Frankrikes nationaldag och en svensk förebild

Vi vet hur det gick. Alltså firar vi av någon obegriplig anledning en utveckling där Mitterand & Macron på något sätt ska ses som höjdpunkter i ett lands utveckling.

Ja, så var det den där dagen igen.
14 juli.
Frankrikes nationaldag – och alla som anser sig stå på den där lite mer ljusa sidan av historien förväntas tycka att det är väl något att fira och så uttrycker man något slags “grattis” till fransmännen, kanske lite skumpa också – det är ju fint det där med “Frihet, jämlikhet och broderskap”.
Dock – blev det så mycket av den parollen?
Hur många i Sverige säger något positivt på årsdagen av ryska revolutionen – möjligen någon övervintrande AKP:are uppe vid polcirkeln.
De parollerna var ju också fina; slut på kriget, jorden åt dem som brukar den– och så vidare.
Ingen i Sverige högtidlighåller heller den mexikanska nationaldagen (kanske för att ingen vet när den infaller) – och vi låtsas inte om den 1 oktober trots de vackra slagord som kännetecknade den kinesiska revolutionen.
Vi låtsas inte om de där revolutionerna för att vi vet hur det gick.
Död, elände, misär och förtryck i en nästintill obegriplig omfattning. Då spelar det ju mindre roll vad som stod på banderollerna när revolutionerna genomfördes.
Att den franska överheten fortfarande kan få till ett firande är svårbegripligt och än mer att det internationellt sett ses som en dag då man högtidlighåller ett steg framåt för mänskligheten.
Det är lite märkligt – för vi vet ju hur det gick – även i det fallet.
Inte ett brutalt massförtryck i samma omfattning som i de nyss uppräknade fallen, även om det var en brutal omvälvning – minns bara massmorden i Vendée och slakten på en kvarts miljon människor.

Såvida man inte räknar en gigantisk byråkratisk stat som steg framåt i utvecklingen så är väl Frankrikes nationaldag och den franska revolutionen inte så mycket att glädjas över. Och man kan ju tycka att resultatet av en revolution som lovade så mycket kunde frambringat mer framträdande ledare än Mitterand, Chirac, Sarkozy och Hollande. Knappast värdiga representanter för en stor nation, möjligen lämpliga företrädare för ett företag som säljer undermåliga damunderkläder.
Men – kan man verkligen överhuvudtaget tala om Frankrike som en stor nation?
Är det inte rimligare att se det vi kallar för Frankrike som en mängd regioner och nationaliteter som kuvats och lagts under en stark centralmakt med säte i Paris?
Egentligen började väl eländet redan när Vercingetorix förlorade mot Ceasar vid Alesia 52 f. Kr.
Den franska revolutionen kan ju betraktas som att en fraktion av överheten tar kontrollen över staten för att säkra centralmaktens fortsatta underkuvande av regionerna och nationaliteterna som utgör “Frankrike” (vi bör komma ihåg att vanlig folk i ena änden av landet vid den tiden inte kunde göra sig förstådda med dem som bodde i andra änden och kultur, seder och mentalitet skiljde dem åt). Den fraktion som hade makten hade helt enkelt förlorat greppet.
Denna utveckling kröns med att Napoleon låter kröna sig själv till kejsare och centralmakten blir inte mindre brutal – dock blir den vida mer effektiv (och den förpassar direkt det fria själar som Diderot och D’Alembert skapat till de förbjudna tänkarnas giftskåp.)
Så i all enkelhet – känner man ett helt okontrollerbart behov av att högtidlighålla något just i dag som bär ett frihetligt drag – varför inte minnas att det är Sixten Jernbergs dödsdag? Hans ursinnigt individualistiska tjurighet ledde i praktiken till en inställning som präglades av just frihet, jämlikhet och broderskap – som det till exempel skildras av hans landslagskamrat Irma Johansson:
“Det var på mitten av 50-talet när skidlandslaget var på uppdrag i det forna Sovjet. På en ledig dag fick de åka in till Moskva, där rådde ett förfärligt snöoväder. Lastbilar stod längs trottoarerna, kvinnor i långa kjolar stod i rader med stora skovlar och langade upp snö på flaken. Männen satt i hytten och rökte och väntade på full last. Sixten lånade en skovel av en kvinna och ryckte upp dörren till lastbilen och sa på klingade dalmål:
– Sitter du här, stora starka karln och låter kvinnorna langa snö. Ut med dig och skotta!”
Lite mer frihetlig vardagsradikalism helt enkelt.
Lite mindre bombastiska slagord som mest är till för att dölja att utvecklingen inte gått vare sig framåt eller bakåt utan bara stärkt statens makt – som 1789 i Paris.
Alltså – låt oss i dag minnas Sixten Jernberg istället för stormningen av Bastiljen.

Have your say