”Det har alltid varit så att tyranner, för att stärka sin makt, har gjort varje möjlig ansträngning för att träna sitt folk, inte bara i lydnad och underdånighet, utan också i dyrkan” (Etienne de La Boetie)

Karriärknekten (t.h) innan han börjat stiga i graderna.

Du kan ju själv tänka dig vad AB eller DN skulle skriva om dig vid din bortgång om du var massmördare. Nej, nu pratar jag inte om massmördare av det där mer rubbade amatörmässiga slaget som den pilbågsförsedde muslimkonvertiten i Norge häromdagen. Nu pratar vi storskaligt massmord.

Tänk dig att du bidrar till att hundratusentals oskyldiga människor dör. Tänk dig att du medvetet ljuger för att bomber, missiller, granater och kulor ska regna och vina över vägar och städer intill dess att de döda är så många att de förkolnade liken måste dumpas i massgravar.

Minnesorden över en sådan person skulle inte bli nådiga. Men eftersom svenska media är inställsamma till en viss sorts avlidna kommer han inte benämnas ”mordisk praktröv utan ryggrad” utan i AB kan vi istället läsa formuleringar som:

”Han var en lugn och kompetent röst i en orolig värld.” Eller ”Han var en imponerande person med stor personlig integritet och värme.”

Vi har alltså att göra med just en ”viss sorts” avliden.

Den döde vi talar om är karriärknekten Colin Powell, som var utrikesminister under George W Bush. En man som valde att medvetet ljuga inför FN för att samla stöd till angreppet på Irak.

Men i AB blir han alltså en man med ”stor personlig integritet”. Omdömet fälls av Jan Eliasson, Sveriges evigt närvarande byråkrat i FN. En man som har oförtjänt gott rykte som diplomat i svenska media eftersom han spelar tennis med kända politiker. Det spelar mindre roll att under hans tid har FN varit ungefär lika handlingkraftigt som en alkoholiserad portvakt i ett hyreshus bebott av gängkriminella.

Många svenska tidningar noterar också att Powell gillade ABBA, Volvobilar och Anna Lindh.

Men då så. 

Fin kille. 

Glöm några hundratusen döda, och sätt på en ABBA-skiva till massmördarens minne.

Och varför skulle han inte gillat Anna Lindh? Hon lydde ju hans minsta vink. Om USA ville ha två personer smygdeporterade till ett egyptiskt fängelse där de kunde torteras flöjtade Lindh glatt ett ”ja” och frågade till vilken flygplats de skulle levereras.

Till svenska medias och politikers kärvänliga hållning till Powell bidrog förstås att han var svart. Som DN skriver:

”Men den tidigare utrikesministern som avled på måndagen kommer också att bli ihågkommen som en man som banade väg för svarta i USA – och en mittenpolitiker som stod upp mot Trump.”

I vilken begriplig mening Powell skulle varit bra för svarta i USA är svårt att förstå. 

Lika svårt att förstå som att en annan aktiv massmordsorganisatör – Madeleine Albright – i Sverige fått god press eftersom hon är kvinna och påstått ha banat väg för kvinnor. Hon har ju också banat väg för att rätt många kvinnor dött. Men de kanske hade fel färg eller fel politisk uppfattning?

Det drar åt det sinnessvaga att i Sverige kan vem som helst hyllas som stiger till de högre nivåerna i det amerikanska imperiet; det spelar ingen roll i hur många invasioner de varit med och planerat, det spelar ingen roll att de är ansvariga för massdöd – är de svarta, latinos eller kvinnor hyllas de som banbrytare för en god sak.

I minnesorden över Powell nämns heller inget i svenska media om massakern i Song My under Vietnamkriget. 

16 mars 1968 mördar en pluton amerikanska soldater 504 män, kvinnor och barn i två små byar. Män och kvinnor torteras, många av kvinnorna våldtas innan de skjuts.

Dåvarande majoren Colin Powell får i uppdrag att utreda vad som hänt. I hans rapport kan man läsa att förhållandet mellan amerikanska soldater och vietnameser är ”excellent”.

Där visade han sin användbarhet.

Efter det bar karriären spikrakt uppåt.

”Naturen bär evig vittnesbörd mot människan som medvetet har valt det fula framför det sköna”. (William Morris)

Vad är det vi egentligen ser?

Hör du till dem som förfasar sig över modern arkitektur? Alla dessa lådor av cement, glas och betong. Det som skiljer dem åt är mängden glas som använts och hur högt byggnaderna sträcker sig mot skyn. För övrigt är de lika tilltalande för ögat och själen som en cementfylld skokartong som ställts på tvären.

En deprimerande tanke är att den moderna arkitekturen är orsakad av människans tilltagande dumhet och därmed följande oförmåga att ta till sig det i verklig mening sköna i tillvaron och skapelsen. Man fastnar lätt i tanken att det bara kan bli värre och fulare. Man fastnar därför att man inte vill tänka vidare och försöka föreställa sig hur det kommer att se ut i framtiden.

Men häromdagen snubblade jag över en teori, som i sin storslagna dysterhet paradoxalt nog fyllde mig med ett visst hopp. Jag insåg förvisso att den teorien kunde placeras på den väg där man väger galna idéer, och att den då skulle visa sig väga bara ungefär tre gram mindre än tanken på att jorden är platt.

Men ändå.

Jag blev tilltalad.

Inte minst därför att hypotesen uppfyllde mitt behov av en storslagen konspirationsteori. Vi som gillar sådana har fått nöja oss med lite illa hopkomna och fantasilösa varianter de senaste årtiondena.

Typ; Olof Palme lever och bor på en Söderhavsö eller att fotbolls-VM 1958 aldrig ägde rum.

(Teorier om att Hillary och Bill Clinton är medlemmar av en pedofilring eller att Dan Eliasson har usb-minnen med bilder på svenska politiker i mindre påklätt tillstånd i mindre lämpliga situationer kvalar inte in i kategorin konspirationsteorier. Inte efter Epstein-affären).

Den teori jag talar om är den om det Tartariska riket. Enligt anhängarna av denna historiehypotes fanns det en gång ett rike som sträckte sig över en stor del av världen. Detta teknologiskt mycket avancerade imperium hade sitt centrum i norra Centralasien och markerade den ständiga utvidgningen av sitt rike och sitt inflytande med att uppföra fantastiska byggnader som präglades av ornamentering, utsmyckningar, av rum och salar med rymd och ljus, valv och pelare, av vindlande men breda trapport. Storslagenhet men samtidigt omsorg om de allra, allra minsta detaljerna. Enligt teorin om det Tartariska Riket kan vi se lämningar av denna arkitektur i byggnadsverk från gotiken, renässansen, och 1700- och 1800-talen, till och med i det sena 1800-talets USA.

Men vad hände? När gick det Tartariska riket och dess arkitektur under?

Svaret är kanske det mest fantasieggande med hela teorin. Det skedde för ungefär 100 år sedan.

Rikets mäktigaste byggnader raserades och de som besegrat riket försökte utplåna alla spår i historien av dess existens. 

Försöken att rensa verkligheten – och det kollektiva minnet – har enligt teorin bland annat lett till de två världskrigen (förstörelsen av Dresden, WarWarszawazawa och Hamburg … till exempel. Man satte igång krigen för att det inte skule bli så uppenbart vad man höll på med).

Tycker du att det finns lite väl många luckor i denna hypotes? Då svarar anhängarna att det är väl inte så konstigt. De som segrade har ju målmedvetet strävat efter att förringa allt som kan minna oss om det storslagna som en gång var. Luckorna beror på att de inte bara skrivit om historien utan skapat en helt ny historia. Men här och där finns rester kvar i form av byggnader som segrarna låtit stå som inspiration för sig själva och som de försökt kopiera … men misslyckats. Och då fick det bli skokartongsarkitektur.

Jag skrev inledningsvis att teorien uppfyllde mitt behov av storslagna konspirationsteorier. Men egentligen ska man väl tala om vårt behov. Och det behovet är en perversion av människans behov av att fångas och inspireras av storslagna utopier. Alla kan inte skapa en sådan utopi eller vision. Men vi har alla behov av dem … och deras skapare.

Världen och naturen må ha förlorat sin förtrollning, men vi behöver bli förtrollade.

Men eftersom människan blivit dummare får vi nöja oss med konspirationsteorier – alltså hypoteser som skapas i ett samhälle där allt fler känner sig maktlösa.

(I dagens nyhetsbrev … som vanligt kommer det ut fem minuter innan midnatt … resonerar jag mer om den här konspirationsteorin och sambandet mellan rysk och amerikansk arkitektur. Prenumererar gör du här.)

Nu vill partiet Nyans att Lars Vilks träkonstverk Nimis ska brännas ner. I en debattartikel i GP förklarar ledande personer i partiet att:

”Det ingen kan frångå är att han genom sin "konst" var drivande i arbetet för att polarisera det svenska samhället. Det är viktigt att påtala att det inte enbart var hans konst som var problematisk. 

De konstaterar vidare:

”För många, däribland muslimer, är det ett elände att se Nimis stå kvar. Det har kommit att symbolisera normalisering och acceptans av islamofobi och rasism i samhället. Därför bör Nimis omgående brännas ner av länsstyrelsen. Det vore inte en dag för sent.”

I går var Nimis bara en vagel i ögat på en lokal byggnadsnämnd, i dag på dem som säger sig företräda landets muslimer.

Jag är besviken. Det är så vardagskorkat och torftigt. Jag väntar mig mer av kryptoislamisterna i Nyans. Gå full tokfrans vetja. Det blir så tråkigt om ens motståndare inte har mer storslagna visioner än en slags majbrasa.

Begär att Vilks aska ska strös för vinden så att ingen kan lägga blommor på hans grav. Avpublicera allt som finns av honom på nätet. Skicka ut censorer på skallgång i bibliotek och antikvariat för att leta efter han verk. Och så ordnas det bokbål. Burn, baby, burn!

Censorerna bör givetvis få mandat att besöka hem där Vilks verk kan tänkas stå i bokhyllorna eller hänga på väggarna.

Bötfäll alla som nämner Vilks namn eller gärning i tal eller skrift.

Förbjud alla ord i svenska språket som kan påminna om Lars Vilks; typ: villkor, vilka, vilken.

Mens vi ändå är igång kan vi också förbjuda ordet ”vilja” – det är inget för individer. Man behöver inte ha en vilja eftersom rätt handlingsmönster är fastlagt i svensk värdegrund och Koranen.

Nu kan det här verka vara överdrivet från min sida. Inte skulle väl Nyans vilja gå så långt?

Låt oss då komma ihåg att de verkar i en kulturell och religiös tradition vars ledare en gång i tiden konsoliderade sina välden med att bränna ner biblioteken i Cordoba, Rayy, Ghazna, Nishapur, Matthias Corvinus bibliotek och några till. 

Allt för att där fanns material som var kränkande för islam.

”Kränkt” kan härledas från det gamla svenska ordet för sjuk: ”krank”.

Alltså kan vi väl hålla med Nyanserna om att de är kränkta. Men det var de långt, långt innan Lars Vilks var född.

”Ett kycklings huvud kan inte bära upp en turban.” (Ordspråk från Zanzibar)

(Scen: Hissarna i Rosenbad. Amanda Lind och Annika Strandhäll springer på varandra när de ska in i samma hiss.)

Amanda: Men vad kul att du är här och hälsar på!

Annika: Ja, Morgan ville att jag skulle komma förbi och ge honom hårbottenmassage.

Amanda: För att …

Annika: Han vill att håret ska växa ut så att han kan slita sitt hår. Han tror han blir lugnare då. Och så tror han att han kommer att se längre ut med hår. Då kan han kamma upp det.

(De kliver in i hissen.)

Annika: Vad tycker du om nobelpristagaren i litteratur då?

Amanda: Jag som inte trodde at Zanzibar fanns på riktigt. Trodde att det var, ja, liksom ett Tintin-land.

Annika: Men det borde du väl fattat att det inte kunde vara ett Tintin-land. Tintin är ju rasistisk. Tror du Svenska Akademien hade gett priset till något som förekommer i en Tintin-bok?

Amanda: Nej, det har du rätt i. Har du läst honom? Ja, Gurnah eller vad han nu heter.

Annika: Nej, men Morgan har.

Amanda: Va? Läser han?

Annika: Nja, han gillar väl inte att läsa skönlitteratur. Men han är så snål.

Amanda: Vad har det med saken att göra?

Annika: Han var i bokhandeln och frågade efter någon roman som handlar om migranter. Han ville ha lite känslosamma citat till ett tal han skulle hålla. Och då frågade mannen bakom disken om Morgan kunde tänka sig någon författare med rötterna i Afrika. ”Ja! Gärna”, svarade Morgan. Men han i kassan hörde inte riktigt vad Morgan sa. Han når ju inte upp till diskkanten. Så biträdet tyckte Morgan sa ”Gurnah”. Alltså fick Morgan lomma hem med sjuhundra sidor om svarta immigranter i Londons förorter. Han är väl halvvägs nu.

Amanda: Tycker han den är bra då?

Annika: Han är väl mest förbannad på Akademien.

Amanda: Varför?

Annika: För att han känner på sig att nu kommer Black Lives Matter att marschera ut på gatorna igen i Sverige.

Amanda: Eh?

Annika: Jo, men Gurnah härstammar från de arabiska slavhandlarna på Zanzibar. Du kan tänka dig vilket liv det bli på ”Ghana-Svenskarnas kommitté för kamp mot rasistiska strukturer” när de får veta det här. På med sådana där färggranna tunikor och så ut på gatorna. Tänk vilket liv det blev för att några svenskar för 200 hundra år skeppade lite slavar. Här har vår Svenska Akademi gett priset till en kille som härstammar från ett folk som på Zanzibar skapade vad som blev centrum för slavhandeln i Östafrika. 17 miljoner slavar skickades vidare från ön enligt en del forskare. Förhållandena var vidriga. Tre av fyra dog innan de kom till marknaden där de skulle säljas.

Amanda: Men det där var väl för länge sedan?

Annika: Den arabiska slavhandeln med svarta afrikaner upphörde först 1873 på Zanzibar.

Amanda: Aj fan. Men du det kanske inte räknas om det är araber som är slavhandlare.

Annika: Nej, det gör det inte. De håller ihop numera. Mot oss. Men de kommer att ge sig på oss för att någon som är släkt med slavhandlare får priset. Allt blir som vanligt vår fel. De får väl in Linné på något sätt också.

Amanda: Men vad ska jag göra? Jag kanske får den här Gurnah till bordet när det är dags för Nobelmiddag?

Annika: Men den är inställd i år vet du väl?

Amanda: Det har ingen berättat för mig. Och jag som beställt en ny klänning för 62 papp. 

(Ett tydligt pling hörs från hissen och den stannar.)

Annika: Här ska jag av.

(Amanda ger Annika en hastig kram.)

Amanda: Lycka till med massagen!

Annika: Lycka till med att hitta något tillfälle då du kan ha klänningen.

”Han var annorlunda … skild från sitt förflutna av ett enormt avstånd, och från sin framtid genom sin okunnighet. (Joseph Conrad)

Ja, då ska man väl säga något om Nobelpristagaren i litteratur.

Gurnahs problem är att han ältar exilen. Han har i ett antal intervjuer och sammanhang deklarerat att det inte är ett brott att vara ”ekonomisk flykting”. Han pekar på att européer genom historien rört på sig för att få ett bättre liv. 

Och intervjuarna blir så upphetsade att de knappt kan hålla mikrofonen stadigt.

Vad Gurnah inte diskuterar – eller får frågor om – är varför de som ser sig som ”ekonomiska flyktingar” också för med sig kultur, sedvänjor och mentalitet från just de länder vars kultur, sedvänjor och mentalitet de flyr ifrån.

Om mentalitet och kultur i ett afrikanskt eller arabiskt land gör det till ett helvetshål på jorden – varför ska man tillåta att en sinnesförfattning från den regionen inplanteras i ett europeiskt land?

En sådan förflyttning utan problem är väl rimligen bara möjlig om den som rör på sig mycket, mycket medvetet tar avstånd från den kultur de säger sig fly ifrån?

Jag diskuterar vidare i mitt dagliga nyhetsbrev om Gurnah och frågan om vad exil egentligen betyder.

Svenska Akademien och de flesta svenska kulturarbetare befinner sig också i exil. 

Inre exil.

Avskilda från svenska folket och ett normalt liv.

Har alltid varit det.

Det förklarar en hel del.

Mitt nyhetsbrev prenumererar du på här. Det utkommer dagligen, ungefär fem minuter innan midnatt.

*Rubriken anspelar på Roberto Bolaños luriga ord om att:

”Immigranten, nomaden, resenären, sömngångaren, de existerar alla, men inte en person som i sig kan kallas en exilerad, eftersom varje författare går in i exilen genom att vandra in i litteraturen, och varje läsare förflyttar sig in i exil bara genom att öppna en bok.”

”Det var en dag då jag skulle förbereda ett tal som skulle lovprisa kejsaren; det skulle komma att bli många lögner i talet och de skulle komma att applåderas av dem som visste att det var lögner”. (Augustinus: Bekännelser)

En paus i föreställningen. (Honoré Daumier, 1858)

Statstelevisionens kulturnyheter håller sig med en redaktör vid namn Per Andersson. Hans uppgift är egentligen att agera lots för alla dem som inte riktigt vet vad de ska förväntas tycka för att inte gå på grund i samhällsdebatten och gå till botten i debatthavet. Och därefter någon gång flyta iland som en vrakspillra på Kulturarbetsförmedlingen.

Häromveckan uttryckte Andersson sin stora förståelse för att tingsrättens dom mot Ann-Sofie Hermansson skulle prövas i hovrätten:

”Sedan, efter att med dessa studentikosa vändningar ha avvisat en närmare granskning av hur Hermansson använder termerna extrem och extremist i sina inlägg, ägnar rätten ändå flera sidor av domskälet åt att beskriva en rad extrema ställningstaganden från Doubakil och Abdullahi. Extrema men på inget sätt lagstridiga. Inte ens i närheten. Det är svårt för mig att förstå relevansen, däremot förstår jag att Hermanssons expertvittnen från antiterrorvärlden gjort djupt intryck på rätten.”

Ett märkligt utlåtande – Hermansson var ju inte stämd inför rätten för att hon påstått att de två muslimska kvinnorna begått något ”lagstridigt” utan för att hon betecknat dem som ”extremister”.

Nu ska Andersson i sin lotsgärning peka ut för oss hur menigheten ska manövrera förbi Lars Vilks död utan att behöva reva de islamofila seglen.

Han gör det tämligen elegant. Där finns försvaret för Vilks rätt att yttra sig och skapa konst bäst det honom gitter.

Men samtidigt mjukas de muslimska angreppen på Lars Vilks hela tiden upp med små näpna ord:

”… den muslimska världens stingsliga våldsverkare”.

”Stingsliga”?

Det är samtidens påbjudna språkbruk, typ: ”stökigt” när 50 våldsamma tokfransar går loss på varandra på Lunds gator och torg.

Per Andersson levererar också följande sats:

”Det kunde finnas avsevärd hårdhet i konflikterna kring hans verk, men när han själv kom till tals vann han själar och hjärtan med sin mjuka charm, sin oreserverade nyfikenhet och sin lekfulla intelligens.”

”Avsevärd hårdhet?”

Kanske ser vi här en idé som lagstiftarna kan ta till sig? Muslimska terrordåd skulle fortsättningsvis kunna inrangeras i ett nytt lagrum för ”handlingar utförda med avsevärd hårdhet”.

Maximistraffet blir att man får framföra någon av sitt hemlands traditionella danser på den svenska nationaldagen – en slags samhällstjänst till nytta för det mångkulturella samhället.

Böter kan dock utdömas om den som utövat en ”handling med avsevärd hårdhet” efteråt slänger en fimp på marken.

Men den mest intressanta passagen är den sista i det citerade stycket, alltså (vi tar det igen):

”… men när han själv kom till tals vann han själar och hjärtan med sin mjuka charm, sin oreserverade nyfikenhet och sin lekfulla intelligens.”

Problemen här är två.

För det första kom Lars Vilks sällan till tals i någon begriplig mening. Han var förhindrad att vara en i verklig mening offentlig intellektuell och fick leva under nedbrytande förhållanden. Här skapar Per Andersson – säkert mycket medvetet – bilden av en konstnär som kunde verka fritt och vinna folks hjärtan.

För det andra är det underförstått att man för att accepteras som konstnär och intellektuell måste besitta ”mjuk charm”. På så sätt kan man ju ur debatten förpassa alla som inte är i besittning av en ”mjuk charm”. (Jag vet, jag ligger lite pyrt till här.)

I och för sig störs jag också över många av de minnesord som kommer från dem som beundrade Lars Vilks konstnärsskap och mod. Även de betonar hans mildhet och humor. Men vad skulle de säga om Lars Vilks istället efter ett år av påtvingat underjordiskt liv blivit en rasande galning som tuggade fradga varje gång svenska intellektuella kom på tal och som skulle vara beredd att starta ett råkurr om han ställdes inför någon av dem i verkliga livet? (Vilket hade varit en fullt begriplig reaktion. Mjuk charm kan man visa mot sitt hjärtas dam. I övrigt är det överskattat.)

Som Sverige ser ut kan vi inte villkora ett godkännande av debattörer på grundval av deras mysighetsfaktor.

Vad vi ser är en manöver för att oskadliggöra minnet av Lars Vilks gärning. Medströmsmedias lotsar kliver nu fram var och en och talar om att mer borde ha gjorts från medias sida för att befria Lars Vilks från det muslimska hotet.

Man talar om att ”de andra” i media borde ha gjort något kraftfullt och skapar på så sätt intrycket av att man själv skulle varit beredd till något sådant.

Paradexemplet på detta fick vi se i gårdagens TV4-nyheter. Robert Aschberg diskuterar Lars Vilks död med Expressens kulturchef Karin Olsson.

Aschberg säger att landets tidningar samfällt skulle masspublicerat Lars Vilks teckningar. På så sätt skulle alla de där ”stingsliga” personerna drabbats av utmattningssyndrom inför tanken på hur många människor de nu måste mörda. Och så kunde Lars Vilks fått vara ifred.

Karin Olsson nickade konstant instämmande.

Här står två personer med makt i media – Publicistklubbens ordförande och Expressens kulturchef – och klagar på att ”tidningarna” inte gjort tillräckligt.

Vad försökte de själva utifrån sina kommandopositioner att åstadkomma på området?

Aschberg ägnade sig åt att jaga ”troll” och Olsson åt att omvandla sin kultursida till interntidning för medlemmar i Miljöpartiet och RFSL.

När man hör lotsarna lägga ut kursen påminns man om ett samtal i Neil Gaimans ”The Graveyard Book”:

“Name the different kinds of people,’ said Miss Lupescu. ‘Now.’

Bod thought for a moment. ‘The living,’ he said. ‘Er. The dead.’ He stopped. ”

Bod hade rätt. Det finns egentligen bara två sorters människor. 

De levande och de döda.

Lars Vilks tillhör den första kategorin.

Sådana som Robert Aschberg, Per Andersson och Karin Olsson den andra.

Än en gång till frågan om det svarta hål som utgörs av den svenska skolan.

Nu vill liberalerna skotta in 14 miljarder i skolan för att alla ska lära sig svenska.

Om man kommer till ett nytt land där man fått en fristad är det första man gör att lära sig det nya landets språk och man ser till att barnen lär sig det.

Om inte den viljan finns, om man inte har den grundläggande anständigheten att lära sig det nya språket – då hjälper det inte ensmed 140 miljarder kronor mer till skolan.

De som kommer till Sverige är omgivna av det svenska språket, även om de bor i Rosengård eller Botkyrka. Om svenska treåringar kan lära sig nästan obehagligt bra engelska genom att se på TV och vistas på internet så … ja, ni förstår.

Ett utmärkt tecken på hur det mentalitet och debattklimat i Sverige förändrats är den här kolumnen jag skrev i Metro för 20 år sedan.

Efter den hörde rätt många av barnens lärare och dagispersonal av sig och tackade och sa ungefär att det var ett ord i rättan tid. Andra föräldrar uttryckte samma ståndpunkt.

Men nu? 

Nu antar man att allt beror på att det skottats in för lite av skattebetalarnas pengar i skolsystemet.

Texten kan väl också vara bra läsning för dem som underligt nog tror att jag ändrat hållning i de grundläggande och viktiga frågorna. Och texten gäller förstås oavsett föräldrarnas härkomst.

Föräldrarna tar för litet ansvar

Måndag 11 juni, 2001

Varannan vecka kommer det en ny larmrapport om hur illa ställt det är i skolan. Allt fler av dem som lämnar grundskolan kan inte läsa, skriva eller räkna.

  Snart får man väl godkänt om man kan knyta skorna själv. Att snyta sig när man är snorig innebär ett VG.

  Men det mest märkliga med alltihop är förklaringarna till att skolan i dag producerar analfabeter. En del förklarar det med skolans bristande resurser. Men det är ju rent nys. Den svenska skolan har bäst resurser i världen. Bra lokaler, bra böcker, datorer, internetuppkopplingar och fungerande skolbespisningar. Visst finns det brister — men inte jämfört med resten av världen. Förvisso har inte alla den allra senaste historieboken eller skolatlasen med rätt gränser utritade — men det kan väl inte förklara att de inte kan läsa? Abc-böcker och ”Första läseboken” har väl alla?

  Efter revolutionen på Kuba genomfördes en alfabetiseringskampanj. Alla skulle lära sig läsa och skriva, och man lyckades på tre år, med urusla resurser och med oskolade lärare. Man satt i plåtskjul och ritade upp alfabetet på jordgolvet. Varför är det tvärtom i Sverige? Med bra resurser och utbildade lärare får vi i stället analfabeter som resultat.

  En del förklarar det hela med att det är fel på läroplanerna. Också rent nys. Det spelar väl ingen roll vad som står i en läroplan? Läsa, skriva och räkna är ju elementärt. Det lärde man ungarna i Bosnien under brinnande krig, det lär man ungarna i Uganda och Pakistan. Så varför inte i Sverige?

En del menar att det är lärarnas fel, att de inte är duktiga nog. Också nys, för lärare kan inte trolla. Och det krävs trolleri i dag för att skapa intresse för undervisningen hos eleverna, för att så många av dem inte har folkvett nog att sitta stilla under lektionerna, och lyssna och lära. För det stora problemet i sammanhanget nämns ju aldrig.

  Föräldrarna.

  Man undrar hur det är ställt med de föräldrar vars barn går ut nian som analfabeter. Har föräldrarna under nio år inte märkt att deras barn har problem? Om föräldrarna är så oengagerade i sina barn, så finns det inget skolan eller lärarna kan göra.

  Men politikerna tiger i denna fråga. Föräldrar är ju väljare, och då kan man inte gå ut och säga: En hel del av er är extremt usla föräldrar — därför har vi problem med skolan. För även en förälder som är för lat för att bry sig om sina ungar kanske masar sig i väg till vallokalen för att rösta mot den politiker som har ställt krav på föräldern.

  Och lärarna vågar inte ställa krav på föräldrarna för att då kommer delar av föräldraskocken att vandra i väg till rektorn och klaga på läraren.

Så låt oss vända på debatten och säga så här: Samhällets uppgift är att tillhandahålla anständiga lokaler och personer som förmedlar kunskap. Föräldrarnas uppgift är att se till att barnen sköter sig i skolan — att de inte skolkar, att de kommer i tid, att de gör sina läxor och att de sitter tyst och stilla.

  Om någon vandrar ut ur skolan som analfabet, så är det inte skolans eller samhällets fel — det är förälderns. För det är ju mycket enkla saker vi talar om — att lära barn läsa, skriva och räkna. Det klarar man själv vid köksbordet på kvällarna om man bryr sig.

  Så låt oss slippa de här stora, stora debatterna om skolans budget, läroplanens utformning eller lärarnas utbildning. Det är bara rök och speglar som döljer det verkliga problemet: att politiska partier och folkrörelser inte vågar ställa krav på de medborgare som är föräldrar, och kräva att de tar sitt ansvar.

....

Och den som vill läsa alla mina Metro-krönikor i samlad form kan beställa dem här.  220 krönikor och nästan 800 sidor. 

* Rubriken är ett citat av den amerikanske anarkisten och miljökämpen Edward Abbey.

”När liv och politik – som ursprungligen är skilda, och förenade av undantagstillståndets ingenmansland – börjar förenas, då blir allt liv heligt och politiken undantaget.” Giorgio Agamben

Giorgi Agamben (mannen med den höga pannan): ”I maktens ögon – och kanske är det med all rätt – finns det ingenting som påminner så mycket om en terrorist som den vanliga människan”.

När jag i början på året tillbringade några veckor på intensiven på Karolinska hann jag fundera en hel del. Nu är det inte det lättaste när man forslats in med en syresättning av blodet på 64 procent och ligger med ett syrgasmask där flödet skulle kunna användas för vindtunneltestning av en Airbus A380.

Men det föll sig då faktiskt ganska naturligt att fundera på vem jag egentligen är. Och vi grubblar väl lite mans alldeles för sällan på den frågan. Varför skulle det vara naturligt när man ligger som ett covid-19-kolli på intensiven? I mitt fall kanske mest för att det i början inte fanns så mycket annat att fundera på. Man blir väldigt närvarande i sig själv, ett medvetande innesluten i en tämligen orörlig kropp. En slags av omständigheterna påtvingad meditation.

Nu förordar jag inte att man ska vänta med att filosofera över dessa ting tills man befinner sig i ett sådant tillstånd, det bör man göra ständigt. 

Men det gör de flesta i verklig mening nästintill aldrig.

Och det är därför debatterna om covid-19 och restriktioner blir så underliga. De förs inte utifrån utgångspunkten om vad det är att vara människa, vilka friheter man har rätt till – och vilka skyldigheter … om man nu vill leva i en fungerande gemenskap.

Istället träter vi om medicinska frågor och virusspridning och låter våra tankar begränsas av personer som i kraft av sin yrkesutövning utnämnts till experter, samt av politiker … som vi privat inte skulle låna ut vår dammsugare till … men som ändå stiftat de bestämmelser som under en lång period kommit att styra våra liv.

Visst anser jag att covid-19 kan utgöra en dödlig fara; för mig och för en liten grupp. Men jag har mycket svårt se det som sker i stora delar av världen som ett rationellt svar på covid-19.

Oavsett vilken ståndpunkt man intar måste grundvalen för en diskussion ändå vara den där lilla knepiga frågan de flesta alltför ofta undviker; vem är jag egentligen? Och vilket samhälle vill jag ha?

Om man duckar för de frågorna … ja, då kan man lika gärna singla slant om vilken ståndpunkt man ska inta när covid-19 och restriktioner diskuteras.

Just de frågorna ställer den italienske filosofen Giorgi Agamben i ”Vilken punkt har vi nått?” – en samling av hans texter om pandemin som nyss utkommit på svenska.

Jag kommer att från och med i morgon – och under några dagar – att diskutera hans tankar i mitt nyhetsbrev.

Parallellt med detta kommer jag också att resonera kring historikern Keith Lowes ”The Fear and the Freedom”. En bok som avhandlar andra världskriget – och den värld och mentalitet som skapades ur ruinerna. Jag finner kopplingen intressant eftersom Lowe diskuterar de former av inskränkningar människor i de olika länderna levde under – och det hot om att mista livet som ofta fanns närvarande.

Kan vi se ett samband mellan hur de styrande krafterna agerade då – och hur de agerar i dag? Det är en av de frågor jag kommer att grubbla på.

Nyhetsbrevet utkommer dagligen och du prenumererar på det här.

Här är mannen med tre stavar och här är Hjulet, / och här är den enögde köpmannen, och detta kortet, / som är blankt, är något han bär på ryggen / som jag inte får lov att se. Jag hittar inte / den Hängde. Akta er för döden genom vatten. / Jag ser en mängd människor som går runt i ring. (T. S. Eliot ”Det öde landet”)

När Bill Gates hade gett världen Windows bestämde han sig för att ge afrikanerna mat. Därför skapade han 2006 AGRA (Alliance for a Green Revolution in Africa).

Gates lovade att organisationen skulle dubbla avkastningen i jordbruket och inkomsterna för 30 miljoner familjer i Afrika.

Målet skulle vara uppnått 2020.

AGRA samlade in donationer på 10 miljarder kronor – bland annat från människor nästan, nästan lika rika som Gates.

Hälften av medlen användes i olika program som skulle lära de afrikanska jordbrukarna att använda konstgödsel, bekämpningsmedel, och genetiskt modifierade grödor.

Gates har talats gåva, och han lyckades övertala ett antal regimer i Afrika att tillsammans årligen bidra med ytterligare miljarder för att subventionera inköpen av kemikalier för användning i jordbruket och utsäde. Inköpen gjordes – förstås – från de gigantiska företag i USA och Europa som omvandlat jordbruk till storindustri.

Fantastisk affärsidé. 

Lova att förbättra afrikanska jordbrukares liv, dra in donationer, programmera jordbrukarna till att de måste använda sig av produkter som bara kan köpas från multinationella företag, få regeringarna i de länder där jordbrukarna bor att subventionera inköpen.

Hur har det då gått?

En studie från Tufts University i USA som gjordes 2020 visade att antalet människor i närheten av svältgränsen hade ökat med 30 procent i de 13 afrikanska länder där AGRAS program hade genomförts.

Orsaken bedömdes vara att bönderna övergett sitt traditionella jordbruk där man odlade flera olika grödor, för att istället övergå till monokulturer; man satsade alltså allt på att odla en enda gröda; som majs eller sojabönor.

Därmed förlorar man möjligheten att livnära sig av det man åt förut, samtidigt som man blir beroende av världsmarknaden och hur priset på majs och sojabönor går upp och ner. 

Allt hungrigare vandrar man år för år in i en skuldfälla.

Tack för det Bill Gates.

Nu tycker man förstås att Bill Gates borde ha förstånd nog att dra sig tillbaka från alla försök att mätta världens hungrande. 

Men inte.

23 september genomfördes den internationell konferensen UN Food Systems Summit. Huvudarrangör var FN:s program för livsmedelshjälp – FN:s World Food Programme. Medarrangör var World Economic Forum som ordnar den där stora årliga konferensen i Davos där världens mäktiga samlas för att staka ut sin framtid – och därmed tyvärr också vår. Deras budskap de senaste åren har varit att vi måste stänga ner världen på grund av växthuseffekten och covid-19. Vi måste börja om. Vilket kan uttolkas som att alla vi andra definitivt måste gå tillbaka till ”Gå” och stå still där – som de 30 miljoner afrikanska familjerna som redan inlett sin vandring dit. Eller så får man gå i fängelse. Världen som ett Monopolspel, där sådana som Bill Gates kontrollerar de dyraste gatorna … och tillhandahåller falska tärningar.

Och vem deltar som FN:s generalsekretares speciella sändebud på den stora konferensen om inte Agnes Kalibata. Hon leder AGRA:s verksamhet sedan 2014, och borde väl därför inte vara särdeles meriterad för uppdraget. 

Dokumenten inför konferensen verkar skrivna av Greta Thunberg. Här talas det mycket om vikten av att gå mot noll när det gäller utsläpp av växthusgaser och att man därför behöver utveckla en marknad som ska belöna dem som driver jordbruk på ett sådant sätt att växthusgaserna binds. Det ska bli en viktig intäktskälla för jordbrukaren (Bidens administration har lanserat idéen även i USA).

Det innebär att den där lille afrikanske familjejordbrukaren hamnar än mer i händerna på världsmarknaden och krafter han inte kan kontrollera. För att få en ersättning för att odla jorden på ”rätt” sätt kommer han att tvingas handla än mer produkter från jättarna i jordbruksindustrin. 

Dessutom är forskarna inte överens om hur effektivt det är, att genom att försöka bruka jorden på ett speciellt försöka binda växthusgaser. Likaså råder inte enighet om huruvida det går att etablera effektiva ersättningsmekanismer till jordbrukarna.

Vi kan ju betrakta hur det ser ut med utsläppsrättigheterna inom industrin. Ingen tycker de är effektiva – ändå har systemet funnits länge och borde väl nu börjat fungera.

Och har de svenska elcertifikatavgifterna fört något gott med sig?

Men för Bill Gates och hans vänner kommer det att fungera utmärkt. Deras kontroll över oss ökar.

Det är inte ledartröjan människor kämpar om, de slåss om att få trä på sig offerkoftan.

Mitt dagliga nyhetsbrev handlar om det mesta; där diskuterar jag varför jag föredrar lövträd framför barrträd, olika länders historia, aktuell politik och bortglömda filosofer … samt matkultur genom tiderna … eller sovjetisk och tysk 1930-talskonst. Det mesta alltså.

Och numera avhandlar jag också böcker jag nyss läst.

De kommande dagarna kommer jag – förutom andra ämnen, och annat som faller mig in – också skriva om följande böcker:

Keith Lowe: The Fear and the Freedom. Vi lever i en tid av myter, hysteri och vanföreställningar. Många som försöker behålla förnuftet menar att nedmonteringen av logik och rationalitet började någon gång på 1960-talet.

Lowe förklarar för oss att mytbildningarna som nu håller så många fångna började skapas direkt efter andra världskrigets slut. Det som omger oss i dag tar sin början där. Offerkoftorna började stickas 1945, blev klara kring 1970, och nu finns de i en mängd kulörer och storlekar och många slåss om att få bära dem.

Giorgio Agamben: Vilken punkt har vi nått? Den italienske filosofen Agamben förflyttar frågan om covid-19 från att handla om antal vaccineringar, restriktioner och smittrisk till att gälla frågan om individ, liv och frihet. En helt nödvändig läsning för alla som dras in i en diskussion om hur man undviker döden … och därför glömmer bort att fråga sig vad livet är och vad de vill göra med detta liv. Eller så vill man inte ställas inför den frågan.

Matt Siegel: The secret history of food. Många som tror sig äta sund kost äter inte det de behöver utan det som är lönsamt för matindustrin att producera. Siegel avtäcker de ekonomiska intressen som gör att vi äter sådant det nog inte är meningen att vi ska stoppa i oss … som müsli till frukost. 

Nyhetsbrevet beställer du här.