"Det betyder att de rörelser som är trendriktiga i dag i framtidens ögon märkligt nog kommer att framstå som om de existerat trots att ingen hävdade dessa åsikter."
"Hustrun min blir alltid lika orolig när jag orerar om lärdomarna från serien. Hon fruktar att jag ska återuppta mina kampanjer om att det är klart vi ska kunna hålla djur på torpet. Höns, åtminstone."
"Det finns ett litet småfegt sätt att ta sig an diskussionen – och det är att tala om kristendomen som grundval för västerlandet och att det är kristna värderingar som format vår civilisation."
Möjligen får de flesta i västerlandet numera sin uppfattning om gott och ont från Disneyfilmer.
Varför brinner det? Kan det vara för att det finns författare?
"Att Vilhelm Moberg föraktade Per Albin, Erlander och Olof Palme beror ju inte på att han avskydde Sverige – det berodde på att han ansåg att dessa tre statsministrar genom det samhälle de skapade förstörde det riktiga Sverige..."
Vilhelm Moberg iförd uniform betraktar löpsedlar 1941. För honom var Sverige som nation självklart värt att försvara.
Min alldeles verkliga och helt reella osvenskhet gör att jag har lite svårt att förstå Jens Liljestrand när han på Expressens kultursida menar att:
"Låt mig helt kort påminna om det absolut viktigaste privilegium jag har som svensk: Att inte vara lojal med Sverige. –.. Att inte kunna ett ord svenska. Att inte kunna nämna en enda svensk poet, en enda psalm, ett enda blodigt fältslag. Att hata semlor, isterband, kroppkakor och lutfisk. Att kunna försova mig till lektionerna, stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare, en taskig kompis, en opålitlig skattebetalare och klanta till det på en fotbollsmatch utan att kallas för "svenskländare" och definitivt utan att någon enda jävel ifrågasätter min rätt att kalla mig svensk."
Dock – jag dristar mig att tro att Jens Liljestrand faktiskt förstår väldigt lite av de här frågorna, trots att jag inte är svensk och han definitivt är det (även om han på vissa bylinebilder ser ut som en tysk porrfilmsskådis på 1980-talet bördig från de sorbiska områdena i Tyskland – tänk vad en mustasch kan göra –) –
Men – i vilket fall.
Betrakta varje annan europeisk nation – där är den stora och självklara kulturstriden i varje land frågan om vad som definierar nationen.
Det är den striden som ligger under varje politisk strid i länder som Polen, Frankrike, Spanien eller England.
Det frågan gäller är: vad är polskt, franskt, spanskt eller engelskt.
Vad är nationen?
Så har det varit i århundraden och alla finner det självklart.
Den frågan utgör ofta en skiljelinje mellan "höger" och "vänster" – även om rågångarna långtifrån alltid är tydliga.
Men en fransk kommunist skulle definitivt vara ense med en fransk reaktionär katolsk monarkist om att det finns en fransk nation.
Och de båda skulle definitivt vara ense om att denna nation är bärare av kultur, traditioner, storhet och ära – som man aldrig får vända ryggen. De ska försvaras.
Det de skulle käfta om var dock vilka av dessa traditioner och vilken kultur eller mentalitet som egentligen var fransk – och båda parter skulle vara beredda att som sagt försvara just det de ansåg vara franskt.
Så är det i varje civiliserat europeiskt land.
Sverige är nog fanimig det enda europeiska land där det anses vara fullt rimligt bland många intellektuella och politiker både till höger och vänster att hävda att det inte finns en svensk nation och kultur och att man förenas i detta sitt avståndstagande.
Lite tvärtom mot resten av Europa alltså – jag antar att förklaringen är att de andra – dem man stöter på när man åker Öresundsbron är lite efterblivna. Eller?
Och jag antar att jag ska få vara tacksam för att få leva i ett land där man inte ägnar sig åt sådant som kulturstrider om vad som definierar den egna nationen.
Dock – om man anlägger det perspektiv som är vanligt i andra europeiska länder på det Liljestrand skriver så blir det begripligt att han egentligen har fel, väldigt fel när han till exempel menar:
"Att vi från barnsben lär oss att älska och bejaka det osvenska är grunden i den svenska framgångssagan.
1900-talets svenska nationalförfattare, Vilhelm Moberg, levde i flera år som formellt utflyttad utlandssvensk. "Sista brevet till Sverige", avslutningen på utvandrarserien, skrevs i åtta olika länder. Han föraktade, i tur och ordning, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. Han avskydde folkhemmet. Han hånade Svenska Akademien."
Att Vilhelm Moberg föraktade Per Albin, Erlander och Olof Palme beror ju inte på att han avskydde Sverige – det berodde på att han ansåg att dessa tre statsministrar genom det samhälle de skapade förstörde det riktiga Sverige – det som stod på bondefrihetens grund. De stärkte överhetsstaten.
Den svenska arbetande folket och allmogen har alltid ansett att det finns ett Sverige och en svensk kultur som är deras och som är värda att försvara – mot både svensk överhet och utländska angrepp – vilken form än dessa angrepp tar sig.
Svenska intellektuella i medströmsmedia och kulturliv har genom historien alltför ofta i alltför stort antal anammat det som är överhetens ståndpunkt.
Nu är överhetens ståndpunkt att Sverige egentligen inte existerar som något som också definieras av en nationell kultur – alltså gäller det för Jens Liljestrand att skriva oss en ny kulturhistoria – en omtolkad sådan – där till exempel Vilhelm Moberg blir en bärare av förakt för det "svenska" och därmed kan vi alla förakta det.
Det är rätt många årtionden sedan svensk arbetarrörelses ledare var bildade och såg det som nödvändigt att diskutera vilket historiskt och kulturellt arv som var deras.
Där fanns de som gick tillbaka till bondefriheten och allmogens frihetsstrider under ett årtusende och de som lutade sig mot den starka och absoluta staten som modell och föredöme; till exempel Per Nyström med sina beundrande studier om Karl XI.
I den linjestriden och i de debatterna avtecknar sig två helt olika samhällen, båda kan geografiskt betecknas som Sverige.
Det ena kan man förvisso vända ryggen, det andra är mer än väl värt att försvara.
Jens Liljestrand försöker dra sig undan den striden med att förklara att det viktiga för honom är rätten att "stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare"
Jag blir inte ens förbannad.
Jag tycker mest det är sorgligt.
"Därför blir deras budskap att staten och den offentliga sektorn måste byggas ut ännu mer, mycket mer så att andra också kan räddas..."
Han menar att integrationen nu kommer att misslyckas därför att då löste politikerna problemen med att bygga fler fritidsgårdar, nu diskuterar de vattenkanoner.
"Men ett nationellt trauma? Holodomor var ett nationellt trauma, IS kortvariga statsbygge i Irak och Syrien innebar nationella trauman, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki innebar nationella trauman."
Svenska journalister har i allmänhet ett ganska begränsat ordförråd – det innebär ju nästan med nödvändighet att antalet metaforer och liknelser som är omlopp i spalterna inte blir så värst många.
Och när en journalist kommer på en bild lånas den och används av kollegorna om och om igen (kan också bero på att många journalister är miljöpartister – återanvändning ni vet.)
Nu har det väl i ungefär tio år varit så att när morden på Olof Palme eller Anna Lindh ihågkoms och diskuteras – då kan du vara säker på att någonstans i texten hitta en formulering om att den dagen förlorade Sverige sin oskuld.
Alla dessa skrivkulier har uppenbarligen tyckt att – men se, det var väl en användbar metafor – den ska jag också använda; så vi har fått veta att Sverige också förlorade oskulden vid terrordåd, skolmord och ett och annat ytterligare tillfälle.
Jag – som säkert många andra – har väl undrat över om ändå inte någon redaktionschef kunde ingripit och fastställt exakt vid vilket tillfälle oskulden förlorades – ska en liknelse vara användbar bör den ju ha något att göra med verkligheten och jag vet inte vilken samhällelig process mellan morden och attentaten som skulle kunna jämställas med att Moder Svea genom ett operativt ingrepp fått mödomshinnan återställd.
Dessutom – i sig innebär inte liknelsen med att förlora oskulden något entydigt negativt, något som är följden av en våldsam handling – vi får väl innerligen hoppas att för de allra, allra flesta så är det en positiv upplevelse.
Liknelsen om att "Sverige förlorade oskulden" kan dock kanske säga oss något mer än att många journalister är slappa i språkbruket – om en metafor används flitigt kan det faktiskt betyda att det som beskrivs egentligen inte betydde så mycket – vare sig i verkligheten eller för den som använder uttrycket.
Låter bra bara. Skapar känsla av ödesstund. Drama. Säljer. (Nu är det ett nytt nummer av Filter som ska krängas.)
Men till slut har Jens Liljestrand på Expressens kultursida insett att när han ska skriva om Filters lansering av ännu en möjlig Palme–mördare då kan han bara inte dra till med den där förlorade oskulden igen – och det har han förvisso all heder av – men tyvärr lanserar han en ny liknelse:
"Palmemordet handlar om oss själva och vårt sökande efter en sanning som för länge sedan har försvunnit upp på David Bagares gata och tog med sig en del av Sverige vi aldrig får tillbaka."
Visst blir du också lite nyfiken – vilken del av Sverige menar Liljestrand att mördaren försvann med uppför David Bagares gata? Är det någon speciell landsände han har i åtanke, någon kulturell artefakt (regalskeppet Vasa, kronjuvelerna, Gunde Svans prissamling?) – eller hemska tanke – är det trots allt bara en omskrivning av den där förlorade oskulden igen – det är mödomshinnan mördaren försvinner med uppför trapporna.
Själv tror jag inte Sverige har förlorat oskulden. Den är totalt intakt.
Vi får anta att med oskuld i detta fall menas en slags troskyldig tillit till makthavare och tillvaro i stort – de däruppe kommer att ta hand om mig. Allt är bra och vi lever i den bästa av världar.
Gustaf Fridolin kommer att ge oss världens bästa skola på 100 dagar. Margot Wallström skapa fred på jorden genom att Sverige får en plats i säkerhetsrådet och Annie Lööf kommer att omvandla landsbygden till Edens lustgård. Peter Wolodarski kommer att berätta för oss vad som är sant och vad som är falskt. Invandringen kommer att om fyra år medföra att vi har störst antal civilingenjörer per capita i hela världen.
Ungefär så.
Vi lever i ett land där politiker och byråkrater ändrar ståndpunkt från dag till dag, år ut och år in – och väldigt få verkar i verklig mening upprörda över detta utan funderar ändå över vilket av de gamla partierna som kan vara det bästa i höstens val.
Så länge så är fallet är oskulden intakt.
Kvarstår gör också frågan varför Liljestrand – som en hel del andra – måste försöka fortsätta tuta i oss följande:
"Är det här, i min egen hemkommun, som vårt nationella trauma har sitt ursprung?"
Men ett nationellt trauma? Holodomor var ett nationellt trauma, IS kortvariga statsbygge i Irak och Syrien innebar nationella trauman, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki innebar nationella trauman – händelser och katastrofer som formade nationell kultur och nationellt medvetande för lång tid framåt.
Mordet på Olof Palme innebar inte ett nationellt trauma – det formar inte ditt och mitt tänkande – och vårt tänkande grumlas om vi låter oss intalas att det hade någon verklig omvälvande innebörd.
"I ett samhälle där vi ser ankarbarn som något naturligt är det bara en reflex av att vi lever i ett tillstånd där de egna barnen blivit accessoarer."
Kurdiska kvinnor som kämpade för att försvara sig och sina hem och barn mot IS var föredömen, men i västerlandet fick de som använde sina barn som "ankare" större uppmärksamhet och stöd.
De ivrigaste manliga förespråkarna för feminism visar sig ofta ha en böjelse för att förnedra kvinnor.
