Ägnar en del av dagen åt att studera den österrikiske konstnären Gabriel Cornelius Ritter von Max.
Efter sitt genombrott som målare kom han att flytta en flock med apor till sitt hem vid Starnbergsjön i Bajern.
Där får de göra sig hemmastadda och utforska sin nya miljö och om de så önskar kan de också deltaga vid middagarna.
I en serie målningar och skisser skildrar von Max hur aporna tar den mänskliga boningen i besittning.
Och när jag betraktar bilderna kommer jag av någon anledning att tänka på evolutionsläran och Darwin; det är de mest och bäst lämpade och anpassade som överlever.
Men om vi samtidigt begrundar att vi under förra århundradet såg hur diktatorer gjorde allt för att i rent fysisk mening utplåna dem som inte anpassade sig eller som var bäst på sitt område – vare sig de var bönder eller arkitekter – och om vi påminner oss om hur metodiska de var när de noterade alla självständiga individer – och deras familjer intill tredje och fjärde led – och hur de sedan när de studerade sina respektive noteringar – dessa listor med tiotals miljoner namn – delade en och samma tanke: Döda dem alla!
Vilket de också gjorde i stor utsträckning.
Till detta ska vi lägga alla de där mindre krigen och folkmorden som också förts med principen att det gäller att förinta den andra sidans självständigt tänkande människor – oavsett ställning och funktion i samhället.
Och parallellt med allt detta … det moderna samhällets och den allomfattande statens krympande av individens möjlighet att ta ansvar för sig själv … en slags mjuk selektering.
Samtidigt är det ju så att jag alltid haft en gnagande känsla av att Lamarck inte hade totalt och alldeles fel i sina teorier om att egenskaper som förvärvats genom yttre påverkan mycket snabbt kan överföras till kommande generationer – vilket gör att jag inte kan låta bli att fundera på även de där mer mjuka evolutionära urvalsprocesserna i de lugna och stilla samhällena – de principer som innebär att det är de mer hala, slickade, baksluga och anpassade som liksom ålar glider uppåt i systemet.
När jag därför fortsätter studera von Max målningar kan jag inte frigöra mig från tanken att han inte målade det han såg omkring sig – han målade det han anade om vår framtid.