte Jenny Nyström, mer Norman Rockwell – så jag bläddrar på nätet i amerikanska kataloger och bildbanker och plötsligt dyker de här två 1950-tals annonserna för lämpliga julklappar upp på skärmen.
Till och med jag som annars är en nästan fanatisk försvarare av "Second amendment" och den rätt att bära vapen som den amerikanska konstitutionen ger medborgarna kommer på mig själv med att tänka att:
"Men de är nog inte riktigt friska i det där landet".
Kurerar mig dock snabbt med att läsa om Christopher Hitchens kolumn i ämnet från tidigt nittiotal:
"The only thing wrong with this picture, as far as most liberals seem to be concerned, is that more people are tempted to go and buy a gun. On its own, of course, this is a stupid and desperate gesture and, in many cases at lease, increases the chance that you are handing your assailant a gun. But an equally valid conclusion from that objection would be that more people should be better instructed in the care and use of a defensive weapon. This would improve the odds, either in the case of an attack by a common criminal or in the case of an unlawful trespass by some gargoyle from the Bureau of Alcohol, Tobacco, and Firearms. Better to be judged by 12 than carried by six, as they say."
"Varför då denna utflykt till svenska teatrar i en serie om skillnaderna mellan öst- och västeuropa? Givetvis därför att det finns likheter mellan de två delarna av vår kontinent."
Jessica Lange i rollen som Francis Farmer; skådespelerskan som vägrade underordna sig Hollywoods patriarkala strukturer, mansgrisar och krav och som alltid misstänktes vara alltför vänsterradikal – hon fick betala med sin mentala hälsa – och hade någon frågat henne i slutet av hennes liv om det var värt det hade hon säkert bara tänt en cigg till, smuttat lite på whiskyn och tyst funderat på hur någon kunde ställa så dumma frågor.
"... där fanns Nestor Machnos bondearmé som red under den anarkistiska svarta fanan, där fanns bondeuppror mot bolsjevikerna ledda av socialistrevolutionärer, där fanns bondeuppror som bara var just bondeuppror – män som grep till vapen för att skydda hem, härd och åker."
De tre ledarna för kosackarmén som red under den svarta fanan: (från höger) Simon Karetnik, Nestor Machno och Fjodor Shchus.