"Att ha rätt i sak behöver när det gäller orsakerna till ett sjukdomsutbrott inte innebära att alla de åtgärder man föreslår är rätt - och även om de är rätt kanske de krafter som föreslår dem gör det i första hand för att stärka sin egen ställning."

En dåtida ambulans transporterar en av de sjuka under den epidemi då 9000 människor dog på några få veckor.

När jag läser de 22 forskarnas angrepp i dag på Folkhälsomyndigheten kommer jag att tänka på Hamburg under 1800-talets sista årtionde.

Det är inte så underligt som det låter … svenska forskares upprop i olika frågor får ofta mina tankar att röra sig i de mest märkliga riktningar.

Möjligen är dock kanske riktningen i vilken tankarna flyr den här gången mer begriplig än den brukar vara …

I mitten på augusti 1892 dör en man som arbetat med underhåll av Hamburgs avloppssystem. Läkaren som kallas till sjukbädden kan bara konstatera dödsfallet och att det måste röra sig om kolera. Vad annars skulle de häftiga kräkningarna och diarierna vara ett tecken på?

Men stadens myndigheter accepterade inte diagnosen. Man var rädd att proklamerandet av var ett kolerautbrott skulle skada stadens handel.

Inga åtgärder vidtogs.

Två månader senare hade nästan 9.000 människor dött i staden.

Max von Pettenkofer som vid den tiden var Hamburgs motsvarighet till Anders Tegnell kom att skjuta sig själv 1901.

Deprimerad.

Antagligen spelade det som hände under de där två månaderna i Hamburg en roll i detta.

von Pettenkofer hade inte mycket tilltro till Robert Kochs upptäckter om att kolera spreds av en bakterie i förorenat vatten.

Tro nu inte att von Pettenkoffer var ointresserad av folkhälsa. Inte alls. Det är hans förtjänst att man började bygga rymligare arbetarbostäder i Tyskland och att man i stora städerna byggde system för rinnande vatten och avlopp. Hygien såg han som en viktig faktor i sjukdomsbekämpning.

Föredömligt.

Men mindre föredömligt var att han menade att vattnet inte behövde renas. Det där med bakterier i vatten var ingen avgörande faktor för om människor skulle drabbas av kolera menade han. Det var så mycket annat som spelade in … som jordens och markens beskaffenhet i området … ja, rentav mentala faktorer. En riktigt holistisk syn på varat … i detta fall dock livsfarlig.

von Pettenkofers hållning gjorde att vattnet från Elbe gick orenat ut till Hamburgs invånare.

Det hade räckt med sandfilter, men han bekämpade in i det sista sådana åtgärder.

von Pettenkofer satt fast i sin egen forskning och sina egna erfarenheter.

Hans inställning fick också råda därför att den sammanföll med den hos stadens styresmän som inte ville skada kommersen i handelsstaden Hamburg- De såg också kraven från Berlin på att man skulle utlysa karantäner och isolering som ett angrepp på stadens relativa frihet från de lömska centraliserande preussarna - vilket det också rörde sig om. Koch var en viktig person i Berlin och hans insatser för sjukdomars bekämpande var ett av centralmaktens verktyg för att börja kontrollera administrationen i olika tyska städer.

Att ha rätt i sak behöver när det gäller orsakerna till ett sjukdomsutbrott inte innebära att alla de åtgärder man föreslår är rätt - och även om de är rätt kanske de krafter som föreslår dem gör det i första hand för att stärka sin egen ställning … som centralmakten i Berlin i det här fallet.

För att bevisa att han hade rätt när det gällde bakteriens ofarlighet drack von Petenkoffer ett glas buljong spetsat med kolerabakterier under en offentlig tillställning i oktober 1892. (Kanske får vi på en kommande presskonferens se Anders Tegnell dela kaffekopp med en person som är Covid-19-sjuk.)

Von Pettenkoefer överlevde.

Men fok i staden fortsatte dö.

Karantän deklarerades. Koch tog över.

Som ni kan gissa är min tilltro till Anders Tegnell inte särdeles stor.

Men de 22 forskarnas upprop inger mig heller ingen större känsla av lugn och tillförsikt eftersom det avslutas med orden:

”De folkvalda, de som har det övergripande ansvaret, måste gripa in, det finns inget annat val.”

”De folkvalda” har ju skapat en situation där det saknas resurser i vården, och där ledningarna för för de olika myndigheterna inte visar prov på nödvändig effektivitet.

I någorlunda sunda sammanhang brukar man ju inte tro att de som är ytterst ansvariga för att ett stort problem har uppkommit plötsligt ska kunna lösa det därför att problemet förvärrats och de fortfarande är ”ytterst ansvariga”. 

”Jo, jag vet att du tryckte på fel knapp och öppnade dammluckorna och staden i dalen dränktes …. Men strunt samma, kan du nu snabbt montera ihop ett pumpsystem.”

Om min inställning är uppgiven?

Inte alls. Men om man börjar hoppas på ”de ytterst ansvariga” … då är man uppgiven.

"Plötsligt ser väldigt många av världens regeringar en möjlighet att skärpa kontrollen över medborgarna, och öka sin egen makt - Stefan Löfven är inte ensam i denna sin strävan."

Min misstro mot tanken på vampyrers existens skakades en del när Henry Kissinger nyligen publicerade en artikel i Wall Street Journal.

Han är snart 100 år, men i texten uttalar han sina förhoppningar om en ”ny världsordning” som en följd av Covid-19, en ordning där nationers och individers intressen är underordnade ett större syfte … och där USA står i spetsen.

Att vid Kissingers ålder kunna hålla sig så ung i sinnet att man upprätthåller sin gamla dröm om få vara med och upprätta en ny ordning på jorden gör att jag misstänker att han kanske använder samma metod för att hålla sig vid liv som den gamle transsylvanske adelsmannen. 

Ingen har väl förresten sett ett foto av Kissinger i dagsljus sedan åren då han var Nixons utrikesminister?

I gårdagens program diskuterade vi försöken att upprätta denna nya globala ordning med pandemin som förevändning. Plötsligt ser väldigt många av världens regeringar en möjlighet att skärpa kontrollen över medborgarna, och öka sin egen makt - Stefan Löfven är inte ensam i denna sin strävan. 

Problemet med ekonomisk depression ser nog makthavarna som begränsat - banker och storföretag hålls under armarna med stödpaket som stapplade på varandra skulle snudda vid Saturnus yttre ringar. Om vanligt folk och mindre företagare blir arbetslösa är det inget problem - staten ser dem gärna som klienter och beroende bidragstagare.

Vi står inför en mäktig allians av politiker, byråkrater och gigantiska företag inom medicin och It anförda av Bill Gates. (När jag gör första gången hörde någon påstå att Bill Gates vill tatuera människor med osynligt bläck för att hålla koll på vaccineringar trodde jag det var ett skämt …. Tills jag fick läsa om det i Scientific American … som ju inte brukar kolportera konspirationsteorier.) … och nu vill dessutom Gates att alla (ja, som det verkar alla) hålls i karantän tills det finns ett vaccin.

Man blir ju imponerad av effektiviteten och allomfattande i projektet. Det får alla statskupper tidigare i historien att te sig rätt amatörmässiga och småskaliga.

Men vi talade om annat också …

– vi diskuterade den amerikanska grå ekorren och kom osökt in på frågan om hur det blivit om de ensamkommande hazariska unga männen istället varit pygméer från Centralafrika … hade det stiftats en gymnasielag då?– vi funderade på varför så många alltid antar att eventuella utomjordingar ska tänka som vi

– vi visade oss ha lite olika syn på Peter Tillbergs konst

"Extra oroande är det kanske att sifonoforer avger ett rött sken. Vilddjurets färg är ... ja, ni kan gissa."

De lever av små djur som de fångar med hjälp av nässelceller. Bland nässelcellerna finns stjälkar med rödlysande ändar. Spetsarna rycker fram och tillbaka, vilket skapar en blinkande effekt. Blinkande rött ljus lockar troligen till sig de små fiskar som Sifonoforer äter.

Forskare har i dagarna i Indiska Oceanens djup stött på världens hittills längsta djur - en 46 meter lång sifonofor. Varelsen kan närmast betecknas som ett väldigt stort kluster av olika organismer som växer ihop för att bilda en enda ny stor organism. De olika enskilda typerna av organismer som ingår klarar sig inte på egen hand eftersom de är så primitiva.

När jag läser om upptäckten blir jag först lite orolig … det är ju ändå apokalyptiska tider. Är det här Vilddjuret det talas om i Uppenbarelseboken? Är det ett förebåd om hur samhället kommer att se ut i framtiden? 

Ondskan uppenbarar sig inte som som det beskrivs i Johannes Uppenbarelse 13:1:

”Och jag såg ett vilddjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn.”

Ondskan kommer istället i form av vad som ser ut som världens längsta snorloska.

Extra oroande är det kanske att sifonoforer avger ett rött sken. Vilddjurets färg är ... ja, ni kan gissa.

Men varför denna min oro? Vill jag inte se ett organiskt samhälle där alla intagit sin naturliga plats?

Jo, det är förvisso en tilltalande tanke. Men jag har alltid föreställt mig att det ska skapas av reflekterande människor som insett sin bestämning och sin plats i helheten.

Men det vi ser de senaste månaderna över hela världen påminner mer om de där enkla organismerna som liksom bara flyter ihop med andra och för att överleva i någon form.

Man kan leka med ord om man har ett språk och behärskar det väl, och om detta språk förbinder en med människorna man är omgiven av, deras historia, liv och traditioner… och drömmar … med deras sorger och vedermödor.

Länge har rätt många kulturskribenter försökt få oss att tro att den kultur som skapas i orten tillför den svenska kulturen något och till och med innebär en utveckling av den, Först hade vi Strindberg och Selma Lagerlöf … sedan fick vi Z.E.och Adel Dostani. En ständig utveckling framåt och uppåt.

Dock börjar kulturskribenterna få problem …. till och med de har svårt att hävda att Dostani-rader som dessa tillför svensk kultur något:

”Vi är alla redo att sitta. Mannen, vilken kvittra?/

Aina är en liten fitta. Om det är life jag gittar/

Smasha dörren, hjullast./

Varje söndag julklapp”

I dagens DN Kultur löser Lotta Olsson problemet med att vända på lammsteken. Om man inte vill verka fnoskig genom att påstå att rappare utvecklar kulturen kan man kanske istället hävda att svenska litterära storheter om de levt i dag skulle varit just rappare … och därmed ge orten status av parnass.

Under en omläsning av Nils Ferlins samlade verk drabbas hon därför av insikten om att:

”Hade han levt i dag hade han nog blivit rappare, för han har samma sätt att leka med ord i både betydelse och melodi.”

Man kan leka med ord om man har ett språk och behärskar det väl, och om detta språk förbinder en med människorna man är omgiven av, deras historia, liv och traditioner… och drömmar … med deras sorger och vedermödor.

Förvisso kan det leda till att man känner sig isolerad, distanserad, förundrad och nedslagen som Ferlin stundom var. Lotta Olsson noterar helt riktigt att:

”Ferlin är en melankoliker, snett och sorgset leende åt mänsklighetens självgoda, småsinta drag. ”

Just det … ”mänsklighetens självgoda, småsinta drag”. Men om Ferlin levt i dag hade han nog inte nöjt sig med ett snett leende när han såg hur dessa karaktärsdrag i vissa grupper utvecklats till narcissistisk megaloman mordiskhet och girighet.

Peter Tillberg såg sprickorna och slukhålen i det moderniserade folkhemmet, och han målade dem innan vi andra upptäckte dem. Nu lever vi det som delvis förebådades av hans konst och det går inte att väja med blicken eftersom man är omgiven av det.

En av dem som skildrade den uppgivenhet, ensamhet och isolering som snabbt följde på överhetens påstått nödvändiga modernisering och upprustning av folkhemmet var konstnären Peter Tillberg.
Det var frestande att väja med blicken inför en del av hans målningar när man ställdes inför dem på 1970-talet därför att de pekade mot en framtid av allomfattande likriktning och fördumning.

Peter Tillberg såg sprickorna och slukhålen i det moderniserade folkhemmet, och han målade dem innan vi andra upptäckte dem.
Nu lever vi det som delvis förebådades av hans konst och det går inte att väja med blicken eftersom man är omgiven av det.

Vem hade väl dock kunnat föreställa sig att någon skulle släppa loss ett antal snorhyvlar med roller och låta dem måla över nederdelen av Tillbergs väggmålning ”Det rasande berget”.
Den finns, eller snarare fanns, på Rosendalsskolan i Vallentuna.

När rektorn i torsdags av Mitti:s reporter ställs inför frågan om rektorn vet vem Peter Tillberg var så har ingen riktig aning, än mindre vet han något om upphävsrätten.
Vad han vet är dock att eleverna ville ha det ljusare, så de fick rolla över större delen av målningen.

Inget konstigt med tycker rektorn, det viktiga är att eleverna trivs. Han jämför det med att man fixat en fotbollsplan till eleverna.

Det viktiga i dagens svenska skola är att alla trivs … upp med fötterna på bordet, ha mössor och kepsar på inomhus … så att hörlurarna hålls på plats. Koppla av! 
Och vill du röra på dig kan du hämta en roller hos vaktmästeriet och måla var du vill.

"Min aversion mot alla dessa möten och seminarier är förstås betingad av att de inte tillför organisation och individ någonting av värde eller för verksamheten framåt. De är en följd av att hierarkierna i organisationen inte fungerar, ett tecken på att ingen vågar ta ansvar för sina uppgifter och för sin nivå."

Låg energi under stabsmötet på Karolinska. Kan ingen kuta förbi med en kartong Red Bull … och samtidigt informera deltagarna om att FHM säger att man inte ska hålla på och fingra sig i ansiktet. DN:s rubrik är ju lite elak ... "Redo för det oväntade ...". Om de är "redo" ... hur ser de då ut i vila?

Först hyste jag vissa förhoppningar om att pandemin skulle få positiva följder för det svenska samhället. Arbetslivet skulle genomgå en revolution, eller snarare en reaktion och återgå till det normala.

Regler och rekommendationer innebar ju ett slut på alla dessa onödiga möten, samråd, seminarier, kick-offer och kurser där man lär sig samarbeta, eller leda eller bara ”lär känna varandra”. 

Seminarieeländet är värst, företagen slantar upp tiotusentals kronor för att skicka utvalda anställda för att lyssna på mer eller mindre kända personer som berättar hur de tränat för att vinna ett femmilslopp, eller lärt sig sluta röka, eller kommit över sin hunds bortgång. En och annan ståuppare är alltid obligatorisk i programmet. Vad de senare egentligen förväntas tillföra är väl mest oklart. Men det är det ju å andra sidan alltid oavsett i vilket sammanhang stå-upparna ställer sig upp.

Att folk ändå sitter ner på seminarier om ledarskap och skrattar åt Jonas Gardell, Özz Nujjen eller Babben Larsson tyder väl på att de ännu inte nyktrat till efter föregående kvälls middag.

Visst såg det bra ut i början. Hela den mer offentliga delen av denna parasitära verksamhet stängdes ner.

Sedan såg det ännu bättre ut när företag och verksamheter skickade hem medarbetarna för att de skulle jobba på distans … slut på alla internmöten i landet trodde jag.

Nu sitter folk uppkopplade och genomför alla dessa internmöten över nätet istället.

Min aversion mot alla dessa möten och seminarier är förstås betingad av att de inte tillför organisation och individ någonting av värde eller för verksamheten framåt.

De är en följd av att hierarkierna i organisationen inte fungerar, ett tecken på att ingen vågar ta ansvar för sina uppgifter och för sin nivå.

Alla vill kunna säga när de ställs till svars att: ”Men vi gjorde en samlad bedömning”.

På så sätt kan ingen bli hängd. (Återstår väl att se i och för sig).

I vårt samtida samhällen har internmöten inneburit att ljugarbänken förenats med långbänken.

Den där ”samlade bedömningen” innebär att man säger att ett visst antal personer samlades och framförde en ståndpunkt som var så formulerad att den kunde få allas medhåll … vilket förstås innebär att det är en ståndpunkt som inte är en ståndpunkt med något reellt innehåll som har med verkligheten att göra.

När pandemin är borta (för den här gången) kommer det därför inte att finnas någon som är ansvarig för misstag som begåtts. Allt åtgärder har föregåtts av ”samlade bedömningar”.

"Denna aggressiva makt - där pandemin också har sitt ursprung - hälsas trots detta som en hjälpare och frälsare av länder (även i väst) som vill ha investeringar och regeringar som vill ha teknik och kunskap om hur man övervakar medborgarna."

Kinesisk militär paraderar på 70-årsdagen av Folkrepublikens utropande. Antagligen sjunger de nationalsången ”De frivilligas marsch” med rader som: ”Alla måste uppge ett sista vrål:/ Stå upp! Stå upp! Stå upp! / En tiotusenhövdad massa med ett hjärta”

Om vi följer överhetens uppmaningar om hur vi ska bete oss blir vi som den besatta flickan i ”Exorcisten” när hennes huvud börjar snurra.

Ibland uppmanas vi att se bakåt. Dels för att vi ska lära oss av historien för att inte upprepa misstag … men också för att inse att allt var sämre förr.

Dels ska vi se framåt och betänka att allt alltid blir bättre.

Framåt, makt, framåt, bakåt …

Man vill ju bara geysirkräkas som den den nyssnämnda flickan också gjorde (hon kanske inte var besatt utan hade bara överkonsumerat ledarsidor?)

Hur vore det om vi istället lugnt betraktade vår direkta samtid och försökte se vad som egentligen händer hör och nu … något som är tämligen svårt att göra med ett roterande huvud.

Till de historiens lärdomar som anses nödvändiga hör att vi noggrant måste studera 1930-talet så att inte misslyckade försäljare av gödningsmedel åter ikläder sig svarta uniformer och metodiskt börjar mörda oss alla. Ni vet: ”Inga nazister på våra gator”. En svala gör ingen sommar, men någon som bär en T-shirt med Tyr-runan anses oundvikligen förebåda en ny Förintelse.

Vi anbefalles att ständigt komma ihåg vad som hände innan och under andra världskriget … annars kommer det att hända igen.

Man kan svårligen föreställa sig att Angela Merkel i något som helst sammanhang skulle kunna hävda att det som hände i Tyskland på 1930- och 1940-talet var en intern angelägenhet och inget som andra länder ska bry sig om … för övrigt hände det dessutom inget speciellt då skulle hon dessutom alltid avsluta med.

Det vore av en mängd skäl en omöjlig hållning, och göra landet till en paria i internationella sammanhang, och försäljningen av Audi, Mercedes, BMW och Volkswagen skulle gå mot noll … vem skulle väl vilja ratta en nassekärra?

Det finns liksom inget Merkel skulle kunna göra, annat än göra en baklängesvoltför att därefter gå ner i spagat (som en mer utvecklad form av puddling då …)

Samtidigt har vi Xi Jinping, diktator i världens folkrikaste land. Kan ni tänka er hans reaktion om omvärlden avkrävde honom ett avståndstagande från ”Det stora språnget” (55 miljoner döda), eller ”Den stora proletära kulturrevolutionen” (2 miljoner döda)?

Och ingen skulle vilja påpeka för Xi att det är lite osmakligt att porträtt av Mao Zedong fortfarande är upphängda överallt från Peking till Lhasa … det är som om Angela Merkel skulle anbefalla porträtt av Adolf Hitler på offentliga platser och att Berghof blev nationell vallfartsort.

Så när det gäller Kina spelar antalet mördade ingen roll för hur vi ser på landet eller vilka historiskt grundade ursäkter dess ledare avkrävs.

Det anses också att vi måste lära av, och aldrig upprepa, omvärldens flathet mot det dåtida Tyskland … och man letar upp exempel på hur Sverige under den tiden handlade med Tyskland och hade ett omfattande utbyte på idrottens och kulturens område … alltid kommer det någon ny essä, forskningsuppsats eller rentav doktorsavhandling på området.

Samtidigt har vi i dag i Kina en diktatur vars övervakning och kontroll av medborgarna är så effektiv att den får Gestapo att påminna om kommissarie Lestrade, ett Kina som håller miljoner i arbetsläger (och nyligen tvingat en del av dem till arbete i fabriker som stängts av pandemin). 

Det är ett Kina som är aggressivt mot omvärlden och som nu i skydd av global pandemipanik flyttar fram sina positioner i Sydkinesiska sjön samtidigt som man går till charmoffensiv mot länder som drabbats av Covid-19 (genom lån samt gåvor i form av skyddsutrustning … ofta av undermålig kvalitet).

Denna aggressiva diktatur - där pandemin också har sitt ursprung - hälsas trots detta som en hjälpare och frälsare av länder (även i väst) som vill ha investeringar och regeringar som vill ha teknik och kunskap om hur man övervakar medborgarna.

Så vad vi bör fråga oss är … varför denna stora oro i Sverige för att 1930-talet ska upprepas och varför denna jämförelsevis obrydda inställning till Kinas expansion … de köper upp viktiga delar av vårt näringsliv, industri- och forskningsspionerar, kidnappar svenska medborgare.

Vad gör Sverige? Kallar upp ambassadören på kaffe och kaka för utbyte av synpunkter … ungefär.

Det enda historien egentligen lär oss är att man kallt och nyktert måste analysera världen som den ser ut för tillfället och att vi alltid ska misstro överhetens beskrivningar av vad som varit och vad som komma skall.

*Citatet är från en tidningsartikel av Friedrich Engels 1857 där han beskriver vad som kännetecknar mentaliteten hos det kinesiska folket som då är inbegripet både i ett inbördeskrig och kamp mot utländska makter. Men han konstaterar också att föga nyttar det att moralisera över denna mentalitet eftersom en nations beteende inte kan bedömas efter någon abstrakt mall utan det är som det är … betingat av ”… det mått av civilisation nationen i fråga uppnått.”

Samma bedömning bör vi ha i dag av Kina … för en mångtusenårig civilisations medlemmar ändrar inte mentalitet på 150 år.

Kan man under lugna förhållanden under åratal inte hitta ett ledigt, säkert sammanträdesrum ska man väl inte anförtros att under kristider få rätt att okontrollerat kontrollera medborgarnas offentliga rum.

”Om följderna av dåligt styre” ingår i en serie fresker som målades av italienaren Ambrogio Lorenzetti 1338-1339. Tio år senare dog han under pesten.

Att Stefan Löfven och hans närmaste nu ser till att få extraordinära befogenheter har diskuterats en del på principiella grunder de senaste dagarna.

Det är att göra frågan onödigt komplicerad.

Kommer ni inte ihåg …

För tre år sedan var det ett visst liv om att ledande socialdemokratiska politiker i regeringen och dess stab … som Anders Ygeman, Anna Johansson, Peter Hultqvist och Ann Linde agerat slött, ointresserat och nonchalant när de fått veta att Transportstyrelsens hela databas kontrollerades av företag som inte var kontrollerade och att även säkerhetsklassade uppgifter borde vara tämligen lätt tillgängliga för främmande makt.

Stefan Löfven drogs aldrig in i det hela eftersom hans hord började agera som hird och för att skydda honom förklarade att de inte hade kunnat informera sin ledare om situationen eftersom en lämplig lokal för att lämna sådan information inte hade kunnat uppbringas. Någonsin.

Det hela slutade med näsknäppar åt Anders Ygeman och Anna Johansson som fick lämna taburetterna. Ygeman är redan tillbaka, nu som minister för bland annat IT-frågor.

Ann Linde som fick kritik av konstitutionsutskottet bestraffades av sitt parti med att bli utrikesminister.

Peter Hultqvist och Stefan Löfven vandrade vidare oberörda.

Som sagt … låt oss strunta i de principiella frågorna … vill vi av praktiska skäl ge dessa personer utökade befogenheter?

Kan man under lugna förhållanden under åratal inte hitta ett ledigt, säkert sammanträdesrum ska man väl inte anförtros att under kristider få rätt att okontrollerat kontrollera medborgarnas offentliga rum.

PS. Den som bli fick socialdemokraternas syndabok var statssekreteraren i statsrådsberedningen - Emma Lennartsson. Hon tog på sig skulden och avgick.

Vad hon gör i dag? Hon är Magdalena Anderssons högra hand och har det direkta ansvaret för alla de ekonomiska stödpaket som ska hålla hushåll och företag flytande under pandemin.

…………

*Rubrikens utgår från ett citat av den tyske filosofen Ernst Bloch; "När man inte har auktoritet behöver man makt". Det är en del i hans resonemang om hur auktoritet växer ur ett sammanhang där man i verklig mening är en representant för en grupp, ett skikt eller en klass - detta står i motsättning till dem som i det demokratiska samhället strävar efter att få politisk makt genom att säga sig företräda så många som möjligt. Som vi sett de senaste årtiondena - även i Sverige - leder ett sådant manövrerande till svaga institutioner, ryggradslösa politiker utan verklig auktoritet … och de kan bara lösa situationen genom att försöka skaffa sig makt som inte är underställd andras kontroll. Den som har auktoritet utövar sitt styre i ett organiskt sammanhang.

Den som låter sina handlingar styras av vad som kan ge majoritet i ett val och inte efter vad som är bäst för nationen kommer till slut att vara tvungen att vända sig öppet mot nationen … och har egentligen gjort det redan tidigare … i Sveriges fall genom attacker på kultur och traditioner.

"Läser Karin Olsson sin egen tidning? En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik."

"Jul på bordellen" målade Edvard Munch under ett besök i Lübeck 1904. Målningen skildrar hur de prostituerade kopplar av på julafton med att läsa efter det att de klätt granen.

Expressens förste kulturkommissarie Karin Olsson använder SvD-fotografen Tomas Oneborgs bortgång i Covid-19 på ett tämligen osmakligt sätt. Han verkar varit en hårt arbetande fotograf och duktig yrkesman (alla tidningsfotografer numera måste vara hårt arbetande eftersom redaktionsledningarna avskedat merparten av deras fotograferande kollegor.)

Nu försöker Karin Olsson ge sig och sin yrkeskår lite hjältelyster genom Oneborgs bortgång:

”Under en allvarlig kris som denna är journalister en oundgänglig yrkeskår. Kanske inte i jämförelse med en enskild läkare som tar beslut om respiratorvård för en patient med andnöd. Men som kollektiv.”

”Oundgänglig yrkeskår”? ”…som kollektiv”?

Läser Karin Olsson sin egen tidning?

En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik.

Man kan ju inte påstå att detta förändrats i och med pandemin.

Som vi säger på Balkan … ett horhus blir inte ett bibliotek bara för att det står en bokhylla i väntrummet.

Tomas Oneborg dog sorgligt nog av covid-19.

Vilken sjukdom som dödade medströmsmedias journalistik för ganska många år sedan är väl oklart.

Död är den i vilket fall.

Skatter bör man sky som pesten, speciellt med tanke på att lusten att beskatta ibland kan bidra till verklig pest.

Försäljerska av lemonad i Paris. Dock från en senare period än när pesten förhärjade staden.