Essäer

Brev till en ung vänsterradikal 1

Boris Benulic

"Skrivandet här blir alltså ett försök att återställa ords betydelse, dämpa hysteri, råda bot på uppgivenhet och offermentalitet (det enda människor numera verkar vilja kämpa för är rätten att betraktas som offer – eller blivande offer, det gäller över hela den politiska skalan – det är ett förbannat gnällande)."

I årtionden har det ju varit så att jag fått brev eller e-post där det framförs synpunkter på det jag skrivit eller sagt. Mestadels är det invändningar, klagomål och ilskna attacker. De som tycker att jag intar en förnuftig hållning hör mer sällan av sig, vilket väl är ganska naturligt. Kommer däremot gärna fram på gymmet eller när jag är ute går och går, vilket förstås är trevligt.

Attackerna har jag inga större problem med. Tvärtom. Det är oftast uppiggande att under en och samma vecka kallas både nazist och judebolsjevik. Inte så mycket att gå i svaromål på. Har aldrig riktigt förstått dem som jämrar sig över hatmail, eller till och med skriver artiklar om det. Här tävlar högern och vänstern.

Sedan Morgonposten lanserades i december 2021 har min egen e-post-skörd ökat, och antalet utfall om min antagna bolsjevism har gått mot noll – däremot har de brevskrivare som kallar mig fascist, högerextremist eller rasist ökat. Hittills har det enda angreppet jag funderat mer på varit anklagelsen om att jag är en ”jävla biltjuv”. Den personen har jag svarat och nyfiket frågat vad han menar. Dock ej fått svar.

En del av breven besvarar jag – ibland – det är de som kommer från personer som säger sig vara ”vänster” – och där jag anklagas för att vara en förrädare mot den goda saken, och sedan kommer attackharangerna; sällan som sagt fantasifulla (bästa hittills är ”nazischnitzel” – dock inte perfekt som okvädingsord, ett sådant ska ju kunna vrålas högt, helst upprepade gånger. Försök skrika nazischnitsel några gånger på raken får ni se, eller snarare höra).

Men mer och mer har jag kommit att grubbla på hur jag som har en marxistisk världsåskådning kan komma att stämplas som högerextremist av människor som betecknar sig själva som ”vänster”. Det är inte så att jag ligger sömnlös på grund av detta – men jag börjar känna ett visst behov av att gå till botten med frågan – inte för att jag är särskilt intresserad av att människor ska dela min världsåskådning, utan för att sanera diskussionen, göra den konkret, sansad och utgående från dagens verklighet – och från historien. 

E-posten som kommer till mig kommer till mig alltsomoftast i min egenskap av chefredaktör för Morgonposten. Men diskussionerna som kan uppstå kring breven kan inte riktigt föras i Morgonposten. När jag kliver in och jag sätter mig på chefredaktörsstolen har jag ett enda mål, se till att vi skapar en tidning som beskriver verkligheten, som tar upp det andra inte tar upp – därför att de inte vill av politiska hänsynstaganden, därför att de inte anser sig orka eller därför att de är för korkade och har blivit journalister för att de vill synas – men aldrig kom på hur man fixar ett Instagramkonto som har ett upplägg som gör att man får många följare.

Så diskussionen med dessa mina belackare och vedersakare för jag här.

Det gör tillvaron rationellare för mig – jag kan hänvisa brevskrivare hit – om de verkligen vill förstå hur jag tänker, och vill diskutera. Och med ”hit” menar jag min egen blogg, som jag återupplivar. 

Så från och med nu blir det en serie brev som riktar sig till en tänkt mottagare (ett slags kondensat av unga personer som skrivit till mig, och som gått en kvällscirkel i marxism och som vill förklara världen för mig) – men jag tror breven kan vara intressanta även för andra, alltifrån pensionerade folkpartistiska lärare till helt apolitiska lastbilschaufförer. Jag gissar i nuläget på att det kommer att bli ett 30-tal brev.

Skrivandet här blir alltså ett försök att återställa ords betydelse, dämpa hysteri, råda bot på uppgivenhet och offermentalitet (det enda människor numera verkar vilja kämpa för är rätten att betraktas som offer – eller blivande offer, det gäller över hela den politiska skalan – det är ett förbannat gnällande).

Och det blir samtidigt en resa in i mitt eget inre och det som driver mig.

Jag tror mig enkelt kunna bevisa att dagens svenska vänster inte är marxister.

Men är jag själv det?

Det visar sig under resans gång. 

För mig är marxismen en europeisk ideologi, det innebär att den står mot och bekämpar USA:s kulturella och militära hegemoni i världen, och mot islam. Marxismen är inte bara europeisk – nationen är en självklar utgångspunkt för Marx och Engels historiska resonemang, mer än en gång diskuterar de olika folks ”själ”.

Förutom att marxismen är europeisk, och nationell är den också kulturkonservativ (Balzac och Monteverdi istället för Alex Schulman och Einar, och det har inget att göra med att Marx levde i en annan tid) och den är definitivt individualistisk. Marx hämtade sitt motto från Dantes ord: ”Gå din egen väg, och låta människorna prata.” (Nu ska jag inte gå in på en finlirande diskussion om varför Marx inte citerar Dante ordagrant – men vill någon diskutera det så är det bara att maila.)

Och bärande för mig i min marxism är den fasa jag som ung mötte när jag läste Marx Parismanuskript – beskrivningen av ett samhälle och en utveckling där människan skiljs från det hon producerar, och Marx insikt om att kapitalismen innebär ett språng, som kanske omöjliggör antikens tanke om den hela människan. I den fasansfulla tankens nästan omöjliga förlängning låg tanken på att människan skiljs från sin kropp.

Och det är den tiden vi lever i nu. 

Eftersom marxismen är en europeisk ideologi är dess kulturella källsprång inte på något sätt unika för den; mängder av tankesystem och riktningar utgår från samma rötter.

Att i dag – när Europa är hotat av både USA och islam – i konkreta dagspolitiska frågor som marxist hamna på samma ståndpunkt som andra ideologiska riktningar är fullt naturligt. 

Det har hänt om och om igen sedan 1848 för marxister.

Med detta sagt – det innebär inte att jag anser att något parti i den svenska riksdagen står på rätt sida när det gäller de stora frågorna.

Men det är inte det vi ska diskutera i den här serien brev.

Och om den fungerar har jag frälst några själar, och fått dem att lämna den svenska jag-är-ett-offer-vänstern och fått dem att bli stridslystna, muntra och individualistiska marxister.

Essäer

Demonerna, Mark Zuckerberg och staten

Boris Benulic

"Who you gonna call?! Ja, säg det? Ghostbusters?

Mark Zuckerberg ska nu bygga oss ett nytt virtuellt universum där var och en av oss ska kunna möta en värld som är beskaffad precis som vi vill ha den. Dra på dig en hjälm och koppla upp dig och du blir ditt eget universums härskare. Vad spelar det då för roll att du inte kontrollerar något annat i ditt liv. Kanske inte ens dina känslor?

När Mark Zuckerberg rör sig och talar ställs vi inför en människa som uppenbart är obekväm i sin egen kropp. Och i sin omgivning. 

Det finns många sådana människor. De allra flesta lyckas dölja hur obekväma de är bättre än Mark Zuckerberg. Men å andra sidan, är man Mark Zuckerberg och kontrollerar Facebook och lite till behöver man inte dölja sina känslor. Fast i hans fall är det nog mest en fråga om att han inte förstår hur han framstår i andras ögon. Och ingen i hans närhet vågar påtala det; typ: ”Du Mark, vet du att du påminner om en robot med ett skadat kretskort?”. 

Det intressanta är dock att han med största säkerhet tycker mer illa om sig själv än vad vi andra gör. Bara i hjärnan hos en person som tycker illa om den egna kroppen och andras kroppar kunde tanken på Facebook födas, liksom idéen om att bygga en mängd virtuella världar.

1640 konstaterar Robert Burton i sin  ”The anatomy of Melancholy”. 

“Thou canst not think worse of me than I do of myself.”

Viljan att dra sig undan från andra, att fly, bygger på det Burton talade om; en motvilja mot det egna jaget och den egna personen. Ett självhat. Sådant tar sig enklast uttryck i att man börjar hata andra. Det är de andra det är fel på. (Märk väl att jag här inte talar om den aversion en tänkande människa kan känna mot en främmande kultur som förkroppsligar seder, bruk och mentaliteter som strider mot allt vad den tänkande människan står för.)

Vad vi står inför är en massflykt från det fysiska, från våra kroppar. Människor vill bara bort från den verkliga världen. Därför kommer fler och fler att tilltalas av Marks vision.

Det moderna västerländska samhällets statsapparater har växt till enorma proportioner genom att de parasiterar på denna fruktan. När vi betraktar hur staten sväller upp ser vi hur alla dessa mytologiska demoner tar verklig form. I olika kulturers religiösa skrifter och traktat, liksom i sagorna, återfinner vi dem alltid; de onda andeväsen som lever på att äta vår fruktan och rädsla och därmed kan växa. Och i och med det kan göra oss ännu svagare. Och räddare.

Så visst kan vi se den stora, nutida staten som en materialiserad demon. Den skapar ständigt nya verk, myndigheter, regler och bidrag som ska hantera din ångest och osäkerhet. Samtidigt lever staten på denna din ängslan och bävan.

Därmed kringskärs dina möjligheter, men din vånda och dina kval ökar. Alltså måste staten växa än mer.

När statens uppgifter diskuteras brukar de som vill verka mer djupsinniga komma släpande med Thomas Hobbes. Och så blir det ett litet anförande om att staten behövs för att vi inte ska slå ihjäl varandra eller åtminstone för att vi inte ska köra på varandra med en elsparkcykel.

Jag tror vi kan förstå mer om oss själva och staten om vi funderar över den dystre Robert Burtons påpekanden om att:

“The greatest enemy to man, is man, who by the devil's instigation is still ready to do mischief, his own executioner, a wolf, a devil to himself, and others.”

… och …

“We are thus bad by nature, bad by kind, but far worse by art, every man the greatest enemy unto himself.”

Burton var således ense med Hobbes om att vi människor har en obehaglig förmåga att skada andra. Men det stora problemet för Burton är att var och en av oss är vår egen värsta fiende. Det är själva grunden för problemet, som det förklaras i det inledande Burton-citatet: du kan aldrig tycka lika illa om mig själv som jag gör.

I de förmoderna samhällena var en viktig fråga när man ställdes inför andra individer: vem är du?

I det moderna samhället blir istället frågan: vem är jag?

Precis som du för ettusen år sedan kunde inta en fientlig hållning till andra om du inte riktigt visste vilka de var – precis på samma sätt intar den moderna människan en fientlig hållning till sig själv. Eftersom hon inte riktigt vet vem hon är. Hon tvingas leva i ett samhälle där allt flyter; från yrkestillhörighet till könsidentitet. Allt inte bara kan, utan allt måste också förändras. Den ekonomiska logiken kräver det, och den statliga tillväxtens logi kräver att du ger upp allt fler möjligheter att i verklig mening ta självständiga beslut och rå dig själv.

Och i en situation där vi har ett oräkneligt antal miljoner som inte känner sig hemma i sin kropp och i världen … i den situationen uppenbarar sig Mark Zuckerberg likt en nutida Jesus och lovar oss nya himlar och en ny jord, där var och en av oss är härskare.

Genom mänsklighetens historia ser vi dem om och om igen rulla fram; vågorna som innebär att stora grupper människor flyr från friheten. Från möjligheten att råda sig själva och bara ingå i sammanhang de frivilligt valt.

Vi har i snart två år kunnat se hur västvärldens människor inte har några större problem med att isoleras från varandra. Det finns ju streamingtjänster för både film, musik och ljudböcker. Du kan täppa igen några av dina kroppsöppningar med hjälp av ljud och rörliga bilder. Den verkliga världen försvinner. Och en sliten indier kör moppe hem till dig med mat, och en mindre sliten man levererar sprit från bolaget.

Många har alltså redan nu börjat lämna världen som vi känner den. Mark Zuckerbergs värld är en logisk fortsättning på den utvecklingen.

För som Chesterton säger: ”Vare sig kultur, eller vetenskap, ger oss något skydd mot demoner”.

Men det är just kultur och vetenskap som i dag åberopas för att vi ska få en bättre värld.

Nästa avsnitt: Hat som historiens verkliga drivkraft. Och så pratar vi mer om Robert Burton och ”The anatomy of Melancholy”.

Essäer

Bonniers – eller historien om hur svenskarna fostrades till självförakt

Boris Benulic

Vi diskuterar bland annat dagen då Dan Korn vaknade och fann sig vara trött på sig själv, och därför skrev en ledare i Bulletin.

Kan Stephen Kings "Children of the Corn" lära oss något om Sverige i dag?

Det finns många teorier och uppfattningar kring vad det ökade antalet utlänningar betytt för Sverige. De (… teorierna alltså) är ungefär lika många som antalet idéer om vad som orsakat denna tämligen stora invandring.

Fortfarande finns det till och med de som torgför tanken på att utlänningarna inte är speciellt många. Tvärtom anser denna grupp tänkare att vi bör bereda plats för fler … och att alla landets problem får sin lösning då. Denna uppfattning framförs oftast av miljöpartister samt Annie Lööf.

Jag har tidigare antagit att teorin har sina svagheter för att inte säga avsevärda brister … men inser efter veckans händelser i Borås att jag kan ha haft fel.

I den gamla textilstaden har det varit sammanstötningar mellan syrianer och somalier. Båda sidor ställde upp med ungefär jämnstor slagstyrka; två plutoner vardera.

Inget vanligt litet gängslagsmål alltså.

Och när jag läser om detta slår det mig: miljöpartisterna och Annie har en infernalisk plan. 

Ont ska med ont fördrivas. 

Om man öppnar gränserna kommer alla de som kommer hit och som är våldsbenägna, brutala och ociviliserade att ge sig på varandra. Eftersom polisen är ineffektiv blir Sverige en osäker och otrygg plats, och de våldsamma elementen kommer att dra vidare till länder och platser de betraktar som säkrare; de vill ju gärna ha lugn och ro när de ägnar sig åt sina affärsverksamheter; typ langa knark eller förnedringsråna.

Vem vet? Kan vara så. 

Och om ni tycker min teori är märklig ska ni läsa Bulletin. Där har Dan Korn, den nytillträdde chefen för ledarredaktionen, skrivit en text där han brottas med den grundläggande frågan i det här fallet: vad är den grundläggande orsaken till att Sverige nu har så många invandrare att svenskar är i minoritet om några årtionden (och nej, det är inte en fråga ”om” utan ”när”. Vad vi kan diskutera är hur lång tid det kommer att ta … såvida inte något sker).

Men tillbaka till det där med orsaken.

När Dan Korn ska förklara tillströmningen av alla dess personer från världen bortom Europa gör han det genom att lansera en helt ny teori; han hävdar att svenskarna ville – och vill – ha hit en massa människor för att de var och är uttråkade.

Ser man närmare teorin är det en variant på fritidsgårdsargumentet, det ni kan höra i dialogform i nyhetsprogrammen:

Reporter: Men varför sätter ni eld på bilar?

Rinkebyunge: Men vaddå mannen, fatta, fritidsgården stänger ju tidigare på somrarna. Finns inget annat att göra. Det är tråkigt. Så vi sätter eld på några Toyota Camry -97 års modell.

Vi ska alltså föreställa oss att svenskarna inte riktigt visste vad de skulle hitta på under 1970-talet så det skapades ett sug efter oss roliga blattar och vi importerades i stor skala (ingen visste ju att en del av oss skulle elda bilar eller hitta på annat ofog). Svensken gillar sina bilar för mycket för att elda upp dem, och han skulle i vilket fall ha svårt att förstå underhållningsvärdet av en sådan handling.

Dan Korn är obegripligt övertygad om sin tes, den är ovedersäglig, allt framstår som mycket klart för honom efter att han läst en bok som utkom 1978:

”Det blir väldigt tydligt när man läser Karin Wallins bok Att vara invandrarbarn i Sverige (W&W 1978), där det står:

”I högt utvecklade länder som Sverige blir kulturen kommersialiserad och utarmad. Invandrare kommer från fattiga länder, som är rikare på folkliga, producerande kulturformer av annat slag än våra konsumerande. Därmed kan kulturen få nytt liv och blod.”

Jag har inte läst den bok Dan Korn anför, men ser man på svenskt musikliv under 1970-talet så var kulturen synnerligen levande. Citatet är obegripligt oriktigt.

Och litteraturen? De största svenska författarna sålde ofta i upplagor på 50 – 150 000 exemplar (och då talar vi riktiga romaner, inte nutida svenska tämligen oläsliga deckare). Behovet av att importera invandrare för att få bättre litteratur tror jag inte var stort.

Musikscenen var som sagt levande (i dubbel bemärkelse) – eller snarare så var det fråga om musikscener; allt från pop, dansband och schlager bort till politisk progg mådde utmärkt. Folkmusiken fick nytt liv. Jag kan inte se någon som helst relation mellan de invandrargrupper som kom hit och den utländska musik som då påverkade svenskt musikliv. Det var ju inte jamaicaner och amerikaner som invandrade i stora grupper.

Men Dan Korn har väl fler belägg för sin teori?

Absolut! Han anför några exempel till ur litteraturen:

För det första Konstantin Kavafis dikt ”I väntan på barbarerna”. Korn menar att i diktens slut utrycker stadens invånare (som väntat på och fruktat ett anfall av barbarerna) besvikelse över att barbarerna inte kom; med Korns ord: 

”… invånarna är missnöjda. En liten plundring hade trots allt varit bättre än ingenting.”

De uppvisar alltså närmast en masochistisk hållning.

Jag själv – och andra – tolkar istället slutet på dikten som att där uttrycks en besvikelse över att man inte fått pröva sig själv – och finna sig själv – i kampen mot den andre, mot angriparen.

Dessutom rimmar Dan Korns tolkning rätt illa med den hållning Kavafis gav uttryck för i andra av sina dikter; till exempel Ithaca.

Dessutom – vad talar för att Kavafis – en rotlös, homosexuell, kosmopolitisk statstjänsteman i Egypten i början på 1900-talet – skulle ha samma mentalitet och förhållningssätt till livet som en svensk bruksarbetare år 1969? Eller som en svensk småskolelärarinna samma år, eller en tidsstudieman?

Ja, jag vet, jag är en fyrkantig balkansk bondläpp som inte tror att man kan dra förbindelselinjer hur som helst mellan kulturer, individer och historiska perioder. Man kanske kan det, vad vet väl jag. Men då måste det bevisas i varje enskilt fall – och det gör inte Dan Korn.

Korns andra belägg för att stora grupper utlänningar fullt medvetet importerats som ett uttryck för den svenska uttråkade folksjälens kollektiva vilja är Baudrillards tes om att vi i västvärlden gladde oss åt terrorattacken mot World Trade Center 11 september 2001 … därför att vi kände oss kvävda av USA, alldeles för omhändertagna. Det var en slags revolt mot en kraft som betraktades som något som beskyddade oss tills vi förkrymptes.

Och så kommer det tredje belägget – i J G Ballards ”Running Wild” mördar barnen i ett grindsamhälle sina föräldrar … bara för att de är så uttråkade och trötta på de vuxnas allomfattande och ständiga omsorger.

Varför drar inte Korn till med Stephen Kings ”Children of the Corn” istället – novellen där barnen blir besatta (möjligen av en majsgud) och organiserar en kult där alla som fyllt 19 år dödas som ett offer till en gudom som finns ute på åkrarna).

Barnen har startat kulten med ett massmord på sina föräldrar eftersom de upplever att vuxenvärlden är förljugen och falsk och att de egentligen inte är älskade.

De har bara varandra … så länge de är barn och unga.

Här är mördandet alltså en funktion av att föräldrarna är usla som föräldrar, inte en följd av att de är närvarande.

King spelar här också på ungdomskulten – rädslan för att bli vuxen och svika sina möjligheter, viljan att förbli evigt ung.

Men även om Kings novell är bättre än Ballards kortroman kan jag inte se hur någon av dem skulle förklara att Sverige öppnade sina gränser 2000-talet.

Jag tror Kings novell bättre beskriver känslan hos många unga i dag än vad Ballards gör. 

Dan Korn försöker få till det genom att säga så här:

”Alexander Bard och Jan Söderqvist jämför i boken Digital Libido (2018) Ballards kortroman med Sigmund Freuds klassiker Das Unbehagen in der Kultur (1930), på svenska Vi vantrivs i kulturen (Röda rummet 1995). Freuds bok berör egentligen helt andra saker, men där finns som ett återkommande tema att vi människor försöker skapa ett så gott samhälle som möjligt, men att vi samtidigt minns hur roligt det var i en primitivare tillvaro. Därför är det ofrånkomligt så att vi vantrivs i det goda samhälle vi skapat och längtar bort från det.”

Här börjar det bli svajigt som en illa underhållen hängbro i Anderna.

Ett verk av Freud som ”berör egentligen helt andra saker” och som ”påminner” om Ballards kortroman ska – på något för mig svårbegripligt sätt – underbygga Dan Korns tes om att Sverige öppnade gränserna för massinvandring därför att välfärdssamhället blivit för långtråkigt och man behövde underhållning.

Dan Korn sammanfattar Freuds ”Vi vantrivs i kulturen” på ett märkligt sätt med orden:

”… där finns som ett återkommande tema att vi människor försöker skapa ett så gott samhälle som möjligt, men att vi samtidigt minns hur roligt det var i en primitivare tillvaro. Därför är det ofrånkomligt så att vi vantrivs i det goda samhälle vi skapat och längtar bort från det.”

Nu menade väl ändå Freud att det bland annat var våra inneboende tendenser till destruktion och dödande som gjorde att vi vantrivdes i kulturen. Att alltför många i det moderna samhället inte har möjligheten att uppleva forntidens drickande av segerskålen ur sin slagna motståndares skalle. Så de vantrivs där i rulltrappan på väg till kontoret, de vill ut på slagfältet.

Om jag förenklar Freuds tankar i det nyssnämnda verket?

Jajamen, det gör jag. 

Men jag kan försäkra er att jag inte förenklar en tiondel så mycket som Dan Korn gör när han förklarar att Freud diskuterar hur vi minns att vi hade det ”roligare” förr.

Vad är Dan Korn egentligen ute efter med sin tes om att leda – samt en känsla av att tillvaron var som en evig långfredag – var det som fick svenskarna att importera utlänningar?

Jo, det förklarar han i slutet på sin ledare:

”Det finns de som ser konspirationer om ”folkutbyte” bakom de senaste årtiondenas dramatiska förändring av Sverige. Om man inte vill anstränga sig är det enkelt att tro på en sådan förklaring, men i själva verket kanske människors förlorade tro på vad Sverige kan vara och en känsla av kvävande tråkighet när allt var så bra är en rimligare förklaring.”

En utveckling som kan leda till att svenskarna blir i minoritet beror helt enkelt på hur svensken är i gemen, det beror absolut inte på att det har funnits en medveten politik om att öppna gränserna. Sådant är bara konspirationer.

Och beviset är ett verk av Freud (som enligt Korn handlar om något annat), en kortroman om ett massmord på föräldrar i ett grindsamhälle, en text av Baudrillard om 11 september 2001 samt att Bard&Söderquist i förbigående säger att Ballards kortroman påminner om Freuds bok. Och en kanske lite egensinnig tolkning av en Kavafisdikt. (Observera att vi nu i invandringsdebatten tydligen ska gå från att tolka statistik till att tolka dikter.)

Och så har vi det där citatet om att svenskar som lever i en kommersialiserad kultur suktar efter kultur producerad i tredje världen, typ: Mer somalisk Dhaanto-dans åt alla. Nu!

Vad jag inte riktigt begriper är varför Korn med sina omfattande kunskaper inte diskuterar de verkliga orsakerna till den utveckling vi ser.

Han kan ju sin svenska kulturhistoria bättre än jag så det måste vara ett medvetet val han gjort.

Låt mig ge en alternativ förklaringsmodell till att Sverige öppnade gränserna helt – och låt mig göra det i en enkel form som gör att man kan diskutera varje tes för sig och väga, mäta och värdera om den kan vara riktig och en av orsakerna till den hotande stora demografiska förändringen.

  1. Den svenska överheten har alltid haft en stark – ibland dominerande fraktion – som föraktat det egna folket och varit berett att liera sig med utländska herrar och krafter för att säkra och stärka sin egen ställning – även om det hotat nationen. De tuktades efter de av Karl IX genomförda blodbaden i Linköping, Kalmar och Åbo – men det är ett tag sedan.
  2. Överhetens folkförakt fick en säregen form från och med 1920-talet då de svenska så kallade arbetarförfattarna framträdde. Sköra snöflingor som fick stor publik i borgerligheten genom att berätta om sin hemska uppväxt i arbetarklassen och hur de längtade till salongerna där det fanns människor som kunde uppskatta dem. Bonniers blev de stora bärarna och distributörerna av arbetarförfattarna, precis som de en gång lanserat och gett genomslag åt kulturradikaler från 1890-talet och framåt. Först litteratur som river ner de borgerliga dygderna, sedan litteratur som utmålar arbetarklassen som efterbliven (under förevändning att vara radikal) … arbete, plikt, familj angrips … och attacken fullbordas med de bonnierska veckotidningarnas konsumtionskultur och den öppna, tämligen sjaviga hedonismen i utvikningstidningarna. Och i dag kontrollerar Bonniers mycket stora delar av svensk dagspress med DN som sitt slagskepp – och varje dag deklareras där för oss att vi måste inse att vi lever i den bästa av världar, och att Sverige genom historien var ett land som förenat efterblivenhet och ondska men nu är upplyst och berett att sona alla sina brott mot svarta, bruna, röda, gula, spräckliga. Och vi ska också tacksamt ta emot all form av kultur från tredje världen så att vi höjer oss från vår mentala nivå som väl kan liknas vid en mördarsnigels.
  3. Den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen klarade inte av kniptången från överhetens landsförrädiska fraktioner och Bonniers utan man började på 1950-talet yra om att alla skulle bli något ”finare”, alla skulle studera, alla skulle bort från kroppsarbetet. Som om det inte skulle vara ”fint” att vara arbetare.
  4. I den av Bonniers styrda kultursfären har vi sett hur allt detta blivit en legering: överhetens arbetarförakt och nedlåtande syn på det svenska, Bonniers kulturradikala anti-nationalism och förakt familjen och borgerliga dygder, och så maoismens dyrkan av tredje världens primitiva kulturer. En stor demografisk förändring av Sverige är i alla dessa krafters intresse.

Resultatet: svenskarna har förlorat kunskapen om sin kultur, sin historia. De har förlorat sin självmedvetenhet och sin styrka. De har till obegripligt stor del kommit att skämmas för det som kan betraktas som svenskt.

Och Dan Korn har rätt. Det som skett är definitivt inte följden av en konspiration – sådana sker i lönndom.

Det här har skett helt öppet.

Men jag anar ändå en konspiration.

Dan Korn är en bildad man. Han vet att jag har rätt på alla fyra punkterna.

Varför i helvete börjar han då plötsligt prata om att svenskarna för några årtionden sedan blev uttråkade.

Eller så är hela Dan Korns text bara en projicering. Han är trött och less på att inte riktigt kunna säga som det är. En begåvad man som blivit uttråkad och nu vill ha en riktig kulturstrid.

Och visst, det ska vi ordna.

Essäer

Socialisterna och “republikens hora”

Boris Benulic

Allt verkar vara till salu i Frankrike. Men ... anar vi ändå inte att det hela vissa perioder styrs av män som anser att de styrs av värden som står över penningen? Möjligen kan det reta en del att dessa män anser sig stå över lagen.

Roland Dumas och Christine Deviers Joncour.

(Vi fortsätter serien som inleddes med en text om domen mot Nicolas Sarkozy. Seriens syfte är inte att i första hand diskutera hur korrumperade franska politiker är – utan att försöka reda ut vilka politiska linjer som står mot varandra i fransk politik – något som påverkar Europa – och Sverige. Och så diskuterar vi korruption och ställer frågan om vi verkligen har tänkt igenom det här med demokrati.)

Christine Deviers Joncour bodde i en stor lägenhet i Paris, själva fastigheten var från 1700-talet och hennes lilla appartement hade kostat 30 miljoner kronor.

Varje månad spenderade hon en kvarts miljon kronor på nöjen och shopping.

Hennes livstil påminde om den hos en mätresse till någon av Ludvig XVI:s högst uppsatta hovmän, vilket väl inte var så konstigt – hon var ju ändå Roland Dumas, den förre franske socialistiske utrikesministerns, hålldam. 

Vid den tidpunkt när polisen gör en razzia i Christine Deviers Joncours sjangdobla lya har dessutom Dumas nått krönet av sin karriär, han innehar den femte högsta posten i den franska republiken, han är ordförande i Konstitutionsrådet.

Dumas tröstar sin mätresse när polisen gör sitt tillslag 1997 med orden: 

”Lugn, min älskade, allt är glömt om några veckor”.

Så blev det inte.

Razzian kom efter ett tips till myndigheterna om att Deviers Joncours lyxliv bekostades av det statliga oljebolaget Elf, och att det var lite svårt att förstå varför detta bolag betalade ut pengar till henne.

Den långa utredning som inleddes kom till slut att visa att Roland Dumas 1989 hade ordnat en anställning åt henne på Elf, men hon utförde aldrig något arbete där. De följande åtta åren fick hon sammanlagt mer än 80 miljoner kronor från oljebolaget.

När Deviers Joncours släpps ur häktet efter några månader väntar hon på att Roland Dumas ska ta kontakt men det gör han inte, och Deviers Joncours som nu känner sig försmådd och sviken av sin älskare hör av sig till förundersökningsdomaren Eva Joly som leder utredningen av Elfs märkliga affärer. Deviers Joncour vill hämnas. Nu ska hon berätta allt.

Och så skriver också Deviers Joncours en bok som på franska får titeln ”La putain de la République”, alltså: ”Republikens hora”.

Dumas avgår från sin post år 2000  –  något annat är omöjligt med tanke på vad som framkommer under utredningen. Året efter är han en av de åtalade i den stora rättegången mot dem som är inblande i Elf-skandalerna.

Trots miljonrullningen mellan Elf och Deviers Joncours är det ett par skor som kostat 15.000 kronor som får mest uppmärksamhet i media; de är av märket Berluti och har inhandlats av Deviers Joncour som en present till Dumas. Skorna kan verka lite dyra, men då ska man betänka att i priset ingår att man en gång om året får ta med skorna till Berlutis butik och där får man dem rengjorda med champagne.

Utvikning om politikers sexliv: Studerar man fransk politik och landets moderna historia är det en sak man lät förundras över – och det är de folkvaldas sexliv. Ja, inte bara politikernas – det verkar som om hela det styrande skiktet har ett driftliv som absolut inte kan kontrolleras, och det är till och med ibland så att männens älskarinnor kan påverka utgången när viktiga beslut ska fattas. Som när Hélène de Portes får premiärminister Reynaud att vika ner sig och låta Pétain ta kontrollen och kapitulera för Tyskland.

Charles de Gaulle verkar varit den ende president efter andra världskrigt som var sin fru trogen, men Yvonne de Gaulle försökte faktiskt också påverka politiken. Hon ville att generalen skulle förbjuda kortkorta kjolar och inte ha regeringsmedlemmar som var skilda eller var kända för att ha varit otrogna. Det senare önskemålet var förstås omöjligt att tillgodose med tanke på hur franska politiker ser på det här med trohet. Franmännen får vara nöjda om de som har den politiska och ekonomiska makten är trogna fosterlandet.

Efter de Gaulle följer Pompidou som strax innan han ska inleda sin presidentvalskampanj blir inblandad i en sexskandal. En av beståndsdelarna är bilder på hans fru som deltar i en sexorgie. Den som arrangerat orgien och som antagligen ordnat med smygfotograferingen var en jugoslavisk gangster som var skådespelaren Alain Delons livvakt. Juggen återfanns sedemera död på en soptipp och Pompidou blev vald till president.

Giscard d´Estaing anses än så länge varit den president som höll sig med flest älskarinnor, tät följd av Chirac. Hos dessa två verkar affärerna med olika kvinnor nästan antagit formen av en industriell verksamhet och man måste ställa sig frågan om hur de hann med statens affärer.

Hollande och Sarkozy hade båda ett antal omtalade affärer, men de verkar åtminstone nöjt sig med en affär åt gången och inte som Chirac och d´Estaing hållit flera igång samtidigt.

Men hur var det med Mitterand då? Jo, även han hade flera affärer – men han hade också en familj vid sidan av den officiella … något som han gjorde sitt yttersta för att dölja – för han visste att där gick gränsen för vad folket skulle tycka var acceptabelt.

Det finns nämligen en märklig uppfattning om att de franska politikernas liderlighet är en följd av att fransmän i allmänhet är mer lössläppta än andra folk och att alla ligger runt även om de är gifta eller har ett fast förhållande.

Som Pamela Druckerman visar i ”Lust in translation: The rules om infidelity from Tokyo to Tennessee” – en studie av olika folks vanor och moral när det gäller sex så är fransmännen mer återhållsamma än till exempel amerikanerna. I Frankrike är 3,8 procent av männen otrogna, och två procent av kvinnorna, i USA är siffrorna 3,9 procent respektive 3,1 procent.

Och i undersökningar anger franska män och kvinnor att trohet är den egenskap de värdesätter högst hos sin partner.

Så franska politikers skörlevnad är inte något som är en följd av att de delar sitt folks kultur, det är en följd av att de har en egen kultur – skild från folket. 

En klassisk studie på området är ”Sexus Politicus”, de grävande journalisterna Christophe Dubois och Christophe Deloires reportagebok, en slags ”Alla presidentens män” men med ”män” utbytt mot ”kvinnor”. Här är allt kategoriserat efter hur säkert en affär kan beläggas – men de slutsatser som dras är tveksamma – både författarna och de som skrev om boken när den kom för lite mer än tio år sedan var ense om att fransmännen verkade vilja ha politiska ledare som hade många kvinnor – det skulle tyda på förmåga, kraft och potens, typ: kan man hantera en massa kvinnor visar det att man kommer att kunna hantera de många olika frågor och problem man ställs inför som president. 

Själv ställer jag mig tveksam till den tankegången. Dels pekar som sagt alla undersökningar på att fransmänen i gemen är tämligen moraliska och trogna. Varför skulle de se motsatt beteende hos sina ledare som tecken på styrka och kompetens?

Dessutom gör ju politikerna allt för att dölja sina affärer – när de kommer ut är det för att deras politiska motståndare läckt till media. Sarkozy såg ju till att chefredaktören för Paris-Match fick sparken efter det att magasinet publicerat bilder på Sarkozys förra fru på vift med sin dåvarande älskare och dessutom skrivit att detta var följden av att hustrun fått ett brev där hon informerats om alla makens kvinnoaffärer.

Presidenterna (och andra makthavare) vill inte gärna skylta med sina affärer – men om de till slut kommer fram är det ingen katastrof. Undersökningar visar att även om fransmän tycker att man ska vara trogen är de inte beredda att bränna de otrogna på bål, snedsteget är att betrakta som ett misstag, något alla kan göra.

Möjligen är det detta som skulle kunna sägas skapa ett band mellan folket och presidenterna; de senare framstår som mänskliga, som personer med fel och brister

Men det svarar inte på frågan om varför franska presidenter och toppolitiker är notoriskt otrogna, varför alla presidenter utom en sedan 1945 har varit libertiner – och samma beteende präglar premiärministrar, utrikesministrar och inrikesministrar.

Vi ska återkomma till frågan i de utvikningar som följer i serien. (Slut på utvikningen.)

Elf skapades ursprungligen av de Gaulle som en motvikt till USA:s oljebolag – han insåg vilket effektivt verktyg ett oljebolag kunde vara för att säkra Frankrikes intressen i framförallt Afrika och att ett bolag som opererade på olje- och energimarknaden också kunde utvidga landets inflytande på den afrikanska kontinenten. 

Till bolagets ledning för de utländska verksamhetsgrenarna rekryterades ofta personer från den franska säkerhetstjänsten.

Elf-pengar användes för att muta afrikanska politiker och för att föra dem till makten och om så behövdes understödja rena diktaturer.

Gaullisterna som hade ett säkert grepp om makten fortsatte förstås att använda Elf på detta sätt även efter det att de Gaulle lämnat politiken. Det fanns dock en skillnad i hur Elfs tillgångar brukades – de Gaulle var känd för sitt spartanska leverne. När han upplevde att det var i republikens intresse kunde han framträda som en segerrik romersk kejsare som förväntade sig att omvärlden skulle underkasta sig – och dessutom att världen skulle göra det glatt och villigt, kuvad och bländad av den makt, och överdådiga men raffinerade, rikedom som republiken uppvisade.

Men för övrigt ägnade de Gaulle inte sin personliga komfort och välfärd någon större uppmärksamhet. Lyx för honom var att få tillbringa tid med familjen i Colombey-les-deux-Eglises. De Gaulle var en puritansk krigare som satte nationen och familjen i främsta rummet. När statens affärer så krävde kunde han uppvisa hårdhet, känslokyla och brutalitet, men han var ingen lebeman som efterträdarna, som Georges Pompidou och Valéry Giscard d’Estaing.

1994 upptäcks vid en revision av Elfs räkenskaper att man gjort en investering i en textilindustri som ägs av Maurice Bidermann som byggt upp ett imperium i modebranschen. Sedan 1989 har Elf investerat närmare 200 miljoner kronor i Bidermanns företag. Varför investerar ett oljebolag i textilbranschen?

Nu börjar en utredning som kommer att rulla upp en del av märkliga affärer som försigått mellan franska socialistiska politiker och ledningen för Elf.

Det visar sig att Bidermanns företag i åratal betalat för den tidigare hustrun till Elfs tidigare VD, Loïk Le Floch-Prigent. Dessutom har Bidermanns företag varje månad utbetalar en nätt summa till Loïk Le Floch-Prigent tidigare gemål.

Men detta utgjorde bara en mikroskopisk del av de märklig penningflöden som utgick från Elfs olika konton. Totalt gick minst fem miljarder kronor under Mitterands år vid makten till att smörja, muta, och besticka makthavare och affärsmän samt garantera ett liv i lyx för franska politikers älskarinnor.

Antagligen rör det sig om väsentligt större belopp – utredarna fick aldrig tillgång till allt material de behövde för att kunna få en överblick över Elfs, den franska statens, och socialistpartiets affärer.

Ni minns väl Christine Deviers Joncour, hon som fick inleda det här avsnittet. Man ska inte förledas att tro att hon var ett viljelöst våp. Tvärtom var hennes övertalningsförmåga så omvittnad, och hennes relation med Roland Dumas så stark att Thomson-CSF-koncernen, som bland annat hade intressen i försvarsindustrin, anlitade henne för att övertala Dumas att upphöra med sitt motstånd mot en affär som Thomson-CSF ville se genomförd.

De ville sälja sex Lafayette-fregatter till Taiwan, och med Christine Deviers Joncours övertalningsförmåga samt rundhänta mutor till ett antal beslutsfattare på Taiwan kunde affären till slut genomföras.

Affären inbringade närmare fyra miljarder kronor, och närmare en miljard kronor betalades ut i provisioner. Dessutom damp några miljoner in på Dumas bankkonto.

Roland Dumas förklarade i intervjuer att om namnen på alla mottagare av provisioner i affären skulle bli kända skulle det leda till en internationell kris.

Resultatet av alla förundersökningar och åtal?

När utredningen gick mot sitt slut var gaullisten Chirac president – och han försökte rädda Elfs tidigare VD Loik Le Floch-Prigent (som var en god vän till Mitterand). Den förre detta VD:n fick i uppdrag att strukturera om Frankrikes järnvägar.

Här ser vi hur gaullister och socialister hjälper varandra när det behövs. Mitterand hade på sin tid satt stopp för en utredning som skulle undersöka en märklig Elf-affär där Giscard d´Estaing var inblandad.

Loik Le Floch-Prigent skulle ändå komma at ställas inför rätta och han fick fem år i fängelse. De två andra toppnamnen i företaget fick fem respektive fyra år i fängelse.

Dumas dömdes till sex månader. Ett straff som hävdes i högre rätt.

Men hur kommer det sig att en del i den franska högern och en del socialister skyddar varandras ryggar? Och hur kommer det sig att samtidigt försöker olika fraktioner av den franska högern förgöra varandra?

Det beror på att gaullister och en del socialister ofta har samma syn på Frankrikes roll i världen och vilken utrikespolitik landet ska föras.

Och för att vi bättre ska förstå vad den går ut på ska vi i nästa avsnitt se närmare på Roland Dumas. Han har hunnit med så mycket mer än att hålla sig med älskarinnor och gå omkring Berluti-skor. Betraktar man hans långa liv och karriär kommer man närmast att tänka på en kondottiär som blir renässansfurste.

Och att Dumas som ledartyp är så oförenlig med de officiella politikeridealen i en parlamentarisk demokrati … det kan ju betyda att det är de idealen det är fel på.

Essäer

“Jag ska hänga upp dem på slaktarkrokar”

Boris Benulic

Varför har statstelevisionen så svårt att beskriva vad som händer i Frankrike? Kan man inte? Vill man inte?

Då och då får jag e-post där läsare och lyssnare invänder mot att jag använder uttrycket ”statstelevisionen” och ”medströmsmedia”. De som hör av sig menar oftast att i sak har jag nog mestadels rätt i min kritik av det som sägs i det jag kallar ”medströmsmedia” och ”statstelevision” – men att jag genom att ge tidningar, TV och radio nedsättande beteckningar försvagar styrkan i min kritik.

Varför så skulle vara fallet förstår jag inte, men så är jag ju också en enkel själ – så jag går inte vidare i den diskussionen – utan istället vill jag beröra ett missförstånd som jag i det här sammanhanget märker finns hos många av dem som hör av sig.

Alltså … mitt problem med dem som arbetar i medströmsmedia och statstelevision är inte att de försöker forma vårt medvetande så att det passar överheten.

Det i sig har jag inga problem med. Så ser världen ut. En del säljer sin penna, och sin själ (i de fall de har någon).

Tyvärr.

Det som stör mig är att de är obildade, okunniga och lata. Det försvårar den kulturella kampen för ett bättre samhälle eftersom det tvingar oss att utgå från en nivå som är så låg att det sanna och riktiga knappt kan skymtas därifrån. Det blir som att försöka diskutera interstellär rymdfart med någon som tror att jorden är platt.

Problemet med medströmsmedia och statstelevision är alltså inte att de kunnigt och kompetent förfalskar verkligheten, det är att de i sin okunnighet försumpar och försvårar möjligheten till rationell idékamp.

Konkreta exempel?

1 mars satte statstelevisionen in ett extra nyhetsinslag på eftermiddagen. Det varade hela 15 minuter. Man avhandlade ett enda ämne – den fällande domen samma dag mot Nicolas Sarkozy.

Det är en märklig nyhetsvärdering att just denna händelse skulle anses vara så viktig att den kräver en extra nyhetssändning på 15 minuter. Programledaren inledde lite stolt med att berätta att hon med sig i studion hade Christian Catomeris, ”utrikesreporter” som ”länge bevakat Frankrike”.

Inslaget kan du se här (ligger kvar tre dagar till).

Catomeris analys av det som hänt kan sammanfattas så här:

  • Det som hänt är ovanligt och unikt, det är första gången någon som varit fransk president döms.
  • Det är en sträng dom
  • Sarkozy var en ”färgstark” president som ville spela en roll internationellt
  • Sarkozy hade anhängare i högern som ville att han skulle försöka kandidera igen i presidentvalet, men nu är det kört
  • Sarkozy ser domen som en följd av att vänsterelement i domarkåren förföljer honom
  • Domen mot Sarkozy kan leda till att även Donald Trump ställs inför rätta

Det långa inslaget är plågsamt tomt på fakta och analys.

Catomeris försöker alltså framställa domen mot Sarkozy som unik, därför att det är en före detta president som fälls – men Jaques Chirac dömdes 2011 till två år villkorligt för korruptionsbrott.

Eftersom det är Frankrike som diskuteras bör man kanske också notera att flera premiärministrar, inrikesministrar och utrikesministrar de senaste 30 åren varit föremål för utredning, åtal, rättegång och att flera fällts. Och i vissa fall talar vi om domar som är avsevärt strängare än den som Sarkozy fick – och ofta har de drabbat medlemmar av just Sarkozys eget parti. Och de som har dömts har varit mycket mäktiga politiker – kanske har de inte haft titeln "president" – men flera av dem har haft en ställning som inneburit att de varit med och bestämt vem som ska bli president.

Förra året blev Francois Fillon dömd till fem års fängelse för missbruk av offentliga medel (bland annat ska han ha sett till att parlamentet avlönade hans fru för arbete som hon inte utförde). Fem år ... det är en sträng dom.

Fillon är nu inte vem som helst, han var Republikanernas kandidat i presidentvalet 2017 (det år då avslöjandet kom), och han hade tidigare innehaft ett antal olika ministerposter mellan 1993 och 2005 och hans karriär kröns med att han blir premiärminister 2007 till 2012.

Intressant i just det här sammanhanget är också hårdingen* Charles Pasqua, inrikesminister först under Chirac (1986–198) och därefter Balladur (1993–1995). 2005 döms han för sin inblandning i den så kallade ”Angolagate”-affären. Han hade tillsammans med andra franska politiker ordnat vapenleveranser till regeringen i Angola (vapnen kom framförallt från Slovakien). Pasquas mål var att ge Frankrike en bra position när det gällde oljeutvinningen i Angola och samtidigt ordna finansiellt stöd till sitt eget parti inför valen till Europaparlamentet.

Pasqua fick tre års fängelse varav två villkorligt – han frikändes senare i högre instans.

Premiärminister Balladurs stabschef Nicolas Bazire dömdes i juni förra året till fem års fängelse, varav två villkorligt. Åtalet gällde organiserandet av vapenaffärer med Saudiarabien och Pakistan – affärer som ledde till hemliga inbetalningar till Balladurs kampanjkassa.

Bazire är sedan början av 1990-talet nära vän och rådgivare till Sarkozy. Och efter sin tid i politiken har Bezire varit ett av de tunga namnen i franskt näringsliv.

I den franska högern kan vi alltså se två grupper framträda i det republikanska partiet – en grupp som formerades kring Chirac och en grupp kring Balladur och Sarkozy.

Båda grupperna har varit insyltade i korruptionsskandaler – och rätt många av de ledande medlemmarna i de två grupperna har blivit dömda.

Och dessa två grupper har kämpat om makten i det republikanska partiet genom att använda sig av rättsapparaten och ange motståndaren för dennes skumraskaffärer.

Att Charles Pasqua till slut hamnade inför rätta berodde på att han valde att stödja Balladur istället för Chirac som partiets presidentkandidat. Chiracs anhängare valde då att i tysthet lämna information till skattemyndigheterna om vapenaffärerna som Pasqua var inblandad i.

Anhängarna till Balladur och Sarkozy har inte varit sämre. De har ju haft ingående kunskap om Chirac-sidans givande och tagande av mutor och alla deras svarta affärer.

När Sarkozy blir president är ett av hans mål att krossa Chirac-sidan genom att använda dessa kunskaper. Uppmärksammat är hans uttalande om Chirac-fraktionen 2007 – innan han ännu hunnit installerat sig i presidentpalatser – under ett möte med ledningen för den gigantiska mediakoncernen Lagardère:

”Det kommer att flyta blod. När jag får makten ska vi hänga dem alla från slaktarkrokar.”

Där har vi orsaken till att utredningarna mot Chirac till slut ledde till att han ställdes inför rätta.

Men på vad grundar sig dessa motsättningar mellan Chirac-gruppen och Sarkozy-gruppen?

I första hand har de olika syn på Frankrikes roll i världen och den utrikespolitiska linjen.

De Gaulle drev en linje som markerade Frankrikes självständighet gentemot USA, och Frankrike drog sig i mitten på 1960-talet ur det militära samarbetet inom NATO. De kommande årtiondena markerade man ofta att man ansåg USA:s försök att dominera världen vara av ondo för maktbalans och fred.

Chirac var en stark och tydlig företrädare för de Gaulles politik. Exempel på detta var när Chirac och utrikesministern Dominque de Villepin mobiliserade andra stater (som Ryssland och Tyskland) för att markera motstånd mot Bush invasion av Irak 2003.

Chirac motsatte sig också alltid alla försök att få Frankrike att återinträda i NATO:s militära kommandostruktur.

Sarkozy ser däremot Frankrike om ett land som bara kan hävda sig internationellt om man allierar sig med USA, och är beredd att spela en underordnad roll. Med Sarkozy som president återinträder Frankrike fullt ut i NATO, och Sarkozy upprättar varma relationer med Bush, och än varmare med Barack Obama och Sarkozy visar sin tjänstvillighet i Libyen; där vill Obama se Khadaffi krossas – men han vill inte riktigt gå in med full kraft med tanke på de andra krig USA då är inblandat i. Då ställde Sarkozy upp.

(I morgon fortsätter vi med att gå igenom andra korruptionsskandaler i Frankrike de senaste decennierna – men nu med tonvikt på socialistpartiets roll i dessa. 

Jag kommer också att diskutera Frankrike i mitt nyhetsbrev de kommande dagarna. I kväll kommer jag att resonera kring varför Catomeris mal på i en kvart utan att kunna prestera en verklig analys av skeendet. Vad vill han egentligen uppnå?

Mitt nyhetsbrev prenumererar du på här. Det utkommer dagligen, några minuter innan midnatt.)

*Beteckning "hårding" när det gäller Pasqua kommer att få sin förklaring i ett av de kommande nyhetsbreven. Då ska vi diskutera den privata milis som Charles de Gaulle upprättade för att kunna slå till mot motståndare på sätt som kanske inte alltid var helt lagliga.

Essäer

Dermatologi & demokrati 3

Boris Benulic

Jag söker mig tillbaka till 1600-talets läkekonst för att finna bot för mina – och samhällets – nutida krämpor.

Komedianter. Kan numera beskådas varje eftermiddag.

Tillvaron på min rehabavdelning är väl att betrakta som en slags existens under lock-down.

Väcks i morse av beskedet att vi nu inte längre får lämna våra rum. Lite extra lock-down. Orsak anges inte.

Men jag antar att det man egentligen vill få stopp på är mina nattliga räder mot avdelningens fika-förråd. Synd, jag tror det mycket stora antal dammsugare jag kapat åt mig har haft en välgörande effekt på mina lungor (märkligt delikata dammsugare för övrigt).

Thomas Sydenham hade säkert bejakat min självmedicinering; en gång när han kallades till en patient som pendlade mellan hysteri och depression konstaterade Sydenham att tillståndet hade sin orsak i alltför många åderlåtningar och en i övrigt mycket trist omgivning. Vad den sjuke behövde var en grillad kyckling och en halvliter starkvin, vilket omgående beställdes.

Patienten blev raskt bättre.

Ser ett nyhetsinslag i morgonteve från dagis. Fyraåringar har så dålig kroppskontroll att de inte kan hoppa jämfota. Hur ointelligenta kommer dessa barn inte att bli när de växer upp?

Men jag kanske inte ska vara så dyster över tillståndet i Sverige. Kanske kan det inte bli bättre! Tänk på Thomas Sydenhams ord:

”Ankomsten av en underhållande clown kommer att ha en mer välgörande inverkan på hälsotillståndet i en stad än 20 åsnor fullastade med medicin.”

Clowner framträder varje eftermiddag och det TV-sänds till och med, och åsnorna har redan börjat anlända med sin last av mediciner.

Thomas Sydenham var puritan och anhängare av Oliver Cromwell och kom med tiden – och för eftervärlden – att framstå som en utvecklare av läkekonsten och som sin tids Hippokrates.

Jag tror det är värt att notera att Thomas Willis, den andre store engelske utvecklaren av läkekonsten och neurovetenskapens fader (som vi diskuterat i tidigare avsnitt) var samtida med Thomas Sydenham, men Willis befann sig på andra sidan i inbördeskriget och kämpade för Karl I.

Willis och Sydenham var således motståndare i både politik och yrkesutövning.

Och en rimlig gissning är att deras olika politiska ideologier spelade roll för hur de såg på läkekonst, människa och medicin.

Sydenham hade föga till övers för Thomas Willis teoretiserande och spekulationer om hur kroppen och dess organ fungerade. Sydenham studerade vad som kunde observeras, föreslog sedan en bot, och fungerade inte den föreslog han en bot till … till slut hade man en lösning. 

Sydenham blev den förste som förklarade sambandet mellan flugor och tyfus, han var den förste att ordentligt beskriva scharlakansfeber och han gav sin samtid insikter om hur kinin kan brukas mot malaria och opium mot det mesta:

”Av alla de botemedel Gud i sin nåd givit människan för att minska hennes lidande, är inget så allmänt använt och effektivt som opium”

I brev, text och uttalanden vände sig Sydenham mot spekulerande och teoretiserande. ”Håll inte på och gissa så så förbannat mycket”, säger han till oss. ”Gå istället och sätt dig hos patienten, studera och observera det du ser. Utgå exakt från det du kan observera och inte från din förmodan om vad som sker under ytan.

Sydenham avvisade på religiösa grunder försök att finna sjukdomars orsak genom anatomiska studier där man karvade i kroppar. Gud hade enbart gett människan förmåga att med sina sinnen förstå tingens yttre natur – på detta skulle man koncentrera sig.

När vi studerar historien är det lätt att förledas att tro att den som står på kungligheternas och det beståendes sida är reaktionär, medan den som vill riva ned det bestående är revolutionär.

Rojalisten Willis och puritanen Sydenham ansåg båda att deras samhälle var sjukt.

Willis försökte förstå vad som hade hänt djupt inne i samhällskroppen, och hitta en bot, på samma sätt tänkte han när det gällde läkekonst. Han var en företrädare för ingenjörskonst både när det gällde samhälle och människa. Det gäller bara att få till ritningen över hela systemet och sedan kan man fingra på ventiler och dra åt skruvar.

Vi kan nog beteckna Willis som revolutionär i sin inställning, han vill förstå hur kroppen fungerar, han vill in och fingra i innanmätet, lägga et snitt här och ett där. 

Sydenham däremot betraktade samhällskroppen som en organism som faktiskt fungerade för det mesta, men ibland kunde den börja fungera sämre. Då gällde det styra de yttre förhållandena så att den kunde hela sig själv.

För Sydenham var det alltid ganska enkelt: ”Sjukdom är inget annat än kroppens försök att göra sig av med ett skadligt ämne”. Och när det gällde samhället ansåg han att det skadliga ämnet var den lättsinnige kungen och hans slösaktiga gunstlingar. Sydenham representerade en ny aristokrati.

Men självklart gjorde även Willis observationer och drog slutsatser utifrån dem. 

En del var dock mindre lyckade: ”Diabetes orsakas av melankoli”, andra var på gränsen till det fånigt självklara; som uttalandet att om man ramlar från en relativt hög höjd med huvudet före riskerar man att ens förståndsgåvor rejält försämras – om man nu överlever.

I dag rapporteras det med utgångspunkt i Unicefs siffror att lika många dött i världen av covid-19 som av restriktionerna i pandemins spår.

”Ja, och …?”, skulle Thomas Sydenham sagt om den nyheten, och därefter påmint oss om att:

”Jag kan med säkerhet bekräfta att de flesta av dem som anses ha dött av gikt har dött av den medicin de fått snarare än av själva sjukdomen – ett påstående som bekräftas av de observationer jag gjort.”

Sydenham misstrodde system som byggdes upp på grundval av teorier som i sin tur genererade teorier och som gjorde att systemet byggdes på än mer.

Den som betraktar dagens svenska no-go-zoner och säger: mer fritidsgårdar, mer socialsekreterare, mer kanelbullar och mysfika, mer av allt de som bor där vill ha … beter sig som de läkare som fortsatte skriva ut mediciner som påskyndade giktpatienters död.

Daniel Suhonen verkar i dessa läkares anda när han i AB på ledarplats nu skriver om gäng och no-go-zoner:

”Genom att lagföra de som begår brott kan ligor lösas upp. Men det spelar ingen roll hur många som döms så länge rekryteringen är större.

Där kommer samhället in. Det är något sjukt när unga dras in i svår kriminalitet av det här slaget. Här behövs sociala insatser, förskola, att föräldrar får stöd och kommer i arbete, att samhället fungerar. Det kan inte polisen lösa.”

”Polisen kan visst lösa allt”, skulle Cesare Mori ha svart Suhonen, ”bara politikerna inte lägger hinder i vägen”.

Vi lämnade ju ”Järnkommissarien” i förra avsnittet när han gått i pension, övertygad om att hans karriär var över nu när fascisterna fått makten. Mori hade ju gjort sig känd för att arrestera alla som störde ordningen i de städer där han var prefekt; det spelade ingen roll om de viftade med röda eller svarta fanor eller med sin älskarinnas underkläder. De låstes in.

Men 1924 ringer det på Cesare Moris dörr i Florens. 

Telegram, kommer hustrun Angelina in och berättar. Det är från inrikesministern Luigi Federzoni, och hon antagligen de senaste åren fått höra många nedsättande utläggningar från sin make om denne Federzoni (som var en sällsynt obehaglig person, halare än nykokt färsk pasta).

Federzoni vill att Mori ska återinträda i tjänst och bege sig till Sicilien för att bekämpa maffian – Il Duce gillar inte att det är maffian som är den verkliga makten på ön och inte den fascistiska staten.

Men, förklarar Federzoni för Cesare Mori, när de möts för att diskutera Moris framtid. Federzoni prisar Moris förmåga att skapa ordning och berättar att Mussolini är väl medveten om denna förmåga … men det finns ett litet problem inför utnämningen (och här kan vi anta att den den slemme Federzoni vred och skruvade på sig innan han vågade framföra det han skulle) … och problemet är inte bara att Mori inte är medlem av fascistpartiet, Il Duce har fått intrycket att Mori rentav är fientligt inställd till partiet och den nya ordningen.

(Och här stannar vi för i dag. I morgon ska vi diskutera portvinstår, Marsalavin och vad Järnkommissarien gjorde på Sicilien … och så ska vi försöka komma fram till vad som är bäst; Willis dystra optimism eller Sydenhams muntra pessimism).

Essäer

Dermatologi & demokrati 2

Boris Benulic

Ta bort eller lägga till, fattas något dig ... eller är det något som tynger dig?

Operationen. Målning av Gaspare Traversi, 1753.

Kopplar av på dagarna med att läsa Richard Suggs ”Mummies, cannibals and vampires. The history of corpse medicine from the Renaissance to the Victorians”. Det är väl precis en sådan bok man ska studera när man befinner sig på ett sjukhus rehabavdelning.

Efter dagens trappträning vandrar jag ett varv runt rehabavdelningens fikabord, men upptäcker ingenting på faten eller i skålarna som påminner om de medikamenter och kurer som beskrivs i Suggs verk, och som skulle kunna påskynda mitt tillfrisknande. Han berättar om de potenta mediciner som fanns på 1600- och 1700-talen, till exempel mossa som växt på mänskliga benknotor, blandat med kakao och människoblod; ett läkemedel som ansågs kunna bota det mesta.

Dock finns det chokladsnittar på fikabordet. Kanske ska jag ta en näve av dem och se vad man kan få till nästa gång de ska ta blodprov på mig … kanske kan jag få behålla ett provrör (det är ju ändå mitt blod) … och sedan blandar jag blodet med chokladsnittarna, gäller bara därefter att också få tag på ambra och pioner så har jag en kraftfull medicin mot olika former av blodproppar. Det hävdade i alla fall den på 1600-talet framstående brittiske läkaren Thomas Willis.

Den som är kräsmagad och grätten kanske har svårt för beskrivningar av recept som innebär att man tager pannbenet på en dödskalle, pulvriserar det och därefter rör ihop mjölet med en moderkaka.

De tänkare, forskare och läkare – från renässans till 1800-tal som Suggs presenterar för oss präglades alla av sin vetenskaplighet, sitt logiska tänkande, sin experimentlust och sin intelligens och integritet … och ibland funderade de på hur omfattande de helande egenskaperna hos gamla benknotor kunde vara.

Man får inte förledas till att tro att de som ägnade sig åt medicin vid den tiden var charlataner och fuskare. Nyssnämnde Thomas Willis, han som brukade röra ihop gamla likdelar med vad som nu råkade ligga framme på hans laboratoriebänkar, samme Willis blir under 1600-talet neurologins fader – och hans beskrivningar av hjärnans och nervsystemets uppbyggnad kom att under flera sekel vara vägledande för vetenskapen.

Men när jag läser Suggs skildring börjar jag undra om inte de som ägnar sig åt de medicinska vetenskaperna kan delas in i två olika grupper; där finns den grupp som Suggs beskriver – de läkare och medicinare som tror att människan blir sjuk därför att hon förlorat något hon haft tidigare (eller så har det ämnet åtminstone minskat) – alltså tillför man samma substanser från en annan människa …. till exempel blod. (Och jodå, en sådan inställning kunde – om man går längre tillbaka i tiden än vad Suggs gör – leda till kannibalism.)

Den andra hållningen är inte inriktad på att tillföra saker som fattas kroppen, den är inriktad på att ta bort de saker på eller i kroppen som inte fungerar; ett ben med kallbrand, ett organ med en tumör eller så kapar man nervbanorna mellan pannloberna och de djupare liggande delarna av hjärnan. Eller så förändrar man de yttre förhållandena på ett avgörande sätt.

Och går inte samma typer av inställningar igen när vi studerar hur människor vill lösa samhällsproblem?

En del vill tillföra mer av det de tycker fattas. Gängkrig i förorten? Skjuter de på varandra och andra? Kärleksbomba dem. Mer kanelbullar! De har fått för lite kramar.

Så säger de som tror att vi föds goda, och att vi – eller våra samhällen – behöver lite mer bidrag, tyngdtäcken, pizza  eller något annat som fattas oss … eftersom vi inte längre är goda.

Den andra gruppen, den som ser det som nödvändigt att amputera och ta bort, har en helt annan lösning på dessa problem i förorten – eller annorstädes i samhället.

Jag tror vi talar för lite om frågor som dessa, om hur vi var och en ser på människan som varelse.

Om en del av oss sitter och bryner kirurgsågen medan andra ägnar sig åt att försöka blanda till den perfekta smoothien som gör att alla blir snälla är det ingen större idé att vi diskuterar något annat med varandra än just det faktum att vi förbereder oss för att på helt olika sätt kurera samma problem.

Eller så förbereder ingen sida sig i verklig mening. Alla bara pratar ... om annat.

…

Järnkommissarien Cesare Mori var definitivt en anhängare av idén om att samhällskroppen blir frisk om man kapar bort det som är sjukt.

Cesare Mori var en lagens man, eller snarare var han väl en ordningens man – det är två sätt att vara som inte behöver sammanfalla. Ordning var för Mori något enkelt och självklart, något mer grundläggande än det som stod i lagböckerna.  Som kommissarie och prefekt var det ordningen han såg som sin uppgift att upprätthålla, vad som än krävdes och vem det än drabbade.

Kaos var för Mori ett orättvisans tillstånd eftersom oordning alltid innebar att människor inte fick arbeta och leva i lugn och ro och sköta sitt.

Lagen grubblade inte Mori mycket över, han betraktade verkligheten och gjorde därefter vad som krävdes.

Mori ville egentligen bli militär, men ekonomiska skäl gjorde att han istället blev polis, och han stationerades på olika håll i Italien, som i Emilien-Romagna, på Sicilien och Florens. Mori är effektiv och handlingskraftig och befordras ständigt till allt mer betydelsefulla positioner. Det är därför han får återvända till Sicilien åren efter första världskriget. Uppdraget nu är inte att bekämpa maffian utan att göra något åt de banditer och stråtrövare som härjar på ön. Gängen har bildats av soldater som återvänt hem från första världskriget bara för att finna att det inte fanns så mycket att återvända till.

Mori går snabbt och hårt fram, och genomför en serie massarresteringar, men när han hyllas för att ha krossat maffian konstaterar han torrt att det enda som skett är att han fått bukt med en tillfällig företeelse – gängen av stråtrövare – som uppstått i spåren av kriget. Maffian finns kvar, orörd och starkare än någonsin och ett utplånande av den kräver att man också slår till mot de män som maffian mutat och kontrollerar i statsapparaten.

Innan Mori kan gå vidare i linje med detta förflyttas han av män i Rom som blir nervösa vid tanken på vad han tänker ta sig till.

Men det hela framställs som en befordring, hans framgångar i kampen mot de sicilianska stråtrövarna ger Mori kommenderingar i viktiga städer som Rom,Turin och Bologna.

Men i Bologna får han problem. Som regionens prefekt tolererar han inte de sammandrabbningar mellan kommunister och fascister som sker på Bolognas gator. Att den fascistiska rörelsen befinner sig på uppgång bryr sig inte Mori om. De ska hålla sig i skinnet precis som alla andra.

Ordning måste råda.

Efter fascismens seger och Mussolinis makttillträde tycker Mori att det nog kan vara vara dags för honom att gå i pension. Han känner sig nöjd med vad han åstadkommit, han har en lång karriär bakom sig med många framgångar, men han tvivlar nu på att han – som även slagit till mot bråkande svartskjortor – kan få fortsatt viktiga uppdrag och posteringar.

Så 1922, efter det att Mussolini genomfört ”Marschen mot Rom” lämnar Cesare Mori sitt ämbete och drar sig tillbaka för att tillsammans med hustrun leva ett lugnt liv i Florens.

(Moris titel var prefekt, alltså en ämbetsman i centralmakten som verkade i regionerna och hade stora befogenheter … så egentligen borde han väl på svenska kallas ”Järnprefekten” … men jag tycker det låter som en sträng rektor på på en skola för vanartiga pojkar – så det får bli Järnkommissarien).

…

Du måste kunna tänka dig en plats utanför dig själv där du är fri – annars är du ingen individ … hävdade Hegel i sina rättsfilosofiska utläggningar.

Han sa inte att du måste ha tillgång till en sådan plats, men du måste kunna tänka dig en sådan plats. Platsen där du är fri.

Låter det som ett enkelt krav?

Jag är inte så säker på det, nu när jag ser hur sociala media fylls av kommentarer om den senaste inskränkningen som Löfven annonserat i coronans spår:

”Bara en person får ingå i ett sällskap när det gäller att äta mat som serveras på en restaurang eller annan verksamhet som är del av en handelsplats.”

Den offentliga debatten kommer att handla om detta något dygn, eller om hur många man får vara i skidliften, eller vad som egentligen sagts om munskydd eller hur många sprutor det krävs innan man får krama någon.

Jag tror debatterna gällande pandemin – och vårt beteende – skulle se helt annorlunda om det fanns många människor i samhället som hade föreställt sig den där platsen utanför sig själva där de är fria. (Och nej, med det menas inte att man funderar på i vilket land man ska förlägga nästa chartersemester eller att man vrider och vänder på vad man har för planer i helgen eller nästa långledighet.)

I morgon fortsätter brevskrivandet från rehab, det blir mer medicinhistoria och mycket mer om Järnkommissarien och vi diskuterar även lämpligheten i att skendränka sicilianska olivodlare.

Essäer

Dermatologi & demokrati 1

Boris Benulic

Om förlåtelse, våld, minnen och uppgivenhet.

"Dödens Triumf" (Konstnär okänd, ca 1446.) Urspungligen en väggmålning i Palazzo Sclafani i Palermo.

(En ny serie brev från sjukhuset, där jag nu rehabiliteras genom att gå i trappor och samtidigt – både på vägen upp och på vägen ner – grubblar på om det finns någon bot för samhället som det ser ut i dag.)

På eftermiddagarna är det trappträning, vilket innebär att jag går upp och ner i trappor alltmedan min syrgastillförsel justeras. Det är tuffare än det kan låta eftersom vi går i en sjukhustrappa, och sådana trappor är liksom inte tänkta att förmedla styrka, mod och munterhet. Tvärtom faktiskt. Av någon anledning är just sjukhustrappor den mest deprimerande form av trappor som finns. Men du har förstås ingen aning om det eftersom du liksom alla andra alltid tar hissen när du besöker en vårdinrättning av något slag.

Målet för denna min träning är att klara många trappor, till slut göra det utan syrgastillförsel, men ända med bra saturation.

Mannen som går före mig stannar på en avsats och andas tungt.

Han lutar sig mot väggen, tittar på mig, lättar lite på masken och säger:

”Här har man arbetat och skött sig prickfritt i 40 år och så ska det bli så här.”

Jag skakar till på huvudet, mest för att markera att jag uppfattat budskapet, men fortsätter förbi honom.

Vad ska jag säga?

Dels är jag för andfådd för att få fram något begripligt, dels är jag alltför förundrad över det han sagt.

Jag trodde inte att det fortfarande fanns människor i det här landet som hade en föreställning om att det ska råda någon slags rättvisa i tillvaron, typ: om du är god, jobbar bra, bakar fikabröd åt alla på din arbetsplats och dessutom hänger ut talgbollar åt fåglar på vintern då kommer dina lungor inte att fyllas med ett oräkneligt antal små blodproppar och du kommer inte att dagarna i ända tvingas att gå upp och ner i en sjukhustrappa.

Den bittre mannen på avsatsen hör till den lilla grupp människor som alltså trots allt fortfarande har föreställningar om att det borde finnas en slags kosmisk rättvisa. 

Lite vackert och lite tappert. 

Och lite ensamt måste det också vara. 

De flesta andra i Sverige i dag verkar inte tror på någon form av rättvisa alls, inte ens i dess allra enklaste eller mest självklara form. Det får bli som det blir tänker de, man får vara nöjd om man inte drabbas av en uppenbar orättvisa.

…

De som gömde sig och vägrade infinna sig på torget kunde då och då höra bräkanden, grymtanden och råmanden. 

Och så skott.

Därefter tystnad.

De som gömde sig visste vad som väntade. Dagen efter skulle köttet från de djur som slaktats under natten – boskap och fänad som tillhörde dem som gömde sig – säljas på torget. Säljas billigt så att även de fattiga hade råd att köpa sig en redig stek.

Och om de som gömde sig fortsatte att gömma sig visste de – för det hade de hört från andra byar – att de som letade efter dem skulle förgifta deras brunnar, och bränna deras åkrar. Fängsla deras anförvanter. Prygla deras kusiner.

Lika bra att vandra till torget och ge upp innan ”Järnkommissarien” lade landet än mer öde och förhärjat än det var … och hade varit i århundraden.

…

För ungefär tre år sedan … finalmatch i schackturneringen på Kolmården. Min motståndare D. beter sig om om det var ett parti blixtschack, själv förhåller jag mig till spelet som juggar brukar förhålla sig till schack … som en aktivitet som befinner sig utanför och bortanför tiden. Jag tillåter mig att grubbla på annat än det pågående partiet, ställer mig upp och går omkring lite, sitter och ritar små streckgubbar. Hämtar kaffe. 

”Man ska låta de rätta dragen komma till sig”, förklarar jag för min motståndare när han än en gång manar på mig. Att han blir uppenbart störd och har svårt att koncentrera sig på grund av min letargiska spelstil bidrar förstås till att jag försöker sänka tempot ytterligare.

Till slut sitter han och vaggar med överkroppen, och han suckar, och stönar och slår sig på låren varje gång han tvingas invänta mitt nästa drag. När det till slut låter som om han snyftar till säger jag:

”Men vad är problemet? Brinner det någonstans?”

Min motspelare slutar sucka, stöna och vagga med överkroppen. Stannar upp i sina rörelser och stirrar granskande på mitt ansikte.

Vår lilla publik verkar också ha på något sätt ha stillat sig.

Till slut verkar min motspelare nöjd med granskningen av mitt ansikte … som antagligen antagit en förvånad min.

”Det är lugnt, säger han, men du kan väl göra ditt drag i dag i alla fall”.

Han kommer långt senare att förklara att han trodde att jag på något sätt försökte göra mig lustig över honom med utgångspunkt i att han var dömd för mordbrand.

Något som jag inte haft en aning om. Många försöker fåfängt dölja för sina medfångar vad de sitter inne för, och D. hade länge levt i villfarelsen att ingen visst att han var mordbrännare. Det var dock bara i fängelset han försökte hålla sitt brott hemligt, på permissioner gällde andra regler, för som han förklarade för mig var mordbrännare mycket populära på Tinder och andra dejtingsajter: 

”Jo, men du vet, killar som mördar, rånar och misshandlar är inte så ovanliga, men vi mordbrännare är ganska få … så vi får ligga mycket.”

…

En märklig debatt har pågått ett tag om kriminella rappare som Yasin Byn och Jaffar Byn. Ska de spelas i statsradion, ska de vara med på galor och ska de betraktas som viktiga skildrare av samtiden?

De i kultur– och mediasfären som hävdar att kriminella rappare är viktiga att lyssna på tror att de därmed definierar sig som individer som är mer vidsynta och i verklig mening progressivt kultiverade … när de i verkligheten mest påminner om Bert Karlsson eller Fredrik Reinfeldt. Och de som vänder sig mot att Yasin&Jaffar spelas har kanske inte funderat på sin egen kulturkonsumtion.

Den italienska maffian i USA är märkligt omtyckt i västvärlden; i de flesta befolkningsskikt. Ja, egentligen är väl den italienska maffian var den än dyker upp i världen märkligt omtyckt så länge den framträder på filmduken eller TV-skärmen.

För det är förstås den populärkulturella bilden av denna maffia som fångat oss, och det faktum att det rör sig om familjedramer. Kanske fångas många av att de får se sina egna vardagliga konflikter och problem återges i en mer våldsam miljö. Man kanske till vardags jobbar på det kommunala byggnadskontoret, men man har samma grundläggande spänningar i familjen som Tony Soprano; ”Ska jag gå på föräldramötet? Men hur ska jag hinna det. Jag måste ju dumpa resterna av Salvatore Bonpensiero ute till havs – eller tycker du han ska ligga kvar i garaget under vinterdäcken tills han börjar lukta?”

Antagligen uttrycker fascinationen inför maffian en längtan efter fungerande starka familjer, och vi ska antagligen heller inte underskatta det utlopp för våra vardagsaggressioner som en film eller serie om maffian kan ge.

Människor känner missnöjet mola och mala, de saknar sammanhang och gemenskap … att under en timme eller tre låta sig förflyttas till en romantiserad maffiavärld blir som att ta en Alvedon. 

De lite äldre kollade på Sopranos eller nyss på The Irishman. De yngre lyssnar på gangsterrappare.

Fascinationen inför våldsverkare är utbredd.

Och ett tecken på den egna uppgivenheten.

…

”Om maffian framstår som skrämmande måste staten vara än mer skräckinjagande”, brukade Järnkommissarien säga när någon invände mot hans metoder.

”Förlåtelse finns bara för den som vill ha verklig förlåtelse”, förklarade Järnkommissarien, ”ingen förlåtelse är möjlig för för den som vill kunna dra sig tillbaka och leva på det han stulit från andra”.

Vad menade Järnkommissarien med ”verklig förlåtelse”?

Och vad han än menade är det lite svårt att förstå hur Järnkommissarien kunde få ihop den tankegången med sin uppfattning om att: 

”Den som söker din förlåtelse vill framförallt invagga dig i trygghet så att de senare kan slå till mot dig hårdare.”

Kanske var det så att Järnkommissarien aldrig förlät någon, vilket vore i överensstämmelse med hans ord om att:

”Bara Gud har rätten att förlåta och glömma. Människans plikt är att minnas.”

Järnkommissarien var av den långsinta sorten … och han hade dessutom kort stubin.

Järnkommissarien vann.

Den svenska staten och dess företrädare vinner däremot aldrig, deras idé om brottsbekämpning är ständig förlåtelse och evigt kanelbulleparty på fritidsgården: ”Ojdå, men har du skjutit din förra polare i huvudet? Men du, vi spelar klart den här omgången rullpingis så kan vi kolla om det finns någon plats i den slutna ungdomsvården där du kan sitta nästa år. Om de har pingisbord där också? Men självklart!”

(Del två i serien kommer i morgon, då ska vi prata Sicilien, tyska filosofer, och Hells Angels.) 

Essäer

Social tyst hypoxi 6

Boris Benulic

Innan allt är försent måste vi hitta tillbaka till just det där "innan"...

Drömde i natt att jag lagade till en gigantisk Choucroute Garnie i en stor gjutjärnskittel över öppen eld. Med små nådiga vinkningar kommenderade jag fram undersätsiga, svartskäggiga män som tömde gigantiska karotter och fat i kitteln; surkål, fläsklägg, Franfurterkorvar men också rökta fläskkorvar från Morteau och grovhackade fläskkorvar från Montbéliard …ja, ni vet av den sort där köttet kommer från grisar som fötts upp på enbart vassle … och jo, det det blev nog också några strassburgare, ordentligt kryddade med muskot och koriander.

Och några lever- och blodkorvar slank också med.

Allt puttrar i gåsfett, och så i med en eller två flaskor riesling, svartpeppar, lagerblad, enbär, vitlök, lök och potatis. 

En enkel förklaring till denna drömorgie i protein och fett skulle kunna vara att jag de senaste dagarna här på intensiven varit konstant hungrig. 

Mycket hungrig. 

Skulle jag äta mig mätt skulle landstingets underskott öka ytterligare, så jag vågar inte stilla min hunger helt – men jag är ändå lite orolig för att mitt ätande kommer att innebära att den trevliga personalen inte får några löneökningar i år. Eller nästa år. 

Och jag tror att också de som väntar på nya t-bane- och tvärbane-linjer får bärga sig lite.

Eller så är det inte hunger, utan bara Joseph Conrad som varit i farten och regisserat min dröm. Han kanske tagit över mitt medvetande även när jag sover? Väl bekomme i så fall, någon måste styra och stabilisera mina tankar när syrgasen får dem att virvla.

Var det förresten inte så att den choucroute jag lagade till i drömmen alltmer kom att påminna om bigos? 

Conrad ville antagligen ge mig lite vägledning inför det nyhetsflöde han visste väntade under den kommande dagen och de märkliga diskussioner som där skulle uppenbara sig.

Han ville påminna mig om att han förvisso blev en brittisk gentleman, men att han också stod stadigt i polsk och fransk kultur och tradition. 

Conrad behärskade franskan innan han erövrade engelska språket, och när han skulle diskutera mer komplicerade saker föredrog han att tala franska.

Joseph Conrad var flykting.

Men han utgjorde aldrig någonsin – i något avseende – en kulturell belastning för något av de länder han levde i. 

Eller en belastning på något annat sätt. 

Det var en fråga om val … och att han såg världen på ett sätt som de flesta ännu inte förmår göra.

I en grundläggande mening är vi alla på drift, säger Conrad, utvecklingen driver oss bort från oss själva, från vad vi borde vara. Egentligen riskerar vi alla att bli flyktingar på det mest fundamentala sättet.

Och precis som vår förmåga att hålla fast vid oss själva inte är given, är inte existensen av det egna landet som man känner det givet.

Det är därför han förklarar att vår enda räddning är att surra oss vid masten; vid arbetet, familjen, kärleken. Nationen. De grundläggande sakerna. Glömma politiken.

Jag vaknar av att sköterskan bär in min frukost.

Fruktyoghurt.

Jag påminns åter om att det kommer att ta tid för mig att återvinna de mer än tio kilo jag tappat.

Och större delen av dagen som följer går jag omkring i ett moln av inbillade dofter från fläsk i olika former som puttrat i timmar med gåsfett och surkål. 

Upplever att personalen framåt eftermiddagen börjar titta konstigt på mig. 

Kan de plötsligt också känna lukten från den där drömgrytan?

Eller är det så att både det jag – och möjligen då personalen – tror vi känner doften av … faktiskt inte är en stadig surkålsgryta utan …. de tre sillmackor som jag suttit på större delen av ett dygn?

Numera tillbringar jag några timmar varje dag i en fåtölj vid fönstret. För att jag ska få det lite mjukare och bekvämare har jag placerat två tjocka kuddar på fåtöljens sits.

När jag på eftermiddagen ska fluffa till kuddarna upptäcker jag att under dem finns ett fat med tre av de fantastiskt goda sillmackor vi får till mellanmål här på avdelningen.

Jag har råkat lägga kuddarna över dem … glömt dem.

De visar sig faktiskt dofta lite som en choucroute.

Medan jag äter min frukostyoghurt hör jag på nyheterna om prins Philip som 99 år gammal i går kväll körde till sjukhuset. Han parkerar bilen och promenerar in på akutintaget och typ: ”Jag tror det är något med hjärtat … och en del annat”.

Att uppläsarna inte drar sig för att i samma nyhetsprogram spela upp litanior från svenska politiker och byråkrater som anser sig hotade och hatade finner jag märkligt. Gnället om hur synd det är om dem har nu pågått i mer än ett dygn och kommer väl att fortsätta ett tag till. 

Prins Philip kommer att ha hunnit operera sig själv och köra hem till Bettan på slottet innan de svenska politrukernas klagovisor avklingar; alla dessa uttalanden om hur de fylls av fruktan därför att tonen är så rå i det offentliga samtalet (och i det lite mindre offentliga också förstås.)

Och när Philip väl kommer hem till Bettan kommer han att lite så där i förbigående säga till henne: 

”Jo, men det gick bra mitt lilla kålhuvud, bara pumpen som hackade lite.”

Han kallar henne tydligen för detta …. lilla kålhuvud … rätt charmigt. Dessutom är ju ”chou” – alltså ”kålhuvud” ett inte ovanligt tilltalsord när man vänder sig till sin älskade i Frankrike.

Undrar dock vad Conrad skulle tyckt om mina speciallagrade sillmackor? Med sitt polska ursprung borde han ha gillat inlagd, men jag kan inte minnas att han någonsin nämner den rätten i sina brev eller texter.

Joseph Conrad kunde inte föreställa sig en riktig man … eller kvinna … som gnällde och klagade på att andra inte uppskattade dem tillräckligt mycket:

”Jag bad dem fara åt helvete med sina finstämda känslor! Jag hade inte tid. Jag var tvungen att…” och så följer en uppräkning av rör med ånga som måste tätas, styrsystem och roder kontrolleras, och vem vet vad mer. Är förstestyrman nykter? Blåser det upp till storm?

Conrad hade alltså aldrig kunnat förstå de politiker, makthavare, experter och journalister som nu i ett och ett halvt dygn om och om igen meddelat hur upprörda de är över allt detta ”hotande” och ”hatande”.

Vill de inte i verklig mening leda, forska, utöva myndighetsmakt eller informera kan de väl bara träda åt sidan. Om de orkar beskärma sig över att människor tycker illa om dem och söker vårt medlidande är det ett tecken på att de arbetat för litet.

Ibland blir det märkligt att läsa nutida litterära debatter om Conrad.

Var han en imperialist?

Eller var han tvärtom en anti-imperialist?

Båda ståndpunkterna har sina förespråkare.

Ingen av dem har rätt.

Joseph Conrad befinner sig utanför, bortanför, eller snarare … innan … dessa möjliga tolkningar.

Jag tror Conrads levnadstecknare Zdzisław Najder hade rätt när han menade att man inte kan förstå Joseph Conrad om han inte ser honom som en bärare av den centraleuropeiska och polska aristokratins ideal, där:

”… ära, trohet och plikt var grundläggande moraliska värden som bestämde individens förhållande till samhället och dennes ansvar för samhället; där finns idéen om nationen som en andlig gemenskap och vikten av vänskap…”.

Men samtidigt vågade Najder inte riktigt fullfölja tankegången – och säga att det inte bara är så att Conrad bara kan bli begriplig om man ser honom som bärare av en förgången tids ideal … utan att det också är så att vi bara kan göra oss själva begripliga i vår egen tid om vi själva axlar dessa ideal.

(Det har varit en på många sätt märkligt förlösande upplevelse att återuppta skrivandet medan jag återförs till livet på intensiven. Det här är den sista rapporten i just den här formen.)

Essäer

Social tyst hypoxi 5

Boris Benulic

Det finns kanske bara en sorts böcker vars syfte inte kan ifrågasättas ...

Jessie & Joseph.

I dag skulle jag provköras. Hur många hundra meter kunde jag stappla mig fram i mitt nuvarande tillstånd?

Inte många visade det sig. 

Får nog skjuta på framtida tänkt deltagande i ett ocr-lopp … kanske 2023?

Men möjligen ansträngde jag mig inte tillräckligt eftersom jag inte luktade konserverad tonfisk och öl efter den mycket korta promenaden.

Den amerikanske boxaren Tony Galento hävdade nämligen att när en man verkligen tog ut sig helt, när han mobiliserade sina sista krafter, i till exempel en match (eller någon annan fysisk aktivitet där mycket …. kanske allt … står på spel) … då skulle med nödvändighet svett plötsligt börja spruta ut ur varje por i hans kropp, svett som just luktade tonfisk och öl. 

Om – och när – det inträffade var man oövervinnelig. 

Förste man i ringen att lukta som en pizza ”Al tonno” och en stor stark vinner alltså på knock-out. I Galentos fall uppnåddes detta oftast genom att han vevade till med sin vänsterkrok (nåja, han var inte så noga med reglerna, kom han åt med en skallning var han inte främmande för det).

Tony Galentos tränare förklarade långt senare att allt det där bara var struntprat. Galento brukade upphöra med att tvätta sig och sin kropp en vecka innan match, och kvällen innan holmgången åt han enorma mängder tonfisk som sköljdes ner med 12 flaskor öl.

Psykologisk krigföring. Han ville lukta så illa att motståndaren inte kunde koncentrera sig.

Galento var en av de få som lyckades golva Joe Louis … möjligen kan det då alltså ha berott på att den elegante ”The Brown Bomber” distraherades av odörerna från Galentos kropp.

Korridorerna här på avdelningen och alla utrymmen jag upptäckt är däremot extremt doftfria. Egentligen ska jag väl vara mycket tacksam för det … eftersom jag befinner mig på ett sjukhus.

När jag efter den övervakade provpromenaden sakta får hasa mig tillbaka till mitt eget rum känner jag dock plötsligt starkt doften av sardiner i olja.

Vad innebär det? 

Har jag trots allt tagit ut mig så att jag närmat mig Galento-stadiet, men inte riktigt nått ända fram? Sardiner är kanske en nia på en tänkt tiogradig Galento-skala.

Eller är det bara så att någon av de andra patienterna sitter på sitt rum och frossar i sardiner?

Eller är det bara Joseph Conrad som vill påkalla min uppmärksamhet igen? 

Han låter mig allt mer sällan vila sedan jag hamnade här. 

Sardiner i olja hörde ju till standardkosten i handelsflottan på Conrads tid och  dyker ofta upp i hans noggranna beskrivningar av kosthållet till sjöss; skeppsskorpor, lutfisk, torkat kött, sardiner i olja, eller … tonfisk i olja. Och minsann känner jag inte plötsligt också en doftförnimmelse av just tonfisk. Tänk om det faktiskt är så att alla de andra patienterna här har smygparty i något av rummen och kalasar på en typisk brittisk sjömansbuffé från förförra sekelskiftet. Jag har noterat att några av dem ser ut som gamla skeppare.

Som jag berättat tidigare utlöser det mesta jag läser eller upplever numera minnet av en – eller av flera dofter – det är lukterna som numera ordnar mina idéer och länkar den ena tanken till den andra.

Men ibland flyter allt runt i mitt huvud utan att på minsta sätt kopplas ihop till det mest självklara i min situation. 

Konstigt nog.

Min första någorlunda medvetna kväll, efter det att jag vaknat upp på intensiven, visar en av TV-kanalerna filmen ”Everest”.

Jag tittar. 

Mest för att jag inte orkar byta kanal.

Tänker inte så mycket mycket på att filmen till stor del handlar om människor på väg att dö eller bli galna av syrebrist. 

På eftermiddagen följande dag lyssnar jag på en utmärkt dokumentär i statsradion – den handlar om djuphavsdykare, det är lungor som exploderar, lungor som kollapsar, lungor som imploderar.

Jag kommer inte förrän flera dagar senare att tänka på att det är lite märkligt att jag kan konsumera sådana berättelser utan obehag medan mina egna lungor befinner sig i extremt miserabelt skick.

Människan har en mycket märklig förmåga att intala sig att allting alltid kommer att bli bra.

Eller att det rentav är bra.

Det farliga, och onda finns inte på riktigt. 

Och gör det ändå det så är det bäst att inte låtsas om det.

Någonstans skriver Joseph Conrad:

”Det skulle ta alldeles för lång tid att förklara hur sambanden mellan motsättningarna i den mänskliga naturen gör att kärleken själv ibland antar svekets desperata form.”

Och så kan jag för mitt inre se hur Conrad liksom rycker på axlarna innan han avrundar med orden:

”Kanske finns det förresten ingen möjlig förklaring.”

Fast där smiter han, han har själv i andra sammanhang pekat på en möjlig förklaring: människor förmår inte att som individer förhålla sig till verkligheten och vad den kräver av dem, utan de väljer lösningar som gör att de lättast möjligt får någon slags lindring.

Den de därmed ytterst sviker och förråder är sig själva … och förstås också dem som skulle behöva dem. De gör det av kärlek, välvilja, godhet.

Vår förmåga, även givetvis min egen, till irrationellt beteende är obegripligt stor.

Jag tror det finns en mening med att Joseph Conrad invaderar, för inte säga koloniserar, mina tankar här på intensiven. Han har alltid suttit bidat där i skuggorna och tålmodigt väntat på att jag ska bli mogen att förstå vad han har att säga mig. Och nu är jag ju tämligen orörlig. Kommer inte undan.

Om vi antar att Joseph Conrad har rätt … som art består vi mestadels av varelser oförmögna att förstå vårt eget bästa … vad hjälper det då att i varje givet läge ropa på demokrati, och att hävda att bara vi alla lyssnar på varandra och röstar på ett parti så ska det bli lycka och hallonkola och lakritssnören åt alla.

För vi vet ju att det inte blir så.

Om du ber fem totalt döva människor lyssna efter syrsors sång kommer deras möjligheter att höra något inte att öka om du lyckas hitta ytterligare fem totalt döva personer som får utöka den grupp som redan finns.

Men man får aldrig förledas att tro att Joseph Conrad hade en svart syn på livet. Tvärtom. Han fann alltid glädje i det självklara. 

Hårt arbete. Mat. Kärlek. Familj. Ordning.

Joseph Conrads texter om litteratur och andra författare lämnar dig ofta med en känsla av att han inte riktigt vill berätta allt för dig – och att han gör det av medlidande; han tror inte du kan bära det han har att säga. Det finns ett undantag, det är när han skriver:

”Av alla de böcker som skrivits och skapats av mänsklig förmåga och ihärdighet alltsedan de mest avlägsna tider, är det bara de som behandlar kokkonsten som – från en moralisk utgångspunkt – inte kan ifrågasättas. Avsikten med varje annat stycke prosa kan alltid diskuteras och även misstros; men avsikten med en kokbok är en och bara en. Dess mål kan inte vara annat än att öka mänsklighetens lycka.”

Raderna är hämtade ur hans förord till en liten vacker volym; ”A Handbook of Cookery for a Small House”, som utkom i London 1923. Kokboken var skriven av hans fru Jessie Conrad och verket fick uppskattande recensioner och omdömen både i Storbritannien och USA.

Jag undrar hur Jessie Conrad skulle betraktat mina lukthallucinationer. Hon diskuterar nämligen i sin praktiska bok frågan om ett hem verkligen alltid måste dofta mycket mat eftersom det är en plats där familjens måltider tillreds och råvaror förvaras. Här styckas, saltas, kokas, steks och syltas.

Inte alls, säger Jessie. Doftar det från annat än från det som för tillfället tillreds och ska serveras beror det på att husmodern slarvat med renlighet och ordning.

Precis som maken hade styrt sina skepp med fast hand, skötte hon hus, kök och hem som om hon befann sig på en kommandobrygga.

En gång lyckades Joseph Conrad med nöd och näppe hindra henne från att köra Ford Madox Ford på porten. Denne hade dristat sig att lägga sin trilbyhatt på tork i ugnen … men där fanns också söndagssteken som Jessie skulle bjuda på. Och en blöt hatt på tork bredvid steken riskerade att störa perfektionen i tillagningen.

(Inte blev denna text den text jag hade tänkt skriva från sjuklägret i dag. Det blev en avvikelse från det tänkta spåret, möjligen en nödvändig sådan inför den kommande diskussionen om vem som egentligen står mot vem i Sverige och Europa.)