Alla ska med – men bara en del måste betala

Lär känna dina grannar – i morgon kan det vara försent om Jämlikhetskommissionen får igenom sina förslag.

Per Molander har varit ordförande i den utredning som nu lagt fram sitt betänkande.

För regeringens Jämlikhetskommission är varje form av olikhet mellan människor något som måste granskas och ifrågasättas. Och som utredningens förslag visar – något som väldigt ofta också tydligen måste åtgärdas.

Förr har tanken på jämlikhet tagit sig uttryck i krav på olika former av åtgärder som ska påverka bevisbara skillnader mellan individer när det gäller ekonomiska tillgångar och social ställning. Barn- och bostadsbidrag hör till denna kategori åtgärder som ansetts öka jämlikheten.

Nu kan vi lämna diskussionen om dessa bidrag är till nytta för individ och samhälle, för Jämlikhetskommissionen utgår från tanken på att målet ”jämlikhet” ska vara styrande för allt som rör livet.

Kommissionens betänkande lägger därför förslag på hur politiken ska utformas på de flesta av samhällets områden. 

”… kan inte anges med rimlig säkerhet”

När det gäller bistånds- och migrationspolitiken vill kommissionen att vi tar ett helhetsgrepp på frågan om invandrare. Det gäller att inte bara se dem som de kanske framstår i dag; arbetslösa bidragstagare:

”Vissa av migranterna kommer att återvända till hemländerna efter något år, kanske när en väpnad konflikt har bilagts, och har då på olika sätt ökat sin kompetens genom skolgång eller yrkesutbildning. Vissa stannar längre, och några etablerar sig permanent i det nya landet eller söker sig till ett annat EU-land. Detta resulterar i remitteringar, som alltså indirekt är ett resultat av mottagandet och etableringen i det nya hemlandet. Vissa etablerar sig som företagare i det nya landet och utnyttjar sina nätverk i ursprungslandet för att utveckla handelsutbytet mellan länderna. Vad nettoeffekten av detta blir kan inte anges med någon rimlig säkerhet, men den bör vägas in kvalitativt när det övergripande målet för bistånds- och migrationspolitiken ska bestämmas.” (s. 64)

Vad vi vet i idag är hur många invandrare som är arbetslösa och därmed beroende av bidrag. Vad vi inte vet är hur många av dem som kommer att göra som kommissionen tror att de kommer att göra och lämna landet. Det vet inte kommissionen heller utan använder i alla de tre möjliga alternativen begreppet ”vissa”.

Kommissionen menar också att vi kan räkna med att svensk ekonomi gynnas:  ”etablerar sig som företagare i det nya landet och utnyttjar sina nätverk i ursprungslandet för att utveckla handelsutbytet mellan länderna.”

Sverige är sedan länge ett invandringsland, givetvis bör det då vara möjligt att fastställa hur ofta vi får se hur handelsutbytet utvecklas. Något sådant redovisas inte.

Istället konstaterar kommissionen: ”Vad nettoeffekten av detta blir kan inte anges med någon rimlig säkerhet” men ”den bör vägas in kvalitativt när det övergripande målet för bistånds- och migrationspolitiken ska bestämmas.”

Alltså: vi ska väga in något som vi inte vet något om när ett mål fastställs. 

Det övergripande målet är som sagt jämlikhet – och mest drabbade av ojämlikhet är invandrare:

”Enligt SCB:s rapport om integrationsläget är utrikes födda och personer med utländsk bakgrund överrepresenterade bland dem som har låg ekonomisk standard, mätt som mindre än 60 procent av medianen.” (s. 505).

Ett antal åtgärder föreslås – inte bara för de invandrare som har uppehållstillstånd utan även för asylsökande: ”Dagersättningarna för asylsökande bör höjas för att reducera den administrativa bördan.” (s. 53)

Det som kommissionen definierar som jämlikhet ska alltså anses gälla alla som vistas i landet. Inte bara dem som har rätt att vistas  där. 

Och integrationen ska lösas med en mängd stöd på livets alla områden, till exempel höjda nivåer för etableringsbidrag och ”det ska finnas adekvata insatser för alla behov, inte minst för dem som har kort utbildning och ringa arbetslivserfarenhet.” (s. 52)

Det antyds dock inte hur en adekvat insats för någon som inte kan läsa och skriva på sitt eget språk ser ut. Men det måste finnas.

Bostadsbidragen ska höjas eftersom de ”… genom otillräcklig uppräkning förlorat sin roll som bostadspolitiskt instrument”. (s. 55).

Som komplement föreslås också bostadspolitiska åtgärder som ”statlig hyresgaranti” som säkrar möjligheten att få bostad.

Hyresgäster ska också kunna få möjligheter att förhindra renoveringar som höjer hyran. Realiseras detta förslag omöjliggörs sanering av de områden som i dag betecknas som ”särskilt utsatta områden”.

Varje skillnad mellan svenskar och invandrare betraktas som en orättvisa och ska överbryggas med ekonomiskt stöd eller andra åtgärder och frågan om boende är för kommissionen avgörande:

”Då segregationen till del drivs av inkomstojämlikheten kommer en stor del av betänkandets förslag att ha bäring på segregationsfrågan. Förutom generellt minskade socioekonomiska skillnader förefaller det mest effektiva medlet för att åstadkomma blandad befolk- ning i stadens olika områden att vara förbättrade möjligheter för de resurssvaga att bosätta sig i resursstarkare områden. De förslag som presenteras inom det bostadspolitiska avsnittet kommer i stort att fokusera på detta, både genom riktad nyproduktion och genom tillgängliggörande av boenden i befintligt bestånd.” (s 481)

Kommissionens förslag för att förändra det faktum att invandrare ofta bor i utanförskapsområden är att staten bygger fler nya bostäder, helst så att det uppkommer en blandning som bryter ”segregationen” och genom olika former av hyresstöd gör det möjligt för invandrare att flytta till områden där de annars inte skulle ha råd att bo:

”Politik mot segregation handlar om att minska inkomstskillnaderna, om att motverka den geografiska koncentrationen av vissa befolkningsgrupper och om att minska de negativa effekterna av att människor bor segregerat. För att konkret motverka det segregerade boendet har man på vissa orter fört en politik för blandad bebyggelse. Det är dock inte säkert att blandad bebyggelse alltid leder till en blandad befolkning. 

Kort sammanfattat tyder forskningen på att det bästa alternativet för att påverka segregationen är att använda blandningsverktyget allmänt över hela staden och i relation till befintlig bebyggelse. (s. 474)

Kampen mot ojämlikheten ska föras överallt och det ska ske genom att de som inte har råd att flytta från utanförskapsområden får möjligheten att göra det. Hur det påverkar de områden där inflyttning sker diskuteras inte i betänkandet.

”Exkludera” inte kriminella

Ojämlikheten är enligt kommissionen också en förklaring till mord, vålds- och egendomsbrott: 

”En omfattande litteratur visar att det finns ett samband mellan ojämlikhet i samhället och kriminalitet.” (s. 221).

I flera längre avsnitt diskuterar kommissionen faran med vad som brukar kallas ”hårdare tag”.

”Exkluderande åtgärder i händelse av brott begångna av unga är kontraproduktiva genom att öka risken för avhopp från skolan, minska sannolikheten för framtida integrering på arbetsmarknaden och åtminstone inte minska risken för återfall. (s 350)

”Vilken påföljd som unga brottslingar ådöms har betydelse för den fortsatta utvecklingen. De som döms till öppna påföljder, exempelvis elektronisk fotboja eller samhällstjänst, har högre sannolikhet att senare fullborda skolgången och att få en plats på arbetsmarknaden. Sluten ungdomsvård eller fängelse i unga år minskar inte risken för återfall utan kan tvärtom öka risken, enligt både svenska och utländska erfarenheter. Sänkt straffålder från 15 till 14 år visade sig i en dansk studie inte avhålla från brott utan ökade i stället risken för avhopp från skolan bland dem som berördes.  (s. 427)

Strängare straff är aldrig lösningen för kommissionen, de har ett annat svar på frågan om vad man bör göra. Den viktigaste åtgärden för kommissionen när det gäller att bekämpa brott är att garantera transfereringar, och helst öka dem. En säker ström av bidrag gör att människor inte stjäl av andra:

”En dansk studie av effekterna av kraftigt sänkta transfereringar till denna mottagarkategori visar på å ena sidan ökad sysselsättningsgrad och ökade arbetsinkomster men å andra sidan starkt minskat kvinnornas arbetskraftsdeltagande och en kraftig inkomstminskning för berörda hushåll. Dessutom ökade antalet egendomsbrott bland både män och kvinnor, barnens deltagande i barnomsorg och förskola minskade, och tonårskriminaliteten ökade. ” (s. 365).

Ingenstans i samband med kriminalitet och brottslighet diskuteras kulturella faktorer som islam. Frågan ställs inte om det kan bidra till kriminalitet om man växer upp i en miljö som på många sätt kulturellt och mentalt befinner sig i motsatsställning till det omgivande samhället.

Man ägnar inget intresse åt den frågan, däremot bekymrar sig kommissionen över luftföroreningar som en orsak till brottslighet:

”Luftföroreningar och buller är exempel på negativa miljöfaktorer som har studerats ingående. Exponering för bly i tidig ålder – ett problem som har minskat under senare år sedan blyad bensin fasats ut – leder till försämrad allmän förmåga som tar sig uttryck i bland annat kortare utbildning, ökad risk för kriminalitet och lägre livsinkomst.” (s. 277)

I morgon: Hur ser kommissionen på familjen och fördomar?

Kommentera