Kommentarer

Diskriminering? Nja, snarare självförsvar

Boris Benulic

"På Expressens kultursida i dag går Jonas Eika och Elisabeth Friis ut på banan för att försvara Athena Farokzhads minnesord över Yahya Hassan. De tvingas skriva ihop en värld som inte finns för att det ska bli möjligt."

Att en del muslimer i västerlandet tycker det är viktigt att diskutera den diskriminering de anser sig utsatta för är ett hån mot dem som utsätts för barbariet i deras hemländer.

Om jag längtar efter forna tiders poeter, författare, litteratörer och kritiker? 

Jo, det gör jag. De som rusade sig med absint, opium eller vad som nu fanns till hands och skrev ihop sina egna små världar. 

Storslaget blev det ibland. 

Dagens författare tenderar också ibland att skriva ihop sina egna världar. Dock är jag lite osäker på vad en del av dem rusat sig med. Krokodil? Thinner och bensin? Storslaget blir det aldrig i de fallen, inte ens lite, lite bra. Kanske för att de blir gråtmilda över dem de ser som "jordens fördömda". Slapp sentimentalitet befrämjar sällan skrivförmågan.

På Expressens kultursida i dag går Jonas Eika och Elisabeth Friis ut på banan för att försvara Athena Farokzhads minnesord över Yahya Hassan. De tvingas skriva ihop en värld som inte finns för att det ska bli möjligt.

Varför de gör det är jag osäker på. Är de skyldiga Farokzhad pengar?

Eika & Friis tycker att:

”… ett viktigt problem: rasismen i Skandinavien – och hur den påverkar läsningen av icke-vita författares böcker. Härifrån kan vi bara ge Farrokhzad rätt: I ett land där muslimer och ”icke-västliga” dagligen framställs som problem och som kulturellt lägre stående – i medier, lagstiftning och statsbetald statistik – blir Yahya Hassans dikter inte alltid lästa på deras egna premisser.”

Verkligheten är ju den rakt motsatta. I inget nordiskt land behandlas islam och ”det icke-västliga” som något ”lägre stående”. 

Och det är ett problem. Den muslimska kulturkretsen består av stater som när det gäller civilisationsgrad är vida underlägsna norden och Europa, det rör sig dessutom också om stater som är aggressiva mot västerlandet och utgör ett hot.

Att man ens ska behöva diskutera skillnaden i civilisation och frihet mellan exempelvis Sverige och arabstaterna, Pakistan och Turkiet är obegripligt. Det är en förolämpning mot varje tänkande människa. 

Och med tanke på dessa staters aggressivitet är det självklart att de mer civiliserade staterna i Europa skyddar sig, om inte annat genom att med lagstiftning kringskära fri- och rättigheterna för dem som kommer från den muslimska kulturkretsen – såvida dessa individer inte kraftfullt och tydligt tar avstånd från kultur, tro och värderingar från sina hemländer. Och det gör de ju synnerligen sällan. 

Det gränsar till det sinnessjuka att det accepteras att människor som kommer från länder där man stenar kvinnor och håller sig med slavar får breda ut sig och orera om vilken fin kultur de kommer ifrån. 

Möjligen blir jag så rabiat i de här frågorna därför att sådana som Eika & Friis framställer sig som vänster och radikala – men innan den ideologiska beteckningen shanghajades av välmenande, osäkra, obildade socialbyråkrater och kulturbidragstagare bekämpade vänstern oförnuft, vidskeplighet, ofrihet, förtryck – allt det som kännetecknar den muslimska kulturkretsen.

I årtionden har jag som politiskt aktiv med flyktingar diskuterat situationen i deras hemländer – och vi har varit rörande överens om att de kommer från helveteshål. Det är därför de är här.

Men de senaste tjugo åren har flyktingströmmarna till stor del bestått av människor från den muslimska kulturkretsen – och de har nästan alltid präglats av en stolthet över sitt kulturarv (som är något svårt att urskilja under alla lager av levrat blod.)

Problemet är alltså inte att människor från den muslimska kulturkretsen behandlas misstänksamt och som andra klassens medborgare – för så är inte fallet. 

Problemet är att vi inte betraktar dem med tillräcklig misstänksamhet och vaksamhet.

Min ståndpunkt är ju fullt rimlig om min beskrivning av den muslimska kulturkretsen är korrekt.

De som liksom Eika & Friis ömmar för personer från den delen av världen måste kunna visa att jag har fel – annars faller deras argumentation – såvida de inte vill mena att vi inte har rätt att skydda oss från människor som är bärare av en efterbliven och aggressiv och därmed farlig kultur.

Det är detta debatten ska gälla. Inte fri- och rättigheter i största allmänhet. 

Artiklar

Vänsterns snöflingor och borgerlighetens pulvermos

Boris Benulic

"Man behöver aldrig analysera den konkreta verkligheten i vilken ordet ska användas utan det antas räcka med att man uttalar ordet för att verkligheten ska påverkas av dess magiska och positiva egenskaper, typ: ”Öppna era hjärtan”.

Kinas starke man Xi Jinping tillbringar mycket tid på resande fot, liksom många av sina landsmän. Jag är lite osäker på om detta i sig verkligen befrämjar fred och frihet.

På vänsterkanten håller man sig inte längre med idéer. Man har snöflingor. Ord, som liksom snöflingans vackra kristaller faller genom rymden och som man kan beundra innan de på grund av en liten och oväntad skiftning i temperaturen upplöses inför ens ögon.

Borgerligheten håller sig med pulvermosflingor istället för idéer. Det ger ju det som propageras en mer stabil och härdig konsistens. Pulvermosflingor kan ju röras ut i vad som helst; mjölk, vatten, antagligen även nyponsoppa och motorolja. Gott blir det inte i vilket fall. Men det går att ställa fram och säga ”hugg in” om man inte är alltför noga med vad som serveras.

De ideologiska pulvermosflingor som svensk borgerlighet oftast använder är ord som ”frihandel”, ”demokrati”, ”frihet”, ”öppna gränser”. Numera har ”resande” blivit populärt. Resande är liksom alltid bra. Det har ett värde i sig. Oavsett, när, var och hur. 

Liksom begreppet ”öppna gränser”. Man behöver aldrig analysera den konkreta verkligheten i vilken ordet ska användas utan det antas räcka med att man uttalar ordet för att verkligheten ska påverkas av dess magiska och positiva egenskaper, typ: ”Öppna era hjärtan”.

Maria Rankaa är en av dessa dessa utrörare av pulverflingor. Ställs hon inför ett problem går hon bara till skafferiet och hämtar pulvermoset och rör ner det i vad som nu finns tillgängligt.

Som i dag i SvD då hon förklarar varför det är viktigt att människor börjar resa igen:

”Det finns också en demokratisk aspekt av resande. Anti-demokrati och icke-resande går ofta hand i hand. Möjligheten för människor att resa och röra sig fritt skapar värden som är långt mycket större än de ekonomiska.”

Men … världen översvämmas i dag av kinesiska turister. Det senaste årtiondet har de kinesiska turistströmmarna ökat trots att Xi Jinping skärpt kontroller och förtrycket i landet. Jag kan lika gärna, med ett exempel hämtat från världens största land, hävda att ökat resande i ett land går hand i hand med ökat förtryck.

Och så där kan vi hålla på och diskutera ”resande”, och vi kommer att upptäcka att det finns inga som helst entydiga samband mellan hur mycket människor reser och ökad frihet för individen i en mer grundläggande mening.

Att hundratusentals svenskar tillbringar långa perioder i Thailand de senaste två decennierna kan jag inte se har gjort Sverige till ett bättre land … eller Thailand heller för den delen.

Att alla svenska hipsters under samma period ockuperat delar av Brooklyn månadsvis likt häckande tranor har likaledes inte påverkat Sverige positivt (snarare tvärtom).

Massturism, liksom alla företeelser som föregås av ordet ”mass-” innebär sällan något av godo.

Det Maria Ranka månar om är inte din och min frihet och vår möjlighet att utvecklas som individer.

Det som bekymrar henne är intäkterna för flygbolag, hotell, och alla de företag som involveras i utbyggnaden av flygplatser och snabbtågsbanor och det vore ju trevligt om det sades rätt ut istället för att framföras som omsorg om vår frihet och våra rättigheter.

Att människor flyger mycket får inte jorden att gå under som Greta Thunberg inbillar sig.

Men det får heller inte världen att bli en plats där människor utvecklas till starka och fria individer som Maria Rankaa påstår.

Det självklara sättet att hantera frågan om resande är att utgå från individen. Låt människor behålla de pengar de arbetat ihop. Sänk skatterna ner mot tio, femton procent. Då skapas den första och grundläggande förutsättningen för att människor genom egna val kan forma sina liv och till exempel välja hur och när de ska resa.

I dag har vi däremot en massturism vars förutsättning är människors behov av att fly från vardagen – och detta behov underhålls av att staten med skattemedel subventionerar satsningar på flygplatser, snabbspår och annat som kan underlätta för massflykt någon månad om året.

Och borgerlighetens tankesmeder är helt inriktade på krav som innebär att staten agerar på ett för deras uppdragsgivare önskat sätt: lagar ska stiftas eller undanröjas, och miljarderna ska rulla.

De vågar inte uttala tanken på att det där ska staten inte lägga sig i. Det löser marknaden själv.

Sicken borgerlighet man håller sig med i det här landet. Där verkar det myckna resandet inte ha hjälpt särdeles mycket för att utveckla tänkandet.

Artiklar

Vad var det för fel på 1930-talet? egentligen?

Boris Benulic

"Det ser illa ut för Sverige om de som ska representera näringsliv och fackföringar inte förmår tänka större tankar ..."

Erik ”LIllis” Persson var i nästan 20 år landslagsman i fotboll, bandy och ishockey. Här gör han ett av landslagets (och sina) två mål mot Japan 1936. Men Japan gjorde tre.

Det var då ett sanslöst tjat om 1930-talet. Så fort en politiker eller kultursidesskibent ska markera sin framstegsvänlighet slänger de in ett ”… för vi vill ju inte ha det som på 1930-talet i Sverige.”

Visst, det var ett dystert årtionde, Japan slog Sverige i fotboll under OS i Berlin. Tre mål mot två. Obegripligt.

Fast de som är oroliga är det kanske mer med tanke hur det såg ut på politikens område och socialt?

I så fall finns det ännu mindre skäl till oro.

1930-talets Sverige befann sig i en värld som fortfarande präglades av den stora depressionen, och alla fruktade ett kommande storkrig.

Men det politiska läget i Sverige var kanske bättre än det någonsin varit tidigare. De olika partierna hade manövrerat landet genom den ekonomiska krisen i relativt samförstånd. Det fanns också en gemensam vilja att om det skulle komma till storkrig att man skulle hålla landet enat och utanför kriget.

På arbetsmarknaden ingicks i slutet av årtiondet Saltsjöbadsavtalet.

Det var alltså en tid då alla de som representerade olika klasser och skikt förenades i en insikt om att det inte var riktigt läge att gunga båten.

Och det gick ju bra.

De ledare arbetarrörelsen hade fostrat kunde kliva fram och ta ett nationellt ansvar.

Så varför i hela världen skulle vi inte vilja återvända till 1930-talet?

En som inte vill det är Susanna Gideonsson, hon väntas bli ny ordförande för LO, och förklarar i en stor artikel på DN Debatt att hon inte vill se en: ”… återgång till villkor som rådde på svensk arbetsmarknad på 1930-talet. Mössan i hand, tack och hej.”

En lite klen beskrivning av vad som utvecklades under 1930-talet. Och en förolämpning mot hennes företrädare.

En ny ordförande för LO som inte vet något om historia, inte ens sin egen rörelses, hade förr varit en omöjlighet. 

Det finns en gnällig ton i hela texten. Hon kan inte argumentera för sina medlemmar sak på samma sätt som hennes föregångare August Lindberg förmådde under det där fruktade 1930-talet. Han angrepp dem i näringslivet som inte förstod att det var till båtnad för nationen och därmed dem själva om borgfred upprätthölls och alla parter stod enade mot omvärlden.

Det perspektivet saknas helt i Gideonsson text, som bara är ett allmänt vädjande.

Å andra sidan bör det ju påpekas att Svenskt Näringsliv är lika gnälliga i tonen i sina inlägg i det offentliga samtalet och att även där saknas det nationella perspektivet.

Det ser illa ut för Sverige om de som ska representera näringsliv och fackföringar inte förmår tänka större tankar än att de ska bli lite bättre utdelning till aktieägarna eller lite mer i plånboken hos medlemmarna. Medan parterna smågnabbas förbereder sig Kina för att grabba åt sig det som kan vara värdefullt när det gäller bolag, teknologi och kunskap i Sverige.

Och en sak till saknas i Gideonssons text, ett avsnitt som hade varit självklart för en LO-ordförande de första årtiondena på 1900-talet; vikten av kampen mot efterblivna seder, vidskeplighet, dumhet och lathet. 

LO:s forna ledare tvekade inte att ta de egna medlemmarna i öronen och att ta strid mot mörkrets ideologiska krafter utanför fackföreningsrörelsens led. Man såg sig som bärare av upplysning och förnuft.

För en LO-ordförande i dag borde det innebära att man manade till strid mot de idéer, seder och bruk som nu inplanteras från den muslimska kulturkretsen.

De slöhetens mentaliteter som fackföreningarna bekämpade under 1930-talet kommer inte i närheten av efterblivenheten som präglar länder under islams kontroll. De forna ledarna skulle sagt att sådana kulturer hade ingen plats i Sverige.

Men i denna fråga har Gideonsson inget att säga.

Kommentarer

Tävlan i tarvlighet

Boris Benulic

"Man kan väl konstatera att det är tämligen lätt att numera få gudastatus. Det räcker att vara som folk var som mest förr i tiden."

Det brukar tjatas om ”gåtan Garbo”. Vem var hon egentligen? Att hon höll sitt privatliv för sig själv framställs som något som gör henne ”gudomlig”.

”Garbo arbetar hårt och disciplinerat och gör vad man säger åt henne. När hon får ett telegram om att systern dött biter hon ihop och håller sorgen hemlig.

Hon hämtar kraft i ensamma promenader i de kaliforniska bergen …” skriver Pia Bergström i AB apropå  Kerstin Gezelius och Alexander Onofris nyutkomna ”Love – en roman om Greta Garbo”.

Man kan väl konstatera att det är tämligen lätt att numera få gudastatus. Det räcker att vara som folk var som mest förr i tiden. Men visst är Greta Gustafsson från Södermalm värd all beundran. 

För det hon gjorde var att hon levde efter och upprätthöll en folklig moral i synen på arbete, även när hon kom till Hollywood. 

Man sliter hårt, strävar efter att bli bäst på det man gör. Och man tar så mycket betalt man kan och ägnar sig åt sig själv på fritiden.

Visst, i dag betraktar vi henne som en gåta.

I dag ställs kända människor i intervjuer alltid inför frågan: ”Jaja, men vem är du egentligen.”

Och strunt samma vad personen i fråga skapat eller byggt eller gestaltat. Det som sägs vara viktigt för oss är att få veta något mer om de privata detaljerna: ”Håhå, se där. Du tycker om att baka.” Än bättre om den intervjuade kan dra anekdoter om hur besvärlig uppväxten varit, eller om hur missförstådd han eller hon är. Eller har någon ovanlig hobby, eller helst av allt … missbrukat eller inte är heterosexuell. Får vi veta sådana detaljer antas vi ha lärt känna personen i fråga.

På så sätt degraderas arbetet och dess resultat – vad man nu än ägnar sig åt – och det viktiga blir det ingen annan egentligen har med att göra.

Greta Garbo var alltså inte det minsta gåtfull som människa. Hon betedde sig som en människa ska göra.

Vi kan dock vara fast förvissade om att hon som ”gåtfullt” skulle betecknat vår tids intresse för influencers, dokusåpakändisar och politiker som apar sig i tafatta försök till sång och dans. Liksom vårt intresse för dessa varelser.

Som Greta Garbo konstaterade: ”Det finns mycket i ditt hjärta du aldrig kan berätta för andra … dina privata glädjeämnen och sorger … du gör dig tarvlig om du berättar dem.”

Kommentarer

Ett barn av vår tid

Boris Benulic

"I det moderna, nutida svenska samhället där alla strävar efter att bli omtyckta av alla blir stor kärlek och långvariga relationer något som anses förhindra individen att förverkliga sig själv."

I Expressen vill Katarina Wennstam att 1950-talet kallar hem Paolo Roberto. Synd att det inte fanns telefoner på 1500-talet för då vet jag rätt många som skulle få samtal från medeltiden. Utlandssamtal.

Så om ni plötsligt hör basunstötar eller trumpetfanfarer vet ni vad som är på gång. Forntiden söder om Medelhavet vill ha de sina tillbaka.

Men Wennstams text är lite märklig inte bara därför att den bortser från att kvinnosynen i muslimska kretsar numera får genomslag i den svenska vardagen (ibland just genom att slag utdelas). Det borde rimligen vara ett större problem än Paolo Robertos sexköp.

Jag ser nämligen ett problem till med hennes tankegångar.

Jag ser det inte som givet och självklart att man liksom Wennstam ska utgå från att svenska mäns syn på kvinnor var sämre under 1950-talet än i dag.

Då fanns det en mycket mer självklar respekt för det motsatta könet. Kan ju ha berott på att männen i det samhället var mer självmedvetna och förstod sitt värde. 

Liksom kvinnorna.

I det moderna, nutida svenska samhället där alla strävar efter att bli omtyckta av alla blir stor kärlek och långvariga relationer något som anses förhindra individen att förverkliga sig själv. 

För Wennstam lever vi en en tid av stor kvinnofrigörelse.

För mig är det en tid då både män och kvinnor frigjort sig från det som behövs för att man ska bli en allsidig människa … och kunna utveckla nära, kärleksfulla och starka relationer med någon annan.

Sådana individer kallar inte förgången tid på.

Sådana individer ger oss alla en bild av framtiden.

I den meningen är Paolo Roberto fast förankrad i nutiden.

Vi från 1950-talet vill inte ha honom tillbaka.

Jag tror att Wennstam har ett bättre behov av Paolo Roberto, han kan hjälpa henne att undvika att diskutera de stora problemen.

Artiklar

Greider, försvunna groggar och furstar

Boris Benulic

"Antagligen tror de att inre debatt är det samtal de för med sig själva om huruvida de ska ta en röd eller gul slips på sig inför nästa framträdande."

Tänkande män samlade runt groggbordet någon gång under 1910-talet i Gävle. Samtalet var säkert mer givande än de på nutida tankesmedjors mingel efter seminarierna.

Göran Greider öser i dag på AB:s kultursida sitt förakt över tankesmedjor i samband med att Benjamin Dousa blir VD på Timbro. 

Men mest ska man väl tycka synd om Benamin Dousa. Det är väl som att bli utnämnd till att vara ansvarig läkare på uppvaket på ett sjukhus och upptäcka att patienterna dött redan på operationsbordet.

Kan ju dock vara en vilsam position.

I vilket fall … Greider tycker alla tankesmedjor är medelklass; typ kaffeautomater, adresser i Stockholms innerstad – vare sig det är tankesmedjor till höger eller vänster. Och så riktar man in sig på att påverka media. 

Greider missar att det finns tydliga skillnader. På tillställningar som högerns tankesmedjor ordnar serveras det efteråt boxvin, oftast vitt. 

På vänsterns motsvarande sammankomster är det avslagen flasköl som gäller.

Man kunde väl åtminstone förvänta sig att högern fixade grosshandlargroggar och vänstern ställde fram några iskylda pavor vodka på borden.

Ingen ordning numera.

Göran Greider ogillar också tankesmedjor därför att de ”lämnar folket bakom sig”. Politiken blir en fråga som avgörs av den som vinner kampen om opinionen och de som strider i media är tankesmedjornas manifestförfattare, trappspringare och örontasslare.

Så sant.

Men … Greider ser istället ”Reformisterna” som det sätt som intellektuella ska arbeta på. ”Reformisterna” jobbar med att dra in fler medlemmar till socialdemokratiska partiet för att liva upp de inre diskussionerna. Tanken synes mig lite märklig. En gång i tiden var ju SAP ett massparti men så började ledarna mycket medvetet slå ihjäl alla inre diskussioner och sluta lyssna på medlemmarna. Sedan dess har de som slog ihjäl debatten ersatts av personer som inte ens vet vad en inre debatt är. Inte en inre debatt i partiet i alla fall. Antagligen tror de att inre debatt är det samtal de för med sig själva om huruvida de ska ta en röd eller gul slips på sig inför nästa framträdande.

Att intellektuella agerar flugpapper åt socialdemokratiska pampar kan väl vara lukrativt. Stadig inkomst. Suhonen och de andra i ”Reformisterna” bör dock kräva månadslön, får de betalt per ny medlem lär det inte ens räcka till en bira på Carmen.

Det stora problemet är dock förstås själva tanken på att intellektuella ska spela en roll i politiken.

Tankesmedjornas folk har förläst sig på Machiavelli. De tror sig kunna bli rådgivare åt ”Fursten”.

Men som Baudrillard påpekade för tjugofem år sedan; problemet med samtidens intellektuella är att de inte ser att det inte finns några furstar att vara rådgivare åt.

Och ser de inte det är de inga verkliga intellektuella.

Kommentarer

mord, moral och medströmsmedia

Boris Benulic

Medströmsmedias självcensur är en verksam del i deras utdragna självmord.

En ung man mördad i Härnösand. Jag kan höra diskussionerna på de stora tidningarnas redaktioner de senaste dygnen, de har låtit ungefär så här i just det här fallet:

REDAKTIONSCHEF: Men så här kan du ju för fan inte skriva! 

UNG VIKARIE: Fast …

REDAKTIONSCHEF: Fast vaddå? Den här texten är ju inte fast. Den är lös, slapp, den dallrar i hullet. Den saknar kropp. 

UNG VIKARIE: Saknar kropp? Förlåt. Jag förstår inte … det handlar ju om en kropp. En död kropp. Ett brutalt mord.

REDAKTIONSCHEF: Är du helt dum i huvudet? Jag talar inte om kroppen i texten. Jag talar om texten som kropp. Ordsladdret.

UNG VIKARIE: Sladdrig? Den är ju bara 2000 tecken. Är det inte kort och koncist som det ska vara?

REDAKTIONSCHEF: I det här fallet är det 2000 tecken för mycket. Du har ju för helvete skrivit ett nazimanifest. En kortversion av ”Mein kampf”. Är du från Dalsland eller?

UNG VIKARIE: Dalsland?

REDAKTIONSCHEF: I: Ja, där är är alla nazister eller har i alla falla sådana i släkten. Samma sak i Värmland. Och på Gotland.

UNG VIKARIE: Nej, jag är från Hallstahammar.

REDAKTIONSCHEF: Var ligger det? Skit samma. Det här kan vi i inte trycka.

UNG VIKARIE: Varför inte det?

REDAKTIONSCHEF: Fattar du inte. Ung svensk kille försöker hindra en svart man från att våldta en ung kvinna. Den unga svenska killen mördas av våldtäktsmannen. Det här underblåser bara rasism.

UNG VIKARIE: Så vi skriver inget?

REDAKTIONSCHEF: Rätt uppfattat. Vad hette den mördade killen? Då ska vi se. Tommie Lindh. Vi får hålla ögonen på att ingen jävel av misstag släpper igenom något om honom. För säkerhets skulle kör vi inga grejer från Härnösand alls den närmaste veckan. 

UNG VIKARIE: Men det är en ICA-butik i Härnösand som slutat sälja Paolo Robertos glass.

REDAKTIONSCHEF: Men se det är en annan sak. Nu snackar vi riktiga nyheter. Då gör vi alltid ett undantag. Ring upp dem med en gång.

Artiklar

min värdighet eller allas lika värde?

Boris Benulic

Giordano Bruno, på sin tid en lika besvärlig filosof som Giorgio Agamben är i dag. Den senare lär dock antagligen slippa hamna på bålet.

Människor går omkring och sandpapprar sig själva hela tiden. Inte bara med ett P180 eller ett P120 sandpapper. Om det behövs är de beredda att ta till P12. Annars vet de vad som händer; någon annan kommer med rubanken och hyvlar till dem så de passar in. I värsta fall kommer någon med en såg.

Alla ska passa in.

Förr – och för tydlighetens skull menar jag inte tiden innan pandemin eller innan senaste säsongen av ”Gifta vid första ögonkastet” – utan ”förr” i meningen antiken eller åtminstone tiden fram till och med renässansen utgick människor från sig själva när de bedömde trovärdigheten i andras uppfattningar, krav, önskemål … eller avgjorde användbarheten hos olika tankesystem.

Vår historia innan moderniteten är fylld av exempel på människor som säger: ”Nej, jag vill inte. Far åt helvete.”

Vår historia efter det modernas genombrott är däremot fylld av människor som grubblar över vad alla andra tycker och anser så att de själva ska kunna säga: ”Ja, jag vill.” 

Den moderna individualismen är inte följden av att människor vet vilka de är och vad de vill.

Den moderna individualismen är resultatet av att människor inte vet vilka de är och vad de vill.

Från begynnelsen har människor haft tre yttre företeelser att förhålla sig till: religionen, marknaden och förnuftet.

Till marknaden vandrar man iväg för att sälja eller köpa. Det kan man förhålla sig till som individ; vad ska jag göra för att ha något att sälja? Vad behöver jag göra för att kunna köpa det jag behöver.

Religionen upprättar ett förhållande mellan allt det individen inte förstår och de seder och traditioner som präglar individens omgivning.

Förnuftet är sammanfattningen av utforskandet av naturen i vid mening. Det vi som ras faktiskt vet, även om all den kunskapen inte är begriplig för dig och mig.

Individens förhållande till religion, marknad och förnuft har tagit sig väldigt många uttryck genom historien och det skiftar givetvis med tid och rum.

Samspelet och motsättningarna mellan de tre sektorerna har spelat stor roll för västerlandets utveckling. Men vad vi ser är hur religionen och marknaden inte längre har en viktig roll. Enkelt uttryckt – du tror inte att du behöver gå till kyrkan eller till marknadsplatsen. Det är exempelvis vida viktigare att du vet hur du hanterar bidragssystem och lånemöjligheter och att du tycker ungefär som alla andra än att du lägger dig vinn om att ha något att sälja (om inte annat din arbetskraft, en förnämlig vara för övrigt).

Att du som individ har ett förhållande till marknad och religion innebär att du försöker förstå dig själv och utvecklas.

Om förhållandet avbryts blir du ensam stående inför vad av samhället definierats som ”förnuftet”, den vetenskapliga sanningen. Och det är inte längre ett förnuft som utgår från metodiskt insamlade och bearbetade iakttagelser, förnuft i dag kan vara vad som helst. Kvällstidningarnas relationstips eller snusförnuftigheter som stönas fram av den som leder ett yogapass eller … det vi ser nu: medicinteknokraternas, hälsobyråkraternas och läkemedeslidnustrins anvisningar om hur vi ska leva våra liv.

Och de flesta sträcker vapen och försöker förstå dessa regler och anvisningar (vilket inte är så lätt, om inte annat för att de tenderar att skifta samt motiveras på olika sätt från dag till dag)

Vi står inför ett komplex av intressen som uppenbarligen vet vad det vill.

Mot det står människor som ofta inte ens längre funderar på vad det innebär att vara människa.

Och religionen och marknaden har givit upp kampen om att spela en roll.

I dag förs en strid om vilken sorts regler som ska tillämpas under pandemin. Många är oense.

Men de flesta för debatten från fel utgångspunkter, vare sig de är för eller mot stränga restriktioner.

En av de mycket få som vågat ifrågasätta själva grundvalen för de åtgärder de flesta politiker och medicinska experter genomdrivit under pandemin är den italienska filosofen Giorgio Agamben.

Han utgår från frågan om mänsklig värdighet, och vad det egentligen innebär att vara människa.

Självklart har han mötts av hårda angrepp i debatten.

(Den som vill läsa mer om Giorgio Agamben och frågan om mänsklig värdighet, religion, marknad och hur den medicinska vetenskapen tar plats som något som dominerar våra liv får gå till menyn och "Boris Bulletin" och beställa mitt dagliga nyhetsbrev. Sju dagar i veckan grubblar jag över en mängd märkliga ämnen; irländsk sentimentalitet, Hitlers och Stalins konstsyn, Floridas blå bin, invandring, mat … och en massa annat.

Och i dag blir det alltså Giorgio Agamben och frågan om människans värdighet … vilket är något helt annat än det där ”lika värdet” som det tramsas om i svensk debatt.)

Artiklar

från ”så fan heller!” till ”soffan? hellre!”

Boris Benulic

"Och av nyliberalernas tidigare förtjänstfulla teoretiska angrepp på den stora staten återstår heller inte mycket, staten har ju gått nyliberalerna till mötes..."

Vila efter väl utfört värv. Möjligen till någons fördärv.

Man blir vad man äter. Kanske påverkas inte bara ens kropp utan också de egna idéerna?

Chips lockar till gränslöshet. Man tar ett, man tar två. Och snart är påsen tom. 

Kanske har vi här hela förklaringen till nyliberalismens utveckling?

På Aftonbladets kultursida recenserade Jenny Andersson för ett litet tag sedan nyutgåvan av Johan Norbergs ”Den svenska liberalismens historia” Nyutgåvan är försedd med ett nyskrivet kapitel. Jenny Andersson är forskningsledare för projektet ”Nyliberalism i Norden” på Uppsala universitet och borde väl formellt sett anses vara lämpad för uppdraget.

Hon inleder med att notera den bittra tonen i Norbergs avslutande meningar i det nytillkomna avsnittet:

”Liberalismen besegrades inte i strid, den somnade framför tv:n med handen i chipspåsen.”

Men vad annat var att vänta?

Ser man tillbaka på den unga svenska nyliberalismens teori och praktik vid dess födelse är det svårt att inte lägga märke till klyftan mellan dessa två sidor av rörelsen.

Teorin präglades av en vurm för läsande av liberala klassiker vilket utgjorde plattformen för den ideologiska kampen; det var en strid på tidningssidor och i seminarier för klassiska liberala principer och mer internt kunde en hel del märkliga diskussioner förekomma som inte hade så mycket med reella problem att göra. Men fint var det (och jag är inte ironisk) med deras betoning på individens frihet.

Praktiken hade inte så mycket med faktisk svensk verklighet att göra – den konkreta kampen gällde mest att ”sosse-Sverige” var tråkigt … sprit och droger var reglerade, TV-kanalerna för få, krogen stängde för tidigt, man fick inte dansa hur som helst.

Att svensken i gemen nu har tillgång till obegripligt många TV-kanaler, att krogarna är fler och öppnare och att droger är vanligare (om än inte tillåtna) är dock kanske inte resultatet av nyliberal kamp utan mer en följd av utvecklingen i sig. Nyliberalismen lyckades aldrig få något fotfäste i bredare kretsar eller i det arbetande folket för sina frihetliga idéer (vilket jag nog vill mena inte hade varit omöjligt … syndikalismen var ju en period i Sveriges historia en rörelse som lyckades med just detta innan den blev samlingsplats för allt annat än arbetande människor).

Betonandet av frihet var väldigt abstrakt och Sovjet den stora fienden och därmed blev det mest konkreta, men ändå lite mer storslagna, som kom ut av det, ett pläderande för individens fria rörlighet. 

Berlinmuren blev det exempel i den verkliga världen på vilket man byggde sitt försvar för den fria rörligheten, det blev själva kärnan, ett axiom, en evig sanning.

Och vad gör man när Berlinmuren försvinner?

Då gäller det att leta upp andra människor som hindras från att röra sig hur de vill mellan länder … och se där … skådar mitt norra öga inte flyktingar!

På detta sätt har den svenska nyliberalismen hamnat i en position där dess konkreta politik utgörs av kamp för öppna gränser, legalisering av droger, avvecklande av alkoholmonopolet samt inte att förglömma … rätten att dansa på krogen utan tillstånd.

Detta innebär att man avlägsnar sig än mer från folket som vill se stängda gränser och kanske inte ser de andra frågorna som högprioriterade.

Att folket inte bryr sig bekymrar dock nyliberalismen föga. De har äntligen fått vänner – de ses numera inte som kryptonazister av vänstern och från höger till vänster i medströmsmedia har de numera status som bundsförvanter i kampen mot dem som är motståndare mot fri invandring och islam.

Man måste hålla nyliberalerna räkning för att de faktiskt genomförde manifestationer mot det sovjetiska imperiet - men då höll eliten sig undan.

I dag när nyliberalerna låtit muslimer ersätta östblocksdissidenter som föremål för sina omsorger har däremot nyliberalerna paradoxalt nog omfamnats av eliterna. Förespråkandet av öppna gränser gjorde nyliberalerna användbara för överheten.

Och av nyliberalernas tidigare förtjänstfulla teoretiska angrepp på den stora staten återstår heller inte mycket, staten har ju gått nyliberalerna till mötes, och gjort det oavsett vem som suttit i regeringen – se bara på försvars och utrikespolitiken.

Moderaternas nedmontering av krigsmakten var i linje med den nyliberala ståndpunkten att ”värnplikt är slaveri”.

Socialdemokraternas utrikespolitik under Wallström och Eliasson är likaså i linje med nyliberalernas hållning: öppenhet, samtal, frihandel, förhandlingar … bara vi håller fast vid det kommer allt till slut att präglas av fred, frid och fröjd … då förverkligas Jesaja 11:7:

”Kor och björnar skola gå och beta, deras ungar skola ligga tillhopa, och lejon skola äta halm likasom oxar.…”.

För mig bestäms inriktningen på kampen för individens frihet av vem som är dess fiende. Jag tillerkänner inte fienden de friheter som jag kämpar för för min egen och de minas del.

Jenny Anderssons slutord i recensionen visar att hon inte alls förmått uppfatta skeendet:

”När den starka staten nu snabbare än någon hade kunnat tro kommer tillbaka, behöver vi en liberal kritik mer än någonsin. Vi behöver en diskussion om fundamentala rättigheter, om åsiktsfrihet och pluralism.”

Men staten och nyliberalerna står ju eniga i diskussionerna om ”fundamentala rättigheter, om åsiktsfrihet och pluralism.”

De kämpar gemensamt för att dessa rättigheter och denna frihet ska tillerkännas våra fiender under förevändning av att ”pluralism” är nödvändig.

… och det är inte nyliberalerna som somnat framför TV:n … det är vi andra som gör det alla de gånger de numera dyker upp i rutan.

Essäer

parnassen är granne med paradise hotel

Boris Benulic

"Numera räcker det med att man skriver om något som anses privat så ger det plats på kultursidor och TV-soffor, och det blir en industri..."

Michel de Montaigne visade att det går att skriva om världen med utgångspunkt från sig själv och de egna erfarenheterna … om avsikten är att förstå världen. Nutida författare skriver däremot alltför ofta med utgångspunkt från sig själva enbart för att världen ska få kännedom om deras existens. Om hur världen är beskaffad bryr de sig föga om.

Ibland fungerar jag på om kampen mot övervakningssamhälle och kränkningar av personlig integritet är ett hopplöst projekt.

Tänk om det är så att människor vill bli övervakade?

Kanske är det så att de till och med uppfattar det där med integritet som något onödigt? Och vem kan väl kränka något som inte behövs?

Daniel Sjölin petar lite i frågan när han diskuterar Linda Boström Knausgårds svar på hur Karl Ove Knausgård skildrat henne och hennes vandring in och ut ur sinnessjukdom.

Men problemet för exfrun och Sjölin verkar vara Karl Ove Knausgård skildrade den dåligt, att han inte i verklig mening ”såg” sin dåvarande fru. 

Det ligger något för mig mycket märkligt i att det sedan länge anses självklart att man kan skildra sin partners, sina barn, sina föräldrar på ett utlämnande sätt.

För mig är inte problemet om man gör det bra eller dåligt som författare, för mig är det ett problem att man överhuvudtaget gör det.

Frågan som måste ställas är: med vilken rätt? 

Det händer ibland att denna typ av författare får mothugg i det offentliga samtalet. Andra skribenter, eller personer som haft insyn i det som skildras hävdar: ”Men riktigt så var det ju inte.”

Då svarar författaren bara: ”Meeeen, det är ju litteratur. Litteratur! Jag har skrivit en roman!”

På så sätt smiter de undan och den som kritiserat blir stående kvar förkroppsligande en kulturens gnetiga revisorstyp som inte fattar att de ställts inför något stort de inte begriper … ”litteratur”:

Men så länge den här sortens författare inte får mothugg så hävdar de alltid: ”Men det var precis så här det gick till. Allt är sanning”.

Dock - återigen – problemet är inte hur författare skriver i dessa ämnen.

Problemet är att de skriver.

Problemet är att det går att göra karriär på att lämna ut människor man haft i sin innersta sfär. Daniel Sjölin störs av att inte Karl Ove Knausgård varit tillräckligt precis i sitt skrivande om exfrun, inte sett hennes problem tillräckligt. Inte förstått. 

Och om han hade förstått (möjligheten ter sig förvisso mindre trolig eftersom han är monumentalt självupptagen) … hade det då varit rätt att skria om henne. För mig är inte svaret givet. Fast kanske frågan inte kan ställas – för om Karl Ove Knausgård hade haft förmågan att gå utanför sig själv och skildra exfruns sjukdomstillstånd – då hade han kanske också haft anständigheten att inte skriva.

I ett samhälle där det totala utlämnandet av andra accepteras, och till och med anses som berömligt och föredömligt blir den egna integriteten intet värd. Om uppburna kulturmänniskor gör det är det väl bra om jag också gör det?

Då blir det ett tecken på att även jag är kultiverad därför att jag med allt och alla och vemsomhelst diskuterar mina innerst känslor och mitt privatliv.

Spelar roll om staten eller Huawei eller Google eller Facebook vet allt om dig, du har ju redan berättat vad som går att veta vid bardisken eller under fikarasterna på jobbet.

Storebror behövs inte eftersom du förvandlat dig själv till en Lillebror som vill bli sedd och hörd av alla, typ: Tyck synd om mig nu!

Karl Ove Knausgård har dessutom bidragit till en utveckling som innebär att precis allt anses som intressant att förmedla till omvärlden. Hans svit har tacksamt tagits emot därför att den inte bara innebär en sänkning av nivån för det offentliga samtalet utan också för det privata samtalet. Knausgård och många andra nutida författare trivialiserar inte bara det som borde vara privat och personligt – det upphöjer samtidigt de mest triviala ämnen till något som det är värt att tala om. 

Är jag gammaldags i min litteratursyn?

Ja, det är jag. Och?

Visst kan man skriva om det privata, i den meningen att det ingår i det material skribenten och författaren bearbetar för sin berättelse.

Visst kan man ställa ”jaget” i centrum, men det är skillnad på självbetraktelse och självömkan; och det är det senare som ofta präglat högt som lågt inom svensk litteratur de senaste åren: Horace Engdahl mot Ebba Witt-Brattström, Jan Myrdals minnen, Noréns och Lundells dagböcker, Linderborg, Alakoski, Sveland … och så vidare.

Denna brist på värdighet.

Numera räcker det med att man skriver om något som anses privat så ger det plats på kultursidor och TV-soffor, och det blir en industri – för det kan komma motböcker, det kan ges ut verk som berättar hur det egentligen var, och de inblandades barn kan sedan skriva verk om hur det var att växa upp med föredrar inblandade i offentliga trätor, vi får satellitlitteratur av försmådda älskare och älskarinnor. 

Och eftersom kulturmänniskorna ägnar sig åt sådant – så kan väl i också göra det.

TV-program som Paradise Hotel och Big Brother har inte växt fram i motsats till vad som brukar betecknas som finkultur, det har växt fram därför att de finkulturellas sätt att leva spritt sig ut i samhället.