En före detta statsminister går in på Rönnells för att söka återfinna urkällan till sina visioner.
Det finns något som kallas "guilt by association". Statsmedias ledning tillämpar istället för egen del "honor by association"
Kate Webb, australiensisk kvinnlig reporter som skildrade Vietnam-kriget. Från frontlinjerna. På bilden ser vi henne i den alltid korrekta reporterposen; penna, block, cigg. Webb sa upp sig från sitt reporterjobb i Australien och drog till Vietnam. Hon var inte ensam som kvinnlig reporter i det kriget. Jurate Kazickas ställde upp i en frågesport så att hon fick ihop pengar till en enkel biljett till Saigon. Catherine Leroy fick ett stipendium men istället för att använda det till avsett ändamål köpte hon en enkel till Pnom Penh. Det som verkat känneteckna alla kvinnliga reportrar i det kriget är att de inte skickades dit av sina nyhetsbyråer eller tidningar – de åkte ändå och kämpade sig in i spalterna genom att de helt enkelt var bra. Kvinnliga journalister har alltid funnits där i frontlinjen, och det har alltid förundrat mig att nutida kvinnliga journalister inte grävt fram fler av dem ur arkiven för att få en egen historia. Kate Webb har åtminstone fått pryda ett frimärke i år i Australien.
"Men det räcker inte med att unga människor ska sluta drömma om att de en dag i sitt laboratorium på Mars ska lösa cancerns gåta – män ska också upphöra av vara män får vi lära oss i ett reportage om något som kallas 'killmiddagar'."
Sergeant Paavo Nurmi instruerar sina mannar under finska vinterkriget.
Väldigt mycket gratulationer från svenskt håll till Finland på 100-årsdagen. Men i dessa tider då man ska be om ursäkt för precis allting vore det ju på sin plats kanske att varje svensk gratulation skulle föregås av ett lite förläget och försynt:
"Ähum, och så jo – det där med Sigfrid Edströms lömska lobbying för att Paavo Nurmi skulle bli avstängd som proffs – det är väl glömt och förlåtet? Eller hur? Ni vet väl vad som kännetecknar svensk kultur – ställs man inför begåvningar som har karaktären av en naturkraft så hittar man en korridor man kan vandra runt i mygla i tills dess att naturkraften är betvingad."
Paavo Nurmi tar fem guld i OS i Paris – och det gör han i mördande värme; 1500 meter, 5000 meter, individuell terränglöpning, terränglöpning för lag, 3000 meter för lag.
Han hade med största säkerhet tagit guld på 10000 meter också om han fått ställa upp.
Guldmedaljerna på 1500 meter och 5000 meter tog han trots att det bara var två timmar mellan loppen.
Men svenskt korridormyglande berövade honom möjligheten att ställa upp i OS 1932 då han hade tänkt kröna karriären med ett OS-guld i maraton också. (Lömskt nog blev han aldrig ens proffsförklarad – han fick bara inte ställa upp – byråkraters vanliga illasinnade skapande av ett limbo-läge ... )
Som om det bekom Nurmi – han förflyttade sin energi till affärslivet – öppnade klädbutik, startade byggföretag, investerade och blev till slut en av Finlands rikaste män.
Inte illa för en person som växte upp i en hantverkarfamilj med sex personer – på 40 kvadratmeter.
Och jo, han älskade klassisk musik också och spelade violin.
Nurmi förkroppsliga för mig det bästa med Finland, ett slags Sparta vid Östersjön (– och jo, självklart deltog han i försvarskrigen mot Sovjetunionen).
Att hans smeknamn var "Suuri vaikenija", "Den store tyste" – är förstås självklart när man betänker att han på sin 75-årsdag lugnt konstaterade:
"Världslig berömmelse och ryktbarhet är värt mindre än ett ruttet lingon".
En hel del av det finns kvar i den finska folksjälen så – det är bara att gratulera. Och att studera en gammal filmupptagning av ett av Nurmis lopp säger oss kanske mer om den där folksjälen än en bok av en finsk författare.
"I Hagalund var det som om människors drömmar materialiserades med hjälp av deras flit och hantverksskicklighet. Vem skulle väl komma på tanken i dag att pryda sin villa med dekorationspelare och voluter?"
Torget i Hagalund. 1930-talet.
En del julklappar smäller högre än andra.
Sitter och letar bilder till ett jul. Är på jakt efter bilder med retrokänsla – inte Jenny Nyström, mer Norman Rockwell – så jag bläddrar på nätet i amerikanska kataloger och bildbanker och plötsligt dyker de här två 1950-tals annonserna för lämpliga julklappar upp på skärmen.
Till och med jag som annars är en nästan fanatisk försvarare av "Second amendment" och den rätt att bära vapen som den amerikanska konstitutionen ger medborgarna kommer på mig själv med att tänka att:
"Men de är nog inte riktigt friska i det där landet".
Kurerar mig dock snabbt med att läsa om Christopher Hitchens kolumn i ämnet från tidigt nittiotal:
"The only thing wrong with this picture, as far as most liberals seem to be concerned, is that more people are tempted to go and buy a gun. On its own, of course, this is a stupid and desperate gesture and, in many cases at lease, increases the chance that you are handing your assailant a gun. But an equally valid conclusion from that objection would be that more people should be better instructed in the care and use of a defensive weapon. This would improve the odds, either in the case of an attack by a common criminal or in the case of an unlawful trespass by some gargoyle from the Bureau of Alcohol, Tobacco, and Firearms. Better to be judged by 12 than carried by six, as they say."
En religion som utvecklats i fel riktning, som bara blir alltmer förtryckande för de egna troende och farlig för de icke-troende måste mötas med förbud i västvärlden.
Det finns en mycket märklig argumentationsgång som dyker upp i diskussioner om islamistisk terror; den innebär att man hävdar att de som är islamistiska terrorister inte vet något om islam.
Argumentet finns i två varianter.
1. Terroristen har ett dåligt grepp om Koranen, typ: han kan inte recitera tillräckligt många suror.
2. Om nu terroristen ändå visar sig kunna recitera ett inte föraktligt antal suror så säger man att han inte förstår deras innebörd och att de är tagna ur sitt sammanhang.
Argumentet framförs gärna av representanter för det muslimska prästerskapet och upprepas förstås mer än villigt av icke-muslimer som tror att frågan egentligen gäller sådant som muslimska invandrares rättigheter i deras nya land.
Och det är ju inte det en debatt kring dessa frågor egentligen gäller.
De tidiga kristna frälstes och värvades under en period då den teoretiska grundvalen var svag – och dessutom lite känd – det som höll samman de urkristna församlingarna var ju tankar och bud så enkla att de i dag närmast skulle uppfattas som memer.
Inte ens de tolv apostlarna värvades av Jesus genom mer ingående teoretiska resonemang. Det var inga föreläsningar från Jesus sida som fick Filippos, Tomas eller Jakob att hänga på. Andreas och Petrus fick förvisso en rejäl fiskfångst – men som teologisk skolning lämnar det väl en del att önska.
Alltså – frälsning och omvändelse till en tro är (oavsett religion) ofta en fråga om en uppenbarelse i ögonblicket – en upplevelse av något större – inte en följd av idogt tragglande av skrifter och urkunder.
Så en ung invandrare som sitter i svenskt fängelse för misshandel, rån, allmänt småtjuvande och vapeninnehav – och där konverterar till islam gör något som är tämligen vanligt i fängelser.
Här är det värt att påminna om att frälsning i fängelsemiljö inte är förbehållet individer som har sina kulturella rötter i länder som domineras av islam – människor som blir frälsta in i en kristen tro är ju inget ovanligt i sådana miljöer – i USA är det till och med tämligen vanligt.
Men det talas väldigt lite om detta eftersom de som blir kristna under sin tid bakom murarna ofta går in i ett nyktert, skötsamt och strävsamt liv efter frigivningen – i vilket fall går de inte efter frigivningen in hos närmaste skräddare och ber honom sy en självmordsbombarväst.
Eftersom frälsning således i både islam och kristendom kan komma efter uppenbarelse och upplevelse kan vi inte gärna hävda att bindgalna, mordiska IS-terrorister inte har rätten att hävda att de är goda muslimer.
Egentligen lika lite som vi kan frånerkänna Göran Greider rätten att kalla sig kristen efter det att han sett Jesus i sitt kök i Årsta.
Jag skulle kunna hävda att Greider inte är någon riktig kristen eftersom Gud garanterat inte tycker att vi ska betala 99 procent i skatt och bara få behålla en procent som "fickpengar".
Men det vore ju fel sorts diskussion – Gud håller sig inte med partibok eller en skattepolitik.
På samma sätt är en god, fredlig och välintegrerad imams avståndstagande från IS och hävdande att mördarbandet inte står för islam tämligen poänglöst – eftersom medlemmarna i mördarbandet faktiskt uppfattar sig som muslimer.
Tycks det som en orättvis jämförelse? Tycker du att man inte kan jämföra en märklig syn på skatter med mord och terror?
Men den är ju inte det minsta orättvis. Och det är skillnaden i det man jämför som är själva poängen.
Religioners farlighet eller ofarlighet kan inte bedömas efter deras urkunder och ursprungliga berättelser och genom de strider som förts om vilken tolkning som är den rätta.
De kan endast bedömas över tid och genom hur de utvecklas.
Och om vi ser hur kristendomen utvecklats så kan det inom ramen för den förvisso uppstå märkliga riktningar som Svenska Kyrkan eller lätt vrickade frikyrkor med 42 medlemmar i den amerikanska mellanvästern.
Men detta kan inte jämföras med de krafter som utvecklats över tid inom islam – IS, Al-Quaida, Al Nusra, talibanerna – och som om det inte räckte med det har vi stater som Turkiet, Pakistan, och Saudiarabien; stater som förtrycker sina egna invånare (i Pakistan hålls dessutom hundratusentals kristna som slavar) – och de understödjer internationell terrorism.
Det finns inga kristna terrornätverk som med blod och svärd och automatkarbiner och med hänvisning till Bibeln försöker upprätta Guds rike på jorden – och döda otrogna (Det närmaste vi kommer där är väl The Lords resistance army i Uganda.)
Det finns heller inga korsfararstater som understödjer sådana kristna terrornätverk.
Förvisso finns det kristna fundamentalister i USA – men ingen kan ju hävda att de spelat någon roll för landets invasioner i Västasien.
Man behöver inte vara troende av något slag för att inse att kristendomen har bestått provet – den har utvecklats i en fredlig riktning – den kännetecknas mer av sin vilja att hjälpa människor – även de som är av annan tro – eller ingen tro alls. En uppräkning av de övergrepp som begås av präster inom olika kyrkor i dag påminner oss förvisso om offrens lidande – men kan inte på något sätt jämföras med det som sker i islams namn.
Islam däremot fungerar som plattform för olika terrorgrupper och terrorstater som för ett krig inte bara mot dem som anhängarna anser är otrogna och kättare inom islam utan också mot hela västerlandet.
Det har gått 1500 år – och islam fortsätter i sin kulturkrets att vara plattform för och grogrund för förtryck, orättvisor, död och misär.
Rimligen borde religionen därmed ha bevisat sin egen farlighet – vilket förstås inte innebär att varje muslim är en potentiell terrorist eller på minsta sätt ska förnekas fri- och rättigheter.
Det innebär bara att västerlandet måste föra en hård idékamp mot islam och hävda att det är en religion som är oförenlig med de värden som utvecklats i den västerländska civilisationen.
Och det är nödvändigt att snabbt enas om hur och i vilken form religionsutövandet när det gäller islam ska begränsas.
De fri– och rättigheter vi har i västerlandet är ett skydd för att vi ska kunna leva enligt våra grundläggande värden. En religion som islam som utgör ett fundament för en kultur som står mot våra värden och hotar dem kan alltså inte omfattas av religionsfriheten.
"En nu sedan länge etablerad och dominerande sanning bland många deltagare i det svenska offentliga samtalet är att en rejäl dos "kultur" botar det mesta..."
Vi vet hur det gick. Alltså firar vi av någon obegriplig anledning en utveckling där Mitterand & Macron på något sätt ska ses som höjdpunkter i ett lands utveckling.
