Det finns några oskadade byggnader kvar i Syrien – men DN ger sig inte förrän de också raserats.

Kan det vara skribenter på väg in för att skriva dagens ledare i DN?

Det är alltid jobbigare att vara diktator om man ser vek ut. En flyende haka eller en mun med sladdriga och tunna läppar eller en klen kropp gör att diktatorn får det svårare att verka skräckinjagande. Det frestar också undersåtarna att göra uppror eftersom de tänker att den där sparrisen ska vi väl kunna avsätta.

Så Syriens Bashar al-Assad har inte bara en del av befolkningen mot sig, han har även det egna utseendet mot sig – något som också gällde hans far Hafez al-Assad. Om Hafez på sin tid förde tankarna till någon som förlösts med tång av en berusad obstetriker, så får Bashars fysionomi och uppsyn dig att misstänka att han förlöstes av två berusade personer, förutom obstetrikern med tång så fanns där också en barnmorska med sugklocka.

Om man som diktator begåvats med ett så vekt och veligt utseende finns bara en bot – visa obegriplig brutalitet mot dem som försöker ta makten – och det har Bashar gjort.

Men innebär det att DN:s ledarrredaktion har rätt i sin bedömning av vad som skett och sker i Syrien? Deras ledare i ämnet har i dag rubriken: 

”Tio års blodbad är massmördaren al-Assads gåva till Syrien”

DN:s ledarredaktion är lite märklig, de manliga medlemmarna ser alltid ut som om de rekryterats ur grupper som förr – när Sverige hade en värnpliktsarmé och en krigsmakt – hade blivit malajer … ett intryck som de försöker motverka genom att vara bombliberaler och alltid uppmuntra tanken på amerikanska interventioner i tredje världen – och dessa interventioner ska givetvis genomföras med andra västmakters stöd.

Normala, tänkande människor betraktar de senaste 20 årens utveckling och säger: ”Nej, nej, nej, inte en jävla intervention till – de leder ju bara till massdöd, svält och miljoner flyktingar.

DN:s ledarredaktion däremot … de hävdar istället i dagens ledare att:

”Hur det hade sett ut efter ett militärt ingripande mot al-Assad går inte att veta. Däremot kan varken Afghanistan, Irak eller Syrien tas som bevis för att sådana insatser alltid är fel. Det kommer att uppstå lägen i framtiden där våld är enda sättet att oskadliggöra en omänsklig regim.”

Vi ser här hur man redan börjar förbereda oss på en Biden/Harris-beordrad fullskalig attack mot Syrien; en invasion.

Argumenteringen är något förryckt:

”Däremot kan varken Afghanistan, Irak eller Syrien tas som bevis för att sådana insatser alltid är fel.”

Varför skulle de inte kunna tas som bevis för det? Lägg därtill haveriet i Libyen. Det finns inga bevis för att det förekommit bra USA-ledda interventioner och ingripanden – de leder alltid till värre elände än det de sägs vara till för att utplåna.

Varför skulle vi inte lita på fakta och erfarenhet?

Där skulle man kunna stanna i resonemanget – men det kan vara värt att gå vidare och granska DN:s påstående om att det är Assad som är ansvarig för att den syriska jorden är täckt av en blandning av aska och blod.

DN:s hävdar att allt börjar på den så kallade ”Vredens Dag” 15 mars 2011 med en demonstration mot Assad:

”Allt började när några ungdomar i staden Daraa greps och torterades för att ha klottrat slagord mot Bashar al-Assad. Protester utbröt på ”vredens dag” den 15 mars 2011, och spred sig snart över Syrien.

Diktatorn svarade med besinningslöst våld mot de fredliga demonstranterna. Så småningom tog en del av dem till vapen, desertörer anslöt sig, liksom islamister.”

Men ska man förstå inbördeskriget måste man gå tillbaka till åtminstone 2007. Då börjar USA oroa sig för Irans allt starkare positioner i regionen – med ett växande inflytande i Irak och Libanon, och en stark allierad i Syrien. 

Iran och shia-islam blev i USA:s ögon ett större hot än sunnimuslimsk terrorism och den nya strategin tog sig bland annat uttryck i att man knöt kontakter med, och beväpnade och tränade Assad-fientliga grupper de kommande åren.

Även Storbrittanien gjorde detta – Frankrikes tidigare utrikesminister Roland Dumas förklarade i en fransk TV-intervju att han under 2009 besökt Storbrittanien och mött högt uppsatta personer som förklarat att man understödde och tränade grupper som ville störta Assad. 

Och redan 2007 hade Seymour Hersh i New Yorker kunnat avslöja och beskriva hur skiftet i USA:s politik i regionen redan börjat genomföras. Hersh källor i regeringen och i underrättelsetjänsten hade berättat för honom att:

”USA har deltagit i hemliga operationer riktade mot Iran och dess allierade Syrien” … och att en följd av detta var ”understödjandet av extremistiska sunni-grupper” som var ”sympatiskt inställda till al-Qaida”. Saudierna skulle stå för en stor del av finansieringen och logistiken när det gällde understödet till dessa Assad-fientliga grupper.

Vi vet alla att den ”Arabiska våren” knappt ens ledde till kosmetiska förändringar, de system som skulle störtas förblev till största delen intakta … i ett enda land ledde demonstrationerna till inbördeskrig … Syrien – och det är just det land där USA, Storbritannien och Saudiarabien strävat efter ett regimbyte – åratal innan demonstrationerna.

Men trots all dokumentation kring USA:s strategi och målsättning i Syrien och i regionen beskriver ändå DN:s –som vi sett förloppet – som en spontan folkresning.

Det är väl en fråga om okunnighet i kombination med en vilja att alltid vara förespråkare för USA:s utrikespolitiska intressen (om det inte är en president som Trump som sitter i Vita Huset).

Assads Syrien är en brutal diktatur – men det som skulle upprättats om islamisterna med stöd av USA och saudierna segrat hade på helvetesskalan placerat sig någonstans mellan Raqqa under IS och Kabul under talibanerna.

Och den svåra och lite obehagliga frågan är förstås – om man vill garantera ett någorlunda sekulärt styre i ett land som Syrien – där det finns flera religioner och minoriteter – och dessutom islamister som vill skapa en muslimsk stat med sharialagstiftning … kan man i en sådan röra tänka sig något annat styre än en hårdför diktator som i görligaste mån ser till att alla håller sig någorlunda lugna och inte i religiös extas börjas mörda sin granne?

Skulle inte tro det.

Och i dag förklarar Storbritanniens utrikesminister Raab att landet inför sanktioner mot Assad och några av hans närmaste män och allierade.

Skulle kanske inte behövts om Storbrittanien för 13 år sedan låtit blir att träna och stödja fundamentalistgrupper i syfte att de skulle störta Assad.

PS. Med tanke på att jag nämner Roland Dumas så kan man också se det här som en del i min pågående serie om Frankrike, gaullismen och Europa … en serie som fortsätter de närmaste dagarna.

Rättvisan är kanske blind. Döv är den däremot inte, den förmår uppfatta minsta önskemål från överheten, även när den framförs viskande.

Göran Lambertz betraktar sin skyddsling Leif Thorsson. Men vem ska nu skydda Lambertz?

Att Göran Lambertz nu sitter häktad som misstänkt för våldtäkt har av en del bakats in i den vanliga berättelsen om Lambertz. Ni kan säkert upplägget, Lambertz beskrivs som toppjuristen som en gång var ett föredöme, men sedan gick något fel i och med Thomas Quick-fallet.

Jag tror inte den historien är riktigt sann.

Vi ställer ganska låga krav på de ämbetsmän som är jurister om vi anser att Lambertz en gång i tiden var bra.

Vi väljer nämligen då att bortse från fallet Leif Thorsson.

Thorsson var justitieråd och domare i Högsta Domstolen men blev 2004 föremål för en polisutredning för sexköp. I utredningen hävdades det att han köpt sex fyra gånger under loppet av två månader av och en samma person – en 20-årig gymnasist misstänkt för rån.

Thorsson medgav ett fall av sexköp och kom undan med böter på 40.000 kronor.

Men han fick behålla jobbet som domare i Högsta Domstolen. En domare kan bara skiljas från sin tjänst om det finns ”objektivt godtagbara skäl”.

Och det ansåg inte Justitiekanslern att det fanns utan istället konstaterade JK:

”Hade det rört sig om ett grövre brott eller upprepade brott hade vi gjort en annan bedömning. Men nu var det ett brott som har relativt låg straffskala, och vi bedömer att förtroendet för justitierådet inte är så skadat att han bör förlora sin tjänst.”

JK vid denna tid var Göran Lambertz och det var han som undertecknade beslutet som innebar att Thorsson kunde fortsätta sin ämbetsutövning.

Vi kan påminna oss hur det gick för Paolo Roberto. Hans företag och affärsverksamheter krossades.

Men en domare i HD som köper sex av kriminella får sitta kvar.

Ett halvår innan skandalen rullas upp har Thorsson dömt i ett sexmål i HD.

Riksåklagaren har begärt att en dom i hovrätten mot en ungersk hallick ska skärpas.

Men Thorsson och HD sänker istället straffet till 14 månaders fängelse och förklarade att det rört sig om frivilliga överenskommelser mellan hallicken och de kvinnor han tagit till Sverige.

Att Thorsson behandlades så milt av JK kan också ha berott på att att hans föräldrar, Inga och Sture Thorsson hörde till den socialdemokratiska adeln, mamman minister och toppdiplomat, pappan internationellt verksamt socialråd.

Och har man en rättsapparat där en justitieminister springer på bordell (Lennart Geijer), och där de högsta ämbetsmännen på departementet varit inblandade i turer med prostituerade (Haijby- och Kejneaffärerna) … ja, då är det kanske inte så konstigt att HD:s ordförande Bo Svensson skrockande avvisar tanken på att han skulle förbjuda Thorsson att döma i sexmål. Istället förklarar Svensson att Thorsson snarare är extra lämplig eftersom:

”… han har djupa kunskaper i ämnet”.

Allt verkar vara till salu i Frankrike. Men ... anar vi ändå inte att det hela vissa perioder styrs av män som anser att de styrs av värden som står över penningen? Möjligen kan det reta en del att dessa män anser sig stå över lagen.

Roland Dumas och Christine Deviers Joncour.

(Vi fortsätter serien som inleddes med en text om domen mot Nicolas Sarkozy. Seriens syfte är inte att i första hand diskutera hur korrumperade franska politiker är – utan att försöka reda ut vilka politiska linjer som står mot varandra i fransk politik – något som påverkar Europa – och Sverige. Och så diskuterar vi korruption och ställer frågan om vi verkligen har tänkt igenom det här med demokrati.)

Christine Deviers Joncour bodde i en stor lägenhet i Paris, själva fastigheten var från 1700-talet och hennes lilla appartement hade kostat 30 miljoner kronor.

Varje månad spenderade hon en kvarts miljon kronor på nöjen och shopping.

Hennes livstil påminde om den hos en mätresse till någon av Ludvig XVI:s högst uppsatta hovmän, vilket väl inte var så konstigt – hon var ju ändå Roland Dumas, den förre franske socialistiske utrikesministerns, hålldam. 

Vid den tidpunkt när polisen gör en razzia i Christine Deviers Joncours sjangdobla lya har dessutom Dumas nått krönet av sin karriär, han innehar den femte högsta posten i den franska republiken, han är ordförande i Konstitutionsrådet.

Dumas tröstar sin mätresse när polisen gör sitt tillslag 1997 med orden: 

”Lugn, min älskade, allt är glömt om några veckor”.

Så blev det inte.

Razzian kom efter ett tips till myndigheterna om att Deviers Joncours lyxliv bekostades av det statliga oljebolaget Elf, och att det var lite svårt att förstå varför detta bolag betalade ut pengar till henne.

Den långa utredning som inleddes kom till slut att visa att Roland Dumas 1989 hade ordnat en anställning åt henne på Elf, men hon utförde aldrig något arbete där. De följande åtta åren fick hon sammanlagt mer än 80 miljoner kronor från oljebolaget.

När Deviers Joncours släpps ur häktet efter några månader väntar hon på att Roland Dumas ska ta kontakt men det gör han inte, och Deviers Joncours som nu känner sig försmådd och sviken av sin älskare hör av sig till förundersökningsdomaren Eva Joly som leder utredningen av Elfs märkliga affärer. Deviers Joncour vill hämnas. Nu ska hon berätta allt.

Och så skriver också Deviers Joncours en bok som på franska får titeln ”La putain de la République”, alltså: ”Republikens hora”.

Dumas avgår från sin post år 2000  –  något annat är omöjligt med tanke på vad som framkommer under utredningen. Året efter är han en av de åtalade i den stora rättegången mot dem som är inblande i Elf-skandalerna.

Trots miljonrullningen mellan Elf och Deviers Joncours är det ett par skor som kostat 15.000 kronor som får mest uppmärksamhet i media; de är av märket Berluti och har inhandlats av Deviers Joncour som en present till Dumas. Skorna kan verka lite dyra, men då ska man betänka att i priset ingår att man en gång om året får ta med skorna till Berlutis butik och där får man dem rengjorda med champagne.

Utvikning om politikers sexliv: Studerar man fransk politik och landets moderna historia är det en sak man lät förundras över – och det är de folkvaldas sexliv. Ja, inte bara politikernas – det verkar som om hela det styrande skiktet har ett driftliv som absolut inte kan kontrolleras, och det är till och med ibland så att männens älskarinnor kan påverka utgången när viktiga beslut ska fattas. Som när Hélène de Portes får premiärminister Reynaud att vika ner sig och låta Pétain ta kontrollen och kapitulera för Tyskland.

Charles de Gaulle verkar varit den ende president efter andra världskrigt som var sin fru trogen, men Yvonne de Gaulle försökte faktiskt också påverka politiken. Hon ville att generalen skulle förbjuda kortkorta kjolar och inte ha regeringsmedlemmar som var skilda eller var kända för att ha varit otrogna. Det senare önskemålet var förstås omöjligt att tillgodose med tanke på hur franska politiker ser på det här med trohet. Franmännen får vara nöjda om de som har den politiska och ekonomiska makten är trogna fosterlandet.

Efter de Gaulle följer Pompidou som strax innan han ska inleda sin presidentvalskampanj blir inblandad i en sexskandal. En av beståndsdelarna är bilder på hans fru som deltar i en sexorgie. Den som arrangerat orgien och som antagligen ordnat med smygfotograferingen var en jugoslavisk gangster som var skådespelaren Alain Delons livvakt. Juggen återfanns sedemera död på en soptipp och Pompidou blev vald till president.

Giscard d´Estaing anses än så länge varit den president som höll sig med flest älskarinnor, tät följd av Chirac. Hos dessa två verkar affärerna med olika kvinnor nästan antagit formen av en industriell verksamhet och man måste ställa sig frågan om hur de hann med statens affärer.

Hollande och Sarkozy hade båda ett antal omtalade affärer, men de verkar åtminstone nöjt sig med en affär åt gången och inte som Chirac och d´Estaing hållit flera igång samtidigt.

Men hur var det med Mitterand då? Jo, även han hade flera affärer – men han hade också en familj vid sidan av den officiella … något som han gjorde sitt yttersta för att dölja – för han visste att där gick gränsen för vad folket skulle tycka var acceptabelt.

Det finns nämligen en märklig uppfattning om att de franska politikernas liderlighet är en följd av att fransmän i allmänhet är mer lössläppta än andra folk och att alla ligger runt även om de är gifta eller har ett fast förhållande.

Som Pamela Druckerman visar i ”Lust in translation: The rules om infidelity from Tokyo to Tennessee” – en studie av olika folks vanor och moral när det gäller sex så är fransmännen mer återhållsamma än till exempel amerikanerna. I Frankrike är 3,8 procent av männen otrogna, och två procent av kvinnorna, i USA är siffrorna 3,9 procent respektive 3,1 procent.

Och i undersökningar anger franska män och kvinnor att trohet är den egenskap de värdesätter högst hos sin partner.

Så franska politikers skörlevnad är inte något som är en följd av att de delar sitt folks kultur, det är en följd av att de har en egen kultur – skild från folket. 

En klassisk studie på området är ”Sexus Politicus”, de grävande journalisterna Christophe Dubois och Christophe Deloires reportagebok, en slags ”Alla presidentens män” men med ”män” utbytt mot ”kvinnor”. Här är allt kategoriserat efter hur säkert en affär kan beläggas – men de slutsatser som dras är tveksamma – både författarna och de som skrev om boken när den kom för lite mer än tio år sedan var ense om att fransmännen verkade vilja ha politiska ledare som hade många kvinnor – det skulle tyda på förmåga, kraft och potens, typ: kan man hantera en massa kvinnor visar det att man kommer att kunna hantera de många olika frågor och problem man ställs inför som president. 

Själv ställer jag mig tveksam till den tankegången. Dels pekar som sagt alla undersökningar på att fransmänen i gemen är tämligen moraliska och trogna. Varför skulle de se motsatt beteende hos sina ledare som tecken på styrka och kompetens?

Dessutom gör ju politikerna allt för att dölja sina affärer – när de kommer ut är det för att deras politiska motståndare läckt till media. Sarkozy såg ju till att chefredaktören för Paris-Match fick sparken efter det att magasinet publicerat bilder på Sarkozys förra fru på vift med sin dåvarande älskare och dessutom skrivit att detta var följden av att hustrun fått ett brev där hon informerats om alla makens kvinnoaffärer.

Presidenterna (och andra makthavare) vill inte gärna skylta med sina affärer – men om de till slut kommer fram är det ingen katastrof. Undersökningar visar att även om fransmän tycker att man ska vara trogen är de inte beredda att bränna de otrogna på bål, snedsteget är att betrakta som ett misstag, något alla kan göra.

Möjligen är det detta som skulle kunna sägas skapa ett band mellan folket och presidenterna; de senare framstår som mänskliga, som personer med fel och brister

Men det svarar inte på frågan om varför franska presidenter och toppolitiker är notoriskt otrogna, varför alla presidenter utom en sedan 1945 har varit libertiner – och samma beteende präglar premiärministrar, utrikesministrar och inrikesministrar.

Vi ska återkomma till frågan i de utvikningar som följer i serien. (Slut på utvikningen.)

Elf skapades ursprungligen av de Gaulle som en motvikt till USA:s oljebolag – han insåg vilket effektivt verktyg ett oljebolag kunde vara för att säkra Frankrikes intressen i framförallt Afrika och att ett bolag som opererade på olje- och energimarknaden också kunde utvidga landets inflytande på den afrikanska kontinenten. 

Till bolagets ledning för de utländska verksamhetsgrenarna rekryterades ofta personer från den franska säkerhetstjänsten.

Elf-pengar användes för att muta afrikanska politiker och för att föra dem till makten och om så behövdes understödja rena diktaturer.

Gaullisterna som hade ett säkert grepp om makten fortsatte förstås att använda Elf på detta sätt även efter det att de Gaulle lämnat politiken. Det fanns dock en skillnad i hur Elfs tillgångar brukades – de Gaulle var känd för sitt spartanska leverne. När han upplevde att det var i republikens intresse kunde han framträda som en segerrik romersk kejsare som förväntade sig att omvärlden skulle underkasta sig – och dessutom att världen skulle göra det glatt och villigt, kuvad och bländad av den makt, och överdådiga men raffinerade, rikedom som republiken uppvisade.

Men för övrigt ägnade de Gaulle inte sin personliga komfort och välfärd någon större uppmärksamhet. Lyx för honom var att få tillbringa tid med familjen i Colombey-les-deux-Eglises. De Gaulle var en puritansk krigare som satte nationen och familjen i främsta rummet. När statens affärer så krävde kunde han uppvisa hårdhet, känslokyla och brutalitet, men han var ingen lebeman som efterträdarna, som Georges Pompidou och Valéry Giscard d’Estaing.

1994 upptäcks vid en revision av Elfs räkenskaper att man gjort en investering i en textilindustri som ägs av Maurice Bidermann som byggt upp ett imperium i modebranschen. Sedan 1989 har Elf investerat närmare 200 miljoner kronor i Bidermanns företag. Varför investerar ett oljebolag i textilbranschen?

Nu börjar en utredning som kommer att rulla upp en del av märkliga affärer som försigått mellan franska socialistiska politiker och ledningen för Elf.

Det visar sig att Bidermanns företag i åratal betalat för den tidigare hustrun till Elfs tidigare VD, Loïk Le Floch-Prigent. Dessutom har Bidermanns företag varje månad utbetalar en nätt summa till Loïk Le Floch-Prigent tidigare gemål.

Men detta utgjorde bara en mikroskopisk del av de märklig penningflöden som utgick från Elfs olika konton. Totalt gick minst fem miljarder kronor under Mitterands år vid makten till att smörja, muta, och besticka makthavare och affärsmän samt garantera ett liv i lyx för franska politikers älskarinnor.

Antagligen rör det sig om väsentligt större belopp – utredarna fick aldrig tillgång till allt material de behövde för att kunna få en överblick över Elfs, den franska statens, och socialistpartiets affärer.

Ni minns väl Christine Deviers Joncour, hon som fick inleda det här avsnittet. Man ska inte förledas att tro att hon var ett viljelöst våp. Tvärtom var hennes övertalningsförmåga så omvittnad, och hennes relation med Roland Dumas så stark att Thomson-CSF-koncernen, som bland annat hade intressen i försvarsindustrin, anlitade henne för att övertala Dumas att upphöra med sitt motstånd mot en affär som Thomson-CSF ville se genomförd.

De ville sälja sex Lafayette-fregatter till Taiwan, och med Christine Deviers Joncours övertalningsförmåga samt rundhänta mutor till ett antal beslutsfattare på Taiwan kunde affären till slut genomföras.

Affären inbringade närmare fyra miljarder kronor, och närmare en miljard kronor betalades ut i provisioner. Dessutom damp några miljoner in på Dumas bankkonto.

Roland Dumas förklarade i intervjuer att om namnen på alla mottagare av provisioner i affären skulle bli kända skulle det leda till en internationell kris.

Resultatet av alla förundersökningar och åtal?

När utredningen gick mot sitt slut var gaullisten Chirac president – och han försökte rädda Elfs tidigare VD Loik Le Floch-Prigent (som var en god vän till Mitterand). Den förre detta VD:n fick i uppdrag att strukturera om Frankrikes järnvägar.

Här ser vi hur gaullister och socialister hjälper varandra när det behövs. Mitterand hade på sin tid satt stopp för en utredning som skulle undersöka en märklig Elf-affär där Giscard d´Estaing var inblandad.

Loik Le Floch-Prigent skulle ändå komma at ställas inför rätta och han fick fem år i fängelse. De två andra toppnamnen i företaget fick fem respektive fyra år i fängelse.

Dumas dömdes till sex månader. Ett straff som hävdes i högre rätt.

Men hur kommer det sig att en del i den franska högern och en del socialister skyddar varandras ryggar? Och hur kommer det sig att samtidigt försöker olika fraktioner av den franska högern förgöra varandra?

Det beror på att gaullister och en del socialister ofta har samma syn på Frankrikes roll i världen och vilken utrikespolitik landet ska föras.

Och för att vi bättre ska förstå vad den går ut på ska vi i nästa avsnitt se närmare på Roland Dumas. Han har hunnit med så mycket mer än att hålla sig med älskarinnor och gå omkring Berluti-skor. Betraktar man hans långa liv och karriär kommer man närmast att tänka på en kondottiär som blir renässansfurste.

Och att Dumas som ledartyp är så oförenlig med de officiella politikeridealen i en parlamentarisk demokrati … det kan ju betyda att det är de idealen det är fel på.

Varför har statstelevisionen så svårt att beskriva vad som händer i Frankrike? Kan man inte? Vill man inte?

Då och då får jag e-post där läsare och lyssnare invänder mot att jag använder uttrycket ”statstelevisionen” och ”medströmsmedia”. De som hör av sig menar oftast att i sak har jag nog mestadels rätt i min kritik av det som sägs i det jag kallar ”medströmsmedia” och ”statstelevision” – men att jag genom att ge tidningar, TV och radio nedsättande beteckningar försvagar styrkan i min kritik.

Varför så skulle vara fallet förstår jag inte, men så är jag ju också en enkel själ – så jag går inte vidare i den diskussionen – utan istället vill jag beröra ett missförstånd som jag i det här sammanhanget märker finns hos många av dem som hör av sig.

Alltså … mitt problem med dem som arbetar i medströmsmedia och statstelevision är inte att de försöker forma vårt medvetande så att det passar överheten.

Det i sig har jag inga problem med. Så ser världen ut. En del säljer sin penna, och sin själ (i de fall de har någon).

Tyvärr.

Det som stör mig är att de är obildade, okunniga och lata. Det försvårar den kulturella kampen för ett bättre samhälle eftersom det tvingar oss att utgå från en nivå som är så låg att det sanna och riktiga knappt kan skymtas därifrån. Det blir som att försöka diskutera interstellär rymdfart med någon som tror att jorden är platt.

Problemet med medströmsmedia och statstelevision är alltså inte att de kunnigt och kompetent förfalskar verkligheten, det är att de i sin okunnighet försumpar och försvårar möjligheten till rationell idékamp.

Konkreta exempel?

1 mars satte statstelevisionen in ett extra nyhetsinslag på eftermiddagen. Det varade hela 15 minuter. Man avhandlade ett enda ämne – den fällande domen samma dag mot Nicolas Sarkozy.

Det är en märklig nyhetsvärdering att just denna händelse skulle anses vara så viktig att den kräver en extra nyhetssändning på 15 minuter. Programledaren inledde lite stolt med att berätta att hon med sig i studion hade Christian Catomeris, ”utrikesreporter” som ”länge bevakat Frankrike”.

Inslaget kan du se här (ligger kvar tre dagar till).

Catomeris analys av det som hänt kan sammanfattas så här:

  • Det som hänt är ovanligt och unikt, det är första gången någon som varit fransk president döms.
  • Det är en sträng dom
  • Sarkozy var en ”färgstark” president som ville spela en roll internationellt
  • Sarkozy hade anhängare i högern som ville att han skulle försöka kandidera igen i presidentvalet, men nu är det kört
  • Sarkozy ser domen som en följd av att vänsterelement i domarkåren förföljer honom
  • Domen mot Sarkozy kan leda till att även Donald Trump ställs inför rätta

Det långa inslaget är plågsamt tomt på fakta och analys.

Catomeris försöker alltså framställa domen mot Sarkozy som unik, därför att det är en före detta president som fälls – men Jaques Chirac dömdes 2011 till två år villkorligt för korruptionsbrott.

Eftersom det är Frankrike som diskuteras bör man kanske också notera att flera premiärministrar, inrikesministrar och utrikesministrar de senaste 30 åren varit föremål för utredning, åtal, rättegång och att flera fällts. Och i vissa fall talar vi om domar som är avsevärt strängare än den som Sarkozy fick – och ofta har de drabbat medlemmar av just Sarkozys eget parti. Och de som har dömts har varit mycket mäktiga politiker – kanske har de inte haft titeln "president" – men flera av dem har haft en ställning som inneburit att de varit med och bestämt vem som ska bli president.

Förra året blev Francois Fillon dömd till fem års fängelse för missbruk av offentliga medel (bland annat ska han ha sett till att parlamentet avlönade hans fru för arbete som hon inte utförde). Fem år ... det är en sträng dom.

Fillon är nu inte vem som helst, han var Republikanernas kandidat i presidentvalet 2017 (det år då avslöjandet kom), och han hade tidigare innehaft ett antal olika ministerposter mellan 1993 och 2005 och hans karriär kröns med att han blir premiärminister 2007 till 2012.

Intressant i just det här sammanhanget är också hårdingen* Charles Pasqua, inrikesminister först under Chirac (1986–198) och därefter Balladur (1993–1995). 2005 döms han för sin inblandning i den så kallade ”Angolagate”-affären. Han hade tillsammans med andra franska politiker ordnat vapenleveranser till regeringen i Angola (vapnen kom framförallt från Slovakien). Pasquas mål var att ge Frankrike en bra position när det gällde oljeutvinningen i Angola och samtidigt ordna finansiellt stöd till sitt eget parti inför valen till Europaparlamentet.

Pasqua fick tre års fängelse varav två villkorligt – han frikändes senare i högre instans.

Premiärminister Balladurs stabschef Nicolas Bazire dömdes i juni förra året till fem års fängelse, varav två villkorligt. Åtalet gällde organiserandet av vapenaffärer med Saudiarabien och Pakistan – affärer som ledde till hemliga inbetalningar till Balladurs kampanjkassa.

Bazire är sedan början av 1990-talet nära vän och rådgivare till Sarkozy. Och efter sin tid i politiken har Bezire varit ett av de tunga namnen i franskt näringsliv.

I den franska högern kan vi alltså se två grupper framträda i det republikanska partiet – en grupp som formerades kring Chirac och en grupp kring Balladur och Sarkozy.

Båda grupperna har varit insyltade i korruptionsskandaler – och rätt många av de ledande medlemmarna i de två grupperna har blivit dömda.

Och dessa två grupper har kämpat om makten i det republikanska partiet genom att använda sig av rättsapparaten och ange motståndaren för dennes skumraskaffärer.

Att Charles Pasqua till slut hamnade inför rätta berodde på att han valde att stödja Balladur istället för Chirac som partiets presidentkandidat. Chiracs anhängare valde då att i tysthet lämna information till skattemyndigheterna om vapenaffärerna som Pasqua var inblandad i.

Anhängarna till Balladur och Sarkozy har inte varit sämre. De har ju haft ingående kunskap om Chirac-sidans givande och tagande av mutor och alla deras svarta affärer.

När Sarkozy blir president är ett av hans mål att krossa Chirac-sidan genom att använda dessa kunskaper. Uppmärksammat är hans uttalande om Chirac-fraktionen 2007 – innan han ännu hunnit installerat sig i presidentpalatser – under ett möte med ledningen för den gigantiska mediakoncernen Lagardère:

”Det kommer att flyta blod. När jag får makten ska vi hänga dem alla från slaktarkrokar.”

Där har vi orsaken till att utredningarna mot Chirac till slut ledde till att han ställdes inför rätta.

Men på vad grundar sig dessa motsättningar mellan Chirac-gruppen och Sarkozy-gruppen?

I första hand har de olika syn på Frankrikes roll i världen och den utrikespolitiska linjen.

De Gaulle drev en linje som markerade Frankrikes självständighet gentemot USA, och Frankrike drog sig i mitten på 1960-talet ur det militära samarbetet inom NATO. De kommande årtiondena markerade man ofta att man ansåg USA:s försök att dominera världen vara av ondo för maktbalans och fred.

Chirac var en stark och tydlig företrädare för de Gaulles politik. Exempel på detta var när Chirac och utrikesministern Dominque de Villepin mobiliserade andra stater (som Ryssland och Tyskland) för att markera motstånd mot Bush invasion av Irak 2003.

Chirac motsatte sig också alltid alla försök att få Frankrike att återinträda i NATO:s militära kommandostruktur.

Sarkozy ser däremot Frankrike om ett land som bara kan hävda sig internationellt om man allierar sig med USA, och är beredd att spela en underordnad roll. Med Sarkozy som president återinträder Frankrike fullt ut i NATO, och Sarkozy upprättar varma relationer med Bush, och än varmare med Barack Obama och Sarkozy visar sin tjänstvillighet i Libyen; där vill Obama se Khadaffi krossas – men han vill inte riktigt gå in med full kraft med tanke på de andra krig USA då är inblandat i. Då ställde Sarkozy upp.

(I morgon fortsätter vi med att gå igenom andra korruptionsskandaler i Frankrike de senaste decennierna – men nu med tonvikt på socialistpartiets roll i dessa. 

Jag kommer också att diskutera Frankrike i mitt nyhetsbrev de kommande dagarna. I kväll kommer jag att resonera kring varför Catomeris mal på i en kvart utan att kunna prestera en verklig analys av skeendet. Vad vill han egentligen uppnå?

Mitt nyhetsbrev prenumererar du på här. Det utkommer dagligen, några minuter innan midnatt.)

*Beteckning "hårding" när det gäller Pasqua kommer att få sin förklaring i ett av de kommande nyhetsbreven. Då ska vi diskutera den privata milis som Charles de Gaulle upprättade för att kunna slå till mot motståndare på sätt som kanske inte alltid var helt lagliga.

Jag söker mig tillbaka till 1600-talets läkekonst för att finna bot för mina – och samhällets – nutida krämpor.

Komedianter. Kan numera beskådas varje eftermiddag.

Tillvaron på min rehabavdelning är väl att betrakta som en slags existens under lock-down.

Väcks i morse av beskedet att vi nu inte längre får lämna våra rum. Lite extra lock-down. Orsak anges inte.

Men jag antar att det man egentligen vill få stopp på är mina nattliga räder mot avdelningens fika-förråd. Synd, jag tror det mycket stora antal dammsugare jag kapat åt mig har haft en välgörande effekt på mina lungor (märkligt delikata dammsugare för övrigt).

Thomas Sydenham hade säkert bejakat min självmedicinering; en gång när han kallades till en patient som pendlade mellan hysteri och depression konstaterade Sydenham att tillståndet hade sin orsak i alltför många åderlåtningar och en i övrigt mycket trist omgivning. Vad den sjuke behövde var en grillad kyckling och en halvliter starkvin, vilket omgående beställdes.

Patienten blev raskt bättre.

Ser ett nyhetsinslag i morgonteve från dagis. Fyraåringar har så dålig kroppskontroll att de inte kan hoppa jämfota. Hur ointelligenta kommer dessa barn inte att bli när de växer upp?

Men jag kanske inte ska vara så dyster över tillståndet i Sverige. Kanske kan det inte bli bättre! Tänk på Thomas Sydenhams ord:

”Ankomsten av en underhållande clown kommer att ha en mer välgörande inverkan på hälsotillståndet i en stad än 20 åsnor fullastade med medicin.”

Clowner framträder varje eftermiddag och det TV-sänds till och med, och åsnorna har redan börjat anlända med sin last av mediciner.

Thomas Sydenham var puritan och anhängare av Oliver Cromwell och kom med tiden – och för eftervärlden – att framstå som en utvecklare av läkekonsten och som sin tids Hippokrates.

Jag tror det är värt att notera att Thomas Willis, den andre store engelske utvecklaren av läkekonsten och neurovetenskapens fader (som vi diskuterat i tidigare avsnitt) var samtida med Thomas Sydenham, men Willis befann sig på andra sidan i inbördeskriget och kämpade för Karl I.

Willis och Sydenham var således motståndare i både politik och yrkesutövning.

Och en rimlig gissning är att deras olika politiska ideologier spelade roll för hur de såg på läkekonst, människa och medicin.

Sydenham hade föga till övers för Thomas Willis teoretiserande och spekulationer om hur kroppen och dess organ fungerade. Sydenham studerade vad som kunde observeras, föreslog sedan en bot, och fungerade inte den föreslog han en bot till … till slut hade man en lösning. 

Sydenham blev den förste som förklarade sambandet mellan flugor och tyfus, han var den förste att ordentligt beskriva scharlakansfeber och han gav sin samtid insikter om hur kinin kan brukas mot malaria och opium mot det mesta:

”Av alla de botemedel Gud i sin nåd givit människan för att minska hennes lidande, är inget så allmänt använt och effektivt som opium”

I brev, text och uttalanden vände sig Sydenham mot spekulerande och teoretiserande. ”Håll inte på och gissa så så förbannat mycket”, säger han till oss. ”Gå istället och sätt dig hos patienten, studera och observera det du ser. Utgå exakt från det du kan observera och inte från din förmodan om vad som sker under ytan.

Sydenham avvisade på religiösa grunder försök att finna sjukdomars orsak genom anatomiska studier där man karvade i kroppar. Gud hade enbart gett människan förmåga att med sina sinnen förstå tingens yttre natur – på detta skulle man koncentrera sig.

När vi studerar historien är det lätt att förledas att tro att den som står på kungligheternas och det beståendes sida är reaktionär, medan den som vill riva ned det bestående är revolutionär.

Rojalisten Willis och puritanen Sydenham ansåg båda att deras samhälle var sjukt.

Willis försökte förstå vad som hade hänt djupt inne i samhällskroppen, och hitta en bot, på samma sätt tänkte han när det gällde läkekonst. Han var en företrädare för ingenjörskonst både när det gällde samhälle och människa. Det gäller bara att få till ritningen över hela systemet och sedan kan man fingra på ventiler och dra åt skruvar.

Vi kan nog beteckna Willis som revolutionär i sin inställning, han vill förstå hur kroppen fungerar, han vill in och fingra i innanmätet, lägga et snitt här och ett där. 

Sydenham däremot betraktade samhällskroppen som en organism som faktiskt fungerade för det mesta, men ibland kunde den börja fungera sämre. Då gällde det styra de yttre förhållandena så att den kunde hela sig själv.

För Sydenham var det alltid ganska enkelt: ”Sjukdom är inget annat än kroppens försök att göra sig av med ett skadligt ämne”. Och när det gällde samhället ansåg han att det skadliga ämnet var den lättsinnige kungen och hans slösaktiga gunstlingar. Sydenham representerade en ny aristokrati.

Men självklart gjorde även Willis observationer och drog slutsatser utifrån dem. 

En del var dock mindre lyckade: ”Diabetes orsakas av melankoli”, andra var på gränsen till det fånigt självklara; som uttalandet att om man ramlar från en relativt hög höjd med huvudet före riskerar man att ens förståndsgåvor rejält försämras – om man nu överlever.

I dag rapporteras det med utgångspunkt i Unicefs siffror att lika många dött i världen av covid-19 som av restriktionerna i pandemins spår.

”Ja, och …?”, skulle Thomas Sydenham sagt om den nyheten, och därefter påmint oss om att:

”Jag kan med säkerhet bekräfta att de flesta av dem som anses ha dött av gikt har dött av den medicin de fått snarare än av själva sjukdomen – ett påstående som bekräftas av de observationer jag gjort.”

Sydenham misstrodde system som byggdes upp på grundval av teorier som i sin tur genererade teorier och som gjorde att systemet byggdes på än mer.

Den som betraktar dagens svenska no-go-zoner och säger: mer fritidsgårdar, mer socialsekreterare, mer kanelbullar och mysfika, mer av allt de som bor där vill ha … beter sig som de läkare som fortsatte skriva ut mediciner som påskyndade giktpatienters död.

Daniel Suhonen verkar i dessa läkares anda när han i AB på ledarplats nu skriver om gäng och no-go-zoner:

”Genom att lagföra de som begår brott kan ligor lösas upp. Men det spelar ingen roll hur många som döms så länge rekryteringen är större.

Där kommer samhället in. Det är något sjukt när unga dras in i svår kriminalitet av det här slaget. Här behövs sociala insatser, förskola, att föräldrar får stöd och kommer i arbete, att samhället fungerar. Det kan inte polisen lösa.”

”Polisen kan visst lösa allt”, skulle Cesare Mori ha svart Suhonen, ”bara politikerna inte lägger hinder i vägen”.

Vi lämnade ju ”Järnkommissarien” i förra avsnittet när han gått i pension, övertygad om att hans karriär var över nu när fascisterna fått makten. Mori hade ju gjort sig känd för att arrestera alla som störde ordningen i de städer där han var prefekt; det spelade ingen roll om de viftade med röda eller svarta fanor eller med sin älskarinnas underkläder. De låstes in.

Men 1924 ringer det på Cesare Moris dörr i Florens. 

Telegram, kommer hustrun Angelina in och berättar. Det är från inrikesministern Luigi Federzoni, och hon antagligen de senaste åren fått höra många nedsättande utläggningar från sin make om denne Federzoni (som var en sällsynt obehaglig person, halare än nykokt färsk pasta).

Federzoni vill att Mori ska återinträda i tjänst och bege sig till Sicilien för att bekämpa maffian – Il Duce gillar inte att det är maffian som är den verkliga makten på ön och inte den fascistiska staten.

Men, förklarar Federzoni för Cesare Mori, när de möts för att diskutera Moris framtid. Federzoni prisar Moris förmåga att skapa ordning och berättar att Mussolini är väl medveten om denna förmåga … men det finns ett litet problem inför utnämningen (och här kan vi anta att den den slemme Federzoni vred och skruvade på sig innan han vågade framföra det han skulle) … och problemet är inte bara att Mori inte är medlem av fascistpartiet, Il Duce har fått intrycket att Mori rentav är fientligt inställd till partiet och den nya ordningen.

(Och här stannar vi för i dag. I morgon ska vi diskutera portvinstår, Marsalavin och vad Järnkommissarien gjorde på Sicilien … och så ska vi försöka komma fram till vad som är bäst; Willis dystra optimism eller Sydenhams muntra pessimism).

Ta bort eller lägga till, fattas något dig ... eller är det något som tynger dig?

Operationen. Målning av Gaspare Traversi, 1753.

Kopplar av på dagarna med att läsa Richard Suggs ”Mummies, cannibals and vampires. The history of corpse medicine from the Renaissance to the Victorians”. Det är väl precis en sådan bok man ska studera när man befinner sig på ett sjukhus rehabavdelning.

Efter dagens trappträning vandrar jag ett varv runt rehabavdelningens fikabord, men upptäcker ingenting på faten eller i skålarna som påminner om de medikamenter och kurer som beskrivs i Suggs verk, och som skulle kunna påskynda mitt tillfrisknande. Han berättar om de potenta mediciner som fanns på 1600- och 1700-talen, till exempel mossa som växt på mänskliga benknotor, blandat med kakao och människoblod; ett läkemedel som ansågs kunna bota det mesta.

Dock finns det chokladsnittar på fikabordet. Kanske ska jag ta en näve av dem och se vad man kan få till nästa gång de ska ta blodprov på mig … kanske kan jag få behålla ett provrör (det är ju ändå mitt blod) … och sedan blandar jag blodet med chokladsnittarna, gäller bara därefter att också få tag på ambra och pioner så har jag en kraftfull medicin mot olika former av blodproppar. Det hävdade i alla fall den på 1600-talet framstående brittiske läkaren Thomas Willis.

Den som är kräsmagad och grätten kanske har svårt för beskrivningar av recept som innebär att man tager pannbenet på en dödskalle, pulvriserar det och därefter rör ihop mjölet med en moderkaka.

De tänkare, forskare och läkare – från renässans till 1800-tal som Suggs presenterar för oss präglades alla av sin vetenskaplighet, sitt logiska tänkande, sin experimentlust och sin intelligens och integritet … och ibland funderade de på hur omfattande de helande egenskaperna hos gamla benknotor kunde vara.

Man får inte förledas till att tro att de som ägnade sig åt medicin vid den tiden var charlataner och fuskare. Nyssnämnde Thomas Willis, han som brukade röra ihop gamla likdelar med vad som nu råkade ligga framme på hans laboratoriebänkar, samme Willis blir under 1600-talet neurologins fader – och hans beskrivningar av hjärnans och nervsystemets uppbyggnad kom att under flera sekel vara vägledande för vetenskapen.

Men när jag läser Suggs skildring börjar jag undra om inte de som ägnar sig åt de medicinska vetenskaperna kan delas in i två olika grupper; där finns den grupp som Suggs beskriver – de läkare och medicinare som tror att människan blir sjuk därför att hon förlorat något hon haft tidigare (eller så har det ämnet åtminstone minskat) – alltså tillför man samma substanser från en annan människa …. till exempel blod. (Och jodå, en sådan inställning kunde – om man går längre tillbaka i tiden än vad Suggs gör – leda till kannibalism.)

Den andra hållningen är inte inriktad på att tillföra saker som fattas kroppen, den är inriktad på att ta bort de saker på eller i kroppen som inte fungerar; ett ben med kallbrand, ett organ med en tumör eller så kapar man nervbanorna mellan pannloberna och de djupare liggande delarna av hjärnan. Eller så förändrar man de yttre förhållandena på ett avgörande sätt.

Och går inte samma typer av inställningar igen när vi studerar hur människor vill lösa samhällsproblem?

En del vill tillföra mer av det de tycker fattas. Gängkrig i förorten? Skjuter de på varandra och andra? Kärleksbomba dem. Mer kanelbullar! De har fått för lite kramar.

Så säger de som tror att vi föds goda, och att vi – eller våra samhällen – behöver lite mer bidrag, tyngdtäcken, pizza  eller något annat som fattas oss … eftersom vi inte längre är goda.

Den andra gruppen, den som ser det som nödvändigt att amputera och ta bort, har en helt annan lösning på dessa problem i förorten – eller annorstädes i samhället.

Jag tror vi talar för lite om frågor som dessa, om hur vi var och en ser på människan som varelse.

Om en del av oss sitter och bryner kirurgsågen medan andra ägnar sig åt att försöka blanda till den perfekta smoothien som gör att alla blir snälla är det ingen större idé att vi diskuterar något annat med varandra än just det faktum att vi förbereder oss för att på helt olika sätt kurera samma problem.

Eller så förbereder ingen sida sig i verklig mening. Alla bara pratar ... om annat.

Järnkommissarien Cesare Mori var definitivt en anhängare av idén om att samhällskroppen blir frisk om man kapar bort det som är sjukt.

Cesare Mori var en lagens man, eller snarare var han väl en ordningens man – det är två sätt att vara som inte behöver sammanfalla. Ordning var för Mori något enkelt och självklart, något mer grundläggande än det som stod i lagböckerna.  Som kommissarie och prefekt var det ordningen han såg som sin uppgift att upprätthålla, vad som än krävdes och vem det än drabbade.

Kaos var för Mori ett orättvisans tillstånd eftersom oordning alltid innebar att människor inte fick arbeta och leva i lugn och ro och sköta sitt.

Lagen grubblade inte Mori mycket över, han betraktade verkligheten och gjorde därefter vad som krävdes.

Mori ville egentligen bli militär, men ekonomiska skäl gjorde att han istället blev polis, och han stationerades på olika håll i Italien, som i Emilien-Romagna, på Sicilien och Florens. Mori är effektiv och handlingskraftig och befordras ständigt till allt mer betydelsefulla positioner. Det är därför han får återvända till Sicilien åren efter första världskriget. Uppdraget nu är inte att bekämpa maffian utan att göra något åt de banditer och stråtrövare som härjar på ön. Gängen har bildats av soldater som återvänt hem från första världskriget bara för att finna att det inte fanns så mycket att återvända till.

Mori går snabbt och hårt fram, och genomför en serie massarresteringar, men när han hyllas för att ha krossat maffian konstaterar han torrt att det enda som skett är att han fått bukt med en tillfällig företeelse – gängen av stråtrövare – som uppstått i spåren av kriget. Maffian finns kvar, orörd och starkare än någonsin och ett utplånande av den kräver att man också slår till mot de män som maffian mutat och kontrollerar i statsapparaten.

Innan Mori kan gå vidare i linje med detta förflyttas han av män i Rom som blir nervösa vid tanken på vad han tänker ta sig till.

Men det hela framställs som en befordring, hans framgångar i kampen mot de sicilianska stråtrövarna ger Mori kommenderingar i viktiga städer som Rom,Turin och Bologna.

Men i Bologna får han problem. Som regionens prefekt tolererar han inte de sammandrabbningar mellan kommunister och fascister som sker på Bolognas gator. Att den fascistiska rörelsen befinner sig på uppgång bryr sig inte Mori om. De ska hålla sig i skinnet precis som alla andra.

Ordning måste råda.

Efter fascismens seger och Mussolinis makttillträde tycker Mori att det nog kan vara vara dags för honom att gå i pension. Han känner sig nöjd med vad han åstadkommit, han har en lång karriär bakom sig med många framgångar, men han tvivlar nu på att han – som även slagit till mot bråkande svartskjortor – kan få fortsatt viktiga uppdrag och posteringar.

Så 1922, efter det att Mussolini genomfört ”Marschen mot Rom” lämnar Cesare Mori sitt ämbete och drar sig tillbaka för att tillsammans med hustrun leva ett lugnt liv i Florens.

(Moris titel var prefekt, alltså en ämbetsman i centralmakten som verkade i regionerna och hade stora befogenheter … så egentligen borde han väl på svenska kallas ”Järnprefekten” … men jag tycker det låter som en sträng rektor på på en skola för vanartiga pojkar – så det får bli Järnkommissarien).

Du måste kunna tänka dig en plats utanför dig själv där du är fri – annars är du ingen individ … hävdade Hegel i sina rättsfilosofiska utläggningar.

Han sa inte att du måste ha tillgång till en sådan plats, men du måste kunna tänka dig en sådan plats. Platsen där du är fri.

Låter det som ett enkelt krav?

Jag är inte så säker på det, nu när jag ser hur sociala media fylls av kommentarer om den senaste inskränkningen som Löfven annonserat i coronans spår:

”Bara en person får ingå i ett sällskap när det gäller att äta mat som serveras på en restaurang eller annan verksamhet som är del av en handelsplats.”

Den offentliga debatten kommer att handla om detta något dygn, eller om hur många man får vara i skidliften, eller vad som egentligen sagts om munskydd eller hur många sprutor det krävs innan man får krama någon.

Jag tror debatterna gällande pandemin – och vårt beteende – skulle se helt annorlunda om det fanns många människor i samhället som hade föreställt sig den där platsen utanför sig själva där de är fria. (Och nej, med det menas inte att man funderar på i vilket land man ska förlägga nästa chartersemester eller att man vrider och vänder på vad man har för planer i helgen eller nästa långledighet.)

I morgon fortsätter brevskrivandet från rehab, det blir mer medicinhistoria och mycket mer om Järnkommissarien och vi diskuterar även lämpligheten i att skendränka sicilianska olivodlare.

Om förlåtelse, våld, minnen och uppgivenhet.

"Dödens Triumf" (Konstnär okänd, ca 1446.) Urspungligen en väggmålning i Palazzo Sclafani i Palermo.

(En ny serie brev från sjukhuset, där jag nu rehabiliteras genom att gå i trappor och samtidigt – både på vägen upp och på vägen ner – grubblar på om det finns någon bot för samhället som det ser ut i dag.)

På eftermiddagarna är det trappträning, vilket innebär att jag går upp och ner i trappor alltmedan min syrgastillförsel justeras. Det är tuffare än det kan låta eftersom vi går i en sjukhustrappa, och sådana trappor är liksom inte tänkta att förmedla styrka, mod och munterhet. Tvärtom faktiskt. Av någon anledning är just sjukhustrappor den mest deprimerande form av trappor som finns. Men du har förstås ingen aning om det eftersom du liksom alla andra alltid tar hissen när du besöker en vårdinrättning av något slag.

Målet för denna min träning är att klara många trappor, till slut göra det utan syrgastillförsel, men ända med bra saturation.

Mannen som går före mig stannar på en avsats och andas tungt.

Han lutar sig mot väggen, tittar på mig, lättar lite på masken och säger:

”Här har man arbetat och skött sig prickfritt i 40 år och så ska det bli så här.”

Jag skakar till på huvudet, mest för att markera att jag uppfattat budskapet, men fortsätter förbi honom.

Vad ska jag säga?

Dels är jag för andfådd för att få fram något begripligt, dels är jag alltför förundrad över det han sagt.

Jag trodde inte att det fortfarande fanns människor i det här landet som hade en föreställning om att det ska råda någon slags rättvisa i tillvaron, typ: om du är god, jobbar bra, bakar fikabröd åt alla på din arbetsplats och dessutom hänger ut talgbollar åt fåglar på vintern då kommer dina lungor inte att fyllas med ett oräkneligt antal små blodproppar och du kommer inte att dagarna i ända tvingas att gå upp och ner i en sjukhustrappa.

Den bittre mannen på avsatsen hör till den lilla grupp människor som alltså trots allt fortfarande har föreställningar om att det borde finnas en slags kosmisk rättvisa. 

Lite vackert och lite tappert. 

Och lite ensamt måste det också vara. 

De flesta andra i Sverige i dag verkar inte tror på någon form av rättvisa alls, inte ens i dess allra enklaste eller mest självklara form. Det får bli som det blir tänker de, man får vara nöjd om man inte drabbas av en uppenbar orättvisa.

De som gömde sig och vägrade infinna sig på torget kunde då och då höra bräkanden, grymtanden och råmanden. 

Och så skott.

Därefter tystnad.

De som gömde sig visste vad som väntade. Dagen efter skulle köttet från de djur som slaktats under natten – boskap och fänad som tillhörde dem som gömde sig – säljas på torget. Säljas billigt så att även de fattiga hade råd att köpa sig en redig stek.

Och om de som gömde sig fortsatte att gömma sig visste de – för det hade de hört från andra byar – att de som letade efter dem skulle förgifta deras brunnar, och bränna deras åkrar. Fängsla deras anförvanter. Prygla deras kusiner.

Lika bra att vandra till torget och ge upp innan ”Järnkommissarien” lade landet än mer öde och förhärjat än det var … och hade varit i århundraden.

För ungefär tre år sedan … finalmatch i schackturneringen på Kolmården. Min motståndare D. beter sig om om det var ett parti blixtschack, själv förhåller jag mig till spelet som juggar brukar förhålla sig till schack … som en aktivitet som befinner sig utanför och bortanför tiden. Jag tillåter mig att grubbla på annat än det pågående partiet, ställer mig upp och går omkring lite, sitter och ritar små streckgubbar. Hämtar kaffe. 

”Man ska låta de rätta dragen komma till sig”, förklarar jag för min motståndare när han än en gång manar på mig. Att han blir uppenbart störd och har svårt att koncentrera sig på grund av min letargiska spelstil bidrar förstås till att jag försöker sänka tempot ytterligare.

Till slut sitter han och vaggar med överkroppen, och han suckar, och stönar och slår sig på låren varje gång han tvingas invänta mitt nästa drag. När det till slut låter som om han snyftar till säger jag:

”Men vad är problemet? Brinner det någonstans?”

Min motspelare slutar sucka, stöna och vagga med överkroppen. Stannar upp i sina rörelser och stirrar granskande på mitt ansikte.

Vår lilla publik verkar också ha på något sätt ha stillat sig.

Till slut verkar min motspelare nöjd med granskningen av mitt ansikte … som antagligen antagit en förvånad min.

”Det är lugnt, säger han, men du kan väl göra ditt drag i dag i alla fall”.

Han kommer långt senare att förklara att han trodde att jag på något sätt försökte göra mig lustig över honom med utgångspunkt i att han var dömd för mordbrand.

Något som jag inte haft en aning om. Många försöker fåfängt dölja för sina medfångar vad de sitter inne för, och D. hade länge levt i villfarelsen att ingen visst att han var mordbrännare. Det var dock bara i fängelset han försökte hålla sitt brott hemligt, på permissioner gällde andra regler, för som han förklarade för mig var mordbrännare mycket populära på Tinder och andra dejtingsajter: 

”Jo, men du vet, killar som mördar, rånar och misshandlar är inte så ovanliga, men vi mordbrännare är ganska få … så vi får ligga mycket.”

En märklig debatt har pågått ett tag om kriminella rappare som Yasin Byn och Jaffar Byn. Ska de spelas i statsradion, ska de vara med på galor och ska de betraktas som viktiga skildrare av samtiden?

De i kultur– och mediasfären som hävdar att kriminella rappare är viktiga att lyssna på tror att de därmed definierar sig som individer som är mer vidsynta och i verklig mening progressivt kultiverade … när de i verkligheten mest påminner om Bert Karlsson eller Fredrik Reinfeldt. Och de som vänder sig mot att Yasin&Jaffar spelas har kanske inte funderat på sin egen kulturkonsumtion.

Den italienska maffian i USA är märkligt omtyckt i västvärlden; i de flesta befolkningsskikt. Ja, egentligen är väl den italienska maffian var den än dyker upp i världen märkligt omtyckt så länge den framträder på filmduken eller TV-skärmen.

För det är förstås den populärkulturella bilden av denna maffia som fångat oss, och det faktum att det rör sig om familjedramer. Kanske fångas många av att de får se sina egna vardagliga konflikter och problem återges i en mer våldsam miljö. Man kanske till vardags jobbar på det kommunala byggnadskontoret, men man har samma grundläggande spänningar i familjen som Tony Soprano; ”Ska jag gå på föräldramötet? Men hur ska jag hinna det. Jag måste ju dumpa resterna av Salvatore Bonpensiero ute till havs – eller tycker du han ska ligga kvar i garaget under vinterdäcken tills han börjar lukta?”

Antagligen uttrycker fascinationen inför maffian en längtan efter fungerande starka familjer, och vi ska antagligen heller inte underskatta det utlopp för våra vardagsaggressioner som en film eller serie om maffian kan ge.

Människor känner missnöjet mola och mala, de saknar sammanhang och gemenskap … att under en timme eller tre låta sig förflyttas till en romantiserad maffiavärld blir som att ta en Alvedon. 

De lite äldre kollade på Sopranos eller nyss på The Irishman. De yngre lyssnar på gangsterrappare.

Fascinationen inför våldsverkare är utbredd.

Och ett tecken på den egna uppgivenheten.

”Om maffian framstår som skrämmande måste staten vara än mer skräckinjagande”, brukade Järnkommissarien säga när någon invände mot hans metoder.

”Förlåtelse finns bara för den som vill ha verklig förlåtelse”, förklarade Järnkommissarien, ”ingen förlåtelse är möjlig för för den som vill kunna dra sig tillbaka och leva på det han stulit från andra”.

Vad menade Järnkommissarien med ”verklig förlåtelse”?

Och vad han än menade är det lite svårt att förstå hur Järnkommissarien kunde få ihop den tankegången med sin uppfattning om att: 

”Den som söker din förlåtelse vill framförallt invagga dig i trygghet så att de senare kan slå till mot dig hårdare.”

Kanske var det så att Järnkommissarien aldrig förlät någon, vilket vore i överensstämmelse med hans ord om att:

”Bara Gud har rätten att förlåta och glömma. Människans plikt är att minnas.”

Järnkommissarien var av den långsinta sorten … och han hade dessutom kort stubin.

Järnkommissarien vann.

Den svenska staten och dess företrädare vinner däremot aldrig, deras idé om brottsbekämpning är ständig förlåtelse och evigt kanelbulleparty på fritidsgården: ”Ojdå, men har du skjutit din förra polare i huvudet? Men du, vi spelar klart den här omgången rullpingis så kan vi kolla om det finns någon plats i den slutna ungdomsvården där du kan sitta nästa år. Om de har pingisbord där också? Men självklart!”

(Del två i serien kommer i morgon, då ska vi prata Sicilien, tyska filosofer, och Hells Angels.) 

Remedios Varo: "Skapandet av fåglar" (1957). Min nuvarande smak för surrealistisk konst kan nog förklaras av de senaste veckornas sjukdomstillstånd ... men antagligen också av mitt återinträde i nyhetsflödet.

Det tjatas obegripligt mycket om vad vi kan och måste lära av den här pandemin. Och det tyckande skiktet i samhället arbetar hårt med att propagera för mer medel till just den form av verksamhet som håller dem själva med sockerlösning så att de orkar informera, kommunicera och framföra åsikter … och det de gör nu är att förklara för oss andra hur den verksamhet som är närande för dem också är livsviktig för oss.

Vilket förstås innebär att du dagligen kan läsa om att pandemin lär oss att vi ska satsa på dagis, teater, fossilfri ståltillverkning, hjälpmedel för handikappade, linbanor, bönpasta … listan är oändlig. Jag utgår från att de som propagerar för kostnadsfria tamponger och obligatorisk simundervisning numera också gör det med hänvisning till pandemins lärdomar.

Lite fascinerande är det att många anser sig kunna dra vittgående slutsatser om hur samhället behöver förändras med utgångspunkt från pandemin … när det samtidigt uppenbarligen är så att de som ägnar sig åt de medicinska vetenskaperna har lite svårt att bli överens om vad det är för sjukdom vi står inför, hur den ska hanteras, botas och förebyggas.

Det är som om förslagsställarna på samhälleliga åtgärder lägger upp taktiken inför en match innan de vet vilket lag de ska möta (å andra sidan har ju just det hänt både en och två gånger i svensk idrottshistoria … så varför inte i det här fallet också …).

Men det kanske mest märkliga bidraget till genren ”nödvändiga lärdomar av pandemin” lästa jag i morse på DN Debatt. Där var det de två professorerna Bo Rothstein och Lennart Levi som under rubriken ”Pandemin visar på behovet av förändrad högskoleutbildning” förklarade att:

”Den högre utbildningen måste nu ta sitt ansvar för att i utbildningen av framtidens makthavare bryta med tendenser till anpasslighet i stället för kritisk tänkande, grupplojalitet i stället för samhälleligt ansvarstagande, kortsiktighet och destruktiv ekonomism i stället för ett perspektiv grundat på en genomtänkt etik.”

Men när unga människor kommer till högskolan har de redan formats av det svenska samhället i två årtionden – eller mer. Vi kan i det här fallet lämna frågan om vad det innebär för deras förmåga att att läsa, skriva och räkna och istället koncentrera oss på det Rothstein och Levi vill diskutera; alltså hur högskolan ska forma självständigt tänkande människor och ledare.

Framtidens ledare kan bara växa fram i ett samhälle vars grundval är respekt för arbete och kunskap, och där familjen är den grundläggande enhet som garanterar samhällets stabilitet … och flexibilitet (för alla, även dem som inte ingår i en familj). Ledare formas och utvecklas i samspel med andra människor, ett samspel som äger rum inom ramen för meritokratiska, hierarkiska strukturer som premierar intelligens, flit och integritet.

Ser det svenska samhället ut på detta sätt i dag?

Nej.

Och då spelare det ingen roll om Rothstein och Levy får fullmakt att skapa en ny ordning på universiteten.

Ledare föds och fostras i den verkliga världen. I arbete, familj, föreningar, skola. 

De fostras inte i vår nuvarande vi-måste-alla-tycka-lika-och-ni-ser-mig-väl-nu-och tycker-om-mig-kultur. Ledare blir de som förmår gå mot denna kultur.

Ledare kläcks inte på högskolor.  Ledare formas inte i en framtida miljö som den Rothstein och Levi beskriver där det är så att:

”… nästa generation beslutsfattare lär sig tänka kritiskt, etiskt och i system med fokus på mänsklig välfärd och planetens överlevnad. Ett sådant nytänkande, med bas i FN:s enhälligt antagna Agenda 2030, måste nu komma att prägla läroplaner och kursinnehåll.”

Luta dig bakåt. Fundera på ditt liv. Vad du vill ha ut av det. Grubbla på hur Sverige ser ut. Känner du då att du längtar efter framtida ”beslutsfattare” formade av ”FN:s Agenda 30”?

Grattis i så fall, och kul för dig.*

Vi andra får nog dock se oss om efter ledarskap och klokskap på annat håll.

Högskolorna ska ägna sig åt att ge dem som studerar där kunskaper så att de kan bygga gigantiska broar, bota cancer, ta oss till Mars och vidare.

De framtida ledarna däremot – eller ”beslutsfattarna” för använda Rothsteins och Levis favorituttryck –  lär slipas och formas annorstädes.

*Det helt verklighetsfrånvända i professorernas förslag framgår till och med att två längre nyhetsinslag i statstelevelevisionens nyheter denna vecka. 

Det ena handlade om hur Kina bryr sig föga om FN:s Agenda 30  och det andra handlade om at Indien bryr sig lika lite om denna agenda.

Men i Sverige ska vi programmera framtida ”beslutsfattare” efter denna agenda.

"Trollkarlen", målning av Remedios Varo (1956).

En del av förmiddagen ägnas åt rehabträning. Först ska jag gå nio trappor ner till källaren, därefter vandra upp igen. 

Jobbigast är nog faktiskt att undvika att snubbla på alla sladdar jag är uppkopplad mot, eller förresten … jobbigast är att när jag inleder uppstigningen börjar Dave Edmunds ”Crawling from the wreckage” gå på repeat i hjärnan. Varför efter alla dessa år?

När jag efter att ha återvänt till mitt rum ska försöka förstå nyhetsflödet märker jag att Edmunds fortsätter gå på repeat. Undrar om det hjälper om jag ber dem dra ner på syrgasen?

Jag har en känsla av att många människors missnöje med tillvaron, och deras vantrivsel med det mesta, beror på att de tror att det finns ett senare syndafall. Alltså ett annat än det som Bibelns Eva ställde till med när hon lät sig luras att smaka på ett Granny Smith. Just den försyndelsen borde vi rimligen som art ha bestraffats tillräckligt för vid det här laget.

Någon måste alltså begått ett mycket allvarligt moraliskt etikettsbrott långt senare. Kanske beställt en tunnbrödsrulle med både gurkmajonnäs och räksallad.

Och efter det vände utvecklingen, någon slängde ut oss från skidliften mitt i störtloppsbacken. Som art nådde vi aldrig toppen och nu går det snabbt utför.

Snabbast går det i Sverige.

Mufflonfår har siktats i Grycksbo.

Kanske tror politiker och journalister och utvecklingen går att hejda om vi söker oss tillbaka i den närtida historien och hittar det där hittills oupptäckta brottet mot skapelsens ordning.

Man får i alla fall det intrycket om man läser våra tidningar.

I DN förklarade moderaternas Gunnar Hökmark att det nu måste till en ”sanningskommission”. Det som ska utredas är varför de svenska regeringarna (alltså mest socialdemokraterna) var så eftergivna mot Sovjetunionen under 1950-, 1960-, 1970- och 1980-talet.

Och varför inte. Det finns väl alltid någon historiker som behöver extraknäcka i en utredning.

Men det jag undrar är … Sveriges situation i dag … beror den i huvudsak på att Undén fjäskade för Gromyko och Schori för Breznjev … eller beror den situationen på att ledarna för Hökmarks eget parti ganska nyligen öppnade Sveriges gränser och bjöd in hela världen – och detta efter det att de mycket metodiskt monterat ner vad som fanns kvar av Sveriges krigsmakt?

Jag skulle vilja läsa en text där Hökmark diskuterade sin egen oförmåga de senaste 20 åren att försvara de nationella intressena mot sin egen partiledning.

Men istället vill Hökmark att vi ska gräva oss i vad som hände på 1960-talet, ett årtionde då vi trots allt hade en fungerande krigsmakt och ordning på gränser och välfärd.

Samtidigt inleder DN en reportageserie om hur bland annat sydkoreanska och chilenska barn verkar ha kidnappats från sina biologiska föräldrar för att kunna adopteras bort till barnlösa svenskar.

Wolodarski kräver sanningskommission. (En kommission till!?!?! Var ska de alla rymmas?)

Sverige är i förhållande till sin storlek kanske det största adoptionslandet i världen. Att DN riktar uppmärksamhet mot denna fråga beror på att den passar in i DN:s mer allmänna beskrivning av Sverige; ett litet land som genom historien tillfogat omvärlden obotlig skada; vikingarnas plundringar, stormaktens härjningar, deltagandet i slavhandel, eftergivenhet mot nazismen, följsamhet mot Sovjet och dessutom lever vi så gott och klimatsvinigt att antagligen som nation ensamma är skyldiga till att permafrosten försvinner från Sibirien innan veckan är över … och … som om allt detta inte räckte: Nu är det avslöjat – Sverige är också ett land av barnatjuvar.

Vi lever inte i ett land där direkt och omgående ansvar utkrävs av den som är ska leda en verksamhet – det må sedan vara vård av äldre som fått covid eller att förhindra att svenska kyrkor bränns ner … eller att det finns el till uppvärmning och industriell verksamhet.

Dagens makthavare tillåts alltid komma undan genom att de och media om så behövs startar diskussioner, gärna om möjligt brottsligt vanstyre som en gång i iden tillåtits utspela sig.

Men ska vi inte lämna sådant åt historikerna, och istället koncentrera oss på dagens vanvård och försummelser av rikets affärer?

Det förvånar väl ingen att minister Hallengren omgående förklarade att gamla svenska adoptioner absolut måste granskas. 

Ett gammalt vanligt makthavarknep. Klarar du inte ditt jobb, börja stöka med andra saker, som drar till sig uppmärksamheten.

Varje förnuftig, rationellt fungerande människa formar sitt och de sinas liv efter prioriteringar. Man koncentrerar sig på att klara av det som är viktigast i det givna ögonblicket och för framtiden. Allt annat får anstå. Man tar saker i tur och ordning.

Hittar man inte julgransfoten när granen ska kläs går man inte upp på vinden för att försöka hitta tvåmanstältet som försvann under sommaren.

Men det är precis det regeringen om och om igen gör. Och de andra partierna.

Ingenting blir någonsin färdigt eller avslutat, samtidigt som nya påstått akuta frågor förs upp på dagordningen.

Makthavare och överhet behöver få oss att tro att så måste verkligheten så ut – annars riskerar de att bli ställda till svars för allt det där de borde gjort.

Om vi nu är ense om att varje förnuftig individ – vare sig det är i deras egenskap av förälder, företagsledare eller bara så där i största allmänhet – prioriterar och löser saker i tur och ordning … varför ska vi acceptera att landet styrs av människor som saknar den förmågan?

Innan allt är försent måste vi hitta tillbaka till just det där "innan"...

Drömde i natt att jag lagade till en gigantisk Choucroute Garnie i en stor gjutjärnskittel över öppen eld. Med små nådiga vinkningar kommenderade jag fram undersätsiga, svartskäggiga män som tömde gigantiska karotter och fat i kitteln; surkål, fläsklägg, Franfurterkorvar men också rökta fläskkorvar från Morteau och grovhackade fläskkorvar från Montbéliard …ja, ni vet av den sort där köttet kommer från grisar som fötts upp på enbart vassle … och jo, det det blev nog också några strassburgare, ordentligt kryddade med muskot och koriander.

Och några lever- och blodkorvar slank också med.

Allt puttrar i gåsfett, och så i med en eller två flaskor riesling, svartpeppar, lagerblad, enbär, vitlök, lök och potatis. 

En enkel förklaring till denna drömorgie i protein och fett skulle kunna vara att jag de senaste dagarna här på intensiven varit konstant hungrig. 

Mycket hungrig. 

Skulle jag äta mig mätt skulle landstingets underskott öka ytterligare, så jag vågar inte stilla min hunger helt – men jag är ändå lite orolig för att mitt ätande kommer att innebära att den trevliga personalen inte får några löneökningar i år. Eller nästa år. 

Och jag tror att också de som väntar på nya t-bane- och tvärbane-linjer får bärga sig lite.

Eller så är det inte hunger, utan bara Joseph Conrad som varit i farten och regisserat min dröm. Han kanske tagit över mitt medvetande även när jag sover? Väl bekomme i så fall, någon måste styra och stabilisera mina tankar när syrgasen får dem att virvla.

Var det förresten inte så att den choucroute jag lagade till i drömmen alltmer kom att påminna om bigos? 

Conrad ville antagligen ge mig lite vägledning inför det nyhetsflöde han visste väntade under den kommande dagen och de märkliga diskussioner som där skulle uppenbara sig.

Han ville påminna mig om att han förvisso blev en brittisk gentleman, men att han också stod stadigt i polsk och fransk kultur och tradition. 

Conrad behärskade franskan innan han erövrade engelska språket, och när han skulle diskutera mer komplicerade saker föredrog han att tala franska.

Joseph Conrad var flykting.

Men han utgjorde aldrig någonsin – i något avseende – en kulturell belastning för något av de länder han levde i. 

Eller en belastning på något annat sätt. 

Det var en fråga om val … och att han såg världen på ett sätt som de flesta ännu inte förmår göra.

I en grundläggande mening är vi alla på drift, säger Conrad, utvecklingen driver oss bort från oss själva, från vad vi borde vara. Egentligen riskerar vi alla att bli flyktingar på det mest fundamentala sättet.

Och precis som vår förmåga att hålla fast vid oss själva inte är given, är inte existensen av det egna landet som man känner det givet.

Det är därför han förklarar att vår enda räddning är att surra oss vid masten; vid arbetet, familjen, kärleken. Nationen. De grundläggande sakerna. Glömma politiken.

Jag vaknar av att sköterskan bär in min frukost.

Fruktyoghurt.

Jag påminns åter om att det kommer att ta tid för mig att återvinna de mer än tio kilo jag tappat.

Och större delen av dagen som följer går jag omkring i ett moln av inbillade dofter från fläsk i olika former som puttrat i timmar med gåsfett och surkål. 

Upplever att personalen framåt eftermiddagen börjar titta konstigt på mig. 

Kan de plötsligt också känna lukten från den där drömgrytan?

Eller är det så att både det jag – och möjligen då personalen – tror vi känner doften av … faktiskt inte är en stadig surkålsgryta utan …. de tre sillmackor som jag suttit på större delen av ett dygn?

Numera tillbringar jag några timmar varje dag i en fåtölj vid fönstret. För att jag ska få det lite mjukare och bekvämare har jag placerat två tjocka kuddar på fåtöljens sits.

När jag på eftermiddagen ska fluffa till kuddarna upptäcker jag att under dem finns ett fat med tre av de fantastiskt goda sillmackor vi får till mellanmål här på avdelningen.

Jag har råkat lägga kuddarna över dem … glömt dem.

De visar sig faktiskt dofta lite som en choucroute.

Medan jag äter min frukostyoghurt hör jag på nyheterna om prins Philip som 99 år gammal i går kväll körde till sjukhuset. Han parkerar bilen och promenerar in på akutintaget och typ: ”Jag tror det är något med hjärtat … och en del annat”.

Att uppläsarna inte drar sig för att i samma nyhetsprogram spela upp litanior från svenska politiker och byråkrater som anser sig hotade och hatade finner jag märkligt. Gnället om hur synd det är om dem har nu pågått i mer än ett dygn och kommer väl att fortsätta ett tag till. 

Prins Philip kommer att ha hunnit operera sig själv och köra hem till Bettan på slottet innan de svenska politrukernas klagovisor avklingar; alla dessa uttalanden om hur de fylls av fruktan därför att tonen är så rå i det offentliga samtalet (och i det lite mindre offentliga också förstås.)

Och när Philip väl kommer hem till Bettan kommer han att lite så där i förbigående säga till henne: 

”Jo, men det gick bra mitt lilla kålhuvud, bara pumpen som hackade lite.”

Han kallar henne tydligen för detta …. lilla kålhuvud … rätt charmigt. Dessutom är ju ”chou” – alltså ”kålhuvud” ett inte ovanligt tilltalsord när man vänder sig till sin älskade i Frankrike.

Undrar dock vad Conrad skulle tyckt om mina speciallagrade sillmackor? Med sitt polska ursprung borde han ha gillat inlagd, men jag kan inte minnas att han någonsin nämner den rätten i sina brev eller texter.

Joseph Conrad kunde inte föreställa sig en riktig man … eller kvinna … som gnällde och klagade på att andra inte uppskattade dem tillräckligt mycket:

”Jag bad dem fara åt helvete med sina finstämda känslor! Jag hade inte tid. Jag var tvungen att…” och så följer en uppräkning av rör med ånga som måste tätas, styrsystem och roder kontrolleras, och vem vet vad mer. Är förstestyrman nykter? Blåser det upp till storm?

Conrad hade alltså aldrig kunnat förstå de politiker, makthavare, experter och journalister som nu i ett och ett halvt dygn om och om igen meddelat hur upprörda de är över allt detta ”hotande” och ”hatande”.

Vill de inte i verklig mening leda, forska, utöva myndighetsmakt eller informera kan de väl bara träda åt sidan. Om de orkar beskärma sig över att människor tycker illa om dem och söker vårt medlidande är det ett tecken på att de arbetat för litet.

Ibland blir det märkligt att läsa nutida litterära debatter om Conrad.

Var han en imperialist?

Eller var han tvärtom en anti-imperialist?

Båda ståndpunkterna har sina förespråkare.

Ingen av dem har rätt.

Joseph Conrad befinner sig utanför, bortanför, eller snarare … innan … dessa möjliga tolkningar.

Jag tror Conrads levnadstecknare Zdzisław Najder hade rätt när han menade att man inte kan förstå Joseph Conrad om han inte ser honom som en bärare av den centraleuropeiska och polska aristokratins ideal, där:

”… ära, trohet och plikt var grundläggande moraliska värden som bestämde individens förhållande till samhället och dennes ansvar för samhället; där finns idéen om nationen som en andlig gemenskap och vikten av vänskap…”.

Men samtidigt vågade Najder inte riktigt fullfölja tankegången – och säga att det inte bara är så att Conrad bara kan bli begriplig om man ser honom som bärare av en förgången tids ideal … utan att det också är så att vi bara kan göra oss själva begripliga i vår egen tid om vi själva axlar dessa ideal.

(Det har varit en på många sätt märkligt förlösande upplevelse att återuppta skrivandet medan jag återförs till livet på intensiven. Det här är den sista rapporten i just den här formen.)