"Eller är det helt enkelt ett listigt sätt att få KD att alltid framöver rösta på regeringens förslag? Ebba Busch förväntas bli subliminalt påverkad."

Treenigheten enas kring ett magiskt tal.

Människor har alltid trott att vissa tal har magiska egenskaper.

I fornnordisk religion antog man till exempel att viktiga ting timade efter nio dagar – så länge skulle en avgörande resa vara, eller så länge skulle man vänta innan ens trolovade infann sig.

I många kulturer är sju ett lyckotal.

Talet sex är kopplat till insikter och sökande efter visdom

Men vad är det i den socialdemokratiska trosuppfattningen som får dess ledare att tro att talet 10.000 har magiska egenskaper?

Förra året lovade oss Mikael Damberg 10.000 nya poliser.

I dag lovar oss Lena Hallengren 10.000 nya anställda i äldreomsorgen.

Alltid dessa 10.000.

Eller är det bara Stefan Löfven som sagt till sina ministrar att de ska hugga till med ett tal som är avrundat och låter bra, som ger intryck av krafttag men ändå verkar realistiskt. 

1000 är för lite. 100.000 för mycket – så det fick bli 10.000.

Men det kommer att visa sig varit ett mindre begåvat drag eftersom 10.000 är lätt att komma ihåg.

När det inte blir något av det hela, vem skulle väl minnas svikna löften om Damberg lovat oss 7.340 poliser och Hallengren 8.312 nyanställda i äldreomsorgen?

Eller är det helt enkelt ett listigt sätt att få KD att alltid framöver rösta på regeringens förslag? Ebba Busch förväntas bli subliminalt påverkad.

10.000 människor är alltid ett avgörande tal i Bibeln; antalet ämbetsmän och besuttna som förs bort till den babyloniska fångenskapen är 10.000, Saul uppbådar 10.000 man från Juda då amalekiterna ska krossas, Jonatan mönstrar 10.000 man i Jerusalem för att rycka ut och möta Apollonios.

Ja, så där håller det på genom hela Gamla och Nya Testamentet. 

Alltid 10.000.

Människor som efter sin död beskrivs som storslagna föregångsmän eller pionjärkvinnor med osedvanliga förmågor på sitt område och dessutom alltid av otadlig vandel – de personerna kommer att försvinna ur våra minnen.

"En spelemans jordafärd", Sven X-et Erixsons tolkning av Dan Anderssons dikt.

Jag tar nästan alltid del av nekrologer över kända svenskar med en viss förundran. Såväl de som skriver och de som talar om den döde verkar ha känt den person som gått hädan mycket väl. Man förstummas inför denna kännedom om gärning och person, och förvånas över vilken helgjuten individ det alltid verkar vara som har gått hädan.

Dör aldrig de onda i det här landet? Avlider aldrig korrupta politiker, dåliga författare, usla skådespelare eller överskattade idrottsmän?

Verkar inte så.

Nu menar jag inte att det skulle vara en plikt eller rentav en dygd att påtala bortgångna individers tillkortakommanden, brister eller rentav brott.

Men jag ser inte poängen med minnesord som inte förklarar, som inte får oss att förstå komplexiteten hos en människa. För den ensidiga hyllningen, tävlingen i lovordande och staplande av standardfraser om vad en person betytt för utvecklingen på ett visst område – allt detta innebär inte att vi kommer att minnas personen bättre, att han eller hon går till historien.

Det blir tvärtom.

Ju riktigare man skriver historia, desto mer komplex och sammansatt blir den.

Människor som efter sin död beskrivs som storslagna föregångsmän eller pionjärkvinnor med osedvanliga förmågor på sitt område och dessutom alltid av otadlig vandel – de personerna kommer att försvinna ur våra minnen. De kommer att göra det för att det entydigt enkla – vare sig det är gott eller ont – inte finns på riktigt. Och det förenklade har därför ingen plats i minnet, eller historieskrivningen (såvida den inte är medvetet falsk).

Här finns en del av förklaringen till att vi ofta talar om svenskens dåliga känsla för och kunskap om nationens historia, och då gäller det inte bara forna tiders stormän eller senare tiders statsmän och tänkare. Det gäller även i kulturlivet.

Nyss var P O Enquist den som omskrevs som någon som borde fått Nobelpriset ett flertal gånger. I dag är det Kristina Lugn som hyllas.

Om tre månader kommer det inte längre att finnas någon som refererar till dem i kulturdebatten eller någon annan debatt heller för den delen.

När stora svenska författare försvinner ur livet, försvinner de också ur det allmänna medvetandet. Det gäller även de mindre stora författarskapen. Liksom de tämligen dåliga. Man kan inte säga annat än att här råder en viss jämlikhet.

Vem känner väl till och läser den vidsynte Sven Stolpe i dag?

Jo, jag vet att många numera tror sig känna till honom efter att ha läst den obildade dottersonens AlexSchulmans karaktärsmord.

Men den som läst Sven Stolpe vet att något definitivt inte stämmer i Schulmans lilla bok.

Och vem talar om Sven Delblanc eller Sven Fagerberg?

Till och med Lars Gustafssons ord verkar redan vara döda.

Heidenstam och Ola Hansson ska vi bara inte tala om (och det gör ju de flesta inte heller.)

Så det vackra minnesorden är mest till för att positionera de ännu levande, de ska markera den egna storheten därför att de någon gång tagit en kopp kaffe med den döde. Då måste man ju själv ha varit en del av parnassen.

Detta sagt apropå Kristina Lugns bortgång. Om några veckor försvinner hon också in i tystnaden.

Det är synd. För att hon under sin levnad blev uppskattad säger ganska mycket om den tiden, och viktiga frågor försvinner ur samtalet om hon glöms.

Inte för att jag var överens med den syn på liv och människor som fanns i hennes dikter och pjäser.

Men det innebär inte att jag inte tycker hon bör läsas och diskuteras.

Den som vill läsa om min syn på Kristina Lugns liv och skapande får bli prenumerant på mitt dagliga nyhetsbrev där jag skriver om hennes verk i dagens utgåva. Och förklarar det där "minst" i rubriken.

Prenumererar gör man genom att gå upp i menyn och klicka på ”Boris Bulletin”.

"Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt."

Läkare i Venezuela protesterar mot bristerna i sjukvården.

Nu får regeringen skäll för att Sverige inte skickat medicinsk hjälp till andra länder som drabbats av covid-19.

Det sägs att vi alla bör böja vårt huvud i skam och skuld.

Men jag fattar inte riktigt …

Argumentet är att alla andra länder skickar hjälp till alla andra länder nu under pandemin.

Vi måste hjälpa varandra..

Och visst …

Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt.

7 april deklarerar Rumänien stolt att de sänder läkare och sjuksköterskor till Italien för att hjälpa landet i kampen mot covid 19.

17 april basunerade Turkiet att de skulle sända hjälp till Rumänien.

30 april skickar så Rumänien läkarteam till Moldavien.

Men den 8 april hade de första rapporterna kommit om att romerna i Rumänien hotades av massdöd i pandemins spår, och att de flyr landet.

Kanske hade varit bra om de där rumänska läkarteamen stannat i det egna landet.

Så länge man inte har full koll och kontroll på sitt eget land ska man kanske undvika att skicka iväg resurser.

Och det gäller väl också Sverige?

Det är förvisso vackert om nationer som fått kontroll över pandemin skickar hjälp till andra nationer.

Men begrunda det faktum att Italien och Storbritannien tagit emot vårdteam från Kina, Kuba och Venezuela.

Ja, ni läste rätt.

Venezuela!?!? Helveteshålet på jorden. Där ingenting fungerar inom vården. Men Maduro ser sin chans att skicka läkare och få lite goodwill.

Och samtidigt som Italien får hjälp av vårdteam från tre diktaturer skickar de själva läkarteam till New York.

Alltså; tt regeringar skickar vårdhjälp till varandra är inte ett utslag av internationell solidaritet. Visst är det fråga om vård … men i första hand av bilden av det egna landet i omvärlden.

Det bästa varje stat kan göra är att få covid 19 under kontroll i det egna landet. Det är första steget.

Vad jag kan se är det rätt många länder där misären var utbredd redan innan pandemin som försöker vinna medalj i propagandagrenen internationell solidaritet.

Visst kan väl Sverige ställa upp i den VM-tävlingen. Men först kanske vi ska bärga SM-segern i den tävlingsgren som heter: ”Säkrande från onödiga dödsfall i äldreomsorgen”.

"Statens byråkrati hittar alltid en ursäkt för att skapa nya tjänster, myndigheter och verk."

Inte bara Fantomen är odödlig. Det verkar vara svårt att ta kål på bandarerna också.

Varje gång Morgan Johansson ställer sig på tå i talarstolen för att berätta om något nytt påfund tänker jag på Honoré de Balzacs ord: ”Byråkratin är en gigantisk mekanism styrd av pygméer”.

Nu tillsätter regeringen en ”antifuskgeneral” för att kolla att ingen orättmätigt tillskansar sig de stödpengar som ska betalas till dem som drabbats av utvecklingen i pandemins spår.
Det har gått så fort att det kan ha blivit fel ibland, förklarar Morgan Johansson inrättandet av den nya posten.
Den här ”antifuskgeneralen” är förre detta rikspolischefen Stefan Strömberg som efter det att han avsattes som rikspolischef genom ett extra regeringssammanträde flyttats runt på olika maktpositioner.
Han ska nu utreda hur det fungerat med de ekonomiska stödpaketen och regelverken kring dessa samt utbetalningar.

Ansvarig för de ekonomiska stödpaketen är Emma Lennartsson, numera statssekreterare hos Magdalena Andersson … ja, det är samma Emma Lennartsson som nyss fick gå efter skandalen på Transportstyrelsen.
Men så är det ju alltid.
Statens byråkrati hittar alltid en ursäkt för att skapa nya tjänster, myndigheter och verk.
Och orsaken är alltid att byråkratin inte klarat sin uppgift.
Hur länge ska vi tillåta att de får komma undan med att säga att ”det här ska vi titta på” och så tillsätts en utredning, ett verk eller en myndighet skapas … eller en ”antifuskgeneral” tillsätts.

Det behövs inga fler utredningar om varför statens verksamhet inte fungerar.
Det behövs utrensningar.

"Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning."

I slaget vid Lepanto förlorade de kristna styrkorna 10.000 man och de osmanska 25.000 man. Målning från 1887 av den filippinske konstnären Juan Luna.

I en ledare i DN går Mattias Svensson till angrepp på hur den svenska konservatismen utvecklats. Den har blivit för ”banal” och det beror på att den numera präglas av:

”… missnöje med social trygghet och brottslighet, samt med senare års flyktingmottagande. Det är detta snäva fokus som blivit populärt: Ett markant invandringsmotstånd och ett antal tillhörande föreställningar som fientlighet mot islam och muslimer.”

Han konstaterar vidare att:

”Konservatismen är bara populär när den ger uttryck för sådana uppfattningar.”

Jag kan väl inte annat än finna beskrivningen lite knepig.

Det är ju inte så att jag känner ett behov av att försvara svensk konservatism eller konservatism i någon form. Den är för mig en rätt svårbegriplig rörelse. Kan bero på det där med att jag är en enkle balkanbonde.

Om den innebär att vi ska konservera det som är här och nu går konservatismen dessutom från att vara svårbegriplig till att bli obegriplig. 

Så därför måste den konservative förstås deklarera att det som ska försvaras är det som en gång fanns. Det var bättre förr. 

Fast det är alltid lite oklart om när denna goda tid inföll. 1973? 1952? 1945? 1918. Eller ska vi tillbaka till 1800-talet?

Själv vill jag ju också vrida klockan tillbaka, eller snarare vända på timglaset och sätta 1519 som riktmärke – och eftersom jag är helt allvarlig på denna punkt går jag väl så långt att jag inte kan kvala in bland de ”konservativa” … något som jag lätt uthärdar emedan jag alltid funnit punsch vara en konstig dryck.

Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning.

Och? Är inte det bra?

Mattias Svensson drömmer sig tillbaka till forna tiders konservativa. Var finns vår G.K Chesterton suckar han:

”Som när Gilbert Keith Chesterton (1874–1936) på 1920-talet utifrån övertygelsen om människans inneboende värdighet, frihetens långa tradition och sin egen magkänsla motsatte sig rasbiologi och tvångssteriliseringar."

Men det bästa G K Chesterton skrev var antagligen den stora dikten ”Lepanto”, en hyllning till de kristna styrkornas seger över den osmanska flottan i det stora sjöslaget 1571. Turkarna förlorade där en gång för alla kontrollen över Medelhavet.

Dikten uttrycker en längtan hos Chesterton, han vill se korstågsandan åter prägla Europa.

Så visst, vill Mattias Svensson se mer av Chestertons hållning i den svenska politiken, och kulturen, så ska jag inte spjärna emot.

(Jag gör en mycket längre genomgång av Mattias Svenssons ledare senare i dag, men den som vill läsa den texten får börja abonnera på mitt dagliga nyhetsbrev. Det gör man genom att gå in på klicka på ”Boris Bulletin” och prenumerera.

Syftet med den texten kommer inte att vara att försvara svensk konservatism (inte mitt bord som sagt) utan mer att rädda Mattias Svensson över till den goda sidan. Risken att banaliseras är nog större om man lyssnar på vad som sägs i DN:s korridorer än om man lyssnar på vad som sägs ute bland folk. 

Eller som Chesterton uttryckte det i en annan dikt:

“Smile at us, pay us, pass us; but do not quite forget / 

For we are the people of England, that never have spoken yet”

Det raderna gäller nog för Sverige också.)

På varje Yahya Hassan går det kanske tusen andra, som växt upp i lika brutala och efterblivna miljöer i förorten men som väljer att genom hårt arbete eller studier bli en del av det samhälle de kommit till.

Hans första diktsamling sålde mer än 100.000 exemplar. Nu diskuteras vem eller vad som bär ansvaret för hans död.

Jag läser alla dessa debattartiklar förklädda till nekrologer om Yahya Hassan och inser att jag alltså helt uppenbarligen totalt missförstått en del författarskap. Eller egentligen är det väl orsaken till en del författares hädanfärd som jag missförstått.

Till exempel så dog inte Dylan Thomas som en följd av omåttligt drickande. 18 rediga glas whisky dagen innan han dog, följt av ett försvarligt antal öl dagen efter och så … vandrade han väsande (lungorna pallade inte) in i den stora, inte så goda natten.

Det var inte brutalt supande och därav följande oförmåga att leva ett någorlunda välordnat liv som ledde till hans död på ett hotellrum i New York. Orsakerna måste stå att finna i den tidens sociala motsättningar, politiska strider samt förstås … i engelsmännens kulturella och ekonomiska förtryck av Wales.

Men … spriten tog Dylan Thomas, vad som än stod i dödsattesten.

Men … drogerna tog Yahya Hassan, vad som nu än står i minnestexterna.

Nekrologerna utgår från att det bara finns två möjliga utfall om man föds som blatte i förort. Stanna i det muslimska kulturmönstret (lite stillsamt efterbliven bidragstagare eller militant livsfarlig islamist) eller så blir man kriminell och försöker skjuta sig in i samhället.

Yahya Hassan skulle väl då vara en variant på alternativ två, men utrustad med en större poetisk ådra än andra.

Kultursidesvänstern måste skapa ett sätt att hantera Yahya Hassans kritik av den egna uppväxtmiljön och hans samtidiga kritik av av kulturvänstern, och man omvandlar honom därför till ett offer för de sociala omständigheterna. Om Danmark skulle varit mera välkomnande, accepterande, mer inställsamt i sin integration av islam då skulle inte Yahya Hassan haft en så svår uppväxt.

Inte hamnat utanför.

Inte dött.

Men i Danmark, liksom i Sverige, finns det tämligen många som växer upp i muslimska hem som mer stillsamt väljer att vandra ut ur den kulturkretsen, i all tysthet ta avstånd från den och assimileras. De lämnar de hem de växt upp i och stänger dörren bakom sig.

På varje Yahya Hassan går det kanske tusen andra, som växt upp i lika brutala och efterblivna miljöer i förorten men som väljer att genom hårt arbete eller studier bli en del av det samhälle de kommit till. De hinner inte skriva poesi, langa knark eller skjuta folk i benen därför att de har fullt upp med att assimileras. Gudarna ska veta att det är ett jobb i sig.

Ingen skriver diktsamlingar eller romaner om dem. Folk som arbetar eller studerar intresserar inte riktigt kultursidesvänstern, vare sig de strävsamma är svenskar eller härstammar från Atlasbergen.

Fixeringen vid Yahya Hassan och striden om rätten att uttolka hans poesi och liv gör att vi diskuterar hur ett problem ska lösas som egentligen inte finns. Det är ett problem kultursidesvänstern formulerat därför att överheten har nytta av det.

Alternativen är enkla. Åk hem eller assimilera dig, acceptera seder och bruk här och försörj dig själv. Av med slöjor, kräv inte att samhället ska anpassa sig efter vad din religion och kultur stadgar.

Har vi den inställningen kommer samhället at ha mycket få problem.

Har vi massinvandring i ett kravlöst samhället skapas med automatik en mängd verkliga problem.

Kultursidesvänstern försöker få oss att tro att problem uppstår genom att samhället inte är välkomnande nog.

Men problemen uppstår därför att samhället viljelöst låter sig våldgästas.

Kanske är det problematiskt att de som angriper kultursidesvänsterns försök att nu lägga beslag på Yahya Hassan gör det genom att göra honom till en sanningssägare.

För en begåvad person som Yahya Hassan hade det nyssnämnda senare alternativet varit fullt möjligt, att i tysthet vända hemmiljö och kulturlivet ryggen.

Men han valde själv utanförskapet. Förvisso en annan sorts utanförskap än det som han släkt valt.

Men ändå ett utanförskap.

Och så valde han drogerna.

De människor som borde intressera oss alla är de som valt bort efterblivenheten. Både den som finns i förorten och den som härskar på kultursidorna.

Det förklaras för mig att Yahya Hassan var en stor poet och skildrare av samtiden och dess problem.

Men … ändå såg han aldrig de andra från sina uppväxtmiljöer … de som tog också tog avstånd från allt det han föraktade … men som gjorde det genom att välja arbete och assimilering.

"Men varför föll dessa stater ihop ganska omgående om de nu kunnat befria sig på grund av befolkningens medvetenhet, sammanhållning och kultur? Nu var de ju herrar i eget hus."

Daniel Ortega – president i Nicaragua och ledare för Sandinisterna. En gång betecknade han sig som marxist-leninist, numera kallar han sig socialdemokrat. Den rätta benämningen är dock jordtjuv.

Visst har Stefan Jonsson fortfarande en poäng med att elände råder i stora delar av tredje världen, när han för sisådär 512:e gången diskuterar detta i sin nyutkomna essäsamling ”Där historien tar slut. Makt, monster och motstånd i en delad värld”.

Men visst har också Stefan Jonsson fortfarande monumentalt fel när han likaledes för 512:e gången tjatar om att det är kolonialismens och ”de vitas fel”.

Recensenterna har hyllat boken, i pesttider som våra blir ju allt som liknar flagellantbeteende extra berömvärt, ett tecken på insikt och självrannsakan. 

Det är inte utan att jag själv känner mig som en flagellant när jag läser Stefan Jonsson. Det är som att tvingas lyssna på någon som är dyngrak men ändå ska förklara hur världen hänger ihop.

Och Stefan Jonsson är berusad, han är full av sin egen rättfärdighet och vilja till botgörelse för århundraden av vit kolonisation av Afrika, Asien och Latinamerika.

En kolonisering han menar de vita och västvärlden fortsätter genom globaliseringen.

Den tredje världen måste befria sig är Jonssons budskap.

”Befria sig”? En gång till?

För när jag granskar nyhetsflödet de senaste dagarna går det inte att undvika det Stefan Jonsson inte förmår, eller vill, se. Eller så är han faktiskt berusad på riktigt och gammaldags sätt och tror att årtalet är 1889 eller något ditåt.

I Vietnam fortsätter regimens jordexpropriationer av bondejord. En gång kämpade vietnamesiska bönder för att deras land skulle bli fritt, deras jordlotter var dock ofta deras egna.

I dag är deras land fritt från utländskt välde, men deras jord tas ifrån dem – vare sig den är individuellt ägd eller av en bygemenskap.

Jorden tillhör sedan befrielsen staten och staten kontrolleras av partiet och partiets ledande medlemmar tar nu jorden från bönder som har attraktiv mark och överför den i sin personliga ägo för att där ska det byggas semesterbostäder, kontorslokaler eller köpcentra … som de ledande partimedlemmarna alltså äger.

Enligt partiets uppfattning befriades och enades landet slutgiltigt 1973.

I dag blir bönderna av med sin jord.

På vilket sätt menar Stefan Jonsson att det skeendet är den vita kolonialismens fel?

Och i Nicaragua drabbas ursprungsbefolkningen av jordstölder. Människor som gör motstånd mördas, kidnappas eller ”försvinner. Bakom dåden står företag som vill åt skogen och mineralerna. I ett av de största skogsbolagen har president Daniel Ortega och hans familj affärsintressen.

Daniel Ortega leder Sandinistpartiet som åtminstone enligt sin egen historieskrivning befriade landet 1979. 

På tal om skog. 1969 täcktes tre fjärdedelar av landet av vad som kan betecknas som skog. I dag är siffran en fjärdedel.

Befrielse från vad kan man alltså fråga sig i de här fallen. Liksom när det gäller Zimbabwe, Sydafrika, Kambodja, Algeriet … och en stor mängd andra länder.

De flesta av dem har varit självständiga i femtio eller sextio år. Deras skapelseberättelse om vägen till oberoende följer alltid samma mall: efter lång och hård kamp hade befolkningen nått en sådan medvetenhet att det kunde resa sig och bli fria.

Men varför föll dessa stater ihop ganska omgående om de nu kunnat befria sig på grund av befolkningens medvetenhet, sammanhållning och kultur?

Nu var de ju herrar i eget hus.

Men de som styr i dessa låtsas inte om de senaste fem årtiondena.

För då måste de konfrontera sin egen oförmåga att vara just sin egen herre.

Vad vet väl jag i fall de en gång blir förmögna till detta.

Det enda jag egentligen begriper är att de döljer sina misslyckanden genom att skylla på ”de vita” – och att Stefan Jonsson är dem behjälplig med detta.

"Man får förstå att han tyckte han befann sig i en miserabel situation – och en sådan är lättare att uthärda om man tänker på alla dem som har det värre."

Sedan 2016 har Sri Lanka årligen drabbats av allvarlig torka, framförallt i de norra och nordöstra provinserna.

Svenskar anses tillhöra de mest solidariska folken i världen.

Redan Bengt Lidner diktade om detta:

”var helst en usling finns, är han min vän min bror./

Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar

den skatt jag skyldig är…”

Denna gråtmilda omsorg tar sig i dag uttryck i att vi just bokstavligen betalar skatt. Till staten. 

Pengar som sedan ibland finner sin väg till platser liknande de Lidner nämner: ”Nova Semlas fjäll … Ceylons brända dalar”.

I morse ser jag en notis om att Sverige går in med 35 miljoner kronor i ett projekt i Kambodja. Det är bidrag till bland annat en förstudie om hur landet ska hantera klimatkrisen.

Det är nästan så man klämmer fram en tår, men då med tanke på att det går 35 miljoner till ett land som intar plats nummer 161 i rankingen på listan över världens 180 mest korrumperade länder. Men visst, några Toyota Landcruisers till ryms väl alltid på Phnom Penhs gator. (Ja, jag vet. ”Småpengar” i sammanhanget, vilket på något sätt gör det än värre.)

I den svenska litteraturhistorien tror jag man helt missförstått vad som orsakat Lidners sentimentalitet. Den utgår inte så mycket från att han lider med andra, han tycker mest synd om sig själv.

Alldeles lätt hade han ju det förvisso inte, kommer på kant med folk nära Gustav III, hamnar utanför den mer automatiska tilldelningen av pengar och favörer och tvingas bli mer av en brödskrivare.

Man får förstå att han tyckte han befann sig i en miserabel situation – och en sådan är lättare att uthärda om man tänker på alla dem som har det värre.

Det här är inte enbart en fråga om en slags överklassens och litteratörernas sentimentalitet riktad mot menigheten, dem som man tycker synd om därför att de fötts med träslev istället för en silversked i näven. Denna känsla har även en stark folklig förankring i Sverige historiskt – jag kan svårligen förstå den tidiga svenska missionsverksamheten i Afrika utan att utgå från att en drivkraft för dem som reste ut var att få hjälpa andra och känna att det egna armodet därhemma ändå inte var det värsta tänkbara.

Verklig fattigdom är mindre vanlig i Sverige i dag. Maktlösheten däremot utbredd, väldigt många människor upplever att de saknar kontroll över tillvaron - och därmed över sig själva, vilket kan ta sig varjehanda uttryck. En sådan känsla av maktlöshet och saknad av mening i livet kan också leda till att man vänder blicken ut och upp mot ”Nova Semlas fjäll” … se där en usling som har det än värre än jag.

Man förjagar känslan av att man inte finner verkligt värde i det egna livet genom att bekymra sig om de som riskerar att förlora livet.

I detta ligger faktiskt något vackert.

Men också något mycket farligt.

Är verkligen den som inte förmår finna fast grund under de egna fötterna lämplig att dra upp andra ur kvicksanden?

Kommer han inte också att riskera att dras ned?

Och är därför verkligen ett land där stoltheten över den egna kulturen, historien och nationen är frånvarande lämpat att hjälpa andra? Vare sig vi talar om att öppna gränserna eller ge utlandsbistånd?

Är inte omsorgen om flyktingar en flykt från den egna situationen?

"Uppenbart var att Palme såg potentialen hos Enquist; denne skulle kunna bli en tillgång för rörelsen. Lika uppenbart var att den unge Enquist såg faran i att låta sig lockas till att sitta vid maktens bord."

Bilden visar Per-Olof Enquist, Burälvens FIF då han vinner han höjd vid triangellänsmatchen (”Triangeln”) mellan Västerbotten, Norrbotten och Ångermanland på Gammliavallen i Umeå 1959.

Att P O Enquist söp bort ett årtionde eller mer har jag på ett sätt alltid funnit begripligt. Han tyckte nog framgångarna kom för lätt. Han växte upp med en ensamstående mor i ett litet grönt hus i Sjön i västerbottniska Hjoggböle. Fadern dog när PO Enquist blott var sex månader gammal. Modern var folkskolelärarinna och aktivt frireligös.

Mamman finns på något sätt alltid där i Enquists romaner; genom själva den känsla som konstant finns där av att man alltid måste arbeta, slita i sitt anletes svett. Man måste göra rätt för sig. Vår herre betraktar dig ständigt. Bok förs däruppe i himlen och den kommer att öppnas och din kolumn kommer att summeras på den ytterst dagen. Dom därefter avkunnas.

Pappan finns också där. Även om han i princip aldrig omnämns. Saknad märks kanske mest då den inte uttalas. Det är då den är som störst, när man inte törs beskriva den av rädsla för att övermannas av sorg och längtan efter något som andra har.

PO Enquist var i sin ungdom en av Sveriges främsta höjdhoppare. 1.97 meter som mest. Aldrig över två meter.

Konstigt nog.

Jag har alltid föreställt mig att han inte vågade. Att han tänkte att det gick för lätt. Skulle han kunna bli den bäste i Sverige? En av de främsta i världen? Frågorna gnagde som skogsmöss som tagit sig in i huset efter en varm vår.

Han kände sig nog inte värdig. Tog därför inte det språng som han faktiskt hade varit mäktig. Tvekade i ansats och upphopp.

Framgångarna kom snabbt även inom litteraturen. ”Legionärerna”, dokumentärromanen om Sveriges utlämning av balter till Sovjetunionen blev läst och omdiskuterad.

Romanen om en fuskande släggkastare likaså – ”Sekonden” - och även den handlade om ett svek.

”Legionärerna” handlade ju om regeringens svek mot de de balter som utlämnades, trots att det inte krävdes. Sovjetunionen hade ställt en tämligen försynt fråga om hur Sverige tänkte förfara med de estniska soldater som i andra världskrigets krigets slutskede flytt Sverige.

Efter viss vånda, förvånansvärt lite vånda förresten, blir svaret från regeringen att de ska repatrieras. Som det konstaterades i ”Legionärerna” är det långtifrån givet att Sovjetunionen skulle konstrat eller bråkat om Sverige sagt: ”De stannar här”.

Men varför riskera att reta grannen i öster i onödan?

I ”Sekonden” väljer en framstående släggkastare att trixa med kulan och göra den lättare och därmed säkra att han fortsatt är den främste. Han gör det egentligen inte så mycket för att han vill bli bäst i världen, han gör det mer för att omgivningen inte ska bli besviken på uteblivna resultat.

Det är romaner om fusk. Romaner som varnar oss; ta aldrig en genväg på färden mot målet. Det finns bara en väg och den är smal och stenig. En insikt Enquist har med sig hemifrån.

I ”Ett annat liv”, som är P O Enquists lite rapsodiska självbiografi, minns han hur han i början av sin författarbana uppvaktas av Olof Palme som då börjat inta sin dominerande position i socialdemokratin. Uppenbart var att Palme såg potentialen hos Enquist; denne skulle kunna bli en tillgång för rörelsen. Lika uppenbart var att den unge Enquist såg faran i att låta sig lockas till att sitta vid maktens bord.

Enquist håller avståndet men noterar hur många smickrade låter sig förföras. Intressant i de partierna av självbiografin är också Enquists analys av hur Olof Palme lyckas vingklippa vad som kunde blivit en frihetlig strömning i den svenska liberalismen – han gjorde det så effektivt att ingen riktigt i dag kommer ihåg att möjligheten en gång fanns.

Att Enquist höll avståndet till Palme vill jag tro berodde på att han ansåg att det skulle varit för lätt, att det skulle varit att fuska. Han såg sig som satt till världen för att skriva och det är ett mödosamt värv som om det ska göra på riktigt försvåras och inte underlättas av att man träder i maktens tjänst.

P O Enquist skulle med tiden komma att skriva romaner och pjäser tillsammans med Anders Ehnmark. Det var uppenbart att de bägge genomskådade skamlösheten i den dåtida svenska politiken och den offentliga lögnen. Men deras personliga förhållningssätt till makten var väldigt olika; Anders Ehmnark var så övertygad om sin intellektuella briljans att han var närmast road av att ibland röra sig i maktens närhet. Han trodde sig aldrig kunna nyttjas.

Enquist verkade mer övertygad om att om han kom för nära makten aldrig skulle kunna värja sig.

Ehnmark var en intellektuell som såg sig som född att leda. Om än på ett försynt sätt. Som en Macchiavelli.

Enquist var en intellektuell som såg sig född till att riskera att förledas. Om än på ett försynt sätt av makten.

Kanske kom sig skillnaden av att den ene växte upp i en distriktsläkarfamilj och den andre med en ensamstående kristen folkskollärare. (Men den lede frestaren kommer i många skepnader. Jag har alltid haft en känsla av att Enquist drogs till Bonniers kultursidor tack vare Bo Strömstedts framtoning som en till litteraturen förlupen pingstpastor.)

Det är i samarbetet med Ehnmark som Enquist börjar skriva pjäser.

Snart skriver han dem själv.

Snart är han en hyllad dramatiker – inte bara i Sverige. Hans verk sätts upp i New York, Paris, London.

Han minns i sin självbiografi sin förundran över hur snabbt och lätt det går.

Jag tror att han fylls med oro. Kanske skam.

Är han värd detta?

Har han på något sätt fuskat sig till världsberömmelse?

P O Enquist börjar supa. Supa så där riktigt hårt som man bara kan göra om man har ett samvete.

Supa så hårt som man kanske bara kan göra om man växt upp i Västerbotten med en ensamstående frireligiös mor och vet att Gud inte ser med blida ögon på den som fuskat sig till framgång.

I en intervju berättade han att han inte minns så mycket av det han skrev under de där åren. 

Märkligt nog är det just dessa verk som kritikerna oftast anger som sina favoriter i minnesorden på kultursidorna i dag.

Det enda verk från perioden som berör mig från perioden som följer – då han blivit nykter och tagit sig ut ur den stora dimman – är ”Lewis resa”. En mäktig roman om Pingströrelsen framväxt, om den brottning som försiggår i människors inre mellan personlig ambition och personligt ansvar för människor i den egna nära kretsen. Ingen av huvudpersonerna i romanen lyckas lösa denna motsättning, och romanen i sig är på något sätt inte oförlöst.

Resignerad.

Ett aldrig fullbordat monument.

I den tidiga romanen ”Musikanternas uttåg” skildrade P O Enquist delvis samma problemställningar, men den är inte på samma sätt uppgiven, även om de personliga nederlagen finns där.

De nederlagen är följden av att man förlorat fast man ärligt försökt.

De nederlagen behöver inte leda till resignation.

Och i de sista intervjuer P O Enquist gav var det tydligt att han var långt ifrån resignerad.

"Han tar som exempel Comet Ping Pong, pizzerian i Washington i vars källare ledande medlemmar i Demokratiska partiet och deras vänner ur samhällets översta skikt påstods hålla sexslavar samt ägna sig åt pedofili. Teorierna om detta var många på internet."

Gustave Boulanger målade "Slavmarknaden" de första åren på 1880-talet. Scenen skildrar en slavmarknad i det antika Rom. Slavhandlaren äter slött vad som antagligen är den tidens motsvarighet till pizza i väntan på att perverterade romerska lättingar ska komma och bjuda på hans unga slavar.

Nu gör sig många lustiga över de holländare som eldat upp 5G-master i tron att covid-19 på något sätt sprids av dessa stora kommunikationsstolpar.

Själv blir jag lite uppiggad av nyheten.

Mest för att det motbevisar de fördomar jag har om holländare. Jag blir imponerad av att de iförda träskor, knaprande på goudaost mellan blossen på marijuanacigaretten lyckas klättra upp i telemaster..

Alltför ofta blir argumentet mot en teori om att en sammansvärjning ligger bakom ett skeende att: ”Men vad säger du! Det är ju en konspirationsteori!” Och en sådan antas per definition vara fel. Typ 5G-master sprider covid-19.

I New Statesman gör den annars sorterade historikern Richard J Evans sin värnplikt på området med en liten essä om varför konspirationsteorier är fel. Han tar som exempel Comet Ping Pong, pizzerian i Washington i vars källare ledande medlemmar i Demokratiska partiet och deras vänner ur samhällets översta skikt påstods hålla sexslavar samt ägna sig åt pedofili. Teorierna om detta var många på internet.

En dag kliver en ung man som upprörts av det som sägs i sociala media in på pizzerian och drar av några skott. Han vill se källaren.

Det finns ingen källare.

Efter det går man loss ordentligt i medströmsmedia om tokiga konspirationsteorier. Hahaha, skulle Hillary Clinton varit inblandad. Hohoho. Det finns ju ingen källare.

Men om han som klev in på Comet Ping Pong istället tagit med sig bössan till Jeffrey Epsteins lilla herrgård i Miami, eller rentav till Epsteins ö i Karibien och krävt att få se vad som hände på ägorna? Det kunde rentav ha varit så att den som kom med bössan var far till en av de unga flickor som Epstein drogat och lämnat över till sina vänner i Demokratiska partiet och politiken, i finansvärld och kungahus. Och mannen med bössan kunde bevisligen ha råkat möta åtminstone Bill Clinton på den där ön. 

Så vad vet väl jag … killen som klev in på pizzeria Ping Pong kanske bara knackat in fel koordinater i Google Maps.

När det gäller sexövergrepp från mäktiga personer visar det ju sig att de ofta kunnat pågå länge på grund av en … just det … konspiration. 

Se bara på Storbritannien: Profumoskandalen, Thorpeaffären, polisens PM om pedofiler i parlamentet (försvann konstigt nog).

Eller makthavares försök att inte låtsas om att det fanns en liga med pakistanier som tvingade unga flickor att sälja sex – det hela pågick i åratal och det gjordes 180 anmälningar … som viftades undan och tystades ner därför att man var rädd att verka rasistisk. Till slut gick det inte att undvika ett ingripande.

Vi kan gå så här land för land i västvärlden … ja, även Sverige.

Men det som oroar makthavare i västvärlden är inte det faktum att mäktiga män är iblandade i sexövergrepp.

Det som oroar makthavare är att detta diskuteras på internet.

Ibland blir det väl fel.

Visst.

Och?

Vad är väl det mot de stora felen?

Så tänker jag då fördöma dem som förstör 5G-torn, och deklarera att de inte är riktigt friska i huvet?

Det är de antagligen inte.

Men vad är då alla vi andra som accepterar alla de verkliga skandalerna och konspirationerna (med eller utan sex) där ingen ställs tills svars?

Här finns en märklig obalans. Vi hånar de tossiga personer som lindar in sig i folie för att slippa farlig strålning, men vi säger inte ett ord om alla andra … de som vet vad som är fel på riktigt men bara hoppas på att det ska gå bra ... och inte beröra dem och deras liv.