Det är besvärligt att diskutera politik och ras i en tid då folk tror att de vet allt om sydstaterna därför att de sett en Hollywoodrulle om slaveriet.

Bild längst till vänster: Bill ”Preacherman” Fesperman (nr 2 från v.) ledare för Young Patriots talar på ett möte med Svarta Pantrarna 1969. Notera sydstatsflaggan på Fespermans och den andre vite mannens jeansjackor. Bild uppe till höger: Arbetare demonsterar till stöd för Donald Trump. Bild längst ner till höger: Möte mellan ledarna för Young Patriots och Svarta Pantrarna. Notera sydstatsflaggan.

I en ledare i Aftonbladet skriver Anders Lindberg om varför han anser att det är viktigt att utplåna alla symboler för de sydstater som satte sig upp mot Lincoln och den förtryckande centralmakten.

Jag är på mitt allra bästa folkbildarhumör, och ska därför ta mig tid med att försöka bibringa Anders lite kunskaper om sydstatsflaggan, vänstern och vit amerikansk arbetarklass. Tre saker som är en självklar enhet.

Låt oss gå tillbaka i tiden. Till Chicago på 1960-talet. I stadsdelen Uptown bor det närmare 300.000 människor. De allra flesta av dem fattiga vita som kommit upp från sydstaterna och Appalacherna för att hitta jobb och försörjning i nordstaternas stora industristäder.

De som kommit är en del av den folkvandring som pågått från sydstaterna till nordstaterna alltsedan inbördeskrigets slut 100 år tidigare.

Lincoln och hans horder hade lämnat en helt förödd landsände efter sig. Ekonomi och sociala strukturer var sönderslagna. Men detta hade ju också varit nordstaternas och den starka centralmaktens mål.

Det finns heller inget skäl för dem att återuppbygga södern. De ser hellre att de som finns där söker sig uppåt landet och bidrar till en stor arme av billig arbetskraft.

Först vandrade de svarta upp.

Sedan kom de fattiga vita efter.

Men när vita börjar slå sig ner i Uptown räcker jobben inte längre till.

Där utvecklas en hård och brutal miljö. Den som vill läsa skildringar av polisbrutalitet kan gå tillbaka till den tiden och den staden och studera hur den demokratiske borgmästare Daleys poliskår bankade inälvorna ur de besvärliga vita sydstatare i Uptown som ville ha jobb, sjukvård och skolor. Och nordstatspoliser som mördade vita eller våldtog eller ägnade sig åt utpressning var inget ovanligt.

Det var som en repris på inbördeskriget. Män i blå uniformer gav sig på vita män som var sydstatare. I en samtida artikel beskrivs invånarna i Uptown som ”stolta, fattiga, primitiva, och snabba med kniven”.

Det de var ”stolta” över var sin kultur. Sydstatsflaggan prydde väggarna i hem, barer, affärer och verkstäder. Man bar den påsydd på kläderna. Man bar hatt och gick i boots eller grova kängor.

Nu kommer förstås alla medlemmar av svensk nutida vänster (samt de flesta andra också förresten) att rysa av fasa. Sydstatsflaggan! Hujedamej, det är ju snudd på lika illa som hakkorset.

Hur kunde de! Sydstatsflaggan måste förbjudas! 

Men speciellt medlemmarna av den svenska vänstern kommer att få svårt att hantera följande. Bland de vita i Uptown utvecklades en radikal vänsterrörelse som formerarde sig i rörelsen ”Young Patriots”. (Smaka på det … de kallade sig ”patrioter”.)

Medlemmarna och ledarna för rörelsen stod fast rotade i sydstaternas kultur. På foton från deras möten ser man alltid sydstatsflaggan.

Och de var föraktfulla och misstänksamma mot vita studentradikaler. Young Patriots kände ingen större lust att sitta på långa möten för att lyssna på uppfostrande föreläsningar och textutläggningar framförda av personer från nordstaternas över- och medelklass.

Var Young Patriots med sin sydstatskultur rasister? I vilket fall tyckte inte Black Panther Party det. Young Patriots och de svarta pantrarna byggde en politisk allians. De insåg att de hade en gemensam fiende; de krafter som krossade och ödelade sydstaterna. Samma krafter som nu gjorde att de alla levde i misär.

Enigheten mellan de två rörelserna var självklar.

Det innebär inte att de i vår tids mening förespråkade mångkultur, och trodde att ju mer man blandar och ger av allt desto bättre blir det.

De unga, arga, vita vänsterradikala männen i Young Patriots var genetiskt kodade och fotade i sydstatskulturen.

Detsamma gällde de arga, unga svarta vänsterradikala männen i Black Panther Party – de var rotade i sin kultur och hade inga tankar på att ge upp den.

Men ur denna allians mot staten kunde något stort växt fram.

Men det gjorde det inte.

Vi fick istället BLM och vit masochistvänster som gillar att pryglas hårt av representanter för tredje världen.

Varför? Det diskuterar jag i det nyhetsbrev som kommer ut i kväll. Där berättar jag också mer om Young Patriots, vad som gick fel och vad man kan lära sig av detta. Prenumererar gör du under fliken uppe till höger: ”Boris Bulletin”.

De senaste årtiondena har den svenska överheten hoppas på att Sveriges välstånd ska komma inte från ovan men utifrån. Först var det turister som skulle rädda oss. Sedan flyktingar.

Leif Pagrotsky och Carl Jan Granqvist, två av dem som drev på för att vi skulle sluta arbeta och börja uppleva.

Ingvar Persson påstår i en ledare i dagens AB att Carl Jan Granqvist förändrade folkhemmet. Detta skedde när man flyttade en paviljong från världsutställningen i Sevilla till Grythyttan.

Jestanes, är det så ett folkhem förändras?

Vad månde bli följderna av att Guldbron kommit från Kina till Slussen?

Perssons historieskrivning är möjligen betingad av att han hoppas på en fri lunch nästa gång han passerar Måltidens Hus i Grythyttan.

Historien om Hällefors utveckling behandlas i några kapitel i min bok ”Inte mitt krig” (Finns att beställa på aetatis och Bokus)

Där kan man ta del av berättelsen om hur entreprenörsgeniet Carl Jan tillsammans med kommunens ledning ska rädda en liten bruksort genom att satsa på mat, utbildning och en statypark.

Det var ett led i den kamp som då inleddes mellan små svenska kommuner som avindustrialiserades. Alla skulle de satsa på upplevelser för att locka människor till bygden.

Ingen lyckades.

Definitivt inte Hällefors och nu ser det ut som om restauranghögskolan kanske också flyttas därifrån.

Med 30 års erfarenhet av liknande projekt borde väl alla kunna se det befängda i att en stolt och framgångsrik industrination plötsligt bara ska ge upp. 

Istället för stål, bilar, maskiner ska nu invånarna utanför storstäderna baka kolbullar och servera till holländska turister.

Och så ska man locka alla med att det finns ett nytt stort badhus.

Man upplever sig inte till välstånd.

Man arbetar sig dit.

Och under dessa trettio år av upplevande har landsbygden lagts allt mer öde. Men politikerna i dessa kommuner har inte slutat hoppas på att de ska komma på en attraktion som gör just deras ort till ett Disneyland-by-Mälaren … eller Hjälmaren … eller Vättern … eller vilken liten insjö som helst.

För 20 år sedan började politikerna dessutom hävda att Sverige dragit en vinstlott, alla flyktingar i världen ville till Sverige så nu kunde utvecklingen få riktig hjälp. Tänk all den kompetens som ville hit. Nu kunde vi snacka om besöksnäring med extra allt.

Förvisso kom alla de där pensionaten och hotellen som i årtionden byggts i kommunerna för att ta emot turister till användning som flyktingförläggningar.

Här såg vi också en sammansmältning av de två saker som skulle rädda oss. För det påstods att svensk kultur var fattig innan massinvandringen inleddes. Nu skulle vi minsann kunna bjuda på upplevelser för turister. Nu skulle vi inte väckas av tuppens galande eller industrivisslans tjut utan av böneutropet från moskén.

Och visst – det finns ett segment turister i världen som tycker om att uppleva kaos och kravaller. Men jag är inte säker på att det segmentet är tillräckligt stort för att skapa en framgångsrik besöksindustri i Rosengård och Rinkeby eller Botkyrka.

I två omgångar har vi alltså sett hur politikerna undviker att säga till nationen: 

”Nu måste vi rycka upp oss. Varje samhällsskikt måste kavla upp armarna. Vi ska återigen börja erövra världsmarknaden. Med riktiga produkter, inte ”upplevelser”.

En gång var vi världens främsta industrination.

Vi ska bli det igen.”

Men våra politiker och överheten nöjer sig med rollen som materialförvaltare när de andra lagen går ut på plan.

Men det mest störande med Ingvar Perssons text är följande beskrivning av det gamla Sverige innan upplevelsetomtarna började husera:

Men framför allt var Sverige ett land där mat åts hemma, recepten gick i arv och det serverades lingon till det mesta. Mycket kokt potatis och sås, vit eller brun. Spagetti åt man med köttfärssås, makaroner - gärna stuvade - med falukorv. Pasta talade ingen om.

Systembolaget sålde mest brännvin. Fram till 1971 köptes fler liter starksprit än rött och vitt vin tillsammans. Flaskorna beställdes över disk, helst med ett nummer. På det sättet slapp man uttala namnen.”

Det där är ju bara trams. Förfalskad historieskrivning för att få folk att tro att flottiga pizzor, kebab och falafel i varje gathörn är ett framsteg.

Det svenska köket var och är ett av de stora europeiska köken. Men det finns ett behov hos makterna av att sprida vanföreställningen om att så inte är fallet – att vi fått en bättre matkultur bara för att någon står i TV iförd huckle och lär oss mosa kikärter.

Ingvar Perssons historieskrivning är bara en variant av det Reinfeldtska påståendet om att blott barbariet en gång var svenskt.

Överhetens sossar och moderater står enade i sin kamp för att bryta ner det nationella självmedvetandet.

Det är därför förstås nödvändigt att bryta upp från dem och deras stödpartier.

I Kalifornien lönade det sig att ha en god relation med Kamala Harris när hon var åklagare.

Joe Bidens kandidat till posten som USA:s vice-president pratar gärna om hur hon kämpat för offren för sexuella övergrepp – men hur är det när det kommer till handling?

När hon gjorde sitt första framträdande som Joe Bidens tänkte vicepresident förklarade Kamala Harris att hon alltid ”kämpat för offren för sexuella övergrepp, en kamp inte bara mot förövarna utan också mot tystnad och stigmatisering”.

Och hon inledde också sin karriär som biträdande åklagare med att driva mål som gällde övergrepp mot barn.

När hon därför tio år senare valdes till distriktsåklagare fanns det många som hoppades att nu skulle de äntligen få rättvisa.

Men det fanns också många som oroade sig i den katolska kyrkan i staden.

Kamala Harris föregångare Terence Hallinan hade nämligen i åratal byggt upp en omfattande dokumentation om övergrepp utförda av katolska präster i San Francisco.

Han begärde ut personalakter från kyrkan i stiftet och kunde med hjälp av dessa börja förhöra misstänkta förövare, och samla uppgifter från offer och vittnen.

Enligt en kalifornisk lag från 1994 var det möjligt att retroaktivt ställa personer inför rätta när det gällde sexuella övergrepp mot barn även om preskriptionstiden enligt tidigare lagstiftning löpt ut.

Men ett utslag i USA:s högsta domstol 2003 upphävde denna lag i Kalifornien. 

Alla de hundratals offer som i San Francisco haft förhoppningar om att distriktsåklagaren skulle ställa förövarna inför rätta fick nu istället inrikta sig på att driva det hela som skadeståndsmål.

Men de och deras advokater tappade inte modet. De skulle ju ha tillgång till de tusentals akter som Hallinans medarbetare samlat in. Det hade han uttryckligen lovat.

Men när Kamala Harris tillträder som distriktsåklagare hemligstämplas alla akter.

Hon låter meddela att det är av omsorg om offrens integritet. Inte ska alla hemska detaljer komma till allmänhetens kännedom.

Men det är ju just det offren vill och de protesterar högljutt.

Det hjälper inte.

Inte en enda gång under Kamala Harris tid som distriktsåklagare bistår hennes myndighet offer med information när de inför rätta driver skadeståndsprocesser mot katolska kyrkan som skyddat dem som begått övergrepp. I många fall har det rört sig om präster som kan betraktas som serievåldtäktsmän, som Austin Peter Keegan som anklagats för 80 våldtäkter begångna under närmare tre årtionden. Han arresterades men släpptes efter Högsta domstolens utslag.

Den katolska kyrkan är en mäktig politisk kraft i San Francisco och har ett stort inflytande bland irländare, italienare och latinamerikaner.

I den hårda kampen som stod mellan Harris och Hallinan om vem som skulle bli vald till distriktsåklagare kunde de katolska rösterna bli avgörande.

I Hallinans fall var det uppenbart att han om han omvaldes skulle driva fallen med pedofilpräster hårt. Många satt redan häktade.

Man kunde anta att Harris skulle följa i hans fotspår – och kanske vara ännu strängare – hon hade ju i valkampanjen anklagat Hallinan för att ”vara för mjuk”.

Men efter Harris seger upphör allt arbete i frågan. All information hemligstämplas och Harris besvarar inte ens försök till kontakt från den organisation som representerar offren.

Kamala Harris löfte om hårdare tag kom heller inte att gälla prostitution. När polisen kunde leda i bevis på att två nattklubbar egentligen var bordeller släppte Harris fallen. Det blev inget. Klubbarna ägdes av en vän till hennes före detta partner som fortfarande var hennes ständige mentor och välgörare: Willie Brown.

En av de första som gav sitt stöd till Joe Bidens val av Kamala Harris var George Soros. Han har tidigare varit en bidragsgivare till hennes kampanjer.

Han är också en av grundarna av OneWest bank. 2013 utreddes banken för att olagligt ha vräkt tusentals husägare i Kalifornien.

Kamala Harris som då var Kaliforniens justitieminister lade ner åtalet.

"Gå vidare, här finns inget att se", har länge varit ett vanligt budskap från överheten när en av dess medlemmar anklagas för övergrepp.

Cyril Smith, politiker, pamp, pedofil.

I Aftonbladet har Ann Charlott Altstadt fått till en text om Qanon. Hon ser rörelsen som farliga konspirationsteoretiker eftersom anhängarna hävdar att mycket mäktiga pedofilgäng härjar i USA. Gäng som dessutom ägnar sig åt barnamord.

Problemet med texten är att den för den oinsatte får alla tankar på att det skulle vara på det sättet att verka löjliga. Altstadt undviker att diskutera den underliggande verkligheten och nöjer sig med att återge några felaktiga förutsägelser från Qanon, fnissa lite åt några av teorierna samt slutligen avfärda det hela med att om inte annat så måste de vara galna eftersom rörelsen stöder Donald Trump.

Altstadt bidrar därmed till de mörkläggningsoperationer som pågått i årtionden i västerlandet för att skydda mäktiga pedofiler.

Jag ska i dag och i morgon diskutera några exempel. Och jag kommer inte att utgå från Qanons teorier eftersom jag inte är en anhängare – utan jag utgår från sådant som är känt, men som media och makthavare inte låtsas om eller aktivt mörklägger.

Altstadts uppfattningar kan bara få genomslag i en samtid utan närminne. Så jag får väl bidra till en förbättring av detta minna.

Vi tar Storbritannien i dag och USA i morgon.

Den brittiske biskopen i anglikanska kyrkan Peter Ball utreddes av polisen i början på 1990-talet men kom undan med en varning efter att ha erkänt sig skyldig. Han avgick som biskop. Han tilläts fortsätta predika och verka som präst.

2015 döms han för övergrepp på 17 tonåringar.

2 år och 8 månader.

Släpptes efter halva tiden.

Neil Todd hette en av dem som anklagade Ball 1993.
Ingen trodde honom. Nedbruten tog han sitt liv 2012. En sak är när ingen tror på dig. Det är illa nog. Men ni kan föreställa er hur det känns när man ser hur den man anklagat för brutala övergrepp får offentlig uppslutning av de mäktigaste och mest kända i landet.

Vid rättegången 2015 avslöjades det just hur mäktiga män ställt sig på Balls sida, däribland ärkesbiskopen av Canterbury. Bland balls vänner ingick också politiker i parlamentet och han brukade skryta om sin vänskap med Margret Thatcher.

En internutredning som den anglikanska kyrkan gjorde 2017 talade om hur ”de allra högsta kretsarna” i kyrkan och samhället intrigerat i början på 1990-talet för att skydda Ball.

Ärekbiskopen och andra biskopar mottog redan de första åren på 1990-talet flera brev från offer som berätta mycket konkret om övergreppen; hur de tvingades be nakna, ha samlag med varandra i hans åsyn och krypa ner i hans säng till honom.

Ärkebiskopen och de andra biskoparna gömde undan breven. Polisen fick aldrig se dem under sin utredning 1993. Breven kom fram långt senare.

Den viktigaste beskyddaren var prins Charles.

I ett brev 1995 till Ball skriver prins Charles:

”Jag önskar jag kunde göra mer. Jag vänder mig så otroligt starkt mot de monstruösa fel som gjorts mot dig och det sätt på vilket du blivit behandlad.”

Det här är alltså två år efter det att Peter Ball faktiskt erkänt sin skuld för att slippa rättegång och komma undan med en varning.

Han flyttar senare in som hyresgäst i ett hus som Charles köpt loss åt Ball och hans enäggstvilling Michael. Denne är också biskop och de två startade redan 1960 ett kloster vilket gjorde att de kom i kontakt med många unga män och pojkar.

Nu kan ju Altstadt säga. Ja, men det där är illa, men bara ett enskilt fall.

OK.

Då tar vi nästa engelska fall.

Barnprogramledaren Jimmy Saville begick övergrepp mot uppemot 450 pojkar och flickor.

I åratal skrattade myndigheter och polis åt anmälningar från offren, typ: ”Hahaha, lilla toka där. Det vet väl alla att Jimmy Saville är barnens bäste vän.”

När bubblan slutligen spricker arresteras 18 personer i underhållningsvärlden och media. Rolf Harris, den mest kände får fem år och nio månader i fängelse för övergrepp som pågått i årtionden.

Många såg, många visste. Ingen av dem brydde sig. Alla teg. Ibland i decennier.

Jag undrar om Altstadt tycker att det räcker?

Man vet aldrig, så vi tar ett exempel till:

2012 begär den brittiska parlamentsledamoten Tom Watson att det ska startas en ordentlig utredning om misstankarna att politiker, affärsmän och kulturfolk ingår i en pedofilring som ägnat sig åt sina aktiviteter framförallt på ett fashionabelt pensionat i sydvästra London. Han menar att pedofilringen fortfarande är verksam i nya former, men fortfarande består av mäktiga män.

Polisen utreder det hela i två år.

Redan 1982 har pensionatet fått myndigheternas ögon på sig, och man misstänker att det är en bordell för homosexuella och pedofiler. För att vara ett pensionat var faciliteterna kanske lite ovanliga. Bastu, solarium och en studio för filminspelningar.

60 poliser genomför en razzia under en tillställning. Paret Carole och Haroon Kasir som driver inrättningen får en villkorlig dom.

Carole kommer under de följande åren att berätta för personer i sin omgivning att hon har foton på många av gästerna. Hon förvar dem inlåste i ett bankfack.

1990 hittas hon död. Självmord med insulin.

Problemet med utredningarna visar sig bland annat vara att polisen saknar dokument från razzian 1982 och förhören. Borta. Slarv i arkivet.

Lika slarvig har man varit med arkiveringen av de filer som är kopplade till hemliga utredningar som inletts 1983. Då lämnar parlamentsledamoten Geoffrey Dickens in handlingar till inrikesdepartementet och justitiedepartement där han han hävdar att det finns en pedofilring i parlamentet.

Detta kommer upp i ljuset efter det att de av Tom Watson framdrivna utredningarna börjar 2012.

Men alla de 114 akterna kopplade till till Dickens ursprungliga dokument är … borta. De är allt bra slarviga de där arkivarierna.

(Då och då har senaste åren ett och annat dokument flutit upp, vilket är ett tecken på att de kanske inte är så försvunna ändå.)

Utredningarna avslutas med att den stora dementimaskinen rullar igång. Inga gamla dokument finns, förhören med mäktiga utpekade män ger inget. De nekar förstås. Och det visar sig att Carl Beech, ett av vittnena är mytoman (han får 18 år i fängelse).

Den sanning som nu proklameras är att det rörde sig om rök utan eld. Inga bindande bevis finns mot alla de utpekade.

Det här kommer ofta att användas mot Tom Watson de närmaste åren, han utmålas som en obalanserad konspirationsteoretiker.

På så sätt kan man tona ner de fasansfulla avslöjanden som trots allt beläggs. Som de om Cyril Smith. Där råder inget som helst tvivel om att han var en flitig gäst på pensionatet.

I utredningarna efter 2012 framkommer det att under Smiths aktiva tid som politiker har det inkommit 144 anmälningar mot honom om sexuella och fysiska övergrepp mot pojkar.

När han grips i början på 1980-talet efter en anmälan släpps han efter några timmar. Säkerhetstjänsten har ingripit, hänvisat till rikets säkerhet och alla dokument förstörs.

Smith är från början parlamentsledamot för Labour från Rochdale, går sedan över till Liberalerna.

Smith kom att bli inflytelserik i det Liberala partiet och var en dominerande figur i sin hemstad Rochdale. Han blir en känd figur i TV och radio, populär i populärkulturen, framträder ibland med sin gode vän Jimmy Saville.

Hemma i Rochdale är Smith bland annat med och finansierar ett hem för pojkar.

Rochdale är också platsen för en av de största pedofilskandalerna i Storbritannien – där rullas 2011 och de kommande åren en pedofilring upp som organiserats av pakistanier. De har kidnappat och drogat unga flickor och pojkar på driven och gjort dem till sexslavar. För sitt eget nöjes skulle men också för att kunna sälja dem till andra. En parlamentsledamot för Labour från staden försökte i åratal få polis och myndigheter att undersöka vad som pågick men mötte med anklagelser om rasism.

I Rochdale ser vi den totala pedofila kulturen. Mycket mäktiga pedofilpolitiker driver barnhem och skyddas av landets säkerhetstjänst (det är ställt bortanför allt tvivel).

Lite längre ner i samhället härjar pakistanska pedofilligor som leverera kidnappade barn till hugade spekulanter. 

För mig låter det här som något som ligger väldigt nära Quanon.

Eller?

Nu kan ju Altstadt hävda att Quanon-teorierna också talar om barnamord.

Nåväl.

Sidney Cooke dömdes till dubbla livstidsstraff 1999. Han var ledare för en pedofil–liga som kidnappade barn, gängvåldtog dem under orgier och sedan ritualmördade dem.

Hans härjningar började redan på 1970-talet. Cooke dömdes för tre fall av mord, men han och hans gäng – som också levererade barn till VIP-fester – misstänks för att ha mördat upp till 20 barn.

En av medlemmarna i Cookes gäng arbetade som manlig prostituerad på det fashionabla pensionatet. Kopplingarna utreddes aldrig. 

(I morgon ska vi här diskutera liknande företeelser i USA. Den som blir prenumerant på mitt nyhetsbrev kan också ta del av ett resonemang i kvällens brev om vilka mekanismer som får Altstadt och andra att skriva som de gör och därmed delta i mörkläggningsoperationer. 

Prenumerant på nyhetsbrevet blir du genom att gå in på fliken ”Boris Bulletin.)

Det är populärt att tala om förtryckande rasistiska strukturer i Sverige. Vissa verkar det dock vara omöjligt att upptäcka.

Då det varslades om att sultanatets heliga bok skulle brännas av otrogna hundar kallade imamen ledarna för sina kristna och judiska undersåtar till sig. De lämnade alla genast sina värv och sysslor för att betyga imamen sin trohet; den kristne, såväl som juden. I skaran som ilade för att hörsamma imamens kallelse fanns kaplaner och rabbiner samt världsliga ämbetsman.

Alla ville de visa sin underdånighet och vördnad.

Nej, det är är inte ett utdrag ur någon krönika som beskriver icke-muslimers frivilliga underkastelse under sultanen i det ottomanska väldet på 1700- och 1800-talen.

Händelsen inträffade i Malmö häromdagen då representanter för olika kyrkor och partier följsammt hörsammade kallelsen från stadens muslimska ledare om att infinna sig för att visa sin solidaritet inför Rasmus Paludans påtänkta Koran-bränning.

”Det här blev bättre än vi tänkt”, förklarade inbjudaren Ramadan Boussaidi, ordförande för Islamiska förbundet i Malmö.

Utvecklingen i Malmö visar varför islam är en omöjlig religion i Sverige. Vi har att göra med hundratusentals människor som är bärare av traditioner och mentaliteter från en helt annan kulturkrets.

Såvida de inte direkt vid inträdet i det nya landet har möts av krav på verklig assimilering kommer de att leva i enlighet med sin tradition, kultur och mentalitet.

Men de har inte möts av det utan tvärtom hälsats som en grupp som ska bidra till Sveriges utveckling just i sin egenskap av kommande från den muslimska kulturkretsen.

Därför ser vi nu hur ottomanernas sätt att historiskt sett utöva makt över erövrade områden växer fram i Sverige.

Och fostrade som muslimerna är i en kulturkrets där muslimer anses överlägsna kristna, judar, hinduer och vad det nu vara månde kommer de att se överlägsenhet även här som självklart. De må sedan vara djupt troende eller sekulära muslimer. Deras mentalitet är densamma; det hör till den naturliga ordningen att vi betalar tribut till till dem.

Prästernas och rabbinernas uppslutning i Malmö påminner om den grekisk-ortodoxa kyrkans underkastelse under sultanatet i Konstantinopel där hovet kontrollerade utnämningar, avsättningar och vem som skulle bli patriark i den kristna kyrkan. (Den en gång kristna socialdemokratiska organisationen Tro och Solidaritet fick i helgen en muslimsk ordförande.)

Den svenska statens beredvillighet att betala bidrag till individer samt en miljard i stöd till muslimska föreningar och förbund är att betrakta som en nutida svensk variant av ”jizyah” – den speciella skatt kristna tvingades erlägga till sina muslimska härskare.

När vi ser hur förortsgängen rekryterar svenska barn och ungdomar på skolgårdarna som knarkkurirer och återförsäljare är det en moderniserad variant av ”devshirme”, det som de kristna på Balkan minns som ”blodsskatten”, och som innebar att sultanens ämbetsman årligen kunde ta barn från deras kristna föräldrar för att fostra dem till soldater eller byråkrater i sultanens tjänst.

Förnedringsrånen är något som växer fram ur samma mentalitet. Svenskars barn är inget värda.

Om jag överdriver?

Inte alls. Jag diskuterar i enlighet med politiskt korrekt och påbjuden doktrin. Vi har ju i åratal nu fått höra om hur gamla mentaliteter lever kvar i det svenska samhället. Nationen påstås fortfarande ha strukturer som är baserade på (en tämligen minimal) delaktighet i slavhandel. Varje skola och myndighet sägs ha väggar inpyrda med rasism.

I dessa fall går det alldeles utmärkt att tala om, och med förstoringsglas och mikroskop leta efter, spår av strukturer, mentaliteter och kultur som är tecken på en levande svensk rasism. 

Men vi talar aldrig om den mentalitet och kultur som växt fram under århundraden i brutalt styrda samhällen i Västasien. Mentaliteter och kulturer som i högsta grad är levande där – och som nu förts hit. och som börjat forma vårt samhälle.

Avskurna sedan länge från verklighet och människors vardag försöker nu kultursidornas skribenter hantera konservativ samhällskritik.

Margit Richerts märkliga recension av Douglas Murrays bok kan bero på att både läsning och skrivande skedde på en mindre lämplig plats.

På Aftonbladets kultursidor oroar man sig numera för ”konservatismen”. Den verkar vara på offensiven. Men Kajsa Ekis Ekman längtar tillbaka till forna tiders konservativa. Oklart vilka hon menar. Jarl Hjalmarsson? Sven Stolpe? Christian Lundeberg?

Hon erkänner lite försiktigt också vissa egna konservativa personlighetsdrag:

”Jag grips av obehag när ett varumärke byter logga, och det har blivit värre med åren: jag har blivit nostalgisk i förhand.”

Nåja, konservatism kanske aldrig handlat så mycket om varumärkens byte av logga, men om man som Ekis Ekman och Åsa Linderborg brukar shoppa sig glad är det förstås stressande om man går vilse under inköpspromenaderna.

Ekis Ekman nämner ett antal nyutkomna böcker av nutida konservativa skribenter och noterar att verken präglas av en viss ”friskhet” i språket medan hennes egen vänsters språk befinner sig i en process av ”stagnation”. Jag förstår inte varför hon verkar förvånad, så blir det när man klippt kontakten med verkligheten, slutat beskriva den och analysera den. Språket blir dött och uppblåst. Silikonprosa.

Ingen av de konservativa författare vars namn hon nämner finner dock någon nåd när det kommer till deras ståndpunkter:

”Det konservativa tänkandet visar här sina inbyggda begränsningar. Hur friskt än språket må vara, är analysen fast i en viss mall: bilden av den successiva degenerationen. De flesta konservativa analyser kan sammanfattas med: ”Det blir allt värre.” Lösningen är alltid att gå tillbaka till i går.”

Nej, visst är det så. Lösningen är inte att vi går tillbaka till ”i går”. Det är ingen varaktig lösning på de grundläggande problem som kännetecknar Sverige.

Men det blir trots allt bättre om vi går tillbaka till Sverige som det var 2010, 2000, 1990, eller varför inte 1960. Så en konservativ lösning räddar oss inte. Men det förhindrar att vi får det än sämre.

Ett av de verk Ekis Ekman nämner är Douglas Murrays ”Kollektiv galenskap”.

Det är andra gången på mycket kort tid som AB ser det som nödvändiga att släppa fram en skribent som ger sig på denna bok.

Den förra var Margit Richert som fick huvudvärk och blev illamående av boken. Eftersom hon inte verkar läst ”Kollektiv galenskap” antar jag att hon fortfarande ligger kvar under den där sängen där hon gömde sig när maken Thomas Engström skulle få henne att sluta kröka och börja skriva. Därav illamåendet. Det berodde inte på boken.

Kanske ska hon vänta lite till innan hon kryper fram och sätter sig vid tangentbordet?

Det som gör ”Kollektiv galenskap” till en användbar bok är att Murray undviker att analysera varför vår tid präglas av politisk galenskap och masspsykos. Klokt. Det kan ju bero på mjöldryga. Vem vet på vad veganmuffinsen som serveras på Stockholms kaféer bakats? Så låt oss lämna orsakerna därhän. Det kanske faktiskt är en fråga för inspektörerna från Miljö- och hälsa.

Vad Murray försöker göra är istället att peka på det ologiska och osammanhängande i de idéer som torgförs i dag när det gäller kön, identitet och ras.

Innan man kan diskutera dessa uppfattningar måste de som hävdar dem skapa en inre logik i sina uppfattningar – inte bara utgå från sina egna känslor och upplevelser av att andra förtrycker dem och inte förstår dem.

Boken är ett godmodigt, vänligt och nödvändigt saneringsarbete. Ett försök att bjuda in den andra sidan till samtal.

Nu visar ju Richert och Ekis Ekman att det inte lönar sig.

Det beror på att deras sida inte utvecklar sina idéer för att bättre förstå verkligheten. De utvecklar sina idéer för att förklara att just deras grupp är den mest kränkta och den som ska få mest stöd, kramar och bidrag.

Och så har vi förstås den speciella grupp som Richert och Ekis Ekman tillhör. De som utsett sig själva till uttolkare av det de förtrampade känner. En uppgift som i sig kan vara slitig, eftersom dagsnoteringen på vem lider mest i landet hela tiden ändrar sig. I går var det Muhammed från Mellanöstern i, i dag Akwetee från Afrika. 

Svårt att hänga med.

Det är väl därför Ekis Ekman litet utmattat suckar över att förändringar går så fort.

Det är ansträngande att hålla sig kvar på toppen av kränkhetspyramiden.

PS. Ekis Ekman skriver i sin anmälan också att:

”Men eftersom konservatismen sällan har någon kritik av de krafter som skapar detta successiva försämrande, eller kan uttala någon kritik av ekonomin, blir tänkandet hjälplöst. Det fastnar i ett beklagande av kapitalismens kulturella konsekvenser utan att våga göra upp med orsakerna. ”

Det är svårt att försöka få till ett offentligt samtal med den som hävdar något sådant. Beläsenheten är uppenbart så begränsad att hon inte ens svagt anar hur fel hon har. Och där ligger den förfallna nyvänsterns problem. De har i motsats till oss i gammelvänstern aldrig satt sig ner, läst, grubblat och studerat konservativa tänkares kritik av de uttryck kapitalismens som ekonomisk produktionssystem får för samhällsordningen.

Företagets två grundare har alltid haft ett öga för vilka proteströrelser de kan dra nytta av. Inför andra problem har de vänt bort blicken.

Många har deltagit i demonstrationer eller upplopp till stöd för Back Lives Matter denna varma sommar.  Över hela världen har de då och då stannat upp för att svalka sig. Kanske ta en glass.

Det självklara valet har antagligen varit en glass från Ben&Jerry.  Företaget har i fyrtio år lyckats öka sina marknadsandelar i hela världen genom att följa med i protesttrenderna. Det som upprört demonstranterna för tillfället har ofta lett till att Ben&Jerry skapat en smak som anspelat på frågan.

När det gäller Black Lives Matter-rörelsen fick den Ben&Jerrys helhjärtade stöd redan 2016. I ett uttalande från företaget deklarerades:

”Systematisk och institutionaliserad rasism är de avgörande frågorna när det gäller mänskliga och sociala rättigheter i vår tid. Vi har insett att om man är tyst om våldet och hoten mot svarta människors liv är man medskyldig till detta våld och dessa hot.”

Många anklagar företag i dag att av opportunistiska skäl haka på Black Lives Matter-rörelsen. Men Ben&Jerry har funnits där sedan begynnelsen, och varit med och utformat budskapet. Drivit på.

De förstod långt innan alla andra företag vikten att att ha en tydlig politisk profil som tilltalar växande grupper – och att inte tveka att bidra till att dessa grupper växer.

Ben&Jerry var inte bara ett av de första företagen som riktade in sig på progressiva människor – det var från början i sig själv en aktivistisk organisation.

Hösten 2018 lanserades Pecan Resist där en del av intäkterna gick till organisationer som protesterade mot Donald Trump. Smaken? Chokladglass med bitar av vit och mörk mjuk kola, valnötter och kolatäckt mandel.

Ben&Jerry har dessutom på sitt alldeles egna sätt bidragit till att bekämpa vitas privilegier. 

Företaget bildades i Burlington, Vermont 1978 av Ben Cohen och Jerry Greenfield.

I maj 2019 skapar Ben&Jerry Dairy Advisory Council. Ett råd som ska samla personer som ska garantera att företaget får sina råvaror från producenter vars lantbruk kännetecknas av ”bästa tänkbara djurhållning”, värnande av den biologiska mångfalden och bra villkor både för bönder och lantarbetare.

Detta råd bildas alltså 41 år efter det att Ben&Jerry grundats.

Det har varit 41 år av idogt kampanjande för för att rädda klimat, flyktingar och utrotningshotade djur och växter.

Det har också varit fyra årtionden då Ben&Jerry hårt pressat mjölkbönderna i Vermont.

Sedan 1978 har 3000 familjer som levt på att vara mjölkbönder fått lämna sina gårdar.

I dag finns det bara 800 kvar i delstaten.

Det som försvunnit är inte bara arbetstillfällen utan ”ett sätt att leva”, och ”människorna förlorade sin värdighet också, eftersom de lämnade land som generationer innan dem brukat. Och de ville inte vara de sista som gjorde det.”, som Michael Colby, ordförande för organisationen Regeneration Vermont förklarade förra året. Organisationen vill bevara och försvara delstatens familjejordbruk och skydda miljön.

Det är mål som Ben&Jerry inte delar. De betalade förra året mjölkbönder 30 cent per liter mjölk, men den kostade 44 cent att producera.

Ben&Jerry använder de stora industriella anläggningarnas produktionskostnader som riktmärke. De globala mejerijättarna kan givetvis producera mjölken billigare än ett ekologiskt familjejordbruk i Vermont.

När Michael Colby under ett år av förhandlingar med Ben&Jerry framförde att de borde ta det ansvar för miljö och människor de alltid talade om i alla andra sammanhang svarade Ben Cohen: ”Då kan vi inte maximera vinsten”. 

Samtidigt som Ben&Jerry kräver social rättvisa för svarta bedriver de en inköpspolitik som driver tusentals vita familjer från deras hem och försörjning. Och det sker i en delstat där Ben&Jerry är en ekonomisk maktfaktor. En stat där de spelar roll. Där deras handlingar kan vara avgörande.

Representanter för mjölkbönderna påpekar att Ben&Jerry inte är vilket företag som helst. Deras stora tillväxt har berott på att de marknadsfört sig som ett företag som tar ansvar för miljö och människor – och de kräver av andra att de tar detta ansvar.

Miljöfrågor har också varit viktiga för Ben&Jerrys varumärke.

1988 lanserade de Rainforrest Crunch, som med sin smaksättning av cashewnötter och paranötssmör skulle få oss att uppmärksamma Amazonas.

Baked Alaska skulle med sin kombination av vaniljglass och marshmallows påminna oss om smältande polarisar och hotet mot isbjörnar.

Save Our swirled var tänkt som ett glass-SOS; hela planeten är på väg att gå under.

Men på hemmaplan, i Vermont, har Ben&Jerry varit mindre bekymrade om miljön.

Det beräknas att det kommer att kosta 20 miljarder kronor för delstatens invånare att återställa den starkt förorenade stora insjön Lake Champlain.

Merparten av utsläppen som orsakat skadorna kommer från de stora mjölkproducenter och mejerier som levererar till Ben&Jerry.

Än har de inte lanserat någon smak som ska påminna den som äter glassen om att familjejordbruken i Vermont är hotade, liksom statens största sjö.

Men i juni publicerade företaget en deklaration där man togs upp att man redan 2016 ställt sig på BLM:s sida, och i det nya uttalandet kräver företaget att det vita Amerika kollektivt måste erkänna sitt vita privilegium och ta ansvar för sitt förflutna och den påverkan det har på det närvarande.

Samtidigt i Vermont avvecklar mjölkbonden Rodney Graham sin gård. Han säljer Jersey- och Holsteinkorna. Han förklarar att han en längre period fått låna pengar för att hålla gården i gång. Han får för lite betalt för sin mjölk. Det går bara inte.

Men det är inte bara en fråga om ännu en mjölkbonde som ger upp. Rodney Graham är också medlem av delstatskongressen.

När han lägger ner sin gård innebär det att för första gången i Vermonts historia finns det inte en aktiv mjölkbonde i den lagstiftande församlingen.

Lär känna dina grannar – i morgon kan det vara försent om Jämlikhetskommissionen får igenom sina förslag.

Per Molander har varit ordförande i den utredning som nu lagt fram sitt betänkande.

För regeringens Jämlikhetskommission är varje form av olikhet mellan människor något som måste granskas och ifrågasättas. Och som utredningens förslag visar – något som väldigt ofta också tydligen måste åtgärdas.

Förr har tanken på jämlikhet tagit sig uttryck i krav på olika former av åtgärder som ska påverka bevisbara skillnader mellan individer när det gäller ekonomiska tillgångar och social ställning. Barn- och bostadsbidrag hör till denna kategori åtgärder som ansetts öka jämlikheten.

Nu kan vi lämna diskussionen om dessa bidrag är till nytta för individ och samhälle, för Jämlikhetskommissionen utgår från tanken på att målet ”jämlikhet” ska vara styrande för allt som rör livet.

Kommissionens betänkande lägger därför förslag på hur politiken ska utformas på de flesta av samhällets områden. 

”… kan inte anges med rimlig säkerhet”

När det gäller bistånds- och migrationspolitiken vill kommissionen att vi tar ett helhetsgrepp på frågan om invandrare. Det gäller att inte bara se dem som de kanske framstår i dag; arbetslösa bidragstagare:

”Vissa av migranterna kommer att återvända till hemländerna efter något år, kanske när en väpnad konflikt har bilagts, och har då på olika sätt ökat sin kompetens genom skolgång eller yrkesutbildning. Vissa stannar längre, och några etablerar sig permanent i det nya landet eller söker sig till ett annat EU-land. Detta resulterar i remitteringar, som alltså indirekt är ett resultat av mottagandet och etableringen i det nya hemlandet. Vissa etablerar sig som företagare i det nya landet och utnyttjar sina nätverk i ursprungslandet för att utveckla handelsutbytet mellan länderna. Vad nettoeffekten av detta blir kan inte anges med någon rimlig säkerhet, men den bör vägas in kvalitativt när det övergripande målet för bistånds- och migrationspolitiken ska bestämmas.” (s. 64)

Vad vi vet i idag är hur många invandrare som är arbetslösa och därmed beroende av bidrag. Vad vi inte vet är hur många av dem som kommer att göra som kommissionen tror att de kommer att göra och lämna landet. Det vet inte kommissionen heller utan använder i alla de tre möjliga alternativen begreppet ”vissa”.

Kommissionen menar också att vi kan räkna med att svensk ekonomi gynnas:  ”etablerar sig som företagare i det nya landet och utnyttjar sina nätverk i ursprungslandet för att utveckla handelsutbytet mellan länderna.”

Sverige är sedan länge ett invandringsland, givetvis bör det då vara möjligt att fastställa hur ofta vi får se hur handelsutbytet utvecklas. Något sådant redovisas inte.

Istället konstaterar kommissionen: ”Vad nettoeffekten av detta blir kan inte anges med någon rimlig säkerhet” men ”den bör vägas in kvalitativt när det övergripande målet för bistånds- och migrationspolitiken ska bestämmas.”

Alltså: vi ska väga in något som vi inte vet något om när ett mål fastställs. 

Det övergripande målet är som sagt jämlikhet – och mest drabbade av ojämlikhet är invandrare:

”Enligt SCB:s rapport om integrationsläget är utrikes födda och personer med utländsk bakgrund överrepresenterade bland dem som har låg ekonomisk standard, mätt som mindre än 60 procent av medianen.” (s. 505).

Ett antal åtgärder föreslås – inte bara för de invandrare som har uppehållstillstånd utan även för asylsökande: ”Dagersättningarna för asylsökande bör höjas för att reducera den administrativa bördan.” (s. 53)

Det som kommissionen definierar som jämlikhet ska alltså anses gälla alla som vistas i landet. Inte bara dem som har rätt att vistas  där. 

Och integrationen ska lösas med en mängd stöd på livets alla områden, till exempel höjda nivåer för etableringsbidrag och ”det ska finnas adekvata insatser för alla behov, inte minst för dem som har kort utbildning och ringa arbetslivserfarenhet.” (s. 52)

Det antyds dock inte hur en adekvat insats för någon som inte kan läsa och skriva på sitt eget språk ser ut. Men det måste finnas.

Bostadsbidragen ska höjas eftersom de ”… genom otillräcklig uppräkning förlorat sin roll som bostadspolitiskt instrument”. (s. 55).

Som komplement föreslås också bostadspolitiska åtgärder som ”statlig hyresgaranti” som säkrar möjligheten att få bostad.

Hyresgäster ska också kunna få möjligheter att förhindra renoveringar som höjer hyran. Realiseras detta förslag omöjliggörs sanering av de områden som i dag betecknas som ”särskilt utsatta områden”.

Varje skillnad mellan svenskar och invandrare betraktas som en orättvisa och ska överbryggas med ekonomiskt stöd eller andra åtgärder och frågan om boende är för kommissionen avgörande:

”Då segregationen till del drivs av inkomstojämlikheten kommer en stor del av betänkandets förslag att ha bäring på segregationsfrågan. Förutom generellt minskade socioekonomiska skillnader förefaller det mest effektiva medlet för att åstadkomma blandad befolk- ning i stadens olika områden att vara förbättrade möjligheter för de resurssvaga att bosätta sig i resursstarkare områden. De förslag som presenteras inom det bostadspolitiska avsnittet kommer i stort att fokusera på detta, både genom riktad nyproduktion och genom tillgängliggörande av boenden i befintligt bestånd.” (s 481)

Kommissionens förslag för att förändra det faktum att invandrare ofta bor i utanförskapsområden är att staten bygger fler nya bostäder, helst så att det uppkommer en blandning som bryter ”segregationen” och genom olika former av hyresstöd gör det möjligt för invandrare att flytta till områden där de annars inte skulle ha råd att bo:

”Politik mot segregation handlar om att minska inkomstskillnaderna, om att motverka den geografiska koncentrationen av vissa befolkningsgrupper och om att minska de negativa effekterna av att människor bor segregerat. För att konkret motverka det segregerade boendet har man på vissa orter fört en politik för blandad bebyggelse. Det är dock inte säkert att blandad bebyggelse alltid leder till en blandad befolkning. 

Kort sammanfattat tyder forskningen på att det bästa alternativet för att påverka segregationen är att använda blandningsverktyget allmänt över hela staden och i relation till befintlig bebyggelse. (s. 474)

Kampen mot ojämlikheten ska föras överallt och det ska ske genom att de som inte har råd att flytta från utanförskapsområden får möjligheten att göra det. Hur det påverkar de områden där inflyttning sker diskuteras inte i betänkandet.

”Exkludera” inte kriminella

Ojämlikheten är enligt kommissionen också en förklaring till mord, vålds- och egendomsbrott: 

”En omfattande litteratur visar att det finns ett samband mellan ojämlikhet i samhället och kriminalitet.” (s. 221).

I flera längre avsnitt diskuterar kommissionen faran med vad som brukar kallas ”hårdare tag”.

”Exkluderande åtgärder i händelse av brott begångna av unga är kontraproduktiva genom att öka risken för avhopp från skolan, minska sannolikheten för framtida integrering på arbetsmarknaden och åtminstone inte minska risken för återfall. (s 350)

”Vilken påföljd som unga brottslingar ådöms har betydelse för den fortsatta utvecklingen. De som döms till öppna påföljder, exempelvis elektronisk fotboja eller samhällstjänst, har högre sannolikhet att senare fullborda skolgången och att få en plats på arbetsmarknaden. Sluten ungdomsvård eller fängelse i unga år minskar inte risken för återfall utan kan tvärtom öka risken, enligt både svenska och utländska erfarenheter. Sänkt straffålder från 15 till 14 år visade sig i en dansk studie inte avhålla från brott utan ökade i stället risken för avhopp från skolan bland dem som berördes.  (s. 427)

Strängare straff är aldrig lösningen för kommissionen, de har ett annat svar på frågan om vad man bör göra. Den viktigaste åtgärden för kommissionen när det gäller att bekämpa brott är att garantera transfereringar, och helst öka dem. En säker ström av bidrag gör att människor inte stjäl av andra:

”En dansk studie av effekterna av kraftigt sänkta transfereringar till denna mottagarkategori visar på å ena sidan ökad sysselsättningsgrad och ökade arbetsinkomster men å andra sidan starkt minskat kvinnornas arbetskraftsdeltagande och en kraftig inkomstminskning för berörda hushåll. Dessutom ökade antalet egendomsbrott bland både män och kvinnor, barnens deltagande i barnomsorg och förskola minskade, och tonårskriminaliteten ökade. ” (s. 365).

Ingenstans i samband med kriminalitet och brottslighet diskuteras kulturella faktorer som islam. Frågan ställs inte om det kan bidra till kriminalitet om man växer upp i en miljö som på många sätt kulturellt och mentalt befinner sig i motsatsställning till det omgivande samhället.

Man ägnar inget intresse åt den frågan, däremot bekymrar sig kommissionen över luftföroreningar som en orsak till brottslighet:

”Luftföroreningar och buller är exempel på negativa miljöfaktorer som har studerats ingående. Exponering för bly i tidig ålder – ett problem som har minskat under senare år sedan blyad bensin fasats ut – leder till försämrad allmän förmåga som tar sig uttryck i bland annat kortare utbildning, ökad risk för kriminalitet och lägre livsinkomst.” (s. 277)

I morgon: Hur ser kommissionen på familjen och fördomar?

"Den som strävar efter att ordna det så bra som möjligt för sin familj anses i utredningen bidra till den ökade ojämlikheten."

Per Molander har varit ordförande i Jämlikhetskommissionen som nu lagt fram sitt betänkande.

Resultatet av den ökade invandringen de senaste tio åren är att du som har ett arbete, äger din bostad, har familj och sparar och planerar för din och deras framtid kommer att få försämrade villkor.

Dessutom kommer du att leva i ett land där opinionsbildningen styrs hårdare och där det offentliga vill att det är obligatoriskt för dina barn att börja förskolan vid tre års ålder.

Allt enligt vad som föreslås i den statliga utredning som överlämnades till Magdalena Andersson 6 augusti, Jämlikhetskommissionens betänkande ”En gemensam angelägenhet” (SOU 2020:46)

Jag har läst utredningens 528 sidor och redovisar här några av de åtgärder som anses vara nödvändiga för att Sverige ska överleva som nation. De föreslagna ingreppen är till för öka jämlikheten och integrera de invandrare utan vilka landet påstås gå under.

”Tidsfaktorn är viktig. Sverige har ett fönster på kanske tio till femton år för att utnyttja en demografisk situation som är gynnsam, under förutsättning att de som är i arbetsför ålder också finner en plats på arbetsmarknaden.” (s. 18)

Med ”demografisk situation som är gynnsam” syftar man på dem som invandrat, de anses utgöra ett nödvändiga tillskott av personer i lämplig ålder. 

Det konstateras också att det är ”nödvändigt att utforma politiken med detta bredare perspektiv”.  Det räcker inte med de lagar, regler och bidrag som finns i dag. Staten måste gripa in djupare i människors liv är det entydiga budskapet. Men det gäller i första hand dem som i olika avseenden anses ha mer ”fysiskt och finansiellt kapital, humankapital och socialt kapital”. Det är de mer än andra som får se sitt liv påverkas. För ett uttalat mål för utredningen är att anvisa hur ”jämlikheten” ska ökas.

Den som strävar efter att ordna det så bra som möjligt för sin familj anses i utredningen bidra till den ökade ojämlikheten:

”Föräldrar försöker på olika sätt skapa så gynnsamma förutsättningar för sina barn som möjligt, och det kommer därför på sikt inte att råda jämlika förutsättningar, om ingen utjämning av utfall sker.” (s. 22)

Och det är staten som ska utjämna detta utfall, bland annat genom insatser på skolområdet:

”Samtidigt är ett väl utbyggt utbildningssystem ett av de viktigaste instrumenten för att jämna ut livschanser och för att skapa och vidmakthålla jämlikhet i ett samhälle.” (s. 24)

Ett väl utbyggt utbildningssystem innebär för utredarna att:

”Mot bakgrund av de tidiga uppväxtårens stora betydelse bör obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder prövas och utvärderas.” (s. 49)

Det kommer inte att löna sig att protester om man inte vill se sitt barn tvingas in i förskolan vid tre års ålder för:

”En direkt konsekvens av dessa utgångspunkter är att de politiska problem som rör uppväxtförhållanden och det tidiga livets villkor ska ses ur barnets synvinkel. Föräldrar är normalt företrädare för barnen, men i de fall då det uppkommer konflikter mellan barnens och föräldrarnas intressen är det barnens bästa som ska ges företräde.” (s. 37)

Och barnets bästa har ju definierats som att det ska börja skolan så tidigt som möjligt.

Det erkänns dock i utredningen att skolan i dag brottas med problem: 

”Utrikes födda uppvisar stadigt sämre resultat. (s. 26) 

”… akut och långsiktig brist på kompetenta lärare. (s. 26)

Problemen anses bero på fel i den politik som förts när det gäller hur utbildningen  organiseras, inte på för många nya utländska elever. Men man medger i viss mån att invandringen efter sekelskiftet inneburit nya utmaningar:

” Vad som har komplicerat frågan efter sekelskiftet är ett stort inflöde av både flyktingar och arbetskraft från geografiskt och kulturellt mer avlägsna länder.” (s. 28)

Man diskuterar dock inte alls möjligheten av dessa kulturer inte är förenliga med svensk kultur utan konstaterar att allt är svenskarnas fel som inte ställt om i tid till en bättre mottagning:

”Detta ställer större krav på anpassningsåtgärder.”

Ansvaret ligger på Sverige och dess invånare.

Genomgående i utredningen ses det inte som ett problem i sig att den absoluta merparten av invandringen efter sekelskiftet kommer från den muslimska kulturkretsen. Ingenstans diskuteras åtgärder mot seder och bruk hos invandrare från denna kulturkrets.

I två fall gör man försynta påpekanden: 

” Mödrar med muslimsk bakgrund bör upplysas om riskerna för fosterutvecklingen med fastemånaden Ramadan.” (s. 284) samt att:

 ”Den fria etableringsrätten har också försvårat försök från det offentligas sida att integrera barn från olika miljöer.  (s. 48)

Det senare konstaterandet är ett mycket milt sätt att beskriva de problem som präglar muslimska friskolor.

För utredarnas finns det ett problem till förutom att de statliga bidragen och stöden är otillräckliga för de nya invandrarnas behov – och det problemet är fördomar. Utredningen påpekar därför vikten av att opinionsbildningen styrs hårdare genom tydligare signaler från politikerna:

”Politiken, massmediebilden och den offentliga debatten spelar stor roll för hur tendenserna förstärks eller försvagas. Vilka möjligheter till samarbete som skapas och vilka signaler som sänds ut från ledande politisk nivå har därför stor betydelse för vilken väg utvecklingen tar. Mätningar i Sverige pekar mot en sjunkande tillitsnivå, framför allt i ekonomiskt sårbara grupper som arbetslösa och sjukskrivna. ” (s. 29)

Pensionärer som klagar på sin pension kan alltså räkna med uppfostrande artiklar framöver.

Ojämlikheten är alltid definierad som ett objektivt problem när det gäller invandrare, som en fråga om sociala villkor och ekonomi, när det gäller pensionärer och svenska arbetslösa är sämre objektiva villkor inte ett problem som måste åtgärdas. Däremot är det ett problem om de har en negativ attityd till att de har sämre villkor än nyss invandrade. 

De nya invandrarnas ”ökade ojämlikhet” beror: ”… huvudsakligen av politiska beslut och i viss utsträckning av uteblivna beslut, såsom att inte justera transfereringar i paritet med utvecklingen av reallönerna.” (s. 34)

De som arbetar får en bättre inkomstutveckling över tid än de som lever på bidrag. Alltså ska bidragen höjas. Vilka ska då bekosta detta?

Du som äger en villa eller en bostadsrätt kommer att få betala.

”Beskattningen av ägt och hyrt boende bör harmoniseras. Skatt eller avgift på ägda bostäder bör vara proportionell utan tak ovanför ett visst lägstabelopp. Värdeökningar på boende bör beskattas som andra kapitalvinster.” (s. 54)

Den vinst du kan göra vid försäljning av ditt boende ska alltså ökas från 22 procent till 30 procent som är skattesatsen i dag för kapitalvinster. Men samtidigt föreslår utredningen att skattesatsen för kapitalvinster ska öka:

”Skatten på kapitalinkomster bör höjas, med riktpunkten att en enhetlig skattesats ska gälla för alla kapitalinkomster. Arvs- och gåvoskatt bör återinföras, och förutsättningarna för en förmögenhetsskatt bör utredas.” (s. 60)

Ojämlikhet skapas i utredarnas ögon av att människor arbetar, sparar, investerar och ofta gör detta för att ge något till sina barn.

Det skapar för utredarna en slags dubbel ojämlikhet. Dels får den som skapar något som kan ärvas det bättre än många andra – dels får dennes barn bättre förutsättningar i sitt liv. Något som för utredarna är fundamentalt orättvist – framförallt gentemot dem som har invandrat. 

En annan möjlig inkomstkälla som utredarna pekar på är momsen på mat. Den kan fördubblas:

”… en höjning av momsen på livsmedel till standardnivån 25 procent med kompensation till barnfamiljer och låginkomsthushåll – netto 15 miljarder kronor.”

(I morgon fredag går vi vidare och diskuterar utredningens syn på segregering, fördomar, familjen, brott, arv och miljö. På lördag går vi igenom vilka som arbetat med utredningen och vilka följder den kan tänkas få.

"Nu kan alltså den största staden i USA stå på tur, och presidenten är inte den enda som är oroad över utvecklingen. För första gången i sin historia har den fackförening som organiserar 24 000 av New Yorks 36 000 poliser uttalat sitt stöd för en av kandidaterna i ett presidentval."

Ytligt sett kan det verka som om media i Sverige noga bevakar USA i allmänhet och presidentvalet i synnerhet.

Men ser man på de största tidningarna de senaste dagarna ägnar de utrymme åt att analysera, eller snarare berömma Michele Obamas senaste tal.

Svenska journalister är lata, de får Kronblom att framstå som maniskt aktiv.

Men om de försökte skulle de ändå inte riktigt kunna passa in det som sker i New York i sin vanliga mall där Trump är så ond att han till och förvisats från helvetet av Satan och därför dväljs i Vita Huset.

Demokraterna är däremot alltid goda.

På dagens presskonferens berättade den demokratiske delstatsguvernören i New York Andrew Cuomo att morden ökat med 29 procent i New York City. Han hotade med att det blir inga pengar till polisen i staden nästa år om de inte genomför reformer. Det är alltså polisens fel att morden ökat. Med reformer menas inte att polisen ska bli effektivare i att bekämpa våldsbrott utan att de ska sluta vara så rasistiska och bygga bättre relationer med alla stadens minoriteter.

Att dessa relationer enligt Cuomo är dåliga är enligt honom förklaringen till mordorgien.

Samma sak som Black Lives Matter hävdar.

Men de som dör på gatorna är inte personer som skjuts av poliser.

De som dör gör det för att det inte finns poliser där som kan ingripa.

Hur ser det ut alltså ut egentligen i staden i dag?

En mordvåg sköljde över New Yorks gator den senaste veckan. Under samma tid förra året registrerades 26 skjutningar – i år 76, av dem ledde 14 till att människor mördades.

Bland dem den 28-årige kriminalvårdaren John Jeff som hittades död på en gata i Queens tidigt på lördagsmorgonen med elva kulor i kroppen.

I Prospect Park mördades 47-årige tvåbarnsfadern Paul Pinkney med ett skott i huvudet när han skulle tända ett ljus till minnet av en granne som färdats på samma plats några dagar tidigare. 

Polisen rapporter från mordvågen berättar om plötsligt oväntat, ibland dödligt våld:

En 40-årig man står och antar på sitt tåg på grand Central på Manhattan. EN person passerar, stannar upp, klappar mannen på axeln, skjuter honom, går sedan vidare.

En ung man sitter utanför sitt hur i Belmont, två män närmar sig honom. Öppnar eld. Försvinner.

Våldsorgien fick president Donald Trump att i en tweet riktad till stadens borgmästare Bill de Blasio förklara att blodbadet måste upphöra: 

“Lag och ordning. Om inte han kan skapa det gör vi det.”

Tidigare i år har presidenten beordrat federala polisinsatser i Kansas City, Seattle och Portland i Oregon. 

Nu kan alltså den största staden i USA stå på tur, och presidenten är inte den enda som är oroad över utvecklingen. För första gången i sin historia har den fackförening som organiserar 24 000 av New Yorks 36 000 poliser uttalat sitt stöd för en av kandidaterna i ett presidentval. På fredagskvällen, alltså under det dygn som skördade mest dödsoffer i staden framträdde fackföreningens ordförande på ett möte och förklarade att den unika åtgärden var en följd av att Donald Trump ”förtjänat” fackföreningens stöd och att:

”I dag är det en ära för mig att få stå på denna scen och ge röst åt 24 000 stolta New York-poliser, och stå framför dem av dessa som är här i dag ropar ”USA” och ”Trump som president”.

Presidenten förklarade i sitt tacktal att Joe Biden hade försökt göra allt för att svärta ned poliserna, men att han som president skulle återställa deras värdighet och stolthet efter sin valseger i november.

Förhållandet mellan poliskåren i New York och stadens demokratiska styre har snabbt försämrats under de senaste månaderna, och då har det ändå aldrig varit riktigt bra.

Den tuffe Patrick Lynch satte redan 2014 skräck i Bill de Blasio när han efter det att en två poliser skjutits i Brooklyn, lade skulden på de Blasio: ”Deras blod är på borgmästarens händer.” Det kom efter att de Blasio erkänt att poliskåren ofta använde rasprofilering och att det var fel sätt att arbeta.

På begravningen av de mördade poliserna vände alla poliser som var närvarande ryggen åt de Blasio och han har sedan dess hållit en låg profil och när så behövts uttryckt sitt stöd för polisen.

Fram tills vårens Black Lives Matter-upplopp som tydligen gjorde honom mer rädd än Lynch ledarstil, eller så innebar de att Bill de Blasio fick möjligheten att genomföra det han alltid velat göra, men inte riktigt vågat. 

1 juli år meddelade Bill de Blasio att man i stadshuset kunnat enas om en ny budget för 2021.

En miljard dollar har tagits från de delar som bekostar poliskårens arbete och flyttats till områden som skola, socialtjänst och hälsovård. Detta samtidigt som våldet ökat vecka för vecka under årets första sex månader. 

Bill de Blasio deklarerade stolt på presskonferensen att ”han känt hur viktigt det var att ta pengar från polisen och ge dem till unga människor och områden som befann sig i nöd”.

Ett av resultaten kommer att bli att polisens övertidsbudget skärs ned med 60 procent, och det drabbar i dag en kår som inte hinner rycka ut när det behövs.

Curtis Sliwa, grundare den frivilliga ordningsvakts-organisationen Guardian Angels, förklarade för en vecka sedan att han skulle utöka antalet patruller över hela staden eftersom det rådde ”totalt kaos”. Han berättade om hur medborgare vädjat om hjälp eftersom ”polisen kommer inte när man ringer efter dem.”

På Manhattan finns en av de få personer som gör pengar på ett ökande våld som verkar kunna drabba vem som helst. Brad Peddel är ägare till 221B Tactical och kan berätta att försäljningen av skyddsvästar har ökat med 80 procent sedan 2019.

”Ni kan inte ana hur många det är som kommer in och säger: Jag är livrädd”. De flesta västarna köps av personer som bor i Brooklyn och Bronx.

Joseph Giacalone är före detta polisbefäl i new York, men undervisar nu på John Jay College of Kriminal Justice. Han har en lite uppgiven, men praktisk syn på utvecklingen:

”Vapen och skottsäkra västar säljs som aldrig förr. Det är dags att återinföra gjutjärnsbadkaren. Det är där mammor brukade bädda ner barnen för natten för att de skulle vara skydda när kulorna började vina.”