Fala felare och falafel

De senaste årtiondena har den svenska överheten hoppas på att Sveriges välstånd ska komma inte från ovan men utifrån. Först var det turister som skulle rädda oss. Sedan flyktingar.

Leif Pagrotsky och Carl Jan Granqvist, två av dem som drev på för att vi skulle sluta arbeta och börja uppleva.

Ingvar Persson påstår i en ledare i dagens AB att Carl Jan Granqvist förändrade folkhemmet. Detta skedde när man flyttade en paviljong från världsutställningen i Sevilla till Grythyttan.

Jestanes, är det så ett folkhem förändras?

Vad månde bli följderna av att Guldbron kommit från Kina till Slussen?

Perssons historieskrivning är möjligen betingad av att han hoppas på en fri lunch nästa gång han passerar Måltidens Hus i Grythyttan.

Historien om Hällefors utveckling behandlas i några kapitel i min bok ”Inte mitt krig” (Finns att beställa på aetatis och Bokus)

Där kan man ta del av berättelsen om hur entreprenörsgeniet Carl Jan tillsammans med kommunens ledning ska rädda en liten bruksort genom att satsa på mat, utbildning och en statypark.

Det var ett led i den kamp som då inleddes mellan små svenska kommuner som avindustrialiserades. Alla skulle de satsa på upplevelser för att locka människor till bygden.

Ingen lyckades.

Definitivt inte Hällefors och nu ser det ut som om restauranghögskolan kanske också flyttas därifrån.

Med 30 års erfarenhet av liknande projekt borde väl alla kunna se det befängda i att en stolt och framgångsrik industrination plötsligt bara ska ge upp. 

Istället för stål, bilar, maskiner ska nu invånarna utanför storstäderna baka kolbullar och servera till holländska turister.

Och så ska man locka alla med att det finns ett nytt stort badhus.

Man upplever sig inte till välstånd.

Man arbetar sig dit.

Och under dessa trettio år av upplevande har landsbygden lagts allt mer öde. Men politikerna i dessa kommuner har inte slutat hoppas på att de ska komma på en attraktion som gör just deras ort till ett Disneyland-by-Mälaren … eller Hjälmaren … eller Vättern … eller vilken liten insjö som helst.

För 20 år sedan började politikerna dessutom hävda att Sverige dragit en vinstlott, alla flyktingar i världen ville till Sverige så nu kunde utvecklingen få riktig hjälp. Tänk all den kompetens som ville hit. Nu kunde vi snacka om besöksnäring med extra allt.

Förvisso kom alla de där pensionaten och hotellen som i årtionden byggts i kommunerna för att ta emot turister till användning som flyktingförläggningar.

Här såg vi också en sammansmältning av de två saker som skulle rädda oss. För det påstods att svensk kultur var fattig innan massinvandringen inleddes. Nu skulle vi minsann kunna bjuda på upplevelser för turister. Nu skulle vi inte väckas av tuppens galande eller industrivisslans tjut utan av böneutropet från moskén.

Och visst – det finns ett segment turister i världen som tycker om att uppleva kaos och kravaller. Men jag är inte säker på att det segmentet är tillräckligt stort för att skapa en framgångsrik besöksindustri i Rosengård och Rinkeby eller Botkyrka.

I två omgångar har vi alltså sett hur politikerna undviker att säga till nationen: 

”Nu måste vi rycka upp oss. Varje samhällsskikt måste kavla upp armarna. Vi ska återigen börja erövra världsmarknaden. Med riktiga produkter, inte ”upplevelser”.

En gång var vi världens främsta industrination.

Vi ska bli det igen.”

Men våra politiker och överheten nöjer sig med rollen som materialförvaltare när de andra lagen går ut på plan.

Men det mest störande med Ingvar Perssons text är följande beskrivning av det gamla Sverige innan upplevelsetomtarna började husera:

Men framför allt var Sverige ett land där mat åts hemma, recepten gick i arv och det serverades lingon till det mesta. Mycket kokt potatis och sås, vit eller brun. Spagetti åt man med köttfärssås, makaroner – gärna stuvade – med falukorv. Pasta talade ingen om.

Systembolaget sålde mest brännvin. Fram till 1971 köptes fler liter starksprit än rött och vitt vin tillsammans. Flaskorna beställdes över disk, helst med ett nummer. På det sättet slapp man uttala namnen.”

Det där är ju bara trams. Förfalskad historieskrivning för att få folk att tro att flottiga pizzor, kebab och falafel i varje gathörn är ett framsteg.

Det svenska köket var och är ett av de stora europeiska köken. Men det finns ett behov hos makterna av att sprida vanföreställningen om att så inte är fallet – att vi fått en bättre matkultur bara för att någon står i TV iförd huckle och lär oss mosa kikärter.

Ingvar Perssons historieskrivning är bara en variant av det Reinfeldtska påståendet om att blott barbariet en gång var svenskt.

Överhetens sossar och moderater står enade i sin kamp för att bryta ner det nationella självmedvetandet.

Det är därför förstås nödvändigt att bryta upp från dem och deras stödpartier.

Kommentera