I går genomfördes en rättegång där den åtalade anklagades för hets mot folkgrupp. Jag har skildrat bakgrunden till rättegången här.
Hade jag varit lättkränkt hade jag som åhörare till gårdagens rättegång om koranbränning känt mig utsatt för ett försök till förnedring.
Åklagare Eva Nemec Nord, som haft tre år på sig för förberedelser, agerade som om hon väckts 15 minuter innan rättegången, fått en bunt papper i handen och en order: ”Eva, sätt dit den här personen för hets mot folkgrupp”.
Det gick väl inte över sig bra.
Hon verkade märkligt dåligt orienterad i de bevis hon ansåg sig ha anhopat under de tre åren. Hon kunde kasta ur sig en hänvisning till ett annat mål, utan att kunna precisera vilket mål hon menade, och ursäktande säga: ”Men rätten vet säkert vilket mål jag menade”. Att rättens ledamöter då samfällt tittade ner i bordet kan ha berott på att de inte visste vilket mål hon menade – eller att de skämdes å hennes vägnar för hennes hafsiga framställan.
När Nemec Nord skulle förevisa den videofilm som utgjorde själva utgångspunkten för hennes argumentering fick vi istället se bilder på hennes hund. Verkar i och för sig vara en trevlig jycke … men… eller så var det ett sätt att försöka väcka våra sympatier för Nemec Nord, få oss att tänka: ”… den som har sin hund som bakgrundsbild på datorn måste väl vara en sympatisk person”.
Det är oklart om man får ta hunden med sig till himlen, det torde dock nu vara klarlagt att man på sätt och vis får ta med den in i rättssalen om man är åklagare.
Vem bestämmer vad?
Det finns en fara i att fastna i beskrivningar av Nemec Nords slarviga, och lätt liknöjda framträdande under rättegången – och det är att man då missar det insidiösa och försåtliga i hennes framställan.
Åklagare Eva Nemec Nord vet att hon inte kan angripa lagstiftningen om yttrandefrihet öppet – men den praktiska följden av det hon säger under rättegången innebär att lagen om hets mot folkgrupp används för att kraftigt och oberäkneligt begränsa vår yttrandefrihet. Det sker med en argumentering som inte är unik, den har förekommit i förvirrade – eller lömskt baksluga – texter på ledar- och kultursidor – men får nu för första gången ligga till grund för ett åtal som i grund och botten gäller rätten att bränna en koran.
Nemec Nord sa: ”Politiska debatter är starkt skyddade i lagen, och det ska så vara”.
Sedan förklarade hon att hon inte ansåg att det som den åtalade gjort var ett inlägg i den politiska debatten, utan det rörde sig om en ”skändning”.
Den som har minsta lilla kunskap om politiska debatter genom vår historia vet att några av de viktigaste inläggen i olika debatter utgjorts av uttalanden som kan säga vara skändliga; målen har varit symboler, religioner, institutioner och maktorgan – liksom personer som är kopplade till dessa. Det är tur att Nemec Nords verksamhet begränsas av tid och rum, vad kunde hon inte ha ställt till med när det gäller yttrandefriheten i Sverige de senaste 200 åren. Men hennes härjningar i Linköping med omnejd i dag är illa nog.
Texter, handlingar eller målningar som skändar har alltid varit ett naturligt inslag i politiska debatter.
Etablerade debattforum
Nemec Nord menade också att den åtalades aktion var hets mot folkgrupp eftersom formen för handlingen inte var av sådan art att den gick att argumentera mot – och därmed var handlingen inte en del av den politiska debatten, och därmed kunde den inte vara föremål för yttrandefrihetens skydd. Här rör vi oss mot det rent idiotiska. Det innebär att till exempel en text som är så osammanhängande och ologisk att det inte går att resonera förnuftigt mot den inte är skyddad av yttrandefriheten. Här används för första gången ett kvalitetsresonemang i ett åtal, och vem som ska avgöra kvaliteten var oklart – som mycket annat i Nemec Nord framställning.
Nemec Nord framförde också den mycket märkliga ståndpunkten att den åtalades angrepp på islam inte gjorts i något etablerat debattforum – hur hon definierade sådana stod aldrig klart. Detta gör att man får anta att åklagaren anser att Lars Vilks rondellhundar utgjorde hets mot folkgrupp. Det är väl tveksamt om min hemsida, och andras, kan betecknas som etablerade debattforum – så var står vi i hennes ögon? Utanför lagens beskydd?
Svajigheten i Nemec Nords tankegångar visar sig när hon parallellt med detta förde resonemanget att koranbränningen hade nått ut brett genom en YouTube-film och därför utgjorde hets mot folkgrupp. YouTube måste rimligen betraktas som en av de kanaler som ingår i det offentliga samtalet
Alltså, Nemec Nord menade att den åtalade inte skyddades av yttrandefriheten eftersom hans handlingar inte var ett ”inlägg i den politiska debatten”, samtidigt hävdade hon det hade fått stor spridning i en viktig plattform för politisk debatt.
Nemec Nords sätt att argumentera innebär att hon inför extremt subjektiva kriterier i bedömningen av ett brott – och det blir upp till rätten att bedöma vad som är ”politisk debatt”, och ”skyddsvärt” utan att hon ens under sina dragningar föreslår en definition, och märkligt nog saknas det kanske viktigaste av allt i hennes argumentering – företrädare för dem som det anses ha hetsats mot, alltså företrädare för muslimer som anser sig ha blivit kränkta på ett så avgörande sätt att det kan betecknas som hets mot folkgrupp.
Var de omöjliga att uppbåda? Eller kände Nemec Nord sig orolig för att ett framträdande av muslimska företrädare i rätten skulle skada hennes försök att framställa det hela som hets mot folkgrupp?
Mera dragspel!
En muslimsk företrädare skulle nämligen paradoxalt nog direkt kunnat ha underminera hennes försök att visa att brottet i sig inte egentligen var en koranbränning utan själva presentation av brottet i sociala media – och det kokar ner till den musik som lagts på videoklippet. Det rör sig om musik som inte på något sätt är förbjuden, men som använts i tiotusentals olika sammanhang, från mer vardagligt skämtande bort till inbördeskrigen i Jugoslavien och terrorhandlingar i Nya Zeeland.
Ska Nemec Nord argumentering bära innebär det rimligen att den grupp som det ska ha hetsats mot ska känna igen musiken, och känna sig hotade av att de hör en serb spela dragspel. Det kan vara lite svårt att hitta en imam som utan att darra på rösten säger att så var fallet, det kan nog vara svårt nog att hitta en som vet att det är ett dragspel han hör.
Alltså tar Nemec Nord på sig rollen att bli muslimsk taleskvinna och bestämma att muslimer känner sig hotade av en viss kombination av film och musik. Men vi får det aldrig bevisat för oss.
Och även om en muslim hade framträtt och sagt att så var fallet så hade det varit ointressant ur yttrandefrihetssynpunkt – min rätt att uttala mig ska inte begränsas av någons känsloliv utan möjligen av att jag uttalar direkta hot mot en person eller en grupp. Och att så var fallet var inte Nemec Nord i närheten av att leda i bevis.
Det kan dock också vara på det viset att Nemec Nord inte kallade in muslimer för att vittna om den skräck de kände eftersom hon hade sin hund som bakgrundsbild på datorns skrivbord. Hon ville inte riskera att de fick ångestanfall och bröt ihop vid åsynen av det för dem orena djuret.
I vilket fall – om hennes sätt att argumentera leder till en fällande dom innebär det att gummilagen om hets mot folkgrupp kan användas för åtal med hjälp av kautschukargument.
Lurat i vassen
Bevakningen av rättegången i medierna blev tämligen begränsad – antagligen beroende på att man på redaktionerna bedömt att det inte sett så bra ut om man drog på stort om ett mål som detta samma dygn som det börjar diskuteras om man ska ta hjälp av svensk militär för att åtminstone dämpa våldsvågen i Sverige.
Nemec Nord förbannar säkert sin otur – här håller lurar hon i vassen i åratal för att hitta precis rätt tillfälle att låta det här prövas i rätten – och just det dygnet toppar gängens mordvåg i landet … och varje tänkande människa ställer frågan: vad håller hon på med?
DN:s Niklas Orrenius fullgör som vanligt sitt uppdrag. Lite saktmodigt och sorgset skildrar han rättegången, beskriver noga hur åklagaren resonerar, undviker att efteråt ställa frågor till henne om det ologiska och motsägelsefulla i hennes resonemang, berättar inte för läsaren om hur slarvig Nemec Nord framställning är – och ger därmed en mycket märklig bild av tillställningen.
Precis som han dagarna innan gett en märklig egen bild av det Linköping där koranbränningen skedde – en bild av en stad där de enda som känner sig hotade är muslimerna på grund av en uppeldad koran – inte alla de som lever i en stad präglad av mord, skjutningar, sprängningar, våldtäkter och det största antalet ungdomsrån i Sverige.
Orrenius gav som vanligt ett trött och lite luggslitet intryck under rättegången. Det måste ta på krafterna att ständigt blund för verkligheten, och skriva fram en helt ny verklighet.
Reportagen som ger dig hela bakgrunden
I en serie artiklar för Morgonposten har jag tidigare skildrat situationen i Linköping och förundersökningen av koranbränningen.
I intervjuerna möter du förtvivlade, uppgivna offer för förnedringsrån och politiker som lugnt säger sig kunna vänta i 30 år på att våldet i staden ska upphöra – samt en åklagare som manövrerar efter vad makthavare anser är önskvärt och inte efter lagboken – eller medborgarnas behov … och poliser som anser det vara misstänkt att man läser Carl von Linné.