Plötsligt vill stat och medier att vi ska vara omtänksamma, och bry oss om andra. Varför?

Room in New York. Edward Hopper, 1932.

I några årtionden har idéhistoriker förfäktat teorin om att det finns en svensk ”statsindividualism”. Det är en uppfattning som utgår från tanken på att svensken är en så ursinnigt individualistisk person att han bara vill ta hand om sig själv – för att kunna förverkliga sig själv och utvecklas. Familj och vänner blir därför en onödig belastning för individen.

Ser jag mig omkring blir jag fundersam på vad som menas med den där individuella utvecklingen; innebär det möjligheten att äta ett kilo köttfärs alldeles själv när det vankas fredagstacos istället för att dela med de andra i en familj? Eller?

De som tror att statsindividualism är ett existerande fenomen hävdar att svensken egentligen inte vill ta hand om sina barn eller äldre anförvanter. Därför bejakar han eller hon statens tillväxt så att barnomsorg och skola ordnar det där med barnen, och sjukvård och äldreomsorg det där med de gamla. Och individen blir fri och kan utbrista i lovsång över den goda, och stora staten. Individen blir oberoende av familjen men beroende av staten.

Den svenska statsapparatens expansion efter andra världskriget har byggt just på löftet om att staten ska ta hand om allt som individen finner besvärligt, han eller hon ska bara kunna tänka på sig själv. Teorin om statsindividualism är bara byråkratins försök att förklara och försvara expansionen genom att hävda att du och jag vill att staten tar över mer och mer ansvar för hur vi lever.

Men efter att hundratusentals flyktingar sökt sig till Sverige det senaste decenniet har budskapet från staten blivit ett annat.

Politiker, byråkrater och välbetalda idkare av ”välgörenhet” spänner ögonen i oss och säger:

”Du har ett ansvar för att de som kommit till vårt land integreras. Det räcker inte med att du öppnat ditt hjärta, du ska också bjuda hem dem på middag och lära känna dem, utveckla vänskapsband, lära känna dem och få veta mer om deras bakgrund och kultur. På så sätt utvecklas du som människa”.

Media hakar på. Regelmässigt dyker det upp ett reportage om hur en svensk familj bjudit in en utländsk familj och skapat djupa vänskapsband och alla är lyckliga och har blivit bättre människor.

Men står vi inte inför något mycket märkligt här?

I decennier får vi veta att vi inte ska fundera så mycket på det här med våra barns fostran och utveckling. Det ordnar staten, som också åtar sig omsorgen om de gamla, liksom att envetet reglera våra liv så att vi äter mer kålrötter istället för kött, slutar åka bil samt ägnar en kvart varje dag åt att ha ångest över vårt ansvar för slaveriet.

Och så plötsligt en dag händer det – och utan att vi ens får en kopp Gevalia –  vi kommenderas att överta ansvaret för integreringen av främmande människor. Så svensken som inte är betrodd att fostra sina barn eller styra sitt eget liv blir nu anförtrodd uppgiften att inlemma personer från kulturer som inte det minsta påminner om den svenska.

Svensken som är tillsagd att söka sig bort från de naturliga sammanhangen och etablerade traditionella sociala gemenskaper och som fri individ finna sig själv – får nu veta att det gör han bäst genom att bli en del av flyktingmottagningen, en ö i en arkipelag av frivilliga integrationsarbetare.

Men frågan är vem som integreras i vad när den svenske individen i ständig jakt på sig själv och förnyelse möter personer som styrs av klan, familj, kultur och religion.

De statligt orkestrerade kampanjerna om detta kom först i och med den senaste stora flyktingvågen – innan dess fanns det till exempel inga kampanjer för att man skulle lära känna sina grannar. Då gällde paradigmet att man som individ skulle lösgöra sig från alla sociala sammanhang för att vara fri att finna sig själv.

Ett försök att få paradigmskiftet att bli mindre uppenbart är att hävda att vi alla har något att lära av andra kulturer; märk väl –  inte av de kulturer som finns i Frankrike, Tyskland eller Italien – utan av dem som finns i tredje världen. På så sätt kan man försvara det påbjudna inbjudande av andra familjer och främlingar till det egna middagsbordet – det lanseras som ett sätt för individen att finna sig själv.

Det är märkligt att uppleva hur den gemensamma måltiden i hemmet plötsligt blir viktig genom den här propagandan. Den har inte tidigare setts som viktig för att hålla ihop familjen … men ja, just det – den skulle ju inte hållas ihop utan atomiseras.

Och som om den pågående atomiseringen inte vore tillräcklig, instiftas nu en ny metod för att göra den fullständig.

Nu ska vi ner på elektronnivå.

Det är fascinerande att betrakta hur borgerligt sinna kulturskribenter drar in luft i lungorna (man riktigt hör hur det visslar och väser) och därefter i en enda lång utandning kräver att ”kulturen” försvaras … och det med skattebetalarnas hjälp. Till och med Torbjörn Elensky verkar vara arg, liksom DN:s Sokolnicki. Lika trollbunden blir jag när jag ser hur illitterata socialdemokratiska ministrar och avsuttna politruker vill att ”kulturen” försvaras … och det förstås också med skattebetalarnas hjälp. Vad har utlöst detta kulturkrig? Vem är det som angriper kulturen – och mot vem ska den försvaras?

Jan Matejko: Trött hovnarr (1862)

Moderaten Sophia Jarl som styr Norrköping bygger nu om den kommunala kultursektorn i staden.

En av dem som leder angreppet mot henne är Stefan Jonsson som i DN ondgör sig över det som sker och att:

”Den nya modellen avskaffar kultur- och fritidsförvaltningen rakt av och säger upp stadens kulturchef. Kulturverksamheterna inordnas i ett nytt Tillväxtkontor. Konstmuseet och Stadsmuseet hamnar på underkontoret Attraktionskraft tillsammans med näringslivsutveckling, turism och idrott. Bibliotek, bildning och ungdomskultur på underkontoret Livskvalitet. Annat hamnar hos eventbolaget Upplev Norrköping.”

Jonssons beskrivning är korrekt, och den beskriver en politik som går ut på att kultur är till för att dra in pengar, framförallt genom att locka besökare till staden. Nu är det här ju inget nytt när det gäller kommunal kultur. Heller inget som bara moderater ägnar sig åt. Jag kan ur minnet räkna upp 30 socialdemokratiskt styrda kommuner som haft samma inställning: kultur är till för att locka turister till staden, och helst också locka nya invånare. Det blir typ; glöm att bruket har lagt ned, nu satsar vi på en skulpturpark. 

Har aldrig gått bra. Men man fortsätter ändå att traska fram i samma spår, vare sig kommunen är höger- eller vänsterstyrd. Kultur ska sälja kommunen. Vara ”tillväxtmotor”. Det Jarl säger har många s-märkta kommunpampar sagt. Varför ska vi låtsas som att så inte är fallet?

Jag känner många kulturarbetare som röstar v, s, mp och som i sina ansökningar om bidrag till olika projekt lägger ut texten om hur ”kultur är en tillväxtmotor”, och lägger man in några referenser till städer som Bilbao och Kassel är man hemma. Cashen trillar in; ”Vi ses på Tennstopet och firar”.

Det enda Jarl egentligen gör är att hon organiserar det hela på ett lite annat sätt.

Men varför då denna strid?

Det beror nog på det språkbruk Jarl använder, som när hon går till motattack mot dem som kritiserar henne:

”Nu kraftsamlar kultureliten för att ha kvar sina privilegier som i mångt och mycket bekostas nästan fullt ut av skattekollektivet. 

För mig är det en del av det bortskämda Sverige.”

Och det är klart att dessa flockar av kulturarbetare av varjehanda slag som betar på den offentliga kultursektorns oändliga savann blir arga. Vem vill bli kallad ”bortskämd”.

De gillar inte riktigt att beskrivas som priviligierade – och det stör också alla dessa kulturbyråkrater som utfordrar de betande flockarna lite extra när så behövs.

Vad vi ser är hur höger och vänster förenas i sin syn på kultur: den är ett verktyg.

För högern är den offentliga kultursektorn ett verktyg för att förbättra den kommunala ekonomin, och de sektioner som inte klarar av att dra in pengar får mindre pengar att röra sig med. Eller inga alls.

För vänstern är kulturen också ett verktyg – och den offentliga kultursektorn är till för att skapa jobb i förvaltningen men också bidra till försörjningen av ”fria” kulturarbetare.

Därmed säkrar s, v och mp inte bara röster på valdagen utan också röster som lovprisar dem i text, musik och bild.

Den artistbojkott det nu talas om beror inte på omsorg om kulturen, den beror på omsorg om pengar som går till kulturbyråkrater och kulturarbetare.

Det fascinerande är att inte bara kulturarbetare till vänster nu går till angrepp på Jarl, det gör även kulturarbetare och skribenter av mer obestämbart liberalt och borgerligt snitt. En text av Torbjörn Elensky i SvD har blivit det baner bakom vilken denna grupp samlas. I texten möter vi en ovanligt upprörd Elensky:

”Det är dags för de skröpliga resterna av den bildade borgerligheten att resa sig nu. Det vore pinsamt om hela Sverige blev som Norrköping.”

Men om vi nu – likt Elensky – antar att det finns någon slags borgerlighet kvar, kan de då inte gå med hatten i sina nätverk och samla in medel till – och bygga upp bibliotek, symfoniorkestrar och ordna kulturfestivaler? Alla de borgerliga politiker och skribenter som nu håller med Elensky – varför kräver de inte att bankerna och Wallenbergsfären ser till det allmänna goda och bekostar några symfoniorkestrar? Med tanke på bankernas vinster skulle vi kunna ha lika många symfoniorkestrar som McDonalds i det här landet (utan att det märktes i bankernas bokslut).

Och varför säger inte ett företag att: ”Men visst, klart vi står för Medelhavsmuséts kostnader de närmaste 20 åren”.

Det kommer inte att ske beroende på att det inte finns någon bildad svensk borgerlighet. Men det finns borgerligt sinnade figurer som då och då gärna visar upp sig i Berwaldhallen och på en Dramatenpremiär för att lajv kulturintresserad – men i sin snikenhet vill de inte betala fullt ut vad biljetten kostar. Det ska skattebetalarna stå för.

Lika obildad är vänstern och arbetarrörelsen. Under 1900-talets första sex årtionden drev de stora bokförlag, kulturmagasin, dagstidningar. Fackförbundens medlemsmagasin hade bättre och mer omfattande kultursidor än vad dagstidningarna har i dag. Allt hade byggts upp genom en kombination av affärsmässighet och idealitet.

Men svensk vänster i dag klarar inte ens av att finansiera sin egen press med hjälp av läsare, utan måste förlita sig på nådegåvor av staten.

Med vilken rätt kräver borgerlighet och vänster att skattebetalarna ska bekosta det de själva inte längre kan, vill, eller förmår driva och organisera?

Om de tror att människor behöver kultur så är det ju bara att samla styrkorna och organisera kulturell verksamhet till båtnad för de massor som hungrar efter kultur.

Men så kommer inte att ske. 

Mycket därför att vare sig borgerlighet eller vänster i gemen i verklig mening är intresserade av kultur.

Borgerligheten vill som sagt då och då kunna framstå som bildad, vänstern vill försörja sina trubadurer och skulptörer.

Båda grupperna vill att staten ska stå för kostnaderna, och det innebär att det är du som får vara med och betala.

Men vad är egentligen kultur? Varför behövs den? Och varför tävlar borgerlighet och vänster i att vara kulturlösa? Det talar vi om på måndag.

Alla käftar om orsaken till bränderna på Hawaii. Är det eller är det inte klimatets fel. Få verkar bry sig om att försöka första vad som egentligen händer. Det viktiga är att få markera vilket läger man tillhör.

Skogsbrand. A. K. Denisov-Uralsky (ca 1900).

Hawaii har väl mest levt i det svenska offentliga samtalet på grund av beteckningen ”hawaii-hockey”, alltså ishockey som utövas så illa som man föreställer sig att fallet är på ögruppen i Stilla Havet.

Sedan i lördags kan vi dock börja tala om ”hawaii-debatt”. Med det avses en debatt som är så usel att den för tankarna till hawaii-hockey – men som dessutom också handlar om Hawaii.

Det började med att Lena Andersson i en text i Svd deklarerade att hon tyckte att det var lite problematiskt att journalister verkade gå och vänta på naturkatastrofer och olyckor för att kunna rapportera att klimatförändringen fört oss ett steg närmare domedagen.

Motattackerna kom omgående, mest uppmärksammad blev Magda Gad, som inledde med att förklara att Lena Andersson var en ”otroligt äcklig människa”. För att vi inte ska tro att det är Lena Anderssons utseende eller kroppsodörer som gör att Magda äcklas har Magda i ett antal tweets utvecklat sin uppfattning. Problemet verkar vara att Lena Andersson enligt Magda Gad är ”klimatförnekare” samt att Lena sitter och ”skrockar om vädret” medan folk dör på Hawaii.

Här ska det erkännas att jag har lite svårt att följa med i argumenteringen – vilket kanske mest beror på att jag inte kan föreställa mig en skrockande Lena Andersson. Eller för den delen en skrattande, gråtande, eller ens leende Lena Andersson. Men en begränsad uppsättning känslouttryck borde inte automatiskt medföra att man avfärdas i debatter och diskussioner. Vi kanske rentav behöver fler iskalla revisorstyper i det offentliga samtalet för att balansera antalet gråterskor och lipsillar. Hysteri gör oss inte klokare.

När Alex Schulman såg att Lena Andersson var lovligt byte skrev även han en attack-text, och hänvisade till ”vetenskapen” och ”forskningen”, och drog till med ett citat om att juli månad i år ska ha varit den varmaste på 120 000 år.

Därav ska följa att Sicilien brinner, liksom Hawaii och Grekland och så vidare – och att Lena Andersson är ”klimatförnekare”. Argumenteringen är väl inte riktigt begriplig för mig, men Alex uppgift är inte att leda sin flock någonstans, det är att inleda själva ylandet så att de andra kan stämma in och känna samhörighet.

Den här debatten gör att vi står inför vissa problem – både när det gäller Lena Anderssons text, och definitivt när det gäller Magda Gad och Alex Schulman.

Ingen av dem diskuterar konkreta fall och fakta. Lena Andersson hänvisar till egna upplevelser, Magda Gad till vad hon sett på teve, och Alex Schulman till forskningsrapporter (som han med största säkerhet inte läst).

När det gäller de två sidorna i striden är Gads&Schulmans inställning mest problematisk; den kan sammanfattas som att Hawaii är ett brinnande inferno, och det beror på klimatförändringarna. Därför måste vi alla börja leva annorlunda – även i Sverige. Sluta äta kött, inte köra bensinbil och definitivt inte flyga, och så vidare och så vidare och så vidare, intill dess att du lever i ett övergivet grävlingsgryt bevakad av Märta Stenevi.

Men tänk om bränderna på Hawaii inte är orsakade av klimatförändringar – utan har helt andra orsaker?

Det är vad jag kommer fram till när jag läser vad forskare säger, och studerar ögruppens historia.

Fakta, och data, är inte på något sätt gömda eller otillgängliga utan finns där för alla som vill veta vad som egentligen händer på ögruppen, och vad som är orsaken.

Ögruppen Hawaiis landyta är 28 000 kvadratkilometer. 4000 av dessa kvadratkilometer kan betecknas som savann, låg vidsträckt vegetation som har brett ut sig där stora odlingar och plantager har lagts ner.

Ungefär lika mycket landyta som savannen upptar används för jordbruk. Men av dessa 4000 kvadratkilometer ligger stora delar i träda, oklart hur mycket, enligt delstatens myndigheter.

På den mark som ligger i träda – vare sig det är officiellt eller inofficiellt – har ett flertal invasiva växter brett ut sig.

Dit hör Guineagräs (Megathyrsus maximus) som tränger undan det mesta av andra former av växtlighet och skapar en extremt brandfarlig miljö, speciellt när det är torrtider (vilket det alltid är i augusti på Hawaii).

Som om det inte räckte med just den invasiva växten har också Miconian brett ut sig, den kallas för Stilla havets gröna cancer. Denna helvetesväxt skapar skugga som slår ut all annan växtlighet och där den breder ut sig fördärvas våtmarkerna på Hawaii, och dessutom bidrar dess utbredning till jorderosion.

Alltså, minst en sjundedel av Hawaii består av mark som bara väntar på omvandlas till ett brinnande inferno. Det kan till och med vara så mycket som en femtedel av arealen.

Jordbrukets kollaps på Hawaii ökar inte bara faran för stora och dödliga bränder – den försvårar också bekämpandet av bränder. Eftersom ingen underhåller vägarna i områdena försvåras framkomligheten för fordon som ska bekämpa bränderna. Nedlagda odlingar betyder mindre tillgång till vatten (inga bevattningsanläggningar och vattenfyllda kanaler och dammar) – och finns det inga som brukar jorden finns det heller inga som har de kunskaper om terrängen som brandmän har nytta av (fågelskådare räknas liksom inte).

Att delar av Hawaii i dag går under i ett eldinferno beror inte på klimatförändringar – det beror på att jordbruket på Hawaii nästan utplånats.

Fram till 1960 producerade ögruppen 50 procent av den föda som Hawaiis befolkning åt. 50 procent importerades.

I dag importeras 90 procent av det befolkningen på Hawaii äter.

De en gång stora odlingarna av sockerrör växte ännu i storlek under 1980-talet och trängde undan en del småjordbruk. Sedan blev det inte lägre lönsamt med sockerproduktion. Alla plantager lades ned.

Sedan lades de gigantiska ananasplantagerna ner.

Och i dag är övergivna plantagerna och jordbruken en brandfarlig savann.

År för år slogs också de små jordbruken ut av billiga livsmedel från USA, som dessutom odlats med stöd av statliga subventioner. Bönderna och de små odlarna gav upp, lämnade sina jordbruk, och började jobba i serviceindustrin för att ta hand om turistinvasionen.

Deras åkrar som odlats i århundraden blev också en del av den brandfarliga savannen.

Och det Guineagräs som växer på savannen introducerades en gång i tiden på öarna som en foderväxt för öns boskap. Nu finns inte något behov av foderväxter. Vem håller väl kor för mjölk och kött på en ö där man måste konkurrera med subventionerad biff och mjölk från resten av USA? Det en gång allsidiga hawaiianska jordbruket som gav befolkningen nötkött, fläsk och kyckling, liksom många olika sorters frukt och grönsaker – i stora mängder – är borta.

Alltså, globalisering, och satsning på storskalighet samt monokulturer har först förstört de många, många småskaliga jordbruken på Hawaii som gav både utkomst och föda åt ögruppens befolkning.

Sedan lades de storskaliga jordbruken ned, och en obegripligt stor del av ön därför en katastrof som bara väntade på att få hända.

Det är den utvecklingen som skapat det brinnande infernot, inte extremhettan och orkanvindar.

Misskötsel, korttänkthet, girighet, lathet och ren och skär idioti är alltså orsaken – och mot faktorer som dessa hjälper det inte om vi i Sverige minskar våra utsläpp av växthusgaser så mycket att de till slut ryms i ett kryddmått. 

Om att vara rädd för sin egen skugga - och om fackföreningsledare som tog till nävarna fö ratt få ordning på medlemmarna.

(Första brevet finns här, och det andra här.)

Kommentarerna till förra brevet var intressanta. Ni vänder er mot att jag försöker definiera vad en flykting är – men inte genom att bemöta mina definitioner utan genom att säga: ”men Sverige har råd”, ”det finns plats i Sverige”, ”det är en fråga om solidaritet”.

Ståndpunkter som dessa har kommit att röra till vad som definieras som ”vänster” och ”marxism”. Men i verkligheten rör det sig om något helt annat.

De senaste 30 åren har vad som kallas svensk vänster omvandlats till en skara människor som tror att det på något sätt är ”vänster” att se sig om i världen och leta efter människor i nöd som man kan hjälpa. De delar utrymme i det politiska rummet – och samhället – med personer som anser sig vara offer och i nöd. Ibland samsas de båda typerna i en och samma individ.

Tanken på att man ska hjälpa andra på grund av att de är ”offer” – svaga varelser som inte kan hjälpa sig själva – är en tämligen ny företeelse i vänstern. Man hittar aldrig tankegången hos Karl Marx.

Mitt favoritcitat från Marx och Engels är det där de konstaterar ”Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk”.

Alltså – ingen utifrån kommande hjälp kan rädda dig. Ja, jag skriver ”dig” och menar även dig här och nu – för deras uppfattning gäller överallt och alltid; oavsett om det rör sig om individer eller ett folk, eller ett socialt skikt. En del har fått för sig att Marx och Engels såg historien som något som utvecklar sig i en viss given riktning. Men i sina brevväxlingar diskuterar de med självklarhet att allt kan gå åt helvete – precis allting. Inget är givet. Som de konstaterar i Den heliga familjen: 

”Historien är ingenting annat än följden av att människor strävar efter att uppnå sina mål”.  

Märk väl: ”strävar”.

”Det som är äkta visar det när det utsätts för eldprov”, skriver Engels 1841 i sin pamflett ”Anti-Schelling”, och fortsätter: ”Det som är falskt har vi ingen användning av för i våra led”.

Dagens vänster kräver ”skyddade rum”, den vill att vissa ord inte ska få uttalas, vissa tankar inte tänkas, dagens vänster kräver ständigt beskydd, den är rädd för allt. Den fruktar allt.

Och av vem kräver denna vänster beskydd? Jo, av staten, av lagarna, av dem som har makten. Vänster är i dag i Sverige liktydigt med människor som anser sig tillhöra någon skyddsvärd minoritet, eller som anser sig vara speciellt utvalda att bli talesmän och representanter för dessa speciellt skyddsvärda minoriteter.

För min del får man givetvis inta en sådan position – även om jag finner den märklig.

Men vad man inte då kan göra är att kalla sig marxist.

1843 skriver Marx i Deutsch-Französische Jahrbücher:

”Det är inte vår sak att konstruera framtiden och ordna upp allt för all framtid, det är desto mer uppenbart vad vi måste åstadkomma för närvarande: jag tänker på den obarmhärtiga kritiken av allt som existerar, hänsynslös både genom att den inte är rädd för de slutsatser kritiken leder till, och hänsynslös därför att den inte är det minsta rädd för att komma i konflikt med dem som har makten”.

Jämför den orädda inställningen med dagens vänster, den som räds sin egen skugga, för att inte tala om dess panik inför inbillade fascistiska hot.

Marx och Engels talade om kritik av allt som existerade, om kamp mot dem som har makten  - medan dagens vänster tar skydd bakom dem som har makten och ber om hjälp mot sådant som inte existerar.

Något mycket märkligt har hänt.

Och det är inte bara så att den svenska vänstern har avlägsnat sig från Marx och Engels, den har helt övergivit den svenska arbetarrrörelsens traditioner – de traditioner som gjorde den stark.

När den gamle sjömannen Charles Lindley i slutet på 1890-talet organiserade svenska Transportarbetarförbundet hände det ibland att han klev ner på golvet under möten och spöade upp oregerliga, odisciplinerade eller berusade hamnarbetare för att skapa ordning i de egna leden. Klassen skulle disciplineras. Man hutar åt de sina först. Bultar dem i form om så behövs, för att få dem att vakna upp och inse att bara de själva kan rädda sig själva.

Jämför det med dagens svenska vänster. Ställda i samma situationer som Lindley skulle dagens svenska vänsterpartister eller syndikalister ropa på statliga åtgärder och sociala hjälpinsatser för dem de försökte organisera; de skulle så att säga försöka muta sig till massornas stöd, med bidrag och förmåner. Det vore dem främmande att se hamnarbetarna som något annat än offer som man måste ordna hjälp åt. Därmed beter de sig som några av Lindleys samtida, de liberala överklasstanter som i slutet på 1800-talet vandrade runt på söder och delade ut småslantar och broschyrer om vägen till frälsning till de fattiga, men som drevs på dörren av den ursinniga snickaren i Strindbergs Röda Rummet med orden: ”Ge oss arbete, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet.”

Men svensk vänster har valt att ränna omkring på just det där sättet, som forna tiders välgörenhetstanter, den lilla energi vänstern har spenderar den på att hitta nya grupper som går med på att låta sig frälsas och bli lovade beskydd … i utbyte mot en röst, då ska det skrivas motioner, göras interpellationer och ordnas bidrag.

Alltså, den svenska arbetarrörelsen byggs upp, och disciplineras genom att dess ledare går hårt fram – de förklarar för dem de möter på bruk, fabriker, fält och i hamnar att nu gäller det att sluta supa, tvätta öronen, bli skötsam. Om inte går det åt helvete. De har bara sig själva att lita till. Och ledarna går hårt fram mot efterblivna idéer, gnäll och uppgivenhet. Och de kvinnliga agitatorerna förklarar för kvinnor vad preventivmedel är. Vare sig individ eller klass kan bli fri om varje familj har fem barn.

Arbete, familj och individens förkovran var ledorden i arbetarrörelsen – därför att dess ledare rörde sig i samma idétradition som Marx och Engels.

Min enkla fråga är: om arbetarrörelse och vänster en gång i tiden i Marx anda lyfte den svenska arbetarklassen ut ur materiellt och själsligt mörker genom att ställa krav på den – varför betraktas det som ”höger” och att ställa krav på dem som betecknar sig som flyktingar?

Om jag åkte i väg till Rinkeby och talade till de sysslolösa männen på kaféerna på det sätt som Fabian Månsson eller Fredrik Ström talade till svenska arbetare för 100 år sedan skulle svensk vänster kalla mig ”nazist”.

Men varför skulle jag inte kunna ställa samma krav på en flykting i Rinkeby 2022 som Fabian Månsson gjorde på stökiga svenska arbetare i Ronneby 1922?

Så, nej – det är inte jag som blivit nazist.

Det är svensk vänster som befinner sig mycket, mycket långt från Marx.

Carl Hamilton, en gång i tiden medlem av en svensk vänster som inte lämnat Marx, skrev nyligen i DN om det irrationella i svensk invandringspolitik, och de svängningar av pendeln, som alltid krockar med verkligheten – hur pendeln än slår.

”Därmed har makthavarna snurrat 180 grader i förhållande till 70-talets multikulturalism – som då var det goda. Det som då var det onda och skulle bekämpas, är nu det nya goda. Varje beskrivning av verkligheten i termer av ”vi-och-dom”, var då förkastligt. Nu är ”vi-och-dom” huvudlinjen.”

Så även om Hamilton inte förlorat analysförmågan, vågar han inte riktigt säga vad som är fel och vem som är ansvarig. Kanske för att han inte längre vågar tänka tanken på att ställa krav, utan nöjer sig med att fundera på vad statens tjänstemän ska göra och politiker ska tycka, och möjligen göra.

Min egen syn på kraven som ska ställas?

Den framgår nog av den här ett år gamla texten – som också knyter an till de två första delarna i den här serien.

Andra brevet vari vi diskuterar vem som egentligen är en flykting och förhållandet mellan egna känslor, teori och logik.

(Första delen i serien här.)

Varje gång vi försöker diskutera ideologi och vad marxism egentligen är blockeras diskussionen av två konkreta ämnen; invandrar- och flyktingfrågan samt islam.

Det märkliga är att flyktingfrågan har kommit att bestämma vad som är vänster och höger i Sverige. Håller du upp en skylt med texten ”Refugees welcome” är du vänster. Håller du inte upp en sådan skylt är du höger. 

Eller förresten, vänta. De senaste tio åren har även delar av vad som förr kallades höger hållit upp den där skylten som välkomnar alla flyktingar till Sverige. Numera ser indelningen ut så här: de som anses som någorlunda goda håller uppe den där skylten, den som däremot inte håller upp skylten blir stämplad som fascist eller nazist. Definitivt aldrig som marxist. Och de som kallar sig vänster blir mildare till sinnes mot dem som vill privatisera all tänkbar statlig verksamhet – bara de säger ”Refugees welcome”.

Någon som anser det är sinnesjukt att arbetande människor ska betala pengar till staten i skatt och att staten sedan ger pengarna till privata aktörer – men som inte säger: ”Välkomna alla som vill, och som anser sig vara flyktingar” – den personen kommer däremot inte få vara med i vänstergemenskapen. 

Märkligt nog. 

Vänster mot höger har i praktiken ersatts av för eller mot flyktingar.

Det är märkligt därför att det i landet inte råder någon enighet om vad en flykting är.

Är det flyktingen själv som bestämmer det? Eller är det Migrationsverket? Eller kan vi alla hålla oss med en egen definition? Eller bestäms statusen av internationella avtal Sverige ingått?

Eller är flyktingen den som uppfyller någon kombination av allt detta?

Ingen av definitionerna är på något sätt användbar.

Om en individ är en flykting avgörs av hur han eller hon beter sig i det land där de fått en fristad. Låter det konstigt? 

Inte för en marxist. 

I andra paragrafen av Marx teser om Feuerbach konstaterar han:

”Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet - är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s. verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet - utan hänsyn till praxis - är en rent akademisk fråga.”

Alltså, utgår man från Marx spelar det ingen roll om en individ kallar sig flykting, det spelar heller ingen roll om han utnämns till flykting av välmenande personer eller av myndigheter. Det avgörs av praxis, av beteendet hos den som kallar sig flykting.

Vill du avgöra om någon är en flykting tittar du på hur han beter sig efter att ha anlänt till Sverige.

Men då måste vi ha en definition som gör det möjligt att väga, mäta och bedöma handlingarna hos dem som vill bli sedda som flyktingar.

Och då måste vi på sätt och vis lämna marxismen som en utgångspunkt för en stund - men samtidigt inte. Marx ansåg inte att det fanns en evig allmängiltig moral, regler som gällde alltid och överallt i varje given situation. Moralen bestämdes av vad en grupp, klass eller nation ansåg gynnade dem – ytterst gällde det överlevnad.

En marxist är aldrig mer än en människa, man är inskriven i sin tid och i ett givet sammanhang. Man kan välja att vilja bevara det sammanhanget, eller lämna det – eller förstöra det. 

Ser jag mig om upptäcker jag människor som kallar sig vänster och som överger grundläggande moraliska värderingar som varit förhärskande i Sverige – värderingar som inte skilt klasser, skikt och kön åt utan varit grundläggande och förenande. Det är värderingar som tar sig uttryck i hur man beter sig gentemot varandra till vardags, och är givetvis även tillämpliga i mer extrema situationer. Grundläggande anständighet är ju precis vad vi behöver i extrema situationer för att uthärda dem.

Nu försöker jag skriva det här saktmodigt och försiktigt eftersom det ibland sägs att jag blir så ”obalanserat rasistisk” när jag diskuterar invandrar- och flyktingfrågor.

Samma typ av personer brukar ofta säga: 

”Men hur kan du tycka som du gör i flyktingfrågor! Dina föräldrar var ju flyktingar!”.

Men det är just därför jag har de åsikter jag har. Jag kan inte föreställa mig att mina föräldrar efter att de kom till Sverige inte vaknade upp minst en gång varje natt, och förundrat såg sig om i rummet, och tänkte: ”Det är sant. Det är på riktigt. Jag drömmer inte. Jag överlevde. Jag lever i frihet”. 

Och så somnade de om, för nästa dag väntade arbetet.

Min ständiga ilska – eller snarare vrede – i denna fråga grundar sig på uppfostran och uppväxt. En verklig flykting har fått lära sig att världen är orättvis. Den är alltid orättvis. Och farlig. Alltför många av dem får dessutom uppleva att den är rent livsfarlig. Den verkliga flyktingen är därför tacksam för en fristad – och en möjlighet till arbete. Så att flyktingens barn en dag ska få ett arbete. Mer kan man inte förvänta sig i en orättvis värld. Mina föräldrar undrade säkert varför just de dragit vinstlotten där det stod: ”Du är fri”. 

Mer begärde de inte.

De skulle med förundran sett på många av dem som kallar sig flyktingar i dag och som förväntar sig vinst varje gång. Varje dag.  

Min vrede bottnar alltså i en moral härledd ur en uppväxt i en flyktingfamilj.

Och den vreden får ytterligare näring av en klasskänsla, den arbetande människans inställning: ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”.

När jag skriver klasskänsla menar jag inte enbart arbetarklassen – en gång i tiden var inställningen om vem som har rätt att äta självklar för alla sociala skikt i Sverige (och nej, den innebär inte att den som sitter i rullstol, är blind, döv, stum och har en förlamad arm måste arbeta).

Men givetvis ställer jag dessa två känslor och moraluppfattningar mot teorin – hur såg Marx på det hela?

Hur ”vänstern” och stora delar av ”högern” ser på det hela i dag är uppenbart. Sveriges förorter än fyllda med människor som det är synd om, de måste tas om hand, få hjälp. Man måste ta det med lämpor. Inte ställa krav på dem.

När man konfronterar de som har den åsikten och pekar på arbetslöshetsstatistiken så svarar de bara: ”Javisst, vi måste göra mera. Vi måste förklara för dem att det är viktigt att man har ett arbete. Vi måste förklara för dem att det är viktigt att de lär sig svenska så att de kan få ett arbete.”

Men vad är det för en flykting som man måste ”förklara” för att de ska lära sig språket och ta ett arbete. Vilket arbete som helst.

Hör inte de som säger så hur dumt det låter?

Vi som vet vad en flykting är hör det i alla fall.

Vad vi ser är stora grupper människor som inte beter sig som verkliga flyktingar.

Rimligen måste du hålla med mig om detta.

Möjligen blir ditt svar att: ”Men alla är inte sådana!”

Och där har du rätt.

Men från din utgångspunkt sett – du vill ju att Sverige ska ta emot flyktingar, riktiga flyktingar – är det då inte åtminstone rimligt att du blir lika vred som jag över dessa falska flyktingar. Kokar du inte över när du ser till exempel två tv-inslag de senaste veckorna. En om en flyktingfamilj som har sex barn och en som har tio barn (alla barn har fötts sedan de kom till Sverige), Ingen av föräldrarna har arbetat. De talar sällsynt usel svenska.

Rimligt? 

Eller är det bara en form av utsugning av arbetande människor?

En praktisk lösning på våra motsättningar är att ni och jag inte träter om hur många flyktingar Sverige ska ta emot – utan att vi börjar med det jag hoppas vi kan enas om: de som inte är flyktingar ska lämna landet.

Om vi inte är ense om detta måste ni förklara varför. Observera att jag här inte inte begär att någon av er ska överge sin grundläggande ståndpunkt. Det jag vill är att ni argumenterar logiskt sammanhängande. Annars är det svårt att diskutera. Ni kan förvisso hävda att vem som helst får komma till Sverige om de ser sig som flyktingar, och befolkningen har ett ansvar för att ta hand om dem, även om de vägrar arbeta för sin egen försörjning. Men då måste ni formulera det, och säga det tydligt. Om ni inte är det måste ni enkelt och tydligt, som jag gör, förklara vilka som ska ses som flyktingar, och vad man gör med den grupp som inte är det. Vare sig ni eller jag kan ju vara säkra på några exakta tal. Men det kan vi faktiskt bortse från i nuläget. Det är principerna vi ska försöka bli ense om.

Marx var mycket tydlig i de här frågorna. Hans studier hade fått honom att förstå att det finns människor i alla samhällsklasser som inte vill arbeta, som väljer att parasitera, en amorf, ständigt föränderlig massa han betecknar som ”trasproletariatet” i Louis Bonapartes adertonde brumaire, där han beskriver denna grupp på följande vis:

”Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förkomna, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème”.

Lazzaronerna hade fått sitt namn från Bibelns spetälske Lazarus – och kan historiskt sett ursprungligen varit just en grupp spetälska i Neapel. Men efterhand kom beteckningen att gälla hela skiktet av de allra fattigaste och medellösa i staden.

Marx konstaterar flera gånger i andra sammanhang hur farlig denna grupp var – den kunde lätt köpas för vilka politiska ändamål som helst, och hade utvecklat en egen kultur där tjuvnad, tiggeri och våld var självklara beståndsdelar.

Om ni vill kan jag gärna diskutera exempel på hur trasproletariatet sett ut i olika länder under olika århundraden och vilken inverkan de haft på sina samhällen. Säg bara till - jag tror er förståelse förvad som sker i Sverige i dag skulle öka.

Och det fanns en viss homogenitet i trasproletariatet, litteratörerna romantiserade gärna lazzaronerna – ungefär som producenter och programledare i Svt och P3 i dag romantiserar gangsterrappare.

Och Marx noterar hur det fanns en tendens att tycka synd om trasproletariatet, och att de bättre beställda i samhället mer än gärna suckade över dessa samhällets olycksbarn – de ansågs som offer för omständigheterna när de tiggde, stal, mördade och misshandlade. Men samma humanistiska och snälla överhet blottade huggtänderna om hantverkare eller arbetare ville ha mer betalt för det arbete de utförde.

Att man höll upp den där skylten med ”Refugees welcome” innebar att man bidrog till uppkomsten av ett nytt, stort trasproletariat. Det finns inget som är marxistiskt i ett sådant beteende.

Men fundera nu på mina konkreta frågor – så återkommer jag när någon av er har svarat.

"Skrivandet här blir alltså ett försök att återställa ords betydelse, dämpa hysteri, råda bot på uppgivenhet och offermentalitet (det enda människor numera verkar vilja kämpa för är rätten att betraktas som offer – eller blivande offer, det gäller över hela den politiska skalan – det är ett förbannat gnällande)."

I årtionden har det ju varit så att jag fått brev eller e-post där det framförs synpunkter på det jag skrivit eller sagt. Mestadels är det invändningar, klagomål och ilskna attacker. De som tycker att jag intar en förnuftig hållning hör mer sällan av sig, vilket väl är ganska naturligt. Kommer däremot gärna fram på gymmet eller när jag är ute går och går, vilket förstås är trevligt.

Attackerna har jag inga större problem med. Tvärtom. Det är oftast uppiggande att under en och samma vecka kallas både nazist och judebolsjevik. Inte så mycket att gå i svaromål på. Har aldrig riktigt förstått dem som jämrar sig över hatmail, eller till och med skriver artiklar om det. Här tävlar högern och vänstern.

Sedan Morgonposten lanserades i december 2021 har min egen e-post-skörd ökat, och antalet utfall om min antagna bolsjevism har gått mot noll – däremot har de brevskrivare som kallar mig fascist, högerextremist eller rasist ökat. Hittills har det enda angreppet jag funderat mer på varit anklagelsen om att jag är en ”jävla biltjuv”. Den personen har jag svarat och nyfiket frågat vad han menar. Dock ej fått svar.

En del av breven besvarar jag – ibland – det är de som kommer från personer som säger sig vara ”vänster” – och där jag anklagas för att vara en förrädare mot den goda saken, och sedan kommer attackharangerna; sällan som sagt fantasifulla (bästa hittills är ”nazischnitzel” – dock inte perfekt som okvädingsord, ett sådant ska ju kunna vrålas högt, helst upprepade gånger. Försök skrika nazischnitsel några gånger på raken får ni se, eller snarare höra).

Men mer och mer har jag kommit att grubbla på hur jag som har en marxistisk världsåskådning kan komma att stämplas som högerextremist av människor som betecknar sig själva som ”vänster”. Det är inte så att jag ligger sömnlös på grund av detta – men jag börjar känna ett visst behov av att gå till botten med frågan – inte för att jag är särskilt intresserad av att människor ska dela min världsåskådning, utan för att sanera diskussionen, göra den konkret, sansad och utgående från dagens verklighet – och från historien. 

E-posten som kommer till mig kommer till mig alltsomoftast i min egenskap av chefredaktör för Morgonposten. Men diskussionerna som kan uppstå kring breven kan inte riktigt föras i Morgonposten. När jag kliver in och jag sätter mig på chefredaktörsstolen har jag ett enda mål, se till att vi skapar en tidning som beskriver verkligheten, som tar upp det andra inte tar upp – därför att de inte vill av politiska hänsynstaganden, därför att de inte anser sig orka eller därför att de är för korkade och har blivit journalister för att de vill synas – men aldrig kom på hur man fixar ett Instagramkonto som har ett upplägg som gör att man får många följare.

Så diskussionen med dessa mina belackare och vedersakare för jag här.

Det gör tillvaron rationellare för mig – jag kan hänvisa brevskrivare hit – om de verkligen vill förstå hur jag tänker, och vill diskutera. Och med ”hit” menar jag min egen blogg, som jag återupplivar. 

Så från och med nu blir det en serie brev som riktar sig till en tänkt mottagare (ett slags kondensat av unga personer som skrivit till mig, och som gått en kvällscirkel i marxism och som vill förklara världen för mig) – men jag tror breven kan vara intressanta även för andra, alltifrån pensionerade folkpartistiska lärare till helt apolitiska lastbilschaufförer. Jag gissar i nuläget på att det kommer att bli ett 30-tal brev.

Skrivandet här blir alltså ett försök att återställa ords betydelse, dämpa hysteri, råda bot på uppgivenhet och offermentalitet (det enda människor numera verkar vilja kämpa för är rätten att betraktas som offer – eller blivande offer, det gäller över hela den politiska skalan – det är ett förbannat gnällande).

Och det blir samtidigt en resa in i mitt eget inre och det som driver mig.

Jag tror mig enkelt kunna bevisa att dagens svenska vänster inte är marxister.

Men är jag själv det?

Det visar sig under resans gång. 

För mig är marxismen en europeisk ideologi, det innebär att den står mot och bekämpar USA:s kulturella och militära hegemoni i världen, och mot islam. Marxismen är inte bara europeisk – nationen är en självklar utgångspunkt för Marx och Engels historiska resonemang, mer än en gång diskuterar de olika folks ”själ”.

Förutom att marxismen är europeisk, och nationell är den också kulturkonservativ (Balzac och Monteverdi istället för Alex Schulman och Einar, och det har inget att göra med att Marx levde i en annan tid) och den är definitivt individualistisk. Marx hämtade sitt motto från Dantes ord: ”Gå din egen väg, och låta människorna prata.” (Nu ska jag inte gå in på en finlirande diskussion om varför Marx inte citerar Dante ordagrant – men vill någon diskutera det så är det bara att maila.)

Och bärande för mig i min marxism är den fasa jag som ung mötte när jag läste Marx Parismanuskript – beskrivningen av ett samhälle och en utveckling där människan skiljs från det hon producerar, och Marx insikt om att kapitalismen innebär ett språng, som kanske omöjliggör antikens tanke om den hela människan. I den fasansfulla tankens nästan omöjliga förlängning låg tanken på att människan skiljs från sin kropp.

Och det är den tiden vi lever i nu. 

Eftersom marxismen är en europeisk ideologi är dess kulturella källsprång inte på något sätt unika för den; mängder av tankesystem och riktningar utgår från samma rötter.

Att i dag – när Europa är hotat av både USA och islam – i konkreta dagspolitiska frågor som marxist hamna på samma ståndpunkt som andra ideologiska riktningar är fullt naturligt. 

Det har hänt om och om igen sedan 1848 för marxister.

Med detta sagt – det innebär inte att jag anser att något parti i den svenska riksdagen står på rätt sida när det gäller de stora frågorna.

Men det är inte det vi ska diskutera i den här serien brev.

Och om den fungerar har jag frälst några själar, och fått dem att lämna den svenska jag-är-ett-offer-vänstern och fått dem att bli stridslystna, muntra och individualistiska marxister.

Mitt instegsjobb som städare på regeringskansliet gav mig i går ännu en möjlighet att avlyssna ett samtal mellan några ministrar.

….

(Det knackar på Morgan Johanssons dörr i regeringskansliet).

Morgan: Kom in!

(In träder Annika Strandhäll, med ett vädjande uttryck i ansiktet.)

Annika: Morgan, snälla Morgan. Kan du hjälpa mig?

Morgan: (Ställer sig upp, ler brett och bugar sig chevalerskt framåt men slår då huvudet hårt i skrivbordet). Men aj för satan!

(Annika rusar fram och polerar den lätt blödande blessyren på hans panna med några dokument från Morgans skrivbord).

Morgan: Nej, nej, släpp. Det där är hemliga SÄPO-rapporter som ska återlämnas. Kan väl inte skicka tillbaka dem med blod på. 

Annika: Ajdå. Förlåt. Men du kan väl säga att du blev så upprörd över det du fick läsa att du fick näsblod.

Morgan: Ingen bra idé. Vad ska de då tro när jag lämnar tillbaka hemliga PM med kaffefläckar på? Men strunt samma. Vad kan jag hjälpa dig med.

Annika: Kan du få en ambassadör att protestera mot att SD flög en drönare över mitt hem?

Morgan: Eeh. Beror på… nu förstår jag inte riktigt.

Annika: Ja, men jag tänkte på Poolens ambassadör skulle kunna lämna in en protest. Han ska väl försvara alla poolers rättigheter?

Morgan: För helvete kvinna, kan du inte ens skilja på Polen och poolen?

Annika: Men poolskötaren vi har på somrarna är från Polen, så jag tänkte att det fanns något samband. De från Polen tar hand om poolen. Liksom. Det är väl någon EU-grej eller hur? Han var jättebra. Jag kunde betala honom direkt i handen. Inga krångliga papper och fakturor. Och grannarna gillade honom. I alla fall grannfruarna. De brukade prata om han från Polen med pålen som fixade poolen. Förstod inte riktigt vad de menade.

(Morgan pinar ilsnabbt väg och stänger dörren till sitt tjänsterum).

Morgan: Så. Nu kan ingen höra. Herreminskapare. Säg inte att du betalat någon svart?

Annika: Nejnejnej. Han var vit som du och jag.

Morgan: (Suckar djupt) Men vi måste prata om något annat. Magda ville att jag skulle prata med dig om att du måste komma till skott med slutförvaringen av kärnavfallet. Du måste visa handlingskraft. Visa att det händer något.

Annika: Men du, jag har faktiskt läst på. Och jag har en idé. Tredje steget i processen är att man förvarar det varma, radioaktiva bränslet i bassänger som skärmar av strålningen och kyler ner bränslet. Jag erbjuder mig att upplåta min pool. Det är handlingskraft!

Morgan: Bra tänkt! Handlingskraft och personlig offervilja! Du ställer upp gratis.

Annika: (Spärrar upp ögonen lite mer än vanligt, Morgan flyttar då sig lite bakåt – som vanligt – av rädsla för att ögongloberna ska ploppa ut och likt två löskokta ägg landa på hans hjässa). Lite betalt hade jag väl tänkt mig. Det finns väl bidrag?

Morgan: Jajaja, snacka med Micke på finans. Men du har ju ändå inte löst slutförvarsfrågan. Bränslet ska upp ur bassängen efter 40 år. Kapslas in i koppar och gjutjärn.

Annika: Koppar har jag hur mycket som helst. Många är lite udda förstås. Jag brukar alltid ta med en kopp från varje konferens, möte och hotell. Du fattar, som ett minne. Har ett helt rum fullt med koppar i huset.

Och det där med gjutjärn … jag har några stora grytor från Le Creuset. Det måste väl funka?

Morgan: (Suckar) Och själva slutförvaret? Hade du tänkt gräva ner allt på tomten?

Annika: (Lyser upp) Finns det bidrag för det också? Men jag tänkte lägga det i komposten. Där lägger jag äppelskruttarna. Kärnavfall som kärnavfall.

(Plötsligt hörs någon sparka på dörren. En uppenbart ansträngd röst säger: Kan någon öppna?.

Morgan skrider fram till dörren, drar upp den. In kommer Anders Ygeman med vad som ser ut att vara en vit plåtlåda i famnen. Han stjälper ner den i en besöksfåtölj).

Anders: Vad händer här då?

Morgan: Annika vill slutförvara kärnbränslet på sin tomt.

Anders: Kan du ju inte göra! Fattar du väl! Då kan folk börja tycka att vi som är ministrar ska erbjuda personliga lösningar.

Morgan: Precis! Då måste jag låsa in typ Vårbynätverket hemma hos mig. Skulle se ut det.

Förresten. Varför bär du omkring på en mikro?

Anders: Förebyggande åtgärd. Tog den i lunchrummet och tänkte slänga den. Corona ni vet.

Annika och Morgan: (Unisont) Va?

Anders: Ja, jag hörde det på FHM:s presskonferens. Vi måste vara vaksamma, corona finns överallt, och hon som pratade talade om Delta å´ mikron. Då tänkte jag: ut med virusbomben! Tänkt om man värmt sin lunchlåda i den. Fattar ni?

Morgan: (Tittar förundrat på Anders, skakar på huvudet med en förtvivlad min, mumlar trött) Annika kan kanske lägga den i sin pool?

Annika: (Glatt) Finns det bidrag?

Morgan: Nej, hörni. Det är sammanträde snart. Magda gillar inte när vi är sena.

Annika: Vad ska vi prata om i dag?

Anders: I dag ska vi inte prata. Vi ska lyssna. Magda har bjudit in läkare som ska gå igenom de olika kroppsdelarna, och vad de heter. Så att vi ska lära oss att skilja på dem. Som rygg och rumpa till exempel.

Annika: (Fnittrar) Och Eneroth ska sitta längst fram förstås.

Morgan: Fast spelar roll vad kroppsdelarna heter. Med borgarnas budget har vi ändå röven bak hur vi än vänder oss.

(De troppar ut ur rummet med hängande huvuden).

Nyblivne partisekreteraren Tobias Baudin förklarar i dag i DN att socialdemokraterna ska återfå initiativet genom ”personliga samtal”. Massorna ska kontaktas och övertygas om den nya regeringens förträfflighet.

Mitt instegsjobb som städare på regeringskansliet gjorde att jag i morse kunde överhöra ett samtal mellan Morgan Johansson och Annika Strandhäll inne på Morgans tjänsterum.

Morgan: Du, vad är det här för påhitt. Förbannade Baudin som kräver att till och med vi ministrar ska ut och besöka väljarna.

Annika: Ja, men det ser bra ut. DN kommer och fotar och det blir bra press.

Morgan: Sist jag var ute och knackade dörr gick det åt helvete.

Annika: Varför då? 

Morgan: Dörrklockorna sitter så förbannat högt. Nådde inte upp. Fick be någon tant från den lokala avdelningen att ställa sig på alla fyra så jag kunde kliva upp på hennes rygg och ringa på. Just då kom DN:s fotograf och knäppte en hel serie bilder. Det blev dyrt.

Annika: Dyrt?

Morgan: Ja, jag fick först övertala kulturministern att hon skulle ringa upp Wolodarski för att få bilderna stoppade. Sedan skulle hon i sin tur övertala Wolodarski. Det kostade en del i redaktionsstöd kan jag säga. Men pengarna går ändå till vårt folk.

Annika: Men du behöver inte ge dig ut och knacka dörr. Du kan ringa runt och prata med väljare. Du har en jättebra telefonröst, jag gillar när du ringer mig sent på kvällarna och liksom går ner i viskande tonläge och …

Morgan: Men sansa dig nu … tänk på var vi är …

Annika: Jag kan gå in på mitt rum och så kan du ringa mig och …

Morgan: … mhm … varför inte.

(Knackningar på dörren. Den öppnas utan att den som knackat fått svar. Tobias Baudin sticker in sitt huvud).

Tobias: Och här sitter ni beredda med mobilerna i näven. Bra! Börja ring! Utmärkt att du Morgan inte ger dig ut och ringer på hos väljarna. (Skrockar.) Hur gick det med tanten du stod på? Har lårbensbrottet hon fick när dörren öppnades läkt än? Och det är fint att du Annika också håller dig till mobilen i den här kampanjen. De där ständigt uppspärrade ögonen kan funka i Agenda. Men om du besöker förorterna kommer alla bara att tro du går på speed. Nej, nu ska jag inte störa. Lycka till!

(Tobias drar igen dörren. Hans steg hörs avlägsna sig och Morgan och Annika hör honom lågt ropa: Anders! Anders kom fram … du ska också ut och samtala).

Annika: Bara att sätta igång då. Börja ring du. Jag kan coacha dig och sitta och göra tecken och styra dig under samtalet. Här har jag en telefonlista från Botkyrka du kan ringa dig igenom.

Morgan: (Suckar tungt. Tittar på listan och knappar in ett nummer. Rycker till när någon uppenbarligen svarar). Eh … hej, jag heter Morgan Johansson.

Väljare: Va? Vem är du?

Morgan: Jag är minister.

Väljare: Min sister? Du är inte min sister. Din mamma!

Morgan: Vad fint! Vill du att jag ska tala med din mamma? Men jag talar gärna med dig också. Jag gillar barn. Hur gammal är du?

Väljare: Varför du frågar? Är du pedofil?

Morgan: Nej, nej, nej. Jag gillar vuxna kvinnor. 

Väljare: Är det därför du vill tala med min mamma? Var bor du?

Morgan: Det får jag inte berätta. Men jag kan berätta allt jag vill göra för er i dina kvarter.

Väljare: Jaha?

Morgan: Det ska finnas laddstolpar vid varje port.

Väljare: Laddstolpar? Laddstolpar!

Morgan: Ja. Fint va! 

Väljare: Men kommer det att vara gratis?

Morgan: Javisst, alla som bor i porten får ladda hur mycket de vill. Helt fritt.

Väljare: Du förstör min marknad! Var bor du?

Morgan: Aha, du har satt upp egna laddstolpar redan? Och tar betalt! Vilket fint initiativ. Är du miljöpartist kanske?

Väljare: Jag ska komma och ta dig! Var bor du?

Morgan: Lite överallt vet du. Jag har så mycket att göra. Jag har en övernattningslägenhet här och en där. Ibland sover jag på jobbet.

Väljare: OK. Jag fattar. Något gäng som är ute efter dig. Sov aldrig på samma ställe två gånger. Jag vet hur det är bror. Vi kanske kunde gå ihop? Vilka är ute efter dig?

Morgan: Alla! Du kan inte ana. Jag kan inte ens lita på mina egna.

Väljare: Så är det! Man kan inte lita på någon. Men du måste sätta dig i respekt. Du vet vad som måste göras.

Morgan: Jadå! Jag twittrar hela tiden. Men det verkar inte hjälpa.

Väljare: Men mannen, twittra. Är du efterbliven? Du måste skriva en låt, berätta vad du ska göra med dem i andra gänget. Fixa en video med ditt crew. Du måste rappa, bror. 

Morgan: Rappa? Du menar … (tystnar, rodnar). Min tjej brukar också be mig om några rapp, men spela in en video? Jag vet inte riktigt …

Väljare: Mannen, vi måste träffas och prata. Du behöver hjälp. Igen. Var bor du? Var är dina kvarter?

Morgan: Vi kan ses på Kocksgatan. En av mina övernattningslägenheter ligger där.

Väljare: Bror, alla gator är kocksgator. Vilken av dem?

(Det knackar på dörren igen. Även denna gång öppnas den utan att den som knackar fått svar. In rusar Anders Ygeman.)

Anders: Kan jag gömma mig här ett tag? Tobias är ute och letar efter mig. Han är helt skogstokig. Alla ska ut och möta väljare. Jag kan inte. (Sliter ifrån Morgan telefonen.) Ska du sitta och twittra medan jag ber om hjälp?

Morgan: Men jag talade med en väljare.

Anders: Varför då?

Morgan: Du sa det själv. Tobias vill ju det.

Anders: Men han är ny. Han fattar inte. Ju mindre vi pratar med väljarna desto bättre. De ställer bara frågor om vad vi gjort och inte gjort. De jävlarna minns ju. Det räcker om vi ställer upp i Agenda. Vi ska tala till väljarna, inte med dem. Det där kommer väl snart Tobias att fatta.

Annika: Ja, jag tyckte nog att hans utspel var lite konstigt.

Morgan: Var tysta. Jag tycker jag hör honom igen! Han kommer häråt. Vad ska vi göra?

Annika: Vi fejkringer. När han kommer in sitter vi alla och låtsas prata med väljare. Det behöver ju inte vara någon i andra änden.

Morgan: Jag visste att du skulle komma på något!

Anders: Lysande! Men kan någon då snabbt hjälpa mig med min nya mobil. Jag fattar inte hur den funkar.

Morgan: Vet du inte hur en mobil funkar?

Anders: Jo, men den här modellen har jag aldrig haft förut. Jag bad sekreteraren gå ut och ordna en ny mobil åt mig. Hon undrade vilken sort och jag svarade: ”Svår fråga. Hujedamej, den bästa”. Hon kom tillbaka med en mobil med instruktioner på kinesiska.

Annika: Det där får du fixa senare. Nu är Tobias här när som helst. Mobilen behöver ju inte vara igång. Det räcker om du låtsas prata i den.

Anders: Jajaja. Men jag får ju inte ut den ur förpackningen.

Morgan: Här ta en av mig. Jag har två stycken.

Annika: Morgan … varför har du två telefoner?

Morgan: Jag kan förklara … senare … fort, börja prata, nu står han utanför dörren.

Folk förfasar sig nu över Carina Bergfeldts uppenbart klena kunskaper … om det mesta. För de flesta har det uppenbarats i och med att hon är med i ”På spåret” och tävlar i par med Marcus Oscarsson. Meningsutbytena dem emellan är förvisso roande; Helan och Halvan ställer upp i frågesport.

Få verkar dock begrunda att Bergfeldt i åratal var statstelevisionens korrespondent i USA. Själv grubblar jag varför så få inte redan då upptäckte att hennes inslag byggde på att hon ljudat sig igenom en ledare i New York Times, antecknat några stolpar för att sedan ställa sig framför kameran och lite förvirrat försöka förklara skeendet. Istället för analytisk förmåga och historiska kunskaper om det land hon förväntades rapportera ifrån blev det osorterade känslor från någon som inte kunde orientera sig i händelseförloppen; vare sig de var stora eller små.

Den som i dag döpte sitt barn till ”Hitler” i förnamn skulle få vissa problem, Hitler Hansson, Hitler Persson … ja, ni förstår själva.

Men ”Hamilton” som förnamn går tydligen däremot alldeles utmärkt, och det är just vad Carina Bergfeldt döpt sin son till. I Femina förtäljer Bergfeldt oss om orsakerna till detta:

”Carina berättar vidare att sonen är döpt efter en musikal som handlar om USA:s första finansminister, Alexander Hamilton. Både Carina och maken Jesper älskar musikalen, som de har sett fyra gånger och ofta drar interna skämt och citat ifrån.

”Vi har marinerat det, prövat andra namn, men allt annat känns fel.” skriver Carina och fortsätter: ”Han var kreativ, han älskade det skrivna ordet, han bekämpade slaveri, han krigade för sitt lands frihet, han var en överlevare utan dess like.”

Alldeles i slutet av 1800-talet fanns det 238 000 indianer kvar på USA:s territorium. 300 år tidigare hade det funnits tio miljoner (vi lägger oss mellan den högsta och lägsta beräkningen som finns).

Merparten av indianerna utplånades efter det att de amerikanska kolonierna frigjorde sig från England. Män, kvinnor och barn mördades och svältes till döds. Sjukdomar spreds medvetet till dem. De fördrevs från den mark de odlat upp och de städer och samhällen de under århundraden byggt upp (värt att påpeka eftersom som många fått för sig att de enbart bodde i tält och ägnade sig åt att rida runt och kasta tomahawker på den som råkade korsa deras väg).

Det var ett stort antal olika civilisationer de amerikanska regeringarna utplånade för att kunna befästa sin makt över kontinenten.

Och Alexander Hamilton var den drivande kraften i uppbygget av den stora, starka centralmakt och militärapparat som inledde förintadet av de amerikanska indianstammarna.

Bergfeldt berättar (antagligen med sitt vanliga ihåliga skratt och nervösa leende) att hon och hennes make sett musikalen om Hamilton fyra gånger. Lite sång- och dansnummer är hennes referenspunkt till verklighetens samvetslöse maktpolitiker Hamilton.

Hon är uppenbarligen för slö för att läsa en enda av de många biografier som finns om Hamilton där det redogörs för hur Hamilton i kamp mot sådana som Thomas Jefferson skapade en stark centralmakt som kontrollerade banker, ekonomi och krigsmakt. Han anförde själv efter revolutionen en styrka på 12 000 man som utan pardon slog ner ett skatteuppror bland fattiga, vita nybyggare. Staten skulle ha sitt. Och staten skulle ha all kontroll från Stilla Havet till Atlanten. Allt som stod i utbredningens väg skulle avlägsnas.

Alexander Hamilton och hans federalister genomdrev de lagar som George W. Bush och Barack Obama sedan använde för att ytterligare fördjupa den redan så djupa staten för att öka kontrollen av medborgarna och ge större spelrum åt agenturer som FBI.

Att som Bergfeldt yra om att Hamilton ”bekämpade slaveri” blir direkt fånigt. Han gifte in sig i en snorrik familj som byggt sin förmögenhet på slavhandel. Han hade i barndomen adopterats av en man som ägnade sig åt bland annat transport av slavar, och Hamilton växte upp i ett Västindien där slaveri var en självklarhet. Kanske är det därför man inte i hans hundratals texter finner ett enda klart avståndstagande från just slaveri (och forskarna har letat).

Den biografi som musikalen bygger på lutar sig mot en biografi skriven av Ron Chernow; en man som tidigare skrivit uppskattande levnadsteckningar över rövarbaronsläkterna Morgan och Rockefeller. Ja, då förstår ni att vi har att göra med en propagandist och inte en riktig historier.

Vad vi står inför är altså förfalskad historia skriven för att brukas i ett mycket tydligt syfte. Musikalen Hamilton användes mycket medvetet av Obama. Han skulle framstå som en ny Hamilton, uppbyggaren av en stark stat som skulle försvara de svaga och förtrampade. Då måste man radera bort allt som i en normal människas ögon skulle betraktas som ont, till exempel förintelsen av indianerna. Till detta lägger man påhittade moment som att Hamilton kämpade för frihet och mot slaveri och var en fattig icke-vit immigrant.

Hamilton blir en slags proto-Obama.

Och Bergfeldt lapar i sig hela berättelsen.

Hon stod om och om igen framför Vita Huset och talade om hur farligt Trumps twittrande var.

Själv sprider hon glatt något vida värre, hon kolporterar själva förutsättningen för falska nyheter: falsk historia.

Den militärapparat Hamilton började bygga upp för utplånandet av indianerna och för förtryckandet av skatterevolterande vita har sedan dess växt och växt. Hamilton var skaparen av det USA som i dag skapar den misär och det krigiska kaos i Västasien som kostat miljoner människor livet, och på hemmaplan har man fört krig mot den vita arbetar- och medelklass som i modern tid byggde landet.

Musikalen Hamilton ingår i ett effektivt propagandaspektakel som pågått sedan den amerikanska revolutionen; en stat byggd på förintelse och folkmord framställer sig som den stora befriaren och bringaren av frihet. Nordstaternas krig mot sydstaterna ses som en heroisk insats för frihet, trots att det var en period då också nordstaternas förintelse av indianerna accelererade. Därifrån går det en rak linje till ”befrielsen” av länder som Irak och Afghanistan.

Själv tänder jag ett ljus i dag till minne av Aaron Burr. Utan hans kula hade världen kunnat se ännu värre ut.

Tavlan till vänster är Botticellis version av ”Konungarnas tillbedjan”. Ett vanligt motiv – inte bara under renässansen – där man ser hur de tre vise männen som visar sin vördnad för det nyfödda Jesusbarnet. Botticelli målade in medlemmar av släkten de Medici i sitt verk.

Först i går fick jag tid att se filmen ”I väntan på Jan Myrdals död”. Efteråt har jag studerat recensionerna av denna film, och de säger ganska mycket om filmkritikens ideologiskt framkallade blindhet. Recensenterna ser vad som händer på skärmen, men föga förstår de. Men så är det heller inte de skarpaste hjärnorna som numera skriver om film. 

De noterar att miljonären Diding träter med Jan Myrdal, vars mecenat han är; bekostar biblioteksflytt och boende. Men Diding dristar sig också ha synpunkter på Myrdals skrivande de senaste åren.

Det är också en film om åldrande. Recensenterna fokuserar på Myrdals skröplighet och hans politiska åsikter och munhuggandet mellan Diding och Myrdal. Givetvis förekommer namnet ”Pol Pot” i nästintill varje recension.

Filmkritiken är alltså oanvändbar – för den berör aldrig den stora fråga filmen ställer oss inför; varför finns det inte fler bildade, extremt egensinniga och expansiva miljonärer som Lasse Diding som verkar i Sverige? 

Tänk om vi hade nationellt sinnade mångmiljonärer som satsade på att skapa en fruktbar miljö för en ny Heidenstam? Eller Per-Albin-sossar som ville skapa de materiella förutsättningarna för en intellektuell kader av samma kaliber som SAP hade fram till 1950.

Eller en konservativ kristen miljardär som verkade för att vi skulle få se en ny Lewi Pethrus framträda.

Kan ni föreställa er vilket friskt och fruktbart kulturliv vi skulle få i det här landet?

Mend en manisk marxistisk mecenat som Lasse Diding som extra krydda.

Alltså: varför är de som har en förmögenhet om några hundra miljoner inte intresserade av att slanta upp för att ge begåvade människor spelrum för skapande. Visst kan de slänga i väg lite medel till ett museum, eller till och med låta uppföra ett. Men helst sponsrar de en idrottsklubb eller kaninhoppning.

Mänsklighetens framsteg har till stor del varit följden av mecenatskap – renässansens förutsättning var många furstars strävan efter att dra de mest begåvade i Europa till sitt land, sin stad och kanske till och med sitt hov – för att de skulle få verka i frihet.

Här ser vi en avgörande skillnad mot tillståndet i dag, då de som har makten hellre är omgivna av personer som hyllar dem eller gör som de är tillsagda eller bara tänker tillåtna tankar.

Den allmänna fördumningen är en följd av att det moderna samhällets styrande skikt förlorat sin energi. De berikar sig gärna genom att utnyttja tillståndet i världen – samtidigt som de leker välgörare; Soros, Gates eller Zuckerberg. Den verklige mecenaten är av ett annat slag, han påminner till personligheten mer om de tänkare och genier han ger en möjlighet att skapa.

För några veckor sedan reflekterade jag i nyhetsbrevet över Per Nygrens bok ”Lasse & Lenin”; en rakt berättad – och högst läsvärd – historia om Lasse Didings karriär. Pappan var en man som började med två ganska tomma händer och ett medlemskap i en nazistisk organisation (där han var synnerligen aktiv under 1930-talet) och han arbetade sig upp. Intäkterna från ett konditori som kom i hans ägo investerades i fastighetsaffärer och hans verksamhet som revisor innebar att han fick inblick i många av Varbergs större företag och han kom att medverka i de flesta större försäljningar och köp av företag och fastigheter i regionen. Efter andra världskriget arbetade han sig till en position som innebar att den forne uppkomlingen blev accepterad i stadens societet och en stark man i kommunalpolitiken.

En del skulle nog vilja beskriva Lasse Diding som mannen som blev god för en, två eller tre hundra miljoner kronor trots att han var kommunist, alkoholist, hade tvångstankar, maniska perioder och ett behov av att alltid reta människor. 

Det är det där ”trots” i den beskrivningen som är fel. Jag tror det är tvärtom.

Ett visst mått av galenskap, egensinne och förmåga att inte bry sig ett dyft om vad andra tänker är en god förutsättning för den som vill bli rik av egen kraft – eller åstadkomma något stort. Och när det gäller alkoholismen har nog ett kraftigt intag av brända drycker varit bränslet för rätt många företagare och entreprenörer när de ska forcera hindren i sin väg. Problemet är att spritdjävulen ska ha betalt för sin hjälp, han vill ha din själ i utbyte mot sina tjänster … och han tänker inte vänta tills du dör.

Men Lasse Diding lyckades lura även spritdjävulen och är numera nykter alkoholist.

Lasse Diding har aldrig visat något behov av att bli accepterad av omgivningen – och just därför har han kunna slita sig till en position som är ekonomiskt starkare i Varberg än vad faderns var. Det började med att Lasse Diding köpte ett tämligen nedgånget pensionat som han gjorde till ett hotell som till och med Dagens Industri anser tillhör de allra främsta i landet, det är en inrättning som även är blivit internationellt uppmärksammad.

Lasse Diding har också utmärkt sig som en vänsterns mecenat – det är hans pengar som årligen delas ut när man utser mottagare av Lenin-priset och Robespierre-priset. Nygrens skildring av turerna kring utdelningen är roande, liksom berättelsen om hur en motsättning växer fram mellan Jan Myrdal och Lasse Diding trots att det är den senares donationer som räddat Myrdals boksamling och lagt grunden för Jan Myrdal-biblioteket i Varberg (och så en nästan obegripligt stor insats av frivilliga).

Nu arbetar Diding med att skapa en plats dit författare och kulturarbetare ska kunna komma och bo gratis under en period för att verka i en lämplig miljö.

Platsen kommer nog att komma till stånd och på alla sätt vara ett utmärkt viste för intellektuellt arbete – men sorgligt nog för Diding tror jag att han – när han ser ansökningarna - kommer att få något bekräftat som han antagligen länge anat; det finns inte så många självständiga och intressanta tänkare i den svenska vänstern.

PS. Den som vill läsa mer om min syn på Jan Myrdal kan göra det i ett nummer av e-magasinet QLN. Beställs här.