Nej, du ska inte nöja dig med att titta i backspegeln. Vänd dig helt om så du ser åt vilket håll du ska gå.

En av de vanligaste uppfostrande uppmaningarna är:

”Vi måste lära av misstag som begåtts genom historien så att vi inte upprepar dem”.

På så sätt skapas en bild av historien som bara fylld av elände och misär. 

Överheten vill ju att vi alltid ska rikta blicka framåt, eftersom allting alltid ska bli bättre.

Titta aldrig bakåt (om det då inte är påbjudet för att studera påstådda misstag).

Men det är just det vi ska göra – se bakåt för att se vad vi förlorat.

Och för att vi ska inse att det inte beror på ”misstag”; makthavarna visste mycket väl vad de gjorde.

Det är först efteråt som de försöker undandra sig ansvar och försvara sig med ”Vi har varit naiva”, ”vem kunde väl ana”, ”det gick inte att förutse”.

”Vi” har inte alls varit naiva. Det är de däruppe som varit baksluga och lömska.

Under mellandagarna har förlaget Cultura Aetatis rea på två av mina böcker:

Ljus över landet innehåller mina samlade krönikor i tidningen Metro. 220 texter som behandlar allt från fotboll till Robert Mugabe. 800 sidor under åren 1997 till 2008. Varje kolumn har försetts med nyskrivna kommentarer. Boken beställer du här.

Man kan också notera att jag där i en kolumn redan för 25 år sedan förklarade att islam inte var förenligt med europeisk kultur. 

Men så tillhörde jag också en vänster som ansåg att tredje världen präglades av politisk och social och kulturell efterblivenhet – den världen bestod av stater styrda av blodtörstiga tyranner.

Vänstern dåförtiden utvecklade en solidaritet med dem som led under alla dessa nästan oräkneliga former av förtryck.

I dag kan vi se hur denna vänster bytt fot och anser att islam måste bli en del av Europa, de anser att länderna i tredje världen är befolkade av människor som har en storslagen historia och kunskaper som vi i Europa saknar.

Hur gick denna förändring till? Hur ser urverket ut i den klocka där visarna stannar … för att sedan börja röra sig moturs?

Det försöker jag förklara i Inte mitt krig, en personligt hållen historieskrivning över de senaste sextio årens politiska och sociala utveckling. Hur kunde vänstern och miljörörelsen utvecklas till at bli statens villiga verktyg?

Den boken köper du här.

De mest märkliga beslut fattas under förevändning av att USA:s kongress vill hjälpa dem som drabbats av nedstängningar.

Trump sa nej till pandemi-stödpaketet i USA med motiveringen att ersättningen till hushåll som drabbats av nedstängningen var för låg. Förslaget hade tidigare antagits av kongressen och senaten.

Men det fanns rimligen fler skäl till att säga nej.

Som vanligt hängs det på en massa anslag och villkor i lagen för att de som ställt förslaget ska kunna samla tillräcklig majoritet – en del av anslagen och villkoren har absolut ingenting att göra med stöd till dem som har ekonomiska problem på grund av nedstängningar.

Stödpaketet innehåller till exempel:

• 500 miljoner USD kopplade till israeliska inköp av missiler från USA. Kanske finns här en koppling trots allt. Om smittan är luftburen kan man ju sätta in missiler.

• 250 miljoner USD som stöd till palestinska myndigheter

• 101 miljoner USD till kampen mot tjuvjakt

• 10 miljoner USD till genus-program i Pakistan

Dessutom innebär antagandet av förslaget också att man:

• inför en regel som förbjuder Postverket att distribuera e-cigaretter

• ska bygga två nya muséer i Washington; ett som tillägnas kvinnor och ett som tillägnas latinos

• antar en lag som innebär att man får fem år i fängelse för piratkopiering på internet

Men det hela lanseras som ett lagförslag som innebär ett stödpaket till dem som ekonomiskt drabbats av nedstängningarna.

Alltså: USA:s medborgare skottar in pengar till staten.

Staten inför regleringar som stänger ner verksamheter.

Staten beslutar sig för att betala tillbaka en del av det de fått in i skatt som stöd till de drabbade men i samband med detta också pytsa ut pengar till utlandet och till diverse ändamål som inte har minsta koppling till corona.

Lagförslaget bestod av 5593 sidor.

Vem vet vad som mer döljs där.

"The liberals can understand everything but people who don't understand them." Lenny Bruce

Özz Nûjen, tennsoldat – här i bara mässingen.

Det är ingen ordning på kurderna i Sverige längre. De har inte offentligt tagit avstånd från Özz Nûjen och avkurdat honom och deklarerat att han inte längre kan räkna sig till deras skara.

Ni kanske undrar varför de skulle avkurda honom?

Nej, det beror inte på det där med att han byggde om en halv kyrkby med hjälp av svart arbetskraft varav en var terrorist.

Det är heller inte på grund av att han anser sig vara komiker men inte är det minsta rolig.

Det beror på att han är en mes.

Vad jag förstått ryms mycket inom den kurdiska kulturen, men att man ska framträda i svensk statstelevision och jämra sig över allt hat man möts av och förklara att skämtarkollegorna (som Schyffert) tystnat därför att folk inte skrattar åt deras skämt utan utsätter dem för hat och hot (som det så populärt heter) – det torde betraktas som skäl för avkurdning. Kurder ska inte komma med bortförklaringar och gnälla. De är ju ett krigarfolk.

Nûjen säger sig ändå tillhöra detta folk som i århundraden kämpat för sin frihet och en egen nation.

Men nu skrattar ingen längre åt hans skämt (men möjligen åt hans bortförklaringar … apropå det där med Gotland).

Och Özz Nûjen förklarar avsaknaden av skratt med att folk är rasister. Men han klarar sig ändå eftersom eftersom den offentliga sektorn välvilligt bokar upp honom för seminarier om rasism dit elever och anställda kan tvångskommenderas. Så även om publiken inte skrattar kan Özz Nûjen fortfarande skratta hela vägen till banken.

Det finns förstås en alternativ förklaring till utvecklingen.

Ingen skrattar sedan länge åt Özz Nûjen (och andra svenska komikers skämt) därför att de helt enkelt inte är roliga. De känner att de måste dra sig tillbaka – men göra det med en förklaring som bevarar deras komikerstolthet. Det får bli att de inte längre kan verka i ett land befolkat av berusade rasister som inte har vett att skratta åt deras skämt.

Just det borde väl trigga en riktig komiker – att ställas inför en publik han betraktar som på gränsen till det sinnesslöa? En riktig komiker gillar väl att sticka hål på fördomar, och har heller inga problem med att vara ensam om sin uppfattning?

Grunden för den utveckling vi ser är att den svenska stå-upp-scenen växte fram i en tid då det formerades en ny publik av osäkra människor i Sverige – från 1990-talet och framåt. Vi hade en ny social rörlighet där unga människor förflyttade sig från sociala miljöer präglade av värden, kultur och traditioner som formade det framgångsrika industri-Sverige, och in i ett nytt land där media, kommunikation, internet, mångkultur, och rotlöshet (i alla avseenden) utgjorde det landskap i vilket man rörde sig och där man skulle vara beredd att byta roll eller utseende eller inredning eller partner allteftersom modet skiftade.

En sådan publik kräver komiker som avhånar det man är på väg att lämna – för att man själv inte ska känna det som om man förlorar något.

Och just det gjorde de ståupp–komikerna. 

De hånade aldrig det själlösa anammandet av till exempel amerikansk kultur, de skämtade aldrig om räddhågsenheten hos media- och kulturmänniskor i Sverige som alltid utgick från att utländskt var bättre; ”Åh, har du varit på den den katalanska restaurangen, inte? Du måste absolut gå dit!”.

Men nu ställs de inför en publik där inte ens ännu ett glas vin kan få dem som sitter där att förtränga känslan av att något i samhället gått förlorat, och att de skrattade tanklöst medan det skedde.

Om den som uttrycker åsikter i syfte att påverka opinioner inte orkar vara konträr och om så behövs stå helt ensam bör de ägna sig åt andra saker. Man ropar inte på censur och statliga ingripanden.

Han hänvisar alltid till sin beläsenhet, och att han "vet". Men att ha läst böcker gör dig inte vis. Och problemet med Jordan B Peterson är desutom att han läst för lite.

Jordan B Peterson till vänster, jag själv till höger medan jag försöker förstå vad han menar.

Min ovanligt stora uppsättning neanderthalgener gör väl antagligen att jag inte kan uppnå samma känslodjup som en modern människa. Därför blir jag i efterhand förvånad över de reaktioner som en del av mina texter utlöser. Jag har inte förstått att jag angripit viktiga element i en del läsares uppfattningar om världen, och om människor. Jag verkar ha klampat in i deras boningar och stökat till på de husaltare där de förvarar olika ikoner av tänkare de vördar.

Det var meningen att det här avsnittet i serien om Jordan B Peterson skulle handla om gurun från Kanada, Stalin, Sovjet och Solzjenitsyn.

Men det får bli en utvikning om hur man läser, varför man läser och vad man vill. Det är nog där det finns en grundläggande skillnad mellan mig och de som stört sig på det jag hittills skrivit om Peterson. Och man kanske ska reda ut de sakerna först.

En vanlig invändning mot den kritik jag haft mot Peterson är att ”han är ju inte historiker”. Därmed menas att jag inte kan kritisera det Peterson säger om till exempel Hitler eller Stalin eller någon annan historisk person eller händelse. Peterson är ju psykolog.

Problemet är bara det att Peterson själv utmålar sig som extremt historisk kunnig. Hur många föreläsningar har jag inte hört där han säger ”Jag har studerat den här frågan i fyrtio år”.

De påståenden Peterson fäller lutas alltid mot hänvisningar till de nyssnämnda omfattande historiska studierna.

Givetvis ska man då kunna angripa honom på de punkter där man anser att han skildrar ett historiskt förlopp helt felaktigt – speciellt som han anser att det skildrade förloppet bevisar det han påstår om människor och politik i dag.

Vill man göra det uppstår dock vissa problem. Peterson är aldrig särskilt tydlig i sin beskrivning av ett historiskt förlopp. Att lyssna på honom är – som jag tidigare påpekat – som att se på en av de där populärhistoriska dokumentärerna om Tredje Riket som går på TV sent på kvällar och nätter var man än befinner sig i västvärlden.

En variant av invändningen mot min kritik är att ”Peterson måste koncentrera sig, han kan inte få med allt.” Så sant, man måste peka på det viktigaste, de faktorer som är avgörande, de verk och teorier som bäst förklarar utvecklingen. Men efter allt mitt tittande på Peterson (hur ska jag kunna förklara för Sankte Per att jag förslösat min tid på det sättet) finner jag att Hitler och nazismen förklaras med Hitlers maniska renlighetsiver, och hans förmåga att samspela med människor på massmöten. Och då talar vi om väldigt många timmars föreläsande.

Det är ungefär som om man förklarade att Kurre Hamrins mål mot Västtyskland i semifinalen i VM 1958 berodde på att han hade nedhasade strumpor.

Jag har märkt en religiös ton i en del av de FB-svar och de mail jag fått, där har deklarerats att Peterson har rätt därför att han ”vet” vad han pratar om. Han har ”studerat frågan grundligt”. Men enda belägget för detta är att Peterson säger att han studerat något grundligt och sedan vandrar han ut i högst personliga tolkningar av ett historiskt förlopp.

Ett ganska vanligt grepp hos Peterson är också att säga: ”Det har gjorts många studier om detta”. Jättefint. Namnge en av dem då.

Eller så refererar Peterson till en författare och filosof på samma sätt. Han kör en utläggning, och så kommer det ”som också Dostojevskij beskriver det”. 

Den litteraturlista som Peterson rekommenderar för den som vill bli ”properly educated” är märkligt tunn. 15 titlar som förses med följande kommentar av Peterson:

”Trigger warning: These are the most terrifying books I have encountered.”

Det i sig tyder ju på att Peterson inte hör till de belästas skara. Och sedan kommer listan:

  1. Brave New World – Aldous Huxley
    2. 1984 – George Orwell
    3. Road To Wigan Pier – George Orwell
    4. Crime And Punishment – Fyodor Dostoevsky
    5. Demons – Fyodor Dostoevsky
    6. Beyond Good And Evil – Friedrich Nietzsche
    7. Ordinary Men – Christopher Browning
    8. The Painted Bird – Jerzy Kosinski
    9. The Rape of Nanking – Iris Chang
    10. Gulag Archipelago – Aleksandr Solzhenitsyn
    11. Man’s Search for Meaning – Viktor Frankl
    12. Modern Man in Search of A Soul – Carl Jung
    13. Maps Of Meaning: The Architecture of Belief – Jordan B. Peterson
    14. A History of Religious Ideas – Mircea Eliade
    15. Affective Neuroscience – Jaak Panksepp

Om det här är de verk som ”speciellt viktiga” för Petersons intellektuella utveckling förklarar det en hel del. 

Det är en obegripligt klen lista. Det är en lista sammanställd av en person som inte förmår leva med inre motsättningar, med att vrida och vända på teorier. Det är en lista sammanställd av en person som vill ha enkla, snabba, svar och som vill skapa en stor övergripande teori att hänga upp minsta lilla vardagliga handling på. 

Problemet är också att Petersons bildning är för begränsad för att han ska kunna ta till sig ett verk som Gulagarkipelagen och diskutera det på ett fruktbart sätt (det ska vi äntligen tala om i nästa avsnitt).

Människor som söker den sortens svar och som därför förenklar sitt läsande, och sitt förklarande av vad de läst, saknar ofta en inre kärna, en instinkt för vad som är rätt och fel, gott och ont. Det tomrummet kan inte för alltid fyllas med samma förenklade sanningar. En del väljer att droga sig som en lösning (som Peterson själv) – andra väljer att hoppa från förenklad sanning till förenklad sanning, och kan inte leva i ett tillstånd av ständig läsning – och därmed följande osäkerhet.

Om Peterson var en seriös tänkare – och individ – skulle han presentera en något mer komplex läslista för sina följare. Om han menade allvar skulle han förklara att de viktiga författarna och tänkarna är viktiga därför att de är så mångbottnade att de själva kanske inte ens alltid förstår det. Petersons hantering av till exempel Jung och Eliade kommer inte att ge människor som följer honom rätt inställning till dessa tänkare. Peterson föreläser inte i deras anda, han är mer som en typisk amerikansk självhjälpsprofet som hittat citat på Pinterest han kan ha med för att ge tyngd åt sina idéer.

Själv återvänder jag ofta till tänkare och författare genom åren, och ofta har min inställning skiftat. Vid en läsning har jag kunnat bli helt förtrollad, sju år senare förundrad över att jag alls sett något av värde hos tänkaren och ytterligare tio år senare blir jag förtrollad igen. Det här hänt med tänkare som Baudrillard, Leopardi, Gramsci, Hegel och Jung. De två senare kommer jag aldrig att bli färdig med. Och heller aldrig helt överens eller införstådd med.

Och än sen? 

Jo, jag vet. De återkommande omläsningarna och omvärderingarna kan i mitt fall kanske förklaras med neanderthal-generna och intellektuell tröghet  – och jag kanske därför inte ska ge moderna människor anvisningar om hur man ska läsa.

Men jag gör det i alla fall. Och jag gör det därför att de ständiga omläsningarna och omvärderingarna inte avsatt några spår i min hur jag ställt mig till vad som varit den periodens politiska huvudfrågor, min grundinställning har inte skiftat från årtionde till årtionde.

Som jag kort diskuterade i första avsnittet i den här serien har självklara beteenden och mentaliteter i västerlandet börjat försvinna. Det förklaras delvis av utvecklingen i samhället; här finns en mängd faktorer – till exempel arbetslivets förändring, förändringar av teknologisk karaktär, statens allomfattande roll – och de leder till familjens och i sinom tid till individens sönderfall.

Men delvis är det också följden av ett aktivt ideologiskt krig mot traditionella europeiska värderingar och mot europeisk kultur och kontinentens bidrag till mänskligheten.

Det skapar ett behov hos människor att finna stödjepunkter, att söka sig till personer eller rörelser som kan ge dem något att hålla sig till.

Därför har Peterson fått ett genomslag – han har vågat stå upp mot en del av de mest sinnessjuka uppfattningarna som framförs av dem som bedriver kulturkrig mot det europeiska. Han ger människor någon att ställa sig bakom när motståndaren försöker tysta människor som håller fast vid traditionella värderingar.

Men – som jag pekar på i den andra delen i serien – samtidigt grundar Peterson detta motstånd på en bevisföring som helt rör sig inom ramen för den historieskrivning som i dag skapats av just dem som för ett ideologiskt krig mot europeisk kultur.

Ungefär så här ser Peterson uppfattning om historien ut: Hitler och Stalin är all ondskas måttstock, vi har alla en kapacitet till ondska och vi måste akta oss så att vi inte alla blir nazister eller stalinister igen och Sobibor och Kolyma åter slår upp portarna.

Och ungefär så ser också motståndarens historieuppfattning ut.

Så förvisso försvarar Peterson traditionella värden, men han gör det för att inte Hitler ska återuppstå.

Och de som bekämpar Peterson gör det också för att den tyske korpralen inte ska återvända.

Säger det sig inte självt att Petersons motståndskamp vilar på en sprucken grund? En grund som motståndaren har gjutit?

Striden gäller vems hållning som leder till nazism. 

Obegripligt andefattigt.

Det spelar ingen roll om Peterson framför sunda teorier om naturliga hierarkier, ordning, reda, arbete och renlighet – han för en fåfäng kamp eftersom han inte i verklig mening ifrågsätter motståndarens syn på historien (och han förmår heller inte ta till sig av Jungs djupgående teknologikritik när det gäller den mänskliga civilisationens utveckling.)

Men jag tror att det grundläggande problemet är tanken på att vi alls ska behöva grundlägga motstånd mot mångkultur, identitetspolitik, öppna gränser, förstörandet av det europeiska kulturarvet, och överstatlighet med hjälp av teorier, ideologier och filosofier.

Problemet är att människor är så rotlösa och jagsvaga att många inte törs hävda sin ståndpunkt och säga att de finner det orimligt att det finns ett parallellsamhälle i landet där kulturen är fientligt inställd mot europeiska värdne. De törs inte hävda det därför att de tror inte att det räcker med att de känner smärta både i mage och själ när de ser hur samhället förändras, försämras och i alla avseenden fördummas.

Men det räcker faktiskt med att säga: det här är mina pengar. Dem har jag arbetat ihop. De ska gå till mig och de mina och jag är bäst skickad att avgöra hur de används. Ni som avkräver mig skatt har ingen rätt att skänka de pengarna till personer som är mina fiender; vare sig det är i form av miljardbelopp till terroristorganisationer utomlands, eller till människor som föraktar och hatar det här landets kultur.

Mina pengar ska gå till anständiga skolor, fungerande sjukvård och omsorg, och en stark krigsmakt. Vi ska hand om dem som vill arbeta men inte längre kan. 

Det här kan vi ibland ordna själva, ibland genom olika former av samarbeten och gemenskap. Och ibland kan staten göra det.

Konstigare än så är det inte.

Och min inledning om hur man bör läsa är på sätt och vis onödig, liksom min plädering för en liv av ständig läsning och omläsning.

För att handla rätt här och nu krävs inte vare sig Petersons läslista eller någon annans litteraturkanon.

Teorier om samhälle, människa och historia är alltid intressanta, och att fördjupa sig i dem kan vara uppbyggligt för den enskilda individen.

Men vi kan lägga teorier och diskussioner åt sidan när vi gemensamt gör något åt nedrivandet av samhället. Det där uppbyggliga läsandet kan vi ägna oss åt när tid gives.

Att Peterson måste göra en legering av historia och psykologi för att försvara och förklara sina i grund och botten ofta sunda tankar visar på det som inte är riktigt friskt hos honom. Han står inte själv stabilt i tillvaron. Han måste tillgripa allt från en hummer till Himmler för att kunna gå till motangrepp mot samtidens galenskap.

Och i nästa avsnitt är det alltså dags för Peterson och Solzjenitsyn. Är det en nödvändig diskussion. Jo, jag tror det. Om det är så att Peterson uppvisar intellektuell slöhet, och svamlar och fabulerar när det gäller Sovjetunionens historia – hur ska vi då kunna utgå från att han inte gör det i en många andra frågor också?

Samtiden blir mer begriplig, om än inte uthärdlig, när den skildras med sälta och lite sötma.

Man rimmar kött och fisk för att de ska kunna bevaras en längre tid och förtäras vid ett senare tillfälle. Den rimmade laxen är ju inte ovanlig, men jag kan bara förvånas av att så få verkar göra sig det lilla besväret att tillreda och njuta av lenrimmad sik eller rimmad torsk.

Och så köttet!

Skinkan, oxtungan, sidfläsket.

Lammbogen!

Den stora dikten är förstås också alltid rimmad. Det innebär att orden har förstärkts och smakerna lyfts med hjälp av salt och lite, lite socker.

Den rimmade dikten fångar ögonblicket, bevarar det och gör att vi kan ta det till oss även långt senare.

Den riktigt bra dagsversen är förstås rimmad, och den riktigt bra dagsversen utgår från det som händer här och nu men förbinder händelsen med vår historia och gör att dess aktualitet bevaras - även om vi läser den fem eller femtio år efter det att den författats.

Klot-Johans dikter hör till denna kategori av poesi.

Ni som lyssnar på Radio Bubbla har de senaste fem åren ofta kunna lyssna på Martins uppläsningar av verser som Klot-Johan sänt in. Det har varit svidande kritik av politiker och andra makthavare. Där finns sältan. 

Men där har också alltid funnits underfundighet, en klurig, hoppfull vridning.

Där finns den lilla tonen av sötma.

Nu ger Cultura Aetatis ut ”I dag jag drömde”; där har Klot-Johans dikter från Radio Bubbla samlats.

Den enskilda dikten som vid en lyssning på podden kunde vara anslående, blir än starkare när den som här ingår i en samling. Då framträder inte bara det givna ögonblicket utan hela vår samtid.

Bättre julklapp kan du knappast tänka dig. Till dig själv, till din familj och dina vänner.

Beställer gör du här.

"Vad som händer i Gagnef? Vad sa du? Du menar väl Gandalf? Ja, han är död vet du väl! Han dog i strid med Balrog på den där bron." (Citat från kommande presskonferens med Annie Lööf).

Roman Polanski. Ett sedan länge vandrande bevis på att man kan vara pedofil men ändå fortsatt verka i frihet – bara man har rätt vänner.

Frederick Federley lämnar politiken.

Och så är allt över.

Hoppas i alla fall Centerpartiets ledning.

Ett isolerat fall av dåligt omdöme som nu är avlägsnat.

Ingen i media eller politik föreslår en utredning. Det hela blir en intern sak för Centerpartiet, och inte för att det finns många bönder kvar i det partiet, men dess ledning vet ändå fortfarande hur man gräver ner saker.

Om någon frågar Annie Lööf om två år om Federley kommer hon att svara:

”Vem? Ah, du menar Federer förstås. Nej, han är inte och har aldrig varit medlem i Centerpartiet. Kan han ju inte bli, han är schweizare, vet du inte det?”

Men varför skulle det behövas en utredning och kartläggning?

Därför att pedofiler inte är skumma, ensamma gubbar som stryker runt skolgårdar eller sitter hemma vid datorn. Visst finns den sorten också. Det är de som oftast verkar åka dit.

Men historien visar att de pedofila nätverken ofta har representanter i samhällets översta skikt; i politiken, kulturen och rättsväsendet.

Så har det varit i Storbritannien. Något som jag avhandlat här.

Så har det varit i Frankrike. Något som jag avhandlat här.

I USA. Kamala Harris mörkläggningar har jag avhandlat här.

Och här diskuterar jag pedofili som ett utryck för perverterad makt.

Framöver kommer jag att på bloggen diskutera pedofil-affärer bland makthavare i Tyskland och Australien.

Alltså: lärdomarna från andra västerländska länder i modern tid antas av politiker och media inte gälla i Sverige.

Här rör det sig – givetvis – bara om en enda förvirrad och omdömeslös centerpartist i Gagnef.

De pedofila nätverken bland makthavare finns alltid någon annanstans. Aldrig i Sverige.

(Och om någon undrar vad som definierar en person som är medlem i ett pedofilt nätverk så finns det flera möjliga definitioner och typer. Men man har definitivt kvalat in i gruppen om man umgås med personer som man vet är pedofiler, och även har ett förhållande med åtminstone en av dem – och låter honom finnas under samma tak som ens eget barn.)

Jordan B Petersons ställningstaganden är som en frisk fläkt i ett ostädat pojkrum. Ändå är hans gärning ett sjukdomssymptom.

Under diskussionerna på Tre Bojor hade Y. alltid rätt när det gällde den konkreta ståndpunkten. Spelar ingen roll om vi diskuterade amerikansk utrikespolitik, eller frånvaron av en svensk sådan eller huruvida Tomas Brolin var bra eller väldigt överskattad, eller vilka mentaliteter som präglar brunetter och blondiner.

Han hade faktiskt alltid rätt.

Ändå tvingades jag nästan alltid säga emot honom eftersom han underbyggde sina helt korrekta, konkreta ståndpunkter med de mest märkliga teorier och resonemang; Tomas Brolin var Gunnar Nordahls son, Olof Palme var inte död utan hade hämtats hem och satt i Langley och dirigerade CIA-operationer (det ska villigt erkännas att det var den av Y:s teorier som tilltalade mig mest och hans logik när han sammanställde fakta i frågan var halsbrytande, men präglades ändå av någon form av logik).

När jag tittar igenom timmar av Jordan B Peterson-föreläsningar om den sovjetiska Gulag-arkipelagen känner jag mig förflyttad tillbaka till Tre Bojor. Jag känner smaken av blåbärspaj i min mun, och Peterson tonläge ligger ganska nära Y:s och deras ansikten liksom glänser av samma existensiella ångestsvett.

Och Jordan B. Peterson ställer mig inför samma problem som Y gjorde.

Sitter man ett antal personer runt ett bord och alla instämmer när Y. förklarar vad som är rätt och fel (och som sagt har rätt) – vad händer om jag börjar säga emot honom när han börjar lägga ut stolliga teorier som förklarar de riktiga konkreta ståndpunkterna? Riskerar jag inte att de andra vid bordet ska börjar tro att Y. inte har rätt i sin bedömning av SAAB som bilmärke eller i sin bedömning av vilket land som gör bäst vodka? 

Samma sak är det med Jordan B Peterson. Han levererar korrekta råd om hur unga människor ska förhålla sig till sig själva och världen.

Han angriper identitetstänkande.

Sunda människor blir glada av detta. En förnuftets röst. Äntligen. Jag gillar det också.

Men innan ni börjar tycka att Jordan B Peterson är en fantastisk person, och en stor filosof och psykolog – betänk då följande; allt det där lärde ni er förr av era föräldrar. Ni lärde er att tvätta er bakom öronen, bädda sängen och lyssna på era lärare.

Ni lärde er av era föräldrar och av andra vuxna att det som räknas är att man arbetar och gör sitt och klarar sig själv och de sina. 

Allt det som för några årtionden sedan var självklart, allt det som var del i en naturlig uppfostran (i alla samhällsskikt) har förtvinat – om än inte helt försvunnit.

Sådan fostran och sådana lärdomar är inte en naturlig del av samhället längre – det är inte som tidigare en fråga om kunskap och insikter som överförs i ett levande sammanhang, det är inte en förståelse som finns där, och som inte behöver förklaras utan som bara ”är”.

När då en kanadensisk professor med ständigt ångestsvettblankt ansikte träder in på scenen och hävdar gammal visdom på det mycket jordnära planet; bädda sängen, sträck på dig – då framstår det för många som ett budskap levererat av en utomjording och han tvingas därför precis som Y. snickra ihop teorier som ska visa att han har rätt. Han måste härleda det utomjordiska budskapet.

Man kan förstå att Peterson känner det behovet – men det innebär också att han skapar en falsk historia från vilken han härleder sin enkla visdomar.

Och då kommer det aldrig att bli rätt.

Frånvaron av ett samhälle med naturliga och organiska band mellan människor, frånvaron av ett samhälle där människor fostras kan aldrig ersättas av föreläsningar som försöker fostra oss med hjälp av påhittade beskrivningar av hur världen och historien ser ut.

Vill vi för övrigt bli fostrade av en person som måste vara medveten om att han står och fabulerar? (Och finner vi här inte också förklaringen till Jordan B Petersons missbruk?)

Hårda ord?

Men fundera då på Jordan B Petersons föreläsningar om Gulag och Solzjenitsyn.

Denne ryske författare är viktig för Peterson. Han används som ett sanningsvittne, beskrivs av Peterson som en av världens tre största författare. Han utmålas som en person som överlevt Stalins värsta läger och som en person av ofantlig personlig moralisk resning som vet vad det innebär att trotsa den absoluta ondskan, han  vet vad det kostar att säga sanningen.

Han har något att lära oss menar Peterson – både om historien, politiska ideologier och om oss själva. (Alla som sett Petersons föreläsningar håller säkert med om att det här en är koncis men riktig sammanfattning av Petersons ståndpunkt.)

Ta en titt på den här Peterson-föreläsningen i ämnet.

Redan de första minuterna kommer ett påstående som rimligen bör få oss att fundera på om Peterson är riktigt frisk, han beskriver Sovjetunionen åren före andra världskrigets utbrott:

”The Russians had prepared an invasion force of Europe but were not prepared to defend their own country.”

Inte sedan Pilsudski och hans polacker fick stopp på Röda Armén genom ”Undret vid Weichsel” hade Sovjetunionen utgjort ett reellt hot mot Europa. Stalins välde under perioden 1924 till 1945 kom ju istället innebära att landet allt mer vände sig inåt. 

Sedan kommer beskrivningen av Aleksander Solzjenitsyn: Han var en person som satt i läger ”a very long time”. Han hade ”a very hard life”. ”Sometimes in privileged camps, sometimes in worse camps.”

Vad har Peterson studerat i ämnet? 

Innan jag såg den här föreläsningen hade jag sett intervjuer där Peterson diskuterade Solzjenitsyn – och varje gång tänkte jag: ”Men han har inte läst Solzjenitsyn. Han vet inte vad han pratar om.” Något om borde vara uppenbart även för dem som inte läst Solzjenitsyn; Petersons vaga hänvisningar, de oprecisa beskrivningarna av situationer i Solzjenitsyns verk han referar till. Peterson svamlar sig fram till det han egentligen vill framföra; sin ståndpunkt om vad som är rätt och fel när det gäller hur man ska uppföra sig (vilken då ofta är riktig).

Och en bit in i den här långa föreläsningen halar Peterson fram sin mobil och börjar citera långa passager från Wikipedia. Då och då gör han ett uppehåll och kommer med en utläggning om det han nyss läst upp. En tolkning av vad det han läst upp egentligen innebär i moralisk, filosofisk eller historisk mening.

En samtida intellektuell av format?

Eller någon som använder Wikipedia och den egna fantasin för att skapa en bild av Solzjenitsyn och Sovjetunionen som gör att Petersons konkreta ståndpunkter här och nu får en bekräftelse?

För mig är det ganska uppenbart en fråga om det senare. Och nej, det är inte så att jag har några varmare känslor för Stalin.

Tvärtom.

Eftersom jag är genetiskt kodad att alltid vara konträr hade jag säkert hamna i något av Stalins läger ovanför polcirkeln, typ Kolyma där det blir minus 50 grader när det blir riktigt kallt.

Men just därför att jag inte vill hamna i den typen av läger blir jag orolig när sådana som Peterson får genomslag för sin bild av historien. Må vara att de de som lyssnar på honom kommer att inta rätt ståndpunkt i en given aktuell fråga – men om Peterson försvinner från scenen in i en ny långvarig benzo-dimma – kommer de att kunna orientera sig själva då? Vem följer de nästa gång?

(En del har invänt mot de första delarna i min serie och ansett att jag är orättvis mot Peterson med argumentet: ”Men han är ju inte historiker”.

Argumentet är svårt att förstå. Peterson målar ständigt upp bilder av historiska skeenden, och beskriver de personer som är aktörer – och beskriver psykologin hos dessa – och vad vi kan dra för lärdomar. Hans arbetsmetod är att han väljer ett beteende som är fel, en personlighetstyp som är farlig och sedan konstruerar en historisk situation där den farliga personen agerar; Hitler, Stalin, Mao. Petersons bristande beläsenhet visar sig också i att hans beskrivningar av farliga personlighetstyper ligger mycket nära den marxistiska Frankfurterskolans karaktärsklassificeringar under 1930-talet och de studier de gjorde på krigsfångar de första åren efter andra världskriget. Ändå ser Peterson den riktningen som farlig och en av orsakerna till förfallet på de amerikanska universiteten. Att ingen ännu  vad jag vet – påpekat att Peterson är vad som populärt kallas kulturmarxist är lite märkligt).

Men vem var då Solzjenitsyn? Hur många dog egentligen i Sovjet under Stalin? Och varför påminner svenska intellektuella i dag ofta (oavsett politisk ideologi) om ögontjänarna i det sovjetiska författarförbundet?

Om de sakerna ska vi tala om i morgon med utgångspunkt i ett gediget, nyutkommet verk: ”Boken som lurade världen”.

Keep a-movin, Dan, dontcha listen to him, Dan/ He's a devil, not a man/ He spreads the burning sand with water/ Dan, can ya see that big, green tree?/ Where the water's runnin' free/ And it's waitin' there for me and you? (Marty Robbins: Cool water)

I gårdagens program diskuterade vi bland annat utvecklingen i vad som ska föreställa det offentliga samtalet i Sverige..

Likt nomader vandrar en del skribenter runt i det svenska ökenartade medielandskapet. Eftersom dessa nomader tillhör en löst sammanhållen stam, som anser att ”höger” inte bara beskriver vilket körfält man ska använda i trafiken utan att ”höger” också beskriver en politisk hållning, blir de oaser som erbjuds dem allt färre.

Ibland har de tillåtits slå läger på SvD:s ledarsida, någon gång (men allt mer sällan) i DN, på senare år också i GP.

Ibland har de försökt att få rå sig själva och borrat upp en brunn i den där öknen och så har de samlats runt den; den första oasen gav de namnet Neo, ett bra tag senare blev det Kvartal, och nu har nomaderna dragit upp sina bopålar från de olika lägerplatser – där de för tillfället befinner sig – för att anträda en gemensam vandring mot en oas de hört ska finnas någonstans därute. Det är som om de letade efter Zerzura som egyptologen John Gardner Wilkinson omnämnde 1835, en paradisisk bosättning mitt i öknen, med många grönskande träd, rikligt med vatten och ruiner av obestämbar ålder.

Den ska finnas någonstans därute. Därborta.

Och den har fått namnet ”Bulletin”, och skribenterna som hittills kopplats till projektet är väntade: Thomas Gür, Ivar Arpi, Alice Teodorescu Måwe, Paulina Neuding, Ivar Arpi, Tino Sanandaji.

I dagarna tillkom några namn.

Bland annat Nina Lekander.

En del har förundrats över Bulletins rekrytering av en skribent som ger en känsla av att hon som barn varit med på den första Gärdesfesten, och tagit så stort intryck av detta att hon stannat i sin ideologiska utveckling. Eller kanske inte påbörjat den alls.

Hon har länge verkat med Expressens kulturredaktion som plattform, ursprungligen adopterades hon väl av Bo Strömstedt som antagligen tyckte att varje kulturredaktion borde ha något som påminde om en riktig hippie.

Nu är denna värvning alls inte konstig. I nomadkulturerna finns det alltid plats för schamaner, som med hjälp av stimulantia som sprit, droger och sex kan gå in i extas och se klarare. Att Lekander anställs är ett uttryck för nomadernas oro. De tvivlar på att de någonsin kommer att hitta sitt Zerzura och är fullt beredda att anlita en kvinnlig hippieschaman. Antagligen har någon av dem läst Lekanders bok ”Trosbekännselser” som kom för två år sedan.  I detta verk förtäljer Lekander om hur hon i 60-årsåldern upptäcker vad hon tycker är riktig sex. Beskrivningarna av de orgasmer hon upplever får Bellagiofontänen i Las Vegas att påminna om droppandet från en kran med dålig packning.

Se där, tänkte Bulletins grundare; kan man upptäcka något sådant så relativt sent i livet vore det väl märkligt om man inte ska leda oss till källsprången i en oas.

Eller så måste man tillgripa Freud för att förstå rekryteringen av Nina Lekander.

I nyssnämnda bok berättar hon om hur befriande det kan vara för mannen att låta den kvinnliga partnern ta på sig en strap-on och därefter penetrera mannen.

Bulletin siktar på att få statligt presstöd.

Kom liksom bara att tänka på det.

Förr kunde svenska tänkare drabbas av yrsel inför naturens storslagenhet. I dag drabbas vi andra av yrsel på grund av det offentliga samtalets ynklighet.

André Bellesort påminner oss i sin bok Sverige om det storslagna i svensk historia – och om vad som var grunderna för Carl von Linnés gärning.

Det blev inte så mycket av det där med att riva ned statyer av Carl von Linné. Kanske blev för kallt för dem som hade kommit på den märkliga idéen.

För ni har väl inte glömt bort sommarens debatter? Alla dessa individer, nyss hitvandrade från kulturer där slaveriet fortfarande lever, från länder där man sedan tidernas begynnelse delat in människor i lägre och högre stående raser, från områden där man handlat med slavar i årtusenden – och fortsätter med det trots att vi européer upphört med sådana aktiviteter.

Nu ansåg representanter för dessa kulturer att slaveri och rasism var Carl von Linnés fel, de menade att han lade den vetenskapliga grunden.

Man kan ju undra på vilken grund den omfattande slavhandeln i Afrika vilade under alla de sekler som föregick Carl von Linnés vetenskapliga arbete.

Men det var pinsamt tyst från det officiella Sverige i denna fråga.

Få trädde fram och sa: ”Men kan ni då hålla käft. Linné är en av de stora ljusgestalterna i vetenskapen. Här rörs inga statyer. Möjligen ska vi resa några till. Större.”

Men av överhet och det officiella Sverige var förstås egentligen inget annat att vänta än tystnad.

Dock – vi andra bör påminna oss själva om att Linné i sin gärning förkroppsligade något mer än ett idealiskt förhållningssätt till vetenskap.

Fransmannen André Bellessort fångade det väl i den bok han skrev efter sin resa i Sverige de första åren på 1900-talet:

”I dessa dagar resa svenskarna omkring i alla länder för att samla de spridda blad, som för kompassens alla vindar flugit bort från Hammarby. Deras dyrkan af Linné har något ändå starkare och innerligare än en nationell hjältedyrkan. De älska sig själfva i och genom honom och känna sig desto mer svenska, ju mer de närma sig honom. Män, sådana som Rudbeck, Swedenborg, Bellman, Tegnér, ha endast gifvit uttryck åt enstaka sidor af den svenska själen, själfkänslan, mysticismen, sinnesnjutningen, det sjukliga svårmodet, och de ha gjort det så våldsamt, att bilden förvridits i deras spegel. Hos Linné däremot finnes den mest harmoniska jämvikt, som denna svenska själ någonsin lyckats nå. Jag vet ej, om han lämnat någon enda blomma i sitt land utan namn; men det vet jag, att han lyckades ge sitt folks alla goda egenskaper ett ärofullt lif.”

För Bellessorte är alltså Linné någon som kan bli en stor vetenskapsman därför att han innesluter och förkroppsligar allt det bästa i den svenska folksjälen. I några intressanta passager jämför Bellessort den svenske vetenskapsmannens mentalitet med franska forskare och lärde män.

”Linnés religiositet gränsade till mysticism. Han följde och begrundade på jorden spåren af en ofattbar och oändlig makt. Han satte darrande sin fot i Guds egna fotspår och hej- dade sig stundom ”gripen af yrsel”. 

Äfven vår Pasteur bekänner för oss, att han ” i det oändligt lillas stora natt” erfor en sådan själens svindel. Men tonen är annorlunda. Svenskens yrsel blir hos fransmannen till ”en stingande ångest”. Hans förnuft förskräckes, ”han är helt nära att bli gripen af Pascals sublima vanvett”. Linné känner ingen sådan förskräckelse. Hans yrsel skingras som ett lätt rus. Han går och botaniserar på sluttningarna af Tabor. ”

Det lugn och det jordnära, nästan kyliga, som Bellessort ofta noterar som drag i den svenska folksjälen gör att ”yrsel” bekämpas med än hårdare arbete, här finns inte plats för ”sublimt vanvett” och ”stingande ångest”. Visst har svensken en dragning åt det mystiska, men det hanteras med flit, svett, ordning. Det driver person och nation framåt.

Så är det väl inte riktigt beställt längre med den svenska folksjälen.

Just därför är det väl värt att läsa Bellesorts nyutkomna bok ”Sverige” – som en påminnelse om vad som riskerar att gå förlorat i denna tid av galopperande galenskap.

Boken beställer du här.

Marknaden går upp och ner, duda, duda./ Jag skall investera mer, hej dudan dej/ Min disciplin: Placera brännevin,/ undan monetära skalv i magens trygga valv! (Snapsvisa, melodi: Camptown races)

I samhällen som befinner sig i förfall uppmuntrar ofta överheten undersåtarna att ge järnet och festa loss. Det blir lugnare då. Döva ångest, oro och hunger med de droger som står till buds, en slags ständig afterski, man är ju ändå längst ner i backen som man nyss åkt utför.

Annorlunda är det i nationer på uppgång, i stater som rör sig framåt. Där uppmanas medborgarna till nykterhet och sedligt leverne. Uppmaningen kommer då inte bara uppifrån, från dem som styr, utan även från dem som är ledare i de breda folklagren. Alla inser att det gäller att hålla huvudet kallt för att utnyttja de möjligheter som finns och för att kunna hantera de faror som uppenbarar sig på vägen framåt.

Den våg av liberaliseringar vi ser i västvärlden när det gäller olika former av narkotika är en följd av det rör sig om nationer på väg utför, och vi ser hur en mer tillåtande syn på droger och sprit också börjat göra sig gällande i Sverige.

Här i landet har länge det som en gång var Timbros juniorlag bekämpat statens restriktioner – vare sig det gäller droger eller alkohol. 

Mattias Svensson är kanske den nyliberal som mest medvetet och grundligt fört den kampen och hans senaste bok är ett exempel på detta: ”Så roligt ska vi inte ha det : En historia om svensk alkoholpolitik”.

Den som tidigare läst Mattias bok om miljö- och klimatfrågor blir lite förvirrad.

I boken ”Miljöpolitik för moderater: och för alla andra som missat att myllrande storstäder, växande ekonomi, ny teknik, global handel, skatteväxling och en riktigt god köttbit är vägen till en grönare framtid”, pläderar Mattias för att marknadskrafterna i sinom tid fixar det där med klimatet. Men det innebär inte att han är mot statliga regleringar och förbud när det gäller miljöpolitik. Ibland är det helt acceptabelt att staten griper in och talar om vad vi får och inte får göra. 

Lite märkligt blir det att i ena ögonblicket hävda att det är en principiellt orättmätig inskränkning av individens frihet om staten lägger sig var i vi inhandlar vårt vin och vår whisky eller hur och när vi konsumerar den, för att sedan i andra ögonblicket hävda att det faktiskt kan vara rimligt att staten ibland ingriper och reglerar hur vi sorterar våra sopor.

Hur principiell är egentligen den inställningen till staten?

I båda fallen påstår sig ju staten agera med vårt bästa för ögonen.

Möjligen är Mattias ställningstagande principiellt grundat och den bärande principen är att när staten reglerar på ett sätt som Mattias tycker är bra så är det just bra, men vill staten förbjuda något Mattias gillar så är det dåligt och gränsande till stalinism.

Egentligen vill jag inte raljera över den svenska nyliberalismens utveckling, det är trist att det gått som gått, men egentligen var väl inget annat att vänta – även om jag hade hoppats att just Mattias inte skulle välja att ta tjänst som statare i medströmsmedia.

De svenska nyliberalerna har utvecklats till Miljöpartiets marknadsvänliga flank; det goda samhället är det där vi röker, krökar och tar elbilen till det veckovisa påbjudna besöket till återvinningen. Mångkulturen är en gemensam grund eftersom det är så härligt med gränslös rörlighet – om inte annat så för att marknaden kräver det.

Det som saknas i Mattias historik om svenskarna och spriten är den frivillighet som fanns bland folket när det gällde att avstå från alkohol, och den beredvillighet som fanns för att bekämpa bruket av rusdrycker. Det var en fullt begriplig folklig inställning eftersom alkoholen ödelade hem, skapade förkrympta själar och kroppar.

I ”Så roligt ska vi inte ha det” framställs däremot alkoholrestriktioner som i första hand ett sätt för stat och överhet att disciplinera folket.

Visst, på det sättet var det. 

Men inte enbart. Där fanns också den folkliga, frivilliga nykterheten.

Själv är jag motståndare till den form av kontroll och övervakning Mattias beskriver. Man ska aldrig ge staten minsta möjlighet att kontrollera ens beteende.

Men om individer av egen fri vilja väljer att sluta sig samman med andra och propagera mot sprit och droger och försöker förklara för andra varför det är fel – då är det något annat.

Det fanns en gång ett annat möjligt val förutom alternativen statlig kontroll och okontrollerat drickande. Det var den frivilliga nykterheten (för all del, måttlighet var förstås också ett alternativ, men de som var beskaffade på det sättet lär inte i praktiken upplevt vare sig motbok eller mattvång som något större ingrepp i tillvaron). Problemet med den svenska nykterhetsrörelsen som växte fram och som stod stark i arbetarrörelse och frikyrka var att den i sinom tid kom att luta sig mot staten och förvänta sig att den skulle hantera problemet genom regleringar och förbud.

Rörelsen sögs upp och passiviserades och blev en del av staten – och blev dess förlängda arm.

Den svenska nyliberalismen befinner sig kvar i pojkrummet på 1980-talet. Där satt de och surade över att det var så få kanaler på TV. De lyssnar de på Cyndi Lauper: ”Girls just want to have fun” och de tänkte; men vi pojkar då? Vi vill också ha roligt. Man kan inte köpa sprit eftersom man är för ung, och när man väl har åldern inne kommer man inte att kunna köpa sprit på söndagsmorgonen i kiosken på hörnet. Jävla sossesamhälle! 

Och ur denna tämligen oartikulerade känsla av allt är statens fel och att den förtrycker individens möjligheter att utvecklas fritt uppstår ett sökande efter en politisk teori som kan fungera som en plattform; det blir Ayn Rand, Hayek och Nozick och några till.

Samma sorts ungdomsuppror som man kunde se på 1960- och 1980-talet, men då hanterades pubertetskriserna med hjälp av Marx och Mao.

Vänstervågen ebbade ut och många av dess medlemmar sögs upp av staten och kapitalet därför att deras idéer kunde användas för att utvidga statens – och storföretagens och bankernas makt.

Vi befinner oss nu i en tid då det är i överhetens intresse att staten fortfarande växer kvantitativt och behåller sin kontroll över ditt och mitt dagliga liv i den meningen att vi ska vara beroende av staten. Men staten och de styrande skikten tänker inte längre garantera att barnen lär sig läsa och skriva, att de slipper bli rånade eller våldtagna, eller att åldringar får de pensioner eller den vård de trodde att de arbetat ihop till under ett långt liv. Samtidigt som de styrande skikten låter en ineffektiv stat svälla upplöser de nationen, vi uppgår genom osmos i en mångkulturell, globaliserad värld – och våra egna styrande skikt är redan integrerade med de andra styrande skikten i denna värld.

Men den här processen innebär att vi andra måste formas mentalt. Vi ska fortsatt disciplineras: det sker bland annat genom propagerandet av mångkultur och hävdandet av att europeisk och svensk kultur behöver möta och befruktas av till exempel den muslimska kulturkretsen. Det gäller också att skapa ett krismedvetande, en vilja att underkasta sig restriktioner i det egna beteendet: och här tillgriper man hotet om den kommande klimatkatastrofen – eller pandemier.

Och nu blir plötsligt nyliberalismen användbar för överheten (precis som vänstern en gång blev). Öppna gränser, total och fri rörlighet, inga inskränkningar för marknaden. Det finns inga traditioner och ingen historia värda att bevara och försvara. Den som reser invändningar mot utvecklingen är efterbliven och trög – se där nyliberalismens budskap och ser man på … sammanfaller det inte med överhetens behov.

Givetvis skapar den samhällsutveckling jag beskriver ångest hos många. Och här kan nyliberalismen verkligen komma till nytta. Vad dövar bättre än en redig sup och att man röker på? Och om man fortfarande är orolig kan man läsa valfri ledar- eller kultursida eller slå på statstelevisionen och tämligen ofta mötas av någon nyliberal som glatt förkunnar att allt kan bara bli bättre, hys förtröstan, hej tomtegubbar och slå i glasen och låt oss lustiga vara. Jag ser i dag att Mattias verkligen i sin statartillvaron dragit vidare från DN-gården till SVD-godset. Men det är samma saker han ska så åkrarna på det att överheten må skörda.

Nyliberalismens utveckling är lika sorglig som den svenska vänsterns utveckling. I ett Sverige där staten inte kan garantera ordning, utbildning och vård eller ens el till rimliga priser i landets södra delar … i detta Sverige blir frågan om alkoholmonopolet en viktig fråga för nyliberalerna. Eller rätten att dansa när man vill på lokal.

I mitt dagliga nyhetsbrev kommer jag i kväll att resonera vidare om det här med nyliberalism, Systembolag och spritkultur. Möjligen är det så att vi dricker mindre, men är vi verkligen mindre beroende av alkohol för det? Under åren som chefredaktör för Vin&Bar fick jag ju en del insikter i frågan – insikter som kom att komplettera de egna erfarenheterna av vådan att försöka dricka mer än Raymond Chandler.

Du prenumererar på nyhetsbrevet här.