HÄXKONSTER I BLÅKULLA

"I Hagalund var det som om människors drömmar materialiserades med hjälp av deras flit och hantverksskicklighet. Vem skulle väl komma på tanken i dag att pryda sin villa med dekorationspelare och voluter?"

Torget i Hagalund. 1930-talet.

Om jag ska ta mig en promenad i mina kvarter tar jag alltid till höger när jag kommer ut ur porten. Tar jag till vänster och vandrar längs med Råsundavägen kommer jag till slut att passera Hagalund – eller det som är kvar av området – och det är nog för att försätta mig i en dyster sinnesstämning.
Men häromdagen noterade jag i mitt Facebook-flöde en märkligt skrytsam uppdatering från Liberalerna i Solna – med rubriken: ”Smart kreativ stad till Solna – ett liberalt initiativ”.

Rubriken i sig var väl inte särdeles lockande – men jag uppfattade att på något sätt skulle det skapas mexikanska muralmålningar på brandväggar i Hagalund.
Och visst – jag har ju en viss svaghet för Diego Rivera, Siqueiros och Orozco – men när jag betraktar resultatet så blir jag lätt deprimerad; en figur i nattlinne försedd med kaninmask och en figur i nattlinne iförd med fågelmask projicerade på en brandvägg.
Jaha!?

Det finns något väldigt förolämpande i att släpa ett konstnärskollektiv från södra Mexiko till norra Stockholm för att projicera vad som mest av allt påminner om seriefigurer på en vägg – och förolämpningen blir inte mindre av att det är i Hagalund det sker.
En gång var det här ett område som gav oss en aning om hur staden kunde se ut om byggnaderna uppfördes av människor som fick skapa i frihet.
När tomter i Hagalund började säljas under 1890-talet var det mest hantverkare och småföretagare som hade råd att köpa; snickare, murare, bagare, glasmästare, målare eller plåtslagare.
Det fanns inga tvingande regleringar om hur husen skulle uppföras, inga stadganden om material, form och färg.

Om bergknallar och stup som hamnade på tomterna bekymrade man sig inte – det blev tomtägarnas senare problem – vilket bidrog till de fantasirika lösningarna när husen byggdes, husen anpassades till naturen. Husen uppfördes ofta genom att man hjälptes åt att bygga – vilket antagligen var en av orsakerna till den starka sammanhållningen i området.
På sätt och viss kan man väl säga att det låg något postmodernistiskt i utformningen av husen – även om modernismen inom arkitekturen fortfarande bara var en obehaglig dagdröm hos vissa arkitekter. Men här fanns en blandning av stilar och formelement som behagade just den som uppförde huset – här fanns putsade stenhus, reveterade fasader och trähus. Alla hus verkar dock haft en veranda – även om de var olika utformade. Torn, spiror, barockgavlar och sniderier, lövsågningar och snickerier på staket och räcken.

I Hagalund var det som om människors drömmar materialiserades med hjälp av deras flit och hantverksskicklighet. Vem skulle väl komma på tanken i dag att pryda sin villa med dekorationspelare och voluter?
Hagalund kännetecknades också av sitt rika föreningsliv; frikyrkor, nykterhetsloger, arbetarrörelsens bildningsförbund, idrottsföreningarna.

I efterhand har det spridits många skräckhistorier för att försvara och förklara att man till slut rev Hagalund; och givetvis är den bild som sprids att man gjorde det för att ta hand om dem som bodde där. det var för deras bästa.
Låt oss istället anta att det berodde på att myndigheterna inte gillade tanken på ett område där människor rådde sig själva och om det behövdes något så organiserade de sig – för att till exempel få en egen brandkår.

1945 klipper myndigheterna till med en stadsplan och regleringar som gör att man inte längre får göra något i området utan att tröska det genom nämnder. Det i sig försvårar ju renoveringar och förbättringsarbeten för dem som bor där – det blir ett påbjudet förfall. Och år efter år köper staden upp fler och fler fastigheter och bedömer dem sedan som omöjliga att renovera och man börjar diskutera när området ska rivas och vad som ska byggas istället.

Det som kommer att uppföras när demoleringen av Hagalund är genomförd är de hiskeliga blå höghusen som benämns som Blåkulla (färgen kommer sig av att politiker och arkitekter ville dölja hur fult det hela blev genom att ge fasaderna en blåtonad färg så husen skulle smälta ihop med himlen.)
Kvar av det riktiga Hagalund blev det några få byggnader – bland annat det som i dag är Olle Olsson-museet – och så en brandvägg.
Och på den brandväggen projiceras i dag två märkliga figurer skapade av en konstnärskollektiv från Mexiko.
Uppenbart är att Liberalerna tycker vi ska vara tacksamma.
Jag fattar inte för vad dock?
För att vi blir förolämpade?

Kommentera