Kommentarer

Pleijel & playern – lämplig läsning för den som vill lära sig lida litterärt

Boris Benulic

"Glöm cancer, krig, svält och att Lotta på Liseberg ska läggas ner av Tv4. Den stora frågan är ju hur man hanterar att maken går fram som en skördetröska bland vajande kulturkvinnor som bara väntar på att få fällas, medan man själv måste flänga mellan möten på Penklubben, Det är tydligen livets stora gåta …och problem. Och Pleijel har tydligen lösningen."

Målningen är prerafaeliten Simeon Solomons ”Ung man underhåller damer med en berättelse” (1870). Tre år efter målningen gjorde Solomon en George Martin och greps för otukt med en man på en offentlig toalett. Gick dock inte lika bra för Solomon – han slutade sina dagar på fattighus. Det infällda fotot med ett ungt par visar Pleijel&Zaremba i begynnelsen.

Du och jag lever i ett universum.

Det expanderar ständigt.

Men nu ska jag avslöja något.

Det finns det ett universum till – det kännetecknas av att det är mycket mindre än vårt, och dessutom hela tiden krymper.

Detta krympande universum befolkas av individer som på olika sätt ägnar sig åt kultur. 

Nu har en av detta lilla universums äldsta ännu aktiva invånare utkommit med den tredje delen i sin memoarsvit – och Agneta Pleijels ”Sniglar och snö” recenseras med vederbörlig vördnad i P1:s Kulturnyheter, där Lina Kalmteg andaktsfullt återger huvudpunkterna i berättelsen:

”Kvinnan i boken blir mamma och den första kvinnliga kulturchefen på Aftonbladet.”

”Det handlar mycket om den stora kärlen M (Maciej Zaremba), han som får barn med en annan kvinna kort efter att han och Pleijel gift sig.”

Kalmteg berömmer Pleijel för hennes ”befriande hänsynslöshet” mot nu levande personer och avrundar med:

”Den nu 83-åriga Agneta Pleijel utbrast nyligen i en intervju att hon har en författardröm om att vara universell, och det lyckas hon med på ett beundransvärt sätt”.

Alltså, en skildring av ett instängt liv i ett kluster av ”intellektuella” som knullar runt och går på ”plågsam psykoanalys” betecknas som ”universell”.

Frågan är om det egentligen ens rör sig om ett litet och krympande universum som är parallellt med vårt eget; det rör sig kanske snarare om en asteroid befolkad av en självupptagen ras som tror att de är vårt universums härskare … eller som Gunilla Brodrej uttrycker det om boken i Expressen:

”Pleijel kan ha svaret på livets stora gåta”.

Glöm cancer, krig, svält och att Lotta på Liseberg ska läggas ner av Tv4. Den stora frågan är ju hur man hanterar att maken går fram som en skördetröska bland vajande kulturkvinnor som bara väntar på att få fällas, medan man själv måste flänga mellan möten på Penklubben, Det är tydligen livets stora gåta …och problem. Och Pleijel har tydligen lösningen.

Det som förtrollar Brodrej är att:

”… framför allt får läsaren ta del av den närmaste chockerande beskrivningen av att leva med M, som inte är förmögen att välja mellan henne och andra kvinnor. Hon är nämligen inte den enda kvinnan som tycker att han nästan är ”oanständigt vacker”. Han är liksom hjälplöst kär i flera.”

Agneta är hjälplöst kär i Maciej – Maciej är hjälplöst kär i flera andra, och faller andan på sätter Maciej barn till världen med andra.

Agneta och Maciej lever fortfarande ihop. Agneta intygar i intervjuer att Maciej tar bra hand om henne efter hennes stroke.

Men … det här är inte litteratur som är ”universell” litteratur.

Det är litteratur som berättar om en synnerligen begränsad erfarenhet, om hur kulturkvinnor lever ett miserabelt liv eftersom de för karriärens skulle måste hålla sig till kulturmän. Det säger inget om män och kvinnor i allmänhet, det säger bara något om hur svårt det är för de små liven i kultursfären att upprätta normala parrelationer eftersom både män och kvinnor där oftast, och i första hand, drivs av sin vilja att synas, se, höras och uppskattas, inte av den de lever med, utan av alla andra. 

Vad rör det dig och mig? Visst finns det en skvallereffekt som är intressant, men det blir inte stor litteratur för det. 

Det översvallande berömmet från recensenter kommer sig av att de får tröst av Pleijel,  hon bekräftar för recensenten att så här är livet.

Men riktigt så illa är det ju inte för de flesta som inte tillhör kultursfären.

Men verk som denna memoar skapar ändå problem i världen utanför kultursfären eftersom den lanseras som en ”stor kvinnoskildring” – därmed bidrar boken till en kultur där normala kvinnor och mäns strävan efter ett bra liv tillsammans osynliggörs – och Agnetas och Maciejs blir det normgivande; och den dagen anrikad narcissism av deras slag blir ett allmänt problem i samhället … den dagen börjar vårt eget universum också att krympa.

Kommentarer

Södermalms narcissister förenas med förortens

Boris Benulic

"Att en text som Segens publiceras beror förstås på att de som kontrollerar kultursidorna är lika isolerade från verkligheten som Segen (och andra kulturaktivister från förorterna)."

Förr kämpade människor som kom till Sverige för att få ett riktigt jobb så de kunde försörja sig. Nu kämpar alltför många efter att kunna försörja sig genom att berätta om hur synd det är om dem.

Svenska kultursidor präglas av två sorters texter.

Medelklassmän och kvinnor som jämrar sig över hur svårt det är att vara man eller kvinna och att ingen förstår dem; typ Gunnar Ardelius klagosång över att fru och två små barn inte förstår att han måste lägga så mycket tid på att träna inför Vasaloppet.

Den andra sortens texter är personer från förorterna som beskärmar sig över att ingen förstår hur svårt det är att leva på platser som Rinkeby eller Vivalla.

I dagens AB är det Segen Meles som lamenterar livet utanför Stockholms tullar. Det är inte den första texten hon levererar i ämnet. Jag trodde länge att ”Segen” var ett artistnamn som uppkommit när en kulturredaktör läst hennes första text och konstaterat: ”Det var en seg en”. Men jag har med tiden insett att så klarsynta kulturredaktörer försvann ungefär samtidigt som det blev förbjudet att röka på redaktionerna.

Så vad vill Segen förklara för oss den här gången?

Jo, Segen har varit på teater och sett ”Lasermannen”. Hon tycker att det på sätt och vis är en aktuell pjäs – vilket väl är lite tveksamt.

För 30 år sedan sköt Lasermannen vid olika tillfällen sammanlagt elva invandrare under sex månader. En dog. Han sköt dem för att han hatade invandrare.

I dag mördas invandrare och svenskar i dussintal varje år – av kriminella invandrargäng från förorterna.

Ändå anser Meles att det är pjäsen om Lasermannen som har oss något att säga om Sverige i dag. Inte för att pjäsen är bra – för det tycker hon inte – utan för att:

”Jag kan heller inte minnas några berättelser om alla de barn som likt dig levde med tanken att en dag blir det mina föräldrar som mördas.

Tystnaden kring dina och våra känslor var, och är fortfarande, enorm. Det är som om våra rädslor aldrig funnits. Det är som två läger. Å ena sidan finns dokumentärer, filmer, böcker och pjäser om Lasermannen, å andra sidan nästan ingenting om varken dig, oss och alla de andra som överlevt honom.”

Det Segen saknar i den samtida svenska kulturen är alltså berättelser om känslorna hos dem som ”överlevde” för 30 år sedan. Många böcker skulle, teveprogram och pjäser skulle det bli – för det var ju hundratusentals som överlevde.

Det är något helt förvridet med Segens beskrivning av vår verklighet här och nu.

I dag kontrolleras de utsatta områdena av kriminella gäng, av klaner och muslimska tokdårar. De håller inte bara förorterna i skräck med mordräder, sprängningar och utpressning – de äter sig in i hela samhället – på alla nivåer.

Men det Segen vill att vi ska tala om är ”känslorna hos dem som överlevde” elva attentat av en ensam galning för tre årtionden sedan.

Men visst kan vi tala om känslorna hos alla dem som är som Segen – de har ett uppenbart stört känsloliv. Den grundläggande och dominerande känslan hos dem borde vara en överväldigande känsla av tacksamhet för att de fått en fristad i Sverige och slipper krig och umbäranden. De får bostad, bidrag och om barnen bråkar bjuder polisen och socialen på bullar och bollspel

Vad ända in i h-e är problemet?

Segen tar upp ett konkret exempel på förtryck i sin artikel. Skådespelerskan Ayaan Ahmed (Nala från Snabba Cash) vill bredda sig, men blir inte erbjuden de roller hon vill ha.

Och?

Några gånger varje vecka publicerar varje stockholmstidnings kultursida en text om hur förtryckta de är i förorterna, och likt Segen förklarar skribenterna att ingen ser dem, hör dem eller lyssnar på dem – detta alltmedan de faktiskt och bevisligen tar allt större plats i offentligheten.

Vilket de givetvis ska få göra den dag de har något annat än självupptaget gnäll att komma med.

Att en text som Segens publiceras beror förstås på att de som kontrollerar kultursidorna är lika isolerade från verkligheten som Segen (och andra kulturaktivister från förorterna).

De som sitter vid spakarna har som problem med att ingen sägs förstå hur svårt just de har det i sin roll som man eller kvinna, eller bög, eller queer. Det är klart att de därför känner sympati när det dyker upp skribenter från förorten som hävdar att ingen förstår vad det innebär att vara invandrare.

Södermalms narcissister förenas med förorternas.

Det som ska föreställa den bärande tanken i Segens text är alltså att folk i dag mördas i förorterna (och numera på en massa andra platser) därför att:

”Möjligheterna överatt få uttrycka dig och få visa vem du var begränsade dig. Du var tvungen att gå genom den dörr de öppnat för dig. Den där dörren som skulle få dig att ändra dig och bli en typ av samhällsmedborgare de var i behov av.”

Den typ av samhällsmedborgare Sverige behöver är människor som oavsett bakgrund försörjer och klarar sig själva.

Inget underligt med det.

Men Segen – och sådana som hon – vill leva och bli försörjda genom att vi betalar för att få lyssna på hur förtryckta de är.

Jag unnar förorternas folk bättre företrädare.

De finns.

Men de väljer att arbeta, fostra sina barn och så gott det går undvika klaner, imamer och gäng – och förstås det skadliga inflytandet från gnälliga pratkvarnar som Segen.

Kommentarer

Det är inte självklart att du som läser detta räknas som människa, i vilket fall räknas antagligen inte dina rättigheter

Boris Benulic

Hört talas om myndigheten Institutet för mänskliga rättigheter? Inte? Jag vet inte om det är någon tröst för dig, men medarbetarna på det institutet har nog inte hört talas om sådana som dig heller. Eller förresten. Det har de förstås. Men de bryr sig inte.

Målningen är Leonora Carringtons Bird Bath (1974). Oklart varför jag tyckte den passade. Kanske var det så enkelt som att en surrealistisk målning passade till ämnet.

Det finns förslag på en ny lag som ska stadfästa möjligheten att införa vistelseförbud för gängkriminella – de ska inte längre kunna röra sig fritt i samhället.

Nu är lagförslaget ute på remiss, och en av instanserna – Institutet för mänskliga rättigheter – säger nej. Institutet anser att: 

”… förslaget inskränker rörelsefriheten och rätten till privat- och familjeliv på ett oproportionerligt och rättsosäkert sätt”.

Alltså, gängkriminella som skjuter, mördar, spränger och rånar ska inte kunna förbjudas att vistas i vissa zoner eftersom det är ”oproportionellt”.

Det förvånar mig att institutet inte kräver att samhället ska stå för taxikostnaden när de gängkriminella tar sig runt för att ta livet av någon. Ska de verkligen tvingas betala själva?

Men vad är då detta institut? Det är en statlig verksamhet som inledde sin verksamhet i januari 2022. Det nya institutet ska undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras och förverkligas i Sverige.

Fint, eller hur? Mänskliga rättigheter är väl bra?

Nåja, jag misstänker att flesta av oss inte räknas in i gruppen ”människor” om man ser till institutets sammansättning. Eller det kanske vi gör, men just våra rättigheter är inte så viktiga.

28 juni i år gick institutet ut med ett pressmeddelande där de stolt förklarade att:

”Några av Sveriges mest kunniga och engagerade personer inom mänskliga rättigheter har utsetts till ledamöter i det nybildade Rådet för de mänskliga rättigheterna. Rådets uppgift är att ge kunskaps- och erfarenhetsbaserade råd till Institutet för mänskliga rättigheter för att främja säkerställandet av mänskliga rättigheter i Sverige.”

Vilka var det då som rekryterats till rådet?

Det var:

• Marie Cham. Merit: ordförande för Afrosvenskarnas Riksorganisation.

(Ett av de krav Cham drivit genom åren är: 

”… att mål sätts för ökat afrosvenskt bostadsägande kopplat till åtgärder som gör det lättare för afrosvenskar att få bostadslån. Det kan röra sig om speciellt stöd för till kontantinsatser eller andra åtgärder för att ge afrosvenskar tillgång till överkomliga krediter.”

Alltså rör det sig om en person som är mer intresserad av positiv särbehandling av sin grupp än av mänskliga rättigheter. Om du arbetar, sparar och gnetar är det inte givet att du i dag kan få ett bostadslån, men om det blir som Cham vill så får du en specialkredit för att köpa bostad – om du är afrosvensk.)

Cham är typisk för dem som rekryterats till rådet. De kommer från den arkipelag av organisationer som säger sig företräda missgynnade människor – men organisationerna har skapats av personer som vill göra karriär som självutnämnda representanter för en utsatt grupp. De organisationer de representerar har oftast en minmal förankring i den grupp vars rättigheter de säger sig försvara, men de är desto bättre förankrade i stat, byråkrati och medier.

De grupper som representeras i rådet är:  afrosvenskar (två medlemmar), samer, malmöbor som anser sig diskriminerade (två medlemmar),  finska romer, hbtq-personer (två medlemmar), döva, synskadade, personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Jag har möjligen fel, men rådets sammansättning ger kanske en lite väl begränsad bild av begreppet ”mänsklighet”.

Antagligen har de som handplockat personerna själva känt detta och så har man tagit med David Lega som får bli språkrör för några grupper till, dels dem med funktionsnedsättningar dels ”barn och unga inom idrotten” samt judar.

De andra medlemmarna i rådet är:

• Rebecka Forsgren. Merit: expert på urfolks rättigheter, same

• Karin Henrikz. Biträdande verksamhetschef på Malmö mot Diskriminering. Agerat ombud för hundratals personers rättigheter i diskrimineringsärenden. 

• Maria Johansson: Merit: projektledare på Fonden för mänskliga rättigheter. 

• Ola Junkka. Merit: arbetat med språkrättigheter för de nationella minoriteterna och mottaganden av asylsökande barn och deras familjer. 

• Domino Kai. Merit: finsk-romsk aktivist 

• Zandra Kanakaris: Merit: generalsekreterare för ungdomsjouren 1000 Möjligheter som arbetar för att motverka killars våld mot tjejer och våld i ungas parrelationer. 

Balqis Lamis Khattab. Merit: driver Möllans Basement som är en nattöppen mötesplats och nätverk för ungdomar och unga vuxna i Malmö 

David Lega. Merit: Europaparlamentariker, paralympier, länge varit engagerad i frågor om mänskliga rättigheter, bland annat för att öka barns och ungas inflytande inom idrotten, värna om religionsfrihet och bekämpa antisemitism.

Jenny Nilsson. Merit: tidigare ordförande i Dövas världsförbunds ungdomssektion 

• Elias Fjellander: Merit: förbundsordförande för RFSL Ungdom, 

Kristina Partyn. Merit: rådgivare hos Svenska missionsrådet (SMR).

Anna Quarnström. Merit: förbundsjurist på Synskadades Riksförbund, tillika ordförande i Funktionsrätt Stockholm stad. 

• Edward Summanen. Merit: anställd på Transammans förbundskansli i Stockholm och arbetar primärt med psykisk hälsa och suicidprevention för transpersoner.

• Kaisa Syrjänen Schaal. Merit: policyrådgivare i Svenska kyrkan, har arbetat med Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket.

• Hewan Temesghen. Merit: tidigare generalsekreterare för Fairtrade Sverige, har varit engagerad i Afrosvenskarna.

•Ignacio Vita: Merit: advokat med fokus på migrationsrätt 

• Therese Wappsell. Merit: projektledare i Allmänna arvfondsprojektet "Relationer som funkar". Therese har egen erfarenhet av intellektuell funktionsnedsättning

• Yngve Gustafson. Merit: professor och expert på äldremänniskors livsvillkor.

• Stellan Gärde. Merit: ordförande för Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen.

Det problematiska med sammansättningen är förstås att man ställer sig frågan vem som representerar människor som är är svenskar eller invandrare som är rotade och assimilerade i Sverige – alla de som arbetar, försörjer sig själva så gott de går, tar hand om familjen, oroar sig för barnen?

Mot min invändning mot sammansättningen kan man förstås anföra typ:

”Men vad då? Svenskar och rotade invandrare representerar ju majoriteten. De har ju redan partier som tar hand om dem. Det är en privilegierad grupp.”

Frågan är dock hur väl majoritetsbefolkningen blir omhändertagen i Sverige numera. Den förväntas arbeta, tiga och lida och underdånigt genom sitt betalande av skatt bekosta alla de uppenbarligen verkningslösa experiment som stat och politiker ägnar sig åt för att skapa ett ”rättvisare samhälle”.

Ett av de där verkningslösa experimenten är uppenbarligen ”Institutet för mänskliga rättigheter”.

Och den som kritiserar institutet kommer säkert att få höra att han eller hon är vit, priviligierad och en del av de rasistiska strukturerna. (Inte mycket bevänt med de strukturerna, de skyddar vare sig mot sprängningar, rån eller skatteutplundring, eller mot anklagelser om att vara ansvarig för slavhandel på en västindisk ö för 300 år sedan.)

Och det finns ytterligare en märklighet inbyggd i institutets råd. Där finns representanter för grupper med funktionsnedsättningar – samt grupper som till exempel afro-svenskar eller Malmöbor av utländsk härkomst.

Är du döv eller blind – eller har en annan funktionsnedsättning – har du ju inte valt att bli det. Men byråkrater i kommunerna kan ändå välja att vägra dig lagstadgad hjälp. Vilket förekommer dagligen, utan att den med funktionsnedsättning får sin rätt ens efter utslag i domstol.

Är du afro-svensk i Malmö eller Somalia förvägrar dig inte några byråkrater bostad, bidrag, fri skolgång eller möjligheten att söka arbete. Om känner dig diskriminerad av stat, lagstiftning och myndigheter beror det på att du valt att inte utnyttja alla de möjligheter som bjuds. Du har valt att inte utnyttja de rättigheter du har.

Det kan jämställas med att man tar en sax och petar ut ögonen på sig själv, och därefter klagar på att ens mänskliga rättigheter kränks på grund av att man är blind. Men vad vet jag – kan ju vara så att personen från de Synskadades riksförbund representerar just den – något udda – gruppen i institutets råd.

Kommentarer

Evangelium enligt Lukas: Flumvänster, allt är dig förlåtet!

Boris Benulic

”Nu ska jag onanera och tänka på döden. Och snart börjar tredje världskriget och det ser jag fram emot”.

En halvtimme in i Lukas Moodyssons nya film Tillsammans 99 börjar jag hoppas på en massaker, och att jag ska få se en splatterrulle. Mitt hopp om detta väcks när den i verklig mening rubbade Lena börjar dra upp tältpinnar ur marken. Tanken att hon skulle hugga ner de andra deltagarna på återföreningsfesten kändes faktiskt inte som en helt orimlig utveckling (inte ens för den som inte är galen som Lena).

Och i sina bästa stunder har ju Moodysson genom åren uppvisat en svärta även i mer humoristiska scener, så varför inte? Att filmen hade premiär fredagen 13:e kanske var avsiktligt tänkte jag; en blinkning till skräckfilmserien Fredagen13:e? Skulle Lena likt Jason dra på sig en hockeymask innan hon började hugga tältpinnarna i den outhärdlige Göran och de andra festdeltagarna?

Tyvärr inte.

Men landets filmkritiker har ändå varit mycket välvilligt inställda i sina recensioner, många har hyllat Tillsammans 99. På AB:s ledarsida förklaras att filmen är en ”väckarklocka” som visar vad som händer utan ett ”vi”. Expressen: ”Oväntat rolig”… ”en mysig och meningsfull uppföljare…”. DN: ”… en befriande galen och underhållande återträff…”.

Värst är kanske tidningen Arbetaren: ”Njutbart oförutsägbar återförening i Tillsammans 99”.

Beröm över hela linjen är nu inte så konstigt – det är en film där flumvänstern och 68-vänstern får syndernas förlåtelse, och filmkritiker i Sverige är ofta flumvänsterns ättelägg i början av karriären eller äldre, lite malätna medlemmar hämtade från kultur&nöjessidornas planktonstim . 

Därför bejakar de alla filmens budskap; flumvänstern kanske var lite naiva, och nu är de lite fåniga – men de ville väl, och vill fortfarande väl. Det är det som räknas och ska hållas dem till godo.

Vad kritikern i Arbetaren menar med ”oförutsägbar” är svårast att förstå. Hade filmen stoppats var tionde minut och någon bett mig berätta vad som skulle utspela sig de kommande tio minuterna så hade jag kunnat göra det med så stor precision att den som lyssnade skulle trott att det var jag som skrivit manus.

Historien är enkel. Det gamla kollektivet som en gång splittrades återförenas efter sisådär 20 år för att hylla veganschamanen Göran som fyller år. Denne bor fortfarande i ett kollektiv – ett väldigt litet sådant dock – den andra medlemmen i kollektivet är textilkonstnären Klasse.

Görans lite uppgivna – och nästan övergivna – dröm om att än en gång få bygga upp ett kollektiv väcks till liv när han ser det gamla gänget dyka upp. Kanske vill någon eller några av dem ansluta sig igen?

Det trista med filmer – och böcker – som har tema som återförening är att man vet vad som kommer att hända – alla deltagare har utvecklats åt olika håll, och det förstärker förstås de motsättningar och spänningar som funnits där i begynnelsen. Efter bråken och uppgörelserna som därför med nödvändighet skildras kommer slutet; och det kan vara av två slag. 

Den ena varianten är att den en gång mobbade triumferar och står som segrare och alla inser hur misslyckade de egentligen är jämfört med honom eller henne. Eller så försonas alla när de nyktrat till och grälat klart, och det blir en försoning i bakrusets tecken i gryningen när alla gråtmilt inser att de egentligen alltid gillat varandra och att saknaden varit stor efter dem man en gång skilts från.

Återföreningsfilmer påminner därför ofta om 1930-talets pilsnerfilmer, där biran ersatts av vin.

Moodysson har satsat på variant två. Sådant kan vara uthärdligt och rentav charmigt om det rör sig om en Hollywoodfilm om en highschoolklass som träffas igen efter 25 år.

Men här är det ett gäng mycket självupptagna pyramidala puckon som återförenas – en har blivit veganschaman och leker med sitt plasttotemdjur, en har vigt sitt liv åt vävstolen, en är uppburen demonregissör, en är på väg in i Svenska Akademien, två arbetar på Svt, och Lena (hon med tältpinnarna) är en är misslyckad målare som väckt mest uppmärksamhet genom att spotta på en tavla av Lena Cronqvist, i övrigt har Lena mest ägnat sig åt att få elchocker och sitta på hispan. Tro för allt i världen inte att jag ser ner på just Lena. Hon är filmens ljuspunkt och har den bästa repliken:

”Nu ska jag onanera och tänka på döden. Och snart börjar tredje världskriget och det ser jag fram emot”.

Lena var lite rubbad när hon en gång i tiden kom till kollektivet, och hon är spritt språngande galen när hon nu kommer tillbaka för att vara med på återträffen. Ska man ha psykiska problem tycker jag de ska vara av Lenas slag. Det är mer rekorderligt, och sympatiskt, än de andras psykproblem; illa dold självupptagenhet och strävan efter makt. När en person som Lena hamnar i ett kollektiv av det här slaget blir resultatet att de tillfälliga rubbningarna övergår i ett permanent skov.

Det har tjatats i 25 år om att det finns ett nazistiskt hot i Sverige, men det verkliga problemet är inte nazismen utan narcissismen (som allt mer breder ut sig). Det paradoxala är att ett kollektiv alltid kommer att dra till sig en ansenlig samling av narcissister – för där finns det ständigt människor, och det ger därför en möjlighet att konstant få uppmärksamhet och stå i centrum; och det skapar spänningar som till slut spränger kollektivet – eller så vinner en av narcissisterna och det hela omvandlas till en kult eller sekt.

Givetvis använder sig Moodysson av standardgreppet att låta utomstående dyka upp på återträffen; i det här fallet är det demonregissörens unga älskarinna – som efterhand träter alltmer ilsket med demonregissörens första fru Anna (från tiden i kollektivet). En 68:a ställs alltså mot den följande generationen och anklagar den yngre för att inte ha behövt kämpa – för det sägs 68:orna gjort och enligt den avlagda frugan är det den generationen som fixat alla friheter i dagens Sverige.

Själv kliade jag mig i huvudet och funderade vilka friheter hon (och Moodysson) avsåg.

Men allt blir uppenbart när de två kvinnorna till slut försonas genom att den yngre medger att den äldre har rätt, och därför hovsamt tackar henne och hennes kamrater för allt de gjort. Den unga skådespelerskan har under diskussionen insett att om inte flumvänstern erövrat media, och kulturinstitutioner, kanske hon aldrig fått spela på Dramaten.

Och det är så ett samhälles kvalitet avgörs bland dem som arbetar med kultur – finns det plats för mig? Får jag uppmärksamhet? Får jag anslag och stipendier och tjänster och uppdrag?

När filmen är slut och ljuset tänds i salongen ser jag att merparten av publiken är i min ålder. De ser lättade och glada ut. De har fått sin bekräftelse genom filmens budskap, de har genom rörliga bilder meddelats att de åstadkommit något stort trots lite stolligheter i ungdomen. De har förändrat.

När man kommer ut från Filmstaden i Råsunda har man Hallonbergen en kilometer till höger, till vänster en kilometer bort ligger Blåkulla. I båda områdena har gängen kontroll. En kilometer rakt fram ligger Skytteholmsparken där fotbollsplanerna nu ska stängslas in för att gängen inte fritt ska kunna rekrytera bland pojklagen som spelar.

Lite svårt att förstå den lättade stämningen i salongen när filmen är över … när man betänker den verkligheten.

Det man gjort som kulturarbetare ska inte bedömas med hjälp av ett sentida folklustspel som Tillsammans 99.

Det ska bedömas med hjälp av hur verkligheten ska se ut.

Alla i salongen skrattade glatt åt Lenas ord om att hon skulle ”onanera och tänka på döden”. Sicken tokig en, va?

Men hennes reaktion på tillståndet  i världen är – trots att hon är rubbad – mycket begripligare än ryggdunkandet 68:or emellan.

Det är milt uttryckt lite oklart vad av värde vi åstadkom.

Alltså måste man fortsätta arbeta för att vrida tiden rätt.

Inte likt de i filmens slutscen förenas runt grötfaten och skicka runt burken med körsbärssylt … som förklaras vara lika god som man själv anser sig vara.

Kommentarer

Böcker & bordeller – priser & prostitution

Boris Benulic

”Lite rädd”, ”…inte så glad” var några av de formuleringar Jon Fosse använde i dag för att beskriva sina känslor inför att han fått Nobels litteraturpris.

Andra var mest upprörda – en ilsken bokhandlare som uttalade sig i radion var missnöjd, och undrade vem som skulle vilja köpa och läsa Fosses verk: ”Han är ju dramatiker och skriver bara om människor som inte pratar med varandra”.

Själv hade jag tippat att det skulle bli Dag Solstad, om inte annat för att Svenska Akademien de närmaste åren vill slippa att behöva ge priset till Knausgård. De har ett behov av att kunna säga: ”Men vi gav ju nyss priset till en annan norrman. Det skulle se underligt ut”.

Och norrmannen Fosse är lika användbar i det fallet.

Så sorry Knausgård. Du lär aldrig få Nobelpriset.

Numera är priser och stipendier vad de flesta författare traktar efter, de vet att de aldrig kommer att sälja så stora upplagor att de får en anständig försörjning bara genom att skriva.

Det brukar förklaras med att människor läser mindre numera, och kanske rentav blivit lite dummare eller åtminstone fladdrigare i skallen beroende på digitaliseringen.

Kanske det.

Jag lutar dock åt att det beror på att författare i gemen skriver sämre numera – därför vinner de inte de stora läsarskarorna. I Sverige påminner samtidens skönlitteratur om en slags OnlyFans för författare som klär av sina själar, och där man alltså får titta på narcissister som känner sig missförstådda – och få vill ju betala för något så föga upphetsande.

Men är det möjligt för en författare att vinna hela folkets kärlek?

31 maj 1885 begravs Victor Hugo i Paris. Tre miljoner människor kantar gator och boulevarder när han förs till sin grav i Pantheon.

Hela staden – hela landet – befann sig i sorg. Även de som fann Hugo för vänsterradikal – eller ansåg att han utvecklats till en sentimental gammal gubbe – insåg att han förkroppsligade inte bara Paris, utan också Frankrike, oavsett vilket samhällsskikt man tillhörde.

Edmond de Goncourt noterade att en hög polischef hade berättat för honom att begravningsdagen hade bordellerna stängt, och stadens prostituerade hade markerat sorg genom att klä sina intimare kroppsdelar i svart kräpp. Andrew Hussey menar däremot i sitt historiska verk om Paris mer underjordiska historia att staden horor hyllade den store författaren genom att jobba gratis på gator och torg. Vilket en dåtida engelsk journalist rapporterade med förundrat och aningen förtjust tonfall.

Man får förstå de prostituerades sorg. Victor Hugo var en ofta sedd bordellgäst och känd för sin mannakraft. Han hävdade själv att han lägrade sin fru Adele nio gånger på bröllopsnatten.

När hon fött fem barn på åtta år kände Adele sig lite sliten, och förklarade för Victor att han nog fick ha sex med andra kvinnor i fortsättningen, hon tyade inte längre.

Han höll på långt upp i åren. I sina dagböcker antecknade han noga varje samlag. De fyra månaderna innan han dog (vid 83 års ålder) noterade han 83 samlag, ungefär fem i veckan alltså. Men de var lite ojämnt fördelade. Ibland fick det bli tre om dagen, följt av en dags vila. Ibland bara två samlag per dag, eller till och med bara ett, han måste ju hinna skriva också.

Nu är det ju definitivt inte så att jag menar att en bra författare bör gå på bordell, bara tanken är deprimerande. Men en bra författare – om det är en man – bör nog ändå vara mer som Victor Hugo än Jon Fosse (eller någon annan av de senaste årens nobelpristagare i litteratur). Det behövs lite testosteron för att skriva så bra, levande och realistiskt att man vinner folkets kärlek – och hororna jobbade inte gratis på Victor Hugos begravning bara för att hylla en generös kund. Det var vanligt att man högläste ur hans verk i bordellernas väntrum och salonger.

Det tror jag kanske inte är något man kommer att göra med Jon Fosses texter.

Kommentarer

Varför denna oro för en militärkupp?

Boris Benulic

Nej, du behöver inte alltid vara rädd för att höra taktfast stöveltramp. Två exempel ur historien ... Pilsudski samt Nejlikornas revolution.

När jag är dystert stridslysten under mitt skrivande brukar jag komma på mig själv med att vissla på födelsedagsvisan ur Klas Klättermus, ni vet… ”Hip hurra för Bamsefar som är så snäll och rar”.

Men om jag är muntert stridslysten brukar jag istället vissla på Zeca Afonzos ”Grândola, Vila Morena”.

Orsakerna till detta kan ju någon därtill hugad psykolog ägna sig åt att fundera på.

I det här sammanhanget kan vi väl nöja oss med att konstatera att ”Grândola, Vila Morena” är tämligen okänd bland svenska ledarskribenter och kolumnister.

Efter det att det statsministern förklarat att det ska undersökas om svensk militär kan understödja polisen i kampen mot gängterrorn började de mer ”vänster”-lutande delen av kommentariatet samfällt prata och skriva om faran för ett nytt Ådalen 31. Lite svårt att ta till sig den tankegången eftersom den förutsätter att någon enhet ur till exempel Svea Livgarde plötsligt öppnar eld mot ett fredligt demonstrationståg organiserat av Kurdiske räven.

AB:s ledarskribent Lina Stenberg är kanske det bästa exemplet på hysteri:

https://twitter.com/LinaAStenberg/status/1707442447897313512

Och hennes chef Anders Lindberg frammanade Adolf Hitlers spöke, och talade om ett "Reichstag-moment" efter Kristerssons tal.

Stenbergs och Lindbergs linje är riktningsgivande för deras åsiktsfränder i diskussionerna i sociala media; när militären sätts in i det egna landet har det alltid inneburit faror för det egna landet.

Därmed visar nutida svensk vänster bara sin nästan obegripliga historielöshet. Är man vänster och kan sin historia minns man väl med välbehag en del tillfällen i historien då militären skridit till handling … och det är därför jag själv ibland visslar på Grândola, Vila Morena.

24 april kl 00:20 spelades sången på Rádio Renascença – och det var 

 signalen till Movimento das Forças Armadas att inleda sin planerade militärkupp. På mindre än ett dygn tog de av vänsterradikaler ledda trupperna kontrollen över Lissabon och andra viktiga strategiska platser i landet och Caetano-regeringen avgick.

Det har alltså – på ett år när – gått 50 år sedan vänstern genomförde en militärkupp i Portugal, men svensk vänster har fortfarande ångest över Ådalen 31. De har inte ens koll på hur frenetiskt Olof Palme hyllade den ”nejlikornas revolution” militären i Portugal genomförde. (Man skulle ju kunna krångla till diskussionen med att Otelo de Carvalho – som var den organisatoriska hjärnan bakom militärkuppen – med åren blev alltmer vänsterradikal, men samtidigt alltid sörjde det Portugal som fanns under den fascistiske diktatorn Salazar; man kan alltså se den vänsterradikala militärkuppen som en reaktion mot det alltmer nyliberala styret under Caetano – men drar vi diskussionen dithän kortsluts nog hjärnorna på Lindberg&co.)

Eller vi skulle kunna prata om Józef Piłsudski – det moderna Polens skapare. 1892 var han en av grundarna av det polska socialdemokratiska partiet, organiserade gerillaförband som stred mot ryssarna, visade stor militär duglighet, bildade de Polska legionerna under första världskriget, blev krigsminister i den provisoriska regeringen 1917, överbefälhavare 1918, därefter riksföreståndare. Slår tillbaka sovjetiska Röda armén 1920, avgår som statschef 1922. Men han är så missnöjd med det parlamentariska käbblet som han menar hotar nationen att han genomför en militär statskupp 1926 – stödd av socialdemokrater och kommunister.

Man skulle kunna dra fler exempel ur den europeiska historien och peka på tillfällen då militär räddat nationen genom att ta makten – och vänstern deltagit i eller stött detta.

Men vi står inför två problem i Sverige i dag. 

Det första är att vänstern inte har någon större åstundan att rädda nationen. Tvärtom vill de att nationen ska upplösas, och har på olika sätt medvetet arbetet för detta – i samförstånd med ”höger” och nyliberaler.

Det andra är den svenska krigsmaktens tillstånd. När den allmänna värnplikten avskaffades försvann på alla sätt den folkliga förankringen, inte minst genom att man utplånade den stora kadern av stamanställda – ofta lokalt rotade – officerare och underbefäl. Där utplånades den grund som kunde funnits för en svensk nejlikornas revolution i dag.

Tyvärr.

Kommentarer

Kautschukargument, gummilagar och muslimer som fruktar dragspelstoner … samt en oväntad hund

Boris Benulic

"Det är oklart om man får ta hunden med sig till himlen, det torde dock nu vara klarlagt att man på sätt och vis får ta med den in i rättssalen om man är åklagare."

I går genomfördes en rättegång där den åtalade anklagades för hets mot folkgrupp. Jag har skildrat bakgrunden till rättegången här.

Hade jag varit lättkränkt hade jag som åhörare till gårdagens rättegång om koranbränning känt mig utsatt för ett försök till förnedring.

Åklagare Eva Nemec Nord, som haft tre år på sig för förberedelser, agerade som om hon väckts 15 minuter innan rättegången, fått en bunt papper i handen och en order: ”Eva, sätt dit den här personen för hets mot folkgrupp”.

Det gick väl inte över sig bra. 

Hon verkade märkligt dåligt orienterad i de bevis hon ansåg sig ha anhopat under de tre åren. Hon kunde kasta ur sig en hänvisning till ett annat mål, utan att kunna precisera vilket mål hon menade, och ursäktande säga: ”Men rätten vet säkert vilket mål jag menade”. Att rättens ledamöter då samfällt tittade ner i bordet kan ha berott på att de inte visste vilket mål hon menade – eller att de skämdes å hennes vägnar för hennes hafsiga framställan.

När Nemec Nord skulle förevisa den videofilm som utgjorde själva utgångspunkten för hennes argumentering fick vi istället se bilder på hennes hund. Verkar i och för sig vara en trevlig jycke … men… eller så var det ett sätt att försöka väcka våra sympatier för Nemec Nord, få oss att tänka: ”… den som har sin hund som bakgrundsbild på datorn måste väl vara en sympatisk person”.

Det är oklart om man får ta hunden med sig till himlen, det torde dock nu vara klarlagt att man på sätt och vis får ta med den in i rättssalen om man är åklagare.

Vem bestämmer vad?

Det finns en fara i att fastna i beskrivningar av Nemec Nords slarviga, och lätt liknöjda framträdande under rättegången – och det är att man då missar det insidiösa och försåtliga i hennes framställan.

Åklagare Eva Nemec Nord vet att hon inte kan angripa lagstiftningen om yttrandefrihet öppet – men den praktiska följden av det hon säger under rättegången innebär att lagen om hets mot folkgrupp används för att kraftigt och oberäkneligt begränsa vår yttrandefrihet. Det sker med en argumentering som inte är unik, den har förekommit i förvirrade – eller lömskt baksluga – texter på ledar- och kultursidor – men får nu för första gången ligga till grund för ett åtal som i grund och botten gäller rätten att bränna en koran.

Nemec Nord sa: ”Politiska debatter är starkt skyddade i lagen, och det ska så vara”.

Sedan förklarade hon att hon inte ansåg att det som den åtalade gjort var ett inlägg i den politiska debatten, utan det rörde sig om en ”skändning”.

Den som har minsta lilla kunskap om politiska debatter genom vår historia vet att några av de viktigaste inläggen i olika debatter utgjorts av uttalanden som kan säga vara skändliga; målen har varit symboler, religioner, institutioner och maktorgan – liksom personer som är kopplade till dessa. Det är tur att Nemec Nords verksamhet begränsas av tid och rum, vad kunde hon inte ha ställt till med när det gäller yttrandefriheten i Sverige de senaste 200 åren. Men hennes härjningar i Linköping med omnejd i dag är illa nog.

Texter, handlingar eller målningar som skändar har alltid varit ett naturligt inslag i politiska debatter.

Etablerade debattforum

Nemec Nord menade också att den åtalades aktion var hets mot folkgrupp eftersom formen för handlingen inte var av sådan art att den gick att argumentera mot – och därmed var handlingen inte en del av den politiska debatten, och därmed kunde den inte vara föremål för yttrandefrihetens skydd. Här rör vi oss mot det rent idiotiska. Det innebär att till exempel en text som är så osammanhängande och ologisk att det inte går att resonera förnuftigt mot den inte är skyddad av yttrandefriheten. Här används för första gången ett kvalitetsresonemang i ett åtal, och vem som ska avgöra kvaliteten var oklart – som mycket annat i Nemec Nord framställning.

Nemec Nord framförde också den mycket märkliga ståndpunkten att den åtalades angrepp på islam inte gjorts i något etablerat debattforum – hur hon definierade sådana stod aldrig klart. Detta gör att man får anta att åklagaren anser att Lars Vilks rondellhundar utgjorde hets mot folkgrupp. Det är väl tveksamt om min hemsida, och andras, kan betecknas som etablerade debattforum – så var står vi i hennes ögon? Utanför lagens beskydd?

Svajigheten i Nemec Nords tankegångar visar sig när hon parallellt med detta förde resonemanget att koranbränningen hade nått ut brett genom en YouTube-film och därför utgjorde hets mot folkgrupp. YouTube måste rimligen betraktas som en av de kanaler som ingår i det offentliga samtalet

Alltså, Nemec Nord menade att den åtalade inte skyddades av yttrandefriheten eftersom hans handlingar inte var ett ”inlägg i den politiska debatten”, samtidigt hävdade hon det hade fått stor spridning i en viktig plattform för politisk debatt.

Nemec Nords sätt att argumentera innebär att hon inför extremt subjektiva kriterier i bedömningen av ett brott – och det blir upp till rätten att bedöma vad som är ”politisk debatt”, och ”skyddsvärt” utan att hon ens under sina dragningar föreslår en definition, och märkligt nog saknas det kanske viktigaste av allt i hennes argumentering – företrädare för dem som det anses ha hetsats mot, alltså företrädare för muslimer som anser sig ha blivit kränkta på ett så avgörande sätt att det kan betecknas som hets mot folkgrupp.

Var de omöjliga att uppbåda? Eller kände Nemec Nord sig orolig för att ett framträdande av muslimska företrädare i rätten skulle skada hennes försök att framställa det hela som hets mot folkgrupp?

Mera dragspel!

En muslimsk företrädare skulle nämligen paradoxalt nog direkt kunnat ha underminera hennes försök att visa att brottet i sig inte egentligen var en koranbränning utan själva presentation av brottet i sociala media – och det kokar ner till den musik som lagts på videoklippet. Det rör sig om musik som inte på något sätt är förbjuden, men som använts i tiotusentals olika sammanhang, från mer vardagligt skämtande bort till inbördeskrigen i Jugoslavien och terrorhandlingar i Nya Zeeland.

Ska Nemec Nord argumentering bära innebär det rimligen att den grupp som det ska ha hetsats mot ska känna igen musiken, och känna sig hotade av att de hör en serb spela dragspel. Det kan vara lite svårt att hitta en imam som utan att darra på rösten säger att så var fallet, det kan nog vara svårt nog att hitta en som vet att det är ett dragspel han hör.

Alltså tar Nemec Nord på sig rollen att bli muslimsk taleskvinna och bestämma att muslimer känner sig hotade av en viss kombination av film och musik. Men vi får det aldrig bevisat för oss.

Och även om en muslim hade framträtt och sagt att så var fallet så hade det varit ointressant ur yttrandefrihetssynpunkt – min rätt att uttala mig ska inte begränsas av någons känsloliv utan möjligen av att jag uttalar direkta hot mot en person eller en grupp. Och att så var fallet var inte Nemec Nord i närheten av att leda i bevis.

Det kan dock också vara på det viset att Nemec Nord inte kallade in muslimer för att vittna om den skräck de kände eftersom hon hade sin hund som bakgrundsbild på datorns skrivbord. Hon ville inte riskera att de fick ångestanfall och bröt ihop vid åsynen av det för dem orena djuret.

I vilket fall – om hennes sätt att argumentera leder till en fällande dom innebär det att gummilagen om hets mot folkgrupp kan användas för åtal med hjälp av kautschukargument.

Lurat i vassen

Bevakningen av rättegången i medierna blev tämligen begränsad – antagligen beroende på att man på redaktionerna bedömt att det inte sett så bra ut om man drog på stort om ett mål som detta samma dygn som det börjar diskuteras om man ska ta hjälp av svensk militär för att åtminstone dämpa våldsvågen i Sverige.

Nemec Nord förbannar säkert sin otur – här håller lurar hon i vassen i åratal för att hitta precis rätt tillfälle att låta det här prövas i rätten – och just det dygnet toppar gängens mordvåg i landet … och varje tänkande människa ställer frågan: vad håller hon på med?

DN:s Niklas Orrenius fullgör som vanligt sitt uppdrag. Lite saktmodigt och sorgset skildrar han rättegången, beskriver noga hur åklagaren resonerar, undviker att efteråt ställa frågor till henne om det ologiska och motsägelsefulla i hennes resonemang, berättar inte för läsaren om hur slarvig Nemec Nord framställning är – och ger därmed en mycket märklig bild av tillställningen.

Precis som han dagarna innan gett en märklig egen bild av det Linköping där koranbränningen skedde – en bild av en stad där de enda som känner sig hotade är muslimerna på grund av en uppeldad koran – inte alla de som lever i en stad präglad av mord, skjutningar, sprängningar, våldtäkter och det största antalet ungdomsrån i Sverige.

Orrenius gav som vanligt ett trött och lite luggslitet intryck under rättegången. Det måste ta på krafterna att ständigt blund för verkligheten, och skriva fram en helt ny verklighet.

Reportagen som ger dig hela bakgrunden

I en serie artiklar för Morgonposten har jag tidigare skildrat situationen i Linköping och förundersökningen av koranbränningen.

I intervjuerna möter du förtvivlade, uppgivna offer för förnedringsrån och politiker som lugnt säger sig kunna vänta i 30 år på att våldet i staden ska upphöra – samt en åklagare som manövrerar efter vad makthavare anser är önskvärt och inte efter lagboken – eller medborgarnas behov ... och poliser som anser det vara misstänkt att man läser Carl von Linné.

https://morgonposten.se/2021/12/29/linkopings-poliser-brinner-for-islam-inleder-stor-utredning-for-att/
https://morgonposten.se/2022/11/23/eva-nemec-nordh-aklagaren-som-blir-profetens-forsvarare/
https://morgonposten.se/2022/01/10/efter-ett-ar-med-13-skjutningar-fem-mord-och-fortsatt/

Kommentarer

Människor mördas dagligen i gängens Sverige – men åklagaren i Linköping satsar på att straffa en koranbrännare

Boris Benulic

På vägen till Jönköping i gryningen läser jag Svt:s nyhetssida. Tre döda under de senaste tolv timmarna. En mördad vid ett bombdåd i Uppsala, en skjuten i Fruängen, en i Jordbro.

Fjärde nyheten är att det ska hållas en rättegång i dag. En man som åtalats för att ha bränt en koran ställs nu inför rätta åtalad för hets mot folkgrupp.

Det är därför jag är på väg till Jönköping, där förhandlingarna ska hållas – även om det påstådda brottet begicks i Linköping.

Det har förresten gått ett knapp dygn sedan ett bombdåd i just den senare staden förstörde stora delar av ett bostadshus.

Och så här ser det ut i Sverige i dag. Dagligen sker attentat med dynamit och handgranater, skjutningar och mord.

Men i Jönköping tar sig rättsväsendet tid att hålla en rättegång mot någon som eldat upp en koran. Ett handling utan offer – ändå har åklagaren valt att åtala för hets mot folkgrupp, därför att ett urval av Jönköpings muslimer låtit meddela att de känner sig hotade av att någon bränt en koran i staden där de bor. Att just det gör att de känner sig utsatta för hot kan tyckas märkligt eftersom de bor i en av de städer som skakats mest av gängkrig och en stor våg av ungdomsrån de senaste åren.

Lika märkligt är det att medierna inte uppmärksammat detta.

Tvärtom beskriver de koranbränningen som om den utspelade sig på en rent paradisisk plats, till exempel så nämner DN:s Niklas Orrenius i sin artikel inför rättegången inte med ett ord att Linköping är en av de städer i Sverige som är mest plågade av våldsbrott.

Är detta viktigt?

Ja, för varje tänkande människa måste ju bedöma polisens och rättsapparatens insatser och arbete med utgångspunkt från om de prioriterar rätt – fokuserar de på det som medborgarna ser som mest angeläget?

Medierna har nogsamt undvikit att ställa den frågan, för då måste en bränd koran ställas mot stapeln av lik efter mördade personer, raden av förstörda hus och ungdomar som rånats (där är Linköping värst i landet).

Under rättegången berättar åklagaren Eva Nemec Nordh om hur kommun och polis gick upp i stabsläge när de fick in anmälningar om koranbränningen.

Det låter något märkligt – en av våldsamma kriminella hårt ansatt stad som Linköping … där borde väl kommunens ledning och polis befinna sig i ständigt stabsläge … tills man knäckt gängen.

I Morgonposten följde vi från första början hur fallet med koranbränningen utvecklade sig.

Vi intervjuade åklagaren Eva Nemec Nordh och frågade varför så stora resurser lades på just denna utredning.

Åklagaren Eva Nemec Nordhs förklaring till att hon vägrade släppa greppet om utredningen av koranbränningen var att:

– Det har ett symbolvärde att fullfölja utredningen. Det är viktigt att visa att vi har uthållighet att utreda alla brott som kan leda till åtal. Jag har absolut åtalsplikt och kan inte välja vilka brott jag ska väcka åtal för.

Detta sägs alltså i en stad med ett antal olösta mord, nedlagda förundersökningar om ungdomsrån och en växande gängkriminalitet.

Samtidigt som mördare, våldtäktsmän och förnedringsrånare går fria i Linköping satsar åklagare och polis på att binda en misstänkt man till bränningen av en koran. Grillrester skickas på rättsmedicinsk undersökning, liksom kläder, dator och hårddiskar granskas noga, liksom bankutdrag, kvitton och övervakningsfilmer från butiker – detta ska ställas mot att polisen på grund av ”resursbrist” aldrig ens inlett förundersökningar i de flesta fall av förnedringsrån som förekommit i staden. Det finns till och med ungdomar som rånats på öppen gata flera gånger – utan att polisen lyft ett finger.

Dessa frågeställningar finns överhuvudtaget inte i mediernas beskrivning av fallet; koranbränningen har försiggått i ett tomrum, enbart befolkat av påstått rädda muslimer.

Medan jag lyssnar på hur åklagaren lite förvirrat tar sig igenom sin redogörelse för det påstådda brottet funderar jag på varför det tagit så lång tid från påstått brott till rättegång, det har gått mer än tre år.

När jag intervjuade Eva Nemec Nord senaste gången – för ett och ett halvt år sedan – förklarade Nord att förundersökningen var klar, nu skulle hon fundera på om det räckte till åtal för hets mot folkgrupp.

Hon har uppenbarligen tagit sig en ordentlig funderare – 18 månader tog den.

Nu verkar inte Nord vara landets mest kvicktänkta åklagare, men ett och ett halvt år är ändå väl lång tid.

Enda rimliga förklaringen är att Nord – även om hennes intellekt inte rör sig snabbt – ändå är slug. Hon är mycket väl medveten om att det inte finns någon opinion för att koranbränningar ska anses som hets mot folkgrupp – uppslutningen bakom svensk yttrandefrihet går över hela det politiska fältet.

Nord förstår att hon inte kan åtala för koranbränningen i sig, hon måste bädda in den, kombinera den med andra handlingar och säga att helheten utgör hets mot folkgrupp.

För 18 månader sedan sade hon till mig att hon ansåg att förundersökningen gav underlag för att hävda att det rörde sig om hets mot folkgrupp.

Ändå har hon inte gått till åtal förrän långt senare.

Detta därför att hon förstås inväntade ett annat opinionsläge – vad hon behövde var att företrädare för ett eller flera partier började hävda att koranbränningar var hets mot folkgrupp.

Och vi har sett detta ske den senaste tiden när ledande socialdemokrater och Aftonbladets ledarsida dragit igång en kampanj – och då inser Nord att det är dags. Nu kan ett åtal bli en karriärbefrämjande åtgärd – även om hon skulle förlora målet har hon visar för politiker att hon en åklagare av rätta virket, en person som man kan lita på. Sådant är inte oviktigt för åklagare som vill göra karriär, även om politiken formellt sett inte ska ha något att göra med rättsväsendets dagliga arbete.

Frågan är om medborgarna kan lita på henne – eller på medierna – de senare är ordentligt representerade i rättssalen.

Mattias Gardell är på plats, så mycket annat var väl inte att vänta – hans karriär bygger på att muslimer i västvärlden anses vara mänsklighetens mest utsatta grupp. Krig, svält, förtryck, och massavrättningar i den muslimska världen döljs för Gardell av röken från en enda brinnande koran i Linköping. Jag hade väntat mig att han skulle uppvisa ett visst mått av upphetsning under åklagarens framställan, men han verkar snarare ha svårt att hålla sig vaken.

ETC:s Christoffer Röstlund Jonsson har också infunnit sig – han har tydligen för en stund lyckats slita sig från sin kampanj för pedofilers rättigheter. Han kanske har som mål att alltid ställa sig på fel sida – för jag vet på förhand vad han kommer att skriva – han kommer att måla upp ett hot mot alla muslimer i Linköping, men inte med ett ord nämna den brutala verkligheten i staden i dag. Men Röstlund Jonsson närvaro kanske är betingad av att i filmen med koranbränningen kan man se en skylt med budskapet ”Muhammed var pedofil”. Röstlund Jonsson är här för att han är upprörd över att Muhammeds hängts ut som barnvåldtäksman.

Min rapportering från rättegången fortsätter senare i dag.

Kommentarer

Om mördande barn och David Lagercrantz tro att nazism förklarar allt

Boris Benulic

"Det här är ett av de stora problemen med den svenska offentliga debatten i dag. Ondskan har alltid nazismen som en referenspunkt, och våld, krig våldtäkter, och mord kan inte diskuteras utan att nazismen kommer på tal."

Man får ju förstå att Olof Lagercrantz inte hade några högre tankar om sonen Davids begåvning.

Det räcker inte med ständig solariebränna och vit uppknäppt skjorta för att man ska bli en bra författare. David Lagercrantz framstår alltmer som Björn Ranelids tråkiga lillebror. När kommer tatueringen?

På Expressens kultursida utrycker David Lagercrantz nu sin vånda över de psykiska problem han antar drabbar de minderåriga som mördar mot betalning från sådana som Kurdiska röven och andra ledare för kriminella gäng.

På ett märkligt sätt hamnar texten i en betraktelse över nazismen och reservpolisbataljon 101 vars härjningar Christopher Browning skildrat i sitt verk ”Helt vanliga män”. 

Det här är ett av de stora problemen med den svenska offentliga debatten i dag. Ondskan har alltid nazismen som en referenspunkt, och våld, krig våldtäkter, och mord kan inte diskuteras utan att nazismen kommer på tal. Forna tiders uttryck om att ”det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål” har omvandlats till att ”det börjar med en knappnål och slutar med att du gör tvål” (av andra, i läger som upprättats av Tidöregeringen … typ).

Och så kan man ju inte föra en begriplig diskussion.

Lika lite som fotboll kan förklara världen, kan nazismen göra det.

Lagerkrantz – och alla andra som liksom han – bara kan diskutera samhällets utveckling genom att göra jämförelser med nazism riskerar att smitta läsare och omgivning med sin egen brist på bildning och logik. Dumhet kan – som vår tid visar – anta pandemisk karaktär.

Hårda ord?

Inte alls.

Finns inga skäl att diskutera den mentala statusen hos 12-åriga mördare i Sverige genom att dra paralleller till stadgade familjefäder från Hamburg som ingår i en reservpolisbataljon under andra världskriget. Ni hör väl självs hur barockt det låter.

Världen i dag utanför Sverige bjuder oss tyvärr nämligen på många mycket färska exempel på barn som mördar och dödar.

I Mexiko räknar man med att kartellerna rekryterat så många som 30 000 medlemmar under 15 års ålder, och en del av dem används för morduppdrag. Det torde vara lite relevantare att diskutera likheter mellan den situationen och den svenska än att som Lagercrantz fråga sig om 12-åriga mördare i Sverige i dag får magkramper likt de kapten Wolfgang Hoffmann fick för 80 år sedan i en annan tid och i ett helt annat sammanhang?

Men Lagercrantz hjärna har gått i baklås – dels för att han är programmerad med två kommandon; om man diskuterar ondska måste man alltid få in nazismen, och man ska  inte diskutera konkreta aktuella exempel på mordiska barn ute i världen – för då kanske makthavarna i Sverige framstår som lika usla som de i den kollapsade staten Mexiko.

Ett annat relevant exempel man skulle kunna diskutera är 13-årige Mohammad Hossein Fahmideh som blev hyllad i Iran efter att han offrade sig själv 1980 under kriget mot Irak –genom att kasta sig under en fientlig stridsvagn och detonera en granat.

Ayatollah Khomeini hade deklarerat att föräldrar inte behövde ge sitt medgivande om deras barn ville till fronten – det var dessutom en religiös plikt, även för barn, att delta i kriget. Ungefär 400 000 pojkar under 18 år stred i kriget på Irans sida. En del – likt Mohammad Hossein Fahmideh var bara 13 år.

Enligt rapporter från FN-organ beräknas det i dag globalt finnas mer än 300 000 barnsoldater i, oräknat alla dem som över hela världen ingår i kriminella gäng och är beredda att döda (likt de 30 000 i Mexiko). När det gäller barnsoldater – som tvingas eller rekryteras – till olika miliser är de flest i Somalia, Syrien, Jemen, Sydsudan, Afghanistan, samt Nigeria och Demokratiska republiken Kongo.

Man bör lägga märke till att barnsoldater i dag huvudsakligen är ett problem i den muslimska kulturkretsen. Men vänta, Nigeria och Demokratiska republiken Kongo är väl inte muslimska länder? Förvisso inte, men de organisationer som tvingar barnen att strida är muslimska.

Här skulle man också nyktert, lugnt och sakligt kunna göra jämförelser med Sverige av i dag. Men det är förstås Lagercrantz förhindrad att göra, den påbjudna sanningen är ju att vi förstår orsakerna till gängkriminalitet bättre om vi läser om vad som hände reservpolisbataljon 101 1942 än om vi studerar fenomenet med regementen av barnsoldater i världen i dag.

Vill vi vara mer vetenskapliga kanske vi istället ska tänka så här: hur kommer det sig att barnsoldater huvudsakligen är en styggelse som förekommer i den muslimska kulturkretsen – och hur kommer det sig att merparten av de gängkriminella kommer från den kulturkretsen och från de länder där barnsoldater är ett vanligt fenomen? Det innebär inte att vi behöver diskutera om islam med nödvändighet skapar barnsoldater. Vi kan nöja oss med att avgränsa diskussionen till att bara diskutera hur det kommer sig att fenomenet är vanligast i muslimska länder och miljöer.

Kanske är det dags att vi ser världen som den är i dag, inte som den var för 80 år sedan.

Men de som ska föreställa intellektuella har sett några dokumentärfilmer från vedervärdigheter under Tredje riket – och det de såg brände sig fast i hornhinnorna, som likt brinnande cellofan gick upp i rök, och nu är de intellektuella därför inte längre förmögna att se det som sker i samtiden.

Eller så vill de bara inte.

Kommentarer

Gula västar mot dem som satt sig på höga hästar

Boris Benulic

Medias bevakning av de Gula västarnas protester i Frankrike verkar ha upphört.

Vad människor minns är något i stil med att: ”Jaja, ännu ett exempel på dålig impulskontroll hos fransmännen. Så fort de blir arga över något börja de elda bildäck och kasta gatstenar. Den gången var det visst höjda bränslepriser som gjorde att de jagade upp sig.

Men protesterna fortsätter, även om de inte får någon större uppmärksamhet – och orsaken till att de gula västarna fortfarande är aktiva beror på att demonstrationerna inte var ett utslag av fransmäns temperament utan följden av en långvarig, metodisk och tydlig försämring av de franska folkliga klassernas ställning i samhället.

Den utvecklingen är dock något medier och politiker i Frankrike inte vill låtsas om. Bättre att beskriva det som om det rör sig om lynnighet och dålig impulskontroll hos dem som bor utanför Paris.

Inte heller i Sverige är medierna benägna att beskriva bakgrunden till de gula västarnas protester – för det skulle kunna göra det mer tydligt i vilken riktning Sverige är på väg.

I De degraderade (Karneval förlag) förklarar Christophe Guilluy varför fransmän om och om igen de senaste åren trotsat tårgas och batonger för att kräva vad de anser vara sin rätt. Han beskriver hur de folkliga klasserna trängs undan från de innerstäder, där de bott, levt och verkat i generationer. De från den övre medelklassen flyttar in, och de som finns där drivs ut – bort till mindre orter, belägna miltals från deras arbetsplatser. 

Och så höjer den franska regeringen bränslepriserna – med ”klimatet” som förevändning – och åtgärden hyllas av den övre medelklassen som ockuperat de större franska städerna.

Men för de hundratusentals över hela landet som tvingats flytta innebär det att deras redan ansträngda hushållsekonomi utsätts för ännu större påfrestningar … nu på grund av att det kostar dem mycket mer när de måste ta sig till och från jobben på sjukhus, kontor, verkstäder och i servicenäringar.

För den övre medelklassen i städer som Bordeaux finns väl utbyggd kollektivtrafik och taxi.

För de folkliga klasser som tvingas ut i periferin men måste jobba kvar i centrum finns bara den egna bilen – och den betraktas av de styrande som en av de faktorer som gör att klimatet är hotat.

Det är vreden över denna utveckling som skapade de gula västarna, och protesterna utlöstes av bränslepriserna. Men den som lyssnat på demonstranterna de få gånger de får komma till tals får hela bilden – och får höra hur de känner sig avhängda av utvecklingen. Deras arbete behövs fortfarande, men de respekteras inte längre av överklassen och den övre medelklassen, som tillåter en utveckling där de folkliga klassernas livsvillkor försämras över hela linjen. De har degraderats.

Det är inte så att de slåss för en annan samhällsordning, det de vill ha en återgång till ett samhälle där de respekterades, eller som Guilluy formulerar det:

”I detta samhälle – som inte längre är ett samhälle – är inte de folkliga klasserna fiender; de är bortglömda. Den nya borgerligheten är inte stridslysten, utan likgiltig för majoritetens öde. Inte cynisk, men inriktad på det materiella. Den har i lugn och ro rört sig mot Margaret Thatchers uttryck ”There is no society”. Efterhand har de som vunnit på utvecklingen, avlägsna arvtagare till ett upplyst borgerskap, övergett de värderingar som under förra århundradet utgjorde grunden för ett sammanhållet samhälle där de styrande klasserna inte trädde tillbaka utan fortfarande arbetade för det allmännas bästa; ett samhälle där konflikten mellan klasserna var strukturell och där eliterna inte systematiskt betraktades som fiender, utan också emellanåt som medresenärer. Gårdagens kommunistparti kan påminna oss om att den alliansen var möjlig och att de folkliga klasserna aldrig a priori har fördömt eliterna.”

De härskande skikten i dagens Frankrike bryr sig alltså inte om det majoriteten av det franska folket, och belastar dem tanklöst med pålagor och regleringar med hänvisning till klimatet, corona eller kriget i Ukraina.

Lite valhänt försöker de samtidigt hantera situationen i de invandrartäta områdena, där republiken förlorat kontrollen (för att använda Macrons egna ord), och islamister och kriminella gäng härskar.

Den som läser Guilluys bok förstår inte bara Frankrike bättre – utan förstår också mer om Sverige av i dag.