Viktor Vasnetsov: Apokalypsens fyra ryttare.
"Tron på en nära förestående undergång förenas med tanken på egna och andras totala underkastelse för att göra nödvändiga offer."
San Francisco 1967 ... och nej, det ena behöver inte leda till det andra.
Sitter i kaféet och ser ett nyhetsinslag på stats-TV om de nya knarksederna i Sverige. Mycket knaprande av opiater. Mycket bruk av designerdroger.
Två av veteranerna vid bordet bredvid börjar diskutera eländet.
Veteran 1: "Fan, vad skit de stoppar i sig nuförtiden."
Veteran 2: "Och de verkar ju inte ha något kul!"
Jag: "Men ge er – tänker ni starta NN? Nostalgiska narkomaner? Droger är droger."
Veteranerna tittar på varandra och utbyter blickar genom de vilka antagligen ordlöst kommunicerar en diskussion om huruvida det är mödan värt att förklara tillvaron för mig. Till slut verkar de bli ense om att vanlig hövlighet innebär att de nog måste göra det.
Veteran 1: "På vår tid, när vi började, var det ju en kul grej. Vi träffades, hade picknick i parkerna, spelade och sjöng – det var fest hela tiden."
Veteran 2: "Och de som hade barn tog förstås med dem, vi var som en enda stor familj. En glad familj."
Veteran 1: "Men kolla nu. De sitter i glaskurar vid busshållplatser och blir höga. Eller samlas i parkeringshus och källare. Totalt deppigt."
Jag samlar mig för en utläggning där jag reder ut saker och ting – Men hejdar mig när jag inser att på ett märkligt sätt har de en poäng. Visst romantiserar de sitt sjuttiotal. Men ändå – Humlegården 1973 var ju faktiskt inte som en Stockholmsförort i dag – eller Borlänge.
På samma sätt som inte San Francisco 1967 är opiatdödens amerikanska rostbälte av i dag.
På alla platserna flödade och flödar förvisso narkotika – ändå är det kanske inte riktigt samma sak. Då rökte man på eller tog en tripp för att man hade lyckliga förväntningar om framtiden. I dag drar man däremot i sig droger därför att man inte har några förväntningar alls. Då ville man bli mer levande, nu vill man bli mer död. Jag känner att resonemanget är rätt, men ändå för enkelt och hinner inte reda ut det i hjärnan innan jag hör mig själv säga:
"Ni menar helt enkelt att allt var bättre förr. Även knarkandet."
Veteran 1 och 2 utbyter en blick som säger: "Otroligt, nu fattar han."
Det finns en liten detalj i rapporteringen om riksdagsman Eskil Erlandssons förgripliga handlingar mot kvinnor jag inte riktigt kan förstå, men jag brukar förstås inte begripa politikers beteenden på något område här i livet.
Två av de riksdagskvinnor som berättar om hans tafsande vid luncher i vår folkförsamlings matsal avslöjar att hans händer så att säga fick fötter hösten 2018, och vandrade dit där de absolut inte skulle vara.
Hans beteende rapporterades till två partiledningar men inget händer förrän nu.
Det i sig är märkligt och oursäktligt. Han borde visats på dörren i riksdagen för ett bra tag sedan. Uppenbarligen har han betett sig på det här sättet i långeliga tider.
Den fråga man förstås kan ställa sig är varför inget hände under de där #metoo-kampanjerna? Skulle inte alla karlslokar av det här slaget rökas ut då?
Något säger mig att vi här ser att av problemen med de kampanjerna – de användes också för att göra upp en del personliga trätor och öppna nya karriärvägar.
Män som på olika sätt förnedrat kvinnor kunde dock klara sig om de satt i vissa positioner och inte samlat på sig rätt sorts fiender.
Men tydligen var nu Erlandssons tid kommen.
Den stora frågan för mig är dock det förhållande som konstateras lite så där i förbigående i en DN-artikel. Erlandsson fortsatte att luncha vid dessa kvinnors bord ända tills för en vecka sedan.
Och jag fattar absolut ingenting.
Erlandsson saknar alltså uppenbarligen alla former av vett som inte skäms för att slå sig ner där igen – om och om igen. Hade alla stenar i hans hembygd använts för murbyggen så att han inte kunde krypa ner under en sådan och gömma sig?
Men kvinnorna? Varför stod de inte upp och dängde en Ramlösa i huvudet på honom och skrek: "Karljävel, dra åt helvete. Här ska du inte sitta."
Men istället sitter de där – i månader, och, säger saker typ: "Kan du skicka saltet?" eller "Kalopsen är fin i dag."
Nu kommer jag att få höra att jag lägger skuld på offren – vilket är en fånig invändning – för det enda jag säger är att man rimligen av riksdagsledamöter ska kunna förvänta sig dådkraft, speciellt när den personliga integriteten på ett så obehagligt sätt kränkts. Om de inte står upp för sig själva – vare sig de är kvinnor eller män – hur ska de då kunna stå upp för oss? Kan man inte värja sig själv kan man inte värja andra. Då ska man inte sitta som folkvald.
Exemplet Eskil Erlandsson säger oss på fler sätt än ett ganska mycket om den politiska kulturen här i landet.
Viljan att föra folk närmare varandra leder ofta till att avståndet ökar.
"Gamla bron" i Mostar. Byggd under 1500-talet. Raserad under kriget 1993.
Varför månar DN mer om mödrar som deltagit i massmördande?
Hur frisk är en nation som själv inte kan ta hand om sina sjuka och äldre?
