Kommentarer

Jens Liljestrand – alltid iförd den dyraste offerkoftan

Boris Benulic

"Vi som inte sett labresultaten kan förstås inte uttala oss om ämnesomsättningen i den Liljestrandska hjärnan. Däremot kan vi som följt hans texter genom åren börjat misstänka att Jens fick något preparat som blockerade funktionen i de av hjärnans delar som är centrum för logiskt tänkande."

Ibland undrar jag vilkens sorts medicinskt experiment Jens Liljestrand genomgick under fyra dagar strax innan julen 2005. Jens  behövde pengar och gick med på att bli försökskanin på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Riktigt vad han ställde upp på får vi aldrig veta när han berättar om händelsen i magasinet Neo 2013. Men läkarna höll uppenbarligen noga koll på vad som hände i Jens hjärna:

”De tar blodprover. De tar urinprover. De väger mig och mäter mitt blodtryck. De PET-skannar min hjärna i flera omgångar, en enormt avancerad röntgenmetod som ger tredimensionella bilder av ämnesomsättningen i min hjärna.”

Vi som inte sett labresultaten kan förstås inte uttala oss om ämnesomsättningen i den Liljestrandska hjärnan. Däremot kan vi som följt hans texter genom åren börjat misstänka att Jens fick något preparat som blockerade funktionen i de av hjärnans delar som är centrum för logiskt tänkande.

Om så är fallet kan jag meddela dem som genomförde experimentet att det lyckades, och väl då var värt pengarna, även om efterkontrollen var dyrbar förklarar Jens:

”De berättar att varje enskild PET-skanning kostar hundratusentals kronor.”

Visst kan man leta efter andra orsaker till de politiska positioner Jens intagit under årens lopp, men det finns nog ingen annan som på samma sätt har en förmåga att förstå vad landets makthavare vill ska ske i Sverige – och sedan randa ihop en text som går lite, lite längre än alla andra – Jens stigfinnaren går före och banar väg.

Vill man förstå vilka faror som lurar i Sverige bör man därför läsa Jens – även när han nu ber om ursäkt för sina tidigare skriverier och ståndpunkter. Då kan man ana att de däruppe tänker genomföra en kursändring, eller kanske vill Jens bara rädda sin plånbok och fortsätta skriva om samhälle och kultur; men nu i tjänst hos andra herrar.

Men antagligen rör det sig om ett försök att tona ner den egna rollen – och framställa sig som en i mängden av personer vars enda misstag påstås ha varit att de varit “naiva”.

Men Jens var aldrig en i den hopen. Han var en av dess anförare.

Sankte jens omdöme

Jens ursäkt kom i samband med helgens masskjutning i Farsta. Den fick Jens att omgående skriva en artikel på Expressens kultursida där han gjorde avbön för vad han tyckt och sagt genom åren.

Men först ger han sig på den borgerliga regeringen för att den inte förstår allvaret, och därefter får oppositionen en hurring för att den inte gjorde något under åtta år vid makten.

Och därefter kommer det försåtliga, det som ska få oss att lyssna på Jens och tro på att han har svaren på problemen. Han kommer in på ”kulturvänstern” som han då ska ses som en del av, och att den ”anklagas för att börjat bry sig först när våldet kommer nära inpå deras vardag.”.

Så kan det vara medger Jens, och följer upp med en personlig avbön: ”… jag har nog haft fel, om allt”, vilket inbegriper migrationspolitiken som ”har varit mer misslyckad än jag velat förstå”.

Ett elegant grepp – för många är det lättare att lita på någon som medger att han haft fel, mycket fel till och med. Det visar på ärlighet, och ärliga människor ska man väl lita på. Ska vi då lita på Jens omdöme i fortsättningen?

Nej, för det viktiga här är inte att Jens säger att han haft fel.

Det viktiga är ordet ”velat”. Han har inte ”velat förstå”.

I två årtionden har Jens knåpat ihop texter som har varit resultatet av en uttalad vilja att tolka verkligheten, och beskriva den på ett visst sätt.

Vi har ju inte göra med en ensamstående heltidsarbetande mamma som måste försöka förstå världen under de få lediga stunder under dygnet som i bästa fall kan uppenbara sig.

Vi har att göra med en uppburen författare, en person som varit biträdande redaktionschef på Expressens kultursida, en person som inte bara har all tid i världen att förutsättningslöst inhämta fakta och analysera dessa så förutsättningslöst som möjligt – det är till och med en sådan persons förbannade skyldighet.

Men Jens har inga skyldigheter mot uppgiften som intellektuell, hans första skyldighet är mot den egna plånboken. Om detta är väl inget att säga, men om man fyller den genom att sprida saker man i bästa fall inte förstår (och inte har vett att hålla tyst), i värsta fall medvetet ljuger och förvanskar eftersom det är det som behövs för att man ska behålla sin position, då är den moraliska halten hos den personen inte ens mätbar. Kanske var det förmågan att skilja mellan gott och ont som läkarna mixtrade med på Akademiska, de ville stänga av den förmågan. I så fall, gratis grabbar, ni lyckades med Jens. Jag är dock osäker på om ni får ett Nobelpris, fast vem vet.

Det är detta som är innebörden i “velat”. Jens valde att inte se verkligheten som den var.

Vi ger Sankte Jens hjälp på traven

I Jens avbönstext går han inte igenom sina ståndpunkter genom åren, det är bara lite allmänt ursäktande, liksom typ en tonåring som blir påkommen med något olämpligt: ”Men äsch, det blev lite fel. Jag ska inte göra så mer. Och förresten, jag var inte ensam, kompisarna var med på det”.

Så låt oss hjälpa Jens att komma tillrätta med sina egna fel och brister genom att studera några av hans texter genom åren.

Jens har genom åren alltid hävdat att han är extra allt god eftersom han offrar mer än vi andra gör. Det förfallna folkhemmets eget lilla helgon, Sankte Jens.

Den senaste texten är inte den första där Jens låtsas vara botfärdig. I oktober 2019 tog han i och bekände sina synder i enlighet med vad värdegrundenföreskriver:

“Jag är en vit, kristen, gift, heterosexuell man med hög inkomst och fast anställning i en välbärgad stockholmsförort.”

Han berättar detta för oss för att vi ska förstå hur god han är. Sedan ger han sig själv syndernas förlåtelse genom att  förklara att han skulle få det ännu bättre med en SD-ledd regering.

Men eftersom han bekämpar SD offrar han sig och får det inte så där underbart han skulle få det om Åkesson blev statsminister.
Sicken tokfrans.

Det finns väl inget i SD:s teori och praktik som signalerar att de tänker måna speciellt om välbeställda kulturjournalister i gentrifierade stockholmsförorter. De betraktas väl snarast som medlöpare till islamisterna.
Möjligen kan Liljestrand känna sig trygg på grund av sin mustasch som kan få SD:are att tro att han är värmlandsraggare och därmed helt OK.

Liljestrand försöker lura i oss att han på något sätt går emot sina egna intressen genom att ofta förfasa sig över SD.
Han avstår sina privilegier för vår skull – försökte han få oss att tro. När han i själva verket stärkte sina positioner i kulturvärlden.

Den sortens människor brukar ofta också tala om ”baaarnen”, allt det vi påstås måste offra för kommande generationer. Möjligen kan det vara så att Jens bekymrar sig för sina barnbarns barn, sina egna verkar han däremot vilja försätta i ett tillstånd av uppgiven hjälplöshet.

Sankte Jens skrämmer barnen med helveteselden

Ska man förstå hur skadlig Jens är inte bara för oss utan också för sin närmaste omgivning måste vi inleda med att föreställa oss vad som kan verka vara en annan sorts person.

Tänk dig att din grannfamilj tillhör en religiös sekt som tror att jorden snart går under. Eld, svavel, gräshoppor, böldpest och kolera, svält och krig. Domedagen stundar. Uppenbarelseboken kommer att framstå som en Disneyfilm vid en jämförelse.

Fadern i familjen går jämt omkring i ditt bostadshus, ringer på hos alla och vill predika om det som komma skall. Han är totalt oemottaglig för argumentet att hans sekt ett otal gånger de senaste femtio åren förutspått apokalypsen med fanatisk visshet. De har till och med angett exakta datum. Men det låtsas han aldrig höra utan han mal bara på så att saliven stänker mot din dörrpost.

Givetvis blir du orolig för mannens barn. Hur är det att leva med en sådan vettvilling? Vilken traumatisk uppväxt fylld av skräck de måste genomlida. Mardrömmarna!

Trots att du är mycket misstänksam mot staten börjar du fundera på att göra en orosanmälan. Det står ju ändå på socialstyrelsens hemsida att:

”Alla rekommenderas att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten.”

Motvilligt börjar du fundera på en anmälan. Rimligt eller orimligt. Hur ska du göra?

Vi är väl alla ense om att en sådana funderingar vore tämligen förståeliga.

Men vad gör vi då med de fäder som lider av klimatångest? Orosanmäler?

Överdrivet?

Nja.

I augusti 2021 skrev Kristofer Ahlström i DN:

”I bakhuvudet rotade jag efter de verktyg och nycklar jag lärt mig i terapin. Sedan ett halvår går jag hos psykolog för min klimatångest. Det går ärligt talat inget vidare för mig. Jag är fortfarande fast vid ilska, den andra sorgfasen av fem. Jag kan knappt tänka på klimatet, än mindre diskutera det, utan att skallen låser sig som en krampande muskel.

I bästa fall når jag depression, fas tre, medan jag apatiskt gräver upp sumpiga potatisskal ur sopkorgen för brännbart avfall för att i stället kunna lägga dem i påsen för biogas, i den fåfänga känslan att det går att kompensera sig ur krisen.”

Det verkade som om det rörde sig om en kampanj från Bonnierspressen, för dagen efter fyllde Jens på i Expressen:

”Även med fossilfritt stål, elektriska transporter, klimatneutral betong och något slags jättedammsugare som suger ner koldioxiden i jorden innebär det för miljarder människor ett liv präglat av mardrömsaktiga katastrofer och en hopplös kamp för vatten och odlingsbar mark.”

Jens artikel öppnar också för att det faktiskt kan ha rört sig om en kamp mellan de två Bonniertidningarnas kultursidor. Kanske finns det en vandringspokal uppsatt inom koncernen som tillfaller den tidning som varje år kan uppvisa den allra värsta domedagsprofeten.

I så fall tronar det priset på Jens skrivbord. När andra talar om vikten av en grön omställning säger Jens att det är väl bra, då går vi inte under – men de flesta av oss kommer ändå att få leva i elände, mörker och misär.

Dessa män förmedlar till sina och andras barn känslan av att jordens undergång stundar (Dahlström) eller att jorden inte kommer att gå under, men att vi kommer att leva i ett evigt brinnande helvete (Jens).

De fullgör inte sin uppgift som män och fäder; att fostra sina barn till starka, självständiga individer utan låter dem leva i en atmosfär av fruktan, vankelmod, och uppgivenhet.

Extra problematiskt är förstås att de spred denna själsläggning utanför sin egen familj. Deras texter blev lästa av lärare och daghemspersonal och fördes vidare. De bidrog till en pandemi av panikångest.

Själv är jag synnerligen medveten om att profitintressen, människors alltför vanliga idioti och flockmentalitet gör att vi föröder naturen. Men det åtgärdar man inte genom att sprida besinningslös skräck och hävda att vi helst inte ska andas eller röra oss för att inte polarisarna ska smälta.

Sankte Jens fördömer pyromaner

Jens var inte bara tidigt ute med att hota med helvetet – han kopplade också elegant ihop det med sina markeringar av att han inte var som andra ”vita män”. Skogsbränderna som härjade i Sverige 2018 var nämligen ”vita mäns fel” konstaterade han:

“Just nu, när skogen brinner överallt och alla försöker hitta en syndabock för bristen på brandmän, flygplan och tankbilar, har jag alltså ett enkelt, om än möjligen radikalt förslag: Leta upp en äldre vit man i din närhet och fråga vad fan han tänkte på.”

De enda vita, äldre män i historien jag kommer på som kan betecknas som direkt ansvariga för skogsbränder är författare.

30 april 1844 gör Henry David Thoreau upp eld i skogarna utanför Concord. Han har slagit läger där och vill laga till lite soppa.
Han förlorar kontrollen över lägerelden och 150 hektar skog brinner upp och lokaltidningen “The Concord Freeman” konstaterar att branden kunde ha satt själva staden Concord i lågor.

I självbiografin “Roughing it” berättar Mark Twain hur han och en vän ska göra upp eld vid Lake Tahoe. Det slutar med att de får fly ut till sin lilla båt och där med fascinerad fasa betrakta vad de orsakat: “en förblindande eldstorm” som de ser “sluka allt i sin väg, röra sig uppför skogsklädda höjder och försvinna ner i dalar – och förtära allt i sin väg”

Vad Liljestrand bygger sin anklagelse mot äldre, vita män är jag lite osäker på – det verkar på något sätt huvudsakligen grunda sig på en middag med en välbeställd man som njöt av en rådjursstek samtidigt som han uttryckte sin skepsis mot tanken på katastrofala kommande klimatförändringar.

Jag tycker det verkar vara en mer evidensbaserad hållning att förbjuda vita författare att vistas i skogen om man vill slippa skogsbränder. Sorry, Jens inga mer vandringar i blåbärsskogen för din del. Ja, just det, det höll jag på att glömma – du föredrar att dyka i korallreven runt exotiska öar på andra sidan jorden. (Fast det sistnämnda har Jens slutat med meddelade han oss i en artikel, han gav upp flygandet för klimatets skull. Ett ganska vanligt grepp hos Jens – berätta hur välbeställd du är och berätta vad du har råd med, och förklara därefter att du avstår – för vår och klimatets och barnens skull. Ingen är iförd en mer exklusiv offerkofta än Jens. Är det månne en Jacquemus?

Samtidigt som Jens själv verkar vara mest intresserad av att skrämma barn, ser han sig själv som en person som den rätte att tala om för andra män hur de ska bete sig som fäder.

Sankte Jens som fostrare av pappor

Under fotbolls-VM 2018 hoppade han på Andreas Granqvist och krävde att han skulle åka hem innan kvartsfinalen eftersom hans fru snart skulle föda.

Själv hade jag inga synpunkter i det fallet.
Ville Granqvist åka hem skulle han givetvis göra det.
Ville Granqvist åka hem och ta hela landslaget med sig för extra support inklusive Janne Andersson skulle han givetvis kunna göra det – ja, om laget var med på det förstås. För min del kunde han ta med sig materialförvaltaren också – de brukar vara rådiga personer.
Ville Granqvist spela skulle han förstås göra det.

Det där var inte mitt val att göra.

Och inte Jens heller. Men han tar sig alltid rätten att föreskriva för andra människor hur de ska leva.

I allmänhet pläderar jag gärna för att det förvisso vore bättre om föräldrar i det här landet tog ansvar för att deras barn lärde sig läsa, skriva och räkna, att de blev intresserade av kultur, lärde sig tänka självständigt och konträrt, att de ägnar sig åt fysisk träning.
Att de tar ansvar för sina ättelägg i dessa avseenden är vida viktigare än att de har synpunkter på hur andra fostrar sina barn.

Men en bärande del i värdegrund och svensk statsideologi är att staten fostrar våra barn bättre än vi själva kan göra – en bärande del i detta ideologibygge är också att staten genom bidragssystem ska kunna ta sig rätten att försöka få föräldrar och äkta makar att bete sig på ett visst sätt.

Det är detta som ligger under följande formulering från Liljestrand:

“Att det i stället beskrevs som i det närmaste heroiskt att en man offrade det viktigaste uppdrag en fader kan ha: att välkomna sitt barn ut i världen.”

Men – vi vet ju alla att så inte är fallet – det är inte alls det viktigaste uppdrag en fader kan ha i förhållande till sitt barn. Att Liljestrand skriver så visar att han begränsar faderskapsrollen synnerligen mycket – i princip avskaffar han den.

Faderskapsrollen är istället allt det andra jag räknade upp ovan.
Men på dessa områden ingår det inte i statsideologin att fadern ska vara närvarande och i praktiken har vi väldigt många fäder som inte är närvarande mentalt i sina barns liv även om de är där rent fysiskt när barnet föds.

Faderskapet är numera mer en symbolisk institution. Pappor förväntas var lite som kungen.
Kungen har ingen makt men klipper band vid invigningar.
Pappor ska inte ha makt, men de får klippa navelsträngen.
Sedan ska fäder inrikta sig på att betala skatt så att staten ska fostra barnen (med Jens hjälp).

Om jag var lite bakom flötet skulle jag hävda motsatsen till det Liljestrand säger – att det är bättre att män inte är med vid förlossningen.
I Sverige släpptes ju männen in i detta sammanhang först på 1960-talet. Samhället de föregående årtionden präglades av mer ordning, reda, framåtanda och stabilitet i alla samhällskikt än det gör i dag.
Det blev sämre när männen släpptes in i förlossningssalen.

Men jag hävdar ju inte det därför att sambanden givetvis är komplexa – och framförallt individuella.

Jag kan bara säga att det börjar gå väl långt när kultursidesskribenterna också tar sig rätten föreskriva oss hur vi ska leva våra liv i enlighet med deras – som givetvis följer PK–manualens alla anvisningar.

Jo, jag har varit med vid mina fyra barns förlossningar. Det var stort, vackert – och ibland skrämmande och det påverkar dig som person.
Men att göra politik eller utforma riktlinjer för andra av den upplevelsen – det skulle vara att solka den på något sätt.

Jens förklarar att det svenskaste som finns är slapphet

I många artiklar har Jens förklarat för oss att Sverige och svensk kultur egentligen inte finns som något särpräglat och egenartat.

Parallellt med detta har han förklarat att svenskar bär på en stor arvssynd för att ha genom historien ha ägnat sig åt rasism och slavhandel. Således borde väl Jens i och för sig hävda att det faktiskt finns något som kan kallas svensk kultur, en företeelse där Skansen är granne med en slavplantage, eller rentav Bergen-Belsen. Jens har krävt att vi borde riva ner alla dessa mängder av statyer som enligt honom tydligen finns i Sverige, och som föreställer “blodsbesudlade massmördare och diktatorer.”

En kort period 2018 verkade dessutom Jens ha intagit en tredje ståndpunkt när det gäller svensk kultur:

“Låt mig helt kort påminna om det absolut viktigaste privilegium jag har som svensk: Att inte vara lojal med Sverige. –.. Att inte kunna ett ord svenska. Att inte kunna nämna en enda svensk poet, en enda psalm, ett enda blodigt fältslag. Att hata semlor, isterband, kroppkakor och lutfisk. Att kunna försova mig till lektionerna, stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare, en taskig kompis, en opålitlig skattebetalare och klanta till det på en fotbollsmatch utan att kallas för “svenskländare” och definitivt utan att någon enda jävel ifrågasätter min rätt att kalla mig svensk.”

Fascinerande att se hur Jens som mycket länge avsvurit sig alla de privilegier han menar sig ha som vit svensk – och dessutom välbeställd – man, envist håller fast vid ett enda privilegium: att förakta typiskt svenska ting och företeelser.

Vi skulle kunna fortsätta att diskutera Jens åsikter och kampanjer genom åren, och göra djupdykningar i hans åsikter om vad som är rasism, Sveriges roll i världen, nationens förlorade mödomshinna, och ge exempel på hans uttalade förakt för vanliga arbetande människor i det här landet.

Men låt oss stanna här.

Kommentarer

GÅR DET BÄTTRE ATT BLANDA I TORSLANDA? 

Boris Benulic

(Tidigare publicerad i Morgonposten 7 december 2022)

Nu väntar en nysatsning på integration i Göteborg. Nyanlända flyktingar får boende i stadens mer välmående områden, där de allra flesta är svenskar och arbetar. Om det hela misslyckas kommer de som bor där att få skulden, antagligen stämplas som rasister.

Låter det överdrivet? Men på något annat sätt kunde jag inte tolka det förslag som socialdemokraterna i staden nu genomdrivit. Men så illa kan det väl faktiskt inte vara tänkte jag, och bestämde mig för att försöka förstå hur de ledande socialdemokraterna i staden tänker, och vad de egentligen menar.

Det skulle bli en nyhetsartikel med intervjuer. Men det blev något annat. Ingen ledande socialdemokrat ville förklara hur socialdemokraterna tänkte när de ritade sin karta till ett mer integrerat samhälle. Vi kan väl börja med att beskriva en del av den den verklighet den där kartan ska beskriva.

En vanlig dag

Han tittar uppfordrande på sin fru, och säger: ”Vi måste!”

Hon tittar trött tillbaka på honom och svarar: ”Men vi kom ju nyss hem, och barnen var besvärliga när jag skulle hämta dem på dagis. Det hade bråkats. Och jag borde egentligen varit kvar på jobbet och gjort klart det där förbannade på projektet vi håller på med. Men jag får försöka fixa lite när ungarna gått och lagt sig., så jag orkar faktiskt inte.”

Han ser ännu mer uppfordrande på hustrun, och muttrar: ”Men vi måste! Jag är också trött, hur tror du jag har det på jobbet? Och i dag var det stopp på motorvägen hem. Men vi måste! Jonas vill det!”

Ett ganska vanligt samtal i en barnfamilj. Förutom det där med ”Jonas vill det”.

Arbete och barn kräver sitt. Tiden räcker aldrig riktigt till. Och så finns där alla dessa andra ”måsten”. Dessutom numera bekymren för ekonomin. Även om båda i paret arbetar ökar kostnader för boende, mat, el – ja, för allting. Pengarna räckte snart lika lite till som tiden i en barnfamilj – även om båda föräldrarna arbetar.

Nu undrar du förstås vilket ”måste” det handlar om i just det här fallet.

Och vem är denne Jonas som ställer krav som ”måste” uppfyllas?

När det gäller det där ”måste” innebär det att paret måste ut på kvällen och hitta personer som är nyanlända och flyttat in i området. Eller bjuda hem dem. De ”måste” knyta vänskapsband.

Låter det absurt?

Låt oss då presentera Jonas. Han finns i Göteborg. Han heter Attenius i efternamn, och efter årsskiftet blir socialdemokraten Jonas kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Hans parti gick framåt i valet, fyra kommunalråd blev fem, och socialdemokraterna kommer att styra staden tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Och en av de frågor socialdemokraterna tidigare drivit fick de igenom redan när budgeten för 2023 nyligen antogs. Nyanlända ska i första hand erbjudas boende i områden som påminner om det område som Jonas själv bor i – alltså Torslanda. Det är ett område med ”högre socioekonomisk status” än de områden som nyanlända brukar hamna i. De finns annars oftast samlade i något av Göteborgs åtta utsatta områden: Gårdsten, Hisings Backa, Tynnered/Grevegården/Opaltorget, Biskopsgården, Bergsjön, Lövgärdet, Hammarkullen och Hjällbo.

Alla politiker – oavsett parti – är överens om problemen i de här områdena: arbetslöshet, kriminalitet, droger, klankultur, hederskultur och de är eniga om att i allt högre grad växer det här fram samhällen skilda från det övriga Sverige. Platser med sina egna kulturer, värderingar och språk. För många som bor där är den enda verkliga förbindelsen med det övriga Sverige de bidrag man får för att klara hyra, mat och andra kostnader.

Det rör sig inte om få människor som bor i dessa områden. 84 000 i en stad vars invånarantal är 580 000. 15 procent bor i ett utsatt område.

Vad göra? Socialdemokraterna ser sitt förslag om anvisning av bostäder i ”bättre” områden som en del i lösningen.

Men vad innebär det egentligen och hur är det tänkt att fungera? När vi ställde frågan till socialdemokraterna i Göteborg ville inget av de fem kommunalråden ställa upp på en intervju. Kanske var Jonas och hans kollegor fullt upptagna med att knyta vänskapsband med nyinflyttade nyanlända?

Jag hänvisades till en Svt-intervju Jonas Attenius gjort i frågan och en debattartikel han skrivit.

Svt:s hovreportage

I intervjun ställs inga frågor till Jonas, utan han får hålla ett valtal (kanske är han inte informerad om att valet är över och att han vann?).

I Svt-intervjun förklarar han bland annat att:

– Det betyder ju oerhört mycket för barnen att bo i ett område där det pratas svenska.

– Sen ska vi jobba vidare med att föräldrarna ska bli självförsörjande och komma in i jobb.

Jag blev ärligt nyfiken, för jag förstod inget av Jonas svar. Jag antar att han och hans partikamrater tänkt igenom sitt förslag. Deras motion till kommunfullmäktige var väldigt lång. Där diskuteras det mesta, även vad borgerliga regeringar gjort och inte gjort när det gäller integration. Men inget sägs som gör att jag begriper hur deras förslag ska innebära någon förändring.

Så vad annat kan jag göra än redovisa de frågor jag skulle framfört om jag fått audiens hos Jonas, en del av frågorna är långa, men jag ville ha ett resonerande samtal:

  1. Vilka studier finns det som pekar på att det betyder ”oerhört mycket” för nyanländas barn att bo i ett område där det pratas svenska? Finns det belägg för detta eller är det bara en känsla du har? Det finns studier om barn som bussats från utsatta skolor till skolor i områden där de flesta talar svenska. De studierna visar att barnen känner sig utanför och ”utpekade”. Resultaten blir sämre. Vilka studier finns det som visar att er lösning betyder ”oerhört mycket”?
  2.  Finns det inte till och med en större risk än vid bussning att barnen känner sig ”utpekade”? Och beroende på vilka barnen är – finns det inte också också en risk att de reagerar med att vara stökiga och våldsamma?
  3. De nyanlända får en bostad och den betalas med bidrag – och sen ska ”vi” se till att de kommer i arbete. Men är det inte individens ansvar att skaffa sig ett arbete?
  4. Dina åtgärder gör ju inte att de utsatta områdena försvinner, och som jag förstår det verkar tanken mer vara att problemen åtminstone inte ska förvärras – men innebär inte er lösning att alla motsättningar i Göteborg förvärras, för …
  5. …vad säger du till de invandrare som bor i ett utsatt område, och som är självförsörjande men som ändå inte har råd att flytta till ett bättre område, och som nu ser hur nyanlända invandrare får den bostad de själva drömt om och arbetat för?
  6.  … vad säger du till de svenskar som arbetar och sliter hårt för att få en bättre bostad i ett område de tycker är rätt miljö för sig och sina barn, och som ser att nyanlända får det boendet?
  7. … vad säger du till de barnfamiljer där båda föräldrarna arbetar hårt, men som kanske ändå måste överge bostadsrätt eller radhus när pengarna inte längre räcker och dyrtiden gör att de måsta skaffa sig ett billigare boende – alltmedan nyanlända får ett boende familjen själv inte längre har råd med? Socialdemokratin vill ju se ett rättvisare samhälle – är detta rättvist?
  8. När du säger att ”sen ska vi se till att de blir självförsörjande” – vad är det tänkt att ”vi” ska göra då? Vilka metoder eller åtgärder tänker du på? Och om du vet att de metoderna fungerar – varför tillämpas de inte bland alla de arbetslösa som finns i de utsatta områdena? Är det verkligen en fin bostad i ett lugnt område som är avgörande för att man ska få en nyanländ att bli självförsörjande?
  9. I Danmark river man nu delar av utanförskapsområdena och flyttar ut dem som bor där till områden där det bor mest danskar. De danska forskare som är involverade i projektet säger att det rör sig om ”ett enormt socialt experiment” och att man vet om det fungerar först ”om tio år”. Har ni studerat det som sker i Danmark? Du verkar tvärsäker på att det här är rätt väg. Vad vet du som inte danska forskare vet?
    11. ”Gör din plikt, kräv din rätt” är ju ett gammalt motto i arbetarrörelsen – hur motiverar du att ni i Göteborg minst sagt vänt på ordningen?
    12. I en debattartikel i Göteborgsposten säger du: ”Om vi däremot fördelar mottagandet på ett jämlikt sätt får de som kommer hit mycket bättre chanser till svenska vänner, svensktalande klasskamrater och jobb med svenska villkor.” Jag förstår inte varför det skulle bli så, och minst av allt förstår jag varför de lättare skulle få svenska vänner. Jag tror att de flesta upplever att de har svårt att hinna med sin familj, barnen, sin partner, sina vänner och sina föräldrar. Många känner inte ens sina grannar speciellt väl. Men nu ska människorna i ett område som har ”socioekonomiskt högre status” plötsligt ha tid att knyta vänskapsband med nyanlända. Hur realistiskt är det? Är det inte bara en fras?
    13. Röstmässigt har ni ju en stark ställning i utanförskapsområdena, tillsammans med vänsterpartiet har ni 55 till 65 procent av rösterna där. Är det här bara ett sätt för er att skaffa er fler väljare i områden där ni nu har en svag ställning?

Hör av dig Jonas! Nu är min stillsamma förhoppning att du ställer upp på ett samtal om de här frågorna. Det måste väl ändå kännas lite trist för en gammal byggjobbare att nöja sig med kommunikéer till trötta mediakanaler som Svt – längtar du inte efter ett mer ordentligt käftande om tidens viktiga frågor. Om så är fallet är det bara att höra av sig.

Kommentarer

Vin, psykpiller och permafrostpsykos – om den ”gröna” våldtäkten av Kalifornien 1

Boris Benulic

Om cirka två månader kan vi räkna med att vi börjar få de återkommande årliga rapporterna om att Kalifornien är på väg att brinna upp, och värst av allt … att en och annan filmstjärnas lilla palats riskerar att förtäras av lågorna.

Och allt är förstås klimatets fel.

De reportagen kommer att varvas med inslag om hur hårt de som styr Kalifornien satsar på en grön omställning – för bara det kan hindra delstaten från att bli ett eldhav.

Typ, mer elbilar innebär mindre bränder – bara elbilar på motorvägarna innebär inga bränder alls.

Ungefär så ser ekvationen ut.

Men den är fel uppställd.

Kaliforniens problem är inte klimatet.

Kaliforniens problem är den i mer än ett sekel pågående gruppvåldtäkten på Kaliforniens natur och miljö Och de krafter som varit pådrivande i det övergreppet är samma krafter som nu kräver en grön omställning av delstaten.

Åker du runt i Kalifornien och genomkorsar Napa, Sonoma eller Russian Rivers dalgångar kan du inte undvika att varannan mil se en en byggnad som verkar ritad av Frank Lloyd Wright – det är mycket glas, och huskroppen verkar var skapad för att smälta ihop med naturen … som i sin ursprungliga form klädsamt sparats just runt byggnaden – för övrigt ser du bara gigantiska vinodlingar. Det du står inför är den restaurang och det provningsrum som numera är en självklarhet för varje vinodlare i delstaten. Stannar du till för att prova vad just den vingården erbjuder får du också dig till livs historien om hur vintillverkningen startades för fyra generationer sedan av en visionär bonde, och hur det hela fortfarande är ett familjeföretag som helgar hantverket och miljön där druvorna växer.

Det finns väl ett och annat fall där den historien är någorlunda sann. Men små familjeägda vingårdar är inte det som kännetecknar vinindustrin i delstaten. Druvodlingarna i Kalifornien upptar 400 000 hektar, druvorna från 300 000 hektar av dessa används för att producera vin. 

Dessa 300 000 hektar ägs huvudsakligen av multinationella vinjättar.

Bronco Wine Co. äger till exempel 20 000 hektar, E & J Gallo Winery äger – liksom Constellation Brands och Kendall Jackson – 10 000 hektar, Delicato 5000 hektar.

Ett genomsnittligt lantbruk i Sverige brukar 43 hektar.

Kalifornien är världens fjärde största producent av vin, och en viktig del av regionens ekonomi – 25 miljoner turister besöker varje år delstaten för att ta en tur bland vingårdarna.

Vinodlingarna genererar intäkter på 50 miljarder kronor årligen.

Men vinodlingarna förbrukar också vatten. 80 procent av det vatten som förbrukas i Kalifornien går till jordbrukssektorn.

En fjärdedel av det vattnet går till odlandet av nötter, som mandel, och pistage som ger stora exportintäkter.

En fjärdedel går till odlingen av alfaalfa, som blir till foderväxter för djur. Mycket av alfaalfa-skörden går på export till Saudiarabien där mjölkkor tuggar i sig den – i Saudiarabien är nämligen odlingen av alfaalfa förbjuden eftersom den kräver för mycket vatten … så odlingen sker i Kalifornien … alltså i en del av USA som i 20 år plågats av torka. I nyhetsförmedlingen förklaras detta med klimatförändringar.

Vi kan lämna frågan om det beror på klimatförändringar och konstatera att i Kalifornien råder torka … och brist på vatten. Grundvattendepåerna minskar på grund av det ständigt ökade uttaget av vatten till det jordbruksindustriella komplex som odlar för export av vin, avokados, frukt, grönsaker och nötter.

I de där eleganta byggnaderna på den kaliforniska byggnaden där man provar vin sitter gästerna och diskuterar hotet mot klimatet, de pratar om vilken elbil som är bäst, och utrycker kluckande sin förtjusning över att det är organiskt vin de smuttar på.

Allt fler av delstatens vinodlare skryter med att deras viner är organiska – man kan få den beteckningen även om det allt mer utbredda vinodlandet innebär en ekologisk katastrof i delar av Kalifornien … beroende på allt vatten som odlingarna förbrukar.

Det är som i Sverige alltså – många skryter om hur ekologiskt och hållbart de handlar och konsumerar – men de begriper inte att de är med och föröder naturen.

Certifikat och diplom som intygar att en vara på något sätt är ”grön” säger oss inget om vad produktionen av varan verkligen inneburit för miljön – det enda vi egentligen kan vara säkra på är att producenten varit beredd att betala en avgift till någon organisation som intygar att allt är frid, fröjd och ”grönt”.

De som oroar sig för klimatet säger alltid att vi ska lyssna på vetenskapen. Det har jag gjort. Vetenskapen säger att Kalifornien upplevt ett otal långa perioder av torka de senaste 1000 åren.

År 850 inleddes en torrperiod som varade i 240 år, den följdes av 50 år med mer nederbörd – sedan var det dags för en ny mycket torr period … som varade i 150 år.

I mer modern tid har vi den stora torkan från 1987 till 1992 och innan dess den ännu värre torkan 1928 till 1934 (märk väl – långt innan de nuvarande utsläppsnivåerna av växthusgaser).

Men under dessa perioder var aldrig grundvattentillgången hotad som i dag, och de naturliga vattenflödena kunde styras så att effekterna av torrperioderna till slut hanterades.

Det var möjligt eftersom odlingarna inte hade växt till dagens storskaliga produktion som slukar vatten i en skala som tidigare var otänkbar. 

Att en torr period i dag slår så hårt mot människor, djur och natur i Kalifornien är en följd av människors aktiviteter – av handlingar som gjort att samhället inte längre är flexibelt när det inte längre regnar.

Men Kaliforniens politiker vägrar göra något åt detta grundläggande problem, och de har ju själva – vare sig de varit demokrater eller republikaner drivit på denna utveckling.

Politikernas svar på problemen har blivit att skylla på klimatet och förklara att nu måste delstaten genomgå en stor grön omställning så att koldioxidutsläppen minskar.

Och viktigast av allt i det sammanhanget är att de som bor i Kalifornien byter fossilbilen mot en elbil.

Mest synlig pådrivare de senaste åren har guvernören Gary Newsom varit – redan 2020 genomdrev han att 2035 måste alla nya bilar som säljs i delstaten vara elbilar.

Hur det ska öka grundvattenreserverna är oklart.

Men det är egentligen också ointressant för Newsom – en grön omställning är bara en möjlighet att dra nya investeringar till delstaten. Investeringar som kommer att föröda naturen och miljön ännu mer – även om de stämplats som gröna.

Newsom själv skulle förstås aldrig komma på tanken att försöka reglera det jordbruksindustriella komplexet – han är själv sedan 1990-talet ägare av en vingård.

Det känns på något sätt naturligt att han allt oftare nämns som en framtida presidentkandidat för demokraterna.

Nästa del i serien:

Litium hjälper kanske mot bipolaritet – men inte mot människans dårskap

Kommentarer

På ständig jakt efter bränder och en bättre solbränna

Boris Benulic

Erika Bjerström, journalisten som är världens första AOI (artificiella ointelligens) – skapad i Svt:s och Bonniers från verkligheten helt isolerade laboratorium – erkänner att hon som reporter är programmerad att ”arbeta i samklang med sina värderingar”

Antagligen är det värsta som kan hända någon av Aktuellts eller Rapports utrikeskorrar att Svt:s Visakort inte fungerar. När det drabbade Erika Bjerström på det minst sagt anständiga hotell hon skulle checkat in på för några år sedan blev hon lite stressad.

Men hon samlade sig, och har berättat att hon gick ut från hotellet, ställde sig med ansiktet mot vårsolen, slöt ögonen och vände sig helt inåt. Efter en stund öppnade hon ögonen, och gick tillbaka in på hotellet – och se; simsalabim hade Svt ordnat det där med Visa-kortet.

Och så här kan man väl egentligen sammanfatta hela Erikas karriär inom public service. Hon får problem – oftast genom att tittare protesterar mot det hon säger; men Svt fixar det hela och förklarar för dem som inte fattar att Erika har rätt.

Det hände också när Erika, i sin egenskap av Svt:s klimatkorrespondent, skulle intervjua Robin Maynard, kampanjchef för organisationen Population Matters.

Hans organisation vill att bistånd från västvärlden i mycket större utsträckning ska gå till familjeplanering i fattiga länder. Det föds för många barn där för att svält- och miljökatastrofer ska kunna undvikas, menar Population Matters. Maynard hänvisade till IPCC:s senaste klimatrapport där FN:s klimatpanel konstaterar att den snabba befolkningstillväxten i tredje världen bidrar till världens klimat- och miljöproblem.

Erika hugger tillbaka:

– Vad har du för rätt som vit, medelålders man i Storbritannien att ge råd till kvinnor i globala syd om deras fertilitet?

Vi som följt Erika genom åren blir förstås smått förvirrade.

Hon har i åratal, i inslag efter inslag, hänvisat till IPCC:s rapporter – som alltid talar om den kommande klimatkollapsen. De är den uppenbarade sanningen för Erika, och hon är dess profet.

För några dagar sedan förklarade Erika att just den här IPCC-rapporten var:

Sista varningen innan världen susar förbi 1,5 grader, vilket skulle innebära att Parisavtalet är kört.

Underförstått då är att vi alla därmed är körda – inte bara Parisavtalet – framtida generationer är dömda att långsamt stekas tillsammans med jorden till en enda stor kebab som roterar runt solen.

Och trots att Maynard stöder IPCC:s syn på befolkningstillväxten som ett problem får han aggressivt kritiska frågor av Erika – för att han är vit och medelålders.

Erika har annars under sin karriär gärna hyllat vita, medelålders män; som till exempel Al Gore.

Erikas chefer har i det här fallet förklarat att hennes fråga var relevanta.

Erikas chefer tycker alltid att det hon gör är rätt och relevant.

Den märkliga och motsägelsefulla inställningen i den intervjun är inte på något sätt ett unikt undantag under Erikas bana som journalist.

Hon gör inte bara nyhetsinslag för Rapport och Aktuellt – hon skriver också reportageböcker. Den som läser böckerna kliver inte in i en märklig värld, utan i flera märkliga världar – som inte har något med varandra att göra.

I Porslinsmålerskan från Limoges beskriver Erika ett Europa som är dömt att avindustrialiseras, och att förlora varje tänkbar form av tillverkningsindustri. Det har Erika kommit fram till genom att resa härs och tvärs över vår kontinent.

Men hon är inte uppgiven i sin reportagebok. Det finns en ljus framtid – och den ligger i kunskapsindustrin. Europa ska satsa på IT, reklam och turism, medan tredje världen tillverkar saker.

I samma bok förklara Erika att Europa ”måste” ta emot afrikanska flyktingar. Många afrikanska flyktingar.

Som läsare ställer man sig förstås frågan. Om nu all europeisk tillverkningsindustri flyttar till Asien, Afrika och Latinamerika – varför ska Europa ta emot afrikanska flyktingar? Kan de inte arbeta i tillverkningsindustrierna som etableras i deras egen världsdel?

Försörja sig?

Och om de kommer till Europa, hur ska de kunna försörja sig i en världsdel som satsar på IT, reklam och turism? Jag ser vissa problem med att gå från Nairobis slumförorter till jobb som copywriter i Frankfurt. Men vad vet väl jag.

Sjukhus och shoppinggallerior

Än mer förvirrad blir jag när jag läser Erikas bok om Afrika; Det nya Afrika.

Det är en reportagebok som är en glödande hyllning till Afrika. Kontinentens ekonomier växer snabbast i världen, de demokratiska staterna blir fler och fler, medan krigen blir färre och färre. Jag får en känsla av att det inte finns en by i Afrika där man inte håller på att bygga ett toppmodernt sjukhus, och det sjukhuset ligger bredvid stora shoppinggallerior – alla går i skola, och många går vidare till universitet. Framtiden är ljus, inget kan stoppa Afrika.

Boken skrevs för tio år sedan.

Vi vet alla hur det ser ut i Afrika i dag (och faktiskt också gjorde 2013).

Här ser vi den märkliga motsägelsefullheten igen. Samtidigt som Afrikas utmålas som en världsdel där snart alla är välbärgad medelklass, kräver Erika att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

När jag läser de två böckerna – som kommer med några få års mellanrum – och plöjer nyhetsinslag och intervjuer med Erika från de följande åren, möts jag av vitt skilda, och obegripligt motsägelsefulla bilder av världen. Jag kommer på mig själv med att oroligt undra: schizofreni smittar väl inte om man läser någons texter eller lyssnar på dem? För det är något som inte är riktigt friskt med hennes oförmåga att ge en logiskt sammanhängande bild av verkligheten, hon klarar inte riktigt av det ens när det gäller den verklighet hon har direkt inpå sig, på sin arbetsplats.

Erika har i en intervju berättat hur underbart det var att komma till Svt efter åren på Dagens Nyheter, hur fint det var att ett 60-tal personer samlades dagligen för att diskutera gårdagens nyhetssändning. Stämningen var ”generös” och ”lärorik”.

Strax därefter förklarar hon att det är ett stort problem med de bristande resurserna på Svt.

Om 60 personer sitter och mysvärderar vad man gjorde dagen innan tyder det väl inte riktigt på resursbrist?

Det finns de som kritiserar Erika för att hon är en dålig journalist – men de är fel ute. Hon anser sig själv inte vara en journalist.

Hon intervjuas i Hallands Nyheter 2007, inför ett föredrag hon ska hålla i Varberg.

Reportern ställer en motfråga när Erika gått igång under intervjun och förklarat att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

Reportern undrar varför Erika inte berättar om de betydligt större flyktingströmmarna österifrån.

Erika svarar:

Med förlov sagt, de som kommer österifrån drunknar inte.
Erika valde således bort att berätta om de stora flyktingströmmarna österifrån – därför att hon tyckte mer synd om afrikanerna. Hon ville att vi enbart skulle se dem för att vår uppmärksamhet – och vårt medlidande – inte skulle splittras.

En journalist ska iskallt leverera en beskrivning av hela verkligheten så att läsaren, tittaren eller lyssnaren blir informerad och självständigt kan ta ställning.

Men Erika medger att det inte är så hon ser sitt uppdrag. Hon väljer att justera verkligheten hon serverar oss så att vi ska tycka som hon.

Innan Erika var verksam på Svt arbetade hon på DN: Hon spåddes en lysande karriär, och blev Christina Jutterströms högra hand. Hon tillhörde den grupp kvinnor som gick under benämningen ”påläggskvigorna”. Nej, det var inget öknamn som viskades om dem bakom deras ryggar. De som tillhörde gruppen stoltserade med att vara en av påläggskvigorna.

Chefredaktör?

Många tippade att Erika skulle bli nästa chefredaktör på DN, och det sågs som ett smart drag av henne att rekrytera Joachim Berner till tidningen, för att han skulle ingå i ”Team Erika” i kampen om chefredaktörsstolen. Men Joachim visade sig vara en skickligare ränksmidare än Erika och blev själv chefredaktör.

Erika surnade och flyttade till Svt, och där etablerade hon snabbt en dominerande position. Hon har varit utrikeskorrespondent, programledare och nu är hon sedan några år klimatkorrespondent.

Hennes starka ställning på Svt kan bero på hennes klostervistelser.

I mitten på 1900-talet kände sig Erika lite utbränd. Aktuelltchefen Stig Fredriksson rekommenderade att hon skulle ta igen sig på ett kloster.

Erika upplevde under vistelsen att det var precis vad hon behövde, och hon insåg hur hon kunde skapa ett mycket speciellt nätverk. Hon såg framöver till att ett dussin kvinnliga journalister drog sig undan tillsammans med henne några gånger om året. De tillbringade tid ihop i klostermiljö eller på andra platser där de kunde prata och fundera i avskildhet från den krångliga världen därutanför. Här skapades starka band.

Fylla med innehåll

Vad som diskuteras där? Erika har beskrivit det som att man ”diskuterar skuld, kärlek, människovärde och solidaritet. Ord som journalister dagligen och ofta slarvigt använder försöker de tillsammans fylla med innehåll.”

Återigen. En journalist rapporterar det som händer. Förklarar skeenden. Det är slitigt nog.

Förklaras världen bättre av att Erika och hennes systrar kommer överens om vad som ”egentligen” menas med ”skuld, kärlek, människovärde och solidaritet”?

Resultatet har vi sett. Vit, medelålders man får inte ha åsikter om befolkningstillväxten i tredje världen.

Varför inte?

Jo, det beror förstås på att han har en ”skuld”. Han kanske kan trösta sig med att den domen fällts i ett kloster.

Den som förväntar sig fakta och logik i rapporteringen, får nöja sig med det Erika kallar ett ”mera reflekterat förhållningssätt”.

Den som följt Erikas rapportering länge – och kanske lite tyst för sig själv ofta muttrat att hon verkar anse sig som ofelbar – blev säkert förundrad i oktober förra året, då förklarade Erika nämligen att hon haft fel:

”Jag har i flera analyser genom åren lyft att klimatkrisen inte kan lösas på individnivå. Att det är fel att ”privatisera” klimatkrisen, att prata om flygskam. Men jag börjar inse att jag haft fel. Industrier har fortfarande stort ansvar och den gröna omställningen pågår. Men utan större engagemang från privatpersoner är vi chanslösa.”

Erika har ju under åren på Svt undvikit att försöka sprida flygskam – hur mycket hon än förklarat för oss att världen snart går under. Hon har väl insett att det skulle se illa ut med tanke på att hon och familjen gärna åker på semester utomlands – och man tar sig inte gärna till Indien på cykel.

Det här är nog en signal om att vi alla nu kommer att flygskammas av Erika framöver. Familjen kommer att få semestra hemmavid framöver, så att Erika kan kliva fram som ett föredöme, för hon talar i sin artikel om ”…behovet av personligt ledarskap, att klimatkrisen också blir en samvetsfråga för var och en av oss”.

Kommer detta också innebära att Erika å yrkets vägnar slutar flyga till exotiska, varma platser, med milslånga sandstränder – varifrån hon gör inslag om smältande polarisar?

Speciella sinnesorgan?

Nej, det kommer det säkerligen inte att innebära. Redan 2009 förklarade Erika för oss vanliga dödliga varför just hon alltid måste få flyga ut i världen, och flyga långt:

”Vår uppgift är att med svenska ögon och öron rapportera på plats. Vi tillför viktig information om vår alltmer globaliserade värld.”

Den gången försvarade hon en resa till ett Australien där det rådde rekordhetta. Det var ett fenomen som absolut och nödvändigtvis måste skildras med Erikas ”svenska ögon och öron”.

Erikas man Anders intervjuades av DN på sin 50-årsdag. Han var en gång i tiden med och startade Miljöpartiet, och det var där han och Erika träffades.

Anders har hållit rätt många föredrag om ”papparollen”, och berättat för åhörarna att man inte ska tvinga på barnen sina egna känslor.

Vore kanske fint om Anders pratade lite med frugan om det där. Det är ju uppenbart på det viset att hon betraktar oss som barn – och att hon försöker tvinga på oss sina känslor.

Vi förstår nog världen bättre utan dem.

Hur fungerar världen?

Det finns en felaktig bild av Erika Bjerström. Hon beskrivs ofta som en reporter med en agenda hon medvetet driver, och att den agendan har satts med utgångspunkt från hennes uppfattning om hur världen fungerar.

Men så är inte fallet. Den som studerar de många uttalanden, analyser och rapporter i tidningar, radio och teve, som Erika gjort under sin långa karriär kommer att upptäcka att Erika bara säger det som behöver sägas i varje ögonblick för att främja den egna positionen.

Problemet för Erika är att hon kanske inte är den mest belästa och logiskt tänkande reporter som står att finna. Den som försöker förstå vad som händer i världen med hjälp av Erika riskerar därför att drabbas av mental kortslutning – så motsägelsefulla är hennes beskrivningar av skeenden och förlopp när det gäller politik, ekonomi och klimat.

Problemet med Erika är inte att det Erika säger är fel, utan att det är obegripligt.

Det är som om du frågade en person vad två plus två är, och denne svarade på ett sedan länge utdött språk.

Ändå är hennes ställning som klimatorakel i Svt ohotad.

Vi tänkte egentligen göra en lista med hennes tio mest tokiga uttalanden, men det visade sig svårt att upprätta en sådan liten katalog, eftersom själva åtgärden att göra ett urval riskerar att skymma det som är viktigt; att hennes rapportering är helt förvirrad, och präglas av att hon ofta också säger mot sig själv.

Nu har vi behandlat fem av hennes tokigheter.

Här kommer ytterligare fem.

Bara omsorg om mitt eget förstånd har hindrat mig från att upprätta en 100-i-topp-lista.

Vatten över huvudet, och huvudstaden

Platser med långa sandstränder och många soltimmar ligger alltid Erika varmt om hjärtat, hon reser gärna dit. Maldiverna är en av de platserna.

Men Erika är orolig för ögruppens framtid, och i ett inslag för en månad sedan berättade hon att:

”Maldiverna är världens lägst liggande land och deras dagar är räknade. Isarna vid nord- och sydpolen smälter allt snabbare och enligt klimatprognoserna kommer havet att sluka det lilla öriket innan seklet är slut.”

Erika gillar antagligen inte tanken på att behöva lära sig dyka för att få besöka sina paradisöar, hon verkar vara mer typen som vill ligga i solstol på stranden.

Erika säger i inslaget att:

”I morgon kommer FN:s klimatpanel IPCC med sin senaste sammanfattande rapport om hur det står till med klimatkrisen och den gröna omställningen. Det var nästan tio år sedan sist och den kommer bland annat ge svar på hur världen klarar målet att begränsa den globala uppvärmningen under 1,5 grad. Hur det går innebär skillnad på liv och död för världens lägst liggande länder.”

Erikas flygtur till Maldiverna möttes med mängder av kritik i sociala media – varför fick hon flyga runt i världen och bidra till ökande utsläpp, samtidigt som hon själv predikade avhållsamhet för alla andra när det gällde att ta flyget? Erikas chefer tvingades skrida till hennes försvar på Svt:s hemsida, där de förklarade att:

”Det är relevant för en svensk publik att veta att ett av de länder som drabbats hårdast på jorden, där läget är akut, är Maldiverna. Ögruppen är världens lägst liggande land och huvudstaden Malé håller på att dränkas av de stigande havsnivåerna. Därför bygger man nu en ny stad på en konstgjord ö där hälften av befolkningen ska bo när huvudstaden blir obeboelig, evakueringen har redan börjat. Maldivernas miljöminister, Aminath Shauna, berättar att landet lägger 30 procent av sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Detta är relevant och angelägen journalistik. Maldiverna har blivit sinnebilden för klimatkrisen.

En reportageresa till Maldiverna är ingen lust-tripp. Det är några dagars intensivt arbete för att samla in det material som krävs för att berätta historierna om hur klimatförändringarna påverkar människorna som hotas på öarna.”

Men Erika förbereder sig inte så bra. I inslaget intervjuas alltså Aminath Shauna som säger att hennes land lägger 30 procent på sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Men 2021 rapporterade Svt:s Mathilda Nyberg att Aminath Shauna deklarerade att 40 procent av budgeten användes för samma ändamål.

Och dessförinnan hade Aminath Shauna till amerikanska ABC sagt att 50 procent av budgeten gick till samma ändamål.

En rimlig fråga från Erika borde varit:

”Du Aminath, nu pratar du om 30 procent av budgeten, för några år sedan var det 40, året dessförinnan 50 procent. Om er situation hela tiden blir allt värre, varför sjunker hela tiden er egen satsning på åtgärder?”

En annan relevant från Erika borde ha varit:

”Du Aminath kritiserar ju västvärldens utsläpp, och flygtrafiken i världen bidrar definitivt till utsläppen. Varför bygger ni nu då en ny stor flygplats med kapacitet att ta emot 1,5 miljoner turister per år?”

Men Erika ställer inga kritiska frågor till representanter för Maldivernas regering, hon accepterar fullt ut deras beskrivning av situationen. Sedan finns det en fråga man bör ställa till Erika – varför beskriva det som sker på Maldiverna som om det som händer sker i ett tillstånd av akut panik?

Den nya huvudstaden Hulhumale sägs byggas ”nu” på en konstgjord ö. Men bygget påbörjades 1997 för att få en ny och modernare huvudstad som kunde rymma fler invånare – då projekterades den för att rymma hälften av landets befolkning, och det gjordes som en del i en utveckling som sågs som naturlig. Med tanke på klimatmärkta biståndsmiljarder är det däremot nu listigt att framställa det som en nödåtgärd.

Och är det överhuvudtaget rimligt att använda Maldiverna som exempel för att kräva drastiska åtgärder i hela världen? Det bor mindre än en halv miljon människor på öarna?

Ögruppen består av 1924 öar. 199 av dem är bebodda.

När man säger att en stor del av Maldiverna kommer att ligga under vatten vid nästa sekelskifte är det aldrig definierat vilka öar det kommer att röra sig om. En mycket, mycket stor del av Maldiverna kan hamna under vatten utan att någon människa berörs.

Av de 199 bebodda öarna fanns enligt en FN-rapport 2013 turistanläggningar på 88. I rapporten konstaterades berömmande att det pågick satsningar på att bygga turistanläggningar på ytterligare 20 öar, sedan dess har turistanläggningar tillkommit på 40 öar – en utveckling som fortsatt drivs på av regeringen; samma regering som i andra sammanhang säger att öarna snart slukas av havet.

Vad vi står inför här är enkel teve-dramaturgi. Paradisiska öar hotas av västvärldens utsläpp (som leder till höjning av havsnivån). Vi serveras en enkel och okomplicerad bild, som ska försätta tittaren i ett tillstånd av ånger och ångest, och få denne att sopsortera än mer maniskt och flyga mindre – och förberedda människor på regleringar och åtstramningar: ”Tänk på Maldiverna!”.

Men parallellt med detta satsar Maldivernas egen regering på en drastisk ökning av turistindustrin – vilket innebär långa och många flygturer.

Det gör förstås att Erika inte kan skildra hela bilden. Hon väljer som vanligt det som för stunden passar henne, och hennes syften.

Erika och tre olika Afrika

2017 tog sig närmare 100 000 personer över Medelhavet från Afrika till Europa. Nästan 2000 av dem drunknade under överfärden.

Vilka var de som gav sig ut på den farliga resan?

Det diskuterades i Svt:s Aktuellt i 22 juni 2017. Erika var inkallad som expert på Afrika – för det var därifrån flyktingarna kom.

Hennes svar då var:

– Migrantströmmarna kommer från Västafrika. De här unga männen, för det är nästan bara män, kommer från länder som Senegal, Nigeria, Elfenbenskusten och Gambia. Det är demokratier med en god ekonomisk tillväxt. Men de här unga männen har hört om Europa i rosenrött skimmer, och vill dit för att söka lyckan och ett bättre liv.

– Det stora problemet är att de här unga männen är felinformerade. De ser på Europa som en enda stor bankomat.

Erika utvecklar sedan ett resonemang som slutar i att det egentligen är EU:s fel, som inte sett till att informationsflödet till Afrika är korrekt.

Migrantströmmarna från Afrika har inte minskat sedan dess, inte heller platserna de kommer ifrån. Men Erikas beskrivning av orsakerna till dessa strömmar har förändrats sedan hon blev Svt:s klimatkorrespondent. Nu är det klimatförändringarna som driver människor över Medelhavet, inte lusten att göra ett uttag från ”bankomaten Europa”.

Sommaren 2022 förklarar Erika i Svt:

– I dag är det är fler människor i världen som flyr på grund av klimatrelaterade händelser än krig och konflikter.

Man kan tycka att det de här åren borde det kört ihop sig ordentligt i huvudet på Erika. Dels säger hennes arbetsbeskrivning att hon måste börja förklara allt elände i världen med hjälp av klimatförändringar, och samtidigt måste hon börja tona ner den bild hon själv tidigare gett i böcker och reportage av Afrika som en kontinent som ständigt utvecklas och blir rikare.

Dessutom måste hon utgå från den konstant rådande politiskt korrekta uppfattningen att EU måste öppna sina gränser.

Men Erika klarar det. Hon minns aldrig vad hon sagt tidigare, och går in i varje sändning med en ny uppsättning påståenden som passar för tillfället.

Erika analyserar ett val

Allteftersom Erika märkte att hon kunde säga vad som helst utan att det blev några större invändningar från cheferna började hon hitta på fakta.

Att vara Svt:s klimatkorrespondent innebär tydligen att man får uttala sig om det mesta.

I mars 2018 levererar Erika en analys av det ekonomiska läget i världen. Hon avhandlar tvärsäkert följderna av Trumps införande av högre tullar på vissa områden. Erika förklarar vad det kommer att innebära för exempelvis Kina, EU och Sydostasien. Men också inrikespolitiskt i USA, där hon menar att de kommer att hota Trumps stöd bland väljare:
”Men framförallt är det konsumenter som drabbas när ett handelskrig bryter ut. Trumps egna väljare är låginkomsttagare. De har vant sig vid att kunna köpa billiga produkter från Kina som dammsugare, kylskåp och bilar. Det är varor som nu blir dyrare.”

Ett tvärsäkert levererat påstående. Erika utgår från att Trump är lika korkad som hans väljare är fattiga.

Men Trumps väljarbas ser annorlunda ut än vad Erika tror.

Väljarundersökningarna efter valet 2016 ger en tydlig bild av det faktiska förhållandet.

I de två lägsta inkomstskikten i USA fick Hillary Clinton 53 och 51 procent av rösterna. Trump fick där 41 och 42 av rösterna. I de fyra högra inkomstskikten låg Clinton och Trump närmare varandra, men Trump hade alltid högre röstetal.

Alltså: Ju högre inkomster en amerikan hade, desto troligare var det att han röstade på Trump. Ju fattigare en amerikan var, desto troligare var det att han röstade på Hillary Clinton.

Erika bygger sin analys på ett konstaterande som inte har någon faktamässig grund.

Varifrån Erika hämtar siffrorna för sina analyser är som så ofta oklart, men de passar in i den bild Svt vill skapa; Trumps väljare är obildade, fattiga och inavlade människor som dväljs i träskmarkerna, i Appalacherna och på platser på prärien där inte ens Greyhoundbussarna stannar.

Erika på väg bli förintelseförnekare

I rättvisans namn ska väl påpekas att Erika inte menar att Trump enbart stöds av fattiga och obildade personer. Han har också rika och mäktiga vänner han måste förhålla sig till, krafter som till exempel ”judelobbyn”; för att använda Erikas egna ord.

Det var det uttryck Erika brukade när hon i december 2018 skulle förklara att Trump tänkte flytta USA:s ambassad i Israel till Jerusalem:

”Den judiska lobbyn i USA är oerhört stark och har drivit frågan länge.”

Den gången fick Erika smäll på fingrarna av cheferna, och i senare textversioner på Svt:s hemsida fick den där ”oerhört starka” lobbyn beteckningen ”pro-israelisk”.

Erika är alltså inte en förslagen individ, utan mer en glad och naiv person som är övertygad om sin egen förträfflighet, och hon förmår inte riktigt skilja på vad man får och inte får säga öppet.

Där sitter hon vid fikaborden på Svt och pratar med alla palestinakativister som är anställda om hur ”judarna” härjar på Västbanken och på Gaza, och hur de kontrollerar amerikansk politik. Och så kliver hon in i studion och fortsätter prata på det sättet.

Vilket förstås innebär att hennes chefer måste justera det hon sagt – eftersom varje uttalande som förknippar ordet ”judisk” med dolda mäktiga påtryckningsgrupper riskerar att stämplas som antisemitiskt och ett uttryck för latent nazism.

Greta Marx?

Ett annat exempel på när Erika kliver in i studion utan att förstå att hon inte sitter kvar vid fikabordet i tevehuset är när hon stämplar Greta Thunberg som ”vänsterpopulist”.

Erika konstaterade i ett inslag 2019 att Gretas retorik alltmer rörde sig mot en beskrivning av världen i termer som vänstern använder. Med ”vänsterpopulism” menade Erika Gretas kritik mot stora bolag och de politiker som Greta ansåg tjänade bolagens intressen – och att de alla var mer intresserade av profit och makt än av klimatet.

Med ETC i spetsen påbörjades ett drev i media och sociala media mot Erika. Greta fick inte stämplas som ”vänster”. Att koppla en ståndpunkt när det gäller klimat till en politisk hållning riskerade att spräcka den totala enighet i ord som sedan många år etablerats över hela det politiska fältet. Om höger, vänster och allt däremellan skulle börja bråka i klimatfrågan skulle klimatkonferenser, överenskomna internationella klimatprotokoll och FN-rapporter plötsligt kunna börja diskuteras av alla, det skulle bli en fråga bland alla andra.

Sådant kan inte tillåtas i en västvärld där varje för medborgarna besvärlig åtgärd numera kan förklaras och försvaras med att klimatnödläge råder.

Det är inte tillåtet att diskutera klimatpolitik i termer av höger och vänster, alla förväntas tycka likadant. Det är bara tillåtet att debattera klimatpolitik i form av diskussioner om hur de på olika konferenser uppsatta målen ska uppnås genom gemensamma ansträngningar.

Erikas beskrivning av Greta var ett uttryck för Erikas oro för att den påbjudna totala enigheten skulle sprängas. Erikas tillvaro som klimatkorrespondent bygger ju på att hon ska kunna tala om för oss att vi alla och envar gör för lite. Det är det som ska göra att vi alla går med på att få det sämre – även vi som bor i ett av världens mest miljövänliga länder.

Kommentarer

Bada i bottenslammet?

Boris Benulic

Jo, jag vet, Du tror antagligen att din hjärna är just din hjärna.

Fint om det är så.

Men …

Är du säker på att den inte är koloniserad?

Har du tagit en titt på DN:s kultursidor i dag?

Joni Mitchell till Grammisgalan, Run DMC inför rätta, Pharrell Williams liv ska bli Legofilm, Lil Nas X floppar i realtid, en diskussion om drakryttare och sex med utgångspunkt från en amerikansk fantasyserie.

Denna rad med artiklar inleds av Björn Wiman som knåpat ihop en text med rubriken:

”Kulturen är kanske det enda som kan hålla förnuftet vid liv i en förvriden tid”.

Vi kan lugnt dra slutsatsen att Wiman inte läser de kultursidor han är chef över – vilket väl gör att han väl är som folk är mest, det vill säga inte läser DN Kultur. 

Likt Nalle Puh vandrar Wiman istället runt mellan rummen i Enskedevillan iförd tofflor, murarskjorta och mysbyxor, gnagande på ett Ballerina-kex, stillsamt muttrande likt Nalle Puh … tills han kommer på att det återigen är dags att skriva en text.

Han blir aldrig över sig stressad av detta eftersom det bara finns tre givna ämnen han måste skriva om, och det verkar finnas en given rotationsordning; klimatet, förintelsen, samt att kultur är viktigt.

När han är riktigt i slag knådar han till allt i en enda deg. Det skapar en känsla av utveckling, liksom när han ändrar ordföljd och styckenas placering i en gammal text och låter publicera den på nytt.

Någon gång har väl Wiman också orkat ta sig an ämnet kolonialism – bara för att kunna konstatera att kolonialism inte är bra och att Sverige måste erkänna sin skuld, vare sig det gäller samer eller plantageslavar på en liten ö i Västindien.

Märkligt nog har han aldrig behandlat koloniseringen av den svenska kulturen, och att amerikansk kultur i dag totalt dominerar inte bara Sverige – utan i stora delar av Europa.

Den stora smältdegelns kulturella bottenslam har tömts över vår kontinent.

DN:s kultursida är ett utmärkt exempel på denna amerikanska kolonisering av våra hjärnor – och det innebär att banden också brutits till resten av Europas kultur – där den inhemska kulturen och debatten trots allt är mer levande.

Därför kommer Cultura Aetatis att i det av sina nyhetsbrev som utkommer på måndagarna ta upp viktiga händelser ute i Europa på kulturens område. Avsikten är att i sinom tid varje måndag kunna ge dig en bra bild av vad som händer på kulturens område i Europa – och skildra det som ännu inte amerikaniserats. 

Svettig uppgift?

Ja!

Men … förvisso är Cultura Aetatis resurser mer begränsade än Bonniers, men medarbetarnas hjärnor inte koloniserade.

Vill du bida till kulturbevakningen i nyhetsbreven? Har du specialkunskaper på något område? Kontakta roland@aetatis.se.

Prenumerera gör du här. Scrolla längst ner på sidan så hittar du formuläret. Nyhetsbrevet utkommer måndagar, onsdagar, och fredagar … och är gratis.

Kommentarer

Kvarnstad mal på

Boris Benulic

Jag förställer mig att det alltid rinner en tunn – men ändå lite bubblande – stråle av saliv ur hans ena mungipa medan han sitter och läser. Dreglandet kommer sig av en känslostämning som utgör en blandning av lika delar utmattning och upphetsning. Det är sinnestillståndet hos en som är ovan att läsa, men som anar att snart kommer svaren han söker att uppenbaras för honom.

Bladen vänds snabbt medan han skummar böckerna i jakt på något som är ett exempel på ”fascism”. Men det är förstås fullt möjligt att han faktiskt inte läser böcker utan istället bara scrollar sig genom wikipediasidor (det finns en del som tyder på det).

Det är förstås Henrik Arnstad jag tänker på. 

Hans betydelse för att i Sverige deformera människors uppfattning av Europas moderna historia är obehagligt stor. 

Arnstads bild av vår samtid och vår historia är klar, det han kallar ”fascism” var och är det stora hotet, i Europa och i Sverige. Därför förflyttar han sig genom historien i jakt på exempel som underbygger det han anser sig redan veta. 

En riktig historiker studerar historien för att förstå hur händelser verkligen utspelat sig, sedan bygger han teorier … men Arnstad studerar alltså historien för att hitta händelser som bekräftar en teori han redan på sin kammare snickrat ihop på förhand. 

Det där har gjort Arnstad populär bland makthavare som vill försöka få oss att inte oroa oss för de problem som omger oss, utan istället vill att vi ska ägna oss att frukta att bruna bataljoner plötsligt – ur tomma intet – ska uppenbara sig  och ta kontroll över allt; Max hamburgerkedja till Rosenbad.

Löfven gjorde en gång i tiden Arnstad till sin ”expert” på fascismfaran, och Henrik är flitigt anlitad som föreläsare på skolorna.

På Luciadagen föreläste han om svenska nationella identiteter på ett seminarium anordnat av Historiska Museet – jag hade gärna åhört det föredraget, för att få svar på en fråga; varför var just han var en av de utvalda – det övergår mitt förstånd. Han har ju genom åren gett intryck av att det bara är fascister som använder begrepp som ”svensk nationell identitet”.

En rimlig gissning är att Arnstad förklarade att svenskens nationella identitet är att inte ha någon egen identitet utan att allt som kännetecknar svensken i varje givet ögonblick är något som kommer från utlandet.

Det behövs moteld.

Förlaget Cultura Aetatis Gula serie utgörs av återutgivningar som lägger grunden för en vettig och begriplig diskussion om vad svenskhet är. I serien fanns sedan tidigare fransmannen Bellessorts skildring av en resa genom Sverige vid förra sekelskiftet. Människorna som skildras i ”Sverige” förenas av sin förmåga att arbeta, skapa och försörja sig själva. Eftersom detta sker under så olika förhållanden frambringas därmed en nation sammansatt av en mängd små lokala starka kulturer. 

Och nu utkommer en dubbelvolym bestående av P.G Lyths Svenskt folklynne och Gustav Sundbärgs Det svenska folklynnet. 

P.G. Lyth samlade i sitt verk tankar om bland annat Geijers, Tegnérs och Almqvists resonemang kring vad som är det ”svenska”. 

Sundbärg diskuterade den svenska folksjälen och oförmågan att se det storslagna i den egna historien, för att istället vurma för allt utländskt.

Besök Cultura Aetatis e-bokhandel och börja bygga ett eget bibliotek som gör att du kan bidra till att idéer som Arnstads inte får någon spridning.

I början på det kommande året kommer jag att i Cultura Aetatis nyhetsbrev närmare granska Arnstads märkliga teoribyggen. Nyhetsbrevet – som är gratis – beställer du på aetatis.se – formuläret finns längst ner på sidan.

Kommentarer

Svenska självförtroendet svårbegripligt svagt

Boris Benulic

”Du kan inte hysa mer förakt för mig, än vad jag själv gör”, konstaterade den ständigt dystre Robert Burton i sin ”The anatomy of melancholy”.

Möjligen kunde man bygga portaler vid Öresundsbron och på Arlanda prydda med den inskriften  – så att de som kommer till Sverige vet vad som präglar den svenska folksjälen.

….

Burton menade precis det han skrev, trots att han var en av det tidiga 1600-talets lärdomsjättar, och han skulle säkert vidhållit sin uppfattning och levt i dag för att se hur djupt hans labyrintiska verk påverkat hans många läsare. Vem behöver Freud när man kan gå in i Burtons värld?

….

Svenskarna är som Burton, det spelar ingen roll att man på några årtionden gick från att vara ett fattigt jordbruksland i Europas utkant till att bli en industriell stormakt med välmående befolkning.

Osäkerheten finns där. Alla andra är bättre, alla har något att lära den som är svensk.

….

“Vi underskattar vad vi själva har åstadkommit och vad vi har fått i arv av våra fäder eller som en gåva av naturen. Detta står tillsammans med ett löjligt överskattande av det utländska”, skrev Gustav Sundberg redan 1911 i en bilaga till den emigrationsutredning han genomfört på riksdagens uppdrag (den ville veta varför så många valde att lämna Sverige).

Den som läser Sundbeärgs text i dag känner igen sig:

“Svensk kosmopolitism är en sak för sig. Den består i en fullständig okänslighet för varje orätt och förnärmelse som drabbar Sverige, men en sällsynt vaken rättskänsla i allt vad som angår varje annat folk”.

….

Sundbärgs bilaga ges nu ut av Cultura Aetatis i en volym tillsammans med  P.G. Lyths bok ”Svenskt folklynne” (1905). Där utforskar Lyth den svenska folksjälen med hjälp av vad författare genom tiderna haft att säga om den. Boken köper du här.

….

Den som har dåligt självförtroende känner sig lätt skyldig och skamsen – och accepterar med böjt huvud anklagelser om sin uselhet.

I svenskens fall nöjer han sig ibland inte med att fylld av ånger böja sitt huvud, och stirra ner i backen; som vi såg under BLM-protesterna fick en del för sig att de måste gå ner på knä också för att visa sin botfärdighet över att det en gång i tiden fanns svarta slavar i en helt annan del av världen.

….

Frågan om de svartas slaveri har en fortsatt märklig aktualitet i det samtida svenska offentliga samtalet. Man förleds lätt att tro att de svenska sockerbetorna på 1800-talet skördades av svarta män, som tungt rörde sig mellan raderna i betfälten till ljudet av rasslet från de kedjor som höll slavarna fängslade. Samma sak med den svenska potatisen och vetet, rågen och havren, och givetvis fälldes träden i landets djupa skogar av svarta slavar.

Men … eftersom så inte var fallet … kan den svenska skamsenheten över det svarta slaveriet framstå som märklig.

….

Det bristande självförtroende har inte förbättrats av de senaste 50 årens utveckling i Sverige där staten allt mer tagit över det ansvar som tidigare vilade på individen. Numera anses inte medborgaren kunna ta ansvar ens för sina barns uppfostran. Vilket förstås minskar självkänslan än mer.

….

Det finns många skäl till detta alltför ofta bristande självförtroende.

Ett skäl är den svenska överhetens folkförakt – den har för att visa att den är lite finare än andra framställt sig själv som mer kultiverad och godare än folkflertalet, till exempel genom att tidigare i historien anamma allt franskt, tyskt eller italienskt. I dag tar detta sig ett uttryck i ett vurmande för människor och kulturer från den tredje världen, och i en välja att idka välgörenhet gentemot dessa.

Samtidigt lever föraktet för det egna folket kvar.

Denna överhetskultur formar självbilden även hos dem som utsätts för föraktet, och de anammar överhetens bild av till exempel islam för att visa att man inte tillhör den obildade hopen.

….

Givetvis försvagar detta självkänslan än mer hos vanliga människor, för det de hör sig själva strider mot allt det som de hör sin inre röst viska – förskräckt eller vredgat – när de ser sig om i samhället.De tvingas kämpa med – och mot – sina naturliga instinkter. Människor som har starka inre oförenliga motsättningar kan aldrig nå ett tillstånd av självförtroende. Det fanns föräldrar i Sverige som var mer upprörda över George Floyds död än av att deras barn mobbades i skolan. Eller rånades.

….

Hysterin som bröt ut i samband George Floyds död kunde ha förutsetts. Omtanken om svarta och hatet och föraktfullt skuldbeläggandet av alla vita har länge varit något som utmärkt västerländsk överhet, 

….

I skildringar av kampen mot slaveriet intar alltid den brittiske William Wilberforce en central plats. Från början av 1790-talet till sin död 1833 organiserade han kampanjer mot slavhandel och krävde att lagar stiftades förbjöd att människor blev handelsvaror.

Men den radikale William Cobbet angrep ständigt Wilberforce för vad han ansåg vara dennes hyckleri: 

”… han bedriver kampanjer för att svarta slavar utomlands ska få det bättre medan britter lever i förtvivlade omständigheter”.

I fyra årtionden kämpade Wilberforce för de svarta slavarna – men han hade inte mycket till övers för britter som trälade i industrier eller gruvor. Den omsorg han visade svarta människor på andra sidan jorden skilde sig från den avsky han visade för dem som ville förbättra arbetande britters villkor. Wilberforce understödde lagstiftning som förbjöd fackföreningar och kraftig begränsade yttrandefriheten. Han förklarade att den som var britt och fattig var det på grund av att det var Guds vilja. Men när han uttolkade Guds vilja rörande de svartas villkor så var det uppenbarligen en Gud som var nåderik.

Lite grann som Svenska Kyrkan i dag alltså.

Kommentarer

Vem väljer du? Lipsillen eller LOB?

Boris Benulic

Jens Liljestrand, tidigare Expressens biträdande kulturchef har inlett en serie artiklar om hur han söker psykologhjälp.

Jens har till slut insett att han inte är speciellt omtyckt, och att så varit fallet i några årtionden.

Det tyder inte på någon speciellt utvecklad förmåga att avläsa människors reaktioner och beteenden att han inser det först i dag. Jens säger sig numera skriva på en roman – med tanke på de uppenbara begränsningarna i hans förmåga att förstå människor kan jag bara undra vad den ska handla om? Legobitars kärleksliv? En stubbes memoarer?

Det är lättare att känna empati för en parkeringsvakt än för Jens, men det måste medges att den aversion så många av oss känner mot Jens är mer mångfasetterad än den motvilja vi känner mot parkeringsvakten.

Jens har nämligen så många sidor man kan tycka illa om.

För det första självgodheten, som till exempel kom till uttryck i den text där han skröt om hur förmögen han blev genom sin biografi över Vilhelm Moberg:

”Så låt mig bara ödmjukt konstatera: jag blev rik på min Mobergbok, jag köpte en skinnjacka från Prada, jag tog med min fru till Biblioteksgatan i Stockholm och bad henne plocka ut den handväska hon önskade sig, jag skickade in mina royaltybesked till banken som lät mig låna pengar till en villa i en av Sveriges rikaste kommuner.”

För det andra föraktet för dem som bor i småstäder och inte är lika rika som Jens. Minnesvärd är hans text om hur tråkigt och trist det var att besöka mindre kommuner och på bibliotek berätta om sin Mobergbok – det var lite oklart vad som gjorde Jens mest deprimerad, de små städerna eller de personer som kom för att lyssna på honom. Men han skryter gärna med att han drog in närmare en miljon på det där hundratalet föreläsningar.

För det tredje, det som Jens betecknar som ”vita män”, som han bland annat gjort ansvariga för alla skogsbränder i Sverige. 

För det tredje alla som inte vill riva ner alla statyer i Sverige som föreställer kungar, fabrikörer och vetenskapsmän – eftersom Jens anser dem alla vara symboler för förtryck och rasism, oftast riktad mot svarta.

För det fjärde alla som inte likt Jens för ”klimatets” skull avstår från att flyga till andra sidan jorden för att dyka bland korallrev. 

Och nu är Jens alltså bekymrad över att han inte är omtyckt. Problemet är att han inte förstår att det inte beror på hur han luktar, eller på att han har mjäll och dålig andedräkt – eller på hans bordsskick, eller på att han blir jobbig när han dricker lite för mycket.

Jens problem är hans åsikter, och det lär inte hjälpa om han lägger sig på en psykoanalytikers schäslong, och babblande stannar där under fyra år medan näringsintaget fixas meddelat dropp. 

Även om han lämnar schäslongen som en artig person som är ödmjuk intill självutplåning kommer han inte att bli mer ”omtyckt” för det.

För… det som gör att det absoluta folkflertalet avskyr Jens är ju de åsikter han så drygt framför. Försvinner drygheten finns ändå åsikterna kvar – och därmed vårt förakt.

Men det som verkligen avslöjar Jens är att han alls bryr sig om ifall han är omtyckt eller inte.

En riktig skribent grubblar inte över den frågan.

Han skriver det han finner sant. Gillar folk inte det kan de fara åt helvete … han börjar inte lipa och leta efter numret till en psykolog som ska hjälpa honom att bli omtyckt. 

LOB bryr sig inte om vad läsaren tycker, han försöker inte ställa sig in. Men han föraktar uppblåsta personer och överhet.

Det är därför hans Excelsior ständigt får nya läsare.

Och om 20 år kommer vi fortfarande att kunna slå upp Excelsior och gapskratta – även om vi inte riktigt minns vem det är han föraktfullt hånar i den passage vi läser.

Och visst. Vi kanske också läser om en av Jens texter om 20 år.

Och gapskrattar.

Men då av en helt annan anledning.

Excelsior köper du här.

Utmärkt julklapp om du vill bli omtyckt – inte för att du är en mes utan för att du har integritet – och tror att mottagaren också har det.

Kommentarer

Blinka lilla stjärna där, är snart kanske hitler här?

Boris Benulic

Får en del intressant e-post om att bokförlaget Cultura Aetatis ger ut Astrologi: Maktens hemligheter. Budskapet i de kritiska e-breven kan sammanfattas som att ”… det var så här det började på 30-talet”.

Avsändarna hävdar att Hitler och nazisterna medvetet använde astrologi, siare, och asatro för att förblinda människor och forma deras medvetande; typ: ”… portvakten herr Schmidt läste dagligen sitt horoskop i i Völkischer Beobachter, och efter ett tag sökte han tjänst som lägervakt i Auschwitz”.

Vi kan för stunden lämna diskussionen om astrologi därhän, och orsakerna till att Cultura Aetatis ger ut en bok i ämnet. Den frågan har jag avhandlat här.

Låt oss istället prata om det här med nazism, astrologi och den i det offentliga samtalet till leda återkommande frasen ”…… det var så här det började på 30-talet”.

Det är en källa till ständig fascination för mig att så många tvärsäkert uttalar sig om vad som hände på 1930-talet, därefter drar paralleller till vår tid, och sedan drar ihop diafragman för att få det rätta eftertrycket i rösten när de ska förklara att nu kommer det snart att mördas några miljoner. Minst. Sådana uttalanden ska skapa intrycket att den som framför dem inte bara är bildad utan också en god individ som på alla sätt bryr sig om sina medmänniskor.

Och visst … självgodhet är väl också en slags form av godhet.

Men … hur såg verkligen ut på 1930-talet i Tyskland när det gällde de här frågorna?

Efter det att Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess på eget bevåg 1941 satte sig i sin Messerschmitt Bf 110 och flög till England för att försöka mäkla fred gav en rasande Hitler order om en kampanj mot ”Ockulta läror och så kallade ockulta vetenskaper”.

Några tusen personer fängslades, en del hamnade i koncentrationsläger, och ett hundratal tidningar och tidskrifter stängdes ner.

Sambandet?

Innan Hess gav sig ut på sitt försök till fredsresa hade han konsulterat en astrolog som tydligen tyckte det var en utmärkt idé. (Astrologen i fråga  – Karl Ernst Krafft – hade tidigare också konsulterats av Himmler och en del högt uppsatta militärer, men fängslades efter Hess-resan. Släpptes för en kort period för att arbeta med propaganda, men arresterades igen och dog under en transport till Buchenwald.)

Hitlers order om förföljelse av astrologer och utövare av ockulta läror kom inte plötsligt.

I ett tal 1938 deklarerade Hitler:

”Nationalsocialismen är en kylig doktrin baserad på verkligheten, och bygger på den mest avancerade vetenskapliga kunskapen.

Vi har ingen önskan att i folket ingjuta mysticism … för den nationalsocialistiska rörelsen är ingen kult … vi kan inte tolerera ockulta sökares försök att undergräva oss i sitt sökande efter det som de tror finns hinsides verkligheten".

Martin Bormann lät också sända ut ett brev till alla funktionärer i partiet där det deklarerades att:

”… ockulta grupper har försökt sprida förvirring och osäkerhet i folket genom ett medvetet spridande av historier om övernaturliga ting, profetior, och astrologiska förutsägelser”

Bormann förklarade att kampen måste intensifieras mot:

 ”… siare, spiritister, kiromantiker, och utövare av tarot”.

Men förföljelserna hade börjat tidigare.

Redan 1934 – som ett led i Gleichschaltung (nazifieringsprocessen av Tyskland) förbjöds utförandet av spådomar (med hjälp av tarot eller kiromanti) mot betalning.

Året efter förklarades antroposoferna vara fiende till staten.

I populärkulturen brukar det berättas om hur Himmler och SS ägnade sig åt ockulta riter, eller åt att anordna expeditioner för att hitta den heliga graalen. Och visst svärmade Himmler för asatro och annat, men det fick inget större eller offentligt genomslag – för SS verksamhet var helt i linje med Hitlers direktiv. I en rapport förklarade SS säkerhetstjänst SD (Sicherheitsdienst des Reichsführers SS) bekymrat att trots nazifieringen fanns det hundratusentals tyskar som var medlemmar i de mer än 300 ockulta sällskap som SD kartlagt. Rapportskrivarna ville se tydligare lagstiftning som gjorde det möjligt att helt utplåna de ockulta sällskapen.

Det är egentligen mycket lätt att förstå varför nazismens förhållande till det esoteriska mytologiseras – det tjänar dubbla syften.

I dag finns hos politiker och makthavare det ständiga behovet av att hålla människor i schack med hjälp av hotet om kommande katastrofer: klimatkollaps, krig, dödliga pandemier och snart förestående nazistiska maktövertaganden.

Därav denna ständiga propaganda om att ”vetenskapen säger” – då kan man avfärda dem som ställer sig tvivlande till att polarisarna smälter i morgon (samtidigt som hakkorsflaggan hissas på Rosenbad, och massgravar fylls med offer för en ny coronavariant). De som tvivlar kan stämplas som vidskepliga varelser som tvivlar på vetenskapen. Och säcken knyts ihop ordentligt om man kan sprida uppfattningen att nazisterna var vidskepliga – plötsligt blir dagens klimat- eller vaccinskeptiker granne med Adolf Hitler (och grannsämjan är god).

Vad jag vill ha sagt med detta?

För det första att man ska nog aldrig lyssna på någon som använder frasen ”… det var så det började på 30-talet”.

För det andra bör man ständigt påminna sig om att totalitära rörelser aldrig har någon tolerans för avvikande uppfattningar eller kritik av makthavares sätt att beskriva verkligheten, inte ens om det rör sig om små spågummor eller stillsamma astrologer. De som har makten i västlandet hänvisar i dag alltid till att de är bärare av den vetenskapliga sanningen – kritikerna stämplas som mystiker och stollar.

I dag kan det bara finnas en sanning, och den fastställs av vetenskapsmän betalade av regeringar och olika världsomspännande företagsjättar.

PS. Den som tror att en ny Hitler står i farstun i Sverige, och att en bok om astrologi är ett av många tecken på detta bör kanske kontemplera fallet Henry Wallace. Man kan lika gärna hänvisa till honom och muttra: ”… det var så det började på 30-talet…”.

Wallace var fascinerad av astrologi, teosofi, zenbuddism och … ja, allt som kan betecknas som esoteriskt.

Men han var också Franklin Delano Roosevelts vicepresident och kanske den ende vicepresidenten i USA:s historia som utverkade verklig makt (bland annat som samordnare av den amerikanska krigsproduktionen).

PPS. Och den som vill träna sitt intellekt, och få en insyn i hur astrologi kan användas kan beställa Alexander Kiedings Astrologi: Maktens hemligheter här (då får du dessutom en biljett till en bourbonprovning).

För som jag konstaterar i den i inledningen länkade artikeln:

”Ingen rationell och förnuftig människa bryr sig väl om astrologi i dag?

Men är frågan så enkel?

Inte alls. Inte ens för mig som tror på förnuft, logik, och fakta och som till och med är så primitiv att jag helst ska kunna känna på saker för att tro på att de existerar."

Kommentarer

Johan blir Jenny – byter till pumps för att  staten ska fortsätta pumpa in pengar i ETC

Boris Benulic

Johan Ehrenberg kommer att inom en inte alltför avlägsen framtid bli impotent. Denna tydligen viktiga information tillhör det han delger oss i en serie långa artiklar i ETC. I serien berättar Johan att han bytt namn – till Johan Jenny Ehrenberg – och att han ofta iför sig kvinnokläder, både till vardag och helg.

40 år efter det att han i den egna tidningen och i en intervju i Svt trädde fram och berätta om denna sin böjelse … gör han det igen. Och vi får noga redovisat de kval han lidit under dessa årtionden för att han inte vågat fortsätta framträda som kvinna. Det är inte så att jag tvivlar på att det finns män och kvinnor som har svårt att acceptera att de inte tillhör det motsatta könet – och som plågas av detta; eller som lider av att känna sig bundna av att tillhöra bara ett kön. Men ... är det verkligen detta vi står inför här?

Min första reaktion inför Johans transformation var – kan man kanske tycka – småaktig. Jag hävdade att Johan hade samma skäl nu som då att framträda och berätta om sin kvinnlighet. Förra gången stod hans tidningsprojekt på konkursens rand – det behövdes uppmärksamhet som kunde leda till fler läsare och prenumeranter.

Samma sak i dag. ETC 20 har i år miljoner i press- och mediastöd. Hur mycket de får framöver när den nya mediestödslagens förordning träder i kraft är osäkert.

Kanske ingenting.

Så nu måste det värvas prenumeranter.

Men när jag studerar frågan närmare inser jag att det är mer komplicerat än så, och jag påminns om att Johan är ganska bra på att använda sin list och intelligens när det finns en möjlighet att mjölka staten. Och det är för den som har den förmågan lättare än att värva prenumeranter.

Den nya lagen om mediestöd innebär att det tidigare målet om ”mångfald” i tidningsvärlden skrotas, liksom själva rättigheten att få stöd om man har ett visst antal prenumeranter, och en viss mängd ett producerat material.

Nu är målet att mediestödet ska befrämja ”demokrati” – eller som utredaren Mats Svegfors uttryckt det: ”Vi går från ett mångfaldsstöd till ett demokratistöd”.

Samtidigt kommer de som beviljas stöd att få mindre i stöd. 

Exakt vilka regler som kommer att gälla för att man ska komma ifråga för stöd finns inte beskrivet i lagen. Det finns i en förordning.

Lagen och förordningen föreskriver att lokal rapportering och förankring ska prioriteras:

"Nyhetsmedier som saknar lokal eller regional nyhetsbevakning har möjlighet att få redaktionsstöd om de bedöms vara av särskild vikt för mediemångfalden på nationell nivå eller av betydelse för grupper som är underförsörjda vad gäller nyhetsbevakning."

Därför riskerar mycket små vänstertidningar som försöker vara rikstäckande att bli utan pengar när den nu fasta och minskade totalsumman ska fördelas. Oron har länge varit mycket stor på redaktionerna för tidningar som ETC, Flamman och Arbetaren. Man inser att det knappast är troligt att alla tre får stöd. Och får en, så lär det bli mindre än den tidningen fått tidigare. Kanske får ingen, med hänvisning till att pengarna är slut.

Det är i det perspektivet man ska betrakta Johans tidvisa förvandling till kvinna. Han har funderat på vad som kan få byråkraterna att inte våga annat än att ge stöd till ETC. Att köra med att ”ETC är en viktig vänsterröst” fungerar inte i sig som lagen är skriven. Johan måste hitta något som särskiljer hans tidning från andra små vänstertidningar, helst också markera avstånd.

Det fick bli transfrågan.

Om Johan framträder som Jenny kan ETC profilera sig som landets enda tidning som har en tydlig transprofil. Ett nekat stöd till ETC kan därför angripas som utslag av transfobi, och vilken politiker och byråkrat vågar riskera att få den stämpeln? Det skulle vara som att bombhota en sagostund för barn med Admira Thunderpussy.

Samtidigt angriper Johan i sin artikelserie en lång rad av kända vänsterpersoner – och kallar dem för transfoba – därmed är avskiljandet från den ”vanliga” vänstern klar och ETC behöver inte frukta att behandlas i klump med Flamman och ETC.

Miljonerna är säkrade.

I nästa avsnitt går vi djupare in på det här med Johans förvandling. Finns det ytterligare ett skäl till den?

Nästa avsnitt finner du i Cultura Aetatis nyhetsbrev. Det utkommer på fredag morgon. Prenumererar gör du längst ner på sidan här – och det är gratis.