(Första brevet finns här, och det andra här.)
Kommentarerna till förra brevet var intressanta. Ni vänder er mot att jag försöker definiera vad en flykting är – men inte genom att bemöta mina definitioner utan genom att säga: ”men Sverige har råd”, ”det finns plats i Sverige”, ”det är en fråga om solidaritet”.
Ståndpunkter som dessa har kommit att röra till vad som definieras som ”vänster” och ”marxism”. Men i verkligheten rör det sig om något helt annat.
De senaste 30 åren har vad som kallas svensk vänster omvandlats till en skara människor som tror att det på något sätt är ”vänster” att se sig om i världen och leta efter människor i nöd som man kan hjälpa. De delar utrymme i det politiska rummet – och samhället – med personer som anser sig vara offer och i nöd. Ibland samsas de båda typerna i en och samma individ.
Tanken på att man ska hjälpa andra på grund av att de är ”offer” – svaga varelser som inte kan hjälpa sig själva – är en tämligen ny företeelse i vänstern. Man hittar aldrig tankegången hos Karl Marx.
Mitt favoritcitat från Marx och Engels är det där de konstaterar ”Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk”.
Alltså – ingen utifrån kommande hjälp kan rädda dig. Ja, jag skriver ”dig” och menar även dig här och nu – för deras uppfattning gäller överallt och alltid; oavsett om det rör sig om individer eller ett folk, eller ett socialt skikt. En del har fått för sig att Marx och Engels såg historien som något som utvecklar sig i en viss given riktning. Men i sina brevväxlingar diskuterar de med självklarhet att allt kan gå åt helvete – precis allting. Inget är givet. Som de konstaterar i Den heliga familjen:
”Historien är ingenting annat än följden av att människor strävar efter att uppnå sina mål”.
Märk väl: ”strävar”.
”Det som är äkta visar det när det utsätts för eldprov”, skriver Engels 1841 i sin pamflett ”Anti-Schelling”, och fortsätter: ”Det som är falskt har vi ingen användning av för i våra led”.
Dagens vänster kräver ”skyddade rum”, den vill att vissa ord inte ska få uttalas, vissa tankar inte tänkas, dagens vänster kräver ständigt beskydd, den är rädd för allt. Den fruktar allt.
Och av vem kräver denna vänster beskydd? Jo, av staten, av lagarna, av dem som har makten. Vänster är i dag i Sverige liktydigt med människor som anser sig tillhöra någon skyddsvärd minoritet, eller som anser sig vara speciellt utvalda att bli talesmän och representanter för dessa speciellt skyddsvärda minoriteter.
För min del får man givetvis inta en sådan position – även om jag finner den märklig.
Men vad man inte då kan göra är att kalla sig marxist.
1843 skriver Marx i Deutsch-Französische Jahrbücher:
”Det är inte vår sak att konstruera framtiden och ordna upp allt för all framtid, det är desto mer uppenbart vad vi måste åstadkomma för närvarande: jag tänker på den obarmhärtiga kritiken av allt som existerar, hänsynslös både genom att den inte är rädd för de slutsatser kritiken leder till, och hänsynslös därför att den inte är det minsta rädd för att komma i konflikt med dem som har makten”.
Jämför den orädda inställningen med dagens vänster, den som räds sin egen skugga, för att inte tala om dess panik inför inbillade fascistiska hot.
Marx och Engels talade om kritik av allt som existerade, om kamp mot dem som har makten – medan dagens vänster tar skydd bakom dem som har makten och ber om hjälp mot sådant som inte existerar.
Något mycket märkligt har hänt.
Och det är inte bara så att den svenska vänstern har avlägsnat sig från Marx och Engels, den har helt övergivit den svenska arbetarrrörelsens traditioner – de traditioner som gjorde den stark.
När den gamle sjömannen Charles Lindley i slutet på 1890-talet organiserade svenska Transportarbetarförbundet hände det ibland att han klev ner på golvet under möten och spöade upp oregerliga, odisciplinerade eller berusade hamnarbetare för att skapa ordning i de egna leden. Klassen skulle disciplineras. Man hutar åt de sina först. Bultar dem i form om så behövs, för att få dem att vakna upp och inse att bara de själva kan rädda sig själva.
Jämför det med dagens svenska vänster. Ställda i samma situationer som Lindley skulle dagens svenska vänsterpartister eller syndikalister ropa på statliga åtgärder och sociala hjälpinsatser för dem de försökte organisera; de skulle så att säga försöka muta sig till massornas stöd, med bidrag och förmåner. Det vore dem främmande att se hamnarbetarna som något annat än offer som man måste ordna hjälp åt. Därmed beter de sig som några av Lindleys samtida, de liberala överklasstanter som i slutet på 1800-talet vandrade runt på söder och delade ut småslantar och broschyrer om vägen till frälsning till de fattiga, men som drevs på dörren av den ursinniga snickaren i Strindbergs Röda Rummet med orden: ”Ge oss arbete, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet.”
Men svensk vänster har valt att ränna omkring på just det där sättet, som forna tiders välgörenhetstanter, den lilla energi vänstern har spenderar den på att hitta nya grupper som går med på att låta sig frälsas och bli lovade beskydd … i utbyte mot en röst, då ska det skrivas motioner, göras interpellationer och ordnas bidrag.
Alltså, den svenska arbetarrörelsen byggs upp, och disciplineras genom att dess ledare går hårt fram – de förklarar för dem de möter på bruk, fabriker, fält och i hamnar att nu gäller det att sluta supa, tvätta öronen, bli skötsam. Om inte går det åt helvete. De har bara sig själva att lita till. Och ledarna går hårt fram mot efterblivna idéer, gnäll och uppgivenhet. Och de kvinnliga agitatorerna förklarar för kvinnor vad preventivmedel är. Vare sig individ eller klass kan bli fri om varje familj har fem barn.
Arbete, familj och individens förkovran var ledorden i arbetarrörelsen – därför att dess ledare rörde sig i samma idétradition som Marx och Engels.
Min enkla fråga är: om arbetarrörelse och vänster en gång i tiden i Marx anda lyfte den svenska arbetarklassen ut ur materiellt och själsligt mörker genom att ställa krav på den – varför betraktas det som ”höger” och att ställa krav på dem som betecknar sig som flyktingar?
Om jag åkte i väg till Rinkeby och talade till de sysslolösa männen på kaféerna på det sätt som Fabian Månsson eller Fredrik Ström talade till svenska arbetare för 100 år sedan skulle svensk vänster kalla mig ”nazist”.
Men varför skulle jag inte kunna ställa samma krav på en flykting i Rinkeby 2022 som Fabian Månsson gjorde på stökiga svenska arbetare i Ronneby 1922?
Så, nej – det är inte jag som blivit nazist.
Det är svensk vänster som befinner sig mycket, mycket långt från Marx.
Carl Hamilton, en gång i tiden medlem av en svensk vänster som inte lämnat Marx, skrev nyligen i DN om det irrationella i svensk invandringspolitik, och de svängningar av pendeln, som alltid krockar med verkligheten – hur pendeln än slår.
”Därmed har makthavarna snurrat 180 grader i förhållande till 70-talets multikulturalism – som då var det goda. Det som då var det onda och skulle bekämpas, är nu det nya goda. Varje beskrivning av verkligheten i termer av ”vi-och-dom”, var då förkastligt. Nu är ”vi-och-dom” huvudlinjen.”
Så även om Hamilton inte förlorat analysförmågan, vågar han inte riktigt säga vad som är fel och vem som är ansvarig. Kanske för att han inte längre vågar tänka tanken på att ställa krav, utan nöjer sig med att fundera på vad statens tjänstemän ska göra och politiker ska tycka, och möjligen göra.
Min egen syn på kraven som ska ställas?
Den framgår nog av den här ett år gamla texten – som också knyter an till de två första delarna i den här serien.