Kommentarer

herrar i sina egna men förfallna hem

Boris Benulic

"Men varför föll dessa stater ihop ganska omgående om de nu kunnat befria sig på grund av befolkningens medvetenhet, sammanhållning och kultur? Nu var de ju herrar i eget hus."

Daniel Ortega – president i Nicaragua och ledare för Sandinisterna. En gång betecknade han sig som marxist-leninist, numera kallar han sig socialdemokrat. Den rätta benämningen är dock jordtjuv.

Visst har Stefan Jonsson fortfarande en poäng med att elände råder i stora delar av tredje världen, när han för sisådär 512:e gången diskuterar detta i sin nyutkomna essäsamling ”Där historien tar slut. Makt, monster och motstånd i en delad värld”.

Men visst har också Stefan Jonsson fortfarande monumentalt fel när han likaledes för 512:e gången tjatar om att det är kolonialismens och ”de vitas fel”.

Recensenterna har hyllat boken, i pesttider som våra blir ju allt som liknar flagellantbeteende extra berömvärt, ett tecken på insikt och självrannsakan. 

Det är inte utan att jag själv känner mig som en flagellant när jag läser Stefan Jonsson. Det är som att tvingas lyssna på någon som är dyngrak men ändå ska förklara hur världen hänger ihop.

Och Stefan Jonsson är berusad, han är full av sin egen rättfärdighet och vilja till botgörelse för århundraden av vit kolonisation av Afrika, Asien och Latinamerika.

En kolonisering han menar de vita och västvärlden fortsätter genom globaliseringen.

Den tredje världen måste befria sig är Jonssons budskap.

”Befria sig”? En gång till?

För när jag granskar nyhetsflödet de senaste dagarna går det inte att undvika det Stefan Jonsson inte förmår, eller vill, se. Eller så är han faktiskt berusad på riktigt och gammaldags sätt och tror att årtalet är 1889 eller något ditåt.

I Vietnam fortsätter regimens jordexpropriationer av bondejord. En gång kämpade vietnamesiska bönder för att deras land skulle bli fritt, deras jordlotter var dock ofta deras egna.

I dag är deras land fritt från utländskt välde, men deras jord tas ifrån dem – vare sig den är individuellt ägd eller av en bygemenskap.

Jorden tillhör sedan befrielsen staten och staten kontrolleras av partiet och partiets ledande medlemmar tar nu jorden från bönder som har attraktiv mark och överför den i sin personliga ägo för att där ska det byggas semesterbostäder, kontorslokaler eller köpcentra … som de ledande partimedlemmarna alltså äger.

Enligt partiets uppfattning befriades och enades landet slutgiltigt 1973.

I dag blir bönderna av med sin jord.

På vilket sätt menar Stefan Jonsson att det skeendet är den vita kolonialismens fel?

Och i Nicaragua drabbas ursprungsbefolkningen av jordstölder. Människor som gör motstånd mördas, kidnappas eller ”försvinner. Bakom dåden står företag som vill åt skogen och mineralerna. I ett av de största skogsbolagen har president Daniel Ortega och hans familj affärsintressen.

Daniel Ortega leder Sandinistpartiet som åtminstone enligt sin egen historieskrivning befriade landet 1979. 

På tal om skog. 1969 täcktes tre fjärdedelar av landet av vad som kan betecknas som skog. I dag är siffran en fjärdedel.

Befrielse från vad kan man alltså fråga sig i de här fallen. Liksom när det gäller Zimbabwe, Sydafrika, Kambodja, Algeriet … och en stor mängd andra länder.

De flesta av dem har varit självständiga i femtio eller sextio år. Deras skapelseberättelse om vägen till oberoende följer alltid samma mall: efter lång och hård kamp hade befolkningen nått en sådan medvetenhet att det kunde resa sig och bli fria.

Men varför föll dessa stater ihop ganska omgående om de nu kunnat befria sig på grund av befolkningens medvetenhet, sammanhållning och kultur?

Nu var de ju herrar i eget hus.

Men de som styr i dessa låtsas inte om de senaste fem årtiondena.

För då måste de konfrontera sin egen oförmåga att vara just sin egen herre.

Vad vet väl jag i fall de en gång blir förmögna till detta.

Det enda jag egentligen begriper är att de döljer sina misslyckanden genom att skylla på ”de vita” – och att Stefan Jonsson är dem behjälplig med detta.

Kommentarer

“var helst en usling finns”

Boris Benulic

"Man får förstå att han tyckte han befann sig i en miserabel situation – och en sådan är lättare att uthärda om man tänker på alla dem som har det värre."

Sedan 2016 har Sri Lanka årligen drabbats av allvarlig torka, framförallt i de norra och nordöstra provinserna.

Svenskar anses tillhöra de mest solidariska folken i världen.

Redan Bengt Lidner diktade om detta:

”var helst en usling finns, är han min vän min bror./

Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar

den skatt jag skyldig är…”

Denna gråtmilda omsorg tar sig i dag uttryck i att vi just bokstavligen betalar skatt. Till staten. 

Pengar som sedan ibland finner sin väg till platser liknande de Lidner nämner: ”Nova Semlas fjäll … Ceylons brända dalar”.

I morse ser jag en notis om att Sverige går in med 35 miljoner kronor i ett projekt i Kambodja. Det är bidrag till bland annat en förstudie om hur landet ska hantera klimatkrisen.

Det är nästan så man klämmer fram en tår, men då med tanke på att det går 35 miljoner till ett land som intar plats nummer 161 i rankingen på listan över världens 180 mest korrumperade länder. Men visst, några Toyota Landcruisers till ryms väl alltid på Phnom Penhs gator. (Ja, jag vet. ”Småpengar” i sammanhanget, vilket på något sätt gör det än värre.)

I den svenska litteraturhistorien tror jag man helt missförstått vad som orsakat Lidners sentimentalitet. Den utgår inte så mycket från att han lider med andra, han tycker mest synd om sig själv.

Alldeles lätt hade han ju det förvisso inte, kommer på kant med folk nära Gustav III, hamnar utanför den mer automatiska tilldelningen av pengar och favörer och tvingas bli mer av en brödskrivare.

Man får förstå att han tyckte han befann sig i en miserabel situation – och en sådan är lättare att uthärda om man tänker på alla dem som har det värre.

Det här är inte enbart en fråga om en slags överklassens och litteratörernas sentimentalitet riktad mot menigheten, dem som man tycker synd om därför att de fötts med träslev istället för en silversked i näven. Denna känsla har även en stark folklig förankring i Sverige historiskt – jag kan svårligen förstå den tidiga svenska missionsverksamheten i Afrika utan att utgå från att en drivkraft för dem som reste ut var att få hjälpa andra och känna att det egna armodet därhemma ändå inte var det värsta tänkbara.

Verklig fattigdom är mindre vanlig i Sverige i dag. Maktlösheten däremot utbredd, väldigt många människor upplever att de saknar kontroll över tillvaron - och därmed över sig själva, vilket kan ta sig varjehanda uttryck. En sådan känsla av maktlöshet och saknad av mening i livet kan också leda till att man vänder blicken ut och upp mot ”Nova Semlas fjäll” … se där en usling som har det än värre än jag.

Man förjagar känslan av att man inte finner verkligt värde i det egna livet genom att bekymra sig om de som riskerar att förlora livet.

I detta ligger faktiskt något vackert.

Men också något mycket farligt.

Är verkligen den som inte förmår finna fast grund under de egna fötterna lämplig att dra upp andra ur kvicksanden?

Kommer han inte också att riskera att dras ned?

Och är därför verkligen ett land där stoltheten över den egna kulturen, historien och nationen är frånvarande lämpat att hjälpa andra? Vare sig vi talar om att öppna gränserna eller ge utlandsbistånd?

Är inte omsorgen om flyktingar en flykt från den egna situationen?

Okategoriserat

radio bubbla: i väntan på ventilator

Boris Benulic

"Vi resonerade i samband med detta om vilka krafter det är som har intresse av att det mesta intresset riktas mot ett framtida vaccin."

Jag märker på människor hur rätt många går och känner efter om de har fått de första symptomen på covid-19.

Massmedia rapporterar flitigt och osorterat om alla de olika tecknen man ska vara vaksam på, nu senast är det ”coronatår”. Aftonbladet talade i dagarna om det ”tidigare okända symptomet pirrningar”. Jag kunde dock inte utröna var det skulle pirra eftersom det var en låst premiumartikel.

Samtidigt som vi har alla dessa människor som vakar över minsta misstänkta signal från sin kropp så har vi också påbudet från vården: Kom inte till oss förrän du är riktigt risig.

Finns det verkligen inget mellanläge mellan att sitta hemma och ligga i respirator?

Gårdagens program inleddes därför med att Martin gjorde en gedigen genomgång av de olika metoder som trots allt används på olika håll i världen för att tidigt möta och bekämpa covid-19 hos patienter – och en del verkar hoppfullt effektiva.

Vi resonerade i samband med detta om vilka krafter det är som har intresse av att det mesta intresset riktas mot ett framtida vaccin. Ett vaccin som om det nu går att framställa ändå inte kommer att kunna ge alla fullgott skydd.

Och så hann vi med att diskutera det stundande mötet i rätten mellan Joakim Lamotte och den djurplågande näthatsgranskaren, en match Lamotte bör vinna enkelt.

Dessutom förundrades vi över att partiledare som talar varmt om vikten av att värna familjen … skiljer sig.

Kommentarer

Våga vägra språnget – tankar om P O Enquist

Boris Benulic

"Uppenbart var att Palme såg potentialen hos Enquist; denne skulle kunna bli en tillgång för rörelsen. Lika uppenbart var att den unge Enquist såg faran i att låta sig lockas till att sitta vid maktens bord."

Bilden visar Per-Olof Enquist, Burälvens FIF då han vinner han höjd vid triangellänsmatchen (”Triangeln”) mellan Västerbotten, Norrbotten och Ångermanland på Gammliavallen i Umeå 1959.

Att P O Enquist söp bort ett årtionde eller mer har jag på ett sätt alltid funnit begripligt. Han tyckte nog framgångarna kom för lätt. Han växte upp med en ensamstående mor i ett litet grönt hus i Sjön i västerbottniska Hjoggböle. Fadern dog när PO Enquist blott var sex månader gammal. Modern var folkskolelärarinna och aktivt frireligös.

Mamman finns på något sätt alltid där i Enquists romaner; genom själva den känsla som konstant finns där av att man alltid måste arbeta, slita i sitt anletes svett. Man måste göra rätt för sig. Vår herre betraktar dig ständigt. Bok förs däruppe i himlen och den kommer att öppnas och din kolumn kommer att summeras på den ytterst dagen. Dom därefter avkunnas.

Pappan finns också där. Även om han i princip aldrig omnämns. Saknad märks kanske mest då den inte uttalas. Det är då den är som störst, när man inte törs beskriva den av rädsla för att övermannas av sorg och längtan efter något som andra har.

PO Enquist var i sin ungdom en av Sveriges främsta höjdhoppare. 1.97 meter som mest. Aldrig över två meter.

Konstigt nog.

Jag har alltid föreställt mig att han inte vågade. Att han tänkte att det gick för lätt. Skulle han kunna bli den bäste i Sverige? En av de främsta i världen? Frågorna gnagde som skogsmöss som tagit sig in i huset efter en varm vår.

Han kände sig nog inte värdig. Tog därför inte det språng som han faktiskt hade varit mäktig. Tvekade i ansats och upphopp.

Framgångarna kom snabbt även inom litteraturen. ”Legionärerna”, dokumentärromanen om Sveriges utlämning av balter till Sovjetunionen blev läst och omdiskuterad.

Romanen om en fuskande släggkastare likaså – ”Sekonden” - och även den handlade om ett svek.

”Legionärerna” handlade ju om regeringens svek mot de de balter som utlämnades, trots att det inte krävdes. Sovjetunionen hade ställt en tämligen försynt fråga om hur Sverige tänkte förfara med de estniska soldater som i andra världskrigets krigets slutskede flytt Sverige.

Efter viss vånda, förvånansvärt lite vånda förresten, blir svaret från regeringen att de ska repatrieras. Som det konstaterades i ”Legionärerna” är det långtifrån givet att Sovjetunionen skulle konstrat eller bråkat om Sverige sagt: ”De stannar här”.

Men varför riskera att reta grannen i öster i onödan?

I ”Sekonden” väljer en framstående släggkastare att trixa med kulan och göra den lättare och därmed säkra att han fortsatt är den främste. Han gör det egentligen inte så mycket för att han vill bli bäst i världen, han gör det mer för att omgivningen inte ska bli besviken på uteblivna resultat.

Det är romaner om fusk. Romaner som varnar oss; ta aldrig en genväg på färden mot målet. Det finns bara en väg och den är smal och stenig. En insikt Enquist har med sig hemifrån.

I ”Ett annat liv”, som är P O Enquists lite rapsodiska självbiografi, minns han hur han i början av sin författarbana uppvaktas av Olof Palme som då börjat inta sin dominerande position i socialdemokratin. Uppenbart var att Palme såg potentialen hos Enquist; denne skulle kunna bli en tillgång för rörelsen. Lika uppenbart var att den unge Enquist såg faran i att låta sig lockas till att sitta vid maktens bord.

Enquist håller avståndet men noterar hur många smickrade låter sig förföras. Intressant i de partierna av självbiografin är också Enquists analys av hur Olof Palme lyckas vingklippa vad som kunde blivit en frihetlig strömning i den svenska liberalismen – han gjorde det så effektivt att ingen riktigt i dag kommer ihåg att möjligheten en gång fanns.

Att Enquist höll avståndet till Palme vill jag tro berodde på att han ansåg att det skulle varit för lätt, att det skulle varit att fuska. Han såg sig som satt till världen för att skriva och det är ett mödosamt värv som om det ska göra på riktigt försvåras och inte underlättas av att man träder i maktens tjänst.

P O Enquist skulle med tiden komma att skriva romaner och pjäser tillsammans med Anders Ehnmark. Det var uppenbart att de bägge genomskådade skamlösheten i den dåtida svenska politiken och den offentliga lögnen. Men deras personliga förhållningssätt till makten var väldigt olika; Anders Ehmnark var så övertygad om sin intellektuella briljans att han var närmast road av att ibland röra sig i maktens närhet. Han trodde sig aldrig kunna nyttjas.

Enquist verkade mer övertygad om att om han kom för nära makten aldrig skulle kunna värja sig.

Ehnmark var en intellektuell som såg sig som född att leda. Om än på ett försynt sätt. Som en Macchiavelli.

Enquist var en intellektuell som såg sig född till att riskera att förledas. Om än på ett försynt sätt av makten.

Kanske kom sig skillnaden av att den ene växte upp i en distriktsläkarfamilj och den andre med en ensamstående kristen folkskollärare. (Men den lede frestaren kommer i många skepnader. Jag har alltid haft en känsla av att Enquist drogs till Bonniers kultursidor tack vare Bo Strömstedts framtoning som en till litteraturen förlupen pingstpastor.)

Det är i samarbetet med Ehnmark som Enquist börjar skriva pjäser.

Snart skriver han dem själv.

Snart är han en hyllad dramatiker – inte bara i Sverige. Hans verk sätts upp i New York, Paris, London.

Han minns i sin självbiografi sin förundran över hur snabbt och lätt det går.

Jag tror att han fylls med oro. Kanske skam.

Är han värd detta?

Har han på något sätt fuskat sig till världsberömmelse?

P O Enquist börjar supa. Supa så där riktigt hårt som man bara kan göra om man har ett samvete.

Supa så hårt som man kanske bara kan göra om man växt upp i Västerbotten med en ensamstående frireligiös mor och vet att Gud inte ser med blida ögon på den som fuskat sig till framgång.

I en intervju berättade han att han inte minns så mycket av det han skrev under de där åren. 

Märkligt nog är det just dessa verk som kritikerna oftast anger som sina favoriter i minnesorden på kultursidorna i dag.

Det enda verk från perioden som berör mig från perioden som följer – då han blivit nykter och tagit sig ut ur den stora dimman – är ”Lewis resa”. En mäktig roman om Pingströrelsen framväxt, om den brottning som försiggår i människors inre mellan personlig ambition och personligt ansvar för människor i den egna nära kretsen. Ingen av huvudpersonerna i romanen lyckas lösa denna motsättning, och romanen i sig är på något sätt inte oförlöst.

Resignerad.

Ett aldrig fullbordat monument.

I den tidiga romanen ”Musikanternas uttåg” skildrade P O Enquist delvis samma problemställningar, men den är inte på samma sätt uppgiven, även om de personliga nederlagen finns där.

De nederlagen är följden av att man förlorat fast man ärligt försökt.

De nederlagen behöver inte leda till resignation.

Och i de sista intervjuer P O Enquist gav var det tydligt att han var långt ifrån resignerad.

Kommentarer

Konsten att göra konspirationer konstiga

Boris Benulic

"Han tar som exempel Comet Ping Pong, pizzerian i Washington i vars källare ledande medlemmar i Demokratiska partiet och deras vänner ur samhällets översta skikt påstods hålla sexslavar samt ägna sig åt pedofili. Teorierna om detta var många på internet."

Gustave Boulanger målade "Slavmarknaden" de första åren på 1880-talet. Scenen skildrar en slavmarknad i det antika Rom. Slavhandlaren äter slött vad som antagligen är den tidens motsvarighet till pizza i väntan på att perverterade romerska lättingar ska komma och bjuda på hans unga slavar.

Nu gör sig många lustiga över de holländare som eldat upp 5G-master i tron att covid-19 på något sätt sprids av dessa stora kommunikationsstolpar.

Själv blir jag lite uppiggad av nyheten.

Mest för att det motbevisar de fördomar jag har om holländare. Jag blir imponerad av att de iförda träskor, knaprande på goudaost mellan blossen på marijuanacigaretten lyckas klättra upp i telemaster..

Alltför ofta blir argumentet mot en teori om att en sammansvärjning ligger bakom ett skeende att: ”Men vad säger du! Det är ju en konspirationsteori!” Och en sådan antas per definition vara fel. Typ 5G-master sprider covid-19.

I New Statesman gör den annars sorterade historikern Richard J Evans sin värnplikt på området med en liten essä om varför konspirationsteorier är fel. Han tar som exempel Comet Ping Pong, pizzerian i Washington i vars källare ledande medlemmar i Demokratiska partiet och deras vänner ur samhällets översta skikt påstods hålla sexslavar samt ägna sig åt pedofili. Teorierna om detta var många på internet.

En dag kliver en ung man som upprörts av det som sägs i sociala media in på pizzerian och drar av några skott. Han vill se källaren.

Det finns ingen källare.

Efter det går man loss ordentligt i medströmsmedia om tokiga konspirationsteorier. Hahaha, skulle Hillary Clinton varit inblandad. Hohoho. Det finns ju ingen källare.

Men om han som klev in på Comet Ping Pong istället tagit med sig bössan till Jeffrey Epsteins lilla herrgård i Miami, eller rentav till Epsteins ö i Karibien och krävt att få se vad som hände på ägorna? Det kunde rentav ha varit så att den som kom med bössan var far till en av de unga flickor som Epstein drogat och lämnat över till sina vänner i Demokratiska partiet och politiken, i finansvärld och kungahus. Och mannen med bössan kunde bevisligen ha råkat möta åtminstone Bill Clinton på den där ön. 

Så vad vet väl jag … killen som klev in på pizzeria Ping Pong kanske bara knackat in fel koordinater i Google Maps.

När det gäller sexövergrepp från mäktiga personer visar det ju sig att de ofta kunnat pågå länge på grund av en … just det … konspiration. 

Se bara på Storbritannien: Profumoskandalen, Thorpeaffären, polisens PM om pedofiler i parlamentet (försvann konstigt nog).

Eller makthavares försök att inte låtsas om att det fanns en liga med pakistanier som tvingade unga flickor att sälja sex – det hela pågick i åratal och det gjordes 180 anmälningar … som viftades undan och tystades ner därför att man var rädd att verka rasistisk. Till slut gick det inte att undvika ett ingripande.

Vi kan gå så här land för land i västvärlden … ja, även Sverige.

Men det som oroar makthavare i västvärlden är inte det faktum att mäktiga män är iblandade i sexövergrepp.

Det som oroar makthavare är att detta diskuteras på internet.

Ibland blir det väl fel.

Visst.

Och?

Vad är väl det mot de stora felen?

Så tänker jag då fördöma dem som förstör 5G-torn, och deklarera att de inte är riktigt friska i huvet?

Det är de antagligen inte.

Men vad är då alla vi andra som accepterar alla de verkliga skandalerna och konspirationerna (med eller utan sex) där ingen ställs tills svars?

Här finns en märklig obalans. Vi hånar de tossiga personer som lindar in sig i folie för att slippa farlig strålning, men vi säger inte ett ord om alla andra … de som vet vad som är fel på riktigt men bara hoppas på att det ska gå bra ... och inte beröra dem och deras liv.

Kommentarer

“… och själva din kropp ska bli ett stort poem…”

Boris Benulic

"Göran Greider ser alltså Walt Whitman som en föregångare till sig själv, en tom tunna som fyllts med alla kulturer, subkulturer och litterära gestalter som för tillfället är politiskt korrekta och gångbara."

I dagens ETC berättar Göran Greider att han lyssnat på Bob Dylans senaste låt, och att han då började tänka på Walt Whitman och hur den amerikanske poetens ”Leaves of Grass” påverkade honom som ung.

Greider avslutar sin krönika med orden:

”Och är det i slutändan något bevänt med oss så är vi alla stora och rymmer alla människor.”

Visst har jag ibland när jag betraktat Göran Greider tänkt att han är väldigt stor i omfånget och nu har jag fått förklaringen. Det beror inte på Ananas-Fanta och smågodis, det beror på att han ”rymmer alla människor”.

Jag vet, jag missförstår Greider – men det må mig vara förlåtet eftersom han missförstår Walt Whitman, eller snarare medvetet misstolkar.

Vad annat ska man ro efter att ha läst detta påstående från Greider när han ska tolka Whitman:

”I am large. I contain multitudes.” Och det bör rimligen översättas: ”Jag är stor. Jag rymmer alla människor.”

”Rimligen?”

Så här lyder ett lite större utsnitt ur Whitmans dikt:

Do I contradict myself?

Very well then I contradict myself,

(I am large, I contain multitudes.)

Det är ganska uppenbart att poeten talar om att han är fylld av motsättningar, ideér och uppfattningar som brottas med varandra – så är det för varje tänkande människa. Man gör det för att komma fram till vad som är rätt och fel, gott och ont, för att finna absoluta värden.

Men Göran Greider får det till att Walt Whitman är en vandrande multikulturell smältdegel där alla får plats, liksom deras uppfattningar: ”Jag rymmer alla.”

Göran Greider ser alltså Walt Whitman som en föregångare till sig själv, en tom tunna som fyllts med alla kulturer, subkulturer och litterära gestalter som för tillfället är politiskt korrekta och gångbara.

Jag tror inte Whitman skulle känt igen sig själv i den beskrivning Greider gör av honom.

Walt Whitman ansåg att samhället bara kan fungera om det består av starka självständiga individer, och när han besjunger kampen för att bli en sådan människa finns där stråk av narcissism, anarkism och egoism parallellt med vördnad inför naturen och arbetande människor. 

Whitman ansåg att individen skulle kunna möta utmaningar med trotsig råhet:

”There is no week nor day nor hour when tyranny may not enter upon this country, if the people lose their roughness and spirit of defiance.”

Vi befinner oss alltså mycket lång från Greiders ideal, som är att vandra runt i tillvaron som en ständigt svällande tvättsvamp, uppfylld av sin egen godhet och uppsugande allt man möter i sin väg.

*Rubrikens citat är är en rad från Walt Whitman. Möjligen har Göran Greider misstolkat även dessa ord. 

Whitman såg självdisciplin, fysisk fostran, att medvetet och frivilligt utsätta sig för härdning och späkning som viktigt för individens utveckling och han skulle nog inte riktigt förstått Greiders tankar om att lagstifta mot socker för att frälsa dem som inte kan motstå frestelser.

Podd

Tillvarons tilltalande enkelhet

Boris Benulic

"Kanske var det egentligen det vi talade om när vi i söndagens program diskuterade matematikern John Conways liv och gärning. Han gick nyligen bort vid 82 års ålder, drabbad av covid-19."

Överhetens representanter möter oss alltid med ord om att allt är så svårt och komplext. Och allt är relativt. Det verkar alltid finnas så många delar på plogen att man aldrig riktigt kan komma överens om hur den ska sättas ihop och därför kan den aldrig sättas i backen.

Men tänk om allt egentligen är ganska enkelt? Inget är svårt? Inget är relativt?
Max Weber påstod att världen avförtrollades i och med moderniteten.
Men tänk om det var så att vi förtrollades på ett annat sätt och började tro att allt är svårt?
Glömde bort att allting ändå i grund och botten är ganska enkelt?

Kanske var det egentligen det vi talade om när vi i söndagens program diskuterade matematikern John Conways liv och gärning. Han gick nyligen bort vid 82 års ålder, drabbad av covid-19.
Vi samtalade också om Stephen Wolfram verkligen är på väg att skapa en enhetlig teori som sammanfogar och förklarar de olika teorierna inom fysiken (och en hel del annat) – han har sökt sig bort från de stora komplexa teoribyggena och letat efter de regler som kontrollerar tillvarons allra minsta byggstenar. Förstår vi dem kan vi börja förstå allt.

Krönikor

“Unorthodox” och Tjocka Bertha

Boris Benulic

”Unorthodox” är väl i sammanhanget att likna vid Tjocka Berta även om huvudfiguren är rätt spinkig. Det gäller att koppla kärnfamiljen till något osunt, förtryckt och instängande, något som krymper själen men får kroppen att svälla upp genom tröstätande."

På kultursidorna diskuteras nu TV-serien ”Unorthodox” som utspelar sig i judisk-ortodox miljö i USA. Det är män med skruvlockar vid tinningarna, kvinnor med peruk och huvudduk och en massa, massa barn i olika åldrar och i olika magar.
Miljön och intrigen är ingalunda ny, fast man får det intrycket när man läser kultursidorna. Jag finner det väl lite märkligt att man inte klarar av att diskutera serien i relation till den populärkulturella genre där den ingår, hur den nu ska benämnas; ”Judisk-ortodox tjej (eller kille) på vift” kanske? Temat är ju också avhandlat i så många romaner att några exemplar av varje titel skulle räcka för att fylla en mellanstor bokhandel … om det nu fanns några sådana kvar.

Eftersom jag är en enkel själ är min egen favoritgestaltning av problematiken den som vi fick i början på 2010-talet när man i amerikansk TV kunde följa matlagningstävlingen ”Worst cooks in America”. Där skulle den avhoppade ortodoxe juden Joshie Berger försöka laga ”treif”, alltså nagg som icke-judar äter. En mer mättande hantering av problemet.
”Unorthodox” vilar på samma premiss som alla de andra TV-serier och filmer som är i ropet nu; judiska ortodoxa män är kvinnoförtryckare. Fast man kan väl konstatera att det tydligen inte hjälper att överge den religiösa riktningen. Nyssnämnde Joshie Berger har på senare år anklagats för att vara både kvinnomisshandlare och sexmissbrukare. 

Senaste inlägget i debatten kommer från Rebecca Selberg, lektor i genusvetenskap, som i Expressen menar att de män som tidigare avhandlat serien har fel. De har hävdat att den handlar om individen kontra kollektivet och försökt bevisa det genom att citera en massa manliga historiker och filosofer.
Selberg menar att det istället handlar om makten över reproduktionen och anser sig bevisa detta genom att citera … kvinnliga filosofer.

Båda lägren använder serien för att få visa att de med beröm godkänt läst de färdigsmälta kompendier som ingått i deras respektive kurser på universitet.
Ingen av sidorna gör det som man bör göra - ställer verket mot verkligheten, det som händer i samhället. Ingen frågar sig: ”I vilket förhållande står dessa serier om uppbrott från ortodox judendom till strömningar i samtiden”?
Att kolla på en TV-serie och sedan konsultera kurslitteraturen ger ingen större klarhet.

Vad vi sett i västerlandet sedan 1970-talet är kraftfulla kulturella och ideologiska angrepp på kärnfamiljen. Den anses vara ursprunget till allt ont. Nu har böcker, filmer och pjäser under dessa årtionden skildrat de påstådda familjehelvetena i varje upptänkligt samhällsskikt … och befrielsen är alltid att lämna familjen, vare sig man är ung kvinna, ung man eller ännu inte bestämt sig för vad man är.
Den grundläggande orsaken är utvecklingen i sig - det moderna samhället behöver inte familjemedlemmar, den behöver konsumenter. Ju fler hushåll, desto bättre.
DN och SVD upphör aldrig att lovprisa singellivets fröjder och fördelar och samtidigt publicera brev till tidningarnas huspsykologer där människor får berätta om hur de skadats av kärnfamiljens helvete.

Problematiskt nog för överheten finns det motståndsfickor i samhället där människor håller fast vid tvåsamhet och familjebildning därför att de inte ser det som ett förtryckande sätt att leva utan som ett sätt att bygga ett skydd mot det moderna samhällets förtryck.
Alltså måste de där uppe rulla fram det riktigt tunga artilleriet, och ”Unorthodox” är väl i sammanhanget att likna vid Tjocka Berta även om huvudfiguren är rätt spinkig. Det gäller att koppla kärnfamiljen till något osunt, förtryckt och instängande, något som krymper själen men får kroppen att svälla upp genom tröstätande.
Just genom att den ortodoxa judendomen sätter äktenskapet i centrum för gruppens och sin kulturs – och därmed även individens överlevnad – kommer den att framstå som något som är totalt främmande för dem som står utanför tron.

Eftersom kulturen är okänd för dessa utanförstående kan man dessutom överdriva seder, bruk och beteenden.
På så sätt skapar man upp en nidbild, men det blir också en bild som gör det möjligt för dem utanför att tänka: se där vad som är inbyggt i alla äktenskaps struktur. Det totala förtrycket av kvinnan. Det är bara en fråga om gradskillnader. ”Unorthodox” är tänkt att öppna ögonen på nyförlovade tjejer i Dalsland och få dem att tänka at tom de inte aktar sig sitter de där med en tjock, kedjerökande lat man som förväntar sig en oräknelig barnaskara. Strukturerna antas vara desamma men de antas bara synas bättre i de judiska kvarteren i Brooklyn.

Och jo, kvinnor är förtryckta i det moderna samhället. Men lösningen på det och på reproduktionen är inte att de bekämpar äktenskapet utan de usla män som finns i övermått (de kan ha de mest skiftande religiösa uppfattningar eller ingen alls).
Men kampen mot de usla männen förs väl ändå bäst genom att kvinnor hittar bra män att gifta sig med? Äktenskapet är ett värn. För båda parter.
Svårare än så är det inte.

PS. När såg man förresten en film om människor som är lyckliga i sitt äktenskap senast? Visst finns det sådana filmer men de slutar ju alltid med att en av parterna dör i någon totalt obotlig sjukdom, typ hjärntumör i kombination med denguefeber eller så blir de våldtagna, styckmördade och våldtagna igen.

Kommentarer

Med munskyddet över ögonen

Boris Benulic

"Ställer du dig inte frågan om det finns en ordning, en plats och en gemenskap där det inte är nödvändigt att sitta isolerad tills Stefan Löfven blåser i visselpipan?"

Grant Wood skildrade i sina målningar under 1920- och 1930-talet arbetande människor på land och i stad i Iowa. ”Middag för skördearbetare” skapades 1934.

Ibland yttrar jag mig om oräkneligt många skeenden i samtiden. För att inte tala om att jag tydligen nödvändigtvis måste ha åsikter om denna samtids förhistoria … och dessutom om framtiden.

Ha fördragsamhet. Det är famlande försök att försöka första vad de som deltar i det offentliga samtalet pratar om. För oftast förstår jag inte riktigt vad de säger och hur de tänkt innan de talar.

Jag letar efter utgångspunkten för deras ståndpunkter. Vilken grund står de på när de betraktar världen?

Jag inser mer och mer att mina grundläggande antaganden utgår från ett helt annat sätt att se på tillvaron än vad som förekommer i det där offentliga samtalet. Vare sig detta samtal förs vid ett fikabord eller i en TV-soffa.

Som det här med frågan om hur vi ska hantera covid-19. Här ska alla försöka hitta ett korrekt förhållningssätt som reglerar saker som individens hälsa, individens frihet och individens möjlighet att försörja sig eller utbilda sig.

Och då ska det stiftas lagar, regler och förordningar. 

Och i Sveriges fall ska statens makt stärkas, regeringen få extraordinära befogenheter.

För mig är utgångspunkten bonden, poeten och filosofen Wendell Berrys ord:

”Gemenskapen - i dess fulla mening: en plats och alla dess varelser - är hälsans minsta beståndsdel - och att tala om hälsan hos en isolerad individ är logiskt omöjligt”.

”Platsen” är alltid det viktiga för Wendell Berry. Vilka omger du dig med? Och med vad? Du blir vare sig fri eller frisk som individ om du inte ingår i en sådan gemenskap. Den är levande och skapas inte med hjälp av statliga påbud.

Vill du därför egentligen verkligen se den nuvarande ordningen som god? Din nuvarande plats (i Wendell Berrys mening) som sund?

Ställer du dig inte frågan om det finns en ordning, en plats och en gemenskap där det inte är nödvändigt att sitta isolerad tills Stefan Löfven blåser i visselpipan?

En del tror att Sveriges nuvarande problem beror på att vi har för få skyddsmasker och respiratorer. Och ja, för de gamla som drabbas är det definitivt ett problem – eller mer korrekt – ett symptom på samhällssjukan.

Sveriges krankhet och ohälsa beror på att vi inte lever i ett levande samhälle, i naturliga gemenskaper.

Nej, jag pläderar inte för att alla ska återvända till att bruka jorden (vilket i och för sig fler borde göra). Den naturliga gemenskapen kan givetvis existera i städer, kontor och verkstäder … och hem.

Jag pläderar för ett samhälle där människor förenas av sin syn på värdet av arbete, familj, vänskapsband, kunskap ( i alla dess olika former) och en känsla för den egna bygden (vare sig det är Råsunda eller den östgötska slätten).

Ett samhälle där människor förenas av kultur, språk, mentalitet, ekonomi och ett gemensamt territorium (en nation helt enkelt, som de ryska bolsjevikerna definierade begreppet 1912). 

Ett samhälle av rotlösa individer är ett samhälle där människor sitter tätt intill varandra på uteserveringarna och halvfulla dreglar på varandras axlar … trots riskerna.

Ett samhälle av rotlösa individer är ett samhälle där människor sliter i klädtrasor och i varandra för att kunna fynda på MQ:s konkursutförsäljningar … trots riskerna.

Sådana beteenden botar inte människors vilsenhet. Men denna vilsenhet botas heller inte genom påbjuden isolering.

Tanklös idioti kan inte regleras bort av staten.

Om covid-19 och våra reaktioner på influensan inte får fler att inse vad Sverige verkligen saknar … då hjälper det inte om vi alla lindar in oss i munskydd från topp till tå. Det skapar inte de där fungerande gemenskaperna där människor känner och litar på varandra i alla avseenden.

Och när dagen kommer då Stefan Löfven blåser i visselpipan och ropar fritt fram så kommer än fler än mer rotlösa individer träda ut i ett än trasigare samhälle.

… sedan kommer nästa pandemi …

Kommentarer

Redo för det värsta

Boris Benulic

"De här verken kännetecknas av en brist på logik som gränsar till det enfaldiga … för att inte säga rubbat storhetsvansinniga. Lägg märke till att de tre böcker jag läst senast i ämnet, och som jag nämner ovan, alla har något av följande ord i titeln: ”världen, ”planeten”, ”jorden”. Stort ska det vara."

Så där. Då har jag läst också Nathaniel Richs ”Losing Earth” om miljökollapsen som väntar.

Var inte oroliga … det ska inte blir en Björn-Wiman-predikan nu.

Jag fruktar inte en klimatkatastrof. 

Inte så att jag inte tror att den kan vara på god väg.

Kan den mycket väl vara.

Men jag frukar den inte.

Om polarisarna börjar smälta kommer jag att samla ihop alla de verk som skrivits de senaste åren om den hotande katastrofen och därefter bygga mig ett berg av dem. Däruppe kan jag och de mina sedan finna en tillflykt när vattenmassorna väller in.

I berget finns verk som Jonathan Safran Foers ”Det är vi som är klimatet : hur man räddar världen” eller ”Den obeboeliga planeten” av David Wallace-Wells. Eller Eller … ja, antalet är oändligt (jag kommer definitivt att sitta säker på det där bokberget).

Visst kan man väl tänka sig en bördigare jordmån, men det går säkert at kompostera böckerna och få saker att växa där också i sinom tid.

Om min plan verkar lätt vrickad är det inget mot de tankar och planer som kännetecknar

alla de där böckerna. Egentligen rör det sig om en enda plan … världens regeringar måste samarbeta. Det ska förhandlas, skrivas, avtal och så ska alla länder följa riktlinjer som reglerar allt från staternas koldioxidutsläpp till högsta tillåtna antal plastkassar individer använder under ett år.

Från första stund har jag förundrats över det ologiska som kännetecknar dessa böcker.

Författarna är alla mycket noga med att alltid påpeka att vi måste lyssna till forskarna, ta till oss deras fakta. 

Snart är allt annars över säger de, typ: Förläng inte ditt abonnemang på Netflix.

Det är finfint att författarna bejakar vetenskap, men den som vill hantera de data som presenteras måste också förstå hur världen fungerar.

Och ska man ge sken av att vara vetenskaplig är det rätt bra om man bemödar sig om att vara logisk. Det är kanske inte de här författarnas bästa gren .. jag vet inte varför jag kommer att tänka på Jamaicas boblag i vinter-OS 1988.

Om man nu liksom alla dessa klimatoroliga skribenter ägnar sida upp och sida ner åt att redovisa siffror samt peka på hur de politiska ledningarna i alla världens länder fört oss dit där vi befinner oss … hur kan man då samtidigt tro att dessa ledare nu ska ta sig samman och rädda oss undan en katastrof genom att skriva ett avtal och sedan följa det. Ska vi köra en skendränkning på Xi Jingping först? Sticka stickor under hans naglar? (Jo, jag vet … det låter tilltalande även av andra orsaker).

De här verken kännetecknas av en brist på logik som gränsar till det enfaldiga … för att inte säga rubbat storhetsvansinniga. Lägg märke till att de tre böcker jag läst senast i ämnet, och som jag nämner ovan, alla har något av följande ord i titeln: ”världen, ”planeten”, ”jorden”. Stort ska det vara.

Den rimliga reaktionen för den som tror att jorden går mot en klimatkatastrof är väl att tänka: ”Hur räddar jag mig och de mina? Vi måste se till att värna bygden och nationen så det finns en fläck kvar på jorden som inte bara är beboelig utan ett paradis.”

Men de här författarna tänker istället så här: ”Världen håller på att gå under. Vi måste övertyga världens ledare. Var är Greta!?”

Om de hade befunnit sig på det sjunkande Titanic hade de säkert telegraferat till alla världens regeringar med ett budskap om att man måste sluta ett avtal om samarbete för att rädda människor i sjönöd.

Det mest rationella är därför att sluta slösa energi och resurser på klimatavtal och deltagande i stora konferenser och bistånd (som bara försvinner in på fel bankkonton).

Om klimatalarmisterna tror på vad de själva säger bör de väl inta samma ståndpunkt som jag; det ser allt sämre ut i världen, det är dags att formulera en nationell politik som har målet att säkra landets överlevnad och skydda det mot klimatförstöring, pandemier och främmande människofientliga kulturer. 

Vi kan inte göra så mycket åt resten av världen annat än tjäna som ett exempel på hur man upprättar ett förnuftigt ordnat och fungerande samhälle.

Det är stort nog.

Men vi har en bit kvar dit.

Så välkomna till barrikaderna, miljökämpar.