Är det förvirrade själar som diskuterar rekryteringen till statstelevisionen. Eller är de förtvinade?

Jag är fortfarande övertygad om att någonstans, i någon sopcontainer, väntar ett par fotbollspjuck av det slag som Benny Guldfot hittade ... och de väntar på just mig.

Att jag blivit så konstig som jag är beror väl på att jag i barndomen identifierade mig med D´Artagnan, kapten Nemo och Benny Guldfot.

Nåja, jag blev väl inte konstig. 

Jag måste varit det från början.

Ett litet invandrarbarn i Sverige på 1960-talet kan väl inte rimligen identifiera sig med en musketör bördig från Gascogne i 1600-talets Frankrike, eller med en indisk prins som tillbringar livet på en ubåt, sittande i ett stort bibliotek där han konspirerar för att störta världens stormakter, eller med en kille i södra England som hittar ett par gamla fotbollskor med magiska egenskper?

Hade BUP funnits på den tiden hade jag säkerligen påtvingats ett klippkort.

För man kan ju bara identifiera sig med dem som ser ut precis som en själv.  ”Indisk prins i en u-båt!? Ge grabben allt vi har i medicinskåpet!”

Tanken på att det ska vara som att se sig i en spegel när man tittar i TV-rutan är själva förutsättningen för trätorna om den mångfald som anses vara bristande på statstelevisionen.

Så här säger Hanna Nyberg, Journalistklubbens ordförande på statstelevisionen:

”Det handlar inte bara om var man är född. Men vi jobbar med tv, att folk kan identifiera sig med fler de ser i rutan är jätteviktigt. Det är precis det här vi ska prata med Eva Beckman om. Det handlar om etnicitet, men också om vilken dialekt man har, var man kommer från i Sverige. Det känns som att det är en lite trött rekrytering när det handlar om vilka som får klättra och synas, som får de riktigt bra posterna.”

Kring det här har det redan utvecklats omfattande politiska debatter om huruvida det finns rasistiska strukturer på statstelevisionen.

Men själva debatten är ju rasistisk.

Den förutsätter att jag som invandrare i TV-rutan måste se någon som ser ut precis som jag, som låter som jag,

Annars kan jag inte ”identifiera mig”.

Jag har svårt att föreställa mig något mer nedåtande, fördomsfullt och rasistiskt sätt att se på människor. 

Problemet med Carina Bergfeldts rapportering är inte att hon är albylvit utan att hennes inslag är så okunniga att de ger mig huvudvärk. 

Men kunskap och förutsättningslös nyfikenhet är inte inslag i den här debatten.

Och det är just kunskap och förutsättningslös nyfikenhet svensk journalstisk saknar. Det är det som gör den färglös, grå och trist.

Och jag har svårt att förstå att många utan knot och med självklarhet accepterar tankegångar som Hanna Nybergs.

Förr tänkte jag att det berodde på att de inte vågade yttra sig, och säga emot dem som hävdade att kunskap är kopplad till pigmentering och ursprung. Men nu fruktar jag att de som håller med gör det därför att de inte har några drömmar, inte kan identifiera sig med någonting annat än sin spegelbild. 

De saknar existens i verklig mening, de vet inte varför de finns till och måste se någon som ser ut som dem själva för att tro på att de finns.

Undrar om det finns platser kvar på kapten Nemos ubåt?

Kan den som alltid skämtar om våra vanföreställningar behålla greppet om verkligheten?

I början av sin karriär gjorde Woody Allen allt för att slå igenom. Här boxas han med en känguru 1966.

Det var väl med ”Vicky Cristina Barcelona” som jag förlorade intresset för Woody Allen som filmskapare. I den filmen upplevde jag hur hans distanserade hållning till äldre män som begapar sig i mycket yngre kvinnor förlorade det tidigare självironiska bettet. Nu hade det gått över i ren gubbsjuka. Helt utan självironi.

Hans tidigare muntert stoiska filmer som utspelade sig i USA kom allt oftare att bli sängkammarfarser med handlingen förlagd till Rom, Paris eller Barcelona.

Han hade förlorat handlaget.

Eller möjligen sig själv.

Så det var med ett visst intresse jag började läsa Woody Allens nyutkomna självbiografi ”Apropå ingenting”. Kanske skulle jag få svaret på hans utveckling här? Jag gissar att det är rätt många som kommer att läsa denna bok, men att de flesta kanske gör det för att få reda på mer om en av filmvärldens mest utdragna skandaler och få nya detaljer om vad som egentligen hände mellan Woody Allen, Mia Farrow och Soon-Yi Previn. 

Boken börjar i ett furiöst tempo, det är som om Woody Allen funnit tillbaka till sin ungdoms språk som stå-upp-komiker samt författare av skämt åt andra. Humorn skapas genom spänningen mellan det extrema (händelserna och det tempo i vilket de skildras) och stramheten i själva framförandet och alla underdrifter. Pappan som när han ska berätta godnattsagor skildrar hur han bevittnat gangstermord och lille Woody finner det mycket mer givande än att få höra om Kalle Kanins äventyr.

Skildringen av uppväxten i en judisk familj hör till de bättre barndomsskildringar jag läst – och den ger en nyckel till förståelsen av Allens framtida skapande. Pappan livnär sig i den judiska maffans periferi – den kontrollerar ju bland annat det illegala (och legala spelandet) och klubbar. Inkomsterna drygas ut med långa arbetspass som servitör. Det är i dessa tuffa miljöer i det judiska Brooklyn den unge komikern formas.

Den Woody Allen vi möter i filmerna är en lite klen, försagd, intellektuell och smågnällig typ.

Den unge Woody vi möter i ”Apropå ingenting” är en livshungrig valp som idrottar (en utmärkt short-stop i baseball), spelar poker, jagar flickor (mindre framgångsrikt) och uppträder som trollkarl.

Men Woody vill bort från Brooklyn, han har förtrollats av Manhattan, han vill bo i en takvåning vid Central Park, och betrakta utsikten medan han dricker cocktails med kvinnor som ser ut som Rita Hayworth. Han inser att dit kommer aldrig en spänstig ung pokerspelande judisk grabb. De släpps helt enkelt inte in.

Han måste förvandla sig, och vad kunde egentligen vara enklare för någon som ägnat mycket tid åt att lära sig magiska tricks? Det gäller att skapa en illusion, publiken ska tro på det de tror sig se, inte upptäcka det som verkligen sker. Se vem han verkligen är.

Den judiska humorn blir hans väg. Han anträder den redan i tonåren, medan han går i skolan (vilket är ganska sporadiskt) börjar han leverera skämt till tidningskolumner och artistagenturer som behöver PR-onliners som deras klienter kan använda på galapremiärer för att framstå som smartare än de är.

Woody har en manisk arbetsdisciplin, och har dessutom en förmåga att skämta om allt han ställs inför – vare sig det är en krånglande brödrost eller en oförskämd hovmästare.

Han har snart skrivit sig över Brooklyn Bridge och sitter på Manhattan, dock bara i en etta med kök. Det kommer att ta ett tag innan han har den där takvåningen – men han kommer dit.

Skildringen av de årtiondena är mycket givande läsning. Vi får en inblick i de mekanismer som förklarar hur judisk humor på många sätt kom att bli amerikansk humor, för att inte säga västvärldens humor (och därmed också leda till att stå-upp-komiker numera inte är speciellt roliga … någonstans.)

Men vad är judisk humor? Jag tror man kan säga att dess grunddrag är en blick för det lite vackert fåfänga i människors försök att förhäva sig själva.

Humorn kan ta sig uttryck i ett stillsamt skämtande med utgångspunkt i den egna erfarenheten (den mest vanliga formen), eller så kan den ta sig uttryck i ett brutalt ironiserande över andras uppblåsthet (lite mindre vanlig, på grund av sin farlighet . Även för utövaren).

Woody Allen representerar och fulländar den första traditionen, Lenny Bruce den andra.

Bröderna Marx förenade båda traditionerna.

I det moderna samhället känner sig människan konstant hotad, i stort som smått, det gäller att visa att man hänger med på alla livets områden.

Om man då på scen eller i en film ställs inför en person som skämtar om sina egna tillkortakommanden och misslyckanden kommer man att känna igen sig själv och de egna problemen, men skratta befriat därför att man ju möter någon som är mer misslyckad än man själv. Och människor skrattade åt Woody Allen. Från de inledande årens gapskratt till de senare årens småmysande fnitter.

Att Lenny Bruce aldrig kunde få samma genomslag beror förstås på att de flesta människor inte riktigt uthärdar att få det påpekat för sig att kejsaren är naken – man skrattar först åt kejsaren, men sätter skrattet i halsen när man inser att man skrattar åt sig själv också. Möjligen är det så att den sortens judiska humor som Lenny Bruce levererade tyvärr aldrig kan växa sig stark, den som framför den kommer att gå under därför att det inte finns något socialt sammanhang där ett ständigt ironiskt ifrågasättande av allt är möjligt. Konträra komiker är en utrotningshotad art, aldrig blir de rödlistade av miljöorganisationer, däremot svartlistade av överheten … och de flesta andra.

Man kan säga att Lenny Bruce medvetet begick ett socialt självmord, som han sedan följde upp med ett fysiskt när han tog en överdos.

Woody Allen begår faktiskt också ett socialt självmord, dock omedvetet – och han verkar faktiskt inte riktigt förstå varför ... verkar det som när man läser självbiografin.

Han beskriver ingående sitt förhållande till kvinnor. Och förutom sitt första äktenskap verkar han dras till kvinnor som har allvarliga psykiska problem. Nåja, kanske det gäller den första hustrun också – det tyder väl inte på den bästa mentala balansen att gifta sig med Woody Allen de inledande åren av hans skrivarkarriär (och då utgår jag från den beskrivning han ger av sig själv vid den tiden); en man som arbetar dygnet om för att etablera sig som komiker, driven av ett mindervärdeskomplex som i storlek motsvaras av de där skyskraporna på Manhattan som lockar honom.

Han är alltid förvånad över att kvinnor vill ha honom, och är tacksam. Hans andra fru är bipolär, konstant otrogen, störd i sina relationer till de flesta (hon berättar inte för Woody Allen att hans svärmor tagit livet av sig), därefter kommer Dianne Keaton in på scenen. Här visar sig åter Allens märkliga partiella blindhet. Han har en skarp blick för sina egna och andras svagheter, men vissa saker ser han bara inte. Han berättar om hur han under deras tid tillsammans förundras över hur Keaton kan äta så mycket. De kan vara ute på restaurang och hon äter mer stek själv än de andra runt bordet gör tillsammans. När de kommer hem ställer hon sig direkt och gör en gigantisk sats pannkakor och trycker i sig dem. Allen konstaterar glatt förundrat att hon ”hade aptit som en skogshuggare”.

Först när han långt därefter läser Keatons självbiografi förstår han att hon långa perioder lidit av bulimi.

Han som om och om igen för in biobesökare i en magisk värld han skapat, och som i det verkliga livet förtrollar de vackraste kvinnorna verkar varit den som själv låter sig dras in i en illusion. Som någon som betraktar en magiker och som vill tro på det han ser; det är säkrast så.

”Apropå ingenting” låter oss möta en man som så länge lever på att skämta om våra vanföreställningar att hans liv helt kommer att domineras av dessa. De blir hans verklighet. En sådan människa kommer med nödvändighet att få problem i sitt eget verkliga liv, verkligheten finns inte eftersom han livnär sig på att röra sig i det som är våra vantolkningar av verkligheten.

Woody Allen visar därför också en total oförmåga att beskriva det som sker under hans äktenskap med Mia Farrow. Inga varningsklockor ringer när han möter henne, han funderar inte över att hon har sju adoptivbarn, ser bara att hon är vacker, bildad, rolig.

Han förstår heller inte riktigt varför det blir sådant liv om att han i sinom tid inleder ett förhållande med ett av adoptivbarnen.

Vi får här kliva in i en helt sjuk miljö, och ingen av parternas utsagor förtjänar någon större tilltro. Som att komma in på dårhuset och försöka medla mellan två personer där den ena anser att jorden är platt som en pannkaka, och den andra anser att den faktiskt är en pannkaka.

Den som alltid ägnar sig åt att skämta om människors beteende riskerar till slut att inte ta något på allvar, inte ens de mest elementära regler som gäller förhållande mellan människor.

Ungefär det hände Woody Allen.

Ändå ger mig den här självbiografin tillbaka en del av min ursprungliga känsla för Woody Allen. Kanske för att jag kan föreställa mig verket filmatiserat, och i en tillskrvien slutscen står Woody vid Brooklyn Bridges brofäste på Manhatten. Han står med ryggen mot Brooklyn. Det småregnar. Han drar ner kepsen i pannan för att skydda glasögonen. Drar kavajen tätare omkring sig. Rycker på axalarna.

Vänder sig om och börjar gå över bron. Tillbaka hem. 

Han muttrar för sig själv på Brooklyn-jiddisch: ”Vad hade jag väntat mig? Jag är en schlepper, en yokel, en rube. Till slut trodde de att de såg igenom mig och sa att jag var en gonif. Men jag är ju bara en schmuk.”

Och när han nått till brons högsta punkt har han redan kommit på vad nästa film ska handla om. Han ska börja om. De är envisa, de som har rötterna i den delen av New York.

Var Stephen Hawking den teoretiska kosmologins Ian Dury?

Rockstjärna? Snarare rockvaktmästare…

Min misstänksamhet väcks alltid när media utnämner tänkare till ”rockstjärnor”. Nu senast är det den svenske filosofen Martin Hägglund som betecknas så i tidningar och TV.  Tidigare var det ekonomen Thomas Piketty.

En del vill kanske hävda att det inte säger något om kvaliteten och djupet hos de båda tänkarna, det enda som bevisas är att journalister numera har väldigt begränsat ordförråd och samma begränsning gäller deras erfarenheter. Deras enda referens är ”rockstjärna” när det gäller någon som får uppmärksamhet. Och de tror sig inte kunna få läsare av intervjuer och recensioner annat än genom att utgå från att läsaren lockas av att få veta att X är som ”en rockstjärna”.

Men man ska i sig se upp för filosofer som kan betecknas som ”rockstjärnor”.

Filosofer ska leverera bistra sanningar om tillvaron, deras ord ska inte få folk att hoppa upp och ner, deras tankar ska få människor att sätta sig ner och tänka efter och inse att livet kräver ansträngning och möda. Riktiga filosofer ska inte få dig att omedelbart ”må bra”, och förnöjt acceptera tillvaron.

Riktiga filosofer kan därför aldrig få beteckningen ”rockstjärna”. Deras tankar är för besvärliga, kanske till och med för motsägelsefulla och svårbegripliga för att kunna få konsertbesökare att crowdsurfa.

Jag har inget mot rock.

Och om Martin Hägglund nu absolut måste beskrivas som något från rockmusikens värld så påminner han väl mest om Jon Bon Jovi. 

På alla sätt. 

Tyvärr.

Vi försöker förstå om en kortväxt man är så stor som skribent som han själv alltid framhäver.

Jan Guillou är den svenska journalistikens motsvarighet till politikens Carl Bildt. Guillou talar liksom Bildt långsamt och med ett mjukt eftertryck, ett slags debattens lågaffektiva bemötande. Lite överlägset och långsamt.

Det får människor och tro att de båda tänker efter samtidigt som de talar. och att de tänkt efter innan de talar.

Vi tror ju gärna det bästa om andra.

Liksom vi tror dem när de säger att de är bäst på det de gör och vet vad de talar om.

Och båda skrockar de skorrande som forna tiders torgmadamer på Östermalmstorg gjorde om man försökte pruta – på så sätt skapar de intryck av att motståndaren troligen är lätt sinnesförvirrad eller i bästa fall bara extremt okunnig.

Och dessa tekniker har fungerat.

På måndag inleds en serie om Jan Guillou i mitt dagliga nyhetsbrev. (Det blir Carl Bildts tur senare).

Nyhetsbrevet kommer ut dagligen och du prenumererar här.

Varje brev innehåller texter jag inte publicerar någon annanstans och de handlar om allt från svensk inrikespolitik till mellankrigstiden i Centraleuropa eller Hollywood på femtiotalet.

Några matskedar franska filosofer då och då. Dagboksanteckningar.

Brevet kommer också framöver att innehålla intervjuer och reportage.

Ibland infamt. Alltid rabulistiskt.

Ett vitt pappersark är tomt på innehåll. Det gäller det som kallas vitt privlegium också.

Olof Palme håller tal på på Fårö, den svenska nomenklaturans motsvarighet till Jalta. Det kan bli trångt bland raukarna för den nomenklaturan i framtiden.

Den svenska överheten har de senaste årtiondena predikat för oss att vi måste vara förändringsbenägna.

Det innebär att vi utan knot, gnäll och gny ska acceptera:

– att arbeten rationaliseras bort på grund av teknisk utveckling

– att arbeten försvinner till andra länder

– tanken på att arbeta längre upp i åren

Eftersom arbetslösheten bland svenskar är tämligen låg trots de snabba omställningarna i samhället visar detta på en nästan obegriplig förändringsberedskap. Man omskolar sig, man byter bransch, man tar jobb där de finns. Man byter ort. Bryter upp.

Man skjuter sina tvivel åt sidan, tränger undan tankarna på om det verkligen är bra att gamla svenska industrier övergår i utländsk ägo och förtvinar här men växer i andra delar av världen. Man undviker att fundera över om allt det som kallas teknisk utveckling och digitalisering verkligen är av godo. Man har inte tid att grubbla över vad det gör med människor, liksom man undviker att bekymra sig över döda stadskärnor och döende landsbygd.

Man har annat att göra, man måste hänga med i utveckingen och se till att man kan försörja sig.

Och stannar man upp så hör man mässandet från politikerna (oavsett partifärg): ”Förändringsberedskap, flexibilitet, utveckling!”.

Och människor hör och lyder. De bryter upp går, går vidare, lämnar det som är vant bakom sig. Låter själ och självförtroende gröpas ur lite till. Börjar om.

Arbetslösheten bland svenskar och inrikes födda är ungefär fyra procent.

Budskapet om förändringsberedskap, flexibilitet och utveckling riktas däremot aldrig till de hundratusentals människor som kommit till Sverige efter år 2000.

De ställs aldrig inför stenhårda krav på att överge alla vanor, sedvänjor och kulturella mönster som kan lägga hinder i vägen för att de arbetar.

Deras vanor, sedvänjor och kulturella mönster ses i stället som en tillgång i ett Sverige där de infödda väntas vara beredda på ständiga omställningar.

Arbetslösheten bland utrikes födda i Sverige är 26,7 procent om de kommer från Afrika.

Arbetslösheten bland utrikes födda i Sverige är 22 procent om de kommer från Asien.

Det Sverige där de infödda förväntas följsamt underkasta sig varje förändring som följer av det som sker i politiken och på börsen är också ett land där de utrikes födda anses undantagna från dessa krav.

Och överhetens krav på att vi ständigt ska vara beredda på att ställa om våra liv är förstås följden av att de måste vara beredda att försörja dem som inte vill ställa om sina liv.

Dessutom tillåts de att ställa till ”stök” (som politikerna kallar det) på skolor, i förorter och snart sagt i hela samhället.

Det var därför vi i gårdagens sändning uttryckte vår uppskattning för den brittiska ministern Priti Patels förslag om att placera landets flyktingar på en ö. Det möjliggör en förnuftig kontroll av vilka det är möjligt att släppa in i samhället och det omöjliggör för dem som inte kan släppas in att vålla samhället sår som det tar lång tid att läka.

Det gäller bara att bestämma sig för vilken ö Sverige ska välja.

I går ett paradis. I dag ett helvete. AB har svårt att bestämma sig för hur det ser ut i förorterna.

Fredrik Virtanen har alltid (oavsett ålder) sett ut som en vandrande tonårsfinne.

Han är uppenbarligen lika svår att bli av med.

I dag har AB ordentligt slagit upp sin kartläggning av gängen som "sätter skräck i Stockholm".

I presentationerna av gängen tar man ofta upp hur länge de ägnat sig åt mord, rån. misshandel och knarkförsäljning. En del har en historia som sträcker sig mer än ett årtionde tillbaka i tiden. En del ännu längre.

Så här skrev tidningens dåvarande ledarskribent Fredrik Virtanen 30 juni 2017:

”Media är medskyldigt till vanryktet som drabbat många orter. Den medelklassfixerade journalistiken besöker bara arbetarklassen när knutarna brinner.

Jag rekommenderar alla rädda att ta en promenad i Husby eller i Charlottenborg. Klassklyftornas problem syns, mycket behöver fixas med skattepengar, men rädd lär ingen bli. Risken att drabbas av brottslighet är högre en kväll på Stureplan.

Orterna bör rentav framstå som paradis för den som låtit sig luras av ”no go-zone”-propagandan.”

AB i dag: De kriminella gängen har mycket länge ostört fått växa.

AB för tre år sedan: De kriminella gängen finns inte i förorten. Det är farligare på Stureplan.

Virtanen var ju inte ensam på AB om att avfärda dem som hävdade att förorterna var förlorat territorium för det svenska samhället. Allt är lugnt, för att inte säga som ett "paradis", var det budskap som skulle framföras från ledar- och kultursidor i medströmsmedia.

En och annan fritidsgård till, en utomhuspool och återkommande turneringar i fotboll och basket så skulle allt bli perfekt.

Och nu skildrar AB en verklighet där livsfarliga gäng fått breda ut sig ostört.

Och gängen har kunnat göra det genom det propagandakrig som AB fört mot dem som berättat hur det är i Rinkeby och Botkyrka.

Inte ett ord av ursäkt från tidningens ledning och ägare i samband med dagens publiceringar. Inget deklaration om att man svikit i det journalistiska uppdraget, inget löfte om att rensa upp på redaktionerna.

Istället är Fredrik Virtanen tillbaka.

Han fick ju ta en time-out, eller blev snarare utvisad, efter avlöjandena om ett allmänt grisigt beteende mot kvinnor.

Men nu, efter att ha suttit att ha suttit av utvisningstiden på en kaféstol vid Nytorget publiceras han åter i AB.

En del skribenter blir odödliga genom sina kunskaper, sin integritet och sin formuleringsförmåga.

Andra verkar vara odödliga genom sin totala avsaknad av dessa egenskaper.

Morgan Johansson driver på för att det ska statueras exempel.

Fastighetsmiljardären Erik Selin åtalas nu för folkbokföringsbrott.

Vi har 119 000 personer som finns i landet utan att vara riktigt folkbokförda.

De flesta av dem är utlandsfödda.

Givetvis väljer då åklagaren att åtala en svensk fastighetsmiljardär.

Denne anklagas dock inte för att på något sätt ha skott genom att skriva sig på sitt kontor – han har ju gjort det för att skydda sin familj.

Verkar åtalet ologiskt?

Vore det inte rimligare att jaga fatt på alla dem som tillsammans med 47 andra är skrivna på adresser i Botkyrka eller Hallonbergen?

Nej, nej.

Nu tänker ni för inskränkt.

Den som gett de här direktiven är förstås Morgan Johansson. En man med visioner som är större än våra. Ja, de är rentav större än han själv. Å andra sidan är det mesta större än Morgan Johansson.

I vilket fall. Jag råkade överhöra samtalet mellan Morgan och åklagaren som nu åtalat Erik Selin.

MJ: Hej, det är Morgan. Du, vi måste ta tag i det här med folkbokföringen. Alla gnölar om att vi inte vet hur många som bor landet, och att vi inte ens vet var många av dem bor.

Åklagaren: Folkbokföring är väl kanske inte vårt bord riktigt. Har du inte ringt fel.

MJ: Klart det är ditt bord. Har man inte skrivit sig på rätt adress så är det ett brott mot lagen.

Åklagaren: Men …

MJ: Inga men, ge mig istället några män som bor någon annanstans än där de påstår att de bor.

Åklagaren: Tja, jag kan väl be polisen skicka en piket till Möllan och ta in de tio första de stöter på där.

MJ: Men det fungerar inte. Ingen bryr sig om du ifall åtalar en Ali eller Muhammed. Det måste vara någon som visar att vi tar det här på största allvar. Att ingen går säker i vår jakt på folkbokföringsfuskare.

Åklagaren: Så du vill ha en väletablerad svensk medborgare åtalad för brott mot folkbokföringslagen?

MJ: Jajamen, nu har du fattat galoppen! Skött dina kort rätt och nita några Koranbrännare också så ska vi se om du inte kan få komma till Stockholm  och bli befordad både uppåt landet och i karriären.

Åklagaren: Men det finns faktiskt ingen rättslig grund för att åtala någon för att de eldar upp Koranen.

MJ: Brott mot eldningsförbudet?

Åklagaren: Men vi är ju snart i oktober. Eldningsförbud?

MJ: Kräv att det förlängs i preventivt syfte. Den globala uppvärmningen du vet. När som helst kan ni ha en värmebölja därnere och om någon eldar riskerar hela Skåne att stå i lågor. På det sättet visar du också miljömedvetenhet. Alltid bra för karriären. Vete fan om du inte rentav skulle kunna åtala Koranbrännarna för miljöbrott.

Åklagaren: Jaja, jag ska se vad jag kan göra.

PS. Man ska aldrig underskatta Morgan Johansson list. Något som jag tog upp här i Nätmagasinet.

Vad gör man inte för att hålla en del personer borta från skolan.

Det har blivit en hel del liv om att Jensens grundskola i Göteborg nu har förbjudit bärande av mjukisbyxor på skolans område.

Men ledningen vågar inte riktigt berätta varför.

Orsaken är att Göran Greider deklarerat att han trivs bäst i mjukisbyxor och flanellskjorta. 

Rektorn vill gardera sig mot någon lärare ska få för sig att bjuda in Greider för att denne ska berätta för eleverna om någon av alla de böcker han påstår sig ha läst, eller människor han anser sig ha mött.

Rektorn kan ju inte gärna gå ut och förbjuda Göran Greiders närvaro på grund av dennes skadliga åsikter – då skulle hela kultur-Sverige protestera och börja prata om Ungern och Polen.

(Ett annat sätt att hantera Greider är att läsa senaste numret av det digitala magasinet QLN där jag har en lång genomgång av Greiders tänkande och försöker förklara vilka behov han egentligen fyller. Inhandlar numret enkelt gör du här.)

Jag finner det ganska tilltalande att frågor om mode och stil börjar ta plats i politiken. En del kanske vill hävda att det har de alltid gjort – och hänvisar till T-shirts med tryck. 

Ni vet … alla de där tröjorna med Che Guevara, men även den andra sidan har ägnat sig åt sådana markeringar av vilken stam man tillhör. Ett utmärkt exempel på detta är det brittiska klädmärket ”Lonsdale”.

För några årtionden sedan började deras försäljningsavdelning undra varför deras T-shirts plötsligt börjat sälja så väldigt bra i Väst-Tyskland. Det visade sig att de var populära bland nynazister. Deras parti NSDA var ju förbjudet och man fick inte propagera för det. Men om man köpte en Lonsdaletröja med loggan på bröstet och gick med bomberjackan uppknäppt så syntes bara bokstäverna ”NSDA”.

Men som sagt, T-shirts eller kepsar med politiska budskap är egentligen bara ett bevis på att man inte har tänkt igenom var man står – och vem man är. 

Den tänkande människan har inget behov av att se ut som alla andra, den tänkande människan har en uppfattning om vem han eller hon är – och vad som därmed skiljer honom eller henne från alla andra – och låter detta ta sig uttryck i klädseln... utan att det bokstaveras på bröstet eller framhävs med en tryckt bild.

Att inte bry sig om sin klädsel, utan att göra en Göran-Greider och i alla sammanhang lufsa runt i mjukisbyxor och flanellskjorta visar att man inte tar ansvar för sig själv.  Och att man därför kanske ska undvika att ha åsikter om hur man ska ta hand hand om miljö, trafik, försvar, skola … eller vad det nu vara månde.

"Förr skulle nationen bli välmående genom export av sådant vi producerade."

I Mona Sahlins spökskrivna memoarer ”Makt-lös” finns en mening som faktiskt förklar det mesta i den sentida svenska utvecklingen.

Sahlin sitter 2014 och funderar på partiets framtid:

””Vi sa att vi stod på de svagas sida, ändå ville de svaga inte veta av oss.”

Socialdemokratin har från 1960-talet och framåt sett som sin uppgift att ta hand om och hjälpa ett arbetande folk som de hävdat bestått av individer som är oförmägna att ta hand om sig själva – människor som vill bli omhändertagna.

Men detta arbetande folk hade ju röstat på socialdemokraterna för att de skulle få säte och stämma genom sina ledare när rikets angelägenheter avhandlades. Socialdemokratin förs inte till makten av människor som vill bli omhändertagna. Den förs till makten av människor som vill rå sig själva. Deras drömmar tar sig formen av möjligheten att arbeta så man kan försörja en familj på ett bra sätt, skaffa sig en bra bostad eller rentav bygga ett egnahem. Bil. 

Men efterkrigstidens socialdemokrati kommer alltmer att bete sig som om de som röstat dem till makten inte vet sitt eget bästa. Staten ska ta hand om allt mer av deras de arbetande människornas inkomster och sedan fördela dem och använda dem på ett sätt som beslutsfattare och verkställare finner lämpligt.

När det visar sig att detta arbetande folk värjer sig mot detta finns ingen annan råd än att importera nya individer som mer än gärna blir omhändertagna. Därav Sahlins och andra politikers förtjusning i öppna gränser och mångkultur. De anammade Brechts spydiga kommentar om att ”om regeringen var missnöjd med folket kunde de väl välja sig ett nytt”. Brecht kunde nog inte föreställa sig att detta skule börja genomföras i verkligheten i ett land knappt hundra mil norröver.

Nu visade det sig att importen de senaste 20 åren väl mer sällan bestod av sådana som ville arbeta. Men de gav ju ändå arbete åt den stora omhändertagandeapparaten. Och om att den ska värnas och växa råder det numera en bred politisk enighet, från höger till vänster. 

Förr skulle nationen bli välmående genom export av sådant vi producerade.

I dag ska polititruker och byråkrater bli välmående genom att vi importerar personer som inte producerar.

Det finns två felaktiga utgångspunkter i den politiska debatten i dag när Sveriges problem diskuteras.

Det första är att man accepterat tanken på att människor är hjälplösa. Att de måste läras upp till beteenden som i generationer varit självklara.

Ett exempel på detta är Susanna Birgerssons ledare i Expressen. Hon kritiserar med rätta ”inspirationsdagar” för lärare där man håller varandra i hand och sjunger ”banansånger”.

Men hon menar att de pengarna istället skulle läggas på dagar då man inspirerar och lär föräldrar vad det innebär att vara förälder.

Lite sent kanske. Som att ge någon ett körkort och en bil och sedan dyka upp 14 år senare och säga: ”Du vi måste snacka trafikregler. Rött ljus betyder att du måste stanna.”

Birgersson verkar inte reflektera över att något är fundamentalt sjukt och fel i ett samhälle där man måste kalla in föräldrar vid terminsstarten för att förklara för dem att de ska bry sig om sina barns uppfostran och utbildning.

Och detta gäller alla föräldrar – vare sig de är svenska eller utländska.

Samtidigt levererar DN:s ledarredaktion en text som tar sin utgångspunkt i det de kallar ”skolsegregering”, att utländska barn har sämre skolresultat.

DN:s ledarredaktion listar ett antal åtgärder som ska komma tillrätta med detta; typ: ”ta bort kötid som urvalsgrund”, ”en modell för hur nyanlända ska fördelas jämnare mellan skolor”, ”inte ge friskolor hela skolpengen, utan exempelvis 85 procent”, och så vidare, och så vidare. 

Vi har att göra med stora grupper elever från utomeuropeiska kulturkretsar, grupper som är resultatet av en kulturell betingning och en genetisk kodning som pågått i århundraden under förhållanden som i alla avseenden skiljer sig från de svenska och europeiska.

Dessa grupper ska alltså bara friktionsfritt glida in i skolan och det svenska samhället genom att man till exempel får till en ”konkret idé om hur de mest erfarna lärarna ska lockas till de mest krävande skolorna, exempelvis genom högre löner eller mindre arbetsbörda, för att höja resultaten”.

Bara mycket världsfrånvända personer som inte vet hur det ser ut i samhället och skolan tror att de recept som skrivs ut på ledarredaktioner eller av riksdagsmotionärer kan göra något åt den verkligeten.

De som skriver ut dem utgår från att lösningen på något sätt finns i den statsapparat de byggt upp och vars existens de är beroende av för sin egen försörjning.

Ingen utformning av den svenska skolan skulle kunna göra att tiotusentals utomeuropeiska elever assimileras och får en bra start i livet. Skillnaderna är för stora. (Det innebär inte att inte enskilda indivder kommer att lyckas med detta, men då beror det på deras och ders föräldrars medvetna beslut att assimilera sig och arbeta sig in i samhället och vänta en, eller två, generationer på att nå det målet.)

Alltså: Överheten försöker lösa den svenska skolans problem utan att ifrågasätta de två faktorer som orsakat den:

  1. Förmyndarstaten som förvandlat stora delar av svenska folket till personer som inte ser sig som självständiga individer som vet sitt eget bäste.
  2. Den utomeuropeiska massinvandringen.

Båda problemen går att åtgärda.

Men inte genom de små justeringar som föreslås av ledarskribenter, politiker och byråkrater.

Underdåniga skribenter kan i dagens mediavärld bli upphöjda.

Joe Biden torkar svetten ur pannan ... det är slitigt att komma ihåg vem man är, var man är och vad man ska tycka.

Jag har ingen aning om hur ätten af Kleen fått sitt namn. Kanske är det ett sentida adlande som skett? Bonniers har bland sina anställda på Dagens Nyheter upptäckt en skribent som förenar klent förstånd med total underdånighet. Han har därför ansetts gjorts sig förtjänt av att bli medlem av det nya mediafrälset, de som inte slipper skatter men som slipper hålla sig till sanningen. Och medlemmarna av det mediefrälset utses av Bonniers. Jag visst dock inte att de också börjat använda sig av "af" som tecken på upphöjelsen. En rimlig titel vore annars en uppdatering av hertig–titeln. Den är brukbar som en markering av att bäraren är bra på att hålla tyst om sådant man inte bör uppmärksamma läsarna om. Låter inte till exempel Herr Tig Per Svensson eller Herr Tig Orrenius som passande namn?

Björn af Kleen har under sin tid som DN:s korrespondent i USA snabbt visat sig värdig sin upphöjelse. Bristen på kunskaper och integritet kompenserar han med servilitet till den påbjudna linje som utstakats av Wolodarski. Han lägger i dag ut texten om vad New York Times skrivit om Trumps deklarationer och avrundar med:

”Under den förstapresidentdebatten på tisdag kväll amerikansk tid lär Joe Biden försöka klä av Trump med hjälp av New York Times nya uppgifter.

Biden är rätt person att göra det. Han har 50 år av politiska kompromisser bakom sig. Men just därför har Biden aktat sig för att investera i aktier eller sätta sig i ekonomisk beroendeställning. Han är betydligt mer fri än Trump i det avseendet.”

Detta skrivs efter förra veckans rapport som tydligt belägger hur Joe Biden skyddat sin knarkande, supande och horande son Hunter som låtit sig köpas av ryska och ukrainska oligarker samt bulvaner för det kinesiska kommunistpartiet – något som jag avhandlat här.

Joe Biden har inte 50 år av kompromisser bakom sig. Han har alltid varit kompromisslös i sin strävan efter personlig makt och vinning – för sig och sin klan. Och kompromisslös måste man vara om man leder en klan som är klent begåvad. Det är inte först nu som Joe Bidens tal är tomt på mening och osammanhängande. 

Kanske är det därför DN:s nuvarande USA-korrespondent skriver så vänligt om Biden, han misstänker att Bidenarna är en gren av det egna släktträdet. 

Biden har alltid varit bankernas man (varje gång det har behövts några hundra miljarder dollar för att lösa ut krisande finansinstitut har Onkel Joe kraftfullt pläderat för detta).

Biden har alltid röstat ja till varje amerikansk invasion, för honom har det inte spelat någon roll vilken president som velat starta krig eller varför.

Biden röstade för George Bushs invasion av Irak, precis som han tidigare röstat för attacken på Afghanistan (något han senare ljög om under primärvalskamanjen). Därefter har han stött och aktivt arbetat för att USA på olika sätt ingripit i Serbien, Syrien och Libyen.

Den som röstar på Biden kommer att rösta för ett USA som ständigt befinner sig i krig, men som inte gör det för att skapa fred.

Är då detta en överdrift?

Så här sa Biden i en debatt under primärvalet (7 februari 2020):

”Och när det gäller Afghanistan så är det enda vi bör göra är att ta hand om terrorismen i den regionen. Jag har varit i varenda del av Afghanistan. Det jag såg var att det inte finns en möjlighet att ena det landet, ingen mäjlighet att göra det till en helhet som land. Men det är möjligt att se till att de inte från den regionen kommer att kunna inleda fler attacker mot USA.”

Alltså, Biden anser att USA ska vara i Afghanistan – inte för att skapa fred där – utan för att hålla landet i ett evigt tillstånd av krig så USA får vara ifred.

Och vi här i Europa förväntas ta hand om följderna av dessa krig. Welcome refugees!

Det är för mig lite oklart vem Biden kompromissat med när det gäller hans ståndpunkt i denna fråga. Han vill ha ständiga krig. Precis som Obama. Precis som Hillary Clinton.

Det största problemet är väl dock kanske att han nog numera är uppenbart oförmögen att minnas detta, liksom det mesta i sin karriär.

Vad som orsakat Björn af Kleens minnes– och kunskapsluckor är väl lite mer oklart.