Ibland talade Joseph Conrad om ”moralisk ensamhet”. Nej, jag tror inte vi ska tolka det som att han bara avsåg vad vi väl alla ibland kan uppleva; en känsla av att vara ensam i vår uppfattning om vad som är rätt eller fel.
Tänk om Conrad egentligen och istället talade om ett tillstånd som är mycket värre än så, en tillvaro där man upptäcker att man överhuvudtaget inte ingår i någon annans moraliska universum. Ingen bryr sig egentligen om dina göranden och låtanden, inte ens turken som har kvartersbutiken på hörnet – än mindre de personer som har möjligheten att upprätta regler, lagar och förordningar – och vad som ska föreställa en rättsordning. De inte bara struntar i vad du tycker, de bryr sig inte ens om att reglera och försöka styra ditt beteende och åsikter. De vet att vi i slutändan gör och tänker som vi är tillsagda. För vi fruktar alla det Conrad kallade ”den verkliga ensamhetens nakna skräck” som gör att:
”Även den mest utstötta usling håller fast vid ett minne eller en vanföreställning. Ibland kan ödesdigra och fatala omständigheter riva bort slöjan för ett ögonblick. Bara för ett ögonblick. Och ingen människa kan betrakta detta den moraliska ensamhetens landskap utan att bli tokig.”
När jag och andra talar om att världen drabbats av galenskap och vanföreställningar … är det inte så att vi också missar det Conrad såg för mer än 100 år sedan? Den människa som vet att hon är i verklig mening är ensam kommer att välja vilken illusion som för att slippa hantera denna insikt.
Visst gnölar vi och gnäller över olika politiska förslag – men när det gäller ifrågasätter vi aldrig själva den ordning inom vilken förslagen upprättas. Vi är rädda att hamna utanför.
Vi håller fast vid våra illusioner.
Någon gång i slutet på mitt andra dygn på intensiven lockas mitt medvetande upp till ytan av en röst som talar dalmål. Jag kan inte avgöra varifrån rösten kommer, det är helt mörkt i rummet. Jag är inte så förvirrad att jag inte vet var jag är, och jag vet varför jag är uppkopplad mot en massa maskiner … men … vem är det som står i mitt rum och på dalmål tjatar om samer, judar och svenskar?
Är det en radio- eller tv-sänd högmässa jag hör?
Men brukar ens svenska kyrkans präster vara så repetitiva …. för nu kom det igen: judar, samer, svenskar.
Vad vill den här predikanten som talar dalmål säga mig egentligen? Och varför börjar han plötsligt prata om grisar och minkar. Vad säger han? Man kan inte göra en mink av en gris? Är det någon som någonsin trott det? Ens i Dalarna?
Någon del av mitt medvetande bestämmer sig dra ner mig under ytan igen. Vissa saker har man ingen nytta av att förstå.
De kommande dagarna kommer jag att bättre begripa vad det är jag hört under mitt tillfälliga uppvaknande på söndagskvällen.
Om och om igen spelas nämligen i media klippet upp från vad som ska föreställa en debatt mellan Peter Hultqvist och Jimmie Åkesson.
Det är egentligen alltså inte dalmål jag hört utan Hultqvists Stora Tuna-mål, en dialekt som väl närmast kan beskrivas som västmanländsk gnällbältessvenska modulerad efter dalmålets mer allmänna och grundläggande intonation och prosodi; en tungomål skapat för värnpliktsvägrare som försöker hålla brandtal för att mobilisera andra.
Hade det här hänt när jag varit frisk hade jag reagerat som vanligt. Några rader om förfallet i den politiska debatten, en örfil åt var och en av deltagarna och så en avrundning om att frågan om hur man definierar svenskhet varit uppe och fått sin lösning redan första gången SD:s Björn Söder virrat runt i ämnet för ett decennium sedan.
Men jag vet ju att frågan faktiskt inte fick sin lösning den gången.
Jag har bara låtsats.
Jag med.
Det här med svenskhet är inte så lätt.
Joseph Conrad föds 1857 som Józef Teodor Konrad Korzeniowski i en nationalistiskt sinnad polsk familj i dåvarande Ukraina. Hans föräldrar kämpar mot det ryska tsardömet och den tuberkulos som plågar dem bägge.
De förlorar striden i båda fallen, och den föräldralöse – och i alla avseenden klene – pojken sänds till barnhem och internat och hamnar slutligen i lära på skepp i den franska och engelska handelsflottan, och han blir i sinom tid kapten … men framförallt kommer han att erövra han ett nytt språk i vuxen ålder och bli en av de det engelska språkets stora författare. Han överger sina förhoppningar om ett fritt Polen och blir en i alla avseenden lojal undersåte i det brittiska imperiet.
En självmedveten sådan.
I en diskussion med en infödd engelsman förklarar Conrad för denne att han – Joseph Conrad, född Józef Teodor Konrad Korzeniowski – är mycket mer engelsman än den infödde eftersom Conrad medvetet valt att bli engelsman, att forma sig till en sådan, medan den andre bara råkat bli född på öarna.
Och om man liksom Joseph Conrad skaffar sig ett så fast och mästerligt grepp om sitt nya hemlands kultur, språk, koder och seder som han hade … då kan man uttala sig på det sättet.
Liksom jag – i den meningen – kan se på vem som helst i Sverige och förklara att jag är mer svensk än honom eller henne – var de än är födda och hur svensk deras stamtavla än är.
Men det skulle jag aldrig komma på tanken att göra.
Svensk blir jag aldrig, även om ingen behärskar den kulturen, det språket eller de koderna bättre än jag.
Inte för att jag inte vill bli svensk, utan för att det helt enkelt inte är möjligt. Sedan kan man trixa med juridiska formuleringar och definitioner bäst man vill.
Det vore bara att försöka klamra sig fast vid den där illusionen för att man ska känna sig oproblematiskt tillhörig något.
Och engelsman blev Conrad heller aldrig. Egentligen. Inte på riktigt.
Joseph Conrad har börjat flyta runt i mitt feberridna medvetande redan de två veckorna innan jag transporteras till intensiven. Min aptit är de dagarna obefintlig. Det blir te och skorpor och kanske är det just det magra kosthållet som på något sätt får alla verken av Conrad att lösgöra sig från de platser där de legat så orörda så länge och nu göra sig påminda årtionden efter det att jag läst dem för första gången.
Jo, det är nog skorpor och te som startar processen; den lungklene unge Conrad brukade i brev till vänner klaga på att han länge tvingats leva på skorpor och te (eftersom han festat upp pengarna i Marseille).
Och medan jag sitter där, lite överhettat hopsjunken, med redan pipande lungor, och doppar kardemummaskorpa efter kardemummaskorpa i mitt kanelte, börjar jag förstå vad Joseph Conrad egentligen talade med oss om.
Sisådär några årtionden försent kanske.
Men allt kan man inte förstå första gången man läser det.
Och det viktiga är att Conrad ger oss en anvisning om hur vi ska leva, när han skriver:
”Jag tycker inte om arbete – det gör ingen människa – men jag älskar det som är förborgat i arbete – din möjlighet att finna dig själv”.
Vi kan bete oss som den där utstötta, nästan vansinniga personen, som väljer att hålla fast vid vilken illusion som än erbjuds för att slippa se den moraliska ensamhet han befinner sig i. Vi kan vandra in i och bli en del av vår tids galenskap.
Eller så kan vi göra som Conrad; om så behövs välja oss ett nytt språk, en ny kultur –och skapa oss ett liv där arbetet är grunden för familj, kärlek, vänskap. Conrad gjorde det mycket medvetet, införstådd med att han aldrig skulle bli en riktig engelsman, liksom han aldrig skulle kunna bli polack igen; eller som han skrev i ett brev till en vän efter det att han redan skaffat sig greppet om allt det det där engelska:
”… vart jag än seglar, seglar jag egentligen mot Polen.”
Väl medveten om att han aldrig skulle komma fram.
Även om den på sätt och vis alltid skulle fortsätta att gå.
Det är därför det Hultqvistska Stora Tuna-gnölet blir så mentalt förlamande – det utgår från att vi alla ska klamra oss fast vid illusionen om att vi är lika mycket värda för varandra, att alla kulturer är lika bra och att alla som vill kalla sig svenskar också egentligen är det.
Men så är det ju inte. Att tänka så är inte att vara storsint. Det är att förminska sig själv som människa.
Det är att vägra att inse att livet också är smärta, förlust och oväntade nederlag.
Det är att tro att allt blir bättre bara regeringen skriver en förordning så att Gröna Lund kan hålla öppet i sommar trots covid-19.
(I morgondagens brev från intensiven: Var löper den egentliga rågången mellan oss och de andra? Och vilka är ”de andra”? Och vilka är ”vi”?)
