Det är först när man varit lite väl nära sitt eget sista andetag, som man inser kraften i sin egen – och andra människors – förmåga att undvika att se verkligheten som den är. Det må gälla den egna syrebristen eller den i samhället. Vad som tar en först får man se.

När en individ drabbas av hypoxi kan den låga syremättnaden i blodet göra att kroppsdelar och hud blåfärgas. Samma sak gäller antagligen ett samhälle som drabbats av hypoxi. (Alexander Dejneka ”Blå skymning”. 1960.)

”Havet förändrar sig inte, och hur det fungerar är ett stort mysterium, oavsett vad människor påstår sig veta om det”, skrev Joseph Conrad i kortromanen ”Tyfon”.

För precis 14 dagar berättade jag skämtsamt här på FB att Lina förklarat att jag såg ut som en papegoja som nyss flugit genom en tyfon. Detta efter att jag vacklande och kraxande rest mig upp från sjukbädden efter tio dagar med covid-19.

Blev därefter sakta men säkert bättre dag för dag.

Trodde jag.

För inte visste väl jag att det det också fanns kategori-5-tyfoner (medelvindstyrka minst 69,3 m/s), och att någon för mig okänd kraft tydligen ansåg att jag borde flyga genom en sådan också … bara för att liksom. Kanske för att ge mig en läxa (dock ännu lite oklart för mig i vilket ämne) … och att den fostrande flygturen borde genomföras på Karolinskas intensivvårdsavdelningar.

Men nu är det gjort. Nästan färdig.

Och nej, det började inte ”som en skakning på nedre däck”,  det kom mer som den stora lavinen i Huascaran 1962. Det slog bara till. Ingen tid att känna mer ”häpnad än skräck” eller lyssna på fartygsorkestern. Eller för den delen smutta på ett glas gratis champagne. 

Klockan är strax efter 23.30. Jag har nyss filat till det sista på dagens nyhetsbrev och sänt ut det till prenumeranterna. Lite självbelåten … som vanligt. Totalt 22.000 tecken under dagen. Inte illa för någon som nyss haft covid-19. 

23.40 …. Börjar plötsligt, mycket plötsligt, bli tungt att andas.

Strax därefter vacklar jag in till Lina: ”Jag … kan … inte andas … ambulans”.

Innan jag helt försvann i lavinflak av snor och slem som lösgjordes i lungorna minns jag hur Lina lyckades manövrera vad som verkade vara ambulanförarkårens svar på Laurel&Hardy genom deras uppenbara förvirring och liknöjdhet. (Och nej, jag kommer inte att ägna mig åt utfall på den offentliga sektorn, från och med det att Laurel&Hardy väl fått mig avlämnad på Karolinska befann jag mig i synnerligen goda händer. Men jag ska i kommande texter förklara vad min fruktan för de stora sjukvårdsapparaterna egentligen beror på. Alla har inte ett pansartåg till fru vid sin sida när lavinen kommer.)

Alltså … med utgångspunkt från detta tänkte jag skriva ett antal små stycken de närmaste dagarna;  övningar i väntan på att vingpennor och fjäderskrud återställs, så att jag blir tillräckligt presentabel för att kunna skickas hem.

Det mesta kommer att utgå från vad som händer i en hjärna som förlorar kontrollen över sin kropp; kanske för att det därför blev lättare för mig att förstå hur mycket vi alla egentligen redan förlorat av denna vår kontroll och mer därtill …. även de som inte liksom jag legat med huvudet i en vindtunnel.

Det kommer möjligen att bli en märklig serie texter, men de många ämnena hänger faktiskt ihop, vare sig det handlar om granskottssprit, Alexander Hamilton, pianodragspel, eller tomtarna på loftet (ja, det är de som bygger de där minnespalatsen du tror att du själv skapat … i alla fall är det så i mitt fall).

Om jag tror att mina betraktelser från sjukbädden är speciellt märkvärdiga?

Nej då. 

Inte alls. 

Det är de inte.

Men det som förvånar mig är att de flesta andra betraktelser om covid 19 – och vad den innebär – som jag kunnat läsa i magasin, på kultur- och kultursidor eller fått se gestaltat i någon form … har varit så andefattiga. Många stora ord, mycket rädsla, mycket om liv, död och kärlek – men ingen riktig täckning i det som berättas. 

Det beror på att skribenter, kulturarbetare av varjehanda slag, samt de flesta som livnär sig på att inta en ståndpunkt först nu börjar ana att de förlorat något. Människorna som skriver om pandemin har uppenbarligen inte fattat att de redan är döda själar eftersom de upptäcker det först när de måste sluta dricka sprit på krogen klockan 20.00. Deras kött rör sig förvisso, men ….

Covid-19 är en livsfarlig sjukdom för vissa av oss. 

Men att en mycket liten del av oss löper vida större risker än andra är inte Sveriges verkliga problem ... utan det är att vårt samhälle sedan länge lider av tyst hypoxy, i en slags social form. Tyst hypoxi är en av de möjliga följderna av covid-19; syremättnaden är så låg i blodet hos en individ att de inre organen skadas. Men individen märker det inte. Han kör på.

Hos oss i dag kan vi se hur den tysta hypoxin uppträder som en samhällelig sjukdom som angriper institutioner, kultur och allt det som byggts upp.

Och vi kanske egentligen inte märker något förrän det är försent och samhället ligger i respirator.

Och egentligen handlar väl hela serien att om att det är dags att sluta hoppas, att bli allvarlig, och att börja förbereda den där marschen mot Stockholm.

För hur länge ska vi tjafsa om huruvida Ebba Busch bör köpa ödekåken av gamlingen, om Åkesson är en sminkad gris, om Löfven, Ygeman och Hallengren kan rädda oss (från allt), hur länge ska vi låtsas att politiker och partier spelar någon roll?

De har tjänat ut.

Om vi börjar tala om de stora frågorna med varandra; om gott, om ont, om rätten att värja sitt, sig och de sina, om nödvändigheten av naturliga samhällen och hierarkier där alla som vill och kan arbeta har en plats … om vi börjar tala om de sakerna – kan du föreställa dig Löfven eller Lööf eller de andra politikerna delta i det samtalet?

Nej, just det.

Någonstans säger Joseph Conrad att havet aldrig inneburit något gott för människan. I bästa fall har havet genom sin medbrottslighet underlättat människans rastlöshet.

Vad menas egentligen? Och varför är jag nu så fixerad vid havet att jag tycker mig känna doften av det här inne i mitt isolerade rum?

Och varför yr Conrad-citat omkring i mitt huvud som vore de lösgjorda av Hamilton-apparatens virvelvindar?

Förhoppningsvis förstår jag det själv när sista delen är skriven.

Man ska inte gå över ån efter vatten. Inte heller över Atlanten för att få politik och kultur.

Jag brukar försöka komma ihåg att ska jag undvika att ge mig in i diskussioner om abort, veganism och Ulf Lundell. De som är förespråkare för dessa tre företeelser är så fanatiska att rationella diskussioner oftast blir omöjliga. Nej, inte så att jag får hotfull e-post eller sms av typen, ”Vi vet var du bor, din jävel.”

Det vore snarast uppiggande.

Det är mer frågan om ett evigt malande i uppskruvat känsloläge, som jag föreställer mig ett death-metal-bands musik och texter om medlemmarna vore troende Jehovas Vittnen.

Nyssnämnda lista på frågor som ska undvikas har de senaste två veckorna fått utökas med en företeelse till: Jordan B Peterson.

Sedan jag började min lilla serie invändningar mot Petersons idéer är det nästan märkligt många som förklarat för mig att jag inte ska hålla på och peta i den kanadensiske professorns idévärld. Grundargumentet har varit att: ”Jaja, det ligger kanske en del i vad du säger – men Peterson står ändå på rätt sida”.

Tanken är alltså att eftersom Peterson ger sig in i debatten och tar striden med dem som vill begränsa yttrandefriheten, och med rörelser som hävdar de mest märkliga saker om ras, moral och sex så bör man ligga lågt med kritik av Peterson för att inte försvaga hans position. Och så uppmanas jag att ha i minne att han får unga män att städa sina rum, sträcka på sig och kliva ut i världen.

Problemet för mig är dock att jag anser att Petersons positioner i sig inte är hållbara. Visst har han vunnit en och annan TV-debatt mot sina motståndare – men det har han gjort genom att tala högre, snabbare och mer artikulerat än sina kontrahenter. Det är förvisso en prestation att tala högre och snabbare än någon som försatt sig själv i ett hysteriskt tillstånd, stort plus till Peterson där. Att artikulera invändningar mot brister i fakta och logik i motpartens resonemang är dock däremot inte så svårt – och sammantaget har Peterson därför haft en ovanlig förmåga att få genomslag.

Det är när Peterson själv ska få till förklaringar om allt från Big Bang till i dag som det blir obegripligt. Och jag kan inte föreställa mig en kulturell motståndsrörelse där Petersons utläggningar är byggstenar.

Men … när jag då får dessa märkligt många e-brev om Peterson börjar jag förstås fundera. Har jag missat något? Förstår jag inte hans utläggningar därför att jag är för dum för att begripa?

Eller vill jag inte förstå därför att jag tycker så illa om hans framtoning och uppträdande?

Va? 

Skulle sådant spela roll?

Det gör det alltid och det förvånar mig att de som deltar i diskussioner inte låtsas om det – och att de uppenbarligen inte granskar den egna motviljan mot meningsmotståndares utseende, sätt att tala, uppträda eller klä sig.

Menar man allvar med sin strävan efter att försöka förstå världen och olika förklaringar av den bör man lägga en  del tid på introspektion och granska sina egna reaktioner och grunderna för dessa … när man ställs inför personer och tankar man upplever sig tycka instinktivt illa om.

Alltså – under alla mina historiska resonemang om vagheter och svagheter i Petersons förklaringsmodeller finns faktiskt hos mig en reflexartad motvilja; innan han ens öppnar munnen ryser jag som om jag vore ställd inför en försäljare av många gånger begagnat hårvattnen.

Så de senaste två veckorna har jag gått tillbaka och sett om en del föreläsningar med Peterson och upptäckt en del nya och verkligen försökt se om jag missar eller missförstår saker han säger.

Svaret är nej.

Jag anser fortfarande att han svamlar när han lägger ut texten om politik, litteratur, samhälle och kultur. Han vet inte vad han pratar om – och överdriver uppenbarligen ofta om sin beläsenhet. Eller … så har han en total och fundamental oförmåga att förmedla denna beläsenhet med hjälp av fakta, exempel och underbyggda, logiskt sammanhållna teorier.

Dock upptäckte jag den grundläggande orsaken till min motvilja mot Peterson.

Det är att han är så amerikansk.

Han må vara en kanadensisk psykologiprofessor, men han rör sig helt och hållet inom den debattkultur som uppstått i hela Nordamerika, och sedan spritt sig till Europa och resten av västerlandet.

Här fick jag stanna upp och börja reflektera över varför jag numera finner den amerikanska debattstilen så motbjudande. Jag har ju länge sett USA som frihetens stamort på jorden. Det var alltid en befrielse när man deltog i debatter i svensk vänster att veta att därborta på andra sidan Atlanten fanns det en vänster som var mer frihetlig och individualistisk i sitt sinnelag.

Och jag kände mig ofta mer hemma rent kulturellt i USA.

Men var det inte därför att de platser jag kom att uppskatta egentligen var som Europa var förr? På New Yorks Lower East side fanns de sydslaviska och ukrainska kvarteren där kulturen bevarades, i Brooklyn fanns ryssarna i Brighton Beach och polackerna i Greenpoint, ett äldre ursprungligt Italien hittade man i de undangömda området kring Arthur Avenue i Bronx, portugiserna fanns i Queens och därutanför New York fanns alla de små samhällena och städerna i mellanvästern och sydstaterna präglade av tyskar, fransmän, slaver och skotsk-irländare.

Egentligen var det väl inte ”den stora smältdegeln” jag uppskattade utan att det istället var tvärtom – att där fanns så mycket bevarat av det som var europeisk kultur samtidigt som Europa i sig alltmer amerikaniserades … och därmed fördummades.

Samhällsutveckliingen i USA har dock sedan 1960-talet rört sig med accelererande hastighet mot en utplåning av de europeiska enklaverna i USA. Den arbetar- och medelklass som har haft europeiska rötter – och som byggde upp USA – är också den som drabbats hårdast av finanskriser, krig och exporten av arbeten – liksom av att demokraterna driver en klientpolitik för att säkra röster bland de stora, senare invandrade, icke-europeiska folkgrupperna och bland ättlingarna till svarta slavar.

Det kulturkrig som det talas om i USA är inte en akademisk fråga – det är en fråga om ett kulturkrig mellan å ena sidan europeiska värden och kultur burna av invandrad arbetar- och medelklass mot kultur som uppstått i getton och tredje världen.

Överklassen på östkusten har alltid fört krig mot den europeiska arbetar- och medelklassen i USA, och nu har den fått stödtrupper – som genom sina röster gör att demokraterna (som representerar östkustetablissemanget – och numera de nya demokratiska eliterna i Kalifornien) kan säkra de viktigaste funktionerna i politik, stat och förvaltning.

Därför presenteras de som kommer från icke-europeiska länder i USA i dag som offer, som personer som USA har en skuld till, och de betraktas som personer som bär på vishet och kunskap som vi européer saknar just därför att de är offer.

Och debatten har därför kommit att präglas av just det som präglar den politiska debatten i tredje världen; gap, skrik, tårar. Offermentalitet och brutalitet i farlig förening. Glorifiering av gettot.

Allt, precis allt, det här har spillt över till Sverige. 

Och problemet med Jordan B Peterson är att han rör sig i den debatten, han utgår från de förutsättningar motståndaren sätter upp, han ger sig in i skrikmatcher med obildade, narcissistiska och överspända personer – och han bemöter dem på samma sätt. Det kan bero på att han hade de personlighetsdragen själv från början eller att han formats av sin kamp.

Vad vi står inför är att bryta oss loss ur dagens offentliga samtal och dess diskussioner och debatter. De är en del i gettoifieringen av kulturen.

Tyvärr ser inte Jordan B Peterson detta, han är den försumpade, farliga kulturens fånge – även om han försöker bekämpa den.

Och det blir aldrig rätt när någon som är fånge i denna kultur ska bygga teorier med hjälp av europeiska tänkare och författare som han sällan läst, och när han gjort det har han inte förstått så mycket. Peterson griper sig an Dostojevskij, Nietzsche och  Solzjenitsyn med en mentalitet formad av den nutida amerikanska kulturen.

Och då kan det bara bli fel.

Vi måste bryta oss loss ur den amerikanska kulturens och politikens grepp om våra samhällen och upphöra med denna morbida fascination över vem som har makten i det imperiet. 

Den svenska överheten är som den amerikanska – och har därför nytta av att vi diskuterar som om vi var i USA och var amerikaner och inte européer.

(I nästa avsnitt – som läggs upp i eftermiddag ska jag mer konkret diskutera Petersons syn på Solzjenitsyn.

I kvällens nyhetsbrev (som kommer kring midnatt) ska jag resonera vidare om Solzjenitsyn och intellektuellas roll och ansvar och förklara varför de i Sverige mest av allt påminner om medlemmarna i Sovjetunionens författarförbund.

Nyhetsbrevet kan du prenumerera på här.)

Han hänvisar alltid till sin beläsenhet, och att han "vet". Men att ha läst böcker gör dig inte vis. Och problemet med Jordan B Peterson är desutom att han läst för lite.

Jordan B Peterson till vänster, jag själv till höger medan jag försöker förstå vad han menar.

Min ovanligt stora uppsättning neanderthalgener gör väl antagligen att jag inte kan uppnå samma känslodjup som en modern människa. Därför blir jag i efterhand förvånad över de reaktioner som en del av mina texter utlöser. Jag har inte förstått att jag angripit viktiga element i en del läsares uppfattningar om världen, och om människor. Jag verkar ha klampat in i deras boningar och stökat till på de husaltare där de förvarar olika ikoner av tänkare de vördar.

Det var meningen att det här avsnittet i serien om Jordan B Peterson skulle handla om gurun från Kanada, Stalin, Sovjet och Solzjenitsyn.

Men det får bli en utvikning om hur man läser, varför man läser och vad man vill. Det är nog där det finns en grundläggande skillnad mellan mig och de som stört sig på det jag hittills skrivit om Peterson. Och man kanske ska reda ut de sakerna först.

En vanlig invändning mot den kritik jag haft mot Peterson är att ”han är ju inte historiker”. Därmed menas att jag inte kan kritisera det Peterson säger om till exempel Hitler eller Stalin eller någon annan historisk person eller händelse. Peterson är ju psykolog.

Problemet är bara det att Peterson själv utmålar sig som extremt historisk kunnig. Hur många föreläsningar har jag inte hört där han säger ”Jag har studerat den här frågan i fyrtio år”.

De påståenden Peterson fäller lutas alltid mot hänvisningar till de nyssnämnda omfattande historiska studierna.

Givetvis ska man då kunna angripa honom på de punkter där man anser att han skildrar ett historiskt förlopp helt felaktigt – speciellt som han anser att det skildrade förloppet bevisar det han påstår om människor och politik i dag.

Vill man göra det uppstår dock vissa problem. Peterson är aldrig särskilt tydlig i sin beskrivning av ett historiskt förlopp. Att lyssna på honom är – som jag tidigare påpekat – som att se på en av de där populärhistoriska dokumentärerna om Tredje Riket som går på TV sent på kvällar och nätter var man än befinner sig i västvärlden.

En variant av invändningen mot min kritik är att ”Peterson måste koncentrera sig, han kan inte få med allt.” Så sant, man måste peka på det viktigaste, de faktorer som är avgörande, de verk och teorier som bäst förklarar utvecklingen. Men efter allt mitt tittande på Peterson (hur ska jag kunna förklara för Sankte Per att jag förslösat min tid på det sättet) finner jag att Hitler och nazismen förklaras med Hitlers maniska renlighetsiver, och hans förmåga att samspela med människor på massmöten. Och då talar vi om väldigt många timmars föreläsande.

Det är ungefär som om man förklarade att Kurre Hamrins mål mot Västtyskland i semifinalen i VM 1958 berodde på att han hade nedhasade strumpor.

Jag har märkt en religiös ton i en del av de FB-svar och de mail jag fått, där har deklarerats att Peterson har rätt därför att han ”vet” vad han pratar om. Han har ”studerat frågan grundligt”. Men enda belägget för detta är att Peterson säger att han studerat något grundligt och sedan vandrar han ut i högst personliga tolkningar av ett historiskt förlopp.

Ett ganska vanligt grepp hos Peterson är också att säga: ”Det har gjorts många studier om detta”. Jättefint. Namnge en av dem då.

Eller så refererar Peterson till en författare och filosof på samma sätt. Han kör en utläggning, och så kommer det ”som också Dostojevskij beskriver det”. 

Den litteraturlista som Peterson rekommenderar för den som vill bli ”properly educated” är märkligt tunn. 15 titlar som förses med följande kommentar av Peterson:

”Trigger warning: These are the most terrifying books I have encountered.”

Det i sig tyder ju på att Peterson inte hör till de belästas skara. Och sedan kommer listan:

  1. Brave New World – Aldous Huxley
    2. 1984 – George Orwell
    3. Road To Wigan Pier – George Orwell
    4. Crime And Punishment – Fyodor Dostoevsky
    5. Demons – Fyodor Dostoevsky
    6. Beyond Good And Evil – Friedrich Nietzsche
    7. Ordinary Men – Christopher Browning
    8. The Painted Bird – Jerzy Kosinski
    9. The Rape of Nanking – Iris Chang
    10. Gulag Archipelago – Aleksandr Solzhenitsyn
    11. Man’s Search for Meaning – Viktor Frankl
    12. Modern Man in Search of A Soul – Carl Jung
    13. Maps Of Meaning: The Architecture of Belief – Jordan B. Peterson
    14. A History of Religious Ideas – Mircea Eliade
    15. Affective Neuroscience – Jaak Panksepp

Om det här är de verk som ”speciellt viktiga” för Petersons intellektuella utveckling förklarar det en hel del. 

Det är en obegripligt klen lista. Det är en lista sammanställd av en person som inte förmår leva med inre motsättningar, med att vrida och vända på teorier. Det är en lista sammanställd av en person som vill ha enkla, snabba, svar och som vill skapa en stor övergripande teori att hänga upp minsta lilla vardagliga handling på. 

Problemet är också att Petersons bildning är för begränsad för att han ska kunna ta till sig ett verk som Gulagarkipelagen och diskutera det på ett fruktbart sätt (det ska vi äntligen tala om i nästa avsnitt).

Människor som söker den sortens svar och som därför förenklar sitt läsande, och sitt förklarande av vad de läst, saknar ofta en inre kärna, en instinkt för vad som är rätt och fel, gott och ont. Det tomrummet kan inte för alltid fyllas med samma förenklade sanningar. En del väljer att droga sig som en lösning (som Peterson själv) – andra väljer att hoppa från förenklad sanning till förenklad sanning, och kan inte leva i ett tillstånd av ständig läsning – och därmed följande osäkerhet.

Om Peterson var en seriös tänkare – och individ – skulle han presentera en något mer komplex läslista för sina följare. Om han menade allvar skulle han förklara att de viktiga författarna och tänkarna är viktiga därför att de är så mångbottnade att de själva kanske inte ens alltid förstår det. Petersons hantering av till exempel Jung och Eliade kommer inte att ge människor som följer honom rätt inställning till dessa tänkare. Peterson föreläser inte i deras anda, han är mer som en typisk amerikansk självhjälpsprofet som hittat citat på Pinterest han kan ha med för att ge tyngd åt sina idéer.

Själv återvänder jag ofta till tänkare och författare genom åren, och ofta har min inställning skiftat. Vid en läsning har jag kunnat bli helt förtrollad, sju år senare förundrad över att jag alls sett något av värde hos tänkaren och ytterligare tio år senare blir jag förtrollad igen. Det här hänt med tänkare som Baudrillard, Leopardi, Gramsci, Hegel och Jung. De två senare kommer jag aldrig att bli färdig med. Och heller aldrig helt överens eller införstådd med.

Och än sen? 

Jo, jag vet. De återkommande omläsningarna och omvärderingarna kan i mitt fall kanske förklaras med neanderthal-generna och intellektuell tröghet  – och jag kanske därför inte ska ge moderna människor anvisningar om hur man ska läsa.

Men jag gör det i alla fall. Och jag gör det därför att de ständiga omläsningarna och omvärderingarna inte avsatt några spår i min hur jag ställt mig till vad som varit den periodens politiska huvudfrågor, min grundinställning har inte skiftat från årtionde till årtionde.

Som jag kort diskuterade i första avsnittet i den här serien har självklara beteenden och mentaliteter i västerlandet börjat försvinna. Det förklaras delvis av utvecklingen i samhället; här finns en mängd faktorer – till exempel arbetslivets förändring, förändringar av teknologisk karaktär, statens allomfattande roll – och de leder till familjens och i sinom tid till individens sönderfall.

Men delvis är det också följden av ett aktivt ideologiskt krig mot traditionella europeiska värderingar och mot europeisk kultur och kontinentens bidrag till mänskligheten.

Det skapar ett behov hos människor att finna stödjepunkter, att söka sig till personer eller rörelser som kan ge dem något att hålla sig till.

Därför har Peterson fått ett genomslag – han har vågat stå upp mot en del av de mest sinnessjuka uppfattningarna som framförs av dem som bedriver kulturkrig mot det europeiska. Han ger människor någon att ställa sig bakom när motståndaren försöker tysta människor som håller fast vid traditionella värderingar.

Men – som jag pekar på i den andra delen i serien – samtidigt grundar Peterson detta motstånd på en bevisföring som helt rör sig inom ramen för den historieskrivning som i dag skapats av just dem som för ett ideologiskt krig mot europeisk kultur.

Ungefär så här ser Peterson uppfattning om historien ut: Hitler och Stalin är all ondskas måttstock, vi har alla en kapacitet till ondska och vi måste akta oss så att vi inte alla blir nazister eller stalinister igen och Sobibor och Kolyma åter slår upp portarna.

Och ungefär så ser också motståndarens historieuppfattning ut.

Så förvisso försvarar Peterson traditionella värden, men han gör det för att inte Hitler ska återuppstå.

Och de som bekämpar Peterson gör det också för att den tyske korpralen inte ska återvända.

Säger det sig inte självt att Petersons motståndskamp vilar på en sprucken grund? En grund som motståndaren har gjutit?

Striden gäller vems hållning som leder till nazism. 

Obegripligt andefattigt.

Det spelar ingen roll om Peterson framför sunda teorier om naturliga hierarkier, ordning, reda, arbete och renlighet – han för en fåfäng kamp eftersom han inte i verklig mening ifrågsätter motståndarens syn på historien (och han förmår heller inte ta till sig av Jungs djupgående teknologikritik när det gäller den mänskliga civilisationens utveckling.)

Men jag tror att det grundläggande problemet är tanken på att vi alls ska behöva grundlägga motstånd mot mångkultur, identitetspolitik, öppna gränser, förstörandet av det europeiska kulturarvet, och överstatlighet med hjälp av teorier, ideologier och filosofier.

Problemet är att människor är så rotlösa och jagsvaga att många inte törs hävda sin ståndpunkt och säga att de finner det orimligt att det finns ett parallellsamhälle i landet där kulturen är fientligt inställd mot europeiska värdne. De törs inte hävda det därför att de tror inte att det räcker med att de känner smärta både i mage och själ när de ser hur samhället förändras, försämras och i alla avseenden fördummas.

Men det räcker faktiskt med att säga: det här är mina pengar. Dem har jag arbetat ihop. De ska gå till mig och de mina och jag är bäst skickad att avgöra hur de används. Ni som avkräver mig skatt har ingen rätt att skänka de pengarna till personer som är mina fiender; vare sig det är i form av miljardbelopp till terroristorganisationer utomlands, eller till människor som föraktar och hatar det här landets kultur.

Mina pengar ska gå till anständiga skolor, fungerande sjukvård och omsorg, och en stark krigsmakt. Vi ska hand om dem som vill arbeta men inte längre kan. 

Det här kan vi ibland ordna själva, ibland genom olika former av samarbeten och gemenskap. Och ibland kan staten göra det.

Konstigare än så är det inte.

Och min inledning om hur man bör läsa är på sätt och vis onödig, liksom min plädering för en liv av ständig läsning och omläsning.

För att handla rätt här och nu krävs inte vare sig Petersons läslista eller någon annans litteraturkanon.

Teorier om samhälle, människa och historia är alltid intressanta, och att fördjupa sig i dem kan vara uppbyggligt för den enskilda individen.

Men vi kan lägga teorier och diskussioner åt sidan när vi gemensamt gör något åt nedrivandet av samhället. Det där uppbyggliga läsandet kan vi ägna oss åt när tid gives.

Att Peterson måste göra en legering av historia och psykologi för att försvara och förklara sina i grund och botten ofta sunda tankar visar på det som inte är riktigt friskt hos honom. Han står inte själv stabilt i tillvaron. Han måste tillgripa allt från en hummer till Himmler för att kunna gå till motangrepp mot samtidens galenskap.

Och i nästa avsnitt är det alltså dags för Peterson och Solzjenitsyn. Är det en nödvändig diskussion. Jo, jag tror det. Om det är så att Peterson uppvisar intellektuell slöhet, och svamlar och fabulerar när det gäller Sovjetunionens historia – hur ska vi då kunna utgå från att han inte gör det i en många andra frågor också?

Jordan B Petersons ställningstaganden är som en frisk fläkt i ett ostädat pojkrum. Ändå är hans gärning ett sjukdomssymptom.

Under diskussionerna på Tre Bojor hade Y. alltid rätt när det gällde den konkreta ståndpunkten. Spelar ingen roll om vi diskuterade amerikansk utrikespolitik, eller frånvaron av en svensk sådan eller huruvida Tomas Brolin var bra eller väldigt överskattad, eller vilka mentaliteter som präglar brunetter och blondiner.

Han hade faktiskt alltid rätt.

Ändå tvingades jag nästan alltid säga emot honom eftersom han underbyggde sina helt korrekta, konkreta ståndpunkter med de mest märkliga teorier och resonemang; Tomas Brolin var Gunnar Nordahls son, Olof Palme var inte död utan hade hämtats hem och satt i Langley och dirigerade CIA-operationer (det ska villigt erkännas att det var den av Y:s teorier som tilltalade mig mest och hans logik när han sammanställde fakta i frågan var halsbrytande, men präglades ändå av någon form av logik).

När jag tittar igenom timmar av Jordan B Peterson-föreläsningar om den sovjetiska Gulag-arkipelagen känner jag mig förflyttad tillbaka till Tre Bojor. Jag känner smaken av blåbärspaj i min mun, och Peterson tonläge ligger ganska nära Y:s och deras ansikten liksom glänser av samma existensiella ångestsvett.

Och Jordan B. Peterson ställer mig inför samma problem som Y gjorde.

Sitter man ett antal personer runt ett bord och alla instämmer när Y. förklarar vad som är rätt och fel (och som sagt har rätt) – vad händer om jag börjar säga emot honom när han börjar lägga ut stolliga teorier som förklarar de riktiga konkreta ståndpunkterna? Riskerar jag inte att de andra vid bordet ska börjar tro att Y. inte har rätt i sin bedömning av SAAB som bilmärke eller i sin bedömning av vilket land som gör bäst vodka? 

Samma sak är det med Jordan B Peterson. Han levererar korrekta råd om hur unga människor ska förhålla sig till sig själva och världen.

Han angriper identitetstänkande.

Sunda människor blir glada av detta. En förnuftets röst. Äntligen. Jag gillar det också.

Men innan ni börjar tycka att Jordan B Peterson är en fantastisk person, och en stor filosof och psykolog – betänk då följande; allt det där lärde ni er förr av era föräldrar. Ni lärde er att tvätta er bakom öronen, bädda sängen och lyssna på era lärare.

Ni lärde er av era föräldrar och av andra vuxna att det som räknas är att man arbetar och gör sitt och klarar sig själv och de sina. 

Allt det som för några årtionden sedan var självklart, allt det som var del i en naturlig uppfostran (i alla samhällsskikt) har förtvinat – om än inte helt försvunnit.

Sådan fostran och sådana lärdomar är inte en naturlig del av samhället längre – det är inte som tidigare en fråga om kunskap och insikter som överförs i ett levande sammanhang, det är inte en förståelse som finns där, och som inte behöver förklaras utan som bara ”är”.

När då en kanadensisk professor med ständigt ångestsvettblankt ansikte träder in på scenen och hävdar gammal visdom på det mycket jordnära planet; bädda sängen, sträck på dig – då framstår det för många som ett budskap levererat av en utomjording och han tvingas därför precis som Y. snickra ihop teorier som ska visa att han har rätt. Han måste härleda det utomjordiska budskapet.

Man kan förstå att Peterson känner det behovet – men det innebär också att han skapar en falsk historia från vilken han härleder sin enkla visdomar.

Och då kommer det aldrig att bli rätt.

Frånvaron av ett samhälle med naturliga och organiska band mellan människor, frånvaron av ett samhälle där människor fostras kan aldrig ersättas av föreläsningar som försöker fostra oss med hjälp av påhittade beskrivningar av hur världen och historien ser ut.

Vill vi för övrigt bli fostrade av en person som måste vara medveten om att han står och fabulerar? (Och finner vi här inte också förklaringen till Jordan B Petersons missbruk?)

Hårda ord?

Men fundera då på Jordan B Petersons föreläsningar om Gulag och Solzjenitsyn.

Denne ryske författare är viktig för Peterson. Han används som ett sanningsvittne, beskrivs av Peterson som en av världens tre största författare. Han utmålas som en person som överlevt Stalins värsta läger och som en person av ofantlig personlig moralisk resning som vet vad det innebär att trotsa den absoluta ondskan, han  vet vad det kostar att säga sanningen.

Han har något att lära oss menar Peterson – både om historien, politiska ideologier och om oss själva. (Alla som sett Petersons föreläsningar håller säkert med om att det här en är koncis men riktig sammanfattning av Petersons ståndpunkt.)

Ta en titt på den här Peterson-föreläsningen i ämnet.

Redan de första minuterna kommer ett påstående som rimligen bör få oss att fundera på om Peterson är riktigt frisk, han beskriver Sovjetunionen åren före andra världskrigets utbrott:

”The Russians had prepared an invasion force of Europe but were not prepared to defend their own country.”

Inte sedan Pilsudski och hans polacker fick stopp på Röda Armén genom ”Undret vid Weichsel” hade Sovjetunionen utgjort ett reellt hot mot Europa. Stalins välde under perioden 1924 till 1945 kom ju istället innebära att landet allt mer vände sig inåt. 

Sedan kommer beskrivningen av Aleksander Solzjenitsyn: Han var en person som satt i läger ”a very long time”. Han hade ”a very hard life”. ”Sometimes in privileged camps, sometimes in worse camps.”

Vad har Peterson studerat i ämnet? 

Innan jag såg den här föreläsningen hade jag sett intervjuer där Peterson diskuterade Solzjenitsyn – och varje gång tänkte jag: ”Men han har inte läst Solzjenitsyn. Han vet inte vad han pratar om.” Något om borde vara uppenbart även för dem som inte läst Solzjenitsyn; Petersons vaga hänvisningar, de oprecisa beskrivningarna av situationer i Solzjenitsyns verk han referar till. Peterson svamlar sig fram till det han egentligen vill framföra; sin ståndpunkt om vad som är rätt och fel när det gäller hur man ska uppföra sig (vilken då ofta är riktig).

Och en bit in i den här långa föreläsningen halar Peterson fram sin mobil och börjar citera långa passager från Wikipedia. Då och då gör han ett uppehåll och kommer med en utläggning om det han nyss läst upp. En tolkning av vad det han läst upp egentligen innebär i moralisk, filosofisk eller historisk mening.

En samtida intellektuell av format?

Eller någon som använder Wikipedia och den egna fantasin för att skapa en bild av Solzjenitsyn och Sovjetunionen som gör att Petersons konkreta ståndpunkter här och nu får en bekräftelse?

För mig är det ganska uppenbart en fråga om det senare. Och nej, det är inte så att jag har några varmare känslor för Stalin.

Tvärtom.

Eftersom jag är genetiskt kodad att alltid vara konträr hade jag säkert hamna i något av Stalins läger ovanför polcirkeln, typ Kolyma där det blir minus 50 grader när det blir riktigt kallt.

Men just därför att jag inte vill hamna i den typen av läger blir jag orolig när sådana som Peterson får genomslag för sin bild av historien. Må vara att de de som lyssnar på honom kommer att inta rätt ståndpunkt i en given aktuell fråga – men om Peterson försvinner från scenen in i en ny långvarig benzo-dimma – kommer de att kunna orientera sig själva då? Vem följer de nästa gång?

(En del har invänt mot de första delarna i min serie och ansett att jag är orättvis mot Peterson med argumentet: ”Men han är ju inte historiker”.

Argumentet är svårt att förstå. Peterson målar ständigt upp bilder av historiska skeenden, och beskriver de personer som är aktörer – och beskriver psykologin hos dessa – och vad vi kan dra för lärdomar. Hans arbetsmetod är att han väljer ett beteende som är fel, en personlighetstyp som är farlig och sedan konstruerar en historisk situation där den farliga personen agerar; Hitler, Stalin, Mao. Petersons bristande beläsenhet visar sig också i att hans beskrivningar av farliga personlighetstyper ligger mycket nära den marxistiska Frankfurterskolans karaktärsklassificeringar under 1930-talet och de studier de gjorde på krigsfångar de första åren efter andra världskriget. Ändå ser Peterson den riktningen som farlig och en av orsakerna till förfallet på de amerikanska universiteten. Att ingen ännu  vad jag vet – påpekat att Peterson är vad som populärt kallas kulturmarxist är lite märkligt).

Men vem var då Solzjenitsyn? Hur många dog egentligen i Sovjet under Stalin? Och varför påminner svenska intellektuella i dag ofta (oavsett politisk ideologi) om ögontjänarna i det sovjetiska författarförbundet?

Om de sakerna ska vi tala om i morgon med utgångspunkt i ett gediget, nyutkommet verk: ”Boken som lurade världen”.

Jordan B Peterson vill frigöra oss påstår han. Fint. Men ska han då inte först göra sig av med sin egen fixering vid Adolf Hitler?

Jordan B Peterson har ägnat fyra årtionden åt att försöka förstå Hitler.

Man kunde tro att vi alla fått ett chip inopererat i samband med vår födelse. Syftet med denna åtgärd har i så fall troligen varit att med hjälp av en algoritm styra alla våra tankar mot Adolf Hitler.

Teorien kan verka vrickad, men ger mig en viss tröst, och ett visst hopp om mänskligheten. Alternativet är ju att vi på grund av vår egen dumhet, bristande kunskap eller allmän tankeoreda nästan alltid, och i alla sammanhang, hamnar i en diskussion om Adolf Hitler. 

Hitler är inte bara den punkt där alla politiska diskussioner verkar hamna – han är tämligen ofta också utgångspunkten … och måttstocken för allt som avhandlas från start till mål.

Det blev väl mest ruiner av Hitlers tusenårsrike, men i det offentliga samtalet verkar vi alla vistas i hans mausoleum, vare sig vi diskuterar historia, människosyn, politik, hälsokost, sex eller hundar.

Få saker kan lamslå människors logiska förmåga eller kortsluta deras förmåga att uppfatta och sortera fakta som ordet ”Hitler” (ibland fungerar förstås ”nazism” på samma sätt).

Orden blir bärare av … ja, lite vad som helst, och det som kopplas ihop med Hitler är i princip alltid fel och negativt.

”Så där sa Hitler också”, ”Så där började nazismen också” … ja, ni känner igen fraserna som får även vettiga samtal att avstanna.

Och det finns två kategorier människor – vars framförande av ord som dessa – extra effektivt riskerar att få diskussioner att förtvina: den ena kategorin utgörs av människor som överlevt Förintelsen, den andra kategorin utgörs av en enda person; Jordan B Peterson. En viss förståelse kan man ha för effekten av uttalanden från människor i den första kategorin. Dock – att man överlevde Sobibor innebär ju inte att man korrekt kan analysera och förstå politiska skeenden i dag – eller historien.

Hur Peterson kunnat få tyngd i sammanhanget har jag svårare att förstå.

När jag studerar Petersons framträdanden på Youtube  – vare sig det är debatter, intervjuer, utfrågningar eller föreläsningar – hör jag honom ofta yttra orden:

”Jag har studerat diktaturer i fyra årtionden”.

På så sätt etablerar han vad som ska fungera som ett kunskapsövertag i frågan om Hitler. Och det är oftast Peterson som själv släpat in Hitler i den diskussion det gäller.

Så först slås det fast att man ska använda Hitler som referenspunkt i diskussionen, därefter konstateras det att det är Peterson som vet mest (ja, vad annars, jag menar 40 års studier av Hitler!) och därefter kan Peterson lägga ut texten om vad som helst.

Första gången jag hörde Peterson dra det där om fyra årtionden av studier av auktoritära regimer blev jag väl lite förväntansfull; nu skulle det komma en spännande utläggning. Och jag skulle kanske få kunskap om historiker och verk jag inte kände till.

Så blev det inte. Och inte någon annan gång heller när Peterson påtalat vad som ska vara hans oerhörda beläsenhet i ämnet.

Han refererar nästan aldrig till vad det är han läst under dessa 40 år. Man hinner ju läsa en hel del under en så lång tid, man borde därför från Peterson sida kunna förvänta sig en kvalificerad diskussion om olika uppfattningar av Europa,Tyskland, och världen under åtminstone den första halvan av 1900-talet.

Men Peterson är inte intresserad av att försöka förstå vad som hände. Det behövs inte. Han vet vad som hände. Den absoluta ondskan i form av Adolf Hitler manifesterade sig och det vi ska försöka förstå är hur det kunde komma sig att den manifesterades.

Då kan vi känna igen den och upprätta förhållningssätt så att den kan hållas i schack.

Andra världskriget blir en fråga om Hitlers personlighet, hans psykes konstitution.

I sitt verk ”Maps of Meaning” säger Peterson själv att hans arbete utgår från hans vilja att förstå vad som var drivkraften bakom upprättandet av regimer som den nazistiska: ”Jag kunde inte förstå den mänskliga förmågan till våld framkallat av en övertygelse”.

Numera anser han sig vara expert på området.

Men han är inte nöjd med det eftersom vi andra inte i tillräcklig utsträckning begriper nazism, ondska och anti-semitism.

Och varför anser han att vi måste ta till oss av hans insikter? Han förklarar det i en intervju med det amerikansk-judiska magasinet ”Forward”:

“Det har inte omvandlats till djup och praktisk psykologisk kunskap. Det kan man se på den offentligt accepterade anti-semitismen under de senaste fem till tio åren. Vad vi än tagit till oss av undervisningen har det inte varit nog”.

Som ni då förstår blir det lite fånigt när kritiker av Peterson jämför honom med Hitler, kallar honom extremhöger och anti-semit.

Lyssnar man på Peterson ligger han helt i linje med till exempel påbjuden svensk tolkning av historien; förstår vi Förintelsen förstår vi allt. Får vi ett Förintelsemuseum i varje svenskt län håller vi ondskan i schack.

Peterson är ingen folkupplysare, han försänker istället våra medvetanden i mörker, försöker få oss att anamma hans egna monomana fixeringar.

Hans beskrivningar av det 1930-talets Tyskland där Hitler kommer till makten är populära klyschor; ett land fyllt av män som traumatiserats i första världskrigets skyttegravar, en kollapsad ekonomi, stenhårda krigsskadestånd som skulle betalas. (Ett exempel på det sistnämnda: om skadestånden säger Peterson i en föreläsning ”… and they were paying them of like hell”. Men det gjorde de ju inte, det är en populär myt. Segrarna i första världskriget var medvetna om problemen och farorna i Europa och var i allmänhet tämligen lindriga i sina indrivningskrav.)

Peterson är fascinerad av urmyter som antas säga oss något om vilka vi är. Han försöker förstå dem. Men själv är han fången i populärhistoriska myter om Hitler och andra världskriget och hans föreläsningar är fyllda med schablonbilder, som inflationen: ”wheelbarrows of money just to buy some bread”.

Enda historiska verk jag hört Peterson referera till i sammanhanget är ”Hitlers bordssamtal”. Dessa föreligger i flera versioner, deras innehåll är i vissa fall motstridigt och ingen historiker med självaktning använder verket för att underbygga argument om vad som utspelade sig i Tyskland på 1930- och 1940-talet.

Det drar mot det absurda att man i den offentliga debatten diskuterar om Peterson är för eller mot Hitler – ingen verkar diskutera vad Peterson egentligen säger om Hitler. Detta visar hur namnet ”Hitler” lamslår allas hjärnor, ingen tänker. Alla bara undrar: är den som talar för eller mot Hitler? Kan jag vinna den här debatten genom att säga att motståndaren är som Hitler. Peterson använder själv ofta det knepet när han säger saker som kan sammanfattas så här: ”Men precis så här började det. Så fick nazisterna makt. Under nazismen fick man inte säga vad man ville. Man förbjöd motståndarna att tala. Man uppfann nya begrepp.” Och därmed utmålar han sig som ett offer för personer och institutioner som använder samma metoder som Hitler.

Det gränsar till det sorgliga att en psykolog som Peterson som säger sig vilja göra oss fria och starka hela tiden vill sätta oss i en bur där vi ska begrunda Hitler. Kanske är det för att han vill ha sällskap? För han sitter själv fast sedan länge i den buren.

Och på denna intellektuella scen etablerar sig Peterson. Inte genom att redovisa vad han läst och forskat kring när det gäller de faktiska förhållandena i Tyskland vid den tid det gäller – utan han placerar sig över oss andra genom att påstå att ”han studerat frågan i fyra årtionden” (killen måste läsa ganska långsamt. Ljudar han sig genom böckerna?)

Ett annat vanligt grepp av Peterson är formuleringar som: ”I´ve been thinking of Hitler a lot”. Jo, vi vet. Men ge oss något som går att diskutera annat än illa pocherade psykologiska gissningar.

Alltså: vi har en Peterson som gör en rundmålning av Tyskland som mest påminner om början på en Hollywoodfilm.

Därefter gör skurken sitt inträde. 

Adolf Hitler.

I Petersons historieskrivning får Hitler makten på grund av sina personliga egenskaper.

Han anses vara en person som har en ”fantastisk förmåga att kommunicera med massorna”. Han är ett ”organisatoriskt geni”.

Men glöm allt det där ni trott om att Hitler ville uppnå herravälde över Europa, ja kanske hela världen. Det är bara korkat att tro det hävdar Peterson i en föreläsning:

”Vi antar att Hitler ville vinna, men det är inte ett speciellt intelligent antagande, varför skulle man anta det? Han var inte precis en god person. Så varför skulle vi anta att han strävade efter det goda han – i sin mening – förespråkade ; det ärorika, eviga Tredje Riket.”

Ja, varför skulle vi anta det?

Kanske för att vi läst verk av Ian Kershaw, Joachim Fest, Richard J Evans, A J P Taylor, Mark Mazover, Daniel Goldhagen, Timothy Snyder, och så vidare.

De skiljer sig alla åt på olika punkter i bedömningen av Hitlers mål, kapacitet och personlighet – men att han strävade efter personlig makt och efter att skapa ett mäktigt rike – det är de överens om. Hur stort det riket var är de dock inte överens om.

Peterson däremot menar att Hitlers mål var förstörelse, kaos, spridande av smärta? Varför? Därför att det var resultatet av andra världskriget - och därav följer – säger Peterson:

”Om du inte kan förstå vad någon gör, eller varför, studera resultatet och dra din slutsats om motivet. Om det som uppstår är våldsamt kaos, kanske var det det som var målet.”

Att Hitler kom så långt som han gjorde i sitt värv med att skapa våldsamt kaos förklarar Peterson med att ”Hitler var ett organisatoriskt geni”.

Rätt många historiker är överens om att Hitler var en usel organisatör, som Mark Mazover uttrycker det i sin ”Hitlers Empire”:

”Det var lätt att se, skrev en högt uppsatt betraktare, att vår  påstått högt centraliserade Führer-stat redan hade börjat sönderfalla i dussintals självständiga riken och mängder av små grevskap. Allt eftersom Riket expanderade och blev ett imperium, kunde Tysklands ämbetsmän bara åse hur förvirringen blev allt värre.”

Mazover beskriver Hitlers styre, och hans välde, som präglade av Führerns bristande organisationsförmåga. Han var en man som skaffade sig makt och framgång genom att utnyttja ögonblicket, en skicklig spelare var han förvisso – men inte ens en medelmåttig organisatör (i motsats till Himmler som uppenbarligen var ett organisatoriskt geni, liksom Albert Speer).

Men Peterson struntar i historiska fakta. För att vi riktigt ska förstå hur urond Hitler var måste han också framställas som en urkraft, en mästertänkare och manipulatör och förstås ”ett organisatoriskt geni”.

(Det blir en fortsättning på Peterson förhållande till Hitler i morgon innan vi går vidare till andra delar av Petersons tänkande. Att börja med Hitler och behandla ämnet relativt utförligt beror på att den lille korpralen spelar en så stor roll för Peterson – och tyvärr också för samhällsdebatten.

Men jag går in på ämnet för att visa hur lättvindigt Peterson för fram ståndpunkter utan att belägga dem. Han bara säger att så här var det, och så går han vidare till nästa påstående.

I morgon ska vi diskutera hur Peterson försöker använda både Jung och Bibeln när han ska förklara Hitlers personlighet.)

PS. Den som tror att jag ger en orättvis bild av Peterson syn på Hitler eller hans förmätenhet i att framställa sig själv som expert kan till exempel studera den här filmen, och den här. Fler exempel kommer i morgon

Vi försöker förflytta oss utanför kultursidornas käftande om psykologiprofessorn från Kanada och försöker förstå vad han egentligen står för. Fast det är möjligt att han själv inte inser vad det är.

Häromdagen uppmanades jag på Facebook att inte vara så ”kokett” när jag gjorde ett ironiskt inlägg om Jordan B Peterson. Vad tyckte jag egentligen om Peterson, var frågan jag utmanades att besvara.

Så de närmaste dagarna kommer jag att ägna mig åt att förklara varför jag undvikit att skriva ordentligt om Peterson tidigare.

Det finns tre orsaker till att jag inte i skrift uttryckt någon kritik av den kanadensiske tänkaren.

Den första orsaken är att jag tyckt att Peterson gjort nytta. Om hans regler för hur man ska ordna upp sitt liv (typ: städa ditt rum, spänn ut bröstkorgen, klappa en kisse) får unga män att lämna tangentbordet och gå ut i världen och göra de där enkla, vardagliga sakerna som garanterar släktets fortbestånd, ja, då är det väl bra.

Den andra orsaken är att Peterson konstant angripits av företrädare för identitetspolitik och censurivrande. Människor som tror att kaos i samhället och oreda i tanken på något sätt ska skapa en ny och rättvisare ordning i världen, en tillvaro där Ben&Jerry-glassen är gratis (eller vad de nu drömmer om).

Att i det läget gå in och vara kritisk mot Peterson har inte känts rationellt.

Den tredje orsaken är att Peterson samtidigt som han (enligt de ovan angivna orsakerna) spelat en positiv roll så han också skapat ett vidsträckt idémässigt kärr genom att på internet hälla ut sina ofärdiga tankar (som verkar vara resultatet av ett ganska osystematiskt bläddrande i böcker). 

Jag har betraktat dessa våtmarker och tänkt: ”Men det kanske är bra, motståndaren klarar inte av att att manövrera de oändliga våtmarkerna och lider nederlag, som de ryska 1:a och 10:e arménerna i de två slagen vid de Masuriska sjöarna under första världskriget”.

Men efterhand har jag insett att även de på den egna sidan riskerar att gå ner sig på myrarna. Visst är det bra om Peterson får åhöraren att läsa Nietzsche, Jung och Bibeln (samt förstås städa sina rum, och vara snälla mot djur). Men är verkligen Peterson rätt person att leda unga män (för det är ju oftast de som följer honom) in i de läsningarna? Jag tror inte det, ska man läsa Nietzsche och Jung måste man ha distans till sig själv och livet – och man måste vara beredd att leva med de tänkarna resten av livet utan att bli riktigt säker.

Precis som man ska förhålla sig till de flesta tänkare.

Och se det är inte riktigt Petersons förhållningssätt.

Man måste ha linor till det verkliga livet för att kunna vandra ut i de markerna, annars finner man inte sig själv, utan förlorar sig själv. Som Jordan B Peterson själv kommit att göra.

Dock … vad ska jag göra åt detta? Här finns den hindrande tredje orsaken för min del. Jag har tittat på Jordan B Petersons ideologiska våtmarker och tänkt att det definitivt ligger utanför min ringa förmåga att torrlägga dem. Det vore som att försöka dika ut Pontinska träsken med hink och spade.

Å andra sidan … är det inte allas vår lott … om vi hör till dem som vill bekämpa dåliga idéer? Vi påminner inte så mycket om den ädle Sisyfos, utan för mer tanken till illa utrustade torpare vid kanten av ett träsk som inte riktigt går att överblicka. Men vi har inget annat val än att påbörja utdikningen om vi ska kunna sätta vår lilla potatis någonstans.

Det här kommer att bli en serie som pågår några dagar, och jag kommer givetvis inte att behandla allt som Jordan B Peterson sagt eller gjort, utan ta upp de punkter där jag tycker mig se att han tänker så fundamentalt fel att det blir farligt.

Men varför kallar jag Peterson för en oförlöst hippie?

Därför att han hör hemma i den moderna västerländska strömning som fick sitt mest extrema och tydliga uttryck på 1960- och 1970-talet på den amerikanska västkusten. Hippierörelsen vurmade liksom Peterson för Jung, Nietzsche och österländsk visdom, både hippien i San Francisco 1975 och Peterson i dag hämtar kraft och idéer från samma visdomskällor.

Jung, Nietzsche och zenbuddhism, hinduism, och taoism var självklara utgångspunkter för hela alternativrörelsen i USA – från 1950-talets beatniks, över hippies till new age-rörelsen.

I morgondagens avsnitt ska vi undersöka de källsprången mer och förklara varför Peterson vill placera oss utanför historien, och därför gör att vi inte kan påverka den.

I de följande avsnitten ska vi diskutera Peterson&Hitler&Stalin, efter det Peterson, det ideala samhället och individen och därefter Peterson & individen&arketypen, och efter det går vi vidare med mer esoteriska frågor, möjligen avrundar vi med ett avsnitt om katter …

"Cigarröken står tät. I ett av hörnen groggbuffé för dem som så önskar. Västarnas knappar uppknäppta."

Vaknar sent denna söndag. Inleder dagen med att läsa Mikael Damberg. Kan verka vara ett märkligt sätt att vakna upp, men jag brukar varva det med en iskall dusch för att komma igång.

I dag förklarar Mikael Damberg att: ”Vi har inget att dölja”. Han gör det apropå kraven om en ny Estonia-utredning.

Och jag kommer på mig själv med att fundera på om inrikesministern faktiskt kanske talar sanning. Han och hans kollegor har ingen mörkläggning att dölja när det gäller Estonia … eller något annat heller för den delen.

Och kanske är det som är det som är det stora problemet i Sverige i dag?

Det är populärt att lansera konspirationsteorier om vad svenska makthavare egentligen gör för att kontrollera oss och samhället. Många ägnar sig åt att försöka sprida ljus, skingra de styrandes mörkläggningar.

Och visst ägnade sig makthavare förr i Sverige åt konspirationer … fram till kanske början på 1970-talet.

Det är inte svårt att föreställa sig hur Per–Albin Hansson under sena kvällar och 1940-talet sitter och spela priffe eller bridge med Ernst Wigforss, Bagge från Högern, Bramstorp och Westman från Bondeförbundet och så Andersson i Rasjön från Folkpartiet. Cigarröken står tät. I ett av hörnen groggbuffé för dem som så önskar. Västarnas knappar uppknäppta. Man gör upp om utrikespolitiken, liksom man tidigare stabiliserat landet under 1930-talets depression.

Våra politiker, oavsett partibeteckning, liksom statens ämbetsmän, tyckte dåförtiden att de förstod bättre än vi andra hur rikets affärer skulle skötas. Många frågor avhandlades, bestämdes och verkställdes därför i all tysthet. 

I de bakre rummen.

Det som på så sätt avgjordes ansågs vara frågor för komplexa att ta ställning till för gemene man, ändå var det frågor som var avgörande för det gemensamma bästa.

Och det var för det gemensamma bästa dessa män handlade. De hade ju utsetts i allmänna val av sina egna, (dessa väljare må sedan ha varit arbetare, bönder eller företagare) för att tillvarata den egna gruppens intressen när nationens bästa avhandlades.

Om detta kan vi idag tycka tycka vad vi vill – men till dessa politikers och ämbetsmäns fördel hörde – fortfarande oavsett partibeteckning – att de ansåg att den enskilde medborgaren själv visste vad som var bäst för honom när det gällde det egna livet; var de skulle bo, vad de skulle äta, hur de skulle försörja sig, hur de skulle fostra sina barn. Och förstod individen inte det antog de däruppe att vi skulle lära oss av våra egna misstag. Det var det andra männen i det bakre rummet tog hand om.

Alltså. Mycket hände i lönndom. Det vi i dag kallar konspirationer och mörkläggningar.

Men på så sätt byggdes faktisk ett fungerande folkhem upp och efter andra världskriget ett land som också hade kunnat försvara sina gränser – och som bevisligen kunde garantera den inre tryggheten.

Men så är det inte längre.

Föregående generationers dådkraftiga politiker har ersatts med sådana som Löfven, Damberg, Busch, Kristersson och Lööf, ämbetsmännen är borta och vi har tjänstemän som Dan Eliasson.

Den tumme med vilken makthavare ska trycka på rätt knappar verkar de sakna, kanske för att de sitter och suger på den, medan de förvirrat försöker förstå vad som sker. Det är typ Anders Ygeman: ”Men jag kunde inte informera statsministern för jag hittade inget ledigt sammanträdesrum”.

Forna tiders politiker fick ibland ägna sig åt att dölja vad som skett.

Dagens politiker måste försöka dölja att ingenting har skett. Att de inget gjort eller gör.

Inga verkliga beslut fattas, därmed finns det inget att verkställa. De där bakre, stängda rummen där de verkliga besluten förr fattades står tomma i dag. Makthavarna hittar inte dit.

Men vem är det då som styr?

Det är en apparat. Ett maskineri. Den enorma svenska staten som ständigt växer genom att två tredjedelar av det du arbetar ihop exproprieras i form av skatter och avgifter.

Staten är som ett korallrev, uppbyggt av polyper och nässeldjur, små själlösa organismer som var och en har som sitt enda mål att leva och växa.

Den där staten har växt till sig extra snabbt i det moderna samhälle som kom efter andra världskriget. Det är en stat som befrämjar och bejakar människors hjälplöshet – för det är så staten kan försvara att den växer. Den måste ta hand om oss på alla livets områden.

De makthavare och politiker vi ser i dag är uppväxta i denna stat, de är formade av tanken på att individen är svag och hjälplös. Och vad vi ofta glömmer bort är att dessa politiker som människor själva nästan alltid är svaga och hjälplösa varelser.

Ett utmärkt exempel på en svag och hjälplös människa är Daniel Suhonen. Han berättar i dag i Aftonbladet om bardisksamtal med vänner som inte har råd att skilja sig. Lägenheterna är ju så dyra i Stockholm.

Alltså måste staten gripa in! Suhonen är arg! Man kan inte skilja sig i Stockholms innerstad!

Men samtidigt har Sverige har de senaste tjugo åren tagit emot flera hundratusen personer av utländsk härkomst. Detta skapar i sig en monumental bostadsbrist. Det är ju inte så att de bor i skokartonger på motorvägarnas refuger.

Det har skapat de grundläggande problemen när det gäller tillgång på bostäder.

Det är inte som ”marknaden”, som Suhonen påstår, som skapat problemen; vilket han hävdar när han skriver:

”Rätten att skilja sig, att lämna en våldsam man eller ett äktenskap som gått i stå var en grundbult kvinnorörelsen tillkämpade sig och som sedan tagits för självklar. Håller dessa rättigheter på att korrumperas nu, dras tillbaka av marknaden?”

Det är staten som skapat detta tillstånd. Den stat som i första hand vill ha hjälplösa klienter, den stat som slänger ut invandrare med arbete, men behåller de andra. Den som som river gränserna – och därmed inte skyddar marknaden. Det är Suhonens stats fel, denna stat styrd av människor lika tafatta och hjälplösa som han själv och hans vänner.

Och då är vi tillbaka till det där med mörkläggningar.

Som jag sa inledningsvis existerar mörkläggningar trots allt fortfarande – för att dölja att inget gjorts.

Ett sätt att mörklägga är att peka ut någon annan som skyldig. Vi lever i ett tillstånd borgerliga eller rödgröna regeringar skapat. Det är ett tillstånd som är följden av politiska beslut. Inte av ”marknaden” i sig.

Ingen fri marknad kan bygga bort följderna av statens politik.

Ingen marknad i Sverige kan vara fri om det – paradoxalt nog – inte finns krafter som skyddar Sverige från ”världsmarknadens” och EU:s påverkan.

Och då kan vi inte nöja oss med de politiker och partier vi har i dag. Mikael Damberg eller Löfven skulle inte bli mer dådkraftiga om de så varje morgon lindades in i testosteronplåster. Vad som skulle få Lööf och Busch att agera kraftfullt och begripligt till nytta för nationen finns inte i min föreställningsvärld. Trollformler, vodoo, hatha-yoga?

(Andra delen i denna nostalgitripp till de bakre rummen där forna tiders politiker möttes kommer i morgon. Då ska vi tala om Sverige under andra världskriget.)

Det är på något sätt fint att den medicinska vetenskapen på en och samma gång lyckats uppväcka så många människor ur flera årtionden av koma. Men det blir faktiskt besvärligt när de alla ska ha synpunkter på det som sker i USA. Och det är lite märkligt att de alla är journalister.

Obama gillade mjölk. Men inte pressfrihet. Här tränar han waterboarding med en kaka.

Jag står i mitt fönster hela dagarna och väntar på att få se tiotusentals människor komma vandrande längs med Råsundavägen. Jag vet att jag kommer att höra dem långt innan jag ser dem; skriken, klagoropen, gråten.

Och så kommer jag till slut att se dem, där de uppgivet hasar sig fram. Kläderna i trasor efter att de slitit sönder dem i sin förtvivlan över sin egen dumhet. En del av dem slår sig själva med hoprullade exemplar av DN eller SvD.

Det jag ser är alla dem som nu talar om att Donald Trump försöker göra en statskupp i USA, de som i en vecka hävdat att han försöker avskaffa demokratin.

Deras flagellantvandring är nödvändig eftersom dessa människor i årtionden hävdat att USA inte är en fungerande demokrati. Så de måste nu ta avstånd från sin gamla uppfattning och hävda att visst var USA en fungerande demokrati under till exempel Barack Obama.

De vill nu visa att de hade fel då – annars kan de inte hävda att Trump utgör ett hot. De måste be om förlåtelse och tillgift för sina tidigare åsikter.

Eller så kommer aldrig det där tåget vandrande. De som i dag ropar om statskupp har inga fungerande minnesfunktioner, eller så tillhör de bara de människor som intar den ståndpunkt som statsmedia och Bonniersmedia säger åt dem att inta. De går alltså med på att låta historien förfalskas.

Medströmsmedia ropar till exempel konstant om hur hemskt det är att Donald Trump angriper journalister, tidningar och mediakanaler.

Men hans företrädare Obama nöjde sig inte med verbala angrepp – han bussade polisen på media. 2012 slog hans justitiedepartement till och beslagtog två månaders telefonloggar från nyhetsbyrån AP. Målet var att komma åt läckor inom administrationen. Då protesterade 50 stora mediaföretag från hela världen mot dessa bananrepubliksmetoder. Nu är det glömt.

När satte Donald Trump senast in polisen mot media – hur illa han än tycker om dem?

Under sin kampanj för att bli vald till president 2008 sa Obama:

”I'll make our government open and transparent so that anyone can ensure that our business is the people's business. No more secrecy."

I en rapport från ”Committe to protect journalists” som kom 2013 konstaterades att Obama-administrationen var den aggressivaste mot media sedan Nixons tid vid makten. Leonard Downie som var chefredaktör för Washington Post mellan 1991 och 2008 ledde gruppen som tog fram rapporten, där man citerade David E. Sanger, som länge ansvarat för New York Times Washingtonbyrå: 

“This is the most closed, control freak administration I’ve ever covered.”

2018 höll Obama ett tal där han angrepp Donald Trumps förhållningssätt till media.

Nyhetsbyrån AP gjorde en ”Fact check” på talet och kom fram till att Obama ljög som en berusad rysk pråmskeppare som gått på grund. Förvisso, konstaterade AP är Trumps ord hårda, men det är bara ord. Obama tog i med hårdhandskarna mot media. Ett utdrag ur nyhetsbyråns ”Fact check”:

OBAMA: “It shouldn’t be Democratic or Republican to say that we don’t threaten the freedom of the press because they say things or publish stories we don’t like. I complained plenty about Fox News, but you never heard me threaten to shut them down or call them enemies of the people.”

THE FACTS: Trump may use extraordinary rhetoric to undermine trust in the press, but Obama arguably went farther — using extraordinary actions to block the flow of information to the public.

The Obama administration used the 1917 Espionage Act with unprecedented vigor, prosecuting more people under that law for leaking sensitive information to the public than all previous administrations combined. Obama’s Justice Department dug into confidential communications between news organizations and their sources as part of that effort.”

Alltså: ”Obama gick längre.” Obama–adminstrationen åtalade ensam fler visselblåsare än alla föregående administrationer tillsammans.

Ingen har kunnat påstå att Trump undeminerat demokratin genom att inskränka medias frihet. Han har gått till verbala angrepp mot dem. 

Men Obama inskränkte medias frihet genom mörkläggningar, strypningar av informationsflöden och genom att sätta in polisen.

För två dagar sedan skrev Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på den svenska minimjölks-högerns organ Kvartal, en krönika där han förklarade att:

”Utan att dra några paralleller mellan Donald Trump och Adolf Hitler så är det lätt att konstatera att den förre gång på gång har tassat farligt nära den röda linjen som skyddar grundpelarna i en demokrati. De fria medierna som han behandlat på ett exempellöst vis genom att gå till hårt angrepp mot enskilda reportrar och refererat till medier som folkets fiender, domare som han emellanåt avfärdat som partiska, bland annat med hänvisning till deras etniska bakgrund."

Ett utmärkt exempel på vad vi talade om nyss. Trumps beteende beskrivs som ”exempellöst” (och påminnande om Hitlers) när det gäller inställningen till media.

Att Barack Obamas stormtrupper slår till mot en nyhetsbyrå och beslagtar av lagen skyddat material … vad är då det?

Men så här ser debatt och verklighetsbeskrivning ut i dag.

Om man som jag har ett fungerande minne, och om man dessutom går tillbaka till vad medströmsmedia i världen skrev om Barack Obamas tid vid makten – då blir den verklighetsbeskrivning som är grunden för drevet mot Trump i dag obegriplig.

Vems syften tjänar den historieförfalskning som pågår?

(Jodå, vi kommer att gå tillbaka till seriens huvudlinje: alltså att diskutera valfuskets roll i den amerikanska historien. Men det kommer att bli några mellanakter till om historieförfalskningens mekanismer i media. Av kommentarer att döma till seriens inledning tror jag det behövs. Alltför många stänger av sitt minne och förstånd och nöjer sig med att memorera det senaste påståendet från medströmsmedia. Då blir det svårt att diskutera valfusk i USA.)

Obama och Harris hävdar att de räddade miljoner från att få gå från sina hem. Det enda de räddade var bankernas miljarder.

Hittills har vi i serien om det amerikanska valfuskets historia diskuterat konkreta fall. Men innan vi fortsätter med sådana exempel i de kommande avsnitten ska vi kanske stanna upp och försöka förstå vilka mentala mekanismer som får många människor att totalt avvisa tanken på valfusk och att hylla Biden och Kamala Harris – inte bara som de som ska rädda USA, utan även världen … samt om så behövs skydda oss från övervikt, tandröta och invasioner från främmande solsystem.

(Inledande anmärkning innan vi vandrar in i det här: Frågan om boende och lånemarknad är mer komplex än jag kan behandla här. Vad jag diskuterar i texten är hur farligt det blir när skenheliga personer använder miljarder till vad de påstår är folkets bästa. De enda som tjänar på det är bankerna och de stora företagen.)

Låt oss utgå från teaterdirektören, dramatikern, poddaren, författaren och kulturskribenten Martina Montelius artikel på Expressens kultursida i går.

Publiceringen och det utrymme som denna hyllning till Harris (och Biden och Obama) får innebär rimligen att texten är typisk och viktig för hur de tänker, de som avvisar tanken på valfusk och som hatar Trump.

Montelius förklarar sin kärlek till Kamala Harris med att:

”Hon pratar om det amerikanska folket, om de rörelser som vuxit fram i protest mot Trumps lynniga ad hoc-beslut, hans hånfullhet mot meningsmotståndare och hans hialösa slabbande med alternativa fakta.”

Sedan konstaterar Montelius att:

”… drömmen om en framtid med Harris som president – en dröm som faktiskt inte längre ter sig orealistisk – är drömmen om en ledare som vill något mer än att fälla ut sina påfågelfjädrar och spänna musklerna, en ledare med perfekt avvägning mellan självsäkerhet och ödmjukhet, brinnande retorisk förmåga, substans i sina vägval för landet och världen.”

Och Harris får Montelius att minnas Obama, den senaste amerikanska president som gjorde henne lugn och lycklig:

”Hon får mig att känna att jag är en del av hennes ”vi”, fast jag inte ens är amerikan. Det är Obamakänslan igen, den jag inte trodde att vi skulle få återuppleva: vi förändrar världen. Yes we can!”

Alltså, Kamala Harris är en ny Barack Obama, en ledare med ”substans”. Nu ska Montelius få vara med och förändra världen.

Och visst, jag anser också att Kamala Harris är en ny Barack Obama, de har samma ”substans”.

Men vad består den av? Enligt Montelius förenas Obama och Harris av ”brinnande retorisk förmåga”.

Vi kan väl se närmare på vad denna retoriska förmåga innebär och vad som är dess ”substans”. 

I maj 2009 undertecknar Obama i början av sitt presidentskap två nya lagar; ”Helping Families Save Their Homes Act” samt ”Fraud Enforcement and Recovery Act”.

Finanskrisen och en sprucken bostadsbubbla har drivit människor från hus och hem och Obama lovar att hemmen (och jobben) ska räddas och de skyldiga straffas.

Obama ger prov på sin ”brinnande retorik” vid undertecknandet:

”Den här lagen fördubblar resurserna för FBI:s kamp mot finansbedrägerier, och möjliggör det att bättre bekämpa bedrägerier i hårt drabbade områden.”

Han lovade i sitt tal också att justitiedepartement skulle prioritera dessa områden för att ”skydda hårt arbetande amerikaner”. 

Den kamp som Obama sade sig inleda våren 2009, var också ett tema i hans tal till nationen 2012:

”I kväll, begär jag av min justitieminister att han skapar en specell enhet med federala åklagare och framstående delstatsåklagare, för att utvidga våra utredningar av den oansvariga och skadliga kreditgivning som ledde till bostadskrisen.” 

Blev det några resultat?

Tio månader senare håller justitieministern en presskonferens om detta och förklarar att 530 personer hade åtalats de föregående tolv månaderna. 110 skadeståndskrav hade dessutom riktats mot 150 företag på vägnar av 15 000 offer. Mer kunde vara att vänta eftersom sammanlagt berörde utredningarna människor som förlorat minst 1 miljard dollar (de verkliga talen på vad människor förlorat skulle visa sig var mycket, mycket större).

Obamas ord hade uppenbarligen följts av handling. Nu skulle finans- och lånehajar få plikta.

Eller?

Justitiedepartementets internrevision var av motsatt mening när det gällde vad som verkligen hade hänt. I en rapport från 2014 som granskar kampen mot osund utlåning konstaterar man att det fanns ingen som helst dokumentation som visade att den av justitieministern presenterade statistiken var sann. (Vem är det som kommer med ”hialösa påståenden?)

Det var 107 åtal som väckts. Inte 530.

De förluster som utreddes avseende människor som blivit av med sina hem när de inte kunde betala lånen var 100 miljoner dollar, inte en miljard – som Obamas minister påstått.

Justitieministern hade ljugit, han var tvungen att göra det för att visa att Obama-administrationen menade allvar med sitt prat om att vara småfolkets beskyddare mot det slemma finanskapitalet.

I sin rapport påpekar också internrevisionen att de funnit att FBI i praktiken under den undersökta perioden i sin centrala verksamhet hade gett utredningar av bankers och finansinstituts utlåning den absolut lägsta prioriteten. De av FBI:s fältkontor som besöktes hade inte ens uppgiften med på sin prioriteringslista.

Den upptäckten var nu inte så underlig – vare sig Barack Obama eller hans administration ville egentligen sätta åt banker eller bolåneinstitut, tvärtom hade Obama lovat att skydda bankernas ledningar och ägare mot allmänhetens vrede.

27 mars 2009 hade Obama kallat in representanter för de största bankerna i landet och han förklarade för dem att:

”Det är bara jag och min regering som står mellan er och högafflarna”.

Egentligen var det enda han krävde av bankerna och instituten att de inte skulle ta ut så höga bonusar, och inga löneökningar, inga stora kick-off-fester på lyxyachter i Karibien. Sådant retar ju den som förlorat sitt hem.

Vi befinner oss mycket långt från den stränge Obama som några månader innan förklarat för allmänheten att nu skulle man ta i med hårdhandskarna mot finansmarknaden, nu – när allmänheten inte hör och ser – är budskapet ett annat till bankerna: ”Håll en låg profil tills det här är över”.

Inga skadeståndskrav.

Tvärtom är det så att när Jamie Dimon från JP Morgan på mötet deklarerar att hans bank så fort som möjligt vill betala tillbaka de federala stödpengarna – men att systemet för detta är byråkratiskt och måste förenklas –  så förklarar Obama att stödpengarna måste finnas kvar i systemet eftersom det fortfarande är för bräckligt.

Alltså: ett budskap till massorna. Ett annat till direktörerna.

Och det är ju miljardärerna och bankerna som Demokraterna representerar – inte de många miljoner hushåll som förlorade sina hem under finanskrisen.

(Den som tvivlar på min beskrivning kan till exempel läsa Politicos artikel om vad som sades på mötet, eller Wall Street Journal-redaktören Ron Susskinds bok ”Confidence Men” som skildrar Obama-administrationens första två år. Det fanns oenighet mellan dem som ingick i administrationen, detta eftersom de kämpade sinsemellan om vem som kunde vara mest följsam gentemot banker och stora företag.)

Men var kommer Kamala Harris in i allt det här?

I sin bok ”The truths we hold” framställer hon det som att hon spelade en stor och viktig roll i kampen mot rovgiriga bankers härjningar på bostadsmarknaden efter det att hon blivit justitieminister i Kalifornien.

Hon talar i boken om den stora gemensamma statliga och delstatliga uppgörelsen 2012 med de största bolånegivarna bland bankerna och finansinsituten. 

”Vi gav oss på de fem största bankerna i USA. Vi vann totalt 20 miljarder dollar.”

Notera detta ”vi”. ”Vi gav oss på…”. ”Vi vann…”. Hon tog också upp detta om och om igen på sina valmöten.

De 20 miljarder som skulle betalas till staten och delstaterna skulle användas för att hindra vräkningar. Men resultatet av åtgärderna som skulle hindra att människor förlorade sina hem blev att miljoner ändå fick gå från sina hem. Och att finansmarknaden tjänade mer pengar.

Grundorsaken var alla de märkliga paketeringar av inteckningar och bolån som gjorts under åren innan bostadsmarknaden slutligen kollapsade på grund av alla lån med extremt dåligt säkerhet. Paketeringen var ett finansiellt instrument, ett värdepapper få förstod sig på. När bygget började rasa var det ofta väldigt oklart vem som hade vilken inteckning, och det ledde till mängder av efterdateringar och ibland rena förfalskningar från långivarnas sida. (För att ingen ska tro att jag överdriver kan man ju till exempel läsa New York Times från 2010.) Människor vräktes bara för att bankerna var större och mäktigare, inte för att bankerna hade rätt i sak.

Magasinet Salon beskrev hur långivare ljög för låntagare.

Reuters skrev om hur bankerna med hot och tvång tvingade fram onödiga vräkningar.

(Ibland, för att inte säga alltför ofta, stöter jag på personer som säger att det jag påstår är ”fake news” när jag diskuterar USA:s historia – för så beskriver ju inte medströmsmedia –-som stöder Biden och Harris – världen. Därför hänvisar jag alltså till hur medströmsmedia beskrev verkligheten tills för bara några år sedan. Nu låtsas man inte om historien – bara för att göra det möjligt för sådana som Harris och Biden att skriva om den.)

Hur mycket av de 20 miljarderna gick till att hjälpa dem som förlorat sina hem?

I reda pengar betalade bankerna 5 miljarder dollar till staten och delstaterna.

Men trodde ni att de 5 miljarderna gick till dem som riskerade att bli hemlösa eller blivit det?

Ha!

Harris och de andra förhandlarna såg aldrig till att detta stipulerades i överenskommelsen. Det var upp till staten och delstaterna att använda pengarna som de ville.

I Kaliforniens fall gick de 400 miljoner dollar delstaten fick till att täcka alla hål i budgeten. Och hålen i Kaliforniens budget är alltid många och stora. 

Bra jobbat Kamala!

Resterande miljarder skulle bankerna prestera genom extra krediter till bostadsägare som befann sig i knipa.

Men bankernas hantering av detta visade att de fortsatte sin utplundring av låntagarna. Exempelvis tillgodoräknade sig bankerna i Kalifornien sin avskrivning av utsatta låntagares topplån. I Kalifornien 4,5 miljarder dollar. Dock fanns ju grundlånen kvar, och eftersom låntagarna ofta inte kunde lösa in dem eller ens fortsätta betala fick de ändå lämna sina hem. Alltså: man skriver av topplånen och hävdar att man gjort sitt på så sätt, behåller grundlånen och vräker husägaren.

I hela landet gjorde detta hjälppaket att knappt 100 000 människor kunde behålla sitt hem.

Bostadsministern hade lovat att hjälpen skulle komma en miljon hushåll till del.

En viss skillnad.

Så när Kamala Harris talar om hur hon som en del i detta ”vi” tvingade bankerna att betala låter det för mig som ”ledare som spänner ut sina påfågelsfjädrar” för att citera Montelius, den Montelius som hävdar att sådan är minsann inte Kamala Harris.

Och Kamala Harris skäms alltså inte för att i dag tala om sina storstilade insatser för att tvinga bankerna att hjälpa dem som stod inför hotet att bli av med sin bostad – trots att New York Times i år kunde berätta att bankerna fortsätter att utnyttja den situation Kamala Harris var med och skapade 2012. Goldman Sachs som var en av bankerna som gick med på att betala skadestånd 2012 förband sig då att använda 1,8 miljarder USD för att hjälpa hushåll som hotades av vräkning.

Pengarna använde man till att köpa upp lån som var på väg att sägas upp av andra långivare. Man köpte alltså en tillgång (ett hus eller en bostadsrätt), och man gjorde det ofta långt under marknadsvärdet. Därefter erbjöd man låntagaren ett omstrukturerat lån. Klarade han inte de erbjudna villkoren blev han vräkt.

10 000 hushåll har vräkts av Goldman Sachs från 2012 till i år. Jag måste tillstå att det finns en elegans i grymheten. Bankerna utmålar sig som botfärdiga, går med på att betala skadestånd – men gör det i en sådan form att de kan tjäna ännu mera pengar på utsatta husägare.

Och detta skryter Kamala Harris med att hon åstadkommit. Hon precis som Barack Obama, framställer sig som en person som kämpar för folkets bästa, men krisens bördor får ända arbetande människor bära.

Till Los Angeles Times uttryckte Harris för några år sedan sin förvåning över att så många husägare gav upp och lämnade sina hus istället för att acceptera de omstrukturerade lån bankerna erbjöd.

Men vad skulle de göra? Ekonomins och finansmarknaders kollaps gjorde att många förlorade jobbet. Vad skulle de betala med? De pengar som kunde använts till detta hade ju delstatsbyråkratin använt till annat.

Men den bank som Kamala Harris talar tyst om i dessa sammanhang är den som är den intressantaste; OneWestBank.

I finanskrisens inledning köper investerare som Steve Mnuchin och George Soros det kollapsade bolåneinstitutet IndyMac. Banken döps om till OneWestBank och ägarna köper också upp andra banker i Kalifornien som är på väg att gå i putten (som First Federal Bank of California  och LaJolla Bank och de köper dessutom en portfölj med dåliga lån från CitiBank). OneWestBanks ägare kan ta emot stora belopp i federala stödpengar, de kan förvärva dåliga lån mycket billigt, och till en tämligen begränsad kostnad sitter man efter ett tag med en stor mängd fastigheter i Kalifornien. Och nu börjar vräkningarna. Nästan 40 000 hushåll vräks.

Delstatens åklagarmyndighet arbetar då ihop ett stor utredningsmaterial som visar att OneWestBank bryter mot lagar, regler och avtal när de tvingar bort folk från deras hem.

När Kamala Harris tillträder som justitieminister i Kalifornien pressar staben på för ett åtal.

Kamala Harris säger nej och lägger ner utredningen med motiveringen att det inte finns något lagrum som möjliggör ett åtal.

Hennes stab presenterar då en 25-sidig inlaga som mycket ordentligt punktar upp alla de användbara lagarna och paragraferna.

Justitieminister Kamala Harris säger ändå nej. Det blir inget åtal.

Kanske spelade det roll för Harris att George Soros var en av bankens ägare. Soros hade uppmärksammat Harris redan under hennes tid i San Francisco och var en av de miljardärer som tidigt såg hennes potential som en framtida politiker på de högsta nationella posterna.

Visst finns det ett ”vi” där Kamala Harris ingår. Men det är inte det där ”vi” som Martina Montelius inbillar sig.

Det är inte heller ett ”vi” där de miljoner människor som förlorade jobb och bostad under Obama-åren ingår.

Det är många, väldigt många, av de miljonerna som i årets presidentval, och i det förra valde att rösta mot demokraternas kandidat. De röstade mot det parti som förde ett krig mot den vita arbetarklassen. De röstade mot det parti vars kandidater hade hedgefondmiljardärernas och Silicon Valley-mogulernas helhjärtade och totala stöd.

Ett parti som nu fått en klart lysande stjärna i form av Kamala Harris.

Kan man tala om ett klasskrig i USA mot vita arbetare (och numera också mot medelklassen)? Ja, det är de som förlorat mest alltsedan 1970-talet.

Men att det inte uppmärksammas av sådana som Martina Montelius beror kanske på att hon inte bryr sig om vita arbetare, vare sig i USA eller Sverige.

(Den som vill läsa om Kamala Harris innan hon blev Kaliforniens justitieminister kan läsa min genomgång här.)

Maffia, mord, dynamitarder, bordeller. Jag har en känsla av att Hunter Biden skulle trivts i Kansas City på 1930-talet. Alla röstade ju dessutom på demokraterna i den staden vid den tiden.

Harry och Tom, i begynnelsen av den förres väg mot den verkliga makten.

I den politiska debatten numera anses det vara självklart att ditt och mitt – ja, allas – tänkande styrs av strukturer i samhälle och kultur.

Så har det till exempel obegripligt nog blivit en sanning att Sverige har rasistiska strukturer därför att det förekom ett minimalt svenskt deltagande i den transatlantiska slavhandeln för 200 år sedan.

Och precis samma personer som med emfas hävdar den sortens teorier slår i dag i från sig varje tanke på att val i USA präglas av omfattande valfusk organiserat av demokraterna.

Märkligt eller hur? För här talar vi om ett fuskande som är en integrerad del av det amerikanska politiska livet. En struktur. Och via den strukturen har ett antal personer nått den högsta politiska makten i USA.

Nu talar vi inte om strukturer 200 år tillbaka i tiden.

Följ med mig till Kansas City de första fyra årtiondena under 1900-talet.

”På valdagen försågs hallickar, horor, tjuvar, och andra ur samhällets utstötta, med listor på namn och de ilade från valkrets till valkrets för att avlägga röster i andras namn, och de fick 25 cent per röst”.

Så beskriver en historiker 1936 års val i Kansas City. Det val då demokraten Franklin D Roosevelt för andra gången valdes till USA:s president.

Valen till USA:s senat i samma stad två år tidigare blev en våldsam historia. Fyra personer dödades, kvinnor misshandlades på öppen gata, bilar och lastbilar ägda av dem som inte tänkte rösta på demokraterna sattes i brand.

I den lokalpress som inte var kontrollerad av demokraternas partiapparat talade man om ”stuffed ballot boxes”.

I en valkrets vann den demokratiske lokale kandidaten till stadsfullmäktige med 19 201 röster mot 13.

Men det var inte de första gångerna i stadens historia som utgången avgjordes genom våld och fusk. Historikerna Nancy Hulston och Lawrence Larsen har beskrivit hur staden 1918 ockuperades av utifrån rekryterade gangstergäng som hotade och misshandlade folk för att hindra att de röstade på republikanerna – och de skulle också garantera att ingen lade sig i rösträkningen.

Den republikanska kandidaten förlorade.

Det demokratiska partimaskineriet i Kansas City – och i stora delar av Missouri – kontrollerades av klanen Pendergast. James Pendergast tog kontroll över apparaten i början på 1900-talet och efterträddes 1910 av sin yngre bror Tom.

Tom Pendergast säkrade den demokratiska partiapparatens politiska inflytande och kontroll på tre sätt:

– genom ett av familjen ägt byggnadsföretag som fick stora statliga och delstatliga kontrakt. Mekanismen här var att Pendergast kunde garantera upp till 100 000 röster till demokratiska kandidater på statlig och delstatlig nivå – då fick hans företag kontrakten som tack. Kontrakten gjorde att Pendergast kunde garantera jobb åt folk i utbyte mot att de röstade som han ville.

– genom den offentliga förvaltningen och de arbeten som fanns där. Det förutsattes att man skulle rösta demokratiskt i utbyte mot att man fick ett jobb.

– genom maffian. Först samarbetade  Pendergast med maffiabossen John Lazia, som fick fria händer under förbudstiden mot att han såg till att skrämma upp dem som inte tänkte rösta på demokraternas kandidater. Lazia var också aktiv i det demokratiska partiet. När Lazia mördades 1934 (möjligen med Pendergast goda minne) etablerades omgående ett fortsatt samarbete med efterträdaren Charles Carrollo.

Här ser vi hur en struktur etableras under fyra årtionden i en stor stad och en delstat. 

Hur stor var den makten egentligen om man ser till hela landet?

1939 skriver en man så här i ett brev till en vän:

”Det skulle varit mycket dumt att säga nej till en organisation som vid den tiden kontrollerade 100 000 röster, och jag handlade bara som vilken annan kandidat som helst skulle ha gjort.”

Den som håller i pennan är Harry S. Truman. Han är vid den tidpunkten senator från Missouri och han har valts med Tom Pendergasts stöd 1934. Pendergasts demokratiska partiapparat kontrollerar vid den tiden delstatens delegater i representanthuset, senaten samt också guvernören i Missouri. Truman kommer också att kallas ”delegaten från Pendergast”.

Stödet från Pendergast har fört Truman från en position som domare på regional nivå till USA:s senat. Och därefter blir Truman Roosevelts vicepresident vid valet 1940.

Och sedan blir Truman USA:s president i valet 1944. Tio år efter att han valts i ett delstatsval som präglades av våld och fusk.

Året efter det blir han president när Roosevelt avlider.

Så fungerar strukturer.

Nu kanske någon tänker att Harry S Truman kom att lösgöra sig från dessa strukturer när han väl blev vicepresident och sedan president.

Men se, så fungerar inte de där strukturerna.

1946 ska det hållas demokratiska primärval, och Truman vill bli av Roger Slaughter, en demokratisk kongressman från Missouri som driver en annan linje än Truman i flera frågor.

Pendergast-apparaten träder i funktion. Nu leds den av Tom Pendergasts brorson James som ser till att apparaten stöder Slaughters motståndare Enos Axtell … som förstås vinner.

Lokaltidningarna skriver om det uppenbara valfusket. De federala myndigheterna vägrar agera, men en lokal åklagare inleder en förundersökning som leder till 71 åtal.

Bevismaterialet i form av bland annat misstänkta valsedlar förvaras i ett kassaskåp i en domstolsbyggnad.

En natt tar sig tjuvar in i byggnaden, spränger kassaskåpet och tar med sig bevismaterialet.

Det blir ingen rättegång.

Som Jönsson-ligans Dynamit–Harry brukade säga: "Vilken jädra smäll!" 

(Vi fortsätter i morgon med fler fascinerande historier om demokraternas valfusk genom historien i USA. Och då ska vi titta närmare på hur republikaner och media reagerat på valfusket – det gör det lättare att förstå vad vi ser i dag.)