Våga vägra språnget – tankar om P O Enquist

"Uppenbart var att Palme såg potentialen hos Enquist; denne skulle kunna bli en tillgång för rörelsen. Lika uppenbart var att den unge Enquist såg faran i att låta sig lockas till att sitta vid maktens bord."

Bilden visar Per-Olof Enquist, Burälvens FIF då han vinner han höjd vid triangellänsmatchen (”Triangeln”) mellan Västerbotten, Norrbotten och Ångermanland på Gammliavallen i Umeå 1959.

Att P O Enquist söp bort ett årtionde eller mer har jag på ett sätt alltid funnit begripligt. Han tyckte nog framgångarna kom för lätt. Han växte upp med en ensamstående mor i ett litet grönt hus i Sjön i västerbottniska Hjoggböle. Fadern dog när PO Enquist blott var sex månader gammal. Modern var folkskolelärarinna och aktivt frireligös.

Mamman finns på något sätt alltid där i Enquists romaner; genom själva den känsla som konstant finns där av att man alltid måste arbeta, slita i sitt anletes svett. Man måste göra rätt för sig. Vår herre betraktar dig ständigt. Bok förs däruppe i himlen och den kommer att öppnas och din kolumn kommer att summeras på den ytterst dagen. Dom därefter avkunnas.

Pappan finns också där. Även om han i princip aldrig omnämns. Saknad märks kanske mest då den inte uttalas. Det är då den är som störst, när man inte törs beskriva den av rädsla för att övermannas av sorg och längtan efter något som andra har.

PO Enquist var i sin ungdom en av Sveriges främsta höjdhoppare. 1.97 meter som mest. Aldrig över två meter.

Konstigt nog.

Jag har alltid föreställt mig att han inte vågade. Att han tänkte att det gick för lätt. Skulle han kunna bli den bäste i Sverige? En av de främsta i världen? Frågorna gnagde som skogsmöss som tagit sig in i huset efter en varm vår.

Han kände sig nog inte värdig. Tog därför inte det språng som han faktiskt hade varit mäktig. Tvekade i ansats och upphopp.

Framgångarna kom snabbt även inom litteraturen. ”Legionärerna”, dokumentärromanen om Sveriges utlämning av balter till Sovjetunionen blev läst och omdiskuterad.

Romanen om en fuskande släggkastare likaså – ”Sekonden” – och även den handlade om ett svek.

”Legionärerna” handlade ju om regeringens svek mot de de balter som utlämnades, trots att det inte krävdes. Sovjetunionen hade ställt en tämligen försynt fråga om hur Sverige tänkte förfara med de estniska soldater som i andra världskrigets krigets slutskede flytt Sverige.

Efter viss vånda, förvånansvärt lite vånda förresten, blir svaret från regeringen att de ska repatrieras. Som det konstaterades i ”Legionärerna” är det långtifrån givet att Sovjetunionen skulle konstrat eller bråkat om Sverige sagt: ”De stannar här”.

Men varför riskera att reta grannen i öster i onödan?

I ”Sekonden” väljer en framstående släggkastare att trixa med kulan och göra den lättare och därmed säkra att han fortsatt är den främste. Han gör det egentligen inte så mycket för att han vill bli bäst i världen, han gör det mer för att omgivningen inte ska bli besviken på uteblivna resultat.

Det är romaner om fusk. Romaner som varnar oss; ta aldrig en genväg på färden mot målet. Det finns bara en väg och den är smal och stenig. En insikt Enquist har med sig hemifrån.

I ”Ett annat liv”, som är P O Enquists lite rapsodiska självbiografi, minns han hur han i början av sin författarbana uppvaktas av Olof Palme som då börjat inta sin dominerande position i socialdemokratin. Uppenbart var att Palme såg potentialen hos Enquist; denne skulle kunna bli en tillgång för rörelsen. Lika uppenbart var att den unge Enquist såg faran i att låta sig lockas till att sitta vid maktens bord.

Enquist håller avståndet men noterar hur många smickrade låter sig förföras. Intressant i de partierna av självbiografin är också Enquists analys av hur Olof Palme lyckas vingklippa vad som kunde blivit en frihetlig strömning i den svenska liberalismen – han gjorde det så effektivt att ingen riktigt i dag kommer ihåg att möjligheten en gång fanns.

Att Enquist höll avståndet till Palme vill jag tro berodde på att han ansåg att det skulle varit för lätt, att det skulle varit att fuska. Han såg sig som satt till världen för att skriva och det är ett mödosamt värv som om det ska göra på riktigt försvåras och inte underlättas av att man träder i maktens tjänst.

P O Enquist skulle med tiden komma att skriva romaner och pjäser tillsammans med Anders Ehnmark. Det var uppenbart att de bägge genomskådade skamlösheten i den dåtida svenska politiken och den offentliga lögnen. Men deras personliga förhållningssätt till makten var väldigt olika; Anders Ehmnark var så övertygad om sin intellektuella briljans att han var närmast road av att ibland röra sig i maktens närhet. Han trodde sig aldrig kunna nyttjas.

Enquist verkade mer övertygad om att om han kom för nära makten aldrig skulle kunna värja sig.

Ehnmark var en intellektuell som såg sig som född att leda. Om än på ett försynt sätt. Som en Macchiavelli.

Enquist var en intellektuell som såg sig född till att riskera att förledas. Om än på ett försynt sätt av makten.

Kanske kom sig skillnaden av att den ene växte upp i en distriktsläkarfamilj och den andre med en ensamstående kristen folkskollärare. (Men den lede frestaren kommer i många skepnader. Jag har alltid haft en känsla av att Enquist drogs till Bonniers kultursidor tack vare Bo Strömstedts framtoning som en till litteraturen förlupen pingstpastor.)

Det är i samarbetet med Ehnmark som Enquist börjar skriva pjäser.

Snart skriver han dem själv.

Snart är han en hyllad dramatiker – inte bara i Sverige. Hans verk sätts upp i New York, Paris, London.

Han minns i sin självbiografi sin förundran över hur snabbt och lätt det går.

Jag tror att han fylls med oro. Kanske skam.

Är han värd detta?

Har han på något sätt fuskat sig till världsberömmelse?

P O Enquist börjar supa. Supa så där riktigt hårt som man bara kan göra om man har ett samvete.

Supa så hårt som man kanske bara kan göra om man växt upp i Västerbotten med en ensamstående frireligiös mor och vet att Gud inte ser med blida ögon på den som fuskat sig till framgång.

I en intervju berättade han att han inte minns så mycket av det han skrev under de där åren. 

Märkligt nog är det just dessa verk som kritikerna oftast anger som sina favoriter i minnesorden på kultursidorna i dag.

Det enda verk från perioden som berör mig från perioden som följer – då han blivit nykter och tagit sig ut ur den stora dimman – är ”Lewis resa”. En mäktig roman om Pingströrelsen framväxt, om den brottning som försiggår i människors inre mellan personlig ambition och personligt ansvar för människor i den egna nära kretsen. Ingen av huvudpersonerna i romanen lyckas lösa denna motsättning, och romanen i sig är på något sätt inte oförlöst.

Resignerad.

Ett aldrig fullbordat monument.

I den tidiga romanen ”Musikanternas uttåg” skildrade P O Enquist delvis samma problemställningar, men den är inte på samma sätt uppgiven, även om de personliga nederlagen finns där.

De nederlagen är följden av att man förlorat fast man ärligt försökt.

De nederlagen behöver inte leda till resignation.

Och i de sista intervjuer P O Enquist gav var det tydligt att han var långt ifrån resignerad.

Kommentera