Försäljerska av lemonad i Paris. Dock från en senare period än när pesten förhärjade staden.
Ibland tror jag att historien kommer att förlåta oss, eller åtminstone en och annan av oss, just för att vi inte visste vad vi gjorde. Det blir av någon anledning bra i alla fall. Fast vi kanske inte riktigt förtjänat det.
Det finns hos historieskrivare en viss förmåga att underskatta slumpens roll, den oväntade och omfattande positiva följden av en till synes vardaglig handling.
Den pest som under de tre sista årtiondena på 1600-talet dödade hundratusentals i de stora europeiska städerna fick aldrig fäste i Paris.
Vilket var märkligt eftersom Paris med sin storlek och ställning som kommersiellt och politiskt kraftcentrum på kontinenten kanske till och med borde drabbats hårdast med tanke på alla människor som fanns där och som strömmade ut och in ur staden från alla Europas – och världens hörn.
Orsaken till att Paris undkom pesten var lusten till nya skatteintäkter hos den starkaste mannen i den franska staten – kardinal Jules Mazarin.
Under en resa till sitt hemland noterade han att alla italienare verkade dricka lemonad eller den mer kraftiga varianten “aigre de cedre” som också innehöll själva fruktköttet och rivet citronskal.
I Paris fanns det ju inga lemonadförsäljare som vandrade runt på gatorna, men om det fanns det tänkte Mazarin kunde man ju beskatta dem och staten därmed öka sina intäkter, något som den gode Jules alltid var ute efter, inte bara för att stärka staten utan också för att bekosta sitt eget leverne och uppbygget av sitt bibliotek.
Nu var ju inte lemonaden okänd i Frankrike, den fanns omnämnd i La Varennes “Le cuisinier francais”, men det var inte förrän den kraftfull Mazarin lockade drivor av italienska lemonadförsäljare till den franska huvudstaden som drickandet av citronsaft kom på modet och rann ner i allas strupar, vare sig de var adelsmän eller daglönare.
Och vad har nu detta med pesten att göra?
Citronskal innehåller det insektsdödande ämnet limonen, och horderna av lemonadförsäljare som kunder återfinnas i nästan varje gathörn av Paris kastade förstås skalen från alla de citroner de använde i avskrädeshögarna som också fanns i varje gathörn, och på rätt många ställen mellan dessa. Ett insektsdödande medel förpassades alltså rätt in i kedjan mellan loppa-råtta-människa och kedjan bröts och pesten fick inget fäste. Ingen var medveten om följden av sina handlingar, men det gick bra i alla fall.
Man ska dock akta sig för att göra Jules Mazarin till hjälten i denna berättelse, för hans lust att beskatta allt som rörde sig skapade även förutsättningar för pesten. Han hade tidigare insett att bättre bemedlade medborgare gärna bosatte sig utanför stadens murar eftersom skatterna var lägre där. Alltså höjde han skatterna drastiskt för dem som inte bodde i staden och skapade ett smutsigt storstadsgytter där pesten verkligen kunde härjat – om det nu alltså inte varit för en annan av Mazarins åtgärder för att tynga medborgarna med skatter.
Så om Sverige klarar sig relativt lindrigt undan pandemin kanske vi inte vet förrän i efterhand vad som var orsaken till detta.
Varför sitter jag nu och grubblar över allt detta? Kanske för att jag äter på en mazarin samtidigt som jag studerar de senaste rapporterna om covid 19:s härjningar – det ena ger det andra.
Jag är inte riktigt säker på att jag faktiskt tror att alla de som i nuläget har makten över oss vet vad de gör, eller kan överblicka följderna av nedstängningar och inskränkningar.
Och ju större perspektiv som anläggs på pandemin desto fler blir variablerna när det gäller möjliga åtgärder.
Jag märker att sällskapet några bord bort diskuterar regeringarnas åtgärder i Indien och Ungern, samtidigt som de nävhälsar eller kramas med dem som ansluter sig till dem. När så många saknar förmåga till rationellt handlande för egen del förstår jag inte hur de så förmätet kan diskutera det rationella i corona-beslut i andra delar av världen.
Min inledande tankegång om slumpens roll i historien (den går inte på räls och om den trots allt gör det så är uppenbarligen stinsen konstant full som en kastrull) är inte en plädering för att vi ska hoppas på turen, det gäller istället att begränsa tillvaron till det vi kan kontrollera, att skapa en tillvaro där vi faktiskt har kontroll över variablerna.
Att tro på överheten eller öppna gränser – det är att hoppas på turen – men precis som vid spelbordet är det alltid banken som vinner.