Det är inte bra att vandra runt med huvudet uppe bland molnen, numera kan man krocka med en drönare – och oavsett det är risken stor att man inte ser var man sätter fötterna; och vem vet vems grop man kan ramla ner i då.

Läsningen av Carl-Göran Ekerwalds bok Fördelen med att bli gammal, som nyligen utkom i samband med att han fyller 100 år gjorde att jag såg tillvaron klarare. Inte så konstigt eftersom verket är skrivet av en av landets mest bildade personer, en man som dessutom levt längre än de flesta av oss kommer att göra.

Men även en vis man vandrar vilse ibland, och det gjorde Ekerwald i veckan när han i DN lade ut texten om koranens och islams förtjänster, samt förträffligheten hos de människor som anser sig leva efter koranens påbud:

”Koranen påbjuder gästfrihet. I inget land har jag och min familj mött sådan gästfrihet som i Turkiet och Iran. Det var enträgna inbjudningar – och vi var två vuxna och tre barn. I Iran ombads vi att ligga över.”

Man tycker förstås att Ekerwalds kunde ha funderat på vad som hänt om det inte rört sig en familj på fem personer utan 500 000 svenskar som anlänt till Turkiet eller Iran. Hade de möts av samma gästfrihet som Ekerwaldarna?

Givetvis inte. Gästfriheten i muslimska länder har sina gränser – även när det gäller muslimer från andra länder. I Turkiet tävlar alla partier om vem som kräver den snabbaste deporteringen av flyktingar från Syrien. I Iran finns det nästan fyra miljoner afghanska flyktingar, och deras situation präglas enligt människorättsorganisationer av att de flesta lever i misär, och dessutom riskerar att misshandlas eller bli slavarbetare eller tvingas in i prostitution.

Men strunt i det. Iranierna var vänliga mot familjen Ekerwald när den reste genom persernas rike.

Jag är förvånad över att Ekerwald argumenterar på den här låga nivån – men inte alls förvånad över att DN trycker texten, eftersom den också innehåller passager som:

”Under resor runt om i världen har jag fått intrycket att muslimer mer söker lyda Koranen än de kristna att lyda Bibeln. Ett undantag hos oss är när Reinfeldt uppmanar svenskarna att ”öppna era hjärtan” inför invandrarna – det är helt enligt Mose föreskrift: ”Kommer främlingen till ditt land, ta emot honom som en av dina egna.” Människa som människa. ”Älska din nästa så som dig själv.” Människosläktet är en enda stor familj.”

Det är helt i linje med Wolodarski-linjen om att muslimsk närvaro i Sverige gör Sverige till ett bättre land.

Problemet är som sagt att inget, absolut inget i verkligheten visar att de som lever i den muslimska världen anser att ”Människosläktet är en enda stor familj.”

De flesta länder i den muslimska kulturkretsen tillhör helveteshålen på jorden, det vet man om man läser om – och följer utvecklingen – i dessa länder, och inte nöjer sig med att göra sina 30 år gamla personliga reseanekdoter till analyser av tillståndet i den muslimska kulturkretsen i dag.

Ekerwald, som alltid tidigare varit en intellektuell med integritet, försöker nu på ålderns senhöst förtvivlat göra sig relevant i lite mer officiella kultursammanhang genom att anpassa sig till den svenska överhetens tidsanda.

Han borde hålla sig för god för det. Men jag tror inte han fikar efter statliga stipendier, möjligen är ute efter att motta en kraschan ur kungens hand. Kanske Nordstjärneorden för sina insatser som rådgivare till utrikesdepartementet – med formuleringar som:

”Må de svenskar som är muslimer och de stater som är muslimska åter känna ett förtroende för att Sverige behandlar islam vänligt och respektfullt.”

Det ”Sverige” Ekerwald här talar om är den svenska överheten, den som nu kränger, krusar och låter sig kuvas av påbud från diktatorer i länder som Turkiet, Iran, Irak och Pakistan.

Kanske får Ekerwald därför trots allt därför sin orden till slut.

Invävt i Ekerwalds text är stycken som kan användas av dem som hela tiden tjatar om att man inte får dra alla muslimer över en kam. De personerna är åtminstone medvetna om att koranen i dagens värld används för att motivera allt från mord på bögar, kvinnor och konvertiter till slavhandel – det gäller därför för dessa personer att lansera tanken på att majoriteten av alla muslimer inte stöder detta. Möter du en muslim får du därför inte ifrågasätta hans tro eller hävda att koranen utgör det ideologiska fundament som möjliggör att 1,7 miljarder människor lever i kulturer och stater som på alla sätt, och i alla avseenden strider mot alla de värden som en gång gjorde Europa – och Sverige – starkt.

Den svenska överhetens påbud om att du icke skall vara misstänksam mot muslimer – eftersom man inte ska dra alla över en kam – är logiskt sett svårbegripligt.

I dag i västvärlden finns det till exempel två nationer som det anses fullt berättigat att som kollektiv betrakta med misstänksamhet.

Det färskaste exemplet är ryssarna. 

I ett panelsamtal i P1 fick Moskvakorren Maria Persson Löfgren frågan om hur hon tror att Ryssland ser ut den dag kriget i Ukraina tar slut. Hon svarade:

”Jag hoppas att det är ett land fyllt av ångerfulla människor som inser att de har gjort så stor skada bara genom att inte göra tillräckligt för att stoppa kriget”.

Ett äldre exempel är tyskarna, som fortfarande måste vara beredda att nästan 70 år efter andra världskrigets slut axla ansvaret för Hitlerregimen och vara beredda på att i varje givet ögonblick försvara sig mot anklagelser om att det i varje tysk lurar en kryptonazist, och det gäller för dem att ha koll på vad deras farfar eller morfar gjorde under kriget.

Vi har dessutom ett närmare och mycket aktuellt exempel. De senaste åren har man på svenska kultursidor på fullt allvar hävdat att nu levande svenskar bär på en kollektiv skuld eftersom svenskar på 1800-talet deltog i slavhandel i västindien.

Alltså, den värdegrundskorrekta hållningen är att tyskar har en kollektiv skuld för vad som hände för 70 år sedan, ryssar för vad som händer i dag och svenskar för vad som hände för 200 år sedan.

Av ryssar anses vi kunna kräva ånger för att de ”inte lyckades stoppa kriget”.

Men muslimer däremot kan (enligt den värdegrundskorrekta hållningen) inte som kollektiv hållas ansvarigt för de mord, krig, våldtäkter och den tortyr som deras ledare utövar i koranens namn.

Varför inte? 

Vi har alltså nått den punkt där överheten i sina försök att styra våra tankar inte längre bryr sig om att försöka framställa propagandan som logisk, eller som förenlig med fakta.

… och det verkar tyvärr fungera.

Det ”offentliga samtalet” i dag bör benämnas det ”offentliga svamlet”.

Plötsligt vill stat och medier att vi ska vara omtänksamma, och bry oss om andra. Varför?

Room in New York. Edward Hopper, 1932.

I några årtionden har idéhistoriker förfäktat teorin om att det finns en svensk ”statsindividualism”. Det är en uppfattning som utgår från tanken på att svensken är en så ursinnigt individualistisk person att han bara vill ta hand om sig själv – för att kunna förverkliga sig själv och utvecklas. Familj och vänner blir därför en onödig belastning för individen.

Ser jag mig omkring blir jag fundersam på vad som menas med den där individuella utvecklingen; innebär det möjligheten att äta ett kilo köttfärs alldeles själv när det vankas fredagstacos istället för att dela med de andra i en familj? Eller?

De som tror att statsindividualism är ett existerande fenomen hävdar att svensken egentligen inte vill ta hand om sina barn eller äldre anförvanter. Därför bejakar han eller hon statens tillväxt så att barnomsorg och skola ordnar det där med barnen, och sjukvård och äldreomsorg det där med de gamla. Och individen blir fri och kan utbrista i lovsång över den goda, och stora staten. Individen blir oberoende av familjen men beroende av staten.

Den svenska statsapparatens expansion efter andra världskriget har byggt just på löftet om att staten ska ta hand om allt som individen finner besvärligt, han eller hon ska bara kunna tänka på sig själv. Teorin om statsindividualism är bara byråkratins försök att förklara och försvara expansionen genom att hävda att du och jag vill att staten tar över mer och mer ansvar för hur vi lever.

Men efter att hundratusentals flyktingar sökt sig till Sverige det senaste decenniet har budskapet från staten blivit ett annat.

Politiker, byråkrater och välbetalda idkare av ”välgörenhet” spänner ögonen i oss och säger:

”Du har ett ansvar för att de som kommit till vårt land integreras. Det räcker inte med att du öppnat ditt hjärta, du ska också bjuda hem dem på middag och lära känna dem, utveckla vänskapsband, lära känna dem och få veta mer om deras bakgrund och kultur. På så sätt utvecklas du som människa”.

Media hakar på. Regelmässigt dyker det upp ett reportage om hur en svensk familj bjudit in en utländsk familj och skapat djupa vänskapsband och alla är lyckliga och har blivit bättre människor.

Men står vi inte inför något mycket märkligt här?

I decennier får vi veta att vi inte ska fundera så mycket på det här med våra barns fostran och utveckling. Det ordnar staten, som också åtar sig omsorgen om de gamla, liksom att envetet reglera våra liv så att vi äter mer kålrötter istället för kött, slutar åka bil samt ägnar en kvart varje dag åt att ha ångest över vårt ansvar för slaveriet.

Och så plötsligt en dag händer det – och utan att vi ens får en kopp Gevalia –  vi kommenderas att överta ansvaret för integreringen av främmande människor. Så svensken som inte är betrodd att fostra sina barn eller styra sitt eget liv blir nu anförtrodd uppgiften att inlemma personer från kulturer som inte det minsta påminner om den svenska.

Svensken som är tillsagd att söka sig bort från de naturliga sammanhangen och etablerade traditionella sociala gemenskaper och som fri individ finna sig själv – får nu veta att det gör han bäst genom att bli en del av flyktingmottagningen, en ö i en arkipelag av frivilliga integrationsarbetare.

Men frågan är vem som integreras i vad när den svenske individen i ständig jakt på sig själv och förnyelse möter personer som styrs av klan, familj, kultur och religion.

De statligt orkestrerade kampanjerna om detta kom först i och med den senaste stora flyktingvågen – innan dess fanns det till exempel inga kampanjer för att man skulle lära känna sina grannar. Då gällde paradigmet att man som individ skulle lösgöra sig från alla sociala sammanhang för att vara fri att finna sig själv.

Ett försök att få paradigmskiftet att bli mindre uppenbart är att hävda att vi alla har något att lära av andra kulturer; märk väl –  inte av de kulturer som finns i Frankrike, Tyskland eller Italien – utan av dem som finns i tredje världen. På så sätt kan man försvara det påbjudna inbjudande av andra familjer och främlingar till det egna middagsbordet – det lanseras som ett sätt för individen att finna sig själv.

Det är märkligt att uppleva hur den gemensamma måltiden i hemmet plötsligt blir viktig genom den här propagandan. Den har inte tidigare setts som viktig för att hålla ihop familjen … men ja, just det – den skulle ju inte hållas ihop utan atomiseras.

Och som om den pågående atomiseringen inte vore tillräcklig, instiftas nu en ny metod för att göra den fullständig.

Nu ska vi ner på elektronnivå.

Det är fascinerande att betrakta hur borgerligt sinna kulturskribenter drar in luft i lungorna (man riktigt hör hur det visslar och väser) och därefter i en enda lång utandning kräver att ”kulturen” försvaras … och det med skattebetalarnas hjälp. Till och med Torbjörn Elensky verkar vara arg, liksom DN:s Sokolnicki. Lika trollbunden blir jag när jag ser hur illitterata socialdemokratiska ministrar och avsuttna politruker vill att ”kulturen” försvaras … och det förstås också med skattebetalarnas hjälp. Vad har utlöst detta kulturkrig? Vem är det som angriper kulturen – och mot vem ska den försvaras?

Jan Matejko: Trött hovnarr (1862)

Moderaten Sophia Jarl som styr Norrköping bygger nu om den kommunala kultursektorn i staden.

En av dem som leder angreppet mot henne är Stefan Jonsson som i DN ondgör sig över det som sker och att:

”Den nya modellen avskaffar kultur- och fritidsförvaltningen rakt av och säger upp stadens kulturchef. Kulturverksamheterna inordnas i ett nytt Tillväxtkontor. Konstmuseet och Stadsmuseet hamnar på underkontoret Attraktionskraft tillsammans med näringslivsutveckling, turism och idrott. Bibliotek, bildning och ungdomskultur på underkontoret Livskvalitet. Annat hamnar hos eventbolaget Upplev Norrköping.”

Jonssons beskrivning är korrekt, och den beskriver en politik som går ut på att kultur är till för att dra in pengar, framförallt genom att locka besökare till staden. Nu är det här ju inget nytt när det gäller kommunal kultur. Heller inget som bara moderater ägnar sig åt. Jag kan ur minnet räkna upp 30 socialdemokratiskt styrda kommuner som haft samma inställning: kultur är till för att locka turister till staden, och helst också locka nya invånare. Det blir typ; glöm att bruket har lagt ned, nu satsar vi på en skulpturpark. 

Har aldrig gått bra. Men man fortsätter ändå att traska fram i samma spår, vare sig kommunen är höger- eller vänsterstyrd. Kultur ska sälja kommunen. Vara ”tillväxtmotor”. Det Jarl säger har många s-märkta kommunpampar sagt. Varför ska vi låtsas som att så inte är fallet?

Jag känner många kulturarbetare som röstar v, s, mp och som i sina ansökningar om bidrag till olika projekt lägger ut texten om hur ”kultur är en tillväxtmotor”, och lägger man in några referenser till städer som Bilbao och Kassel är man hemma. Cashen trillar in; ”Vi ses på Tennstopet och firar”.

Det enda Jarl egentligen gör är att hon organiserar det hela på ett lite annat sätt.

Men varför då denna strid?

Det beror nog på det språkbruk Jarl använder, som när hon går till motattack mot dem som kritiserar henne:

”Nu kraftsamlar kultureliten för att ha kvar sina privilegier som i mångt och mycket bekostas nästan fullt ut av skattekollektivet. 

För mig är det en del av det bortskämda Sverige.”

Och det är klart att dessa flockar av kulturarbetare av varjehanda slag som betar på den offentliga kultursektorns oändliga savann blir arga. Vem vill bli kallad ”bortskämd”.

De gillar inte riktigt att beskrivas som priviligierade – och det stör också alla dessa kulturbyråkrater som utfordrar de betande flockarna lite extra när så behövs.

Vad vi ser är hur höger och vänster förenas i sin syn på kultur: den är ett verktyg.

För högern är den offentliga kultursektorn ett verktyg för att förbättra den kommunala ekonomin, och de sektioner som inte klarar av att dra in pengar får mindre pengar att röra sig med. Eller inga alls.

För vänstern är kulturen också ett verktyg – och den offentliga kultursektorn är till för att skapa jobb i förvaltningen men också bidra till försörjningen av ”fria” kulturarbetare.

Därmed säkrar s, v och mp inte bara röster på valdagen utan också röster som lovprisar dem i text, musik och bild.

Den artistbojkott det nu talas om beror inte på omsorg om kulturen, den beror på omsorg om pengar som går till kulturbyråkrater och kulturarbetare.

Det fascinerande är att inte bara kulturarbetare till vänster nu går till angrepp på Jarl, det gör även kulturarbetare och skribenter av mer obestämbart liberalt och borgerligt snitt. En text av Torbjörn Elensky i SvD har blivit det baner bakom vilken denna grupp samlas. I texten möter vi en ovanligt upprörd Elensky:

”Det är dags för de skröpliga resterna av den bildade borgerligheten att resa sig nu. Det vore pinsamt om hela Sverige blev som Norrköping.”

Men om vi nu – likt Elensky – antar att det finns någon slags borgerlighet kvar, kan de då inte gå med hatten i sina nätverk och samla in medel till – och bygga upp bibliotek, symfoniorkestrar och ordna kulturfestivaler? Alla de borgerliga politiker och skribenter som nu håller med Elensky – varför kräver de inte att bankerna och Wallenbergsfären ser till det allmänna goda och bekostar några symfoniorkestrar? Med tanke på bankernas vinster skulle vi kunna ha lika många symfoniorkestrar som McDonalds i det här landet (utan att det märktes i bankernas bokslut).

Och varför säger inte ett företag att: ”Men visst, klart vi står för Medelhavsmuséts kostnader de närmaste 20 åren”.

Det kommer inte att ske beroende på att det inte finns någon bildad svensk borgerlighet. Men det finns borgerligt sinnade figurer som då och då gärna visar upp sig i Berwaldhallen och på en Dramatenpremiär för att lajv kulturintresserad – men i sin snikenhet vill de inte betala fullt ut vad biljetten kostar. Det ska skattebetalarna stå för.

Lika obildad är vänstern och arbetarrörelsen. Under 1900-talets första sex årtionden drev de stora bokförlag, kulturmagasin, dagstidningar. Fackförbundens medlemsmagasin hade bättre och mer omfattande kultursidor än vad dagstidningarna har i dag. Allt hade byggts upp genom en kombination av affärsmässighet och idealitet.

Men svensk vänster i dag klarar inte ens av att finansiera sin egen press med hjälp av läsare, utan måste förlita sig på nådegåvor av staten.

Med vilken rätt kräver borgerlighet och vänster att skattebetalarna ska bekosta det de själva inte längre kan, vill, eller förmår driva och organisera?

Om de tror att människor behöver kultur så är det ju bara att samla styrkorna och organisera kulturell verksamhet till båtnad för de massor som hungrar efter kultur.

Men så kommer inte att ske. 

Mycket därför att vare sig borgerlighet eller vänster i gemen i verklig mening är intresserade av kultur.

Borgerligheten vill som sagt då och då kunna framstå som bildad, vänstern vill försörja sina trubadurer och skulptörer.

Båda grupperna vill att staten ska stå för kostnaderna, och det innebär att det är du som får vara med och betala.

Men vad är egentligen kultur? Varför behövs den? Och varför tävlar borgerlighet och vänster i att vara kulturlösa? Det talar vi om på måndag.

Alla käftar om orsaken till bränderna på Hawaii. Är det eller är det inte klimatets fel. Få verkar bry sig om att försöka första vad som egentligen händer. Det viktiga är att få markera vilket läger man tillhör.

Skogsbrand. A. K. Denisov-Uralsky (ca 1900).

Hawaii har väl mest levt i det svenska offentliga samtalet på grund av beteckningen ”hawaii-hockey”, alltså ishockey som utövas så illa som man föreställer sig att fallet är på ögruppen i Stilla Havet.

Sedan i lördags kan vi dock börja tala om ”hawaii-debatt”. Med det avses en debatt som är så usel att den för tankarna till hawaii-hockey – men som dessutom också handlar om Hawaii.

Det började med att Lena Andersson i en text i Svd deklarerade att hon tyckte att det var lite problematiskt att journalister verkade gå och vänta på naturkatastrofer och olyckor för att kunna rapportera att klimatförändringen fört oss ett steg närmare domedagen.

Motattackerna kom omgående, mest uppmärksammad blev Magda Gad, som inledde med att förklara att Lena Andersson var en ”otroligt äcklig människa”. För att vi inte ska tro att det är Lena Anderssons utseende eller kroppsodörer som gör att Magda äcklas har Magda i ett antal tweets utvecklat sin uppfattning. Problemet verkar vara att Lena Andersson enligt Magda Gad är ”klimatförnekare” samt att Lena sitter och ”skrockar om vädret” medan folk dör på Hawaii.

Här ska det erkännas att jag har lite svårt att följa med i argumenteringen – vilket kanske mest beror på att jag inte kan föreställa mig en skrockande Lena Andersson. Eller för den delen en skrattande, gråtande, eller ens leende Lena Andersson. Men en begränsad uppsättning känslouttryck borde inte automatiskt medföra att man avfärdas i debatter och diskussioner. Vi kanske rentav behöver fler iskalla revisorstyper i det offentliga samtalet för att balansera antalet gråterskor och lipsillar. Hysteri gör oss inte klokare.

När Alex Schulman såg att Lena Andersson var lovligt byte skrev även han en attack-text, och hänvisade till ”vetenskapen” och ”forskningen”, och drog till med ett citat om att juli månad i år ska ha varit den varmaste på 120 000 år.

Därav ska följa att Sicilien brinner, liksom Hawaii och Grekland och så vidare – och att Lena Andersson är ”klimatförnekare”. Argumenteringen är väl inte riktigt begriplig för mig, men Alex uppgift är inte att leda sin flock någonstans, det är att inleda själva ylandet så att de andra kan stämma in och känna samhörighet.

Den här debatten gör att vi står inför vissa problem – både när det gäller Lena Anderssons text, och definitivt när det gäller Magda Gad och Alex Schulman.

Ingen av dem diskuterar konkreta fall och fakta. Lena Andersson hänvisar till egna upplevelser, Magda Gad till vad hon sett på teve, och Alex Schulman till forskningsrapporter (som han med största säkerhet inte läst).

När det gäller de två sidorna i striden är Gads&Schulmans inställning mest problematisk; den kan sammanfattas som att Hawaii är ett brinnande inferno, och det beror på klimatförändringarna. Därför måste vi alla börja leva annorlunda – även i Sverige. Sluta äta kött, inte köra bensinbil och definitivt inte flyga, och så vidare och så vidare och så vidare, intill dess att du lever i ett övergivet grävlingsgryt bevakad av Märta Stenevi.

Men tänk om bränderna på Hawaii inte är orsakade av klimatförändringar – utan har helt andra orsaker?

Det är vad jag kommer fram till när jag läser vad forskare säger, och studerar ögruppens historia.

Fakta, och data, är inte på något sätt gömda eller otillgängliga utan finns där för alla som vill veta vad som egentligen händer på ögruppen, och vad som är orsaken.

Ögruppen Hawaiis landyta är 28 000 kvadratkilometer. 4000 av dessa kvadratkilometer kan betecknas som savann, låg vidsträckt vegetation som har brett ut sig där stora odlingar och plantager har lagts ner.

Ungefär lika mycket landyta som savannen upptar används för jordbruk. Men av dessa 4000 kvadratkilometer ligger stora delar i träda, oklart hur mycket, enligt delstatens myndigheter.

På den mark som ligger i träda – vare sig det är officiellt eller inofficiellt – har ett flertal invasiva växter brett ut sig.

Dit hör Guineagräs (Megathyrsus maximus) som tränger undan det mesta av andra former av växtlighet och skapar en extremt brandfarlig miljö, speciellt när det är torrtider (vilket det alltid är i augusti på Hawaii).

Som om det inte räckte med just den invasiva växten har också Miconian brett ut sig, den kallas för Stilla havets gröna cancer. Denna helvetesväxt skapar skugga som slår ut all annan växtlighet och där den breder ut sig fördärvas våtmarkerna på Hawaii, och dessutom bidrar dess utbredning till jorderosion.

Alltså, minst en sjundedel av Hawaii består av mark som bara väntar på omvandlas till ett brinnande inferno. Det kan till och med vara så mycket som en femtedel av arealen.

Jordbrukets kollaps på Hawaii ökar inte bara faran för stora och dödliga bränder – den försvårar också bekämpandet av bränder. Eftersom ingen underhåller vägarna i områdena försvåras framkomligheten för fordon som ska bekämpa bränderna. Nedlagda odlingar betyder mindre tillgång till vatten (inga bevattningsanläggningar och vattenfyllda kanaler och dammar) – och finns det inga som brukar jorden finns det heller inga som har de kunskaper om terrängen som brandmän har nytta av (fågelskådare räknas liksom inte).

Att delar av Hawaii i dag går under i ett eldinferno beror inte på klimatförändringar – det beror på att jordbruket på Hawaii nästan utplånats.

Fram till 1960 producerade ögruppen 50 procent av den föda som Hawaiis befolkning åt. 50 procent importerades.

I dag importeras 90 procent av det befolkningen på Hawaii äter.

De en gång stora odlingarna av sockerrör växte ännu i storlek under 1980-talet och trängde undan en del småjordbruk. Sedan blev det inte lägre lönsamt med sockerproduktion. Alla plantager lades ned.

Sedan lades de gigantiska ananasplantagerna ner.

Och i dag är övergivna plantagerna och jordbruken en brandfarlig savann.

År för år slogs också de små jordbruken ut av billiga livsmedel från USA, som dessutom odlats med stöd av statliga subventioner. Bönderna och de små odlarna gav upp, lämnade sina jordbruk, och började jobba i serviceindustrin för att ta hand om turistinvasionen.

Deras åkrar som odlats i århundraden blev också en del av den brandfarliga savannen.

Och det Guineagräs som växer på savannen introducerades en gång i tiden på öarna som en foderväxt för öns boskap. Nu finns inte något behov av foderväxter. Vem håller väl kor för mjölk och kött på en ö där man måste konkurrera med subventionerad biff och mjölk från resten av USA? Det en gång allsidiga hawaiianska jordbruket som gav befolkningen nötkött, fläsk och kyckling, liksom många olika sorters frukt och grönsaker – i stora mängder – är borta.

Alltså, globalisering, och satsning på storskalighet samt monokulturer har först förstört de många, många småskaliga jordbruken på Hawaii som gav både utkomst och föda åt ögruppens befolkning.

Sedan lades de storskaliga jordbruken ned, och en obegripligt stor del av ön därför en katastrof som bara väntade på att få hända.

Det är den utvecklingen som skapat det brinnande infernot, inte extremhettan och orkanvindar.

Misskötsel, korttänkthet, girighet, lathet och ren och skär idioti är alltså orsaken – och mot faktorer som dessa hjälper det inte om vi i Sverige minskar våra utsläpp av växthusgaser så mycket att de till slut ryms i ett kryddmått. 

Var Stephen Hawking den teoretiska kosmologins Ian Dury?

Rockstjärna? Snarare rockvaktmästare…

Min misstänksamhet väcks alltid när media utnämner tänkare till ”rockstjärnor”. Nu senast är det den svenske filosofen Martin Hägglund som betecknas så i tidningar och TV.  Tidigare var det ekonomen Thomas Piketty.

En del vill kanske hävda att det inte säger något om kvaliteten och djupet hos de båda tänkarna, det enda som bevisas är att journalister numera har väldigt begränsat ordförråd och samma begränsning gäller deras erfarenheter. Deras enda referens är ”rockstjärna” när det gäller någon som får uppmärksamhet. Och de tror sig inte kunna få läsare av intervjuer och recensioner annat än genom att utgå från att läsaren lockas av att få veta att X är som ”en rockstjärna”.

Men man ska i sig se upp för filosofer som kan betecknas som ”rockstjärnor”.

Filosofer ska leverera bistra sanningar om tillvaron, deras ord ska inte få folk att hoppa upp och ner, deras tankar ska få människor att sätta sig ner och tänka efter och inse att livet kräver ansträngning och möda. Riktiga filosofer ska inte få dig att omedelbart ”må bra”, och förnöjt acceptera tillvaron.

Riktiga filosofer kan därför aldrig få beteckningen ”rockstjärna”. Deras tankar är för besvärliga, kanske till och med för motsägelsefulla och svårbegripliga för att kunna få konsertbesökare att crowdsurfa.

Jag har inget mot rock.

Och om Martin Hägglund nu absolut måste beskrivas som något från rockmusikens värld så påminner han väl mest om Jon Bon Jovi. 

På alla sätt. 

Tyvärr.

Det påstås att det viktiga för resan inte är målet utan vägen dit. Fel, säger feminismen. Det viktiga är hur du får med dig bagaget.

Katrine Marcal har upptäckt ännu en konspiration riktad mot kvinnor. Eller så är det en slags strukturellt övervåld hon anser sig ha blottlagt.

Eller både och.

I DN i dag förklarar Marcal att att resväskor på hjul inte fick något genomslag förrän 1972. 

Konstigt, tycker hon. Människan har ju länge använt sig av hjulet.

Hon börjar undersöka det hela och minsann …:

”På 1940-talet fanns till exempel en engelsk produkt med hjul i remmar som du kunde spänna fast på din väska för att få den att rulla fram och på en mässa i London för hushållsprodukter presenterades på 50-talet en väskmodell med långa ben som du kunde dra efter dig.”

Hon förstår nu vad det rör sig om:

”Det fanns rullväskor på marknaden redan innan produkten officiellt uppfanns. Men alla dessa väskor var nischprodukter för kvinnor. Och att en idé ”för kvinnor” skulle kunna ta över världen var inget som någon kunde föreställa sig.”

Marcal hävdar att mäns ovilja att framstå som omanliga och svaga – i kombination med att de inte kunde tänka sig en kvinna som reste utan manligt sällskap – gjorde att resväskor med hjul inte fick genomslag förrän just 1972.

Marcal kan inte föreställa sig att män antog att om kvinnor var ute och reste ensamma skulle andra män vara lika självklart artiga som de själva var och hjälpa kvinnorna med deras bagage. Jag anar att artiga män som hjälper kvinnor inte är så vanligt i Marcals umgänge.

Och det är ett självklart manligt drag att bära. Man kan göra det i en bag, i väskor eller genom att axla en ryggsäck. Vi män är genetiskt kodade att göra det, och en riktigt man vill inte se ut som Anne Rambergs mamma på väg till NK för att handla.

Det är en självklar reflex, vi är kodade att visa styrka och att vi kan klara oss själva.

Varför skulle det inte vara en positiv egenskap?

1972 är märkesåret för Marcal, då började den hjulförsedda resväskan rulla över allt i sin väg. Hon ser det som resultatet av listiga reklamkampanjer, som övervinner mäns dumhet och blindhet.

Men en reklamkampanj fungerar inte om den inte talar till något som finns i mottagarens själ, om än i små mått, och kanske rentav bara omedvetet.

Alltså måste något ha börjat hända vid den tiden, något i mäns mentalitet måste ha börjat förändras.. Och visst var det så, ett tilltagande förvekligande börjar bryta igenom vid den tiden. Mannen skulle nu vara vek, gråtmild, svag … en liten påse av obearbetade känslor.

När den förändringen börjarde omfatta allt fler män – ja, då öppnades marknaden för väskor med hjul.

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser och numera också fylld med väskor på hjul.

Det blir viktigt för allt fler män att visa för den växande kvinnorörelsen att de som män inte är en del av de strukturer som de kvinnorna anser sig förtryckta av.

Att självständighet och styrka inte längre är något som anses vara attraktivt hos män har länge varit feminismens officiella linje – fast de betecknar de dragen som ”machokultur”.

Och eftersom sanhällsutvecklingen i sig avmuskuliniserar mannen blir många män påverkade och formade från två håll, egentligen numera bara från ett håll, för feminismen har blivit en självklar del av statens ideologi och en del av värdegrunden.

Feminismens aggresivitet och anspråk har inte blivit mindre för det, den blir liksom aldrig nöjd.

Ju mer allt fler män anpassar sig, desto mer angrips manssamhället och dess struktur.

Det är något märkligt med det hela.

Det kan bero på att feminister i vardagen är missnöjda med de män som står dem till buds, män vars formande de själva bidragit till. Denna frustration tar sig uttryck i angrepp på de rester av ”manssamhälle” och ”machoideal” de ständigt tycker sig upptäcka. Men de ser inte att de skapat det som i grund och botten gör dem frustrerade.

Och så vinner de en seger till, och ännu några män feminiseras, och den där frustrationen växer. Det blir en nedåtgående spiral, en malström där uppenbarligen inte bara männen dras ner.

Kan vi ta oss upp till ytan igen? Kanske, om vi inser en del saker … som jag diskuterar här i Nätmagasinet.

Aftonbladets ledande ideolog vandrar längs med minnenas allé, känner barndomens dofter och förstår plötsligt varför Lyckliga gatan inte finns mer.

Anders Lindberg ser sig om efter någon att skylla på – och se vad skådar inte hans norra öga om inte en "liberal".

Anders Lindberg ska nu på AB:s ledarsida förklara för oss vem som är skyldig till barn- och förnedringsrån.

Det är ”liberalerna”. Eller om jag tolkar honom rätt så är det närmare bestämt Anders Borg.

Hur han kommer till den slutsatsen?

Lindberg inleder med att tänka sig tillbaka i tiden, till sin egen barndom:

”Minnet är en lurig sak. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från Dalaskolan, stämningar, ögonblick och några människor. Doften av sågspån från träslöjden som dröjt sig kvar. Det är allt. I sex år gick jag där.”

Det vore mig fjärran att hävda något så nedrigt som att ”doften av sågspån” dröjt sig kvar hos Lindberg därför att han är en träskalle. Vi får väl anta att han har någorlunda normala förståndsgåvor. Orsaken till att han ständigt bär den doften med sig beror istället på att han envisas med att alltid använda Old Space Timber som deodorant. I stressade stunder, som när en deadline närmar sig, svettas Lindberg ymnigt. Deodoranten aktiveras och doften av nyhyvlade spån söker sig in i hans näsborrar medan han sitar och plitar på AB:s redaktion. Och då upplever han en av sina Proust-stunder, lutar sig tillbaka och minns hur det var. Men så förs han tillbaka till verkligheten, för det är uppenbart att något hänt i Sverige menar Lindberg. Nyss rånades en pojke på hans barndoms skola av tre personer som hotade att slå honom sönder och samman om de inte fick hans AirPods.

Lindberg förstår vad som är orsaken och i hans historieskrivning var allt finfint i Sverige fram till någon gång på 1980-talet, då slog ”liberalerna” till och:

”Resultatet är helt förutsägbart. Vi har underfinansierade pensioner, utanförskapsområden som förfaller och en äldreomsorg med timanställda som inte har råd att vara hemma vid sjukdom. Svensk sjukvård är i ständig kris, skolan börjar i praktiken sortera barn redan i förskolan och vår a-kassa tillhör numera de sämre i Europa.”

Men vi har inte ”underfinansierade” pensioner. Vi har pengar som borde gått till pensionärerna men som borgerliga och socialdemokratiska regeringar istället valt att lägga på att bekosta invandring av människor som inte vill arbeta, på att låta statsapparaten svälla ut, på att hålla statsmedia igång och ständigt kasta ut livbojar till privat medströmsmedia. Och på oräkneliga andra idiotiska verksamheter och projekt. Det är ju inte så att mitt hjärta klappar för de borgerliga partiernas pellejönsar, men vad har Lindbergs gäng gett oss – dessa äppelkindade goddagspiltar och godhetsgummor har gått från att hålla ordning på studentkårens papper och SSU-klubbens inköp av cider till att försöka förvalta och leda ett samhälle. Det är därför vi har fattigpensionärer och förnedringsrånade barn.

Och skjutningar.

”Utanförskapsområdena” Lindberg talar om "förfaller" därför att alltför många av dem  som bor där inte kan hålla ordning omkring sig. Måste ett bostadsområde se ut som en ostädad basar i gryningen bara därför att värden inte bytt skåpluckor i lägenheterna på 20 år?

Lindberg skjuter in sig på Anders Borg. Bra. Men varför skjuter han inte också på sina egna hussar i sossepartiet?

Det är inget som skiljer Borg–Reinfeldts politik från Löfven–Anderssons; öppna gränser, utbyggnad av statsapparaten under förevändning av att det måste till fler socialarbetare, poliser och anställda i vård om omsorg för att klara ”integrationen”, det vill säga ge oss mer av era pengar i skatt så vi kan lösa de problem vår politik skapat.

Det är marginella skillnader mellan vänster och höger, illa anbringad makeup för att vi ska tro att vi står inför olika alternativ.

Icke integrerade barn kommer att råna andra barn är Lindbergs budskap.

Men vi har ju gett dessa barn och deras föräldrar bostad, möjlighet att gå i skola, gymkort och redigt med bidrag.

Ge oss en lista Lindberg på vad som mer måste till. En cabbad Audi per hushåll?

Det lömska är också att Lindberg i sin text utgår från exemplet med en pojke som rånas på sina AirPods. Vi ska då tänka att: stackars lilla flyktingbarn som inte har AirPods – det måste givetvis utlösa en sådan känsla av underlägsenhet och saknad att han måste råna ett annat barn.

Så låt gå. Vi ger alla barn i invandrade familjer nya Airpods och vi lovar att de omgående byts ut varje gång Apple lanserar en ny modell.

Men … Lindberg måste förklara vad vi ska ge de barn som mördar andra barn. Vi har ju sådana fall i skolmiljö. Vi har dessutom knivskärningar och brutala misshandelsfall. Flickor som blir stampade på huvudet. Vi har de rån där förnedringen uppenbarligen är det viktigaste och inte vad man stjäl från offret.

Vad är det dessa barn saknar? Vad ska vi ge dem? Vad säger du Anders Lindberg?

Lindberg avrundar med att samhällets situation nu är följden av att ”liberalerna” lyckades:

”Er politik var att skapa ett två tredjedelssamhälle och grattis – ni lyckades. Att utslagning och ökad kriminalitet alltid följer i spåren av ökade klyftor kan inte ha kommit som någon överraskning. Ni visste ju detta.”

Men återigen – vi har ett tvåtredjedelssamhälle därför att de flesta av riksdagens partier varit överens om att tillåta massinvandring från den muslimska kulturkretsen. Därmed har nationen fått ett inflöde av många individer som inte vill bli en del av det svenska samhället.

Och eftersom de inte vill bli det så finns det ingen åtgärd för integrering som är möjlig.

Men målet är inte integrering.

Vad borgerligheten och de rödgröna vill se är att det Sverige som en gång fanns slutgiltigt försvinner. Borgerligheten, liberalerna och vänstern vill inte ha tillbaka det samhälle som trots allt fanns till långt in på femtiotalet.

Förvisso var det ett samhälle med många brister och motsättningar. Men det var ett samhälle som rörde sig framåt genom att människor arbetade. Var och en med det han var bäst lämpad för. Och det var ett samhälle där de flesta ville rå sig själva och bestämma över vad som var bäst för dem själva. vare sig de såg sig som vänster eller höger.

Låt oss börja med att gå tillbaka dit.

När vi är där kan vi alltid ta ett rådslag om vad som bör göras.

Ett brev betyder så mycket. Speciellt om det kommer fem i tolv.

Målningen ger en bild av hur jag föreställer läsarna av mitt dagliga nyhetsbrev. De får brevet i sin e–post varje kväll några minuter innan midnatt. På morgonen printar de ut nyhetsbrevet på extra fint linnepapper.

Därefter ikläder de sig klänning eller jacket, intar en värdig (om det är en man) position eller en behagfull (om det är en kvinna) och läser brevet eftertänksamt. Kanske läser de till och med nyhetsbrevet högt för sig själva.

Skulle du vilja tillhöra denna skara? Inga problem. Om du inte är prenumerant så blir du det enkelt genom att gå hit.

I nyhetsbrevet finns texter jag inte publicerar någon annanstans, och jag försöker spara de bästa bitarna från varje dags produktion till nyhetsbrevet.

Breven kan innehålla allt möjligt. Dagsaktuella kommentarer till nyhetsflödet i Sverige och världen. Djupdykningar i offentliga handlingar. Tämligen ofta historia; jag har skrivit om irländarnas roll i USA, Rumänien mellan världskrigen, Kalifornien, Kina under kulturrevolutionen – i de här fallen rör det sig om serier som rullar på med en ny text då och då.

Kulturtexterna har handlat om allt från de märkliga nutida norrlandsskildringarna i svensk litteratur till likheterna mellan tysk, sovjetisk, italiensk och amerikansk konst under 1930-talet.

Och så blir det en del mathistoria, och ibland ett recept.

En del filosofi har det också levererats, då och då serverar jag läsarna en matsked Bernard Stiegler.

En serie om Bonniers fördärvliga inflytande har det också blivit, liksom en om Åsa Linderborgs.

Och …ja, det vore enklare att räkna upp ämnen jag inte avhandlat.

De närmaste dagarna kommer jag bland annat att fortsätta skriva om Kaliforniens verkliga problem (i helgen texter om det underliga med vinundret i delstaten) och så inleder jag en serie om Jan Guillou.

I nyhetsbrevet publicerar jag texter om allt från tillståndet i Sverige till anvisningar om hur man gör en riktig apfelstrudel. Nyhetsbrevet innehåller det bästa ur min dagliga produktion, och publiceras inte någon annanstans.

Om du uppskattar mina texter på benulic.se tror jag du kommer att ha en viss behållning av mitt dagliga nyhetsbrev. Du prenumererar genom att gå in här.

Nyhetsbrevet innehåller texter som jag inte publicerar någon annanstans. Det kan vara kortare betraktelser om Isabella Lövins frisyrer, konservens historia eller längre serier i de mest skilda ämnen. Hittills har jag bland annat avhandlat Bonniers, irländare, Åsa Linderborg, realistisk konst och sovjetisk forskning.

I dagens nyhetsbrev – som liksom vanligt kommer ut fem minuter innan midnatt – inleder jag en serie texter med utgångspunkt från den nyligen bortgångne franske filosofen Bernard Stiegler. 

Första avsnittet handlar bland annat om tatueringar, hur en desertör lär franska marinsoldater simma i ryska vatten i början på 1800-talet samt vår ovilja att inse att vi ska dö. Jag kommer av någon för mig nästan obegriplig inledning också in på vem som egentligen uppfann fotografiet och cykeln. Och varför så många i det nutida Brasilien härstammar från en fransk konsul.

Låter roligare än filosofi brukar vara eller hur? För vem får inte ont även i sina friska kroppsdelar när han hör ordet ”ontologi”?

Den här serien är ett försök att vrida loss filosofin från trista utläggningar på kultursidor, mumlandet i Filosofiska rummet och på universitetens seminarier.

Filosofi ska få dig att inse din dödlighet, och samtidigt göra dig lite lycklig.

För övrigt kommer förstås det dagliga nyhetsbrevet fortsatt innehålla rabulistiska förlöpningar mot makthavare, liksom granskande reportage från verkligheten och recept.

Branting, Hjalmar. Hövdingen.

1920 undertecknar Hjalmar Branting en motion framlagd av partikamraten Petrén om skapandet av ett Rasbiologiskt Institut. 

Dagens pöbelhopar kommer inte att kräva att statyn vid Norra Bantorget rivs, de biter inte handen som föder dem. 

Afrosvenskarnas Riksorganisation lär ligga lågt i frågan, de skulle inte existera utan socialdemokratiskt stöd. De är inte intresserade av att historien skildras som den utspelade sig, den är intresserad av att den skildras så de kan få en födkrok.

Och vad skulle hända med Brantingstatyerna om vi går tillbaka i historien och studerar vad som hände i det tyska Rhenlandet efter det första världskriget? Regionen är då ockuperad av franska trupper. Man har i stor utsträckning satt in svart manskap från de egna kolonierna.

Rapporter börjar spridas om hur de franska svarta kolonialstyrkorna ägnar sig åt överfall, våldtäkter och plundring.

Den skribent som ser till att kampanjen får internationellt genomslag är den radikale engelske liberalen Edmund Dene Morel som tidigare varit en av de drivande i kampen mot Leopold II:s barbariska vanstyre i Kongo. Morel kommer senare att bli parlamentsledamot för Labour. Han kan knappast betecknas som en som var hatiskt inställd till svarta.

Han var bara något som var vanligt vid den tiden – en skriftställare som beskrev vad som hände.

Morels kampanj för att fransmännen ska dra tillbaka de svarta trupperna från Rhenlandet får först starkt gensvar hos vänstern i olika europeiska länder; vilket inte är så konstigt eftersom det är där Morel inledningsvis söker stöd – som till exempel när han vänder sig till de engelska arbetarna:

”Om dessa ociviliserade män får styra och ställa med tyskarna, vad hindrar att man sätter in dem mot våra arbetare?”.

De brittiska labourkvinnorna är den första organisationen som stöder Morels krav.

I Sverige undertecknar 49 kvinnoorganisationer ett upprop och kräver att de svarta trupperna dras tillbaka och ett slut för av ”detta övergrepp på alla världens kvinnor”. 

I Sverige är Hjalmar Branting en av dem som ser det som självklart att ställa sig bakom kravet.

Så hur blir det ni i Afrosvenskarnas Riksorganisation? Kommer ni att smyga upp vid Brantingmonumentet?

Det finns ett fegt sätt som dagens vänster använder för att krypa ur frågeställningar som mina. Det är att säga att Branting (eller Karl Marx för den delen) var fångade av sin tids föreställningar och att de hade fel. Det är en omöjlig försvarsposition eftersom då kan ju vem som helst med viss rätt hävda att Branting och Marx rimligen på samma sätt var fångade av sin tids föreställningar även i andra frågor och därför knappast kan anses vara några banbrytande tänkare.

Så hur ska vi ha det?

För mig är Branting och Marx ... var och en på sitt sätt ... viktiga personer. Jag behöver inte ägna mig åt att inte låtsas om vissa delar av deras tänkande och handlingar. Jag antar att Marx verkligen använde ras som ett grundläggande begrepp i sin historiesyn. Man kan diskutera om han gör det på rätt eller fel sätt. Men man kan inte låtsas som om just den delen av hans historiefilosofiska tänkande skulle vara följden av att han var indoktrinerad av sin tids föreställningar, men att alla andra delar av tänkandet var nydanande.

Men hur gör ni andra i "vänstern" ... ni har väl snart bara någon mytologisk stamhövding i Gambia på 1600-talet kvar att luta er mot när det gäller historiesyn, och ja ... Profeten också förstås. Glömde det. När det gäller det som ska föreställa höger och liberaler i Sverige i dag kan de ju inte ens tänka i termer av historiesyn – de ser bara framåt. Mot den nya, sköna globaliserade världen.