Artiklar

Mecenaten, myrdal, Medici

Boris Benulic

Tavlan till vänster är Botticellis version av ”Konungarnas tillbedjan”. Ett vanligt motiv – inte bara under renässansen – där man ser hur de tre vise männen som visar sin vördnad för det nyfödda Jesusbarnet. Botticelli målade in medlemmar av släkten de Medici i sitt verk.

Först i går fick jag tid att se filmen ”I väntan på Jan Myrdals död”. Efteråt har jag studerat recensionerna av denna film, och de säger ganska mycket om filmkritikens ideologiskt framkallade blindhet. Recensenterna ser vad som händer på skärmen, men föga förstår de. Men så är det heller inte de skarpaste hjärnorna som numera skriver om film. 

De noterar att miljonären Diding träter med Jan Myrdal, vars mecenat han är; bekostar biblioteksflytt och boende. Men Diding dristar sig också ha synpunkter på Myrdals skrivande de senaste åren.

Det är också en film om åldrande. Recensenterna fokuserar på Myrdals skröplighet och hans politiska åsikter och munhuggandet mellan Diding och Myrdal. Givetvis förekommer namnet ”Pol Pot” i nästintill varje recension.

Filmkritiken är alltså oanvändbar – för den berör aldrig den stora fråga filmen ställer oss inför; varför finns det inte fler bildade, extremt egensinniga och expansiva miljonärer som Lasse Diding som verkar i Sverige? 

Tänk om vi hade nationellt sinnade mångmiljonärer som satsade på att skapa en fruktbar miljö för en ny Heidenstam? Eller Per-Albin-sossar som ville skapa de materiella förutsättningarna för en intellektuell kader av samma kaliber som SAP hade fram till 1950.

Eller en konservativ kristen miljardär som verkade för att vi skulle få se en ny Lewi Pethrus framträda.

Kan ni föreställa er vilket friskt och fruktbart kulturliv vi skulle få i det här landet?

Mend en manisk marxistisk mecenat som Lasse Diding som extra krydda.

Alltså: varför är de som har en förmögenhet om några hundra miljoner inte intresserade av att slanta upp för att ge begåvade människor spelrum för skapande. Visst kan de slänga i väg lite medel till ett museum, eller till och med låta uppföra ett. Men helst sponsrar de en idrottsklubb eller kaninhoppning.

Mänsklighetens framsteg har till stor del varit följden av mecenatskap – renässansens förutsättning var många furstars strävan efter att dra de mest begåvade i Europa till sitt land, sin stad och kanske till och med sitt hov – för att de skulle få verka i frihet.

Här ser vi en avgörande skillnad mot tillståndet i dag, då de som har makten hellre är omgivna av personer som hyllar dem eller gör som de är tillsagda eller bara tänker tillåtna tankar.

Den allmänna fördumningen är en följd av att det moderna samhällets styrande skikt förlorat sin energi. De berikar sig gärna genom att utnyttja tillståndet i världen – samtidigt som de leker välgörare; Soros, Gates eller Zuckerberg. Den verklige mecenaten är av ett annat slag, han påminner till personligheten mer om de tänkare och genier han ger en möjlighet att skapa.

För några veckor sedan reflekterade jag i nyhetsbrevet över Per Nygrens bok ”Lasse & Lenin”; en rakt berättad – och högst läsvärd – historia om Lasse Didings karriär. Pappan var en man som började med två ganska tomma händer och ett medlemskap i en nazistisk organisation (där han var synnerligen aktiv under 1930-talet) och han arbetade sig upp. Intäkterna från ett konditori som kom i hans ägo investerades i fastighetsaffärer och hans verksamhet som revisor innebar att han fick inblick i många av Varbergs större företag och han kom att medverka i de flesta större försäljningar och köp av företag och fastigheter i regionen. Efter andra världskriget arbetade han sig till en position som innebar att den forne uppkomlingen blev accepterad i stadens societet och en stark man i kommunalpolitiken.

En del skulle nog vilja beskriva Lasse Diding som mannen som blev god för en, två eller tre hundra miljoner kronor trots att han var kommunist, alkoholist, hade tvångstankar, maniska perioder och ett behov av att alltid reta människor. 

Det är det där ”trots” i den beskrivningen som är fel. Jag tror det är tvärtom.

Ett visst mått av galenskap, egensinne och förmåga att inte bry sig ett dyft om vad andra tänker är en god förutsättning för den som vill bli rik av egen kraft – eller åstadkomma något stort. Och när det gäller alkoholismen har nog ett kraftigt intag av brända drycker varit bränslet för rätt många företagare och entreprenörer när de ska forcera hindren i sin väg. Problemet är att spritdjävulen ska ha betalt för sin hjälp, han vill ha din själ i utbyte mot sina tjänster … och han tänker inte vänta tills du dör.

Men Lasse Diding lyckades lura även spritdjävulen och är numera nykter alkoholist.

Lasse Diding har aldrig visat något behov av att bli accepterad av omgivningen – och just därför har han kunna slita sig till en position som är ekonomiskt starkare i Varberg än vad faderns var. Det började med att Lasse Diding köpte ett tämligen nedgånget pensionat som han gjorde till ett hotell som till och med Dagens Industri anser tillhör de allra främsta i landet, det är en inrättning som även är blivit internationellt uppmärksammad.

Lasse Diding har också utmärkt sig som en vänsterns mecenat – det är hans pengar som årligen delas ut när man utser mottagare av Lenin-priset och Robespierre-priset. Nygrens skildring av turerna kring utdelningen är roande, liksom berättelsen om hur en motsättning växer fram mellan Jan Myrdal och Lasse Diding trots att det är den senares donationer som räddat Myrdals boksamling och lagt grunden för Jan Myrdal-biblioteket i Varberg (och så en nästan obegripligt stor insats av frivilliga).

Nu arbetar Diding med att skapa en plats dit författare och kulturarbetare ska kunna komma och bo gratis under en period för att verka i en lämplig miljö.

Platsen kommer nog att komma till stånd och på alla sätt vara ett utmärkt viste för intellektuellt arbete – men sorgligt nog för Diding tror jag att han – när han ser ansökningarna - kommer att få något bekräftat som han antagligen länge anat; det finns inte så många självständiga och intressanta tänkare i den svenska vänstern.

PS. Den som vill läsa mer om min syn på Jan Myrdal kan göra det i ett nummer av e-magasinet QLN. Beställs här.

Artiklar

Att nedstiga i den egna själens kalla avgrund*

Boris Benulic

Karl Kraus - antagligen begrundande vad alla andra håller på med.

I fängelset brukade en av imamerna försöka få mig att erkänna att jag var jude. Det blev en del märkliga samtal, typ:

Imamen: Men Boris, du kan berätta för mig. Jag tycker om att diskutera med judar. Jag vet, jag vet. Många av de mina har fördomar om ditt folk. Men jag har alltid uppskattat er. Jag kommer inte att berätta för någon vad du är.

Jag: Det här är väl fyrtiofjärde gången du försöker få mig att säga att jag är jude. Varför i helvete då? Om jag var jude skulle jag iaktta sabbaten och inte äta fläsk, och dessutom krångla till min tillvaro på en massa andra sätt. Så varför tror du att jag är jude? Jag har inte överlämnat en hudflik till ”Den store himmelske insamlaren av förhudar”.

Imamen: Du läser mycket, du diskuterar mycket, du sitter och skriver mycket …. och … eh, ja … näsan. Du måste vara jude.

Jag lyckades aldrig övertyga imamen – som för övrigt var en trevlig prick i all sin bakslughet – att jag inte var jude. Funderar ibland på att när jag nu är i frihet skicka mitt DNA-test till honom, men drar mig för det. På något sätt tror jag att han behöver leva i föreställningen om att jag är jude.

De flesta verkar ha ett behov av att leva i föreställningar om vad det är att vara jude, inte minst judarna själva.

Därav all denna dubbelhet, allt detta falskspel när det gäller frågan om judar och judisk kultur.

Det finns få miljöer i Sverige där judeskämt är så vanliga som i mediavärlden och i kulturvärlden. Det skämtas om judisk makt, och det diskuteras om hur den ena eller andra personen fått ett jobb, uppdrag eller stipendium på grund av sin judiskhet. Diskussionerna och skämtandet sker dock förstås alltid när någon jude inte är närvarande.

Det snart kollapsade medieprojektet Bulletin diskuteras mest i de här kretsarna med utgångspunkt från antalet judar som finns – eller funnits – på tidningen. I den offentliga diskussionen om Bulletin avhandlas däremot andra frågor.

Inget av detta pratande i lönndom hörs om någon säger: ”Förintelsen 2.0 är hotande nära i Sverige”. Då skrivs det mängder av ledar- och kultursidesartiklar om hur antisemitism är ett stort och reellt hot i Sverige. Det påbörjas byggen av Förintelsemuséer i varje län och det ordnas konferenser. De som skriver och driver på är de som till vardags hö-höar runt kaffeautomaten då ingen jude är närvarande.

Låt oss anta att vi i morgon vaknar upp i ett Sverige där en grupp tagit makten och infört envälde. Som nummer sju på sitt program har de begränsande av antal personer av judisk härkomst verksamma inom media och kultur och högre utbildning.

När därför rätt många personer således skulle få lämna redaktioner, ensembler och universitet skulle det ske under tystnad. De flesta som var anställda där och av annan härkomst skulle inte knysta, eftersom de sätter sin anställning främst. Det är därför de bara vågat muttra tyst sinsemellan om Bonnier-klanens makt, och märkliga befordringar. 

Nu ser de tysta muttrarna fler arbetstillfällen öppna sig. Hurra.

Det brukar ofta talas i svensk debatt om att vi ska lära av 1930-talet. Speciellt de tysta muttrarna skriver om detta. Men en viktig lärdom av 1930-talet är att intellektuella som flock just slickar det par stövlar som för tillfället står framför dem. Bara de kan dra fördel av det. Och så illa smakar väl inte skokräm, säger de till sig själva.

Lite märkligt att detta historiskt väl belagda fenomen inte diskuteras i Sverige på kultur- och ledarsidor där man annars är pigg på att tjata om 1930-talet.

Och den som i dag kritiskt diskuterar judiskt inflytande i kulturen riskerar ganska omgående att rubriceras som ”Förintelseförnekare” … och om den som angriper är riktigt sugen på beröm och befordran kan säkert också termen ”Förespråkare för en ny Förintelse” komma att användas på den som vill inleda en kritisk diskussion.

Om man däremot inleder en positiv diskussion om judiskt inflytande i svensk kultur blir det klapp på axeln.

Nu föreligger en antologi på svenska som fått titeln ”Jude i Sverige”. 29 personer har skrivit texter där de avhandlar sin judiskhet. Jag ska inte dra alla namnen utan istället deras titlar:

Litterär agent & författare, professor i socialpsykologi, chefredaktör, musiker och orkesterledare, programledare i TV, författare, redaktör och forskare i estetik, journalist, litteraturkritiker, författare, doktorand & översättare, chefredaktör, vinnare av Stora journalistpriset, skådespelare, journalist & författare, violinist, rabbin, journalist, chefredaktör, direktör för föreningen för judisk kultur, journalist & författare & Augustpristagare, chefredaktör, professor, författare & journalist, litteraturkritiker & översättare, journalist, författare & teaterkritiker, författare, skådespelare, journalist & författare, författare.

Finns det inga rörmokare bland judarna i Sverige? Ingen busschaufför eller trädgårdsmästare? En elektriker borde väl gått att uppbåda? Jo, jag vet. Judarna är ”Bokens folk”, men ändå.

Är det judiska inflytandet i kulturen ett problem? Det skulle det inte behöva vara. Mitt eget enkla balkanska bondeförstånd skulle inte kunna orientera sig i tillvaron utan Walter Benjamin, Karl Kraus, Karl Marx eller Franz Kafka.

Men det ständiga påtalandet av hur viktigt och bra det judiska inflytandet är för svensk kultur gör att jag kliar mig lite i huvudet. Vilken judisk kultur talar man om? Mina tankar rör sig över ett torg där de stora judiska anti-modernistiska tänkarna lagt en hel del av stenläggningen. Deras kritik av utvecklingsoptimism och modernism utgår från och brottas med andra judiska tänkare och traditioner. Vi skulle definitivt behöva en starkare anti-modernistisk strömning i den svenska debatten i dag. 

Men det judiska inflytandet i svensk kultur yttrar sig istället på ett annat sätt. 

Vänta nu.

Får jag ens använda termen ”judiskt inflytande”?

Se det så här. Jag har väl någon hyllmeter litteratur i bokhyllan där klanen Bonniers behandlas och omnämns. Alltid i hyllande ordalag, där det konstateras hur viktiga de varit för svensk kultur. Det konstateras också nästan alltid hur de verkat inom ramarna för en centraleuropeisk judisk kulturell tradition, och hur bra det varit för Sverige.

Själv går jag in i Bonnierfrågan från ett annat håll. Jag menar att det är ganska enkelt att visa hur klanens kontroll över media i dag är farlig och nedbrytande. Och i sin fräckhet talar Bonniers om hur viktigt det är att ha en fungerande lokaljournalistik – samtidigt som de köper upp och utarmar tidigare starka lokala tidningar. I sin utgivning av böcker och dags- och veckotidningar har de sedan begynnelsen drivit på i en moderniserande anda; alltså kombinerat fördummande masskultur med ”fin”-litteratur som angriper och bryter ned traditionella normer och värderingar (därmed utvidgas ju efterhand massmarknaden för skräpkultur). Då skulle jag inte kunna hänvisa till att Bonniers opererar i ”en centraleuropeisk judisk kulturell tradition”.  Det skulle betraktas som antisemitism.

Men det gör jag i alla fall, för själv opererar jag påverkad av en annan ”centraleuropeisk judisk kulturell tradition” – den anti-modernistiska … och det gör att jag bara kan se med förakt på dem som tjänar Bonniers.

Vi befinner oss alltså i ett offentligt samtal det enbart är tillåtet att säga att det finns ett judiskt inflytande om man i samma andetag säger ”… och det är bra”.

Denna inskränkning av debatten är debiliserande, och bidrar till den grasserande epidemin av kulturell kretinism.

Denn officiellt tillåtna ståndpunkten kan ju sammanfattas som att det finns ett judiskt inflytande och det är av godo, men om någon hävdar att det finns ett judiskt inflytande men det är av ondo … då förändras den officiellt tillåtna ståndpunkten till att det inte finns ett judiskt inflytande.

Inte minst skapar det problem för de judiska intellektuella i Sverige i dag. De behöver inte längre prestera på riktigt. De kommer långt med att påpeka att de är judar och skriva en bok om sin släkts historia och berätta om sina anförvanters lidanden under Förintelsen. När man därmed fastställt att man är en person i rakt nedstigande led till offer för Förintelsen betraktas man per automatik som bärare av en större kunskap … om det mesta i samtiden. Är man dessutom en överlevare anses man vara en vandrande encyklopedi i historia och politik.

Hade jag den läggningen skulle jag väl kunna sammanställa en lista över släktingar som dött för i strid eller i lägren under andra världskriget på Balkan. Inte skulle den katalogen ge mig större trovärdighet om jag uttalade mig om svensk politik, eller vart Sverige är på väg. 

Märk väl att jag inte förringar den terapeutiska betydelsen av att skriva sådana böcker … för den som skriver dem. Likaledes förringar jag inte det lidande som Förintelsen innebar.

Förringandet står de för som hävdar att Förintelsen på något obegripligt, mystiskt sätt förklarar allt här i världen, och är den måttstock med vilket allt ska mätas och bedömas.

Det är något mycket anti-judiskt över den inställningen.

  • Rubriken syftar på Kafkas ord om vad som definierar verkligt skrivande: den yttersta ensamhet, att nedstiga i den egna själens kalla avgrund.

Det är den sortens skrivande som utvecklar en kultur.

Sedan finns det mängder av andra former av skrivande, många av dem fullt respektabla och viktiga.

Men en kultur får problem när de som skriver menar sig loda sin själs djup … och denna själ saknar djup. Att man lider, är förvirrad eller känner sig ensam och inte uppskattad behöver ju inte betyda att ens själ uppvisar några större djup – det kan faktiskt bara vara så att man är just förvirrad och ensam … och bara det.

Och så har vi den variant som blivit på modet i det nutida västerländska samhället – litteratur som på ett eller annat sätt utgår från Förintelsen. Men bara för att man tittar ner i en av historiens avgrunder betyder det inte att man sedan kan skriva något djupt.

PS. Att jag anför Karl Kraus får mig att tänka på att den svenska offentligheten och kulturen påminner mycket om den i Wien de första årtiondena under 1900-talet. Därför kan det vara värt att diskutera Kraus djupare – vilket jag ska göra i mitt nyhetsbrev.

Essäer

Demonerna, Mark Zuckerberg och staten

Boris Benulic

"Who you gonna call?! Ja, säg det? Ghostbusters?

Mark Zuckerberg ska nu bygga oss ett nytt virtuellt universum där var och en av oss ska kunna möta en värld som är beskaffad precis som vi vill ha den. Dra på dig en hjälm och koppla upp dig och du blir ditt eget universums härskare. Vad spelar det då för roll att du inte kontrollerar något annat i ditt liv. Kanske inte ens dina känslor?

När Mark Zuckerberg rör sig och talar ställs vi inför en människa som uppenbart är obekväm i sin egen kropp. Och i sin omgivning. 

Det finns många sådana människor. De allra flesta lyckas dölja hur obekväma de är bättre än Mark Zuckerberg. Men å andra sidan, är man Mark Zuckerberg och kontrollerar Facebook och lite till behöver man inte dölja sina känslor. Fast i hans fall är det nog mest en fråga om att han inte förstår hur han framstår i andras ögon. Och ingen i hans närhet vågar påtala det; typ: ”Du Mark, vet du att du påminner om en robot med ett skadat kretskort?”. 

Det intressanta är dock att han med största säkerhet tycker mer illa om sig själv än vad vi andra gör. Bara i hjärnan hos en person som tycker illa om den egna kroppen och andras kroppar kunde tanken på Facebook födas, liksom idéen om att bygga en mängd virtuella världar.

1640 konstaterar Robert Burton i sin  ”The anatomy of Melancholy”. 

“Thou canst not think worse of me than I do of myself.”

Viljan att dra sig undan från andra, att fly, bygger på det Burton talade om; en motvilja mot det egna jaget och den egna personen. Ett självhat. Sådant tar sig enklast uttryck i att man börjar hata andra. Det är de andra det är fel på. (Märk väl att jag här inte talar om den aversion en tänkande människa kan känna mot en främmande kultur som förkroppsligar seder, bruk och mentaliteter som strider mot allt vad den tänkande människan står för.)

Vad vi står inför är en massflykt från det fysiska, från våra kroppar. Människor vill bara bort från den verkliga världen. Därför kommer fler och fler att tilltalas av Marks vision.

Det moderna västerländska samhällets statsapparater har växt till enorma proportioner genom att de parasiterar på denna fruktan. När vi betraktar hur staten sväller upp ser vi hur alla dessa mytologiska demoner tar verklig form. I olika kulturers religiösa skrifter och traktat, liksom i sagorna, återfinner vi dem alltid; de onda andeväsen som lever på att äta vår fruktan och rädsla och därmed kan växa. Och i och med det kan göra oss ännu svagare. Och räddare.

Så visst kan vi se den stora, nutida staten som en materialiserad demon. Den skapar ständigt nya verk, myndigheter, regler och bidrag som ska hantera din ångest och osäkerhet. Samtidigt lever staten på denna din ängslan och bävan.

Därmed kringskärs dina möjligheter, men din vånda och dina kval ökar. Alltså måste staten växa än mer.

När statens uppgifter diskuteras brukar de som vill verka mer djupsinniga komma släpande med Thomas Hobbes. Och så blir det ett litet anförande om att staten behövs för att vi inte ska slå ihjäl varandra eller åtminstone för att vi inte ska köra på varandra med en elsparkcykel.

Jag tror vi kan förstå mer om oss själva och staten om vi funderar över den dystre Robert Burtons påpekanden om att:

“The greatest enemy to man, is man, who by the devil's instigation is still ready to do mischief, his own executioner, a wolf, a devil to himself, and others.”

… och …

“We are thus bad by nature, bad by kind, but far worse by art, every man the greatest enemy unto himself.”

Burton var således ense med Hobbes om att vi människor har en obehaglig förmåga att skada andra. Men det stora problemet för Burton är att var och en av oss är vår egen värsta fiende. Det är själva grunden för problemet, som det förklaras i det inledande Burton-citatet: du kan aldrig tycka lika illa om mig själv som jag gör.

I de förmoderna samhällena var en viktig fråga när man ställdes inför andra individer: vem är du?

I det moderna samhället blir istället frågan: vem är jag?

Precis som du för ettusen år sedan kunde inta en fientlig hållning till andra om du inte riktigt visste vilka de var – precis på samma sätt intar den moderna människan en fientlig hållning till sig själv. Eftersom hon inte riktigt vet vem hon är. Hon tvingas leva i ett samhälle där allt flyter; från yrkestillhörighet till könsidentitet. Allt inte bara kan, utan allt måste också förändras. Den ekonomiska logiken kräver det, och den statliga tillväxtens logi kräver att du ger upp allt fler möjligheter att i verklig mening ta självständiga beslut och rå dig själv.

Och i en situation där vi har ett oräkneligt antal miljoner som inte känner sig hemma i sin kropp och i världen … i den situationen uppenbarar sig Mark Zuckerberg likt en nutida Jesus och lovar oss nya himlar och en ny jord, där var och en av oss är härskare.

Genom mänsklighetens historia ser vi dem om och om igen rulla fram; vågorna som innebär att stora grupper människor flyr från friheten. Från möjligheten att råda sig själva och bara ingå i sammanhang de frivilligt valt.

Vi har i snart två år kunnat se hur västvärldens människor inte har några större problem med att isoleras från varandra. Det finns ju streamingtjänster för både film, musik och ljudböcker. Du kan täppa igen några av dina kroppsöppningar med hjälp av ljud och rörliga bilder. Den verkliga världen försvinner. Och en sliten indier kör moppe hem till dig med mat, och en mindre sliten man levererar sprit från bolaget.

Många har alltså redan nu börjat lämna världen som vi känner den. Mark Zuckerbergs värld är en logisk fortsättning på den utvecklingen.

För som Chesterton säger: ”Vare sig kultur, eller vetenskap, ger oss något skydd mot demoner”.

Men det är just kultur och vetenskap som i dag åberopas för att vi ska få en bättre värld.

Nästa avsnitt: Hat som historiens verkliga drivkraft. Och så pratar vi mer om Robert Burton och ”The anatomy of Melancholy”.

Kurd-Kjell

Ett kökssamtal om Einár, rökning, inälvor och hur man namnger maträtter

Boris Benulic

När min längtan efter mycket hårt rökt fläsk blir mig övermäktig vandrar jag bort längs med Råsundavägen, tills jag är nästan ända framme vid Hagaparken. Där, i en mycket liten butik som verkar ockuperat ett utrymme som som tidigare använts för att förvara barnvagnar, saluförs korvar, grisnackar och sidfläsk i oräkneliga tillstånd av rökning. Det jag är ute efter är de bitar som får dig att anta att den ansvarige för rökningen tullat för mycket ur dunken med hemkörd pomovica, och vaknat till när det liksom förflutit för lång tid. Men mycket av mänsklighetens framsteg är följden av misstag och olyckor, dock mer sällan kanske resultatet av berusad slummer.

Till vänster om dörren i denna lilla butik av mer obestämd östeuropeisk karaktär sitter alltid ägaren på en campingstol vid ett oansenligt hopfällbart bord som är belamrat med olika former av tipskuponger. Han är oftast iför en röd träningsoverall, och han röker konstant.

Bara detta att en butiks ägare sitter vid dörren och blossar skulle göra mig beredd att då och då promenera dit och stödköpa – oavsett vad de sålde.

Ägaren nickar välvilligt när jag kommer in, och tar de två kliven fram till disken, bakom vilken en stadig kvinna med barskt utseende med misstänksam blick granskar mig. Jag tror att det alltid är olika kvinnor, men barskheten och den misstänksamma blicken är sig alltid lik. Har butiken tillgång till ett oändligt antal systrar? Blev de arbetslösa när poliskårens enhet för förhör utan restriktioner i någon kaukasisk republik upplöstes? Fint för dem i så fall att de fått jobb här. Men jag har ännu aldrig vågat fråga om jag kan få smaka en skiva av någon av de saker jag inte riktigt kan identifiera.

Jag försjunker i tyst i begrundan över vad som erbjuds och känner plötsligt ett mycket lätt slag i bakhuvudet och hör en röst som säger:

”Tveka inte. Ta ett halvkilo disznófősajt”.

Jag behöver inte vända mig om för att förstå att det är Kurd-Kjell. Artigheten bjuder att jag borde vända mig om och hälsa, men det är som sagt en mycket liten butik och det känns märkligt nog att ha Kurd-Kjell stående så tätt inpå mig. Ansikte mot ansikte? Njae.

Jag: Brukar du vara här och handla? 

Kurd-Kjell: Nej, jag jobbar här. Disznófősajten har jag gjort.

Jag: Fast syltan ser ut att vara en tlačenka.

Kurd-Kjell: Nej, du. Egentligen är det förstås inte en disznófősajt, eftersom jag fått till gelatinet genom att koka grisfötter, så det är en crossover med en caş de cap de porc.

Jag: Crossover?! Ja, just det. Du jobbade ju på den där hipsterrestaurangen i Hammarby Sjöstad. Har du slutat där?

Kurd-Kjell: Ja, fast det var ett rätt bra ställe. Ägarna fattade ingenting. Inte gästerna heller. Jag roade mig med vilda experiment och kallade allting cross-over och hittade på namn på det jag serverade. Alla älskade det. Typ: ”Det här är dalyarak, här möts det bulgariska och isländska köket”.

Jag: Men dalyarak är ju turkiska och betyder …

Kurd-Kjell: Just det, jag brukade ge maträtterna turkiska könsord och svordomar som namn. Tänk dig själv när hipstergästen stöter på någon som kan turkiska och säger: ”I går åt jag en fantastisk dalyarak”.

Jag: Då förstår jag att du inte jobbar där längre, du fick väl sparken när någon gäst kom tillbaka blåslagen efter att ha bjudit hem någon på dalyarak eller göt lalesi.

Kurd-Kjell: Hur kommer det sig att de enda turkiska ord du verkar känna till är förolämpningar och kötteder? Och nej, jag fick inte sparken. Jag var synnerligen omtyckt. Spelade ingen roll vad jag serverade. Alla var glada och nöjda hur det än smakade. De tyckte de var så förfinade som tog del av främmande kulturers mat.

Jag: Men du jobbar ju här nu säger du?

Kurd-Kjell: Ja, jag sa upp mig i går och började här. Jag och Florian, ja, han som sitter vid dörren, brukar spela på hästar ihop och han har tjatat länge om att jag ska börja göra korv och syltor här.

Jag: Men varför sa du upp dig?

Kurd-Kjell: Mordet på Einár.

Jag: Trodde inte att ett gatumord skulle skrämma iväg dig från Hammarby Sjöstad. Du växte ju upp i Lice i Diyarbakır?

Kurd-Kjell: Klart jag inte blev rädd. Jag stod inte ut med allt bölande. Plötsligt satt alla i restaurangen och yrade om hur vi alla är medskyldiga till Einárs död. Och gick jag ut på gatan paraderade morsor och farsor på stan i röda jackor. Nattvandring dygnet om liksom. Och de tog selfies på sig själva hela tiden. Och smilade upp sig. Och sedan kom hucklebrigaderna från förorterna och skulle visa sin solidaritet också. Jag orkade inte.

Jag: Du det börjar kännas lite konstigt att stå så här och prata.

Kurd-Kjell: Häng med ut i köket.

(Kurd-Kjell visar vägen in i ett kök som är obetydligt större än butiken).

Jag: Var röker du syltorna och korvarna?

Kurd-Kjell: Jag tillreder allting här och så röker Florian dem hemma i lägenheten.

Jag: I lägenheten?

Kurd-Kjell: Ja, han bor i Hallonbergen, ingen tycker det är konstigt. Han säger att grannarna i hans uppgång tror att han har fått tag på något för dem okänt gräs och frågar om de får köpa. De tror att det är någon extra potent form av Bubba Kush eller Granddaddy Purple. Förresten, på tal om röka, har du en Meharis?

(Jag halar fram ett paket Meharis Brazil och lägger det mellan en hög med fjälster och vad som verkar vara en grishjärna.)

Jag: Och kaffe?

Kurd-Kjell: Självklart. Jag har egen coldbrew färdig. Gjord på Peaberrybönor från Costa Rica.

Jag: Jisses. Du kanske lagade mat åt hipsters för länge. 

Kurd-Kjell: De fick Lindwalls kaffe, men jag sa att det var en blandning av bönor från Sulawesi och Komodo. DN berömde speciellt kaffet i sin recension av restaurangen. Bara det var värt en omväg, skrev de. 

Jag: Tror du att du slipper Einárhysterin här?

Kurd-Kjell: Nej, men det är lättare här än bland alla dessa södermmalmsmediamänniskor.

Jag: Och du undviker tidningar?

Kurd-Kjell: Du tänker på sådant som Björn Wimans ord om att: ”Det är en tragedi som kommer att definiera en generation”:

Jag: Till exempel…

Kurd-Kjell: Björn Wiman brukar gnöla över att läsarna inte verkar ta till sig hans helsideskrönikor om den kommande klimatkollapsen. Men det kan bero på att läsarna vet att Wiman alltid överdriver, som i det här fallet. Varför skulle de tro på Wiman när han säger att polarisarna kommer att smälta när han också säger att en hel generation kommer att påverkas av mordet på Einár. Han har inget grepp om verkligheten eller ords värde och betydelse.

Mordet kommer inte att definiera en generation, eftersom de flesta som lyssnar på Einár har ett tämligen begränsat uppmärksamhetsspann.

(Min och Kurd-Kjells diskussion om Einár, flyktmekanismer, projektioner och gangsterrap fortsätter i morgon).

Artiklar

Gillar du ABBA förlåter AB dig allt

Boris Benulic

”Det har alltid varit så att tyranner, för att stärka sin makt, har gjort varje möjlig ansträngning för att träna sitt folk, inte bara i lydnad och underdånighet, utan också i dyrkan” (Etienne de La Boetie)

Karriärknekten (t.h) innan han börjat stiga i graderna.

Du kan ju själv tänka dig vad AB eller DN skulle skriva om dig vid din bortgång om du var massmördare. Nej, nu pratar jag inte om massmördare av det där mer rubbade amatörmässiga slaget som den pilbågsförsedde muslimkonvertiten i Norge häromdagen. Nu pratar vi storskaligt massmord.

Tänk dig att du bidrar till att hundratusentals oskyldiga människor dör. Tänk dig att du medvetet ljuger för att bomber, missiller, granater och kulor ska regna och vina över vägar och städer intill dess att de döda är så många att de förkolnade liken måste dumpas i massgravar.

Minnesorden över en sådan person skulle inte bli nådiga. Men eftersom svenska media är inställsamma till en viss sorts avlidna kommer han inte benämnas ”mordisk praktröv utan ryggrad” utan i AB kan vi istället läsa formuleringar som:

”Han var en lugn och kompetent röst i en orolig värld.” Eller ”Han var en imponerande person med stor personlig integritet och värme.”

Vi har alltså att göra med just en ”viss sorts” avliden.

Den döde vi talar om är karriärknekten Colin Powell, som var utrikesminister under George W Bush. En man som valde att medvetet ljuga inför FN för att samla stöd till angreppet på Irak.

Men i AB blir han alltså en man med ”stor personlig integritet”. Omdömet fälls av Jan Eliasson, Sveriges evigt närvarande byråkrat i FN. En man som har oförtjänt gott rykte som diplomat i svenska media eftersom han spelar tennis med kända politiker. Det spelar mindre roll att under hans tid har FN varit ungefär lika handlingkraftigt som en alkoholiserad portvakt i ett hyreshus bebott av gängkriminella.

Många svenska tidningar noterar också att Powell gillade ABBA, Volvobilar och Anna Lindh.

Men då så. 

Fin kille. 

Glöm några hundratusen döda, och sätt på en ABBA-skiva till massmördarens minne.

Och varför skulle han inte gillat Anna Lindh? Hon lydde ju hans minsta vink. Om USA ville ha två personer smygdeporterade till ett egyptiskt fängelse där de kunde torteras flöjtade Lindh glatt ett ”ja” och frågade till vilken flygplats de skulle levereras.

Till svenska medias och politikers kärvänliga hållning till Powell bidrog förstås att han var svart. Som DN skriver:

”Men den tidigare utrikesministern som avled på måndagen kommer också att bli ihågkommen som en man som banade väg för svarta i USA – och en mittenpolitiker som stod upp mot Trump.”

I vilken begriplig mening Powell skulle varit bra för svarta i USA är svårt att förstå. 

Lika svårt att förstå som att en annan aktiv massmordsorganisatör – Madeleine Albright – i Sverige fått god press eftersom hon är kvinna och påstått ha banat väg för kvinnor. Hon har ju också banat väg för att rätt många kvinnor dött. Men de kanske hade fel färg eller fel politisk uppfattning?

Det drar åt det sinnessvaga att i Sverige kan vem som helst hyllas som stiger till de högre nivåerna i det amerikanska imperiet; det spelar ingen roll i hur många invasioner de varit med och planerat, det spelar ingen roll att de är ansvariga för massdöd – är de svarta, latinos eller kvinnor hyllas de som banbrytare för en god sak.

I minnesorden över Powell nämns heller inget i svenska media om massakern i Song My under Vietnamkriget. 

16 mars 1968 mördar en pluton amerikanska soldater 504 män, kvinnor och barn i två små byar. Män och kvinnor torteras, många av kvinnorna våldtas innan de skjuts.

Dåvarande majoren Colin Powell får i uppdrag att utreda vad som hänt. I hans rapport kan man läsa att förhållandet mellan amerikanska soldater och vietnameser är ”excellent”.

Där visade han sin användbarhet.

Efter det bar karriären spikrakt uppåt.

Artiklar

Äntligen en fantasieggande konspirationsteori

Boris Benulic

”Naturen bär evig vittnesbörd mot människan som medvetet har valt det fula framför det sköna”. (William Morris)

Vad är det vi egentligen ser?

Hör du till dem som förfasar sig över modern arkitektur? Alla dessa lådor av cement, glas och betong. Det som skiljer dem åt är mängden glas som använts och hur högt byggnaderna sträcker sig mot skyn. För övrigt är de lika tilltalande för ögat och själen som en cementfylld skokartong som ställts på tvären.

En deprimerande tanke är att den moderna arkitekturen är orsakad av människans tilltagande dumhet och därmed följande oförmåga att ta till sig det i verklig mening sköna i tillvaron och skapelsen. Man fastnar lätt i tanken att det bara kan bli värre och fulare. Man fastnar därför att man inte vill tänka vidare och försöka föreställa sig hur det kommer att se ut i framtiden.

Men häromdagen snubblade jag över en teori, som i sin storslagna dysterhet paradoxalt nog fyllde mig med ett visst hopp. Jag insåg förvisso att den teorien kunde placeras på den väg där man väger galna idéer, och att den då skulle visa sig väga bara ungefär tre gram mindre än tanken på att jorden är platt.

Men ändå.

Jag blev tilltalad.

Inte minst därför att hypotesen uppfyllde mitt behov av en storslagen konspirationsteori. Vi som gillar sådana har fått nöja oss med lite illa hopkomna och fantasilösa varianter de senaste årtiondena.

Typ; Olof Palme lever och bor på en Söderhavsö eller att fotbolls-VM 1958 aldrig ägde rum.

(Teorier om att Hillary och Bill Clinton är medlemmar av en pedofilring eller att Dan Eliasson har usb-minnen med bilder på svenska politiker i mindre påklätt tillstånd i mindre lämpliga situationer kvalar inte in i kategorin konspirationsteorier. Inte efter Epstein-affären).

Den teori jag talar om är den om det Tartariska riket. Enligt anhängarna av denna historiehypotes fanns det en gång ett rike som sträckte sig över en stor del av världen. Detta teknologiskt mycket avancerade imperium hade sitt centrum i norra Centralasien och markerade den ständiga utvidgningen av sitt rike och sitt inflytande med att uppföra fantastiska byggnader som präglades av ornamentering, utsmyckningar, av rum och salar med rymd och ljus, valv och pelare, av vindlande men breda trapport. Storslagenhet men samtidigt omsorg om de allra, allra minsta detaljerna. Enligt teorin om det Tartariska Riket kan vi se lämningar av denna arkitektur i byggnadsverk från gotiken, renässansen, och 1700- och 1800-talen, till och med i det sena 1800-talets USA.

Men vad hände? När gick det Tartariska riket och dess arkitektur under?

Svaret är kanske det mest fantasieggande med hela teorin. Det skedde för ungefär 100 år sedan.

Rikets mäktigaste byggnader raserades och de som besegrat riket försökte utplåna alla spår i historien av dess existens. 

Försöken att rensa verkligheten – och det kollektiva minnet – har enligt teorin bland annat lett till de två världskrigen (förstörelsen av Dresden, WarWarszawazawa och Hamburg … till exempel. Man satte igång krigen för att det inte skule bli så uppenbart vad man höll på med).

Tycker du att det finns lite väl många luckor i denna hypotes? Då svarar anhängarna att det är väl inte så konstigt. De som segrade har ju målmedvetet strävat efter att förringa allt som kan minna oss om det storslagna som en gång var. Luckorna beror på att de inte bara skrivit om historien utan skapat en helt ny historia. Men här och där finns rester kvar i form av byggnader som segrarna låtit stå som inspiration för sig själva och som de försökt kopiera … men misslyckats. Och då fick det bli skokartongsarkitektur.

Jag skrev inledningsvis att teorien uppfyllde mitt behov av storslagna konspirationsteorier. Men egentligen ska man väl tala om vårt behov. Och det behovet är en perversion av människans behov av att fångas och inspireras av storslagna utopier. Alla kan inte skapa en sådan utopi eller vision. Men vi har alla behov av dem … och deras skapare.

Världen och naturen må ha förlorat sin förtrollning, men vi behöver bli förtrollade.

Men eftersom människan blivit dummare får vi nöja oss med konspirationsteorier – alltså hypoteser som skapas i ett samhälle där allt fler känner sig maktlösa.

(I dagens nyhetsbrev … som vanligt kommer det ut fem minuter innan midnatt … resonerar jag mer om den här konspirationsteorin och sambandet mellan rysk och amerikansk arkitektur. Prenumererar gör du här.)

Artiklar

Elda upp Nimis? Ta er i brasan!

Boris Benulic

Nu vill partiet Nyans att Lars Vilks träkonstverk Nimis ska brännas ner. I en debattartikel i GP förklarar ledande personer i partiet att:

”Det ingen kan frångå är att han genom sin "konst" var drivande i arbetet för att polarisera det svenska samhället. Det är viktigt att påtala att det inte enbart var hans konst som var problematisk. 

De konstaterar vidare:

”För många, däribland muslimer, är det ett elände att se Nimis stå kvar. Det har kommit att symbolisera normalisering och acceptans av islamofobi och rasism i samhället. Därför bör Nimis omgående brännas ner av länsstyrelsen. Det vore inte en dag för sent.”

I går var Nimis bara en vagel i ögat på en lokal byggnadsnämnd, i dag på dem som säger sig företräda landets muslimer.

Jag är besviken. Det är så vardagskorkat och torftigt. Jag väntar mig mer av kryptoislamisterna i Nyans. Gå full tokfrans vetja. Det blir så tråkigt om ens motståndare inte har mer storslagna visioner än en slags majbrasa.

Begär att Vilks aska ska strös för vinden så att ingen kan lägga blommor på hans grav. Avpublicera allt som finns av honom på nätet. Skicka ut censorer på skallgång i bibliotek och antikvariat för att leta efter han verk. Och så ordnas det bokbål. Burn, baby, burn!

Censorerna bör givetvis få mandat att besöka hem där Vilks verk kan tänkas stå i bokhyllorna eller hänga på väggarna.

Bötfäll alla som nämner Vilks namn eller gärning i tal eller skrift.

Förbjud alla ord i svenska språket som kan påminna om Lars Vilks; typ: villkor, vilka, vilken.

Mens vi ändå är igång kan vi också förbjuda ordet ”vilja” – det är inget för individer. Man behöver inte ha en vilja eftersom rätt handlingsmönster är fastlagt i svensk värdegrund och Koranen.

Nu kan det här verka vara överdrivet från min sida. Inte skulle väl Nyans vilja gå så långt?

Låt oss då komma ihåg att de verkar i en kulturell och religiös tradition vars ledare en gång i tiden konsoliderade sina välden med att bränna ner biblioteken i Cordoba, Rayy, Ghazna, Nishapur, Matthias Corvinus bibliotek och några till. 

Allt för att där fanns material som var kränkande för islam.

”Kränkt” kan härledas från det gamla svenska ordet för sjuk: ”krank”.

Alltså kan vi väl hålla med Nyanserna om att de är kränkta. Men det var de långt, långt innan Lars Vilks var född.

Artiklar

Annika, Amanda & afrika

Boris Benulic

”Ett kycklings huvud kan inte bära upp en turban.” (Ordspråk från Zanzibar)

(Scen: Hissarna i Rosenbad. Amanda Lind och Annika Strandhäll springer på varandra när de ska in i samma hiss.)

Amanda: Men vad kul att du är här och hälsar på!

Annika: Ja, Morgan ville att jag skulle komma förbi och ge honom hårbottenmassage.

Amanda: För att …

Annika: Han vill att håret ska växa ut så att han kan slita sitt hår. Han tror han blir lugnare då. Och så tror han att han kommer att se längre ut med hår. Då kan han kamma upp det.

(De kliver in i hissen.)

Annika: Vad tycker du om nobelpristagaren i litteratur då?

Amanda: Jag som inte trodde at Zanzibar fanns på riktigt. Trodde att det var, ja, liksom ett Tintin-land.

Annika: Men det borde du väl fattat att det inte kunde vara ett Tintin-land. Tintin är ju rasistisk. Tror du Svenska Akademien hade gett priset till något som förekommer i en Tintin-bok?

Amanda: Nej, det har du rätt i. Har du läst honom? Ja, Gurnah eller vad han nu heter.

Annika: Nej, men Morgan har.

Amanda: Va? Läser han?

Annika: Nja, han gillar väl inte att läsa skönlitteratur. Men han är så snål.

Amanda: Vad har det med saken att göra?

Annika: Han var i bokhandeln och frågade efter någon roman som handlar om migranter. Han ville ha lite känslosamma citat till ett tal han skulle hålla. Och då frågade mannen bakom disken om Morgan kunde tänka sig någon författare med rötterna i Afrika. ”Ja! Gärna”, svarade Morgan. Men han i kassan hörde inte riktigt vad Morgan sa. Han når ju inte upp till diskkanten. Så biträdet tyckte Morgan sa ”Gurnah”. Alltså fick Morgan lomma hem med sjuhundra sidor om svarta immigranter i Londons förorter. Han är väl halvvägs nu.

Amanda: Tycker han den är bra då?

Annika: Han är väl mest förbannad på Akademien.

Amanda: Varför?

Annika: För att han känner på sig att nu kommer Black Lives Matter att marschera ut på gatorna igen i Sverige.

Amanda: Eh?

Annika: Jo, men Gurnah härstammar från de arabiska slavhandlarna på Zanzibar. Du kan tänka dig vilket liv det bli på ”Ghana-Svenskarnas kommitté för kamp mot rasistiska strukturer” när de får veta det här. På med sådana där färggranna tunikor och så ut på gatorna. Tänk vilket liv det blev för att några svenskar för 200 hundra år skeppade lite slavar. Här har vår Svenska Akademi gett priset till en kille som härstammar från ett folk som på Zanzibar skapade vad som blev centrum för slavhandeln i Östafrika. 17 miljoner slavar skickades vidare från ön enligt en del forskare. Förhållandena var vidriga. Tre av fyra dog innan de kom till marknaden där de skulle säljas.

Amanda: Men det där var väl för länge sedan?

Annika: Den arabiska slavhandeln med svarta afrikaner upphörde först 1873 på Zanzibar.

Amanda: Aj fan. Men du det kanske inte räknas om det är araber som är slavhandlare.

Annika: Nej, det gör det inte. De håller ihop numera. Mot oss. Men de kommer att ge sig på oss för att någon som är släkt med slavhandlare får priset. Allt blir som vanligt vår fel. De får väl in Linné på något sätt också.

Amanda: Men vad ska jag göra? Jag kanske får den här Gurnah till bordet när det är dags för Nobelmiddag?

Annika: Men den är inställd i år vet du väl?

Amanda: Det har ingen berättat för mig. Och jag som beställt en ny klänning för 62 papp. 

(Ett tydligt pling hörs från hissen och den stannar.)

Annika: Här ska jag av.

(Amanda ger Annika en hastig kram.)

Amanda: Lycka till med massagen!

Annika: Lycka till med att hitta något tillfälle då du kan ha klänningen.

Artiklar

Att läsa och bläddra sig till exil*

Boris Benulic

”Han var annorlunda … skild från sitt förflutna av ett enormt avstånd, och från sin framtid genom sin okunnighet. (Joseph Conrad)

Ja, då ska man väl säga något om Nobelpristagaren i litteratur.

Gurnahs problem är att han ältar exilen. Han har i ett antal intervjuer och sammanhang deklarerat att det inte är ett brott att vara ”ekonomisk flykting”. Han pekar på att européer genom historien rört på sig för att få ett bättre liv. 

Och intervjuarna blir så upphetsade att de knappt kan hålla mikrofonen stadigt.

Vad Gurnah inte diskuterar – eller får frågor om – är varför de som ser sig som ”ekonomiska flyktingar” också för med sig kultur, sedvänjor och mentalitet från just de länder vars kultur, sedvänjor och mentalitet de flyr ifrån.

Om mentalitet och kultur i ett afrikanskt eller arabiskt land gör det till ett helvetshål på jorden – varför ska man tillåta att en sinnesförfattning från den regionen inplanteras i ett europeiskt land?

En sådan förflyttning utan problem är väl rimligen bara möjlig om den som rör på sig mycket, mycket medvetet tar avstånd från den kultur de säger sig fly ifrån?

Jag diskuterar vidare i mitt dagliga nyhetsbrev om Gurnah och frågan om vad exil egentligen betyder.

Svenska Akademien och de flesta svenska kulturarbetare befinner sig också i exil. 

Inre exil.

Avskilda från svenska folket och ett normalt liv.

Har alltid varit det.

Det förklarar en hel del.

Mitt nyhetsbrev prenumererar du på här. Det utkommer dagligen, ungefär fem minuter innan midnatt.

*Rubriken anspelar på Roberto Bolaños luriga ord om att:

”Immigranten, nomaden, resenären, sömngångaren, de existerar alla, men inte en person som i sig kan kallas en exilerad, eftersom varje författare går in i exilen genom att vandra in i litteraturen, och varje läsare förflyttar sig in i exil bara genom att öppna en bok.”

Artiklar

När de döda håller minnestal över de levande

Boris Benulic

”Det var en dag då jag skulle förbereda ett tal som skulle lovprisa kejsaren; det skulle komma att bli många lögner i talet och de skulle komma att applåderas av dem som visste att det var lögner”. (Augustinus: Bekännelser)

En paus i föreställningen. (Honoré Daumier, 1858)

Statstelevisionens kulturnyheter håller sig med en redaktör vid namn Per Andersson. Hans uppgift är egentligen att agera lots för alla dem som inte riktigt vet vad de ska förväntas tycka för att inte gå på grund i samhällsdebatten och gå till botten i debatthavet. Och därefter någon gång flyta iland som en vrakspillra på Kulturarbetsförmedlingen.

Häromveckan uttryckte Andersson sin stora förståelse för att tingsrättens dom mot Ann-Sofie Hermansson skulle prövas i hovrätten:

”Sedan, efter att med dessa studentikosa vändningar ha avvisat en närmare granskning av hur Hermansson använder termerna extrem och extremist i sina inlägg, ägnar rätten ändå flera sidor av domskälet åt att beskriva en rad extrema ställningstaganden från Doubakil och Abdullahi. Extrema men på inget sätt lagstridiga. Inte ens i närheten. Det är svårt för mig att förstå relevansen, däremot förstår jag att Hermanssons expertvittnen från antiterrorvärlden gjort djupt intryck på rätten.”

Ett märkligt utlåtande – Hermansson var ju inte stämd inför rätten för att hon påstått att de två muslimska kvinnorna begått något ”lagstridigt” utan för att hon betecknat dem som ”extremister”.

Nu ska Andersson i sin lotsgärning peka ut för oss hur menigheten ska manövrera förbi Lars Vilks död utan att behöva reva de islamofila seglen.

Han gör det tämligen elegant. Där finns försvaret för Vilks rätt att yttra sig och skapa konst bäst det honom gitter.

Men samtidigt mjukas de muslimska angreppen på Lars Vilks hela tiden upp med små näpna ord:

”… den muslimska världens stingsliga våldsverkare”.

”Stingsliga”?

Det är samtidens påbjudna språkbruk, typ: ”stökigt” när 50 våldsamma tokfransar går loss på varandra på Lunds gator och torg.

Per Andersson levererar också följande sats:

”Det kunde finnas avsevärd hårdhet i konflikterna kring hans verk, men när han själv kom till tals vann han själar och hjärtan med sin mjuka charm, sin oreserverade nyfikenhet och sin lekfulla intelligens.”

”Avsevärd hårdhet?”

Kanske ser vi här en idé som lagstiftarna kan ta till sig? Muslimska terrordåd skulle fortsättningsvis kunna inrangeras i ett nytt lagrum för ”handlingar utförda med avsevärd hårdhet”.

Maximistraffet blir att man får framföra någon av sitt hemlands traditionella danser på den svenska nationaldagen – en slags samhällstjänst till nytta för det mångkulturella samhället.

Böter kan dock utdömas om den som utövat en ”handling med avsevärd hårdhet” efteråt slänger en fimp på marken.

Men den mest intressanta passagen är den sista i det citerade stycket, alltså (vi tar det igen):

”… men när han själv kom till tals vann han själar och hjärtan med sin mjuka charm, sin oreserverade nyfikenhet och sin lekfulla intelligens.”

Problemen här är två.

För det första kom Lars Vilks sällan till tals i någon begriplig mening. Han var förhindrad att vara en i verklig mening offentlig intellektuell och fick leva under nedbrytande förhållanden. Här skapar Per Andersson – säkert mycket medvetet – bilden av en konstnär som kunde verka fritt och vinna folks hjärtan.

För det andra är det underförstått att man för att accepteras som konstnär och intellektuell måste besitta ”mjuk charm”. På så sätt kan man ju ur debatten förpassa alla som inte är i besittning av en ”mjuk charm”. (Jag vet, jag ligger lite pyrt till här.)

I och för sig störs jag också över många av de minnesord som kommer från dem som beundrade Lars Vilks konstnärsskap och mod. Även de betonar hans mildhet och humor. Men vad skulle de säga om Lars Vilks istället efter ett år av påtvingat underjordiskt liv blivit en rasande galning som tuggade fradga varje gång svenska intellektuella kom på tal och som skulle vara beredd att starta ett råkurr om han ställdes inför någon av dem i verkliga livet? (Vilket hade varit en fullt begriplig reaktion. Mjuk charm kan man visa mot sitt hjärtas dam. I övrigt är det överskattat.)

Som Sverige ser ut kan vi inte villkora ett godkännande av debattörer på grundval av deras mysighetsfaktor.

Vad vi ser är en manöver för att oskadliggöra minnet av Lars Vilks gärning. Medströmsmedias lotsar kliver nu fram var och en och talar om att mer borde ha gjorts från medias sida för att befria Lars Vilks från det muslimska hotet.

Man talar om att ”de andra” i media borde ha gjort något kraftfullt och skapar på så sätt intrycket av att man själv skulle varit beredd till något sådant.

Paradexemplet på detta fick vi se i gårdagens TV4-nyheter. Robert Aschberg diskuterar Lars Vilks död med Expressens kulturchef Karin Olsson.

Aschberg säger att landets tidningar samfällt skulle masspublicerat Lars Vilks teckningar. På så sätt skulle alla de där ”stingsliga” personerna drabbats av utmattningssyndrom inför tanken på hur många människor de nu måste mörda. Och så kunde Lars Vilks fått vara ifred.

Karin Olsson nickade konstant instämmande.

Här står två personer med makt i media – Publicistklubbens ordförande och Expressens kulturchef – och klagar på att ”tidningarna” inte gjort tillräckligt.

Vad försökte de själva utifrån sina kommandopositioner att åstadkomma på området?

Aschberg ägnade sig åt att jaga ”troll” och Olsson åt att omvandla sin kultursida till interntidning för medlemmar i Miljöpartiet och RFSL.

När man hör lotsarna lägga ut kursen påminns man om ett samtal i Neil Gaimans ”The Graveyard Book”:

“Name the different kinds of people,’ said Miss Lupescu. ‘Now.’

Bod thought for a moment. ‘The living,’ he said. ‘Er. The dead.’ He stopped. ”

Bod hade rätt. Det finns egentligen bara två sorters människor. 

De levande och de döda.

Lars Vilks tillhör den första kategorin.

Sådana som Robert Aschberg, Per Andersson och Karin Olsson den andra.